Förmannen infann sig oförtöfvadt, upplystes om hvad som var på färde och fick sig anförtrodt ett af spåren, medan tysken begaf sig till det andra och jag åtog mig det tredje, det, som ledde nära förbi den misstänkta stenen. Den anhöll Taivalmaa att få på sin lott, nästan som om han ansett det vara sin rätt.
— Men var försiktig, varnade jag. — Om han redan hunnit få tag på sin dynamit, kan det lätt bli obehagligt.
— Strunt! sade ordningsmannen föraktligt. Så mörkt som det är, kan han inte se att kasta. Och inte är man nu väl rädd för en polack häller!
Det var värkligen så beckmörkt, att endast gammal bekantskap med terrängen gjorde det möjligt för oss att finna våra poster, till hvilka vi smögo oss så tyst omständigheterna medgåfvo. Vi kunde icke ens se den stora stenen, men Taivalmaa, som noga visste hvar den låg, lämnade mig, då vi passerade förbi, och några ögonblick därpå var jag själf framme vid den punkt jag skulle bevaka.
Spången, där jag var posterad, var så smal att knappast en katt kunnat obemärkt smyga förbi mig, säkert ingen fullvuxen karl. På båda sidor stod skogen som en vägg, såsom all tropikernas skog så ogenomträngligt hoptrasslad af lianer, buskar, klängväxter och parasiter af tusen slag, att man icke ens krypande kunde lämna de trånga vägar, som huggits upp för att förmedla samfärdseln med lägret.
Men då man vände ryggen åt skogen, var mörkret ute på den rödjning af några tunnland, som gjorts för vårt läger, på långt när icke så svart som det förefallit, när vi kommo ut ur kommissariatbutiken. Jag kunde till och med om en stund otydligt urskilja en mörk massa ett halft dussin famnar från min post: den misstänkta stenen, i hvars närhet jag visste att ordningsmannen stod på pass.
Men då så var, kunde det ju också mycket lätt hända att polacken sett någon skymt af oss, medan vi gingo öfver den öppna terrängen. Och om han det gjort, så måste han veta hvad vi förehade — — — hade troligen i sådant fall skyndat rätt till gömstället, där han hade sin dynamit — — — och visste nogsamt att den bästa utsikten till räddning låg längs spåret upp mot byarna i bärgen — — det jag bevakade — — —
Jag gjorde högervändning kvickare än en gardist på mönstringsparad, då jag tyckte det prasslade i gräset. Det var ingenting. Men jag flyttade mig ändå ett par steg åt sidan, bort från själfva spången och kände efter revolvern i fickan.
Taivalmaas idé var när allt gick omkring dock icke att förakta — — — och mera än själfförsvar vore det väl noga taget inte att — — —
Då skymtade jag någonting rörligt ett stycke från det svarta jag visste var stenen. Jag hukade mig instinktlikt ned, men hörde i detsamma något träffa en trädstam ett bra stycke åt vänster, och nästa ögonblick dånade det skarpare än ett kanonskott, ett bjärt rödgult sken lyste för en sekund upp de närmaste stammarna, stenen, en gestalt ett dussin steg nedanför och en annan i språng mot den första.
Det var icke mera än en ögonblicksbild, men den var fullt tillräcklig att klargöra hvad som händt. Polacken hade hört eller sett Taivalmaa och hade träffat en trädstam bortom stenen i stället för denne. Men innan jag ens hann tänka det redigt, hörde jag ordningsmannens röst.
— Sådana konster skall jag kurera dig för — — nu ska du få se på fan!
Nästa ljud härrörde utan minsta tvifvel från ämbetsstafven.
Jag röt åt honom att inte slå och rusade dit så fort jag kunde i mörkret, som åter föreföll ogenomträngligt.
— Han kan ha en annan patron på sig, förklarade jag min order — och den kan ni råka träffa.
Polacken låg platt på magen, såsom han fallit då Taivalmaa kastade sig på honom, och denne höll honom med ett förtvifladt grepp om nacken.
Vi kände på karlen, som var naken ända ned till midjan och tycktes till hälften kväfd, dels af raseri, tror jag, och dels af Taivalmaa. Men hvarken i byxfickorna eller i stöflarna hade han något af farlig natur, och då ansåg jag mig icke ha vidare skäl att afhålla ordningsmannen från tillämpande af sin ämbetsmetod, medan vi väntade några minuter på ett par lyktor, som skyndsamt närmade sig från sofbaracken och köket.
Då de kommo, funno vi den förolyckade attentatorns skjorta nära intill och i den två ytterligare dynamitpatroner, hvilka han tydligen varit rädd att hålla i handen när han kastade den första.
Om Taivalmaa varit endast helt litet mindre snabb i vändningarna — — —!
Så godt som hela besättningen hade skyndat till stället, och då de fingo klart för sig hvad där varit i görningen, ådagalade de en hardt när oemotståndlig lust att anställa en lynchning.
— Hvarför inte? sade till och med Antti Ulukka, som ändå var den fredligaste karl vi hade i lägret — nog kunde man väl göra det — — — Fast inte blef det ju ändå annat än buller af!
Jag afklippte öfverläggningen genom att låta föra föremålet därför till sjukbaracken, där vi bundo honom utsträckt på ryggen på en tom säng, så att han icke kunde röra sig utan att taga den med sig.
— Och det låter han vackert bli med, försäkrade vår ordningsman med omild uppsyn, när han drog till den sista knuten.
— Nog var det tämligen farligt i alla fall att utan vidare rusa på honom, anmärkte jag, då jag låste till dörren. — Om han nu haft en af de andra patronerna i handen — — —
— Om, ja! afbröt Pietari Taivalmaa. — Men om det nu inte var bestämdt att han skulle ha den, så var det inte farligt.
Och mot den filosofin kunde jag själffallet ingenting invända.
Alexander Taivalmaas spanska kärlek.
— Skulle kapten kunna ge arbete åt min pojke i den här camp'en? frågade mig Pietari Taivalmaa en dag, sedan vi utbytt en hop anmärkningar om väderleksförhållandena och annat af intresse.
— Har ni redan en så stor pojke att han duger på järnvägsarbete? frågade jag tillbaka, obekant som jag var med vår ordningsmans familjeangelägenheter.
— Nog skulle han ju dugat att taga med redan då jag kom, men han hade två år kvar af reservexercisen och jag ville inte att han skulle rymma. Nu kommer han redan med nästa båt. Och hälst ville jag ha honom i samma camp.
— Arbete fins här ju mera än tillräckligt, svarade jag, inom mig undrande hvart karlen ville hän med sina preludier. Ty Taivalmaa visste nogsamt att jag med nöje skulle antagit ett femtiotal nya arbetare, om jag kunnat få dem.
Han var synbarligen icke häller ännu tillfreds, utan stod och tuggade ett grässtrå och tittade åt höger och åt vänster, men inte på mig. Så spottade han ut grässtrået och drog fram sin pipa.
"Nu kommer det", tänkte jag, efter att ha noga följt med hans manövrer utan att låtsa märka dem. Det var riktigt tänkt. Så snart han fått eld på pipan, klarade han strupen och anmärkte i möjligast likgiltiga ton:
— Få nu se hvem som blir bokhållare här i boden.
Det var således meningen. Biträdet i kommissariatbutiken hade ett par dagar tidigare fått nog af tropikerna samt begifvit sig tillbaka till New-York. Och nu spekulerade vår ordningsman på platsen för sin, antagligen förhoppningsfulla son och arfvinge.
— Han kan väl skrifva och räkna? frågade jag försiktigt.
— Det må han väl kunna, då han blef skolad tills han var sexton år, sade Taivalmaa med en förlåtlig anstrykning af stolthet.
— Men någonting annat än finska förstår han naturligtvis inte?
— Neej — — medgaf ordningsmannen dröjande — — men nog kommer man ju till rätta här också med finska. Och snart lär han sig väl annat om det behöfs — — unga pojken är han ju ännu.
— Ja, det är en sak jag i alla fall icke kan afgöra ensam, afböjde jag tillsvidare frågan — och kommissariatföreståndaren vill nog åtminstone se honom, innan han lofvar någonting.
— Det förstås — det förstås! instämde han med så stor belåtenhet, att jag begrep huru landet låg. Han hade klarligen till en början blott velat taga reda på om platsen redan var besatt eller bortlofvad. Och jag hade helt oskyldigt hjälpt honom åtskilliga steg längre på väg än han troligen velat gå i första anloppet.
— Och Alexander heter han, upplyste Taivalmaa, då han gick — i en ton som om det varit en särskildt behjärtansvärd rekommendation.
Icke många dagar senare anlände den sändning nya hvita arbetare, till hvilka Alexander Taivalmaa slutit sig i New-Tork. Och en half timme senare hämtade ordningsmannen själf honom till kommissariatbutiken för att presenteras.
Taivalmaa, fadren, sken åtminstone lika starkt af stolt belåtenhet som sonen Alexander af tvål och vatten, då de tillsamman trädde in. Sonen rätade upp sig innanför dörren och gjorde honnör — jag tror sannerligen än i dag, att både far och son antogo kaptenstiteln beteckna samma militära rang där nere som hemma i Finland. Men nog måtte uniformen gjort dem åtskilligt hufvudbry!
Alexander var ett godt halft hufvud högre än fadren, ehuru denne å sin sida alls icke var någon liten karl. Axelbred och groflämmad var f.d. reservisten också — kroppsligen otvifvelaktigt långt mera lämpad för skötande af hacka och skofvel än för bokhålleri.
Någon smidighet hade de tre årens exercis alls icke skänkt honom. Han såg tvärtom ut som en björn, klumpig och tung, med linhvitt hår och ett bredt ansikte, så solbrändt efter oceanresan, att det ovanligt ljusa håret ändå mera föll i ögonen. Af uttryck hade ansiktet icke stort mera än om det tillvärkats med yxe af en granstock, men de små, ljusgrå ögonen voro klara och vackra och sågo en med lugn, oförbryllad blick rätt i ansiktet.
Kommissariatföreståndaren anställde genom mig en liten examen med bokhållare-kandidaten och dess resultat blef att han utnämdes till befattningen, ehuru till en början endast på prof till månadens slut. Ty både på likviddagarna och när de tvåhundra negrerna från en granncamp kommo på proviantering till vårt läger, var det alls icke oäfvet att hafva ett handfast biträde i butiken. Och åtminstone i den vägen lämnade Alexander Taivalmaa ingenting öfrigt att önska.
Snart visade han sig dock vara en i allo lämplig akvisition också i andra stycken. Han blef visst aldrig så kvick och behändig som en väl konditionerad bokhållare ju borde vara, men i stället tappade han häller aldrig hufvudet, där må sedan ha trängts aldrig så många pockande negrer utanför luckan. Tvärtom utvecklade han snart en alldeles ovanlig förmåga att känna igen dem, ehuru han första gången de infunnit sig hopplöst förklarat att de ju alla sågo precis lika ut!
Sedan dög det icke mera för dem att gömma den redan erhållna ransonen och ställa upp sig på nytt i raden af dem, som i tur närmade sig luckan.
— Åh nej! försök inga så'na konster! affärdade Alexander de svarta industririddarne. — Här ges inte två gånger ens åt den svartaste.
Och då hans finska sällan gjorde tillräckligt snabb värkan, sträckte han armen ut genom luckan och sköt spekulanten på orättfånget gods med oemotståndligt lugn så mycket åt sidan, att den näste kunde komma fram.
Negrerna funno det särdeles nöjsamt att bli så ovanligt mildt behandlade och roade sig framgent regelbundet med försök att lura den nya bokhållaren, men lyckades aldrig reta honom till häftighet, huru många gånger de än på nytt presenterade sina grinande fysionomier i luckan. Han bara grinade tillbaka och skötte med orubbligt jämnmod sin syssla. "M:r Alexander", såsom de kallade honom, blef inom kort svartingarnas förklarade favorit.
Och icke deras allenast. Hans oföränderliga godmodighet och vänliga uppsyn gjorde snart hela besättningen till hans vänner, och kommissariatföreståndaren förklarade sig aldrig ha haft att göra med en pålitligare karl. Till och med våra italienska stenhuggare, som annars aldrig inläto sig med andra människor, hade en fryntlig nick och en grymtning för honom, då de kommo i affärer till butiken.
Men om ett par månader begynte vi finna skäl misstänka, att den allmänna populariteten stigit vår bokhållare väl mycket åt hufvudet. Han började lefva oordentligt. Icke så att han skulle slarfvat med sina åligganden — dem skötte han nog lika samvetsgrant som förut — men han tillbragte hvar timme af sin lediga tid någonstädes utom lägret. Och kom tillbaka ofta nog först på morgonen, då de andra gingo ut på arbete.
Till en början hade vi ingen aning om hvar han höll till, men en morgon då jag råkade vara i rörelse tidigare än vanligt — eller Alexander Taivalmaa möjligen senare än vanligt återvände från sin natt-utflykt — såg jag honom komma ut ur skogen längs spången, som ledde upp till byarna i bärgen. Och då begynte jag få onda aningar.
Där uppe bedrefs lönnbränning och lönnkrögeri i rätt vidsträckt skala och våra arbetare hade för vana att vifta guaro — sockerrörs-bränvin — hos tillvärkarne af varan, så länge deras kontanta medel räckte. Kredit beviljades aldrig, så att det egentligen endast var den närmaste tiden efter likviderna de kunde tillåta sig sådana vifter. Men Alexander Taivalmaa innehade en förtroendepost, där en hop pengar hvar vecka gingo genom hans händer — — —
Jag kallade oförtöfvadt Taivalmaa den äldre till mitt enskildta rum och sade honom rent ut att sonen var på dåliga vägar. Om han fortsatte att tillbringa alla lediga stunder hos krögarne där uppe, kunde det icke slå fel att han förr eller senare blefve oförmögen att sköta sin tjänst. Ingen människa kunde i längden hålla ut med att nätterna igenom dricka guaro och sedan arbeta på dagarna.
Ordningsmannens bistra drag drogo sig tillsamman i ett illfundigt småleende, medan jag gaf luft åt mina farhågor, dem han alls icke tycktes dela.
— Inte lär det bli mycket "kvaro" drucket på de färderna, sade han sedan. — Flickbestyr är det han har för sig. De andra berätta att en af krögarne har en vacker flicka, som han går till.
Det var ju en helt annan sak — en, som helt och hållet undandrog sig allt inskridande på ämbetets vägnar. Jag meddelade genast kommissariatföreståndaren förklaringen på hans bokhållares oordentliga vanor, och han kände sig lika lugnad som jag. Men båda bråkade vi våra hjärnor med att söka utfundera på hvilket underligt vis den kurtisen bedrefs, då Alexander lika litet kunde tala spanska som hans kreolska förstod någon finska. Befolkningen i bärgsbyarna bestod nämligen helt och hållet af spanjorer med en dryg tillblandning af indianblod.
Så mycket intrigerade oss den punkten, att vi en vacker afton, då Alexander hade ledigt, beslöto rida dit upp för att med egna ögon och öron taga reda på saken. Det var grannt månsken, så att man godt kunde rida i skogen och våra hästar voro i stånd att föra oss till den första byn på en timme.
Vi funno ganska riktigt Alexander Taivalmaa hos den betecknade krögaren. Hans ansikte uttryckte skamflathet så tydligt det öfverhufvud kunde uttrycka något, då vi redo upp och ertappade honom med flickan tätt bredvid sig på en bänk utanför dörren.
Hon var värkligen så vacker som knappast andra än spanska kreolskor äro det, så länge de äro helt unga. Blåsvart hår, mörkbruna ögon, silkeslent skinn i ljus bronsfärg och en grann figur, hvilken ännu icke blifvit för yppig, bildade ett helt, som nog kunnat förvrida andra hjärnor än Härmä-reservistens.
Vi bundo hästarna vid korral'en, slogo oss ned och anhöllo om ett par glas guaro. Då flickan hämtat dem, satte hon sig igen möjligast nära intill Alexander, som såg tafatt och belåten ut, men icke yttrade ett ord.
Hans belåtenhet tycktes icke ens lida någon minskning när vi började språka med hans sköna, som alls inte var ovillig att prata med oss, men litet emellan kastade de mest brännande förtjusta blickar på sin stumma beundrare.
Hon hette Chepita, berättade hon, var aderton år gammal och hade nog haft mera än en novio förut, men aldrig någon hon brytt sig hälften så mycket om som "el señor Alessandro". De andra voro oregerliga och otäcka då de druckit en smula, men han uppförde sig alltid som en värklig caballero både mot henne och mot andra.
Därvid gaf hon honom igen en blick, som bort kunna sätta eld på hans linlugg, men don Alessandro Taivalmaa bara blossade på en lång, svart cigarr och såg kolugn ut som alltid.
— Men han kan ju inte ens tala med er, invände jag.
— Det gör ingenting, försäkrade Chepita — vi förstå hvarandra mycket väl ändå.
Och det glimmade värkligen i hans ljusgrå ögon som om han uppfattat det humoristiska i situationen lika väl som vi.
— Är det indiskret att fråga hvad det är ni tycker bäst om hos honom? retades kommissariatföreståndaren.
— Äh, allting — — nästan! Han är alltid städad och dricker sig aldrig full — och stark som två vanliga karlar — — — och så är han så blond!
Jo, det var han — så fördärfvadt blond, att bara en obetydlighet mera skulle gjort honom till albino. Men då både tysken och jag skrattade åt hennes förteckning öfver don Alessandros meriter, blef Chepita så förargad att hon icke mera ville språka med oss. Och då under tiden ett halft dussin andra guaro-kunder infunnit sig, tyckte vi det i alla fall inte var så särskildt roligt att åse hennes beundran för sin blonda caballero, utan redo vår väg.
— Nog äro kvinfolk galna i alla fall, anmärkte kommissariatmannen, då vi ridit ett stycke väg.
Han hade själf alltid varit en synnerlig favorit hos kreolskorna, såsom varande betydligt blond. Men i den vägen kunde han icke nämnas på samma dag som Alessandro Taivalmaa.
Och annat tycktes inte tagas med i räkning, tröstade jag.
Åtminstone Chepita tycktes icke fästa afseende vid något annat. Vår bokhållare blef småningom alltmera regelmässig i sina oregelbundna vanor, utan att vi ansågo oss ha skäl till anmärkningar, så länge han fullgjorde sina åligganden. Men så fick han ett anfall af febern, hvilken ju förr eller senare drabbade litet hvar. Honom attackerade den så skarpt, antagligen till följd af nattpromenaderna, att han måste ligga tio dagar på sjukhuset. Och därunder vidtog en oväntad händelsernas utveckling.
Alexander hade sedan tre dagar på nytt fått börja hjälpa till i butiken, ehuru han ännu stod kvar på sjuklistan, intog sina mål på sjukhuset och tillbragte nätterna där. Den aftonen hade där icke varit mycket att göra, så att vi tidigt skickat honom till sängs. Men själfva hade vi händerna fulla med räkenskaper och arbetslistor, som följande morgon skulle sändas in till hufvudkontoret i och för uppgörande af månadslikviden.
Vår närmaste granne på linjen — "El diablo kaptenen" — hade också infunnit sig för att få ett utdrag ur kommissariatets böcker för sin camp, och han såväl som vi själfva och vår förman arbetade styft ända till sent på aftonen. Då vi till sist voro färdiga med våra papper, slogo vi oss lös och bryggde en whiskypunsch såsom belöning för våra mödor. Men den aftonen blef vår punsch rätt länge odrucken.
Vi hade just kommit så långt att vi begynt smaka på brygden och uttrycka våra olika åsikter om hvad där borde läggas till, då utan minsta varning ett skott smällde utanför och en kula slog in i väggen ofvanom våra hufvuden. Nästan i samma ögonblick slets dörren upp och in rusade en ung, alldeles nyss anländ arbetare, som kommit direkt från Tyskland.
— In — — indi — anerna! stammade han, likblek af förskräckelse, såg sig rådlös omkring ett ögonblick — och försvann i det nästa in i brödlåren, då ett andra skott hördes och kulan ref en splittra ur dörrposten.
Det gick så obegripligt snabbt, att ingen af oss ens hann göra en rörelse före det andra skottet. Men då hoppade jag upp och blåste ut lampan. Det försvårade åtminstone siktandet genom de glesa käpp-väggarna.
— Hvad är det här för satans galenskap? röt kommissariat-föreståndaren åt brödlåren till, och El diablo kaptenen sköt rigeln för dörren. Men innan brödlårens tillfälliga innevånare ens hann börja förklara sig, dundrade flera knytnäfvar på dörren och ett par, tre röster pockade på en gång högljudt på "el señor Alessandro".
— Han är inte här — och hvad har ni för öfrigt med honom att skaffa?
De svarade ingenting på frågan, men påstodo sig med egna ögon ha sett honom springa in i butiken. Då klarnade det i någon mån för oss. De hade i månskenet tagit den unga tysken, som likaledes var blond, för Alexander Taivalmaa, hvilken han också liknade i längd och bredd. Men det upplyste ännu icke om orsaken till deras mordiska afsikter mot vår bokhållare.
Jag försäkrade dem ännu en gång att han icke var där och tillade att de själfva kunde komma in och öfvertyga sig därom, såvida de först förklarade hvad de ville honom.
Jo, don Alessandro hade enleverat Chepita. Men hon var bortlofvad åt en man, som redan inom några dagar skulle gifta sig med henne, och därför hade hennes far, två bröder och fästmannen kommit för att föra henne tillbaka. Och för att få upprättelse af förföraren.
Jag hade nu min enskilda, skäligen bestämda åsikt om hvem den förförda parten var, såvida där alls kunde bli tal om förförelse. Men den uttalade jag icke, utan tände lampan ånyo, öppnade dörren och tillsade tysken, som var blåblek af skrämsel, att komma fram ur brödlåren. Han hade troligen redan i andanom tagit farväl af sin skalp, men kryade till sig då de fyra infödingarna efter en enda blick på hans uppskakade fysionomi begynte med största artighet bedja oss samtliga om ursäkt för sitt misstag.
Ursäkterna och artigheten räddade dem dock ingalunda från en hop skarpt ovett för tilltaget att utan vidare bränna af sina revolvrar, och i sammanhang därmed förklarade vi att bokhållaren omöjligt kunnat hafva något att skaffa med Chepitas enlevering. Han hade legat på sjukhuset de sista tio dagarna och var kvar där ännu. Men det ville de icke tro.
De senaste tiderna hade flickan icke brytt sig om någon annan än don Alessandro, påstod hennes far. Och då hon i dag upplysts om att hon på söndagen skulle giftas bort med don Iberio, hade hon ingenting svarat, men kort därpå var hon försvunnen.
Han gjorde en ståtlig bugning mot "don Iberio", likasom för att föreställa honom, då han nämde hans namn. Men det var lindrigast sagdt öfverflödigt. Det var icke längre än tre veckor sedan don Iberio blifvit bortkörd från sin slaktare-befattning i lägret, emedan vi mera än misstänkte att han handlade med stulna hästar.
Vi låtsade dock icke om den gamla bekantskapen, utan läto udda vara jämt. Jag kallade på Taivalmaa den äldre och frågade huruvida han hade sig något bekant om enleveringshistorien. Alessandro hade ju i alla fall varit i rörelse de tre sista dagarna. Skral var han visst ännu, men Herrans vägar äro ju som bekant underbara — — —
Ordningsmannen såg icke så litet förlägen ut och skrapade sig eftertryckligt i hufvudet. Slutligen sade han sig vara alldeles säker på att sonen haft ingenting att göra med flickans försvinnande.
— Vet ni om hon är här i camp'en? frågade jag rätt på sak, då hans uppsyn tydligt visade att han visste mera än han ville ut med.
— Nog kan det väl hända att hon är här — — — men inte hämtade
Santeri henne hit.
Och som svar på en mängd ytterligare frågor meddelade han, att han sett henne komma ut från skogen kort före klockan sex, då manskapet återvände från arbetet. Hon hade varit mycket uppskrämd och tycktes frukta att någon skulle komma efter henne, hvarför han själf låst in henne i källaren, där vårt sprängkrut förvarades. Där var hon nog ännu — sedan fem timmar! — och Santeri visste ingenting om hela saken.
Jag skickade honom genast efter flickan och meddelade dem, som sökte henne, hvad jag just hört. Men det förändrade knappast saken, påstodo de. Det var i alla fall för att träffa honom hon kommit. Och det var en skam, som inte så lätt kunde utplånas — en skam för hela hennes släkt och ingalunda minst för fästmannen.
Vi började förlora tålamodet och jag hade just beslutit bedja dem taga flickan med sig och draga — åtminstone till sin egen by, då Pietari Taivalmaa trädde in och tätt efter honom både Chepita och Alexander.
De rusade alla mot honom, men han sköt den främste åt sidan på samma sätt som negrerna vid luckan och pappa Taivalmaa höjde ämbetsstafven med en uppsyn, som icke lämnade rum för missförstånd. Samtidigt tillropade dem El diablo kaptenen att vi skulle skjuta på ögonblicket och alla på en gång, om de gjorde minsta bråk.
Det hjälpte. Jag började förhöret:
— Hvem hämtade er hit till camp'en, Chepita?
— Ingen — — — jag kom själf, emedan jag inte vill gifta mig med
Iberio.
Hennes far mumlade någonting alldeles obeskrifligt. Men tillade om ett ögonblick att el señor Alessandro kunde gifta sig med Chepita om han ville, eftersom hon var så galen. Mot skälig ersättning till don Iberio naturligtvis.
— Inte hade jag ju tänkt gifta mig här, sade don Alessandro fundersamt, då frågan framstäldes till honom — men hällre gifter jag mig väl än jag lämnar henne åt det där tattarpacket.
— Inte kan du föra hem en sådan hustru, invände hans far kort.
— Nog skulle de väl se mera på henne än på prästen i Härmä kyrka, medgaf Alexander med en lustig glimt i ögonen — men inte är jag ju ändå alldeles utan fel i det här.
Det gaf mig en idé. Nu trodde jag mig ha högsta trumfen på hand, men innan jag spelade ut den, ville jag förvissa mig om huru sakerna värkligen stodo.
Kunde den här historien inte ställas om på något annat sätt? vände jag mig till Chepitas far.
Han öfverlade en stund ytterst ifrigt, men hviskande, med sina söner samt den tillärnade svärsonen och förklarade så, att de voro villiga att frångå alla vidare anspråk mot en skadeersättning af ettusen pesos.
— Det kan han inte betala, försäkrade jag på eget bevåg.
Ja, då måste han gifta sig med henne. De skulle nog finna på utväg att tvinga honom till det. Lag och domstolar fans det nog i landet.
Spekulationen blef allt klarare.
— Jag trodde hon var bortlofvad åt don Iberio?
— Han vill inte ha henne, sedan hon rymde hit, utan en ny hemgift. Och om han träder tillbaka, gifter sig ingen annan häller med henne.
— Schmeissen wir die Hunde hinaus! proponerade El diablo kaptenen.
Men då det otvifvelaktigt skulle medfört ytterst obehagliga följder för Chepita, bad jag honom vänta några minuter och öfversatte ersättningsförslaget för herrarna Taivalmaa.
— Inte har hon blifvit sämre här i camp'en, det kan jag svara för, försäkrade vår ordningsman. — Och om också någonting skulle händt, borde hon väl i alla fall duga åt en hästtjuf!
Men sonen förklarade sig villig att betala, om summan vore rimlig. Och då bjöd jag det värda sällskapet tjugu pesos.
De både spottade och uttryckte sitt förakt för beloppet på flerahanda andra sätt samt slutade med några svafvelluktande eder af innehåll att han antingen skulle betala ettusen pesos, eller skulle de "hänga honom i hans egna tarmar".
— Han är luteran, sade jag i så vänlig ton jag kunde åstadkomma.
De korsade sig hvarenda en, Chepita såväl som de öfriga.
— Santissima Virgen! utbrast hon. Men hennes far sade "demonio!" och de andra anropade snarlika skyddspatroner, medan kommissariat-mannen och grannkaptenen skrattade af hjärtans lust.
— Ja, då måste han betala ändå mera, förklarade Chepitas far, sedan han hämtat sig något. Det skulle kosta en massa pengar innan el padre kunde rentvå henne från synden att ha haft någonting sådant att göra med en "heretico". Och det kunde don Alessandro i alla fall icke neka till.
Nej, det ville han icke förneka. Men det hade de alls inte brytt sig om så länge han betalade för guaro. Och han var säker om att Iberio inte häller ville ha henne för annat än att locka kunder.
— Tjugu pesos betalar han, upprepade jag anbudet, för att komma till slut.
De svuro och fördömde sig igen på att de skulle skicka honom till ett varmare ställe än skärselden hällre än gå af för en sådan spottstyfver. Men då var kommissariat-föreståndarens tålamod uttömdt. Han steg upp, grep don Iberio omildt i örat, drog honom till dörren och förpassade honom med foten ut i månskenet.
— Ut med er andra också! befallde han. — Och ställer ni till något slags spektakel i camp'en, eller får jag höra att ni gjort Chepita någonting för när, börjar jag på fläcken sälja aguardiente till tjugu centavos flaskan!
Det tog dem på det ömma — de kunde ju inte veta huru långt hans fullmakter från järnvägsbolaget gingo. Chepitas far sadlade om på ögonblicket och anhöll ödmjukast att skadeersättningen måtte höjas hälst något litet. Han hade svurit en så dyr ed att icke taga tjugu pesos och los caballeros ville väl ändå inte göra honom till menedare?
Han fick tjugutvå. Och Chepita skakade energiskt på hufvudet, när don Alessandro Taivalmaa den blonde försökte räcka henne handen till afsked.
Hon ansåg sig tydligen ha haft mera heretico än hon kunde svara för inför Gud och människor.
ELIAS MÖYKKÄS AMERIKAFÄRD.
Elias Möykkä hade aldrig i sitt lif varit någon människa till synnerlig glädje, men i stället så mycket oftare sina olika fosterföräldrar till förargelse.
Ja, för öfrigt hette han icke häller egentligen Möykkä — var inte född till det namnet. Men då han en gång — helt och hållet af misstag, såsom det visade sig — var kallad att uppträda såsom vittne vid tinget och domaren frågade efter hans namn, svarade Elias att man mest brukat kalla honom Möykkä. Och från den dagen kallades han aldrig annat.
Hvem hans far var hade ingen människa reda på. Och föga mera visste man om hans mor. Hon hade, sjuk och eländig och med en liten parfvel vid handen, sent en vinterafton stapplat in i ett afsides liggande skogstorp, alldeles vid utkanten af socknen. Och där dog hon två dagar senare, utan att ha yttrat ett redigt ord sedan hon kom.
Papper, som kunnat utreda hvem hon var eller hvarifrån hon var hemma, funnos alls inga bland hennes kvarlåtenskap, bestående af en brödkant, några trasiga klädespaltor samt en liten, hufvud-, ben- och svanslös papphäst. Och pojken var för liten, eller för dum enligt torparen, att meddela annat eller mera än att hon var mamma och han själf Elias.
Där var ingenting annat att göra än att flytta den döda kvinnan ut i boden, där kölden kunde konservera henne, tills torparen hann anmäla om saken och vederbörande sörjde för begrafning. Kommunen fick så illa lof att taga hand om pojken, då det visade sig omöjligt att mera utforska hvar hans mor i tiden hört hemma.
Elias blef därför i sinom tid utbjuden på fattigauktionerna och inropades år efter år af olika uppfostrare. Ingen brydde sig om att hålla honom länge. Han var för dum att lära någonting, sade de alla, så att man icke hade ringaste nytta af honom i huset. Och stryk bet inte på honom — det var som att piska en sågbock.
Först när han blef större, började han duga att se efter småbarnen, till hvilka han kände sig lika mycket dragen som till alla andra hjälplösa kryp. Och sedan han hunnit så långt att han kunde skickas i vall, blef han stadigvarande hos sina dåvarande fosterföräldrar. De hade funnit den rätta sysselsättningen för honom. Det var nästan som om han själf varit ett af kreaturen, så väl förstodo de honom och han dem. Med dem läto de honom sedan lefva så mycket han ville, och det var noga taget både dag och natt, så att han helt och hållet växte upp bland hästar, kalfvar och kor.
Inne i stugan yttrade han sällan ett ord, svarade knappast på frågor och tycktes alls icke märka att han ständigt var föremål för det öfriga husfolkets kvickhet. Men med korna och hästarna och de minsta af barnen kunde han prata långa stunder, ehuru han alltid tystnade då någon närmade sig. Endast när han såg någon fara illa fram med ett eller annat djur, stort eller litet, öppnade han munnen till de vuxna, men då kunde han också vara så ovettig som trots den bäste.
Det roade förstås gårdsfolket, som därför ofta förargade honom genom att slå till en häst, sparka hunden, eller kasta någonting efter korna. Men så dum han än var, kom han slutligen under fund med att de gjorde det mest för hans skull och då slutade han att öppna munnen ens till ovett.
I skriftskolan kom han först då han var nästan fullvuxen, och där ansågs han såsom i det närmaste fånig såväl af kamraterna som af pastorn. Sedan denne två år årad förgäfves sökt bibringa honom det nödiga måttet kunskap om himlen, helvetet och buden, förklarade han Elias vara för dum att släppas fram till nådebordet.
Det kvittade nu Elias tämligen lika. Han hade haft alltför mycket att utstå af skriftskolekamraternas speglosor och hade alltför dunkla begrepp om de timliga och eviga fördelarna af rätten till nattvardens undfående, att lägga motgången särdeles tungt på sinnet. För honom var det viktigaste — noga taget det enda viktiga — att han nu i viss mån blifvit sin egen herre. Ty det var en annan punkt han oaktadt dumheten gjort klar för sig — att han icke mera behöfde arbeta för ingenting hos dem, som tagit honom om händer af kommunen. Nu kunde han begära lön och söka tjänst hvar han själf ville.
Hans senaste fosterfar blef väl betydligt förvånad, då Elias en vacker dag inemot städslingstiden tog till ordet och uttalade sig om den förändrade ställningen. Men då han väl visste att han omöjligt kunde få en bättre körkarl, eller en, som ordentligare skötte de sysslor han öfverhufvudtaget kunde sköta, så sväljde han förvåningen och bjöd Elias hälften af en vanlig dränglön. Och Elias, som alldeles icke kände sig hågad att lämna en gård, där han kände hvartenda kreatur sedan födelsen, antog anbudet utan vidare.
På det hela kunde det också vara tämligen likgiltigt huru mycket hans lön utgjorde, då han i alla fall aldrig använde mera än en obetydande del däraf. Att röka hade han aldrig lärt; öl, brännvin eller annat i den vägen hade ingen någonsin bedt honom smaka på, och till kläder behöfde han mycket litet, då han så godt som aldrig lämnade hemknutarna annat än på arbetskörslor. Och vid årsslutet lämnade han regelbundet allt hvad han hade innestående i husbondens förvar — till längre fram, sade han.
Därmed skulle han väl fortsatt till dödedag, såvida icke husbonden åtagit sig släpningsarbete vid den nya järnvägen och användt Elias såsom körare. Sådana körslor gingo vanligen illa åt hästarna, men det hade ingen fara när Elias körde. Han skulle hällre spänt sig själf för kärran än begärt för mycket af sin häst.
Det blef ett fullkomligt nytt lif för Elias, som aldrig förut kommit i beröring med så många främmande människor. Där fans folk från alla möjliga aflägsna socknar, hvilkas namn han aldrig ens hört nämnas, karlar, som vandrat kring hela landet, sett både Vasa och Helsingfors. En hade till och med varit i Petersburg, där han sade att kejsaren bodde.
De begrepp Elias förut hyst om världens utsträckning undergingo inom kort en radikal förändring. Och nästan lika mycket förändrades hans åsikter om hvad en duktig karl med någon tur kunde uträtta i världen — om han nu öfverhufvudtaget tänkt några tankar åt det hållet. Många af de yngre männen uttalade sig ju som om nära nog ingenting varit omöjligt — isynnerhet de två Härmä-borna, som funnos i hopen.
De rent af skrämde Elias med sina stora ord. I deras mun var det rakt ingenting att bara bli hemmansbonde! — det sade de att flera af deras bekanta gjort. Och den ene förklarade att han ämnade blifva herreman! Han skulle köpa en stor egendom med torpare och inhysingar och minst femtio kor, påstod han. De kunde tro honom eller inte, huru de behagade, men så snart han skrapat ihop till resan, ämnade han fara till Amerika. Där förtjänade man sina tio mark om dagen — och med det kunde väl en karl komma sig till en egendom!
— Är det långt dit? frågade Elias.
De sade att man slet ut sex par stöfvelsulor på vägen — så långt var det. Och skrattade.
Elias förstod att de drefvo gäck med honom — men det var han van vid. Och prat var det väl också att man förtjänade tio mark om dagen — — fast de ju hade nämt ett par, tre bekanta, som farit dit med två toma händer och köpt gårdar, då de kommo tillbaka — —
Och då han tänkte efter, kom han ihåg att också husbonden några gånger talat om folk, som hastigt kommit sig till rikedomar i Amerika — — Någonting låg där nog i alla fall under Härmä-bornas tal — — —
Han, Elias, skulle visst aldrig bry sig om att bli egendomsägare — det var ju bara barnslighet att tänka på sådant. Men emellanåt när han såg hemmansbönderna komma till kyrkan i sina nya fjäderkärror, med blanka selor på hästarna, som voro runda som fulla hafresäckar — ja, då hände det nog att han tänkte på huru roligt det skulle vara att köra en sådan där trind och blank häst, som vore ens egen.
Därför lyssnade han framgent alltid mycket noga, medan de andra vid sina pipor efter maten språkade om Amerika och om de trakter däraf, där man förtjänade mest. Någon gång frågade han till och med själf om ett eller annat, men då skrattade de alltid, sade att Möykkä-släkten inte var efterfrågad i det landet och frågade om han hade sex par stöflar för resan.
Låt dem skratta! tänkte Elias — de sluta väl om jag värkligen reser och sedan kommer tillbaka med en hop pengar!
Hela sommaren och hösten fortsatte han att fundera på hvad han hörde om Amerika, som jämt var på tal bland arbetarne. Den ena Härmä-karlen hade värkligen rest och den andre väntade blott på att få ihop pengar till biljett. Om han inte supit så mycket, så skulle han nog också redan varit på väg, men efter hvar likvid var han full, och så måste han vänta igen.
Han var emellertid den, som meddelade Elias de flesta upplysningarna om det förlofvade landet, såväl upplysningar af värde som åtskilligt annat —- när han var på skämtsamt humör. Och ju mera Elias hörde om utsikterna i Amerika, desto bestämdare blef hans föresats att göra det stora försöket.
Så småningom uppgjorde han en riktig plan på grund af de anvisningar han erhållit. Och då den första november stod för dörren, öfverraskade han husbonden med en anhållan om sina innestående besparingar för de år han haft lön.
— Huru mycket tror du det är? frågade husbonden försiktigt.
Ja, det visste Elias inte.
— Nå, huru mycket är det du vill ha ut? och hvar till behöfver du det?
— Två hundra femtio behöfver jag — — för att resa till Amerika.
Om Elias sagt att han ämnade bli ordförande i kommunalnämden, eller guvernör öfver Vasa län, skulle husbonden knappast känt sig mera förbluffad. Men han hämtade sig snart och upplyste den tillärnade Amerikafararen om att han icke så där utan vidare kunde lämna sin tjänst.
— Du hade bort säga upp dig vid städslingstiden, förklarade han.
— Inte frågade ni ju häller om jag ville bli kvar, eller bjöd städsel, invände Elias saktmodigt.
Och då kände sig husbonden ännu mera förbluffad, men på samma gång starkt frästad att svära — — när man inte längre kunde vara säker ens med ett sådant fån! — Men högt frågade han om Elias vore nöjd med två hundra femtio mark i likvid för de föregående åren.
Elias klådde sig grundligt i hufvudet, försökte fundera ut huru mycket det kunde göra för åtta år — och sade till sist att han skulle tänka på det till aftonen och räkna efter.
En timme tidigare skulle det gjort fullkomligt lika mycket intryck på husbonden om han hört en af sina kalfvar säga sig ämna tänka på ett räkneexempel. Men efter Elias uppträdande nu senast kände han sig så förbryllad, att han om en stund sökte upp honom och sade sig ha räknat ihop att det blef omkring två hundra åttio.
— Inte lär det bli vinst för mig på det sättet häller, tviflade Elias. Men då han alls icke lyckats reda ut sina egna hågkomster, antog han budet samt ritade ett kors under det kvitto husbonden skref ut.
Följande dag vandrade han i väg till Vasa, betalade för en biljett till Ishpeming i Michigan samt omhändertogs af agenten, för att i sinom tid utan vidare hufvudbry för sig själf aflevereras på destinationsorten.
* * * * *
Om Elias Möykkä rätt vetat hvad det ville säga att resa till Amerika, är det antagligt nog att han i all sin tid skulle fortsatt att köra sin husbondes hästar — och att lämna sina besparingar i hans förvar. Men därom hade Härmä-karlen icke sagt någonting, och själf kom han icke till klarhet, innan det var for sent att vända om. Redan på Nordsjön börjades det, med sådan köld och så hög sjö, att man alls icke kunde vistas på däcket. Och på mellandäck var det ohyggligt.
Själf var han icke sjösjuk, men så godt som alla de andra voro det i stället så mycket mera, både dag och natt — — det var ett förfärligt elände! Men ändå värre blef det på Atlanterbåten, sedan de lämnat Liverpool och blefvo hopfösta med alla möjliga utländingar, som icke begrepo ett ord man sade till dem. Och lika litet kunde man tala med skeppets eget folk. Ingen enda förstod finska.
Den enda trösten var att man kunde vistas uppe på däck i så godt som alla väder. Fartyget var så stort och högt, att sjön endast första dagen efter afresan stänkte öfver, men sedan blef det bättre, ehuru det ännu gungade så, att de flesta voro sjuka.
På tredje dagen buro ett par män af besättningen upp en ung kvinna på en madrass och lade henne ned på däcket nära intill den kabelrulle, på hvilken Elias satt. Han hade sett henne förut på den finska ångbåten och sedan på stationen i Liverpool. Nu såg hon nästan ut som död, där hon låg med slutna ögon och utan att röra sig — så hjälplös, att Elias riktigt tyckte synd om henne.
— Käns det bättre? frågade han därför om en stund, då hon öppnade ögonen och riktade dem mot honom.
— Litet bättre, tack — — här uppe i blåsten — — — Om jag bara kunde hålla någon mat i mig, så skulle jag snart bli bra, säga de — —
— Vill ni försöka äta någonting?
— Om man kunde få en strömming riktigt saltig — — Men kanske också litet kaffe skulle hjälpa — — inte lära de väl ha strömming!
Elias hämtade kaffe åt henne i sitt eget bleckmått, och hon sväljde tacksamt den heta drycken. Experimentet lyckades. Efter en stund kände hon sig så mycket bättre, att hon försökte sitta uppe, och då drog Elias madrassen fram till tågrullen, så att hon kunde stöda ryggen mot den.
Det var inledningen till deras bekantskap, och sedan blef hon hans skyddsling och sällskap under resten af färden. Först kände han sig väl något skygg, då hon kryade till sig så mycket, att hon kunde röra sig omkring och hjälpa sig själf. Men då hon allt var lika vänlig mot honom, repade han mod att fortsättningsvis bevisa henne sådana små tjänster han kunde.
Dagen innan de kommo fram riskerade han till och med att fråga hvart hon ämnade sig i Amerika.
— Jag vet inte rätt — — Min biljett gäller bara till New-York, där jag skall få litet pengar på ett kontor. Kanske kunna de där säga hvad jag hälst borde göra.
Elias tyckte det lät underligt — han hade ju själf bestämt allting om sin resa på förhand. Men då han icke visste hvad han skulle säga därom, anmärkte han blott att lönerna i New-York voro lägre än i andra städer, enligt hvad han hört sägas.
— Nog lära de väl räcka till för mig, trodde hon — om någon vill hafva mig i tjänst.
— Nå, hvarför inte er?
— Ja, inte vet jag riktigt hvad de skrifvit i mina papper — — men om allt står där, så går det väl inte så lätt.
Elias bara såg undrande på henne och sade ingenting. Hon satt också tyst en stund, lyssnande till maskinens regelbundna dunkande och det hväsande ljudet af vågorna mot fören, och så började hon själfmant berätta:
Att hon råkat i olycka medan hon tjänade hos handelsmannens — — med bokhållaren — — och han gifte sig inte med henne som han lofvat, utan skickade henne till hennes hemsocken — — och hennes föräldrar voro ingendera i lifvet —- — — Så kom barnet — — och hon blef pliktfälld vid tinget för att det var oäkta — — fastän det lefde bara en vecka. Sedan voro de alla som hundar mot henne, tills hon tog ut flyttningsbetyg — där stod det allt — och vandrade tillbaka till staden. Och då bokhållaren inte ville veta af henne — sade att hon kunde söka sig en annan, så blef hon så utom sig att hon lofvade stämma honom — — —
— Inte skulle jag väl ändå täkts göra det, slutade hon — men han frågade straxt om jag ville fara till Amerika, ifall han betalade resan — — och så for jag.
Elias funderade så det bultade i hans hufvud. Att ha blifvit pliktfälld för sådant och hafva det i sina betyg kunde ju nog vara farligt, isynnerhet i ett främmande land — — —
Men då han frågat om de väl kunde läsa ens orlofsedel i Michigan, hade
Härmä-bon sagt att där alls inte frågades efter några papper — — —
— Ni borde komma med ända till Michigan, rådde han, när han kommit så långt i sina funderingar. — Jag har hört att där inte frågas efter papper och betyg.
— Må det kosta mycket att resa dit?
— Inte lär det vara så dyrt — — det var inte stor skilnad mellan biljett till New-York och dit. Och där äro också lönerna större.
— Om pengarna jag får bara räcka till — — —
— Jag har pengar kvar, försäkrade Elias — och dem behöfver jag inte då jag kommer fram. Där lär man förtjäna tio mark om dagen.
— Hvarför skulle ni gifva edra pengar åt mig, som ni alls inte känner?
— Ja — inte vet jag, tillstod Elias — men — — men — man måste väl hjälpa den, som inte kan hjälpa sig själf.
Därpå hade hon intet svar till hands. Men hon kunde icke låta bli att tänka på huru annorlunda bokhållaren talat — Det var ändå bra stor skilnad på människor — — —
— Jag är Kristina Andersdotter, från Kauhajoki, sade hon om en stund, som om hon ansett att Elias åtminstone borde veta så mycket om den han ville hjälpa.
Han fattade det också som ett afgörande af saken. Den tycktes honom nu så klar, att han utan vidare begynte meddela henne sina egna planer samt hvad han inhämtat om Michigan. Och det var till en stor del kunskap, hvilken i hög grad skulle förvånat Michiganborna själfva, fastän Elias nog efter bästa förstånd sökt sofra agnarna från hvetet i Härmä-karlens historier.
Kristina insåg nogsamt att icke på långt när allt kunde hänga riktigt ihop, men förstod också att Elias själf talade på god tro. Och sedan hon gjort honom några frågor angående hans eget lif, kunde hon utan svårighet fatta huru han kommit sig till Möykkä såsom tillnamn. Men långt ifrån att känna sig frästad att skratta åt honom, erfor hon tvärtom en halft moderlig och helt kvinlig lust att antaga sig den stora, starka, barnsliga karlen, som visst icke var mycket klok, men i stället bra mycket mera godhjärtad än någon hon förut träffat.
Därför lät hon honom också efter ankomsten till New-York utan vidare invändningar köpa biljetten till Ishpeming. Hennes egna pengar — eller bokhållarens — skulle knappast räckt till för halfva vägen, och då tyckte Elias det var bäst att hon sparade dem.
* * * * *
I Ishpeming var det emellertid ingalunda godt om vare sig arbete eller förtjänst vid tiden för deras ankomst. Allting låg nere för tillfället, och långt ifrån att förtjäna två dollars om dagen funnos där tvärtom hundratal män, som mera än gärna skulle arbetat för blotta födan. Hvart Elias än vände sig möttes han af samma svar: omöjligt att antaga några arbetare!
Kristina Andersdotter fann däremot redan inom ett par dagar en plats. Det är alltid ondt om kvinliga tjänstehjon där ute i västern, och därför betalade man dem oaktadt de dåliga tiderna tre dollars i veckan — utom allting fritt, förstås. Och hennes papper var där ingen, som ens frågade efter. För henne tedde sig framtiden ljus nog, och för det ansåg hon sig uteslutande hafva att tacka Elias.
— Det blir nog snart bättre, tröstade hon denne, då hon ett par veckor efter deras ankomst mötte honom på gatan och han syntes mera nedslagen än vanligt. — Alla säga ju att det här inte kan räcka länge, och så fort arbetet börjar, blir det nog god förtjänst.
— Och under tiden får man tigga, invände Elias dystert — eller svälta, om man inte kan tigga. Och jag kan inte, fast mina pengar äro slut.
— Ja, men jag är skyldig för biljetten och kan börja betala nu när jag har lön.
Det hade Elias alls icke kommit att tänka på — kunde för ögonblicket ej ens påminna sig hur mycket han lagt ut. Men mycket var det inte.
— Huru länge kan det räcka? — det är ju inte stor smula, sade han därför.
— Om jag betalar en och en half dollar i veckan så räcker det nog en tid. Och när min skuld är betald, kan du låna af mig.
— Inte lär jag börja lefva på ditt arbete!
— Man måste väl hjälpa den som inte kan hjälpa sig själf — var det inte så du sade? Men ännu är det ju bara fråga om dina egna pengar.
Med en och en half dollar i veckan skulle Elias kanske nödtorfteligen kunnat hålla kropp och själ till hopa — om där ej funnits så många andra, som svälte. Men han kunde omöjligt se dem kasta hungriga blickar på hvar munsbit han sväljde, utan att dela med sig så långt det räckte. Och därför voro hans pengar slut långt innan veckan var förbi.
— Nå, huru går det? frågade Kristina hoppfullt, då han följande måndag infann sig för att lyfta den andra afbetalningen.
Han menade tro på att det väl kunnat gå bättre, och då gjorde hon några flera frågor, så att hon snart fick reda på sammanhanget. —- Oj, du karlstackare! utlät hon sig — det här duger inte alls. Nu skall jag gifva dig tjugufem cents hvar dag, så du får mat åtminstone en gång om dagen, om du också delar med dig — — Du skulle ju skänka bort fast byxorna om någon begärde dem!
— Inte lära de börja begära mina byxor, tviflade Elias, med en vemodig blick på plagget i fråga.
— Det är din lycka, sade Kristina tröstande.
Därefter gick det visst något bättre med det dagliga brödet, ehuru Elias ingalunda tilltog i välmåga på den diet han förde. Men värre var det med hans garderob.
Han hade icke hämtat med till Amerika mera än ett par skjortor utöfver de kläder han gick och stod i, och de hade allt utom förbättrats däraf att han både gått, stått och sofvit i dem sedan han kom till guldlandet. Illa slitna voro de förut och numera rifna därtill, medan håret fått växa vildt, så att han börjat se ut som en trashank af värsta slag. Kristina var troligen den enda, som icke lagt särskildt märke därtill eller åtminstone icke betraktade honom med mindre vänliga blickar än förut.
De svältande arbetarne i staden begynte emellertid småningom tröttna på de ständigt ouppfyllda löftena om understödsarbete, om öppnande på nytt af en del grufvor o.s.v. Deras tålamod var på upphällningen, och för att visa det plundrade de några bagarbutiker, slogo in fönstren hos ett par medlemmar af stadsstyrelsen och ställde till annat ofog, så att den burgna befolkningen började bli rädd för dem. Och ingalunda minst rädd var Kristinas husbonde, som både bodde tämligen aflägset och af naturen var väl försiktigt anlagd.
— Ni får sluta att taga emot den där sluskiga karlen, sade han en eftermiddag, då han såg Elias begifva sig därifrån. — Han kommer ännu en vacker natt hit med några andra dylika herrar och plundrar ut hela huset!
Kristina nästan skrattade högt åt tanken på Elias Möykkä såsom röfvare — han, som inte skulle kunnat vara hårdhändt med en katt engång! Men då husbonden alldeles icke lät räsonnera med sig, fattade hon att han värkligen var så rädd, att han kunde göra det obehagligt för dem. Och därför mötte hon Elias följande dag på gatan samt förständigade honom att framgent komma först sent på aftonen, när husbondfolket gått till sängs.
Han såg värkligen ruskig ut, tänkte hon, då hon såg honom gå nedåt gatan. Och nog hade hon ju kunnat gifva pengarna åt honom där ute, men han behöfde så väl komma in i värmen en stund.
Då han infann sig, släppte hon honom med största försiktighet in i köket och förklarade hviskande hvarför det icke mera gick an att han kom på dagen.
— Och det är sannt att du ser farlig ut, slutade hon. — Men jag skall klippa dig och lappa din rock åtminstone.
Elias lät henne beskedligt göra som hon ville.
— Nu ser du ju ut som en helt annan karl! sade hon förnöjd, då hårklippningen var slutförd — — Du skulle nog behöfva någon, som tog vård om dig — — — Om det inte vore för den där tingsresan, så kunde vi gifta oss när här blir bättre tider! tillade hon halft skämtsamt. — Se så, tag nu rocken af dig!
Elias lydde — men det gick långsamt — — Månne hon värkligen skulle kunna tänka på att gifta sig med honom — — — Men kanske hon också dref gäck med honom — som alla andra — — —
— Din tingsresa skulle väl inte betyda så mycket, sade han pröfvande, i det han räckte henne sin rock — — men inte lär väl en sådan som jag duga åt dig — — —?
Han såg henne rätt i ögonen, och hon fattade med ens att han menade det på fullaste allvar.
— Duga? — som om inte hvilken flicka som hälst kunde vara glad att få en så god man som du är! — — Ah, Herre Gud! om bara allt det där inte händt — — och det står i prästbetyget till evig skam!
Hon brast i gråt. Och Elias — ja, han skulle säkert tagit henne i famnen och kysst henne, om han förstått sig på sådana konster. Men det förstod han icke, och därför strök han henne blott varligt öfver axeln.
— Inte behöfva vi bry oss om det som händt förut, tröstade han — och strunt i prästbetyget, om du bara vill gifta dig in i Möykkä-släkten!
Mera sade de icke, men hon grät så ymniga tårar öfver hans trasiga rock, att Elias glömde alla tankar på möjligheten att hon skämtat. Och när de värsta hålen voro hopsydda, drog han rocken på och gick, utan annat afsked än:
— Det köpet står, om du inte ryggar.
— Din skjorta borde också lappas, sade hon i dörren — men det får vara till en annan gång. Och gaf honom en så hjärtlig knuff i ryggen, att Elias smågrinade för sig själf ända till nästa hörn.
Men nästa morgon var hennes husbonde så ursinnig, att han lofvade köra bort henne och dessutom anmäla henne hos polisen som ett lättfärdigt stycke, ifall hon ännu en gång tog emot besök nattetid. Sådant ämnade han icke tåla i sitt hus!
Hade det icke varit för Elias, så skulle Kristina hälst gått genast. Men om de tänkte sådant om henne, kunde hon icke räkna på en annan plats i hast, så att hon inte skulle kunna hjälpa honom. — — Och blef hon anmäld för polisen, så måste hon till slut ändå visa sina papper! — — Där var ingenting annat att göra än att träffa Elias på gatan och sticka pengarna åt honom — en gång måste väl eländet taga slut!
Ett par veckor fortgick det på så sätt. Kristina mötte Elias hvar afton under några minuter utanför huset och såg för öfrigt alls icke till honom.
Men en afton, då det var mera än vanligt bittert kallt och blåsten därtill trängde genom märg och ben, hade hon icke hjärta att se honom stå där och skaka af köld.
— Kom in, sade hon resolut. — De må nu anmäla mig eller göra hvad som hälst, om de märka det, men du tar döden på dig, om du inte får värma dig.
De smögo så tyst och sakta de någonsin kunde genom förstugan in i köket. Allt gick väl.
— Kläd nu skjortan af dig, hviskade Kristina — så går jag upp i mitt rum på vinden och lappar den. Här vågar jag inte tända ljus, men du kan sitta här i värmen under tiden.
Hon drog själf kängorna af fötterna för att icke höras i trappan.
— Var nu alldeles stilla, varnade hon ännu en gång, innan hon smög sig ut. — Det vore ändå en förfärlig skam att komma i polisen — — —
På en lång stund rörde Elias icke så mycket som ett finger. Men så sträckte han litet på det ena benet, som började domna — och stötte till eldtången i spiselhörnet. Den föll naturligtvis, med ett brak, som bragte honom på fötterna och ekade i den djupa tystnaden. Elias stod väl en half minut orörlig. Så hörde han en dörr öppnas ofvanför och skyndade på tå ut i förstugan.
— Hvem är där? frågade en hög, skrämd röst i trappan.
Elias stannade, rätt framför glasdörren till gatan och snön därute, men svarade ingenting.
— Svara eller skjuter jag! hotade rösten. — Jag räknar till tre —
Ett — Två —
Elias teg.
— Tre!
Ett skott smällde och Elias kände det som om ett skarpt piskrapp träffat hans ben. Men han stod orörlig och nästa ögonblick smällde ett skott till, i detsamma Kristina kom skyndande ned från vinden.
Då rörde han sig, vände sig halft åt dörren, men föll framstupa, med ansiktet mot golfvet.
— Herre Jesus välsigne! skrek Kristina, i det hon rusade förbi husbonden.
Han följde, tände gasen och sökte — själf blek af skrämsel — hjälpa henne att lyfta upp den fallne. Men då de vände honom, insågo de genast att det icke tjänade till någonting. Den lappade rocken stod öppen öfver hans bara bröst, så de kunde se att kulan gått rätt genom hjärtat.
* * * * *
Det spilldes icke många ord på Elias Möykkä, när underrättelsen om slutet nådde hans förra husbondfolk.
— Han var ju för dum att lefva — isynnerhet i främmande land! var allt hvad värdinnan yttrade. Och icke ens husbonden motsade henne.