Normalarbetsdagen

Den modärna civilisationens sociala historia är ännu oskrifven, och därför finns det blott få, som hafva en riktig föreställning om kampen om arbetstiden, dess ofantliga omfång, dess fruktansvärda bitterhet och dess utomordentliga kulturhistoriska betydelse. En på ofullständig sakkännedom och förutfattade ideer grundad lära om, att de ekonomiska krafterna skulle hafva en naturlig tendens att leda allt till det bästa i den bestående samhällsordningen, om man blott gåfve dem frihet från all annan lagstiftning än polisreglementet, har i det förflutna gjort lärda och olärda så blinda för den värkliga betydelsen af det vilda tumultet rundt omkring i arbetets värld, att vi numera knappast kunna fatta möjligheten af en dylik fördomsfullhet. Vår ytterligt praktiska tid har slutligen tämligen allmänt lyckats att göra oss till "realister" äfven i vår syn på de sociala tingen. Själfbevarelsedriften har tvungit äfven vår tids mäktigaste att vräka de vackra och lugnande teorierna öfver bord och att söka begripa värkligheten—den må nu innebära hvad den vill.

Enligt den modärna vetenskapen är kampen om arbetstiden ett ödesdigert och sorgligt, historiskt sakförhållande—samt alls ej ett sakförhållande från i går. Detta är af stor vikt att fatta för dem, hvilka hafva benägenhet att tro, att ropet efter förkortad arbetstid, efter normalarbetsdag, efter åttatimmarsdag är ett löst, godtyckligt påfund, som har sitt ursprung i det yngsta arbetaragitatoriska tumultet.

I England.

England är storindustriens moderland—en ära, som dess arbetarklass fått betala med en förfärande mängd oförskylda lidanden. I närmaste sammanhang härmed står den omständigheten, att England gått i spetsen och hunnit längst, då det gällt att stifta lagar, som skola skydda lönarbetarnas lif och människovärde mot produktionssystemets tendens att fördärfva bäggedera. Englands politiska utveckling allt sedan medeltiden har i hög grad bidragit att förvandla den allra största delen af befolkningen i ett för jorden skilt, uti städerna allt mer sammanträngt, egendomslöst proletariat. Härtill kommer, att de maktägande, då lönarbetarne blifvit sällsynta i följd af härjande farsoter under trettonhundratalet, hade börjat lagstifta för att förlänga arbetsdagen och hade fortsatt därmed ända till början af sjuttonhundratalet. Då de underbara, värklig stordrift tillstädjande uppfinningarna af kraft- och arbetsmaskiner gjordes i slutet af förra århundradet, fanns det därför i England redo en ofantlig klass af medborgare, som ingen annan existenskälla hade än säljandet af sin arbetskraft och som redan vants vid långa, regelmässiga dagsvärken.

Tack vare Englands många politiska och naturliga fördelar blef den nya, storindustriella utvecklingen oerhört snabb och storartad—under det dess frånsida, arbetareländet, snart började erbjuda en otroligt hemsk anblick. Kvinnor, halfvuxna individer och barn släpade i fabrikerna än hela dagen, än hela natten, än både natt och dag utan åtskillnad. Det var regel, att barn under tretton år arbetade tolf timmar och mer. Ty värr saknas utrymme att närmare dröja vid hithörande företeelser. Det med den ohyggligaste kroppsliga och andliga urartning hotade engelska arbetarståndet sökte visserligen göra motstånd, men utan framgång. Kapitalisterna hade öfverhand—och England vann sitt ännu ej förvärkade rykte att vara "ett paradis för den rike, en skärseld för den vise och ett helvete för den fattige".

Från 1802 till 1833 grep parlamentet in med fem olika lagar mot omåttligt långt barnarbete i fabrikerna. Dessa blefvo dock fullständigt värkningslösa, eftersom man ej anslagit ett enda öre för öfvervakandet af deras efterlefnad. Först med fabrikslagen af 1833 för väfnadsfabrikationen får den modärna industrin en normalarbetsdag. Individer mellan 18 och 13 år få enligt densamma ej arbeta längre än 12 timmar dagligen, barn mellan 13 och 9 ej mer än 8 timmar och barn under 9 alls icke. För alla dessa blef nattarbete förbjudet. Samtliga bestämmelser tillstadde dock vissa undantag. Mot denna lag och dess utvidgning af 1844 gjorde fabrikanterna det mest energiska motstånd—så väl på agitationens väg som på lagöfverträdelsens och lagvrängningens. Arbetarne hade emellertid efter 1838 gjort en tio timmars normalarbetsdag till mål för en storartad rörelse—och hela den storindustriella utvecklingen dref oemotståndligt hän mot en allt strängare ordning för fabriksarbetet. "Dessa ytterligt noggranna bestämmelser"—säger socialisten Karl Marx i sitt berömda arbete om "Kapitalet"—"hvilka så militäriskt likformigt reglera arbetets perioder och gränser samt hvilostunderna efter klockslaget, voro ingalunda ett alster af parlamentariska hårklyfverier. De utvecklade sig så småningom ur förhållandena; de visade sig vara naturlagar för det modärna produktionssättet. Deras formulerande, officiella erkännande och fastslående af staten voro resultat af långvariga klassfäjder."

1846-47 infördes efter en oerhört hetsig agitation frihandeln uti England; samtidigt nådde arbetarnes rörelse för tiotimmarslagen sin största styrka—delvis underblåst af de hämdlystna skyddstullsvännerna. 1847 genomdrefs ytterligare en utvidgning af arbetarskyddslagarna—trots nytt och ytterligt häftigt motstånd å fabrikanternas sida. Det vore svårt att öfverskatta den andel, som Englands fabriksinspektörer hade i dessa kulturintressets segrar öfver det kortsynt själfviska fabrikantintresset. Många af dessa tjänstemän framstodo som värkliga folktribuner af oklanderligt mod och hög moral. Det förekom till och med, att fabriksinspektörerna med äkta engelsk själfständighet vägrade att lyda vinkar från regeringen om mildare tillvägagående mot fabrikanterna, då dessa senare efter 1848 med förnyad kraft fortsatte sin kamp mot fabrikslagstiftningen samt med sina petitioner lyckades bringa en inrikesminister till vacklande hållning i frågan. 1850 och 1853 blef 1848 års lag om kvinno- och barnarbetets dagliga längd i väfnadsindustrierna fullständigad, så att fabrikanternas länge framgångsrika försök att på hvarjehanda sätt kringgå lagen nu ändtligen blefvo fruktlösa.

Ehuru lagen alls ej omnämde de manliga arbetarne, blef dock äfven deras arbetsdag med nödvändighet förkortad, eftersom männens värksamhet i väfnadsfabrikerna var beroende af kvinnornas och barnens. Resultatet var, att under det stora ekonomiska uppsvinget i England 1853-60 visade den af normalarbetsdagen skyddade delen af arbetarklassen en så i ögon fallande kroppslig och sedlig förbättring, att densamma kan karaktäriseras som en pånyttfödelse.

Den engelska "fabriks- och värkstadslagen" af 27 maj 1878 (med tillägg af 25 aug. 1883) bildar afslutningen på den lagstiftning, hvilkens historia ofvan blifvit flyktigt antydd. Den innehåller 107 hufvudstycken. Se här några hufvudpunkter angående arbetstiden. Arbetets begynnelse- och sluttimme måste finnas offentligt tillkännagifna i anläggningen. Detsamma gäller måltidstimmarna, hvilka för alla skyddade personer måste infalla samtidigt. Det får alls ej arbetas under måltids- och hvilostunderna, ej häller från 9 på aftonen till 6 på morgonen, ej häller på lördagseftermiddagarna (efter kl. 2-4), ej häller på söndagarna och på kyrkliga och borgerliga helgdagar. Nästan alla öfriga bestämmelser gälla barn, ynglingar och kvinnor; och lagstiftningen till dessas skydd måste förbigås så väl här som i det följande, ty denna lilla skrift har ju till uppgift att behandla normalarbetsdagen för vuxna män.

Hvad den värkligen förekommande arbetstiden beträffar, är den inom de skyddade industrigrenarna i genomsnitt 54-56 timmar i veckan (för bägge könen). Tack vare Englands beundransvärda fackföreningsväsen finns det åtskilliga grupper af manliga arbetare (af det "yrkesskickliga" slaget), som arbeta blott 48-54 timmar i veckan. Däremot äro bland Englands järnvägstjänstemän 15 timmars och ännu längre oafbruten arbetstid ty värr intet ovanligt. Bland "utsvettnings"-systemets offer är 14-16 timmars arbetsdag mycket vanlig. De manliga och kvinliga bodbetjänterna arbeta ofta 16 till 17 timmar dagligen.

I Nordamerika.

Speciallagstiftningen till skydd för arbetarnes berättigade intressen mot de missförhållanden, som kunna bli en följd af den fria konkurrensen i det bestående samhället, är i Nordamerika icke unionsregeringens utan de enskilda statsregeringarnas sak.

Ett lands arbetarskyddslagstiftning är i regel en följd af en arbetarrörelse och framträder vanligen som en kompromiss af staten med den arbetande klassens fordringar, säger en amerikansk författare på detta område, d:r W. Cave Tait, och tillägger: "Äfven nu för tiden, då lagstiftningen på detta område fortfarande är i full gång, äro arbetarne den egentliga drifvande kraften i densamma; de anvisa den beständigt nya uppgifter. Karaktäristiskt och i viss mån särskilt utmärkande för Amerika är, att från början intill närvarande stund hafva arbetarnes hufvudfordran och hufvudsträfvan riktats på förkortandet af arbetsdagen och införandet af en laglig normalarbetsdag." På alla arbetarkongresser, i alla arbetarföreningar och uti all arbetaragitation har denna fordran spelat en hufvudroll sedan mer än 50 år tillbaka. Ursprungligen fordrade arbetarne en tio timmars arbetsdag. Sedan det lyckats dem att nästan öfverallt genomdrifva densamma, går deras fordran ut på en åtta timmars normalarbetsdag. Agitationen för arbetstidens sänkande till tio timmar började i Massachusetts på 1820-talet. Då var det vanligt, att de amerikanska fabriksarbetarne släpade från 9-12 timmar om vintern och 12-16 timmar om sommaren. Arbetarne klagade framför allt öfver att denna långa arbetstid var förenad med outhärdligt låga löner.

Från 1830 till 1850 voro Förenta staterna skådeplatsen för en storartad arbetarrörelse—facklig och kooperativ. I somliga stater visade sig regeringarna fientliga mot tiotimmarsrörelsen; talrika sträjker slutade med arbetarnes nederlag; och intill 1850 hade denna normalarbetsdagsrörelse haft blott en viktig framgång: den att unionsregeringen 1840 förordnade om tiotimmarsdagens införande i alla dess värkstäder. På 1850-talet hade rörelsen större framgång. Flera stater gjorde tio timmar till en laglig arbetsdag—för det fall, att intet annat aftal träffats. Allmänna meningen började mer och mer uttala sig för arbetarnes fordran, och dessa fortsatte med en ytterst energisk agitation. Följden var, att i början på 1860-talet var tiotimmarsdagen allmänt öflig i samtliga industrigrenar med undantag af nordstaternas väfnadsindustrier. (Numera gäller tiotimmarssystemet äfven för väfnadsindustrierna.)

Omkring 1865 börjar en ännu mäktigare arbetarrörelse. Det var de amerikanska fackföreningarnas blomstringstid. I augusti 1866 sammanträdde uti Baltimore en församling af Trades unions och Trades assemblies (fackliga föreningar och sällskap) för att rådgöra om arbetarfrågan och grundade The National Labour Union (den nationella arbetarföreningen). Denna förening uppställde åttatimmarsdagen som det närmaste målet för arbetarklassens sträfvan; och sedan denna tid agitera de amerikanska arbetarne med stor energi och hårdnackenhet för denna fordran. Den första stora framgång, som denna agitation ernådde var unionsregeringens lag af maj 1868, som införde åttatimmarsdagen i alla unionsregeringens värkstäder. Detta exempel invärkade på statsregeringarna, och Illinois, Wisconsin och Pennsylvanien hafva gjort åtta timmar till laglig arbetsdag—visserligen åter med förbehållet, "så vida ej annan öfverenskommelse träffats." I staten New York är åttatimmarsdagen öfver hufvud införd för alla fabriksarbetare. Dessutom har åtta timmars daglig arbetstid redan blifvit regel i flera af Förenta staternas industrier. Arbetarne hoppas därför^[5] med säkerhet, att denna arbetstid med tiden skall blifva allmän, såsom förut fallet var med tiotimmarsdagen.

Som nämts, är arbetarlagstiftningen staternas enskilda sak—hvarför stora afvikelser och ojämnheter springa i ögonen, då man granskar hela Unionens hithörande lagar. Öfver hufvud måste den nordamerikanska arbetarlagstiftningen karaktäriseras som i hög grad bristfällig och outvecklad. Hvad de fullvuxna männen angår, finns valfri tio timmars normalarbetsdag i fem stater och obligatorisk tio timmars normalarbetsdag i tre stater. Sex stater ha valfri åtta timmars normalarbetsdag. I två stater äro åtta timmar laglig arbetsdag vid offentliga arbeten.

Den värkliga dagliga arbetstiden är för närvarande i de flesta amerikanska hufvudindustrier 10 timmar; 11 timmar förekomma i flera; 12 timmar i jämförelsevis få. Antalet årliga arbetsdagar synes i det stora flertalet fall vara genomsnittligt 300. Åtskilliga näringar med 270, 250, ja 220 dagar och mindre förekomma dock. Eftersom statistiken är mycket osäker, kunna dessa siffror blott gälla som antydningar.

I Österrike och Schweiz.

I Österrikes fabriksmässigt bedrifna anläggningar får arbetstiden (minus hvilostunderna) ej öfverstiga 11 timmar om dygnet, i bärgvärken får den ej öfverstiga 10 timmar för någon arbetare. De dagliga hvilostunderna måste uppgå till minst 1½ timme. Söndagsarbete är förbjudet, då det ej är en oafvislig nödvändighet. Öfver hufvud tillstädja dessa lagar mycket talrika undantag.

Vetenskapliga iakttagare hafva fällt följande yttranden om dessa arbetarskyddslagar. I det stora hela måste resultaten af denna nya österrikiska arbetarskyddslagstiftning betecknas som gynnsamma—så långt erfarenheten hittills räcker. Lagbestämmelserna beträffande arbetstiden blifva på det stora hela efterlefda; genomförandet af desamma har icke i någon väsentlig mån värkat störande; och fabriksinspektören för Reichenbergdistriktet anmärker, att arbetarnes förtjänst i allmänhet förblifvit oförändrad, äfven då arbetstiden förkortats. I allmänhet synes den lagliga elfvatimmarsdagen i Österrike allt mer och mer blifva bruk; däremot lämnas, synnerligen inom de mindre industrierna, den lagligen påbjudna söndagshvilan ännu ofta utan hänsyn.

I Schweiz har arbetarskyddslagstiftningen anor ända från sextonhundratalet—då det gällde att skydda de med hemindustri sysselsatta arbetarne mot skriande missförhållanden. Intill 1874 var hithörande lagstiftning kantonernas ensak; sedan dess faller den under det Schweiziska förbundets gemensamma lagstiftning. Genom förbundslagen af 23 mars 1877 underkastades alla grenar af fabriksindustri likartade bestämmelser, från hvilka blott under vissa förutsättningar kunna tillstädjas undantag. För inga fabriksarbetare får arbetstiden vara längre än 11 timmar, och den måste falla mellan 6 (eller 5) på morgonen och 8 på aftonen. Regelmässigt natt- och söndagsarbete fordrar förbundsrådets särskilda tillstånd—och böra därvid 11 timmar på dygnet ej öfverskridas samt hvarje arbetare ha hvarannan söndag fri.

Lagen säges under sin tillvaro allt mer och mer hafva öfvergått i bruk. En orsak till att myndigheterna ännu allt för ofta tillstädja undantag från lagen är, att de schweiziska exportindustrierna råkat i ett svårt läge genom grannländernas skyddstullspolitik. Ett högst betydelsefullt sakförhållande är dock, att de schweiziska fabriksinspektörerna uti sina årsberättelser fälla allt gynnsammare utlåtanden om den lagstadgade normalarbetsdagen, och att undantagen från lagstadgandet allt mer och mer kunna inskränkas.^[6]

I Tyskland finns blott normalarbetsdag för unga personer. Den tyska lagstiftningen synes dock vilja utsträcka hithörande bestämmelser; särskilt arbetar den på att indraga kvinnorna under densamma.

I Tyskland förekomma ännu arbetstider (minus hvilostunderna) på 14-16 timmar, de på 11-12 timmar äro talrika—också bland kvinnliga arbetare.

Frankrikes första normalarbetsdag daterar från 1841; den inskränker sig till att reglera barnarbetet. 1848 utfärdades en lag om en 12 timmars normalarbetsdag för alla fabriksarbetare; denna lag har dock ej varit af synnerligt inflytande—ehuru den gäller ännu i dag. Den vanliga arbetstiden är i genomsnitt mycket hög i Frankrike. I många industrier höra 13, 14 och 15 timmar till det vanliga.

Ehuru arbetstiden i de belgiska industrierna är ännu längre än i Frankrike och arbetareländet i Belgien öfver hufvud är hårresande^[7], har staten ännu ej kommit sig för med något värksamt ingripande. Följden är, att Belgien på senare tider varit skådeplats för fruktansvärda arbetarrevolter—och en otroligt snabbt uppblomstrande socialistisk rörelse.

Det holländska arbetareländet ger sannolikt det belgiska föga efter. Holland kan blott uppvisa några ansatser till normalarbetsdagslagstiftning för barn och kvinnor.

I Sverge.

I vårt fädernesland finns normalarbetsdag blott för minderåriga, men stadgandena härom efterlefvas icke. Lagen angående skydd mot yrkesfara (af 10 maj 1889) innehåller inga bestämmelser om arbetstiden.

Enligt den svenska arbetarförsäkringskomiténs betänkande befanns i 1,627 rörelser med sammanlagt 81,881 arbetare hvarje arbetare arbeta i medeltal 11,1 timmar om dygnet. Samma undersökningsmaterial gaf vid handen, att 27,7 procent af arbetarne arbeta mellan 10 och 11 timmar, 33,6 procent mellan 11 och 12 timmar samt 28,5 procent tolf timmar. Af 630 brännerier sysselsatte 203 sina arbetare öfver 12 timmar i dygnet samt 225 12 timmar. Vid 65 mjölkvarnar var medelarbetstiden 12 timmar. "Bagerierna hafva jämväl i allmänhet mycket lång arbetstid." Vid 42 procent af de 1,627 rörelserna hafva 46 procent af de 81,881 arbetarne nattarbete. I nära nog tredjedelen af alla dessa fall arbetades hela natten igenom (10 timmar). Bland 652 rörelser arbetades i 163 sex nätter i veckan året rundt, i 172 sex (någon gång fem) nätter i veckan med nattarbete hvarannan vecka samt i 131 rörelser tre nätter i veckan året rundt.