ETT HALACHA-SPÖRSMÅL
… Omtaladt i Baba-Mezia, eller "Den Mellersta Ingången" till den
Heliga Shas… Herren älskar högre de ingångsdörrar, som äro märkta med
Halacha, än han älskar synagogor och skolor.
* * * * *
På den tiden pågick det en tvist mellan Mishna lärarena och Rabbi Eliezer angående en viss bakugns lagenliga renhet, om hvilken det står skrifvet i Baba-Mezia i den babyloniska Talmud. Ty medan alla de andra ansågo att ugnen enligt Halacha borde förklaras oren, påstod Rabbi Eliezer att den var ren; och han kullkastade alla deras argument och bemötte alla deras invändningar, ehuru de icke ville erkänna sig öfverbevisade. Slutligen uppmanade Rabbi Eliezer ett johannisskidträd att bära vittnesbörd om hans tolkning af lagen. Och trädet lösgjorde sig från marken, höjde sig i luften med mulldrypande rötter och rörde sig fyra hundra yards framåt, samt planterade sig därpå, skälfvande, åter ned i jorden.
Men Mishna lärarena, som voro vana vid underbara ting, blefvo föga imponerade, och de sade endast: "Vi kunna väl icke fästa afseende vid ett johannisskidträds vittnesbörd. Skulle ett johannisskidträd undervisa oss om Halacha? Skulle ett johannisskidträd lära oss lagen?"
Då vände sig Rabbi Eliezer till bäcken, som därutanför oupphörligt frammumlade samma sång, "Bär vittnesbörd för mig, o du rinnande vatten". Och strömmen ändrade sitt lopp; dess vatten drog sig tillbaka och flöt ånyo in i urkällan och lämnade de nakna kiselstenarna i flodbrädden att torka i solskenet.
Men de vise männen vidhöllo fortfarande sin åsikt, sägande: "Skulle en bäck pladdra för oss om lagen? Skulle vi hällre lyssna till ett rinnande vattens röst, än till Den Helige — välsignad vare han — och Hans tjänare, Moses?"
Då blickade Rabbi Eliezer upp mot murarna, som buro heliga inskrifter, och utropade: "Så vittnen då äfven ni, I heliga murar, att jag dömt riktigt." Och murarna darrade, böjde sig inåt och buktade sig som spända segel, då vinden kastar om, samt hängde hotande öfver Rabbinernas hufvuden. De skulle äfven nedstörtat, om icke Rabbi Josua kväst dem, sägande: "Hvad angår det er, om Rabbinerna träta om Halacha? Viljen I krossa oss? Hållen er i styr!" Då lydde murarna Rabbi Josua och störtade ej ned, men de återtogo icke häller sin ursprungliga plats, ty de lydde äfven Rabbi Eliezer, — hvarför de ännu i denna dag stå fallfärdiga.
Då Rabbi Eliezer sålunda insåg att deras hjärtan voro hårdare mot honom, än själfva husets stenar, utropade han: "Må Bath Kol döma mellan oss." Hvarpå byggnaden skakade ända till grundmurarna, och en Röst från himlen svarade, sägande: "Huru vågen I uppresa eder mot Rabbi Eliezer, ty Halacha samstämmer i alla afseenden med hans utslag."
Men Rabbi Josua reste sig oförskräckt midt ibland dem, och sade: "Enligt lag behöfva vi icke rätta oss ens efter en Röst från himlen. Ty Du, O Gud, har längesen skrifvit i den lag Du gaf på Sinai bärg, att 'Du skall rätta dig efter flertalet'." Och de ville ej lyssna till Rabbi Eliezer, utan bannlyste honom och läto med eld förstöra alla hans lagtolkningar.
(Nu påstå några, att Rabbi Nathan haft en uppenbarelse af Profeten Elia, som intygat, att Gud själf låtit bedraga sig i denna angelägenhet, och erkänt att han misstagit sig, sägande: "Mina barn ha öfvervunnit mig! Mina barn ha besegrat mig!" Men då vi äfven veta, att tredjedelen af allt korn, af alla oliver och af allt hvete i världen blef angripen af röta till straff för Rabbi Eliezers bannlysning, så kunna vi väl förstå att han icke hade misstagit sig.)
Medan Rabbi Eliezer ännu var under förbannelsens ok, sjuknade han häftigt, utan att Rabbinerna visste något därom. Men så stor var hans lärdom, att Rabbi Akiba och alla hans lärjungar kommo till honom för att erhålla undervisning… Då reste sig Rabbi Eliezer på armbågen och frågade dem: "Hvarför kommen I hit?"
"Vi komma för att lära oss Halacha", svarade Akiba.
"Men hvarför han I ej kommit förr?"
Och de svarade: "Emedan vi ej hade tid därtill."
Men Rabbi Eliezer, som förtörnades öfver svaret, sade till dem: "I sanning, det skulle förvåna mig storligen, om det medgåfves er att dö en naturlig död. Och hvad dig angår, Akiba, så kommer din död att bli svårare än alla de andras. Det är väl för dig att jag icke förbannar dig, som fördristar dig att säga, att du icke haft tid att lära dig lagen."
Och Rabbi Eliezer, som gjorde sig beredd att dö, korsade armarna öfver bröstet och fortsatte: "Ve, ve öfver mig, ve öfver dessa mina armar, som likna två hoprullade lagmanuskript, hvilkas innehåll är fördoldt för alla. Om ni sökt upp mig tidigare, så skulle ni fått lära er många underbara ting, men nu måste mitt vetande förgås med mig. Mycket har jag lärt och mycket har jag undervisat, likväl utan att minska mitt Rabbinvetande ens så mycket, som oceanens vatten förminskas genom att en hund släcker sin törst därur."
Och han fortfor att tala med dem: "Och utöfver allt detta har jag uttolkat tusen Halachoth, som handla om odlandet af egyptiska gurkor. Och ingen, med undantag af Rabbi Akiba ben Joseph, har någonsin det ringaste frågat efter dem… Vi vandrade en gång tillsammans på en väg, som gick mellan tvänne fält, då han bad mig undervisa sig om odlandet af egyptiska gurkor. Då uttalade jag ett enda ord, och se, fälten blefvo genast öfversållade af egyptiska gurkor. Han frågade mig på hvilket sätt man skulle skörda dem. Jag uttalade ett enda ord, och se! alla gurkorna samlades ihop på ett ställe framför mig."
Och medan Rabbi Eliezer allt ännu talade sålunda, vandrade hans själ hädan; och Rabbi Akiba och alla hans lärjungar sörjde bittert bade för Rabbi Eliezers och för deras egen skull, då de nu insågo att de värkligen kommit för sent för att lära lagen.
Men Rabbi Eliezers förutsägelse gick i uppfyllelse… Ty efter det Rabbi Akiba blifvit en helig och häpnadsväckande lärd man, hände det sig att romarne förbjödo honom att undervisa om Israels lag. Men Rabbi Akiba framhärdade uti att offentligen undervisa folket, i det han sade: "Om Den Enda Heliga — välsignad vare Han, — tillåter oss lida så mycket, medan vi lära lagen, huru mycket skulle vi då ej lida, om vi försummade densamma."
Då ledde de honom bort för att afrättas, och läto honom genomgå cn obeskrifligt smärtsam tortyr. Men detta inträffade just vid den timme, då denna bön bör uttalas: "Hör, o Israel, Herren vär Gud är En."
Medan de söndersargade hans kött med kammar af järn, uttalade Rabbi Akiba dessa heliga ord, och uppgaf därefter andan. Och från himlen trängde en mäktig Röst, som ropade: "Välsignad vare du, o Rabbi Akiba, ty din själ och ordet lämnade samtidigt din kropp."
RABBI JOCHANAN BEN SACCAI
Det finns i Himmelen ett visst väsende, som bär bokstäfver på sin panna. Och dessa bokstäfver, som lysa klarare än solen, bilda om dagen ordet Sanning, och på grund häraf veta änglarna att det är dag. Men då aftonen inbryter, förändra sig bokstäfverna själfmant och bilda nu ordet Tro, hvaraf änglarna veta att natten är i antågande.
* * * * *
Men Hillel den store, densamme som samlat Talmuds Sedarim, och som äfven varit en lärare för den Jesus, som hedningarna dyrka, hade åttio andra lärjungar, hvilka alla blefvo heliga män. Bland dem voro trettio i sanning så heliga, att Guds härlighet hvilade öfver dem, som fordom öfver Moses själf, så att det från deras ansikten utströmmade ljus, och från deras tinningar utgingo strålar, som liknade solens.
Och om trettio andra påstås det att de voro lika heliga som Josua, Nuns son, och värda att solen på deras befallning skulle stannat i sitt lopp. Och de tjugo återstående, bland hvilka Rabbi Jonathan ben Uzziel var den främste, och Rabbi Jochanan ben Saccai den ringaste, ansägos endast vara af medelmåttigt värde. Likväl finnes det nutilldags icke en enda, värd att likställas med dem, ty denne Rabbi Jochanan var heligare än någon nulefvande man.
Så ringa han än var, var Rabbi Jochanan likväl omåttligt lärd och kunnig i skrifterna, — i Mishna och Gemara och Midraschim, — i Kabbalas, Gematrias, Notricons och Temurahs läror, — i legenderna och de detaljerade föreskrifterna och hårklyfverierna, — i teorierna om månen, i änglarnas språk, palmbladens hviskningar och demonernas tal. Och om alla sjöar vore fyllda med bläck, och alla de vasstrån, som gunga vid flodernas stränder vore pennor, och alla människor på jorden vore skrifvare, så skulle de likväl aldrig kunnat skrifva ned allt det Rabbi Jochanan ben Saccai lärt sig, eller ens så mycket som han lärde andra under sin lifstid, hvilken varade ett hundrade och tjugu år. Och likväl var han den obetydligaste af alla Hillels lärjungar.
De fyrtio tidigaste af sina lefnadsår ägnade han åt världsliga ting, i synnerhet åt handel, ty han önskade förtjäna en tillräckligt stor summa för att därefter kunna anslå de år, som ännu tillmätts honom, för utöfvandet af goda gärningar. Och de följande fyrtio åren använde han för forskningar och blef därunder så lärd, att han till och med beskylldes för att vara en trollkarl, — i likhet med de rabbiner, som genom att på växlande vis sammanställa bokstäfverna i det Outsägliga Namnet skapade lefvande djur och frukter, — såsom till exempel Rab Oshaja och Rab Chaneana, hvilka med hjälp af Jetzirah Boken skapade åt sig en kalf, den där de sedan uppåto.
Och de sista tjugu åren af sitt heliga lif ägnade Rabbi Jochanan åt att undervisa folket.
Enligt hvad det berättas i Baba Batra boken i Seder Naschim i den babyloniska Talmud, uttolkade Rabbi Jochanan ben Saccai en dag Profeten Esaias ord (Esaias 54: 12) — "Och dina fönster vill jag göra af kristall och dina portar af rubiner och alla dina gränser af utkorade stenar" — för en inbilsk och fåfäng lärjunge. Därvid sade han: "Den Heligaste — välsignadt vare hans namn för all tid — skall utvälja dyrbara stenar och pärlor, hvar och en mätande trettio kubiter i längd och bredd, och skall skära och polera dem tills de mäta tjugu kubiter i längd och tio i bredd, och med dem pryda Jerusalems stadsportar."
Men den inbilske och fåvitske lärjungen, en fräckhetens son, skrattade högljudt och sade med hånfull röst: "Hvem har väl någonsin sett en smaragd eller en diamant, en rubin eller en pärla, ens så stor som det minsta lilla fågelägg? och så vill du inbilla oss att det finnes juveler om trettio kubiter i genomsnitt." Men Rabbi Jochanan svarade intet; och lärjungen aflägsnade sig hånskrattande.
Några dagar efter denna händelse begaf sig den eländige lärjungen på en resa; ty han bedref handel och köpenskap, och var vida bekant i många länder för sin skicklighet i byteshandel och sin förmåga att uppleta dyrbara föremål. Medan han befann sig ombord på sitt skepp och sjömännen sofvo, i väntan på att i gryningen få lyfta ankar, medgafs det denna dåliga lärjunge att få varseblifva ett starkt ljussken nere i vattnet. Och då han blickade ned i hafvets djup såg han änglar, som buro jättestora diamanter och smaragder, och som öppnade ofantliga snäckor för att ur dem uttaga väldiga pärlor. Och englarnas ögon häftade vid honom, medan de arbetade därnere i det våldsamma ljusskenet. Då öfverfölls han af en så fruktansvärd skräck, att knäna veko sig under honom och hans tänder föllo ut; och underkastande sig en makt, som mot hans vilja satte hans tunga i rörelse, ropade han högljudt: "Hvar skola dessa väldiga diamanter och smaragder användas? Hvad ämna ni företaga med dessa jättestora pärlor?" Och en röst ur djupet svarade: "De äro afsedda för Jerusalems stadsportar."
Och efter att hafva återvändt från sin resa, hastade lärjungen till det ställe, där Rabbi Jochanan ben Saccai höll på att undervisa, och omtalade allt det han sett, samt bedyrade att han aldrig mer skulle betvifla Rabbi Jochanans ord.
Men Rabbinen, som kunde se ned i hans hjärta, och kände dess svarta ondska, svarade med dånande röst: "Raca, om du ej sett allt detta, så skulle du allt ännu begabba de vises ord." Och med ett enda ögonkast förintade han denne dålige lärjunge, såsom lågan förtär ett torkadt blad, hvarpå det af honom återstod endast en rykande askhög — som om han slagits af Herrans blixt.
Och folket förundrade sig storligen. Men Rabbi Jochanan ben Saccai gaf icke akt på den rykande, hvita askan vid sin fot, utan fortsatte med att för sina lärjungar tolka demonernas och palmträdens tungomål.
EN TRADITION OM TITUS
… Som förtäljes i Boken Gittin i den babyloniska Talmud… Inför Titus liknade världen en människas ögonglob; oceanen motsvarade det hvita, jorden det svarta, Jerusalem pupillen och bilden inne i pupillen var Herrens Tempel.
* * * * *
Med rätta har det blifvit sagdt i boken Chullin i den Heliga Chas, att "sextio järngrufvors nålar äro sammanträngda i en myggas sting".
Ty i dessa dagar kom Titus — må hans öron bli förvandlade till hylsor, uti hvilka man finge svänga Gehennas portars gångjärn - från Rom med sina afgudadyrkare och belägrade den Heliga Staden, samt förstörde den och bortförde dess jungfrur i fångenskap. Den, som innan denna dag icke sett Jerusalem, han vet intet om Israels härlighet. Där fanns tre hundra och nittiofyra synagogor, och trehundra och nittiofyra rättssalar, och lika många läroanstalter för ungdomen… Då templets dörrar öppnades, kunde man på sju sabbatsresors afstånd höra gnisslet af deras gyllene gångjärn. Förlåten till det allra heligaste hade väfts af åttiotvå myriader jungfrur; det behöfdes tre hundra präster för att draga den åt sidan och tre hundra för att tvätta den, då den var oren. Men Titus — må hans namn bli förbannadt för evigt — vecklade in de heliga kärlen i förlåten, förde alltsammans till sitt s kepp och seglade af till staden Rom…
Knappast hade han kommit utom synhåll från land, då en stark storm uppstod, — djupen blottade sitt mörker och vågorna visade tänderna. En förtviflans skräck öfverföll sjömännen och de utropade, "Det är Elohim".
Men Titus förhäfde sig hånfullt mot Himlen, mot åska och blixt, mot stormens dån, och utropade: "Se, denne judarnes Gud har ingen makt, förutom på hafvet; Pharao dränkte han, Sisera dränkte han likaledes och nu söker han dränka mig och mina legioner. Om han verkligen är så mäktig, och icke rädd för att kämpa mot mig på land, så må han då hällre möta mig på fast mark och där visa om han är stark nog för att öfvervinna mig." (I värkligheten hade Sisera icke drunknat; men Titus, som var olärd och en afgudadyrkare, talade osanning.)
Då brast ett bländande hvitt ljussken fram ur de mörka molnen och en röst som var djupare än åskans svarade honom: "O du eländige, son af en eländig, och sonson till Esau, den eländige, jag skall låta dig landstiga. Se! Ett djur, hvilket är litet och obetydligt i min värld, väntar dig där; gå och kämpa emot det."
Och stormen upphörde.
Efter många dygns resa landade Titus och hans män på kusten af det land, som kallas Italien, — den kust, som evigt darrade af mullret från den mäktiga staden Rom, hvars röst hördes till världens fyra hörn, och hvars dån döfvade Rabbi Jehoshua till och med på hundratjugu mils afstånd. Ty i Rom fanns det trehundra sextiofem gator, och vid hvarje gata trehundra sextiofem palats och upp till den pelarprydda portiken vid hvarje palats ledde en marmortrappa med trehundra sextiofem steg.
Men knappt hade Titus satt foten på land, innan han anfölls af en mygga. Och myggan flög upp i hans näsborre och in i hans onda hjärna och begynte gnaga på den och torterade honom med outsägliga kval. Och han fann ingen lindring för sina plågor, icke heller fanns det någon läkare i Rom, som kunde befria honom från dem. Hvarpå myggan kvarstannade i hans hjärna under sju år, och af aldrig stillade plågor blef Titus ansikte förvridet som ansiktena hos de fördömda i helvetet.
Men efter det Titus förgäfves offrat åt alla romarnes afgudar, råkade han en dag passera förbi en smedja, och hörde hur hammaren slog mot städet. Ljudet verkade lika välgörande på honom, som Davids harpospel på Saul, och han blef ögonblickligen befriad från sin vånda. Då utropade han tyst för sig själf, "se, jag har funnit befrielse!" Och efter att ha offrat åt Smedguden befallde han, att smeden skulle hämtas till hans palats med sina hammare och sitt städ. Och han betalade smeden fyra suosim om dagen — enligt israelitisk myntberäkning — för att han skulle hamra för honom.
Men smeden kunde ej hamra utan uppehåll, och så snart han hvilade sig, återvände plågorna och myggan gnagade då till och med ifrigare än någonsin förr. Då sändes bud på flera andra smeder, och bland dem befann sig äfven en judisk smed, som var slaf. Men Titus vägrade att ersätta honom, ehuru han betalat hedningarna, ty han sade: "Det kan vara tillräcklig betalning för dig att se din fiende lida."
Trettio dagar senare kunde intet hammarslag förmildra våndan, och då visste Titus att han måste dö.
Han bad då sin familj att de efter hans död skulle bränna hans kropp, samt hopsamla askan och utsända sju skepp för att utströ den på de Sju Hafvens vågor, i annat fall fruktade han att Israels Gud skulle återuppväcka honom på Domens Dag.
* * * * *
(Men det står skrifvet i Midrasch Kohelet i den heliga Midraschim att Hadrianus — må hans namn bli utplånadt — engång frågade Rabbi Josua ben Chanania: "Af hvad skall kroppen återuppbyggas på den Yttersta Dagen?" Och rabbinen svarade, "af Luz i ryggraden". Då Hadrianus begärde bevis därpå, tog Rabbinen Luz, det lilla benet i ryggraden, och sänkte det i vatten, och det upplöste sig ej. Han lade det i eld, och det förtärdes ej. Han lade det mellan kvarnstenarna, och det blef ej söndermaladt. Han hamrade det på ett stad, men hammaren bröts af och städet splittrades sönder.)
(Därför förmår Titus önskan intet, och förvisso skall Herren för att bestraffa honom på den yttersta dagen återuppbygga hans kropp ur Luz.)
* * * * *
Men innan man brände Titus kropp, öppnade man hans skalle och blickade in i hjärnan, för att leta efter myggan.
Den befanns då vara af en svalas storlek och vägde, enligt israelitisk viktberäkning, två selas. Och man fann att dess klor voro af brons och dess käkar af järn.
BIBLIOGRAFI
Allégories, récits, contes, etc. traduits de l’Arabe, du Persan, de l’Hindustani, et du Turc. Par M. Garcin de Tassy. Paris, 1876. (Innehåller "Bakawali".)
Amarou. Anthologie Érotique. Texte sanscrit, traduction, notes, etc., par A.L. Apudy (Chézy). Paris, 1831.
Avadânas, (les). Contes et Apologues Indiens. Traduits par M. Stanislas
Julien. Paris, 1875.
Contes égyptiens. Par G. Maspéro. Paris, 1882.
Dhammapada, (the). Translated from the Chinese by Rev. Samuel Beal,
B.A. Boston, 1878.
Gita-govinda (le), et Le ritou-sanhara. Traduits par Hippolyte Fauche.
Paris, 1850.
Gulistan (le), de Sadl. Traduit littéralement, par N. Semelet.
Paris, 1834.
Hindoo pantheon (the). By Major Edward Moor. London, 1861.
Hitopadésa (l’). Traduit par E. Lancereau. Paris, 1882.
Jacolliot. Voyage aux ruines de Golconde. Paris, 1878.
Jataka-tales. Traslated by T.V. Rhuys Davids. Vol. I. Boston, 1881.
Kalewala. Traduction de Léouzon Le Duc. Paris, 1845.
Mahabharata, onze épisodes du. Traduit par Foucaux. Paris, 1862.
Mantic uttaïr. Traduit du Persan par M. Garcin de Tassy. Paris, 1863.
Mythologie des esquimaux. Par l’Abbé Morillot. Paris, 1874.
Myths and songs of the south Pacific By Rev. W.W. Gill. London, 1877.
Pantchatantra; ou, les cinq livres. Traduit par E. Lancereau.
Paris, 1871.
Sacountala. Texte sanscrit, notes et traduction par Chézy.
Paris, 1830.
Stendhal (de). L’Amour.
Talmud. le talmud de Jerusalem. Traduit par Moïse Schwab. Vols. I—VI.
Paris, 1878-83.
Talmudic miscellany (a). By Rev. L.P. Hershon. Boston, 1882.
Vetalapanchavinsati (hindi version of the). Baitál Bachis; or, The
Twenty-five Tales of a Demon. Translated by W.B. Barker. London, 1855.