PAULINE BORGHESE.

Det man i allmänhet känner om Pauline Borghese — ty det är under sin andra mans namn hon gått till eftervärlden — är att hon var vacker. Hon var så vacker, säger en författare, att när man såg henne, måste man sätta tro till legenden om att det funnits gudar bland människornas förfäder.

Redan tidigt hade hon kommit till medvetande om sin skönhet, och om detta angenäma faktum å ena sidan var ägnat att tidigt väcka hennes behagsjuka och nöjeslystnad och böja hennes lätta sinne till lättsinne, så lockade det å andra sidan fram alla hennes älskvärda egenskaper och kom hennes lyckliga temperament att blomstra i all dess härlighet. Den smeksamma ömhet hela familjen Bonaparte ägnade la bella Paoletta och all den beundran, som mötte henne på de livets vägar, där hon dansade fram sin barndom och ungdom, gjorde henne visserligen klemig och bortskämd, men den gjorde det även möjligt för henne att bibehålla sitt glittrande solskenslynne, denna faddergåva från hennes hemland Corsika, det eviga solskenets ö. Den lilla vänliga och sorglösa flickan växte upp, omedveten om bekymmer, utan eftertanke och utan grubbel, som det äkta söderns barn hon var. Hennes uppfostran var mycket försummad, och det enda hon på egen hand lärde sig var att kläda sig väl. Det blev redan tidigt hennes huvudintresse, och när Napoleon, som under hela sitt liv hyste stor tillgivenhet för sin lilla syster, engång hade med sig från Paris en tre år gammal modetidning, stängde hon in sig i sitt rum och gjorde förtvivlade ansträngningar att sy om sina gamla lärftsklänningar efter de mönster hon fann i denna. I Marseille fick Pauline mera tillfälle att utbilda sin smak och odla sitt yttre, ty mot den sydfranska metropolen var Ajaccio blott en flärdlös och lantlig by. Samtida författare ha utslungat anklagelser mot fru Letitia Bonaparte för det rent skandalösa sätt, på vilket hennes döttrar skulle ha uppträtt i Marseille — det sägs till och med, att man kunde se dem på Marseilles bordeller — men man behöver endast konstatera, att Pauline vid tiden för flyttningen till Marseille var 13 och Caroline 11 år gammal samt tillika veta, att den tidens rojalistiska pamfletter och flygblad ivrigt sysselsatte sig med att smutskasta Napoleons familj, för att betvivla ej blott denna uppgift utan även med försiktighet upptaga alla de fula historier, som berättas om Pauline och hennes systrar. Sant är däremot, att de gåvo anledning till förtal på grund av sitt fria sätt, samt att de voro omsvärmade av beundrare, med vilka de koketterade.

Redan vid 14 år hade Pauline sina första två friare, den ena en hederlig medborgare vid namn Billon, som dock av Napoleon ansågs alltför fattig, den andra revolutionären Fréron, en gång Camille och Lucile Desmoulins' bästa vän, Marats vapendragare och beundrare, son till Voltaires kände motståndare. Fréron var medlem av konventet, och i egenskap av dess kommissarie sändes han år 1795 till de södra provinserna för att kuva ett rojalistiskt uppror. Han var en 40-års man med rykte som ivrig revolutionär; vid denna tid stod emellertid en nyvunnen gloria kring hans personlighet, han var nämligen en av de tre ledarna för den sammansvärjning, som störtat Robespierre. Fréron råkade Pauline i Marseille, och, tjusad av hennes fägring, anhöll han hos Napoleon om hennes hand. Man var vid denna tid upptagen av att söka en lämplig make åt Pauline. Den vackre och förälskade Junot, den blivande hertigen av Abrantes, för vilken Pauline visade en viss böjelse, ansågs vara för fattig, Moreau, som Napoleon fruktade och ville binda vid sig, avslog själv det ärofulla anbudet, och slutligen gav familjen sitt bifall till giftermålet med Fréron, som tycktes dem ett gott parti. Den mäktige och farlige konventskommissarien uppträdde här i södern som en furste, utvecklade mycken prakt och gav lysande fester och baler — han medtog på sin resa två miljoner livres ur fosterlandets kassa och efter fullbordad mission hade han kvar precis 15,001 livres. Så blev då denne, mannen från skräckväldet, Paulines trolovade och även den förste av hennes många älskare. Men förbindelsen blev ej långvarig. Fréron ställdes efter utförandet av sin mission till ansvar för försnillning av statsmedel och begångna grymheter, och denna process blev så uppseendeväckande, att familjen Bonaparte beslöt att göra slut på förlovningen. Från Marseille skriver den lilla 15-åriga Paulette de ömmaste kärleksbrev till sin vän i Paris: "Du har varit nära att förlora din lilla Paulette: här om dagen föll jag i sjön, då jag skulle stiga i en båt — — — allt det vatten jag svalde har ej avkylt mitt hjärta, som glöder för dig", eller: "Mod, min älskade — — jag råder dig att skriva till Napoleon, jag skulle också vilja skriva till honom — — — kanske skulle han bevekas av en systers tårar — —". Men det hjälpte icke, Pauline var tvungen att underkasta sig familjemyndigheten och söka glömma den förste mannen i sitt liv, den vackre Stanislas.

Men att Paulines hjärta vid 16 år ej var otröstbart, det visade sig rätt snart. Napoleon utvalde en av sina mest framstående officerare, den unge brigadchefen Emmanuel Leclerc till fästman åt henne. Leclerc var vid denna tid 25 år gammal, av ringa börd men en av de få, som kommit fram på grund av egen förtjänst. Pauline visade sig nu såväl som senare i sitt liv foglig inför sin bror "generalens" befallningar, och i juni 1797 firades bröllopet med borgerlig och kyrklig vigsel.

Strax efter giftermålet fann emellertid hennes unge make, att han var tvungen göra något för sin hustrus uppfostran och bildning, och så skickades unga fru Leclerc i flickpension hos m:me Campan, den ryktbara före detta kammarfrun hos Marie-Antoinette, hon, som gjort sig berömd genom sina memoarer om den olyckliga drottningens privatliv. Pauline var ej den enda i familjen, som hos denna vittra fru fullständigade sin uppfostran: pensionen besöktes både av hennes syster Caroline och av Hortense Beauharnais. Men Pauline var troligen den som bäst behövde det, eftersom hon aldrig fått någon egentlig undervisning, ja, knappt kunde läsa och skriva. Hon fick således deltaga i de yngre elevernas lektioner, om hon ock ej var tvungen att sitta med dem på skolbänken; hon arbetade också rätt flitigt och lärde sig åtskilligt av det man ville pränta in i hennes lilla vackra huvud. I januari 1799 skriver madame Campan till Joseph Bonaparte och berömmer henne för nit och idoghet.

Leclerc hade emellertid blivit förflyttad till Paris, han avancerade hastigt och köpte sig både palats i staden och ett lantgods. Han var en av Napoleons tillgivnaste anhängare, och vid statskuppen den 18 brumaire åtföljde han såsom adjutant jämte den andra svågern, Murat, Napoleon vid dennes uppträdande inför lagstiftande kåren.

Men Pauline fick ej länge njuta av parislivet. Hennes närmaste öde fick genom broderns maktbud en säregen riktning. Bonaparte umgicks vid denna tid med planen att återerövra San Domingo från negrerna. Denna ö, som genom freden i Rijswijk avträtts till fransmännen, hade under många decennier varit en guldgruva, ur vilken Frankrike hämtat rika skatter. Det franska väldet hade också här blivit mera stadgat för varje år som gick. Men till och med till negrerna hade revolutionens svallvåg trängt, och år 1789 hade de under ledning av sin hövding Toussaint-l'Ouverture gjort uppror och förklarat sig självständiga. Napoleon ville på inga villkor förlora ön, och han beslöt att företaga en expedition till San Domingo, därtill ivrigt uppmanad av alla de kreoler, som samlats kring honom och Joséphine, och vilka inbillade honom, att ön med lätthet skulle kunna återerövras. När expeditionen sedan kom till stånd, sällade sig även en stor mängd kreoler till denna.

Men vem skulle bli chef för expeditionen? Efter någon tvekan föll Napoleons val på vännen och svågern Leclerc, som han ansåg förena alla de egenskaper, som behövdes för att leda detta företag: militärisk duglighet, administrationsförmåga och omdöme, samt framför allt hederlighet och oegennytta. Leclerc insåg strax det äventyrliga i denna expedition och tvekade även på grund av sin svaga hälsa i det längsta, men frestelsen att få göra ett självständigt fälttåg, det Leclerc aldrig förr hade blivit i tillfälle till, och vanan att underordna sig Napoleons vilja gjorde, att han antog anbudet. Efter något dröjsmål seglade flottan ut den 14 december 1801 under stor entusiasm från de hemmablivandes sida.

Pauline sörjde visserligen mycket över att lämna Paris, men då hon fick veta, att hon skulle slippa skaka i vagn den långa vägen från Paris till Brest och i stället bäras i bärstol, blev hon genast vid bättre lynne. I Brest steg hon strax vid framkomsten ombord på fartyget Océan. När det började bli kväll, och kölden och fukten silade sig in överallt, medan fartyget sakta gled ur hamnen, stod på skeppskajen en ensam man och blickade oroligt ut mot fartyget — det var Paulines första kärlek, den försmådde Fréron, den fordom mäktige och grymme Fréron, nu fattig och förfallen. Han hade anmält sig att deltaga i expeditionen, men i sista ögonblicket hade han ej kunnat förmå sig att stiga ombord på den båt, som bar herr och fru Leclerc över havet. Han dröjde därför kvar och kom senare fram till San Domingo. — Överfarten var besvärlig, och den franska flottan råkade ut för en mängd missöden, men så snart man landat i San Domingo, följdes de franska vapnen av segern. Negrerna underkastade sig, och deras hövdingar blevo sända till Europa.

Men det var lättare att erövra ön än att behålla den. Negrerna gjorde ständiga uppror, fransmännen kände ej till landet, och trots alla givna löften fick Leclerc icke hjälptrupper eller understöd hemifrån. Detta gjorde honom missmodig, och han plågades av föreställningen att man i Frankrike, utan insikt om alla svårigheter, måhända ansåg honom oduglig, ja, rentav stämplade honom såsom förrädare.

Mitt under allt detta utbröt gula febern. Leclerc, vars hälsa blivit ytterst medtagen av klimatet, hade begivit sig med Pauline till Sköldpaddsön för att söka bot och vila. Men vid underrättelsen om att den förfärliga sjukdomen utbrutit vände han tillbaka och bosatte sig mitt i sjukkvarteret. Oförtrutet bemödade han sig att vara de sjuka till tröst och hjälp och hindra spridningen av den hemska sjukdomen, som lämnade öns invånare i fred, men så mycket starkare härjade bland européerna. Men utan ordnad sjukvård och utan läkare var läget nästan förtvivlat.

Man kan med skäl fråga, huru den glada och lättsinniga Pauline fann sig i alla dessa prövningar, och hur hon förhöll sig gentemot de faror, som hotade från alla håll. Även med hennes liv på San Domingo hava skandalskrivarna sysselsatt sig och bland annat tilldelat henne flere älskare, såsom mulatthövdingen Alexandre Sabès och dennes rival Christoph, som år 1801 av de upproriska hade blivit smord med helig kakao-olja till konung av San Domingo, men även hit synes illviljan och avunden förföljt henne. Hennes hållning under denna svåra tid var verkligt beundransvärd. Det var nu som alltid hennes lyckliga temperament, som höll henne uppe. Hon sjöng och dansade, och med sitt glittrande humör livade hon även upp sin omgivning. Hon gav baler och festligheter, anordnade musikaliska soaréer, väl främst för att roa sig själv, men även för att få de andra att glömma alla vedervärdigheter. Gentemot sjukdomen, som dagligen skördade en massa offer, förhöll hon sig så lugn, som om det ej fallit henne in att hon själv ständigt hotades av den förfärliga smittan. Napoleon hade vid avskedet uppmanat henne att, vad som än hände, uppträda så, som det ägnade och anstod förste konsulns syster. Det är dock ej sagt att tanken på den beundrade brodern ensam kunnat hålla henne uppe — men också hon hade i sitt väsen något av Bonaparternas dristighet. Hon ägde detta sorglöshetens mod, som man ofta finner hos de människor, som världen stämplar såsom mera lättsinniga än andra, och vilket just genom denna kontrastverkan gör intryck av att vara så storslaget. När hon begav sig ut på sina promenader, hände det ofta, att hon i sin vagn tog upp sjuka, som hon mötte på gator och vägar, och förde dem med sig hem för att vårdas. För expeditionens övriga damer var hennes orädda uppträdande synnerligen obekvämt, ty de måste följa hennes exempel och stanna kvar. De sökte på allt sätt övertala Pauline att återvända till Frankrike, men Pauline förklarade för alla, som ville höra det, att hon ansåge sig ytterst feg, om hon reste bort just då hon bäst behövdes, samt att hon, Bonapartes syster, ej var rädd för något i världen och ej ämnade rätta sig efter någons råd — "här härskar jag lika enväldigt som Joséphine i Paris".

Hon fick även beröm av sin stränge broder. När Bonaparte hörde berättas om hennes orädda uppträdande, skrev han till Leclerc: "Jag är mycket nöjd med Pauline. Hon får ej frukta döden, ty det är en ära för henne att få dö, medan hon är sin man till hjälp i hans armé; allt i denna världen förgås utom det minne vi genom vara bragder inrista på historiens blad."

Men Leclerc själv var klen och de många motgångarna hade brutit hans motståndskraft. Den härjande sjukdomen angrep också honom, och natten mellan den 1 och 2 november 1802 dog han. Redan några veckor tidigare hade Fréron dukat under för sjukdomen, och det var först vid hans död, som Pauline och Leclerc fingo vetskap om att han befunnit sig på San Domingo — det var även genom dem, som underrättelsen om hans död kom till Frankrike. Efter att ha låtit med stor omsorg balsamera Leclercs lik — Frérons kvarlevor sänktes liksom alla andras, som dött i den hemska sjukdomen, i havet — begav sig Pauline hem, och den 1 januari 1803 landade hon i Toulon. Bonaparte var mycket bedrövad över Leclercs död — "jag har mist min högra hand", yttrade han — och han påbjöd en sorg på 10 dagar i hela Frankrike. Men denna sorg bars utan övertygelse; i denna tid, då händelserna avlöste varandra med en snabbhet utan like, hade Leclerc och hans tappra gärning redan blivit glömd.

Pauline kom hem sorgsen och angripen av en sjukdom, som hon ådragit sig på San Domingo, och man ansåg bäst för henne att till en början bosätta sig hos Joseph i Hôtel Marbeuf. Men hon trivdes ej länge hos brodern och såg sig snart om efter ett eget hem. Hon fann också snart ett sådant i Hôtel Charost vid Faubourg-Saint-Honoré, det nuvarande engelska ministerhotellet, och installerade sig där. Men det dystra och ensamma liv hon levde på grund av sitt änkestånd passade henne icke. Hon vantrivdes och visste ej med vad hon skulle fylla sin tid. Och så kom snart — alltför snart tyckte hennes samtid — de vanliga förströelserna: kläder, fester, mottagningar, där hon presiderade som skönhetens drottning med de vackra, eleganta väninnorna som passande omgivning, och slutligen även älskarne.

Här är platsen för några ord om Paulines lyxbegär, nöjeslystnad och många erotiska upplevelser. Detta hade ej enbart sin grund i lättsinne. Hon förblev hela sitt liv ett barn, nyckfullt, men i grunden godhjärtat, i faddergåva hade hon nu engång fått en remsa ur Venus' gördel, och lusten att smycka sin skönhet hade hon i blodet. Att hon därför rycktes med i det stormande nöjesliv, som efter terrorismens fasor blev det nödvändiga uttrycket för den nyvaknande livskänslan hos den tidens människor, är ej att undra över. Dessutom var hon en uppkomling med en dyliks starka aptit på livet. Hon fröjdade sig av uppriktigt hjärta över att ha blivit prinsessa, och Napoleon själv, angelägen om att bilda ett lysande hov omkring sina nyskapade värdigheter, underblåste hennes och systrarnas lyxbegär. Dessutom fanns kanske hos henne något av broderns härsklystnad, och hans exempel smittade både bröderna och hans vackra systrar. Även kände hon ett ständigt behov av att ha människor omkring sig, likt ett barn fruktade hon mörker och ensamhet, vågade aldrig sova utan att ha ljus tänt i sin sängkammare, och som ett barn törstade hon också efter ömhet och smekningar. Hennes sjuklighet gjorde även sitt till. Det var som om hon burit på en känsla av att hon själv förtärdes inifrån, och att hon måste njuta av livet och inhösta all den ömhet och kärlek hon kunde få, innan hennes skönhet vissnade bort. Slutligen var denna epoks moraliska ståndpunkt lägre än någonsin, och man tog, kuriöst nog, mera anstöt av att Pauline såsom änka hade älskare, än då hon bedrog sina män med dylika.

Den som under hennes änketid stod hennes hjärta närmast, och som även tyckes ha förtjänat det, var skådespelaren Lafon vid Comédie-Française. Hon hade sammanträffat med honom bland Luciens konstvänner på Plessis-Chamans, där Lafon skrev sina komedier och spelade dem samman med Lucien, Elisa och någongång Pauline. Hans vackra röst och underbara sätt att tala om kärleken tjusade alla damer. Pauline hade redan före sin resa till Domingo ett kärleksförhållande med Lafon, och hon återtog det, när hon kom därifrån, men detta förhållande var på grund av Lafons för den tiden ovanliga diskretion föga känt, och det är troligt, att det upphörde redan år 1805.

Före brytningen hade emellertid Pauline bytt både titel och namn. Napoleon, som med oro såg den brokiga skara av män, som samlades kring Pauline, ansåg, att det enda var att skaffa henne en ny make, och han trädde nu i underhandling med dem, som han fann lämpliga för ändamålet. Den första var viceguvernören i Toscana, Melzi, en klok och framstående man, som Napoleon skattade mycket högt. Men Pauline ville ej gå in därpå. Han vände nu sina blickar åt ett annat håll. I Paris vistades vid denna tid en man, som väckte uppseende genom sitt gamla namn, sitt sköna yttre och sin rikedom, det var den italienska fursten Camillo Borghese. Han var ej framstående genom intelligens, men han var en boren furste, och Napoleon ansåg det vara av stor vikt, att Pauline genom detta giftermål kom in i Roms högsta aristokrati. Efter många underhandlingar beslöt man att giftermålet skulle firas i november 1803, men då förberedelserna för bröllopet voro avslutade, hugnades Napoleon med underrättelsen, att Pauline och Borghese redan två månader tidigare låtit kyrkan helga sitt förbund, och han blev till den grad förbittrad däröver, att han ej alls infann sig till bröllopet. Pauline var nöjd med det nya äktenskapet och sin nya titel, ja till och med lycklig, åtminstone under de veckor då hon var sysselsatt med att studera alla de gamla härliga konstskatterna i det ryktbara Palazzo Borghese och lära känna Roms högsta societet. Dessutom var hon stolt över det uppseende hon väckte vart hon än kom och över all den hyllning man bringade hennes skönhet, som dock, enligt madame Junot, efter vistelsen på San Domingo aldrig blev densamma som förr. Som flicka, tillägger samma sagesman, var hon så vacker och beundrad, att hennes kamrater i pensionen på kvällarna samlades för att se Pauline kläda av sig och gå till sängs. Det goda förhållandet mellan de äkta makarna räckte ej länge, och därtill var även fursten själv skuld. Han kan helt kort karakteriseras såsom dum, fåfäng och utlevad, en på samma gång likgiltig och svartsjuk äkta man. Pauline började vantrivas och vinnlade sig ej mera om att visa sina älskvärda sidor, tvärtom, hon väckte ofta förargelse genom sitt nonchalanta uppträdande och genom att driva gäck med den stränga etikett, som rådde inom den romerska societeten. Hon började längta tillbaka till Paris, och upprepade gånger tiggde hon Napoleon om att få komma hem. Men Napoleon ansåg, att var och en av hans syskon hade sin uppgift och sina plikter och skrev till henne den 6 april 1804: "Älska er man och hans familj, var älskvärd mot alla, rätta er efter sederna i staden Rom och tänk allvarligt på, att om ni vid unga år börjar lyssna till dåliga rådgivare, ni ej mera kan räkna på något stöd av mig. För övrigt finnes här i Paris ingen som tar hand om er, och av mig kan ni räkna på att bli mottagen endast såvitt ni kommer i er mans sällskap. Om någon brytning uppstår mellan er och honom, så är felet ert, och då är Frankrike stängt för er, och ni går i så fall miste om er lycka och min vänskap."

För att i någon mån trösta Pauline sände Napoleon modern Letitia till Rom på besök. När modern rest, kunde hon ej mera härda ut, i synnerhet då hon fått klart för sig, att hennes man ej blott, såsom hon uttrycker sig, "har ett adonishuvud, som är dumt och tomt", utan i det äktenskapsdrama hon hoppats uppleva ej var annat än "en ynklig statist". Och nu börjar den del av hennes liv, som hon ägnade åt badresor. Hon befann sig i Plombières, då den 14 augusti 1804 hennes enda barn med Leclerc, Dermide, dog i en häftig sjukdom i Frascati nära Rom. Hennes sorg var mycket häftig, men gick hastigt om liksom alla hennes känslor, och mindre än ett år därpå hade hennes liv återgått i sina förra gängor.

I slutet av år 1805 erhöll furst Borghese en befälspost i Frankrike, och Pauline nådde nu sitt mål att få bo i Paris. Nu är hennes tid inne att spela en roll. För första gången börjar också hon hålla hov och salong, och kring henne samlas allt vad den tiden ägde av förnämt och märkvärdigt. Men Paulines umgängeskrets skiljer sig från de övriga Bonaparternas därigenom, att den är förnämare och mindre. Pauline var i mycket olik syskonen, hennes person bar aldrig prägeln av uppkomlingslyxen, och hennes liv var icke braskande och bullersamt som de andras. Hon hade en passion, som man vid denna tid mycket litet förstod sig på, hon led av renlighetsmani. Hon yttrade själv, att hon ville, att i hennes hem renligheten skulle vara lika stor som elegansen; i hennes palats rådde en ordning, som föll i ögonen, och det var alltid väl luftat och ventilerat i hennes små rum och stora salar. Hon trivdes väl i Paris, i synnerhet sedan Napoleon givit hennes man en chefspost i Boulogne, och hon begärde ej bättre än att få leva på sitt vis, upptagen av att sköta sin hälsa och sina nöjen, uppfinna toiletter och odla sin skönhet. Hennes hälsa kom med tiden att vara den viktigaste faktorn i hennes liv, hon blev hälsopedant till det yttersta, ständigt orolig att förkyla sig eller taga någon skada. Hon var så rädd för drag, att var hon än befann sig och i synnerhet när hon, vilket ofta hände, låg till sängs, lät ställa ljus i rummet för att kontrollera, om lågorna rörde sig eller ej. Hennes ständiga resor voro besvärliga både för dem, som utgjorde hennes sällskap, och för dem hon besökte. Såsom ett exempel kan nämnas, att hon alltid tog mjölkbad, vilket ofta nog kunde vara svårt att anskaffa.

Napoleon, som hyste en så varm känsla för sin lilla Paulette, att denna till och med blivit misstydd, ansåg att han ej kunde förbigå henne, då han delade ut länder till sina övriga syskon. Han gav henne därför år 1805 hertigdömet Guastalla i Italien, vilket han avskilt från de länder, Parma och Piacenza, av vilka han bildat konungariket Etrurien. Det var ett helt litet furstendöme, endast tio kilometer i kvadrat och bebott av 10,000 invånare. Men det var ingalunda utan värde. Det var ett av dessa gamla italienska samhällen, som voro fulla av konstskatter och den härligaste arkitektur, en mängd vackra palats och kyrkor, som borde glatt varje konstvän. Men Pauline tyckte nu, att en by i Parma ej var ett henne värdigt residens. De tider hon tillbragt i Palazzo Borghese eller i sin villa Paulette vid Porta Pia utanför Rom hade gjort henne trött på konstskatter och minnesmärken. Vad skulle hon göra med det lilla riket? Titeln lockade henne ej, ty hon var verklig prinsessa och hade ingen användning för den. Det enda, som intresserade henne i Napoleons gåva, var de penningar hon genom den kunde skaffa sig. Hon gjorde upp affären med Napoleon, och denne indrog Guastalla till franska kronan mot att betala Pauline en köpeskilling av 6,000,000 livres. Pauline, som alltid behövde pengar, var nöjd med bytet och skyndade sig att göra sig i ordning till en ny badresa med mera bedårande toaletter än någonsin.

I Plombières råkade Pauline den man, som kanske mer än någon annan haft makt över hennes lättrörliga hjärta och sinnen. Det var Forbin, en ung man, som ännu ej räknade 30 vårar, av högförnäm släkt, med ett fint rasutseende och till yrket konstnär och skriftställare. Forbin blev redan i Plombières hennes uppvaktande kavaljer, hennes allt i allo. Och då hon efter en tids vistelse i Paris flyttade till slottet Saint-Leu invid Paris, som hon hyrt av sin bror Louis, blev Forbin hennes kammartjänare och behärskade snart henne och hennes hus. Efter en kort och häftig kärlek drog sig Forbin tillbaka — han var den dyrbaraste av alla de älskare, som exploaterat henne — och i Paulines gunst efterträddes han snart av Félix de Blangini, musiker och chevalier, som åter slog mynt av sitt förhållande till henne genom den skandalkrönika han senare publicerade. Under år 1812 gick det snabbt undan med Paulines kärlekshistorier. Man har talat om den kvartett, som under detta år kunde skryta över hennes gunst, av vilka två voro hennes uppvaktande kavaljerer i Aix, där hon tillbragte största delen av året, och den tredje borta i det ryska fälttåget. Den fjärde, som under hennes liv aldrig blev känd eller ens anad, var ingen mer eller mindre än den store skådespelaren Talma.

Sommaren 1812 vistades denne tre månader i Aix. Såsom föreläsare för den sjuka Pauline kunde Talma utan att väcka misstankar närma sig henne, och här upplevde nu tragöden och "amoureusen" en kort men glödande kärlekssaga. I september begav han sig på turné till Schweiz, och det är genom de till vår tid bevarade, ända till fyra gånger omarbetade koncepten till de brev, han från Genève sände sin sköna härskarinna, som man överhuvudtaget känner till förhållandet dem emellan. I avrundade, deklamatoriska fraser betygar han sin lidelse och saknad, men glömmer ändå i extasen varken att efterhöra en byst av henne, som hon lovat honom, eller begära hennes förord hos handelsministern för erhållande av en exportlicens till England. Deras förbindelse räckte ej längre än till början av år 1813, då Talma återvände till Paris och komedien, men de stodo i vänskapsfulla relationer till varandra ända till kejsardömets fall. När Talma dog år 1826, var det Lafon, dåvarande sekreterare vid Théâtre-Français, som höll griftetalet över honom: älskaren av 1802 över älskaren av 1812, liksom det tidigare hade varit Leclerc, som från San Domingo sänt till Frankrike underrättelsen om Frérons död — den förste mannen om den förste älskaren.

Året 1813 var för Pauline ett år av sjukdom och förtvivlan. Hon tillbragte ensam med sina kammarfruar sin tid på olika orter: i Nizza, Gréouls, Aix och Lue, och efter att ha råkat Napoleon i Lue på hans färd till Elba, begav hon sig med ett fartyg till Saint-Raphaël, helt nära Fréjus, där Napoleon en gång hade landat segerrik, mottagen av hela Frankrike. Från ön Ischia hade hon över Neapel begett sig till Elba. Där stannade hon över en natt och reste igen — antagligen var hon endast budbärare för någon viktig depesch. Detta var den 1 juni. Senare, i oktober, kom hon tillbaka och stannade då på Elba, tills Napoleon bröt upp på nytt mot Paris.

Under fyra månaders tid hade Elba en skön och mild regentinna. Hennes härliga uppenbarelse var älskad och gärna sedd överallt. Nu, i äventyrets och farans stund, visade hon samma sinnesstyrka, samma lätta mod och rika hjärta, som hon engång lagt i dagen under farsoten på San Domingo. Hennes broders olycka liksom kallade upp allt det starkaste och friskaste i hennes natur, och hon återfick sitt solskenslynne från Corsika och Marseille. Napoleon var tacksam och glad och icke så litet stolt över den älskade systern. Och där hon går fram med lätta steg, strålande vacker, vänlig och god mot alla, för hon med sig livet och glädjen. Det är ej mera i ett krigarläger man lever. Soldaterna bli artiga och hövliga, de vårda sig om sin hållning och sin klädsel. Hon uppmuntrar på allt sätt Napoleon i hans planer att återerövra Frankrike, och för att skaffa pengar till den djärva planens förverkligande offrar hon utan tvekan alla sina juveler, dessa smycken, som glimmat på hennes underbara toaletter, och vilka gjort henne till den rikaste i familjen näst Lucien. Så har hon efter måttet av sina krafter styrkt sin broder till den sista djärva kuppen, och den 2 mars beger hon sig — samtidigt som Napoleon — sjuk och trött bort från Elba, och när hon den 3 april landar i Viareggio, är Borghese henne till mötes. Detta bevisar dock ingen nyvaknad kärlek, ty under kejsardömets sista tid och strax efteråt gör Borghese ansträngningar för att utverka skilsmässa på grund av Paulines otrohet. Denna kommer emellertid ej tillstånd, men de leva sitt liv var och en för sig, och efter Napoleons fall bosätter sig Pauline i sitt privatpalats, Villa Paulette. Här är kallt, som i alla gamla italienska hus, med fuktdrypande väggar och ekande stengolv, och här begynner nu Paulines sista tid av sjukdom och lidande. Borta är redan för henne allt som givit hennes liv innehåll och värde: hälsa, skönhet och framgångar. Hon bryr sig ej mera om dagen och timmen som går, hon föraktar dessa läkare, vid vilkas ordinationer hon förr krampaktigt hakat sig fast — hon lever ännu, men det är ett skenliv — — —. Då, mitt i denna dvala, når henne ett brev från S:t Helena, skrivet från Longwood av Montholon, som engång även varit hennes intima vän. Det är endast få ord: "Kejsaren räknar på att Eders Kungliga Höghet skall till inflytelserika engelsmäns kännedom låta komma sanningen om hans sjukdom. Han kommer att dö på denna förfärliga ö utan att erhålla ordentlig vård. Hans dödskamp är mycket smärtsam."

Då är det, som vaknade Pauline från sin indolens, och hon skriver ett brev, i vilket hon i de mest bevekande ord hos den engelska regeringen anhåller om att få resa till S:t Helena.

När Pauline skriver detta, har hennes store broders lik under mera än två månaders tid redan befunnit sig i sin ensamma grav utan namn. Intet är att göra, och Pauline glider långsamt mot döden och ensamheten. I juni 1825 dör hon, i armarna på Borghese, som förlåtit henne och vårdat henne under de sista dagarna, och den yngste brodern Jérôme, den ende som kommit till hennes sista läger. På sin dödsbädd i Villa Sciarra ligger hon stilla och underbart vacker, det är som om de spensliga lemmarna ännu bevarat ungdomens hela fägring. Hon talar ej mer, man väntar tyst slutet. Men plötsligt ser man, att hon vill säga något, och någon böjer sig över henne, hon viskar fram sin sista önskan: att man skall breda en slöja över hennes ansikte, när hon är död — —

* * * * *

I Villa Borghese i Rom har man intill senaste tid kunnat beundra Canovas bild av Pauline, framställande henne som den segrande Venus. Det berättas, att det varit Pauline själv, som givit uppslaget till detta konstverk, för vilket hon poserade i Canovas ateljé, där en kamin nödtorftigt skyddade henne för förkylning. Det kunde tyckas oblygt, att hon sålunda gav världen sin kropp till beskådande, men någon annan odödlighet än minnet av hennes skönhet och den kärlek, med vilken hon benådat några jordens män, stod henne ej till buds, och därför är det med vördnaden för något ojämförligt och bedårande och ej endast med tom nyfikenhet, som vandraren nalkas hennes vita marmorgestalt.

CAROLINE MURAT

Av de kvinnliga Bonaparterna var Maria-Annonciata eller Caroline mera än de andra en typisk representant för den nya klass, som växte upp i skuggan av Napoleons storhet. Hon var redan som ung fullt medveten om den lyckliga ställning hon intog såsom syster till den segerrike generalen, och då hon var äregirig till djupet av sin själ, gick hela hennes diktan och traktan ut på att draga de flesta möjliga fördelar av detta blodsband. Caroline var och förblev under hela sitt liv politiker, intrigen var hennes livsluft — för henne fanns ständigt nya mål att sträva efter, och hon skydde inga medel att uppnå dem.

Caroline var född den 25 mars 1782. Hennes tidigare uppfostran blev försummad, dock icke i lika hög grad som Paulines, hon tillbringade några år i en klosterskola i Saint-Germain och erhöll därefter den sista avpoleringen hos madame Campan. Några kunskaper i djupare mening blevo ej resultatet av hennes skolgång, men tonen hos madame Campan var ägnad att i stället lära Caroline något av vad hon behövde för sin karriär: världsdamslater och lyxbegär. Även hon ansågs av sin samtid såsom en skönhet. Hennes sällsynt bländvita hy bildade en ypperlig kontrast mot hennes mörka bonaparteska ögon, de skarpt tecknade ögonbrynen och de långa mörka ögonfransarna. Hennes livliga natur gav hennes ansikte dess prägel, varje skiftning i lynne och sinnesstämning kunde avläsas genom denna täcka spegels växlande uttryck: Caroline hade en enastående förmåga att rodna i alla nyanser. Trots att hennes hals och axlar, händer och fötter voro fullkomliga naturens mästerverk, ägde hon dock ingen egentlig charm, och hennes rörelser voro icke som Paulines harmoniska, hennes proportioner icke väl avvägda; hon hade en alltför kort midja, vilket icke ens directoiredräkten kunde avhjälpa, och hennes figur gjorde också ett undersätsigt och kompakt intryck.

Caroline led av ett ständigt behov att draga blickarna till sig, vilket visade sig både i hennes uppträdande och klädsel. Hon bar i regel mycket dyrbara, om ej alltid så särdeles smakfulla dräkter samt därtill juveler i överflöd. Ända från flickåren var hon omsvärmad av män, vilka för hennes egen eller hennes broders skull begärde hennes ynnest och hand, och Caroline utdelade gärna små nådebevis, om hon ock alltid i likhet med Elisa förlade erotiken i ett andra plan för att giva politiken lejonparten av tid, krafter och intressen.

Napoleon beundrade Carolines medvetna och säkra uppträdande: för honom var hon med sitt outtömliga behov av lyx och nöjen och suveräna förakt för pengar den verkligt fulländade världsdamen. Redan tidigt närde han planer på att söka för henne ett giftermål, som kunde tjäna hans syften, ja, hans äregirighet sträckte sig ända därhän att söka få henne ingift i något av de europeiska furstehusen.

Men Caroline visade sig, då det gällde att finna en make, vida mer självständig än hennes systrar. Hon hade bestämt sig för att gifta sig med den unge Joachim Murat, den vackraste och mest romantiske av Napoleons adjutanter, och vilken redan länge förgäves anhållit hos Napoleon om hennes hand. Napoleon, som fann detta giftermål alltför anspråkslöst, hade i det längsta vägrat sitt medgivande, men Murats trofasthet mot honom under brumaire-händelserna bevekte honom, och i december 1799 firades Carolines och Murats bröllop.

Murats namn var omstrålat av en viss glans. Han hade under det egyptiska fälttåget särskilt utmärkt sig i det blodiga slaget vid Abukir, och han hade för tapperhet erhållit en hederssabel. Murat var född soldat, djärv, tapper och uthållig, den främste, där striden stod hetast. I de äventyrligaste lägen bevarade han en beundransvärd rådighet och sinnesnärvaro, och dock var han alltid starkast, när det gällde att blint gå mot fienden. Hans känsla för disciplin var starkt utpräglad, och han ryggade aldrig tillbaka för faran eller svårigheten i en uppgift. Denne man, som i sällskapslivet så ofta framkallade löje och till och med klander genom sitt bryska umgängessätt, sina gascognader och sitt grovkorniga skämt, väckte varhelst han drog fram på slagfältet, utstyrd i en fantasiuniform och med stora vita plymer i sin krigarhatt, vördnad och respekt — soldaterna stannade ett ögonblick mitt i striden för att göra honnör för honom. Murat var den ende i Napoleons familj, som hade dennes soldatinstinkter och militära ideal. Glad drog han ut att kämpa — för Frankrikes ära, för Napoleons eller sin egen allt efter som omständigheterna fogade det.

Caroline och Murat hade vissa gemensamma karaktärsdrag: äregirighet och praktlystnad. Deras samliv, som efter en kort tid av nöjen och festligheter utmynnade i inbördes tvistigheter och skandalösa uppträden, hölls ihop endast av de gemensamma strävandena att komma sig upp och spela en roll.

Därför blevo Carolines senare öden framför allt historien om Murat och dennes dunkla, ännu outredda hållning vid ett par avgörande ögonblick i Bonaparternas historia. Den franska Napoleon-forskningen, som på senaste tid mycket sysselsatt sig med Murat, har bland sina spörsmål även upptagit det, i huru hög grad Caroline inverkat på Murats handlingssätt, när det gällde hans s. k. förräderi mot Napoleon och hans ställning till den italienska nationalitetsrörelsen — det har nämligen av Murats nyligen publicerade korrespondens tydligt framgått, att han redan under sin första vistelse i Italien 1801 hade förbindelse med de italienska självständighetsmännen, och att han, medan han var konung av Neapel, och ännu mera efter avfallet från Napoleon understödde arbetet på ett enigt och odelbart Italien, självständigt eller under franskt beskydd. Att han med dessa sina förbindelser avsåg att själv bli härskare över Italien, bevisas nogsamt av 1815 års dystra äventyr, då han med livet fick böta för landstigningen i sitt forna rike.

Att Caroline genom sin energi, sina vidlyftiga och högtstående förbindelser och även genom sina intriger i hög grad bidrog till Murats karriär, står i öppen dag. Men hennes plats i händelsernas gång kan väl antagas vara begränsad därtill. Ty att förutsätta, att det var hon, som direkt inspirerade eller ledde Murats handlingssätt, är knappast troligt — hon ägde icke Elisas självständighet, om hon ock såsom systern var sin make överlägsen i klokhet och kraft.

Sin första självständiga ställning erhöll Murat i Italien, där han, efter att en tid ha kommenderat under Brunes befäl, själv erhöll befälet över de förenade arméerna; det var den 27 juli 1801. I Italien skapade Murat sin förmögenhet, och Caroline och han skyndade sig strax att placera den — år 1802 under en tre månaders permission i Paris köpte Murat det praktfulla Hôtel Thébusson därstädes, som, när Murat i januari 1804 blivit utnämnd till guvernör i Paris, omdöptes till Hôtel du Gouverneur.

Denna inflytelserika plats medförde först och främst överbefälet över trupperna i Paris. Men i makarna Murats ögon var det en anspråkslös ställning. Elisa och hennes obetydlige make hade varit värda ett furstendöme, alltså måste även Caroline skaffa sig och sin make ett rike att styra över.

De närmaste åren efter denna Murats befordran använde Caroline sålunda till att genom intriger befästa sin ställning hos Napoleon och därigenom komma sig ytterligare fram. Hon var icke nogräknad om medlen. Hon generade sig icke att räcka sin kejserlige broder en hjälpande hand, då det för honom gällde att bakom ryggen på Joséphine, som Caroline hjärtligt hatade, inleda en kärleksförbindelse med någon av hovets damer, eller att själv kasta sig i armarna på polisministern Fouché, marskalk Junot eller till och med Metternich, som under åren 1806-1809 var Österrikes ambassadör i Paris, om hon därigenom kunde skaffa sig och — vilket kan synas som en ironi — sin make några fördelar. I den tysta men förbittrade strid, som hela familjen Bonaparte allt sedan Napoleons giftermål fört mot familjen Beauharnais, var Caroline huvudledaren. När efter kejsardömets inrättande Louis och Joseph jämte gemåler på en middag i Saint-Cloud debuterade såsom kejserliga prinsar och prinsessor, blev Caroline, som framför allt led svåra kval, då hon hörde Napoleon kalla Hortense för prinsessa, så förtvivlad, att hon brast i tårar. Hon sökte hejda sin sinnesrörelse med att dricka flera stora glas vatten, men efter middagen ställde hon till en stormig familjescen, vilket slutade med att hon föll ned avsvimmad. Napoleon, som först var road av uppträdet, var emellertid så pass känslig för tårar, vilka han jämte smink ansåg vara kvinnans förnämsta vapen, att han omedelbart lät styra om att Elisa och Caroline erhöllo titeln kejserliga högheter. Vid kejsarkröningen väntade henne en ny förödmjukelse. Hon var tvungen att jämte Elisa bära upp Joséphines släp under ceremonien i Nôtre-Dame, men försökte, enligt vad madame de Rémusat berättar, hämnas genom att hålla så fast i släpet, att Joséphine, som för övrigt strålade av elegans och skönhet, på väg från altaret till tronen höll på att ej komma ur fläcken, vadan Napoleon själv måste ingripa med några skarpa ord till sina systrar. Caroline underblåste i samförstånd med Fouché kejsarens planer att skilja sig från Joséphine och gifta om sig. Även Hortense förföljde hon skoningslöst, och, skickligt användande sig av Louis' sjukliga misstänksamhet, lyckades hon förgifta den familjelycka, som förenade de båda makarna, åtminstone under två olika, korta perioder av deras äktenskap, nämligen vid deras två äldsta barns födelse: båda gångerna väckte Caroline med försåtliga ord broderns tvivel om sitt faderskap.

När år 1806 Napoleon genom det ryktbara senatsbeslutet av den 30 mars delade ut kronor och länder åt sina syskon, fingo även Caroline och Murat sin beskärda del nämligen hertigdömena Cleve och Berg. Till denna gåva hade både Talleyrand och Joséphine medverkat, den senare för att få Caroline avlägsnad från Paris. Vad åter Talleyrand beträffar, var det beundransvärt, att Caroline, på samma gång hon var Fouchés väninna, kunde upprätthålla förbindelsen med dennes gamle antagonist, som dock var känd som sin tids skickligaste diplomat.

Preussen hade genom fördraget i Schönbrunn den 15 december 1805 till Frankrike avstått hertigdömet Cleve. Dagen därpå tillbytte Napoleon sig av samma makt ännu ett litet hertigdöme, Berg; av dessa länder med tillhopa omkring 300,000 invånare bildade han i januari 1806 storfurstendömet Berg och Cleve. Denna förläning passade makarna Murat särdeles väl. Till Italien ville ingen av dem såsom Napoleons vasall, de fruktade rivaliteten med både Elisa och den hatade Eugène Beauharnais. I Tyskland däremot hade detta företagsamma par bättre svängrum. Samtidigt som det lilla riket låg tillräckligt nära Frankrike, för att Caroline skulle kunna underhålla politiska och diplomatiska förbindelser i Paris, var det dock så pass avlägset, att hon kunde hoppas få sköta dess angelägenheter utan Napoleons ständiga inblandning. I dekretet tillförsäkrades kejsaren tronföljden ifall tronarvingar ej skulle finnas. Men på sådana var åtminstone tillsvidare ingen brist, ty Caroline hade fött fyra barn tätt på varandra, två gossar och två flickor.

Den 16 mars togo Caroline och Murat sitt furstendöme i besittning, och den 25 gjorde Murat sitt intåg i Düsseldorf i ståtlig marskalksuniform, prydd med alla sina ordnar. Det var med storartade hedersbetygelser de nya undersåtarna mottogo sin furste Joachim I, prins och storamiral av Frankrike. Från denna stund var namnet Murat bannlyst — han var såsom de flesta uppkomlingar mån om att lägga sin förtid bakom sig.

Men prins Joachim hade ej regerat i många veckor, innan Napoleon fann anledning att beklaga sig över den egenmäktighet, med vilken han började den nya äran. Den krigiske Murat ansåg nämligen, att huvudsyftet med hans regering borde vara att utvidga sitt rike och roffa åt sig så många nya områden som möjligt. Denna rovriddarpolitik bragte honom i kollision med den preussiske härföraren general Blücher, som vid gränserna av hans furstendöme bevakade Preussens intressen, men då han hos Napoleon anhöll om hjälp för att kunna bibehålla de länder han erövrat, svarade Napoleon honom med uppmaningen att snarast möjligt utrymma dem och i stället ägna sin omsorg åt att upprätta ett regemente i Wesel samt akta sig för att reta de europeiska stormakterna. "Ni bör minnas, att varje ord ni fäller, genast blir bekant i Petersburg, Berlin och Wien", skriver han. Men Murat brydde sig ej om svågerns varningar, han satte sig i besittning av nya områden, och när konungen av Preussen begärde skadestånd, hänvisade han honom till svenska Pommern. När Rhenförbundet bildades, utvidgades Murats maktsvär även på annat sätt: en hel del tyska furstar tvingades nämligen då att svära honom trohetsed.

Förhållandet mellan Caroline och hennes make blev med tiden allt sämre, och som storhertiginna vistades Caroline sällan i sitt rike, men desto mer på badorter eller, där hon trivdes bäst, i Paris, i händelsernas och intrigernas medelpunkt. Utan hänsyn varken för sin familj eller sin make omgav hon sig med älskare och parasiter och väckte därigenom pinsamt uppseende, och Murat började nu allvarligt ansatta Napoleon för att få skilsmässa. Men Napoleon var i detta avseende lika obönhörlig som angående Louis' äktenskap. Hans länge närda plan att själv skilja sig från Joséphine torde bidragit till denna hans motvilja. I Paris bodde Caroline i prakt och slöseri mestadels i Elyséepalatset, som genom köp kommit i hennes ägo, och utövade nu, då de övriga syskonen voro skingrade över hela Europa, ett faktiskt inflytande på sin broder, som, om han än fruktade Carolines härsklystnad och intrigsjuka, dock respekterade hennes företagsamhet och världsklokhet. Hennes årslånga strävanden att förjaga Joséphine kröntes slutligen med framgång. I december 1809 försvann Joséphine för alltid ur Napoleons familj, hon, som i många vidskepligas ögon var underpanten på Napoleons lycka. Och nu fick Caroline under några månader spela rollen av värdinna vid sin broders hov, och då hon i Napoleons ögon, trots allt, framstod som det nyskapade kejsarhusets mest representativa dam, utsåg han henne att vara den, som på halva vägen till Wien mötte den nya kejsarinnan. Marie-Louises utstyrsel, innehållet i den "corbeille de mariage", som Napoleon enligt urgammal fransk bröllopssed skulle överlämna till henne, hästar och ekipage, allt överlämnades åt Carolines något pråliga smak att utvälja. I Stuttgart växlade de båda svägerskorna den första omfamningen, men efter blott ett par dagar var öppet krig förklarat dem emellan. Redan under resan kunde Marie-Louise i sorgsna epistlar hem förlälja, hur Caroline berövat henne allt, som kunde påminna henne om hemmet — t. o. m. hennes lilla favorithund skickades tillbaka och Caroline åter beklagade sig för vem som ville höra på över sina vedermödor, men njöt icke desto mindre ända till djupet av sitt ärelystna hjärta av att vid den första taffeln i Compiegne sitta à-trois med sin bror och sin nya svägerska. Vid den nya kejsarinnans kröning hade Caroline den av henne högt skattade triumfen att slippa upprepa sin tjänstgöring vid kejsarinnesläpet, vilket uppbars av de övriga nya svägerskorna.

Men redan före dessa angenäma tilldragelser hade Carolines mödor att förbättra sin och Murats position som suveräner krönts med framgång. Hon stod alltjämt på vakt om något tillfälle skulle yppa sig. När Louis och Hortense visade tvekan och motvilja att intaga Hollands tron, skyndade Caroline att erbjuda sig och Murat i deras ställe. Emellertid var det Murat, som denna gång gjorde sig förtjänt om deras befordran. Det var huvudsakligen hans förtjänst, att Napoleon kunnat erövra Spanien, och när sedermera Joseph från Neapel flyttades till det nyerövrade landet, ansåg sig Napoleon ej kunna förbigå Murat, så mycket mindre som Caroline ej lämnade honom någon ro. Därför uttalade Napoleon också det villkoret, att makarna Murat ej vidare skulle förekomma i Paris. För att göra det så svårt som möjligt för dem att i Paris uppträda med kunglig ståt tillhandlade han sig av dem Hôtel Thébusson. Även Elysée-palatset och deras jaktslott i Neuilly önskade Napoleon komma i besittning av, och när Caroline, som ytterst ogärna ville avhända sig ett lysande residens, begärde sexton miljoner för dessa domäner, styrde Napoleon rätt brutalt om ett tvångsbyte. Han övertog de båda slotten, varifrån Caroline ej ens fick borttaga sina juveler eller personliga tillhörigheter, samt lade i stället några smärre landområden till deras rike.

Att Napoleon räknade på att Caroline skulle vara sin make till hjälp vid styrandet av Neapel, visar ett brev av den 2 maj 1808, vari Napoleon meddelade Murat, att denne blivit utnämnd till konung. "Med en hustru som eder", skriver han, "kan ni lugnt avlägsna er om kriget kallar er till min sida. Hon kan mycket väl sköta regeringen." Carolines insats i styrandet av Neapel skulle emellertid komma senare; under sin första drottningtid vistades hon endast kortare perioder i sitt rike och uppehöll sig, trots Napoleons obenägenhet därför, mestadels i Paris, där hon var ledaren av kejsarhovets nöjesliv, gav baler och komponerade kadriljer. Genom att få hela Paris att tala om sig och hovet behagade hon Napoleon, som just önskade, att hela världen skulle sysselsätta sig med honom och hans omgivning, varjämte hon alltid hade klokheten att visa honom ett glättigt ansikte. Emellertid berodde Carolines obenägenhet att vistas i Neapel även därpå, att Murat på inga villkor ville ge sig sken av att såsom regent stå under sin gemåls inflytande — han fruktade för parallellen med Elisa och Bacciochi. Caroline åter drog sig icke för att intrigera mot sin man, och i Neapel skapade hon bakom dennes rygg ett litet parti, som gick hennes ärenden.

Murat förverkligade i Neapel samma principer som de övriga Bonaparterna i sina länder, nämligen att icke styra med fransmäns hjälp. Detta förbittrade mycket Napoleon, och i sina brev påpekade han, att han ej kunde lyssna till Murats försäkringar om förtroende och vänskap, då hans handlingar tydde på raka motsatsen. "Ni har omgivit er med män, som hata Frankrike och vilja fördärva er. Det ni skriver till mig står i alltför skarp kontrast till edra handlingar. Jag skall av ert sätt att handla kunna se, om ert hjärta ännu är franskt."

Då det ryska fälttåget förbereddes, skyndade Murat att göra sig Napoleon så bevågen som möjligt för att därigenom skaffa sig ett överbefäl, och Caroline sändes till Paris för att för Napoleon uttrycka Murats känslor av undergivenhet och underkastelse. Hon förstod också nu att insmickra sig i hans förtroende — Napoleon visade henne alla möjliga ärebetygelser, hon fick bo i Tuilerierna — och så småningom lyckades hon intala honom, att Murat ej hade några planer för egen räkning, ja, hon lyckades så fullkomligt i sin mission, att Murat med Napoleons tillstånd i maj 1812 själv kom till Paris. Emot de favörer, som Caroline hade lyckats utverka för Murat, hade emellertid Napoleon utbett sig ett rätt märkligt vederlag, det nämligen, att Murat skulle avlägsna från Neapel och sända till Paris sin närmaste man och sitt trognaste stöd i Neapel, Maghella, den av hans män, som också var den mest entusiastiske för befrielsearbetet i Italien.

Först nu, under Murats bortavaro, fick Caroline tillfälle att visa, att även hos henne bodde något av den bonaparteska dådkraften. Hon, som hittills sysslat med sina intriger och små äventyr för att själv komma fram eller skaffa en gunstling ett ämbete eller penningar, hon tog nu ej blott till skenet men även i verkligheten regeringstömmarna i sin hand. Visserligen hade Murat vid sin avresa förbehållit sig avgörandet i alla viktiga angelägenheter, men då underrättelserna från krigsskådeplatsen voro mycket sparsamma, inkräktade detta icke nämnvärt på Carolines självbestämmanderätt. Det visade sig nu, att hon i likhet med Elisa var i besittning av verkliga administrativa talanger. Hon utvecklade under denna tid en förvånande kraft och klokhet, och tillståndet i riket förbättrades betydligt genom en klok skatte- och reformpolitik. Hon underhöll flitigt förbindelsen med centralregeringen i Frankrike, men samtidigt blygdes hon icke att genom att närma sig Napoleons fiender, främst Österrike, där hon i Metternich trodde sig kunna påräkna säkert stöd, förbereda Neapels frigörande från det franska överväldet.

Murat på sitt håll tyckes hava burit på liknande planer. Det är ännu för forskarna en outredd fråga, huruvida Murats taktik mot Napoleon blott var den trolöse äventyrarens, eller om den nyvaknade idén om ett enat, självständigt Italien blivit så rotfast hos honom, att han i sig själv såg främst en kämpe för dessa strävanden och således haft ett ideellt-praktiskt skäl att skilja sin sak från Napoleons.

I varje fall, när Murat trodde sig märka, att Napoleons stjärna var i sjunkande, började han försiktigt och i hemlighet närma sig hans fiender. Väl tillförde han vid början av 1813 Napoleons här 30,000 man, men kort därefter återvände Murat utan Napoleons tillstånd till Neapel, och i april 1813 trädde han för första gången i hemliga underhandlingar med England och Österrike. Det förefaller emellertid som om Caroline motsatt sig Murats planer, om ej av systerlig tillgivenhet, så därför att hon alltjämt litade på Napoleons lycka. Denne inledde också med Caroline en lång korrespondens, av vilken framgår, att även Caroline fördömde sin mans handlingssätt — man vet också, att hon icke vågade visa Murat dessa brev.

Men efter slaget vid Leipzig i oktober samma år fortsätter Murat öppet sina förrädiska planer, och nu synes även Caroline besluten att vid den befarade katastrofen rädda så mycket som räddas kunde. Medan Eugène Beauharnais trofast motstod de förbundnas försök att locka honom över på sin sida, gick Murat i januari 1814, mitt under brinnande krig, över till fienden, däri numera styrkt av kejsarens egen syster.

Ja, i ett brev av den 15 januari 1814 meddelar han lugnt Napoleon, att han undertecknat ett fördrag med Österrike, samt tillägger: "Jag har underhandlat med dem som en jämlike, jag har vetat intaga och behålla min rang bland alla de spillror, som täcka Europa". Är detta ren dumhet eller blott en vanvettig självöverskattning?

Napoleon kunde blott giva hans handlingssätt ett namn och skrev till Fouché: "Konungens av Neapel uppförande är skamlöst, och för drottningens finner jag ej ord. Jag hoppas få leva tillräckligt länge för att kunna hämnas mig själv och Frankrike denna förfärliga otacksamhet."

Under 1813-års fälttåg hade Murat engång vid ett krigsråd i våldsamma ordalag farit ut mot Napoleon samt sagt sig ångra, att han ej lyssnat till engelsmännens förslag; han hade då kunnat vara lika mäktig som konungen av Preussen och kejsaren av Österrike. Den råbarkade Davoust hade då öppenhjärtigt påmint Murat om vilken skillnad det var mellan konungar av Guds nåde och den, som fått sin krona i gåva av Napoleon. Efter sitt förräderi skulle Murat också få erfara hur rätt Davoust haft. Ty vid Bourbonernas återkomst till Frankrike började dessa genast arbeta på att återinsätta Murats fiende, konung Ferdinand av Båda Sicilierna, i hans rättigheter. Redan innan Napoleon lämnat Elba hade Murat och Caroline därför återförsonat sig med honom.

Under de hundra dagarna få vi bevittna slutkatastrofen i Carolines och hennes makes ärelösa kamp om Neapels tron. Murat bryter upp mot Rom, uppmanar Italiens folk till kamp för sin frihet, men blir slagen av österrikarna och måste fly till Frankrike. Caroline söker uppehålla sin makes herravälde i Neapel, men måste vid engelsmännens anfall utrymma landet, och snart äro hon och hennes barn österrikarnas fångar i Triest. Så efterhärmar Murat i ett huvud löst företag sin kejsares och herres försök att återvinna sitt välde, landstiger med en handfull soldater i Calabrien liksom Napoleon vid Saint-Juan-viken, blir tillfångatagen och arkebuserad.

Under sin forne älskare Metternichs beskydd fick nu Caroline och hennes barn en fristad i Österrike, där hon under namn av grevinnan av Lipona bosatte sig först i Wien och sedan i Triest. Hennes levnadsvillkor tyckas ej ha varit gynnsamma; man vet, att hon efter julirevolutionen hos franska regeringen anhöll om understöd, då Ferdinand IV konfiskerat hennes egendom, och man beviljade henne även en årlig pension av 100,000 livres. År 1832 slog hon sig ner i Florens, där hon dog den 18 maj 1839.

Så glider bort i historiens glömska den engång lysande drottningen av Neapel, så förgäten som endast den kan bli, vars hela livsmöda offrats för medelmåttiga, egoistiska syften, ty till och med Carolines mångomtalta äregirighet hade man något att förebrå, nämligen dess kompletta brist på storhet eller djupare mening.

JÉRÔME BONAPARTE.

Den yngste av syskonen Bonaparte, Jérôme, var född den 15 november 1784 och sålunda endast åtta år, när familjen flyttade till Frankrike. Han kunde ej minnas sin far eller Corsika, han kände Paoli endast efter hörsägen, han var fransman utan minnen från den klippiga ön eller ungdomsdrömmar om eget, självständigt fosterland. För honom hade hela det stora bonaparteska äventyret intet av under, han växte upp i medvetandet om att familjekassorna liksom framtiden bjödo oändliga och aldrig sinande möjligheter.

Detta präglade i viss mån även Jérômes väsen. Han var ej fåfäng och hade intet av uppkomlingens iver att visa världen hur rik och mäktig han var, det var för honom så självfallet, han hade bättre råd än de andra att vara sådan, som naturen engång gjort honom. Och den hade gjort honom självsvåldig, full av lustighet och humor med aptit på alla världens äventyr och nöjen, givit honom samma oförbränneliga lynne och oförbränneliga lättsinne, som Pauline undfått. Han tog loven av alla sina syskon, då det gällde slöseri, han strödde guld omkring sig, ej av äregirighet, men därför att det roade honom. Betecknande äro några små anekdoter, som Masson berättar. En dag medan Napoleon var konsul, kom Duroc till honom med en till regeringspalatset adresserad räkning på en resnecessär à 16,000 livres. Napoleon förklarade sig ej ha köpt det dyrbara föremålet, och närmare forskningar gåvo vid handen, att köparen var — Jérôme. Vid middagen tog Napoleon sin yngste broder i bägge öronen och sade: "Är det du, som tillåter dig att köpa necessärer för 16,000 livres". — "Ja", svarade Jérôme lugnt, "jag avskyr saker, som ej äro vackra." Som gosse dyrkade Jérôme Napoleon, "le general", som syskonen kallade honom, och han var den enda av dem, som gladde sig över broderns giftermål med Joséphine — ty Eugène Beauharnais och Jérôme voro kamrater i krigsskolan i Juilly. Men när Jérôme trodde sig märka, att brodern föredrog styvsonen framför honom, visade han humör och svarade ej Napoleon, då denne tilltalade honom. Strax sedan Napoleon kommit hem från Italien efter slaget vid Marengo, var åter Jérôme vid misshumör. "Om du sluter fred med mig, skall jag ge dig något?" sade Napoleon till honom. — "Vad då?" frågade Jérôme. "Du får själv bestämma", sade brodern. — "Giv mig då den sabel Ni bar vid Marengo", sade Jérôme strax. Och Napoleon gav honom den.

Överhuvudtaget var Jérôme aldrig såsom de andra syskonen rädd för Napoleon, han behandlade ej denne bror mera respektfullt än de andra och lät sig aldrig imponera eller skrämma av generalen, förste konsuln eller kejsaren, utan sade öppet sin mening, men på ett så älskvärt sätt, att Napoleon ej kunde bli ond på honom. Han levde sitt liv i öppen dag och förhemligade ingenting, vare sig det gällde ungdomliga pojkstreck och snedsprång, politiska åsikter eller förvaltning av de ämbeten han erhöll. Även Joséphine tyckte om den vackre, självständige och självsvåldige gossen, som jämt och ständigt ställde till vilda skandaler, och hos henne kunde han alltid påräkna en förbön hos Napoleon.

Då Jérôme plötsligt utan någon anledning lämnade skolan i Juilly, beslöt Napoleon att sända honom till sjöss — han kunde kanske utbildas för marinen — och lät honom följa Leclerc till San Domingo. Men Leclerc tycks ej varit nöjd med honom — han återsändes nämligen redan från Kaplandet till Paris i egenskap av kurir. Någon tid därefter sände Napoleon Jérôme på en västindisk expedition med fartyget I'Épervier. Jérôme var denna gång mera benägen att lyda, i synnerhet sedan Napoleon givit honom tillstånd att taga med sig sina vänner.

Jérôme var ej sen att begagna sig av tillåtelsen att på sitt fartyg samla några levnadsglada ynglingar med samma äventyrslynne som han själv — och med lika litet intresse för sjökrigstjänst. Ty Napoleon hade misstagit sig om Jérômes böjelser, han och hans vänner föredrogo landbacken framför sjön och livet i hamnarna framför den besvärliga tjänsten. I alla hamnar fördes ett lustigt liv, och Jérôme lät med glädje penningarna rulla! Han fann plötsligt sin marinuniform missklädsam och utbytte den mot den rödblå husaruniformen. I november 1802 insjuknade han emellertid på Martinique och undslapp därigenom vidare besvärligheter. Han stannade här flere månader, samlade en munter krets omkring sig och slöt ett vänskapsförbund för livet med den franska konsulatstjänstemannen Auguste Lecamus. Tid efter annan erhöll han emellertid av Napoleon befallning att sluta med sitt lättjefulla liv och återvända hem, och i januari 1803 blev han tvungen att lämna ön. Han skildes med sorg i hjärtat från Lecamus och hans familj, från alla nöjen och nya vänner och begav sig i väg. Men på återvägen skedde något oväntat. I en trång kanal mötte Jérômes fartyg ett engelskt handelsfartyg, mot vilket Jérôme, då det ej gav signal, lät avskjuta ett prejskott. L'Épervier måste vända om till Martinique, och Jérôme erhöll av chefen för expeditionen det vänliga rådet att rädda sig undan, innan efterräkningarna kommo. Han begav sig då med sina vänner och sitt fartyg till Guadeloupe, där det åter blev uppehåll med en lång räcka av festligheter, tills ny befallning kom att återvända till Frankrike. Men Jérôme var nitton år, självrådig och glad, och nya äventyr frestade honom mera än de förebråelser, som väntade honom hemma. Han lämnade helt enkelt sitt fartyg och inskeppade sig med några av sina närmaste vänner — bland dem Lecamus, som erhöll anställning som hans sekreterare — på ett amerikanskt fartyg, destinerat till Norfolk, dit han anlände den 20 juli. Den 28 juli 1803 var han i Washington.

I Washington uppträdde Jérôme med stor tvärsäkerhet, lät kalla till sig franska konsuln, Pichon, och tog sig under de dagar han tillbragte här legationens angelägenheter an, öppnade brev och förfärade därigenom Pichon, som visserligen ej ansåg sig kunna ingripa, men ej heller underlät att till franska regeringen insända sina klagomål. Från Washington begåvo sig de unga hjältarna till Filadelfia, och därifrån till Baltimore. Införd i finanskretsarna därstädes, gjorde han bekantskap med "Baltimores skönhet", miss Elisabeth Patterson, en rik köpmansdotter, och förlovade sig i hemlighet med henne. Förlovningen firades med de största högtidligheter. Då Pichon emellertid genom brev både till Jérôme, till hans blivande svärfar och till franska konsuln i Baltimore försökte hindra giftermålet mellan Jérôme och Elisabeth på den grund, att Jérôme enligt Code civil var omyndig och ej kunde gifta sig utan sin mors samtycke. Jérôme företog en resa till New York för att inbilla alla att han ändrat tanke, men strax därpå återvände han i största hemlighet till Baltimore och firade bröllop med miss Patterson julaftonen 1803. Han var då 20 år, hon nitton. Först ungefär tre månader senare underrättade Jérôme sin mor — utan ursäkter eller kommentarier — att han gift sig med den kvinna han älskade.

Men långt förut hade ryktet om detta egendomliga giftermål nått Frankrike, dels genom tidningarna, som Napoleon förgäves försökt tysta ned, dels genom Pichon. Napoleons vrede var gränslös. Denne broder, som han överhopat med penningar och välgärningar, vars minsta nycker han tillfredsställt, skulle nu skandalisera honom, hela familjen och Frankrike! Han gifte sig med en engelska, en protestant, en köpmansdotter! Pichon fick strax befallning att ej mera utbetala en sou till Jérôme, som fick sträng befallning att genast komma hem; på detta villkor skulle Napoleon förlåta honom alla de vedervärdigheter Jérôme förorsakat honom, i motsatt fall skulle han förbjudas att någonsin komma tillbaka till Frankrike.

Underrättelsen nådde Jérôme mitt i en virvel av fester. Sangvinisk och obetänksam, hade han redan levat sig in i tanken att stanna här för alltid, och ambassadörsposten i någon av de stora städerna hägrade för honom. Han hade givit sina vänner löften om platser han trodde sig förfoga över och skuldsatt sig betydligt. I den sinnesstämning vari han befann sig kom uppmaningen att återvända som en kalldusch. Han dröjde också i det längsta att rätta sig efter befallningen. Under det han väntade på en god lägenhet, nådde honom de sensationella underrättelserna från Frankrike, att kejsardömet proklamerats, att han själv uteslutits från tronföljden och alla hedersposter i Frankrike, samt att Napoleon ej erkände hans giftermål.

Jérôme tog varken Napoleons hot om att upplösa hans äktenskap eller moderns bevekande brev på allvar. Den 8 april 1805 landade han i Lissabon med sin unga fru. Det franska sändebudet i staden, Serrurier, mötte dem med ett pass för Jérôme. "Och madame Bonaparte?" frågade Jérôme. Han fick till svar, att beskickningen var förbjuden utge pass för miss Patterson. Då först insåg Jérôme, att hans belägenhet var allvarsam. "Framför till er härskare?" säges han ha svarat, "att madame Bonaparte är medveten om sin värdighet, och att hon fordrar att få åtnjuta sina rättigheter såsom medlem af den kejserliga familjen." Men det hjälpte icke, Jérômes myndighet och den nyaste madame Bonapartes rättigheter respekterade ingen. Intet annat återstod för Jérôme än att uppsöka Napoleon och försona sig med honom. Hans hustru, som var havande, sändes på ett fartyg till Amsterdam, där hon vid framkomsten till sin förtvivlan hindrades att landstiga. Hon begav sig då över till England. Det var detsamma som att för sig stänga alla utvägar, men hon hade ingen annan. Här i det mot Frankrike och hennes fädernesland fientliga landet föddes nu Jérômes son, Jérôme-Napoléon Bonaparte den 7 juli 1805.

När Jérôme hoppades kunna övervinna Napoleon, visste han intet om dennes kraft och sin egen svaghet. Brodern använde alla medel för att vinna honom, han frestade honom med prinsvärdigheten samt försåg honom rikligt med penningar till hans nöjen. Det senare medlet var kanske det mest verksamma. Jérôme lade föga vikt vid sin värdighet som kejserlig prins, men han njöt däremot i fullaste mått av att ösa guld över sin ungdom; han tyckte om pengar, men ej för deras egen skull, utan därför att han kunde dela med sig därav åt sina vänner, för vilka han var den bästa kamrat. När Napoleon sålunda bundit Jérôme, passade han på att göra honom förslaget att Jérôme skulle föreslå sin hustru att lämna England och tillsvidare bosätta sig i Amerika — någon skilsmässa var ännu för tidigt att tala om. Här stötte ej Napoleon på samma fasta karaktär som hos Lucien. Jérôme bad sin hustru, visserligen i ett kärleksfullt och ömt brev, att hon skulle lämna England, ej därför att Napoleon befallt det, utan därför att han, Jérôme, själv insåg att de aldrig kunde nå sitt mål, så länge hon stannade i detta land, som var Napoleon så förhatligt. Elisabeth Patterson rättade sig efter hans vilja, inskeppade sig med sitt barn på ett fartyg och begav sig hem till Amerika, där hon för alltid stannade.

Napoleon försökte nu få äktenskapet upplöst. Han vände sig till påven Pius VII med begäran om en bulla, i vilken äktenskapet skulle förklaras ogiltigt, men påven vägrade, ty Jérômes äktenskap hade blivit välsignat av en spansk präst. För att Jérôme skulle glömma sin unga hustru, sändes han på en ny sjöexpedition under amiral Willaumetz befäl med kommandot över ett av expeditionens fartyg, Le Vétéran. Denna expedition skulle vara länge på väg, från den 13 december 1805 till mars 1807. Men så länge höll Jérôme icke ut. När knappa tio månader förflutit landsteg han den 1 september 1806 i Concarnaus hamn i Bretagne. Dessa månader hade varit långa nog för att göra Jérôme mjuk. Han kom hem, trött på att irra omkring, och med en enda önskan: att få komma i ordnade förhållanden. Han gick in på att låta upplösa sitt äktenskap och förmäla sig med den furstinna, som Napoleon utsett för honom, kurfurstens av Württemberg dotter, prinsessan Catherine.

Jérômes giftermål ordnades nu i största hast, och snart var ingen så intresserad därav som han själv. Upphöjd till kejserlig prins med hederslegionens stora ordensband, med en miljon i inkomster — vad hade han att bekymra sig över! Han hade sitt nöje i att bilda ett hov, och det blev uteslutande sammansatt av hans närmaste personliga vänner, vilka oberoende av börd erhöllo höga värdigheter. Redan den 9 september började giftermålsunderhandlingarna, och dessa fördes med en sådan brådska, att Jérôme redan den 1 oktober, en månad efter sin hemkomst, sammanträffade med den efter freden i Pressburg till konung upphöjda kurfursten av Württemberg. Det enda hindret låg däri, att man ännu ej hunnit få skilsmässa till stånd, och att Jérôme således ännu var gift med Elisabeth Patterson.

Men även denna situation fick sin tillfredsställande lösning. Under det Jérôme deltog i 1806-1807 års fälttåg, lät Napoleon Paris' prästerskap förklara äktenskapet med den unga amerikanskan ogiltigt; och när fälttåget avslutats med freden i Tilsit, fann sig Jérôme plötsligt vara upphöjd från kejserlig prins till konung i det av Napoleon bildade konungariket Westfalen. Den 12 augusti 1807 firades bröllopet i Stuttgart. Jérôme företräddes av Bessières, som sedan förde prinsessan Catherine till Frankrike. Den 21 augusti träffades hon och Jérôme för första gången — det var hos madame Junot i Raincy. När Jérôme såg den korpulenta och rödkindade tyska flickan i sin dräkt med det långa släpet, som ingen bar i Frankrike, säges han ha blivit mycket desillusionerad. Den unga prinsessan åter hade haft en glädjelös ungdom, och Jérômes älskvärdhet och vackra yttre hade tilltalat henne från första ögonblicket. Den 20 augusti ägde den civila vigseln rum, men först den 18 november efter några månader av ständiga festligheter och nöjen begav sig konungaparet till sin nya huvudstad, Cassel.

Napoleon hade på förhand utarbetat en konstitution för Jérômes rike, genom vilken invånarna garanterades likhet inför lagen, fri religionsövning samt upphävandet av livegenskap och privilegier. Samma konstitution bestämde emellertid, att hela förvaltningen och domstolsväsendet skulle vara fransk, liksom även mynt, mått och vikt, och Napoleon räknade på att Jérôme här mitt inne i Tyskland skulle skapa ett litet välorganiserat franskt rike.

Utan tvivel kom Jérôme till Westfalen med den goda avsikten att följa broderns råd och rätta sig efter hans vilja. Men snart insåg även han, att en fransk regering i ett främmande land var en omöjlighet. Även Jérôme slog in på den nationella politik, som Joseph och Louis börjat bedriva i sina respektiva länder, och samma konflikter och tvisteämnen, som gjorde det napoleonska familjesystemet till en vacklande byggnad, förelågo även här.

Vid Jérômes hov var huvudändamålet att roa sig efter bästa förmåga. Det hov han samlat, pryddes ej av några framstående representanter för diplomati, konst eller litteratur, — Jérôme hade här liksom på sina resor samlat kring sig sina personliga vänner, en brokig skara. Vid detta hov var ceremonielet lika lättvindigt som sederna. Jérôme visade en häpnadsväckande likgiltighet för vad skick och bruk fordra av en kunglig person. Sina älskarinnor gav han inflytelserika platser vid hovet och erkände de barn, som de födde honom. Man plägade också säga, att när någon hovdam eller ryktbar aktris skulle få ett barn, hela Cassel var intresserat av att se, om detsamma ej bar kungliga drag. Bland hans väninnor märktes den maktlystna grevinnan Löwenstein, som öppet eftersträvade att bli hans gemål, och vilken han ständigt måste avspisa med stora gods och höga titlar, samt den älskvärda Diana von Pappenheim, för vars dotter Jenny han visade en faderlig tillgivenhet och intresse. Mot sina vänner ådagalade Jérôme en enkel och rättfram trofasthet, på samma gång som han på ett verkligt kungligt sätt sörjde för dem. När han gifte bort sin vän Lecamus, som han gjort till utrikesminister och greve av Fürstenberg, med en brorsdotter till den preussiske ministern Hardenberg, firades bröllopet med den största prakt i det kungliga palatset. Det var han, som i brudgummens ställe gav bruden bröllopskorgen och fyllde den med praktfulla smycken.

Man frågar sig ej utan skäl, huru Katharina av Württemberg, den borna tyska prinsessan, fann sig i det muntra och sedeslösa liv, som hennes man förde. Utan tvivel kände hon under mörka stunder en viss bitterhet, men hon uppträdde utåt så lugnt och värdigt, att ingen kunde beklaga henne. Över sin makes snedsprång visade hon aldrig misshumör eller ens förvåning; hon gick så långt i välvilja mot hans mätresser, att hon stod fadder för flere av de barn, som dessa fött honom.

Hennes uppträdande härvidlag betingades antagligen till stor del av Jérômes sätt mot henne. Han var trots allt en charmant äkta man. Oberoende av sina tillfälliga intressen och tycken, behandlade han alltid Catherine såsom den främsta av alla, men det var ej en kallsinnig respekt för hennes börd och ställning, han var helt enkelt hennes ständige kavaljer, öm och ridderlig. Han överhopade henne med gåvor, och av den värme och glädje, som han spred omkring sig, föll alltid lejonparten på hennes del. Men icke blott det: av Catherines brev till sin fader och av hennes anteckningar ser man, att han invigde henne i alla rikets angelägenheter. Catherine å sin sida älskade hängivet sin unge självsvåldige make med den ståtliga hållningen, de strålande skälmska ögonen och den veka munnen med dess intagande leende. Dessutom tyckte hon om lyx och festligheter fullt ut lika mycket som Jérôme själv.

Vid Marie-Louises kröning, det napoleonska väldets kulmen, kommo de båda makarna till Paris, där de väckte mycken uppmärksamhet genom sitt lysande uppträdande och sina självsvåldiga upptåg. En gång under en stor bal voro båda plötsligt försvunna, och när man fann dem, voro de sysselsatta med att tillsammans hoppa jämfota ner för en trappa i palatset. Vid den fasansfulla eldsvådan hos ministern Schwarzenberg tog Jérôme utan betänkande Catherine på sina armar, skyndade ut ur palatset ner på gatan, där han slängde sig upp i första bästa åkardroska och körde henne hem. Efter återkomsten från en resa i Belgien, som de företogo tillsammans med den nya kejsarinnan, bodde Jérôme och hans maka i Eugène Beauharnais' vackra palats vid Rue de Lille. I Jérômes händer blev detta ett sagoslott, där borden dignade av läckerheter och dansen tråddes under anförande av honom själv, förste dansör och kåsör, klädd som en verklig sagans prins i vit silkesdräkt, överströdd med brokiga ädelstenar, och med svart sammetsbarett, kantad med diamanter och prydd med stora hängande vita plymer.