— Nå, någon gång kommer man väl hitåt också under vintern, förmodade Korhonen — om ej annat så för att gå i badstun. Det har inte beståtts förut i de här trakterna.
Han gillade i allo Lehtinens förslag beträffande stocksläpning.
— På det sättet kan det bli riktig karl också af dig, sade han, mera öppenhjärtligt än smickrande — isynnerhet om du låter Anttila taga hand om pengarna för er båda. Bäst vore det till och med om du sedan blef här öfver sommaren, fast du inte förtjänar mera än maten. De tre år jag känt dig har du förstört hvar dollar, så du ingenting har i behåll, fast du är nog så duktig i arbetet.
— Nå, man får se då vintern är slut. Nog kunde det ju gå också på det sättet, medgaf Lehtinen.
Den närmaste tiden därefter sysslade han mest med att underhålla Katie, som tycktes känna sig helt borttappad, då där med ens blef så tyst och tomt. Men redan inom ett par veckor blef där stadigt vinterföre, så att han kunde börja köra.
Därefter kom han blott till söndagarna till nybygget och hemtade ordentligt hvar likviddag i det närmaste hela förtjänsten till David, som aldrig kunde förvåna sig tillräckligt öfver huru mycket pengar det blef. Redan före jul kände han sig så förmögen att han skickade Lehtinen ned till bygden efter en andra ko, ett par grisar och ett och hvarje smått till hälgen.
Hans ombud förstörde visst en hel del af sina egna pengar på den färden, på snask och leksaker och annat för Katies julafton, men därför kunde David icke förmå sig att klandra honom.
— Det skulle jag nog aldrig kommit att tänka på, sade han blott, högst förvånad öfver att det icke fallit honom själf in och på samma gång mycket belåten med Lehtinens uppköp. Men hälften af dem ville han betala och yrkade så bestämdt därpå att han till sist fick sin vilja fram.
Vintern gick småningom, under träget arbete och större nykterhet än Kalle Lehtinen kunde påminna sig sedan åtskilliga år tillbaka. Han var icke mera än två gånger under hela vintern med om något viftande och inte ens då blef det riktigt allvarsamt. Men därför voro också hans vinterbesparingar så stora, att han knappast själf kunde tro det, då David och han, sedan släpningen tagit slut på året, gjorde upp sluträkning.
— Det här lenmar jag hos dig, allt hvad jag inte behöfver för resan, sade han då affärerna voro klara. — Den här sommaren ämnar jag mig ända till Kalifornien. Jag har nog tänkt på hvad Korhonen sade och sant är det visst, men jag kan inte hållas så länge på ett ställe. Inte duger jag att börja med riktigt jordbruk så länge det ännu fins så mycket att se och försöka här i landet.
— Här skulle ju nog finnas fullt upp med arbete för två och i år kunde jag också betala vanlig lön, då det kommit in så mycket pengar, frästade David.
— Bra vore det visst, medgaf Lehtinen tveksamt — och mera skulle jag väl ha i behåll. — — Nå, det går ju an att försöka några veckor. Men om jag också sedan reser, så kommer jag säkert tillbaka i höst. Vi kunde väl också nästa vinter ha samma slags bolag?
— Riktigt gärna för mig. Men kanske du ändå stannar?
Lehtinen svarade ingenting, utan arbetade de följande tre veckorna som om det gällt lifvet. Det såg nästan ut som om han sökt med våld kväfva begäret att ströfva. Men det hjälpte ej. Den tredje lördagsaftonen, sedan de tagit sitt bad, förklarade han sig icke kunna stanna längre.
— Det riktigt drager mig bort, sade han — och då tjänar det inte till någonting att hålla emot. Men till hösten kommer jag säkert tillbaka. Det här käns ändå som hemma.
David insåg godt att alla vidare invändningar voro onödiga och uppräknade därför helt enkelt dagslönen för vårarbetet. Den steg till så mycket att Lehtinen alls icke brydde sig om att röra vinterbesparingarna.
— Behåll du dem, sade han. — Och om det blir nöd på färde, så använd dem bara. Jag skulle i alla fall själf göra af med dem.
Hela söndagen lekte han med Katie, men så snart hon gått till sängs började han göra sig i ordning. Och nästa morgon före soluppgången begaf han sig på väg.
David och Katie voro helt allena på nytt, men David hade alls ingen tid att hänge sig åt tankar på ensamheten af sitt lif i ödemarken. Därtill fans där alldeles för mycket arbete, som måste uträttas. Och Katie var ännu icke gammal nog att många dagar känna sig tröstlös. Allt gick inom kort igen sin gilla gång på Anttila, David arbetande som en träl från soluppgången till sena kvällen och Katie såsom förut följande honom i fjäten dagen lång.
Först långt fram på hösten kom Lehtinen tillbaka, sedan David redan beslutat att taga Katie med sig och vandra ned till bygden för att söka hjälp för höstsysslorna, dem han fann det omöjligt att mera rå med ensam.
Sommaren hade alls icke slagit sig till pengar för Kalle Lehtinen, som funnit den fjärmaste västern öfverlupen både af arbetssökande och af allehanda drifvare, som brydde sig mycket litet om att finna det arbete de alla sade sig söka.
Kineser ha det bäst där, påstod han. —De ha inte några söndagar och supa aldrig, så att folk hälst använder dem. Hvita människor få svälta, ifall de inte varit där länge och kunnat skaffa sig stadigt arbete. Hans yttre visade noggrannt att han haft det svårt och "hem", såsom han sade, kom han utan en dollar i fickan. Han hade icke ens kunnat köpa sig en järnvägsbiljett, utan hade gått till fots en större del af vägen.
— En och annan gång kunde man ju visst stjäla sig in på frakttågen och åka en half dag eller så, berättade han. — Men nog fick man gå däremellan så fötterna värkte. Här är det i alla fall bra mycket bättre!
Men de bittra erfarenheterna hade likväl ingalunda kurerat honom.
Under vintern släpade han såsom året förut stock för gemensam räkning och förtjänade vackra pengar, hvilka åter anförtroddes i Davids vård. Och ända till inemot midsommar arbetade han sedan för denne, men då kunde han icke längre hållas stilla, utan begaf sig på väg uppåt Kanada.
— De berättade under vintern att där hittats duktigt med guld i Columbia, upplyste han — och nu vill jag försöka min lycka med den affären. Kanske har man tur och blir rik karl på en gång, så att man kan fara hem och köpa en riktig herrgård.
Så väl gick det honom visst icke. Men då vintern infann sig tidigt där uppe i bärgen kom också Kalle Lehtinen en hel månad tidigare än året förut tillbaka till Minnesota, så att David alls icke hade några svårigheter med höstarbetena. Och följande vår slogo sig två andra landsmän ned i närheten, med besparingar från arbetet i skogarna.
De hade sett huru raskt Davids farm gått framåt och hade därför beslutat att också bli nybyggare. Det lönade sig helt säkert bättre än att fara hem och köpa något litet hemman, som aldrig kunde gifva mera än just jämnt hvad man behöfde för att lefva. Anttila hade ju inte haft stort någonting att börja med och ännu därtill ett barn att sörja för, men ändå hade han redan en riktigt vacker gård.
Och David, som icke kunde önska något bättre än att folk kom till trakten, hjälpte dem på alla sätt han kunde.
Innan han varit där fem år hade ett halft dussin andra gårdar uppstått i grannskapet. Ingen af dem kunde dock jämföras med hans egen, hvilken alls icke mera såg ut såsom ett nybygge. Numera hade han en man i arbete hela året och dessutom arbetade Kalle Lehtinen såsom förut vår och höst på Anttila.
Ännu hade denne visst icke helt och hållet upphört med sina sommarströftåg, men utflykterna blefvo allt kortare. Han hade småningom drifvit omkring i de flesta af unionens stater, utan att få tag på något han ansett värdt att hänga sig fast vid, och begynte därför bli altmera stadigvarande i Minnesota.
Den femte sommaren kommo några amerikanare ut till det börjande settlementet. De sågo sig omkring i trakten, undersökte floden och slutade med att köpa forsen och jorden på båda sidor därom. På vintern kommo de sedan tillbaka med en hop arbetare och begynte bygga ett träsliperi, för hvilket de tillhandlat sig stora sträckor af den skogsmark, därifrån det grofva timret förut blifvit afvärkadt.
Då blef där på en gång lif och rörelse i näjden. En mängd både nybyggare och annat folk slogo sig ned där, arbetare samlades för fabriken och hus af allehanda slag växte upp med otrolig fart längs de gator, som utstakats närmast fabrikstomten.
Kalle Lehtinen var ingalunda den siste, som insåg hvilka fördelar där stodo att vinna af den nya rörelsen. Han beslöt öppna handel och då hans besparingar uppgingo till en respektabel summa dröjde det icke länge innan han hade slagit upp en välförsedd butik på Anttilas mark tätt invid fabriksområdet.
Redan följande vår öppnades en skola, och då fabriken under sommaren kom i gång, blef där genast regelbunden samfärdsel med den öfriga världen medels en flatbottnad flodångbåt. Och jorden steg i värde, så att David Anttila kunnat få en liten förmögenhet för sin gård, om han velat lyssna till förslagen att sälja den.
Men därom ville han alls icke höra talas.
— Nog duger det ju att lefva här likasom förut, afböjde han sådana anbud, — bättre än förut, nu då man kan sälja allt hvad man inte själf behöfver. Kanske när Katie blir stor — om hon inte vill stanna här.
Hon var fortfarande medelpunkten för alla hans tankar och planer. För hennes skull var det han gifvit gratis mark åt skolan och därtill ett större årligt bidrag än någon annan, så att de genast kunde anställa en så god lärarinna det var möjligt att få. För så vidt det berodde på honom skulle Katie hafva allt af det bästa.
För henne var "Uncle-Dave" också ännu världens medelpunkt, trots alla de nya vänner och bekanta hon fann bland de ständigt talrikare nykomlingarna. Och de visade henne dock större vänlighet och uppmärksamhet än någon annans barn. David var ju onekligt den förmögnaste mannen på orten och till hans benägenhet fans ingen genare väg än undfallenhet mot hans fosterdotter.
Det gjorde henne emellertid till och med mera själfrådig än hon skulle blifvit genom Davids uppfostran, hvilken noga taget inskränkte sig till att låta henne göra som hon ville i de flesta afseenden. Endast i sällsynta undantagsfall hände det att hon icke kunde genomdrifva sin vilja. Och endast på hennes medfödda goda egenskaper berodde det att hon icke blef outhärdligt bortskämd. Men det vande henne i alla fall att tänka ytterst litet på andras önskningar i bredd med sina egna.
Därför tänkte hon icke häller alls på Uncle Dave's känslor då hon en dag bad att han skulle skicka henne till en skola i någon stor stad.
Hon hade under årens lopp hört altmera af sina nya vänner om lifvet och rörelsen i de stora städerna tills det hägrade för henne som den största möjliga sällhet att få komma dit och själf se det. Nu var hon tolf år gammal och ville till en skola, där hon kunde lära allt, som behöfdes för att bli en riktig dam.
Det hade aldrig fallit David in att hon kunde behöfva mera lärdom än deras egen lärarinna kunde meddela henne. Och ändå mindre hade han tänkt på att hon icke där ute i settlementet kunde bli en så fin dam som trots någon. Men sedan han lagt råd med sin hjälpreda i kvistiga fall, den världserfarne Kalle Lehtinen, beslöt han att låta henne resa, särdeles då också lärarinnan ansåg det bäst för flickan.
Men själf förde han henne icke till Boston, dit det blifvit beslutet att hon skulle skickas.
— Inte duger jag till någonting på en sådan resa, förklarade han. — Jag vet ingenting om sådana saker och kan ju knappast tala med annat folk än våra egna. — Kunde inte vår lärarinna föra henne till skolan?
Denna hade alls ingenting emot en lusttur österut under ferien, utan åtog sig genast uppdraget. Så snart skolan stängt sina dörrar reste de, lärarinnan försedd med öppen fullmakt att utrusta Katie på det bästa samt med rundliga medel för allt de möjligen kunde behöfva.
Katie var visst något betryckt de par sista dagarna och grät en smula, då det kom till afskedet, men var dock för mycket upptagen af tankarna på allt det hon skulle få se för att taga det synnerligt svårt.
David grät väl icke, det låg inte i hans natur. Men han erfor en underlig förnimmelse af något tjockt i strupen, något han icke kunde svälja ned, så att hans röst ljöd hes då han, när flodångbåten försvann ur sikte, vände sig till Lehtinen.
— Där far hon nu, sade han sakta. — Huru må världen se ut då hon kommer tillbaka? — om hon alls kommer.
— Nog kommer hon, tröstade Kalle Lehtinen — men ledsamt blir det efter henne.
DAVID ANTTILAS ÖDE.
Det blef nog ledsammare efter Katie än till och med David föreställt sig. Men han visade det endast genom att bli om möjligt ännu fåordigare än förut. Själf arbetade han lika strängt som alltid, från morgon till kväll, ehuru han mycket väl kunnat låta andra utföra det tyngsta arbetet, då hans gård var i det mest blomstrande skick och gaf långt mera än han behöfde för sitt ytterst enkla lif. Icke ens sedan Katies vistande i Boston begynt draga rätt dryga pengar, gick allt åt, som kom in.
Hennes bref voro det enda nöje han numera hade, men det var så stort att han gärna skulle arbetat dubbelt hårdare om det varit nödvändigt för att bestrida utgifterna för henne. Och dock kunde han icke ens njuta det nöjet oblandadt. Hans engelska var ännu så klen, att han måste taga Lehtinen till hjälp för att riktigt få reda på hvad hon skref.
Det bekände han emellertid icke ens för denne, utan försökte alltid först själf stafva igenom brefven. Först på aftonen den dag de kommit brukade han gå öfver till Lehtinen, för att också låta honom läsa dem.
— Kanske du läser det högt, sade han oföränderligt. — Jag har nog läst det, men hör det gärna en gång till.
Och Kalle Lehtinen, som utmärkt väl visste hvar skon klämde, öfversatte utan vidare så godt han kunde brefven till finska.
— Det är likasom trefligare att höra det på eget språk, anmärkte han endast, likaledes alltid utan minsta förändring af formeln. Och utan att någondera tänkte på att ens draga på munnen.
Settlementet utvecklade sig så hastigt som det endast är möjligt i Amerika, sedan ännu en stor fabrik kommit i gång på motsatta sidan af forsen. Ett par af de tidigaste nybyggarne hade redan sålt sina lägenheter till högt pris åt spekulanter, som delat dem till byggnadstomter och förtjänat vackra pengar på spekulationen. En värklig stad höll på att växa upp längs floden och jordvärdet invid denna steg oupphörligt.
Den ende, som var helt och hållet omedgörlig beträffande försäljning af jord var David Anttila. Åt Lehtinen hade han upplåtit en rymlig tomt närmast fabriksmarken och åt skolan hade han skänkt en annan, ändå rymligare, men det var allt.
— Kanske den tid ännu kommer då man måste sälja, förmenade han. —
Till dess far jorden inte illa i min vård.
Hvad han egentligen menade med "den tid då man måste sälja", visste ingen. Kanske visste han det icke ens själf riktigt noga. Huru som hälst hade han aldrig ett ord att anmärka om de småningom stigande belopp han sände till Boston. Hans inkomster ökades ju också ständigt och likaså, oaktadt utgifterna, hans besparingar i den nya stadens bank.
Den enda, utom Kalle Lehtinen, han alls brydde sig om att umgås med, var skollärarinnan, som själf då och då brefväxlade med Katie och alltid var högst intresserad af nyheterna från Boston. Tack vare henne lärde han sig också småningom så mycket mera engelska, att han på egen hand något så när kunde taga reda på innehållet af brefven från Katie, som skref både regelbundet och ofta till "Uncle Dave."
Men därför öfvergaf han ingalunda vanan att låta Lehtinen läsa och öfversätta brefven. Tvärtom blef det snart nog vanligt att de båda, efter att ha läst dem, begåfvo sig till lärarinnan för att låta också henne få del af dem. Och därefter stannade de som oftast hela aftonen hos henne.
I början kände sig David visst något styf och generad i hennes sällskap. Hon var omisskänneligt "herrskap", ehuru hon arbetade för sitt bröd likasom enhvar annan i settlementet. Och trots åren i Amerika hade han ännu icke lyckats öfvervinna en viss obehaglig känsla af underlägsenhet i sådant sällskap. Men då han såg huru fullkomligt obesväradt Lehtinen uppträdde, oaktadt den respekt också han synbarligen hyste för henne, begynte David likaledes småningom tina upp.
Hon åter gjorde alls ingen skillnad mellan dem och herrarne, tjänstemännen vid fabrikerna, af hvilka några då och då likaledes brukade komma på besök. De båda finnarne åtnjöto sig själfva ovetande anseende såsom de duktigaste männen i den nya staden, de, som egentligen grundat den i ödemarken, till fördel för både sig själfva och andra. Och sådana karlar bemöter man med aktning, särskildt då de alls icke tränga sig och sin duktighet på någon.
Småningom började David till och med hysa allehanda egendomliga tankar rörande Kalle Lehtinens lust att i tid och otid draga honom med till skolhuset, där lärarinnan också hade sin bostad.
Bara inte karlen hade några andra slags funderingar på det hållet! Men det kunde väl aldrig gå. Hon var ju visst mycket vänlig och tycktes alltid riktigt glad då de kommo, men nog var hon i alla fall mycket förmer än Kalle.
Alldeles ung var hon väl icke häller mera, men ändå flera år yngre än han. Och så bra såg hon också ut, att hon lätt kunde få sig en man bland ingeniörerna och bokhållarne vid fabrikerna, om hon nu en gång ville gifta sig.
Fast, ingen kunde häller veta hvad kvinfolk riktigt tänkte på. Kalle var i alla fall ingen oäfven karl att se på, utom att han höll på att bli rätt förmögen. Och kunde berätta bättre och mera än de flesta om allt han sett och varit med om. Och det var ingalunda litet.
Ju mera David tänkte öfver utsikterna, desto mindre hopplösa föreföllo de honom. Därför blef han icke häller på långt när så öfverraskad som Lehtinen möjligen väntat, då denne en afton infann sig uppsträckt i sina bästa kläder och hälsade vännen, som redan höll på att gå till sängs, med meddelandet att han varit på friarefärd.
— Och bra gick det, gissar jag, sade David, som omöjligt kunde misstaga sig på den skinande belåtenhet, som lyste ur Kalles fysionomi.
— Bra gick det, bekräftade denne. — Fast jag ännu inte kan förstå att hon ville. En sådan drifvare som jag varit i mina dagar — och supit har jag ännu till. Men hon sade att hon kunde söka länge och ändå råka värre, så vi behöfde inte bry oss om hvad jag varit förut.
— Det visar att boklärdomen inte gjort af med förståndet, filosoferade
David. — Är det redan bestämdt när det blir bröllopp?
— Nå, inte riktigt ännu, bekände Lehtinen en smula förläget. — Då man ju inte behöfver lysning här i landet ville jag att vi skulle gå till prästen i morgon, men hon skrattade och sade att det väl ändå inte var sådan brådska.
David nära på skrattade själf, ehuru det ingalunda hörde till hans vanor.
— Hvarför tog du inte prästen med då du gick på frieri så skulle det gått fortare? — Du är tokig, karl! Men så lär det ju vara när kärleken kommer.
— Hon säger att hit först måste komma en annan lärarinna, som kan taga skolan, meddelade Lehtinen missmodigt. — Och ingen kan ju veta huru länge det räcker.
— Jag sade ju att hon är en riktigt förnuftig människa. Och det kan nog behöfvas, då du mist ditt vett. Men bra har det ju gått och lycka är det för dig.
Jo, bra har det gått, medgaf Kalle, med belåtenheten på nytt skinande ur hvarje drag, oaktadt missräkningen med bröllopet.
Det dröjde emellertid icke längre än några veckor innan den nya lärarinnan kom och omedelbart därefter blef den gamla "Misstress Charles Lehtinen", såsom prästen kallade henne i lyckönskningstalet genast efter vigseln. Denna försiggick på Anttila, hvars egare klädt hela stugan med grönt, så att den liknade en stor löfsal, och hade ställt till ett dundrande brölloppskalas, utan minsta hänsyn till kostnaden. Så godt som hvarenda själ i settlementet var inbjuden och ingen enda af de bjudna hade uteblifvit.
Endast Katie saknades och det blott emedan David, då ingen kunde skickas efter henne, bestämdt motsatte sig att hon skulle göra resan ensam.
— Jag far snart själf och hälsar på henne, förklarade han — och talar om allt, som händt här hemma.
Den gamla vännens förlofning och giftermål hade rent af gjort David själf yngre. Språksammare blef han väl knappast, men han såg belåtnare ut än någonsin sedan Katie reste och drog sig på långt när icke mera så mycket undan andra människor som han förut gjort. Det bästa beviset för den inre förändringen var dock hans afsikt att göra en resa till Boston.
Den utförde han på eget bevåg redan ett par veckor efter Lehtinens bröllopp, och då han återvände var han också till det yttre en helt annan människa. Håret var klippt på stadsfason och skägget bortrakadt. Hatten var helt modern och de nya stadskläderna sågo ytterst fina ut. Men mera än tre dagar hade han icke tillbragt i Boston och ytterst svårt funno han och fru Lehtinen det att förmå honom till meddelsamhet om vare sig Katie eller annat.
— Nog mådde hon ju bra, svarade han på deras otaliga frågor. — Och har blifvit riktigt en fullvuxen människa. Men mot mig var hon alldeles som förr — så glad att se mig, att hon både skrattade och grät när jag kom.
Orsaken, hvarför han icke dröjt där längre berörde han emellertid icke, eller åtminstone icke direkt.
— Hvad skulle jag nu göra där längre? sade han undvikande. — Inte passar jag ju riktigt bland stadsfolk. Och på tre dagar hann jag nog med allt jag hade att säga. — Men ledsamt tycktes hon ändå hafva då jag reste! tillade han efter ett litet uppehåll, med fundersam ton.
— Huru gammal är Dave? frågade M:rs Charles Lehtinen, då hon blifvit ensam med sin man efter Davids besök. — Jag tänkte aldrig förut på honom annat än som på en gammal karl, men så ser han ju alls inte ut numera.
— Inte är han häller gammal. Flera år yngre än jag, fast han är så mycket klokare. Omkring trettifem tror jag.
— Då börjar jag förstå huru det här hänger ihop, sade hon menande. Men lät af inga öfvertalningar förmå sig till större tydlighet gentemot sin herre och man, som begrep platt ingenting.
Fyra år hade det ursprungligen varit bestämdt att Katie skulle stanna i
Boston. Något öfver tre af dem hade förflutit, då han gjorde sitt besök
där och sedan dess var han icke mera rätt nöjd med saker och ting på
Anttila.
Hennes bref kommo visst fortfarande lika regelbundet som förut, men det gjorde ingalunda saken bättre. Tvärtom bidrogo de i sin mån till alla de tankar, hvarmed han aldrig förut brytt sin hjärna, men som nu ständigt sysselsatte honom.
Det förnämsta intryck han erhållit af sin resa österut var det af rikedomen och ståtligheten i de stora städerna. Sådana hus som det, där Katie bodde, hade han aldrig förut sett annat än från utsidan, likasom han öfverhufvudtaget icke sett annat än de tarfligaste sidorna af lifvet både hemma och i Amerika. Icke ens i den nya staden, som vuxit upp kring hans hemman, lefde någon på annat än allra anspråkslösaste sätt, medan däremot både Katie och hennes vänner i Boston hade det helt annorlunda.
Huru skulle hon alls igen kunna komma till rätta på samma sätt som innan hon reste? Hans stuga och kammaren innanför voro ju ännu alldeles oförändrade, den förra med samma bilade väggar och golf, den senare med de längesedan urblekta tapeter, som klistrades upp det sista året hon var hemma. Nu måste hon ju tycka att det alltsamman var förfärligt ynkligt.
Resultatet af funderingarna blef att han en vacker dag meddelade
Lehtinen sitt beslut att bygga ett uytt hus.
— Det gör du rätt i, försäkrade Lehtinen, som längesedan uppfört en prydlig bostad åt sig invid handelslokalen. — Råd till det har du nog och den gamla kojan är ju också redan dålig. — Huru bra jag ännu kommer ihåg då vi alla hjälptes åt att bygga den!
Det skulle bli ett ståtligt hus, beslöt David, något, som Katie inte behöfde skämmas för ens om någon af hennes Boston-vänner kom för att hälsa på henne. Han valde själf plats för det, ett bra stycke från farmen, på en liten upphöjning nära åmynningen, därifrån man kunde se långa vägar både uppåt och nedåt. Och sedan han rådfört sig med föreståndaren för grannfabriken skref denne på hans begäran till S:t Paul efter en amerikansk byggmästare, som visste huru ett fint hus borde se ut.
Byggmästaren kom och åtog sig att inom sex månader ha huset färdigt. Men David kände sig på nytt tveksam om hela företaget, då han hörde huru mycket det skulle kosta.
Så mycket hade han aldrig tänkt på! Nog hade han ju mera än den summan på banken, men — — —
— "Nå, strunt! nog kommer det ju in mera om man orkar lefva", var hans slutreflexion. "Om det skall bli fint så måste det väl kosta."
Sedan blef det hans största nöje att följa med huru den prydliga byggnaden växte upp. Där fans hvarken en stock eller en sten i hela huset, som han ej sett innan den passades in.
Och mera än en gång tvingade han byggmästaren med oemotståndlig envishet att kassera ett eller annat, som han ej ansåg godt nog.
— Hus bygger man inte alla dagar, argumenterade han. — Det skall stå länge och därför får man inte använda skräp.
Då det slutligen var färdigt och likvideradt gaf han byggmästaren ännu en rund summa för att köpa möbler och annat nödvändigt i S:t Paul. Och då de anlände bad han fru Lehtinen visa huru de skulle ställas upp och allting göras så prydligt som möjligt. Ingenting fick saknas, allt skulle vara i fullt skick, ehuru besparingarna i banken gingo åt så noga, att icke många hundra dollars funnos kvar, då alla uppköp voro värkställda.
Men då det väl var i så full ordning det kunde bli, låste han till det nya huset.
— Där skall ingen bo innan Katie kommer, bestämde han. — Då fira vi hemkomstöl.
Fru Charles Lehtinen skakade än en gång menande på hufvudet såsom hon gjort många gånger sedan bygget påbörjades. Men förklarade ingenting för sin man, som icke begrep det minsta.
Det var icke mera än två månader kvar till den tid, då Katie skulle komma hem, då en gång mera än tre veckor förflöto utan något bref från henne. David begynte redan känna sig betydligt orolig, men så kom en liten, synbarligen i hast skrifven breflapp med ursäkter för att hon ej skrifvit på så länge. Hon hade haft så otroligt mycket att göra. Men hon skulle skrifva snart igen.
Inom en vecka anlände också ett annat, långt bref, hvari hon gaf uttryck åt allt hon kände för dem där hemma, främst för Uncle Dave, hvilken hon ju hade att tacka för allt, men också för Lehtinen och hans hustru. Hon hade aldrig skrifvit så varmt och innerligt tacksamt, men det oaktadt gjorde brefvet ett underligt otillfredsställande intryck på David.
Och då åter mera än två veckor förgingo utan några underrättelser, begynte han erfara en orolig nedstämdhet, hvilken icke ens tanken att hon ju snart skulle vara hemma och därför troligen icke skref, förmådde skingra.
Så kom en dag, då postförestånderskan småleende räckte honom ett bref från Boston, innan han ens hunnit fråga om där fans något för honom.
Han gick såsom han på senare tider brukat öfver till det nya huset och satte sig på verandatrappstegen att läsa brefvet, som ju borde meddela hvilken dag hon ämnade komma.
"Käraste Uncle Dave",
"När detta bref kommer fram till Anttila är jag inte mera bara din Katie, utan också en annans, som är den bästa, käraste, klokaste människa i världen — näst min Uncle Dave. Sedan en timme är jag gift och det första jag gör är att skrifva till" — — —
Så långt kom han innan han alls fattade hvad han läst. Då såg han undrande upp från brefvet på det nya huset och strök sig öfver pannan, som blifvit svettig fast det ju alls icke var varmt.
"Hon har gift sig", sade han halfhögt och satt sedan alldeles stilla, utan att läsa vidare.
"Nej, hem måste man begifva sig", sade han om en stund, igen högt. Och gick rätt öfver fälten tillbaka till sin gamla stuga.
Han tänkte icke ens på att röka sedan han slagit sig ned på bänken vid spiseln, utan endast satt och såg in i elden, tills Lehtinen steg in och afbröt hans tankar.
— De sade på posten att du fått bref och då du inte kom öfver — — —
När kommer hon?
— Snart kommer hon väl, svarade David på måfå. — Hon har gift sig.
— Gift sig? har hon gift sig? Nå — —
— Och hvarför inte? afbröt David häftigt.
— Ja, ja — hvarför inte? hvarför skulle hon inte gifta sig — — Det var bara så oförmodadt. Jag — — —
— Läs själf, afbröt David igen och räckte honom brefvet — men läs inte på finska, tillade han.
Det var ett långt bref, till större delen fyldt af osammanhängande beskrifningar om honom, mannen. Hvarken Lehtinen eller David kunde riktigt fatta allt hvad hon sade om honom. Så mycket förstodo de dock att hon endast några veckor varit bekant med honom samt att han icke velat låta henne resa innan de voro gifta. Han var rädd att hon skulle låta dem öfvertala henne att lämna honom, då han alls icke vax rik. Men det gjorde ingenting, försäkrade hon. Han var nog villig att arbeta och hade genast, då han hörde om Anttila och den nya staden, sagt att där fans en hel hop pengar att förtjäna. Uncle Dave skulle få se huru väl han förstod sig på affärer, då de kommo. Och de ämnade komma om ett par dagar. Han ville nog göra en längre bröllopsresa, men hon hade inte gått in på att dröja mera än några dagar på vägen, fast hon hade mera än tillräckligt pengar öfver.
— Jaså, de komma hit — redan om några dagar! Det var allt David hade att säga.
— Och han eger rakt ingenting, anmärkte Lehtinen — efter hon talar om sina pengar för resan.
— Det betyder ju inte mycket om han annars duger. Nog kan man ju lefva på den här gården.
Så sutto de båda tysta en stund, tills det blef för tryckande för
Lehtinen.
— Kommer du inte öfver till oss? frågade han. — Min hustru är nog också nyriken att få höra om brefvet.
— Inte nu. Här är ju en hel hop att tänka på.
Och sedan Lehtinen gått, satt David länge och väl kvar på samma plats och i samma ställning, seende in i elden utan att ens röka. Senare på aftonen kom han dock till klarhet och vandrade öfver till Lehtinen, som ännu var i rörelse.
— I morgon måste du hjälpa mig med allt jag har att göra, började han, utan att ens hälsa. — Jag ämnar mig härifrån och vill ställa allting i ordning.
— Hvart ämnar du resa?
— Vet inte så noga — någonstans västerut och se mig omkring.
— Och gården? hvad blir det af den?
— Inte duger det ju att vara två husbönder på ett ställe. Och så har jag tänkt att jag aldrig skulle orkat få den gården, om det ej varit för flickan. För hennes skull var det ju ni alla hjälpte till.
— Är det därför du vill skänka bort den åt en karl, som du alls inte känner?
— Åt henne, rättade David. — Här kan hustrun ju ega hvad som hälst, utan att mannen kommer åt det.
— Och hvad blir det af dig?
— Jag kan väl arbeta. — Kanske orkar jag ännu reda en annan gård åt mig. Ledigt land fins det ju nog.
Lehtinen såg både bekymrad och häpen ut. Det här var ju minst lika galet som då David släpade det främmande barnet med sig på kälke från Dakota. Men bakom galenskapen anade han dunkelt något, som gjorde honom stum.
— Försök inte att hålla honom tillbaka, sade hans hustru, sedan han lättat sitt hjärta för henne. — Du är nog en bra karl, Charles, men Dave är en bland tusen. Det är det enda han kan göra.
Och så började hon gråta.
Det begrep Charles Lehtinen icke häller riktigt, men han hyste alltför stark tillit till sin hustrus djupare visdom att icke göra som hon rådde. Nästa morgon gick han tidigt öfver till Anttila, sorgsen visst öfver den gång händelserna tagit, men utan lust till vidare invändningar.
— Först göra vi klara papper om din tomt, så att där inte kan bli krångel om den, sade David.
— För den betalar jag godt pris, om du låter mig köpa den.
— Inte har jag tänkt begära dina pengar. Men säkrast är det väl att vi skrifva köpebref.
— Den tomten är fullt värd ettusen, och det har jag råd att betala.
Vill du inte ha pengarna, så sätter jag dem på banken.
— Må vara. Kanske behöfvas de någon dag.
Kalle Lehtinen trodde sig nog begripa hvad Anttila menade, men svor inom sig på att hennes man aldrig skulle få se ens röken af de pengarna.
— Och så vill jag ha ett salubref till henne, skrifvet om gården. Om vi skrifva datum för någon dag i sista veckan, så duger hennes flicknamn. Du får vittna.
— Om det blir strid, så går jag ed på saken. Och för resten sade hon inte i brefvet hvad han heter.
— Skrif att hon betalat någonting, så kvitterar jag. Annars duger det inte.
De hade båda under årens lopp lärt ett och hvarje om saker och ting i Amerika, Lehtinen så mycket att han med stöd af en tryckt hjälpreda kunde skrifva dokumenten på egen hand.
— Det är allt på rätt, sade han, sedan han tecknat upp Davids önskningar. — I morgon har jag båda papperen färdiga.
— Kunde jag inte skrifva under i afton? Kanske komma de redan i morgon.
— Ämnar du resa, innan de komma?
— Jo, svarade David kort.
Då började Kalle Lehtinen begripa.
— Kom öfver på aftonsidan, sade han. — Det skall vara färdigt. Den sista aftonen måste du vara hos oss.
Och då han i detsamma vände sig om för att gå, begrep han med ens till och med hvarför hans hustru hade brustit i gråt.
Det blef en tung afton, sedan pappren underskrifvits. David sade knappast ett ord, sedan han meddelat dem att han ämnade resa på järnväg så långt som till Montana och därifrån vandra vidare västerut, eller hvartåt han sedan tyckte det passade bäst.
— Någon gång skrifver jag kanske, lofvade han halft.
Då han steg upp för att gå, räckte han några nycklar åt Lehtinen.
— Till det nya huset, sade han förklaringsvis. — För dem genast dit, när de komma. Gamla stugan är fastspikad.
— Då blir du väl här i natt?
— Jag hade tänkt gå nu, åt järnvägen till. Då kan jag hinna fram till tåget i morgon afton.
Då de kommo ut i farstun, sågo de honom hänga öfver axeln en hoprullad filt med ett par stöflar, bundna utanpå.
— Farväl nu och tack för alla de här åren, sade han då han skakade hand med dem.
Ingendera af dem hade ett ord till svar.
Men då de sågo honom försvinna i mörkret, började m:rs Lehtinen snyfta så häftigt att hennes man försökte trösta henne.
— Gråt inte, sade han — gråt inte! — Fast nog är den karlen värd att grå — — —
Där afbröt han sig och skyndade bort, in i huset.