IV.
Julafton.
Julaftonen nalkades med stora steg; de korta dagarne förmörkades af en alltid mulen och regndiger himmel: allt antog ett grått och dystert utseende, och menniskornas lynnen syntes sympatisera mera med naturen, ju mindre de genom verksamhet och inre bildning hänvisades till sig sjelfva, utan fordrade allt af deras omgifning.
Idas arbetsrum, som hon nu i anseende till de allt kortare dagarna aldrig lemnade, låg åt gårdsidan. Gården var omgifven af höga byggningar, hvilka under hela den tid hon här varit ej lemnat rum för en enda solstråle, hvarföre hon ock nödsakades att nästan hela dagen arbeta vid ljus, och hvad intresse egde dessa arbeten för henne? hvarken heder eller glädje skulle hon skörda vid deras bortgifvande.
Huru ofta jemförde hon icke de föregående åren med detta. De dagliga behofven påkallade väl äfven då en ansträngd verksamhet, men såväl behof som arbete delades ju af en älskad mor och syster. Inga granna, kostsamma julklapper kom der i fråga, ty både tid och medel felades; men en enkel mössa för modren, en hålsömskrage för hennes systrar, redan tillverkade under sommartiden, äfvensom de under den såkallade, ofta korta sqvallertimmen stickade små strumpor, dem hon sedan om julafton delade ut bland några fattiga barn i grannskapet, kom hennes unga hjerta att klappa af glädje, hvarje gång hon såg dessa saker i sin låda. Men nu?…
Nu satt hon der allena, ty "hennes nåd" och "fröknarna" tillbringade mesta tiden med att besöka och vända upp och ned på alla handelsbodar, samt med bestyr hos bokbindare, tappisserare och guldsmeder. Då Natinka någon gång tittade in till henne, utgjöt hon sig i loftal öfver modeartiklarne i de förra, samt harm öfver arbetslönernas dyrhet hos de sednare. Den summa som endast fordrades att gifva de arbeten sin fulländning som Ida haft under händer, skulle, enligt hennes beräkning, ansets för rikedom hos mången behöfvande familj.
Uttröttad af ansträngning samt i brist på rörelse och frisk luft, kände hon sina krafter småningom försvagas, matlusten försvinna och kinden blekna. Hon skref ånyo till sin mor, och bad att under någon förevändning blifva hemkallad till nyåret. Julafton skulle Wermell, enligt hvad hon hört af Natinka, vara hemma och spisa "en famille." Då måste de likväl blygas att utesluta mig, tänkte hon. Med hemlig glädje motsåg hon denna afton; hon skulle då få återse den, som till hennes egen förundran så intagit hennes tankar, att minnet af mor och syskon ofta förbleknade. Han skulle denna afton se alla de vackra saker hon haft under arbete, men… kanske hon också då såge honom för sista gången… men denna bittra tanke förqväfdes af hoppet, som förstulet hviskade att hon icke var honom likgiltig.
Sent omsider dagades den 24 December. Redan på morgonstunden erhöll Ida en liten vänlig biljett från assessorskan Sylvan, som bad henne utverka sig tillåtelse att äta julgröten med "den stackars barnlösa gumman." Det skulle, tillade hon, blifva högtidsafton för gumman i dubbel bemärkelse: hon ville ännu en gång på en sådan afton trycka en dotter till sitt hjerta.
Äfven jag skall tro mig vara i kretsen af de mina, tänkte Ida, jag får ju der tala om dem — och ju mera hon tänkte, desto sannolikare blef den i början såsom orimlig förkastade aningen, att hon der skulle träffa denne Någon som man väntade hvarje ögonblick.
När Natinka, som inne hos henne skulle försegla julklapparne, inträdde, visade Ida henne assessorskans skrifvelse, och bad att hon ville meddela sin mamma dess innehåll samt hennes egen lifliga önskan att efterkomma den vänliga bjudningen.
När Natinka återkom, sade hon:
— Både mamma och pappa blefvo obehagligt öfverraskade genom din begäran och att du ens kunde tänka på att gå till en nästan obekant person, i stället att tillbringa aftonen hos dina anhöriga, som visst icke vilja lemna dig lottlos för allt det besvär du haft för denna afton.
Detta ljöd alltför godt och smickrande; likväl var det med en tryckande känsla af sitt beroende Ida sände ett tacksamt återbud.
När thétimmen inföll, nedkallades hon i salongen. Utom familjen, bestod sällskapet endast af fröken Brömser, Auroras intima vän, och titulärrådinnan Pratmeijer, en fru som, utan malice, utgjorde ett konversations-lexikon hos mången af stadens haut volée. Utom dessa voro der några äldre herrar, enstöfvingar, sådana, som vanligtvis ersatta sin skinka och julgröt med ett par granna thékoppar för värdinnan, eller en toilettprydnad för döttrarne i huset.
Sedan thé var serverat, skingrades sällskapet. Fru Wermell blef sittande i förmaket och lånade ett uppmärksamt öra åt fru Pratmeijers autentiska skizzer ur… nyhetsmagasinet. De tre unga damerna genomsågo några nyköpta musikalier i salongen, der Ida, stående vid ett fönster, öfverlemnades till nöjet att roa sig sjelf. Efter en stund blef hon allena i rummet, ty de andra aflägsnade sig för att skärskåda några nya klädningar, som nyss blifvit hemskickade från sömmerskan. Hvilken lång, tråkig afton förestår mig icke, tänkte hon; det, hvaråt jag barnsligt nog gladt mig, inträffar också ej; ty han kommer icke. Sannolikt tillbringar han sin julafton långt härifrån, sade onkel nyss, icke utan ledsnad.
Gerna hade hon gått in till sig, men hon vågade ej; sakta smög hon sig till instrumentet och genomsåg noterna som de andra lemnat kringströdde efter sig. En nummer ådrog sig hennes uppmärksamhet, hon genomspelade den med ena handen, i början så sakta som om en andehviskniug gått öfver strängarne. Det länge saknade nöjet kom henne att småningom glömma allt omkring sig, och hennes spel blef högre och uttrycksfullare. En rörelse från förmaket återförde henne till sig sjelf och vände hennes blick dit; då såg hon tanten komma vaggande liksom för att helsa på någon i salongen. Ida aflägsnade sig skyndsamt från pianot och såg sig om, och ser… Ferdinand Wermell, stående i en lyssnande ställning stödd mot en stolkarm; huru länge han stått der, det visste hon icke. Djupt rodnande intog hon sin förra plats vid fönstret.
— Men hvar ha vi flickorna? frågade fru Wermell, sedan hon vänligt förebrått Ferdinand att han låtit så länge vänta på sig, samt gjort honom några frågor om resan, dem han knapphändigt nog besvarade.
— De voro ju här på ögonblicket, eller var det du kanhända som klimprade på fortepianot? Mina flickor lär ha undervisat dig i "Gubben Noak."
— Det der var ingen Gubben Noak, skall tant tro! invände häradshöfdingen skrattande. — Det var en af Strauss' nyaste valser som mamsell Hedrén ganska ledigt uttog från bladet, och detta förutsätter mer än vanlig sällskapstalang.
— Är det möjligt! du spelar fortepiano, och har förtegat detta. För hvem har du kunnat lära detta i E——?
— Under pappas lifstid tog jag lektioner af den i — — omtyckte musikläraren N., och sedan har jag öfvat mig för syster Sophi, när hon varit hemma, svarade Ida.
— Nå, det måste jag tillstå, det var öfverraskande! beskärmade sig tanten. Min bror var, som jag nog minnes, alldeles icke musikalisk. Det måtte således varit din mor som öfvertalat honom till sådana depenser; derföre gick det, som det gick.
Efter denna i hennes nåds egen tanke sinnrika anmärkning, tillsade hon Ida att befalla in thé för häradshöfdingen, men han undanbad sig det, emedan han, som han sade, redan druckit hos en bekant.
En på förtjenst kringströfvande musikkorps, som i tamburen lät höra sina skrällande toner, samlade snart i salen hela sällskapet, äfven herrarne, som i öfverstlöjtnantens rum, vid toddy och cigarrer, vidlöftigt pratat om tidningsbladens innehåll.
Musikantemas bortgång var signalen för julklapparnes inkastande, ty "i sitt hus" ville ej öfverstlöjtnanten att detta "oväsende" skulle förstöra måltidsron. Han, i likhet med många andra husfäder, ansåg seden att gifva julklapper, och i följe deraf hela julafton, för ett af dessa nödvändiga "onera", som, uppburne af opionen och traditionen, ej kunna bortskaffas.
Det ena paketet indansade efter det andra, mera bräckliga saker inskötos genom den halföppna dörren af en i tamburen posterad betjent. Den som erhöll något, blef genast omringad af de andra, antingen af verklig eller lådsad nyfikenhet.
De unga damerna pröfvade framför trymåerne hattar, kragor, boas och pretiosa; fruarna beundrade de vackra broderierna, "mina flickors arbete"; herrarne pröfvade betten på sina eleganta penn- och rakknifvar, försökte jagtväskor, prisade sina cigarrer, m.m.
Ida hade ej heller blifvit "lottlös." Icke så obemärkt som hon trodde, hade hon 1 känslan af sin ringhet hållit sig på afstånd från de andra, hitintills blott en åskådarinna af all denna herrlighet; men nu samlade inkastandet af en pappask och trenne paketer hela sällskapet omkring henne. Den blyga flickan var rådvill hvilket hon först skulle öppna; hon valde asken, adressen var tecknad af Natinkas hand. Det var en af Natinkas aflagda hattar, något moderniserad. Det första paketet innehöll ett par glimmande brons örhängen. Med synbart välbehag öfver sin gåfva, tog hennes nåd det ena af örhängen och förde Ida framför spegeln, der hon sedan höll det invid hennes öra. Ett ögonblick betraktade Ida prydnaden med nöje, men nu drog hon sig hastigt tillbaka, sägande: "Nej, aldrig skall man få se mig så utstyrd!"
Tanten gaf henne en bister min, och bad henne se på det öfriga, "om det hade lyckan att mera falla henne i smaken."
Det ena befanns vara ett kapptyg af mörkblå tibet, det andra ett par — strumpeband; litet brydd sökte hon dölja de sistnämnda, i det hon högeligen syntes glädja sig åt det förra. Likväl hade Ferdinand, som med uppmärksamt öga iakttagit hennes minsta rörelse, sett en skymt af strumpebanden, och då hennes nåd med tillgjord nyfikenhet frågade hvad det var, gjorde han en åtbörd, likasom om han dragit på något; ingen kunde misstaga sig om hvad han menade, då han sade:
— Jag vågar ej nämna det i så många unga damers närvaro.
— Vågar du icke nämna det, så bör väl ingen undra på om hon ej vill visa det, anmärkte hans onkel. — Hvem har hittat på en så opassande gåfva? tillade han skrattande.
— För den tillgjorda är allt opassande, inföll Aurora stött, — något ville äfven jag ge åt Ida, men hvad? — Då såg jag i D—s galanterilåda ett par vackert målade sammetsband på resorer, och jag köpte dem. Jag beklagar att min välmening åter blef illa upptagen.
— Döm icke sä, invände Ida mildt, det var endast ögonblickets öfverraskning, som kom mig att synas mindre belåten. Jag tackar dig rätt mycket för gåfvan, som är rätt vacker.
— Nu kan du gå på spektaklet när du vill och — blir bjuden, skämtade
Natinka. — Nu har du ju både hatt och kappa.
Fastän sårad af denna tanklösa "qvickhet", utsagd i så många personers närvaro, repade dock Ida mod och svarade äfven i en skämtande ton:
— Du har rätt; likväl måste du undervisa mig huru jag skall drapera ett stycke tyg som kappa, i fall jag hade behof deraf i dessa dagar. I morgondagens högmessa måste min egen ännu göra tjenst, ehuru jag fruktar att hatt och kappa komma att göra för mycken kontrast, — men det får vara.
Med artig belåtenhet hade Ferdinand mottagit sin andel; men nu kom den omtalta börsen. Han syntes förtjust och tryckte den i allas åsyn till sina läppar, "Det der är ju en kärleksförklaring till gifvarinnan", förklarade en af "enstöfvingarne." Ferdinand nickade jakande. Fru Wermell kastade en talande blick på sin man, som förnöjd, på ett visst, allmänt bekant sätt vätte och vred på sina mustascher; men en hög rodnad purprade en ung flickas kinder, som då, till sin lycka, var obemärkt af alla, utom af Ferdinand.
Det af gudsgåfvor svigtande bordet väntade i matsalen. Ida stod der försänkt i tankar. Sällskapet, julklapparne, till och med Ferdinand var glömd af Ida; hennes själ sysselsatte sig endast med de hemmavarande. Huru gerna hade hon ej velat lemna allt delta öfverflöd, för att få dela deras tarfliga måltid. Hvem vet, tänkte hon, om de, som nu sakna mitt biträde, uttröttade af arbete och nattvak, ha annat än smör och bröd i afton…
— Så ensam, och fördjupad i tankar, mamsell Ida! — sade en röst, som kom hennes hjerta att klappa fortare; det var Ferdinand, som saknat henne och i förmodan att finna henne här nalkades, under förevändning att servera sig ett glas dricka från skänken, ty betjeningen gick af och till och var så sysselsatt på andra håll.
— Mina tankar voro i hemmet, svarade hon okonstladt.
— Och anställde jemförelser mellan förr och nu, som säkert ej lände till er nuvarande omgifnings fördel, anmärkte han.
— Häradshöfdingen har gissat rätt; men tro icke att jag är otacksam nog, att ej inse det goda som finnes: de mena mig alla väl; men vår uppfattning af denna afton är så olika… Hon såg sig om i rummet, de voro allena; på en gång föll henne en tanke in, och med låg och hastande röst frågade hon:
— Vill häradshöfdingen uppriktigt svara mig på en fråga?
— På hundrade!
— Går det an att föra dessa örhängen och — det andra, tillbaka i de bodar derifrån man köpt dem, för att återlemna dem mot hvad de kostat?
— Svårligen, men hvarföre, och till hvad ändamål?
— Ack, jag önskade använda penningarne på ett bättre sätt, det vill säga på återresan till de mina…
Det buller betjenten gjorde, då han öppnade döbattongerna till salongen, afbröt henne och störde dem; kort derpå inträdde bordsällskapet.
När man efter måltidens slut återvände till salongen, stod der en koffert jemte en hattask mitt på golfvet. Aurora och fröken Brömser skyndade fram och läste med förvåning, att dessa saker tillhörde Ida Hedrén, som nästan framskuffades af tanten, för att tillfredsställa den nyfikenhet som nu var ohycklad. Fåfängt stretade hon emot, med den försäkran att detta alldeles icke kunde tillhöra henne; men adressen var tydligt utsatt med såkallade präntade bokstäfver, för att dölja gifvarens handstil, den man äfven fåfängt sökte upptäcka genom undersökning af sigillet, ty alltsammans var förseglat, med en kopparslant. Uti asken låg en modern, men enkel hatt af brunt siden, prydd med en mossros; handskar; andra små toilettartiklar, samt nyckeln till kofferten. I locket till asken stod följande devis på finska språket:
"Välment gåfva icke klandra, gifvarns hjerta ger den värde."
— Ack, det är ifrån assessorskan! ropade Ida, — detta är hennes stil! och hon tog fram sin på morgonstunden erhållna biljett och jemförde. Detta erkändes också af de andra; innehållet af dessa tvenne rader måste Ida förklara, ty för de andra flickorna var det hebreiska.
Nu undersöktes kofferten. Den innehöll en helt ny, vacker kappa af fasonerad victorine, vadderad med siden foder, samt tvenne enkla, med smak valda, redan färdigsydda klädningar. Alla sågo förundrade på hvarandra, och Ida sjelf trodde knappt det vara en verklighet.
— Men hvar är kusin Ferdinand? frågade Natinka, och alla sågo sig om efter honom. Han hade ej lemnat matsalen, utan stod och samtalade med fru Lundström, hvars son han händelsevis träffat under resan. Okunnig om hvad som emellertid passerat derute, kom han nu, betraktade, undersökte allt samt förhörde den tillkallade betjeningen om hvem som burit in dessa saker; ingen syntes dock veta något härom, utom en drenggosse, som sett assessorskans piga tillika med en annan qvinsperson bära en dylik koffert genom koridoren för några timmar sedan.
Det var således ganska sannolikt att hon var gifvarinnan, i synnerhet som Ida varit ditbjuden. Den goda frun, som ansetts vara alltför obetydlig för att ådraga sig Wermellska familjens uppmärksamhet, undergick nu en noggran mönstring. Man undrade huru en fru, som kunde depensera så mycket på en för henne nästan obekant flicka, lefde så innom sig, utan att se sällskaper.
— Svaret ligger ju nära för handen: hon spar för att kunna gifva, sade Ferdinand. Ida tänkte just detsamma, men sade ingenting, utan lade alla sina gåfvor tillsammans, betjenterna buro kofferten till hennes rum, dit hon äfven begaf sig med det öfriga.
All den sömn, som under den långvariga aftonmåltiden tyngt hennes ögon, var med ens försvunnen, ehuru det redan var öfver midnatt. Ännu en gång tog hon fram de vackra presenterna och besåg dem med en glädje, så naturlig för en ung medellös flicka, som på ett så delikat sätt ser sina angelägnaste behof uppfyllda, långt öfver sina djerfvaste förhoppningar, och det af en välgörande fru, som omöjligt kan hafva några oädla motiver för sitt handlingssätt. Hon tviflade ej ett ögonblick att det icke var ifrån assessorskan Sylvan som presenterna kommo.
Väl hade hennes första tanke fallit på häradshöfdingen; men huru rodnade hon ej nu öfver en sådan förmodan, och bara glad var hon ej att den var tillintetgjord. I annat fall hade hon nu varit i ett svårt bryderi, ty ingenting af allt detta hade hon då kunnat begagna, ej heller vetat hvad hon skulle göra dermed.
Ju nogare hon synade det välgjorda arbetet på dessa klädesplagg, desto. större blef hennes förvåning. Hvarje hake, hvarje söm, hvartenda fiskben var ditsydt och fästadt på hennes äldsta systers välkända maner. Hon besåg kappan; äfven der återfann hon Annas små egenheter i sättet att vaddera, sy ränder, m.m., men omöjligt kunde detta vara hennes arbete, det insåg hon väl, och dock blef henne alltsammans ännu dyrbarare genom denna lilla villa.
V.
Upptäckter.
Juldagsmorgonen erhöll Ida åter en skriftlig inbjudning från sin gynnarinna, att i hennes sällskap bevista högmessan och sedan äta middag med henne och en af hennes bekanta. Med glädje hörsammade Ida invitationen, och då det ringde tredje gången till kyrkan, stod hon i sin nya hatt och kappa, täck som den nyss utspruckna rosenknoppen, vid assessorskans dörr och ringde på klocksträngen.
Gumman kom genast ut, alldeles färdigklädd, och önskade "sin lilla vän" en god morgon och glad julhelg. Ida ville uttrycka sin tacksamhet, men frun undvek hvarje direkt svar, under försäkran, att det vore hög tid att bege sig till kyrkan, och att man sedan hade tillräckligt tid att tala om julklapper och annat dylikt.
Ida hade under de sex veckor hon varit här ej bevistat någon gudstjenst. Desto njutningsrikare var henne denna stund. Allvarlig och med djup andakt åhörde hon predikantens herrliga utförande af dagens text; utan att låta förströ sig, eller ens gifva akt på de omgifvandes nyfikne blickar, som i henne sågo ett alldeles nytt föremål för sina anmärkningar.
Först vid utgåendet från bänken blef hon varse att Ferdinand haft sin plats midt emot dem. Äfven han syntes med allvar hafva lyftat sina tankar mot en högre verld, der Ordet och Ljuset är den föreningspunkt, hvarest själarna råkas i ren harmoni — ty högtidlig och klar var den blick som strålade ur hans mörka öga, när deras ögon möttes. Han ledsagade dem hem, och när han då helt ogeneradt följde dem in, samt biträdde dem vid af helsningen förmodade Ida att han vore den gäst fru Sylvan omnämdt i biljetten, och innan hon rätt hann besinna sig, voro de på tumanhand, då värdinnan, med en ursägt för sin oartighet att lemna dem, aflägsnäde sig för att bestyra om middagen.
När den goda frun efter en någorlunda lång frånvaro återkom i rummet, såg hon tydligt nog att de ej tillbragt tiden i kif och oenighet, oaktadt Idas långa ögonhår glänste af tårar, ty hon stod der omslingrad af Ferdinands arm, med hufvudet lutadt mot hans skuldra utan att någondera bemärkte hennes närvaro. Väckta genom gummans skämtsamma fråga: "Nå, hur står det till, mina unga vänner?" fattade Ferdinand hennes hand, och tryckte den med sonlig vördnad till sina läppar. Ida slog båda sina armar om hennes hals, och lutade sitt rodnande ansigte mot hennes bröst, samt bad om hennes välsignelse i den frånvarande modrens namn.
De älskande funno ingalunda besvärade af den åldriga värdinnans närvaro; lik oskyldiga barn utbytte de förtroendet om sina tankar, sina känslor och aningar, från den stund de första gången möttes.
Ida erfor då att hatten var från assessorskan, men allt det andra en gåfva af Ferdinand, och kläderna verkeligen förfärdigade af hennes syster. Huru dermed förhöll sig, skola vi förklara genom ett bref, som Ida erhöll dagen derpå.
Man kom sluteligen öfverens om att alltsammans ännu skulle vara en hemlighet för Wermells, som ej hade den ringaste aning om att Ferdinand tillbringat dagen här, i stället för att bevista den ungkarlsmiddag, till hvilken han föregaf sig vara bjuden.
Anna till sin syster Ida.
Söndagen den 22 Dec. 18..
Ehuru jag hoppas att snart få se Dig åter bland osa, vill jag dock, efter tillfälle gifves — mamma; som Du vet, trög skribent annars, skrifver dock till tant om Din resa — yttra mig om ett och annat som förekommer i Dine bref, och som i flere afseenden skulle oroat oss, så framt vi ej varit öfvertygade om att de pröfningar Gud sänder, alltid länder till vårt sanna bästa! Kanhända, goda Ida, om mamma nekat Dig att fara, hade Du gjort Dig för högt begrepp om hvad Du derigenom förlorat. Sällan kan man hysa den kärlek och det deltagande för hemmets små fröjder och sorger, som man sedan känner och erfar, sedan man sett sig litet om hos och bland fremmande. Så säger åtminstone Sophi, som nu är hemma, och dröjer öfver trettondagen.
Genom en lycklig händelse äro vi i stånd att betäcka omkostnaden för Din hemresa. Måtte det bara blifva slädföre!
Det har varit smått om lönande arbetsförtjenst sedan Du for bort; endast fru E. och fröknarna O. ha låtit göra sig något nytt. Tro likväl icke att jag varit sysslolös: Du vet af gammalt huru tidödande dessa söndersprättningar och ändringar äro.
Mamma har långt inpå nätterne hållit på med de tunga, stickade
ylletröjorne; så har tiden gått, under beständig verksamhet;
men oaktadt all sparsamhet, alla inskränkningar, skulle vi
kommit till korta med nyårs qvartalets hyra, och hvar taga medel
till andra oumbärliga utgifter? Men när nöden är som störst, är
hjelpen förhanden; så gick det äfven nu. En lika oförväntad som
lönande beställning på arbete lifvade min tro på en kärleksrik
försyn, samt stärkte mina krafter.
**
Det var af en ung man af utmärkt personlighet, lika artig som
okonstlad i sitt sätt att vara; han sade sig vara resande och
fått anvisning på oss, af hvem begriper jag alldeles icke, ty
en fremmande person väcker här stort uppseende, så äfven han,
men ingen af våra bekanta eller grannar hade talat vid honom,
endast en förbigående hade han frågat hvar vi bodde. Han tycktes
ganska väl vara underrättad om att jag hörde illa, och talade
derföre tydligt och klart, utan att tillåta sig denna skrikande
stämma eller delta synbara bemödande att göra sig förstådd, som
blott förvirrar, och är så sårande för den olyckliga.
Af de många vackra tyger han förde med sig, kunde, i anseende till den utsatta korta tiden, endast en kappa och tvenne klädningar blifva färdiga, det öfriga, hvaribland också ett par stycken fin scherting, till diverse behofver, lemnade han i mitt förvar, tills han efter nyåret kunde ge en fullständig promemoria på hvad som skulle sys. Till de ofvannämnde plaggen medförde han hvarken prof eller mått, men han sade damen vara af min längd, men något fylligare.
På utsatt tid kom han igen, och jag hade allt färdigt; räkningen steg till 16 rubel. Han lemnade en af de vackra nya sedlarne, af 10 rub. valör, samt 6 rub. i småmynt; räkningen ref han sönder och kastade den i kakelungen.
I går, när mamma, som hört att vår husvärd var i behof af penningar, gick in för att betala hyran, återkom hon med den underrättelsen, att det var 10 rub. i silfver, ej papper, således 35 i pappersmynt. Det var att på ett ädelt och skonsamt sätt vara vår välgörare!
Häraf ser Du huru Gud på ett utomordentligt sätt dragit försorg för oss, äfven om det möjligtvis varit ett förseende; när han kommer åter, är du hemma och kanske Sophi ännu qvar, vi hjelpas då alla åt med det öfriga arbetet, och ersätta detta förskott, emellertid lyckliga att hafva undvikit obehagligheten att sätta oss i skuld.
Den resande var en notarie. vid namn Joelson; de af mig förfärdigade plaggen voro presenter för hans brud, hvars bekantskap vi kanske få göra vid hans återkomst. Hvad hon måste vara lycklig, som är föremål för en sådan mans kärlek!
Att dömma efter flere uttryck i Dina bref, hyser jag farhåga i anseende till en viss person. Ack, Ida! låt ditt unga hjerta ej intagas af en känsla, som kanske icke besvaras. Låt honom ej vara föremålet för Dina tankar, förskingra dem genom arbete: lust för arbete och dugliga böcker är det qvinliga hjertats skyddsengel mot många faror.
Den gamla fruns bekantskap inger mig ingen sådan fruktan; men namnet Sylvan har hos oss väckt smärtsamma hågkomsten.
Påminner Du dig icke en Ulrik Sylvan, som var en medlem i vårt hus, under den julhelg Du var hemma från pensionen, året förut innan pappa dog, och hvars tidiga, olyckliga död gick oss alla så mycket till hjertat. Kanhända är den goda frun en nära anförvandt till honom. Gör dock inga förfrågningar, hvarföre med vilja upprifva gamla sår, hvarpå tiden lagt sitt välgörande förband.
I fall Wermells icke, som de likväl borde, betala skjutsen för Din hemresa, likasom de alldeles icke lådsa om ditresan, så medföljer här en liten summa för detta behof.
Din Anna.
Allting reder sig och klarnar, det må nu vara huru intrassladt och mulet, blott man ger sig tålamod att reda, och vänta på bättre tider; så äfven med väderleken, detta aldrig förgående, aldrig uttorkade ämne för konversationen, och tidningsspalterna.
Under helgens första dagar hade fallit ymnig snö på den skarpt tillfrusna marken, slädföret lofvade således bli varaktigt, och hvar och en, som har en resa i tankarne, vet huru äfven de sjelfva klarna af denna omständighet.
Det var tredjedag jul, pendylen i salongen visade half tolf, visitlådan var intagen, ty herrskapet tog emot; men ännu voro damerna ensamme. Då inträdde en betjent och anmälte assessorskan Sylvan. En hastig blick växlades mellan fru Wermell och dess äldsta dotter, och den förra intog temmeligen skyndsamt en beqväm, halfliggande ställning i divanens nedersta hörn, hvarifrån hon sedan endast reste sig och med den henne egna matta, sötsura minen visade den ankomna plats på den bredvidstående stolen, medan favoriten, spitshunden, efter att på sitt sätt hafva mottagit den fremmande, lade sig bredvid sin herrskarinna.
Vår assessorska, som var sjelfva gästvänligheten, och ovand vid den nuvarande tidens inbillade och sjelfskapade goda ton, hade funnit sig litet förolämpad af fröknarnes nonchalanta helsning — om det kunde få namn af en sådan — men fruns mottagssätt ansåg hon vara en följd af någon opasslighet, och på det henne egna hjertliga sätt bad hon öfverstlöjtnanskan icke genera sig, och beklagade att denne icke befann sig väl o.s.v.
En naturlig öppenhet är tillgjordhetens stötesten. Fru Wermells tanke hade varit att imponera, att iakttaga sin värdighet, samt inge den andra en hög tanke om olikheten af deras ståndpunkt i sällskapslifvet; i stället såg hon sig nu endast beklagad. Några framkastade ord om gårdagens supé hos baron Z. samt ett spelparti med generalskan —zoff och titul. A. och B., som varat långt efter midnatten, skulle, som hon trodde, bättre svara mot ändamålet; men frambragte endast den anmärkningen att: "sådant der kommer efter", och nu gick assessorskan till ändamålet för detta besök.
Hon sade sig länge hafva ärnat företaga en resa till E——, der en af hennes barndomsvänner lefde, men aldrig kommit sig till det. Händelsevis hade hon nu blifvit bekant med mamsell Hedrén, och högeligen intagen af hennes älskvärda och okonstlade väsende, ägnade hon göra henne sällskap på hemresan, samt utbedja sig fru Hedréns samtycke, att få upptaga Ida som sin dotter. Sjelf barnlös, ville hon aldrig låta den unga flickan sakna den ömmaste moderskärlek. Som ännu ett par dagar åtgingo till anordningarne för den lilla resan, voro hennes önskan den, att Ida genast skulle få flytta upp till henne, för att vara henne behjelplig.
Fru Wermell yttrade temmeligen kallt sitt bifall och sin glädje öfver en sådan lycka for Ida.
— Flickans mor måtte väl aldrig vara absurd nog att förkasta ett sådant tillbud, tillade hennes nåd, — sådant sker minsann icke alla dagar, ty den som sjelf har döttrar, hvilkas uppfostran kostar ofantligt, och som måste lefva enligt sitt stånd och med den högre socictén, kan ej helasta sig med andras. Men är assessorskan säker att flickan sjelf icke sätter sig på tvären? ty osa emellan sagt, har Ida inga små pretensioner…
En herres ankomst afbröt all förklariug om Idas pretensioner. Till och med den omisstänksammaste person skulle varseblifvit olikheten i mottagningssättet, så mycket mer vår assessorska, som det ej felades urskiljning. Litet förnärmad deraf, steg hon upp och gick; tre steg följdes hon af värdinnan. Döttrarna syntes knappt bemärka hennes bortgång; men då den fremmande gjorde en, för nutidens modelejon ovanligt artig bugning för den gamle frun, utbrast Natinka:
— Är titulärrådet Rosenparfym bekant med fru Sylvan?
— Icke personligen, min nådiga. Jag såg henne för första gången i går på spektaklet; jag, som många andra, blef frapperad af hennes vackra dotter, och på förfrågan erfor jag att den goda frun är förmögen.
— Uti allt det der ligger ett misstag, försäkrade fru Wermell ifrigt. — Hon bor här i tredje våningen, lefver ganska indraget, har ej något hättre umgänge, aldraminst med oss, ty jag försäkrar att det var första gången vi sågo denna person. Hon hade något att be mig om, ock nämnde i förbigående att hon var barnlös.
— Då tager jag min artighet tillbaka, försäkrade Rosenparfym. — Jag tog för kungsord hvad man sade mig går, och när jag nu fann henne här, så…
— Borde ni af hennes urmodiga toilett och fasoner genast insett, att hon ej tillhörde vår societé, afbröt honom Aurora.
— Hvem kan hafva frökens fina observationsförmåga? Utom dess är ju min närsyntbet allmänt bekant, ursäktade sig Rosenparfym.
* * * * *
Menniskor, som endast lefva med afseede på sitt kära Jag, hyser aldrig deltagande för andras väl eller ve; väl kunna allmänna eller enskiltas olyckor gifva dem anledning till utrop ock känslosamma haranger, men då måste någon remarkabel person ge första tonen; men intrycket — om ett sådant kan fästa sig hos ytliga varelser — försvinner med dagen. Den bäste författares; arbete har samma öde. Intrigen i en novell kan väl gifva ett flygtigt ämne för konversationen; men den inre meningen, moralen, är för dem ett terra inkognita. De likna resande, som genom de väl uppdragna vagnsfönstren i förbifarten beskådar det landskap de sedan säga sig hafva studerat; stöter olyckligtvis vagnen mot en sten, eller läsaren mot något som alltför pätagligt träffar deras egna vanor eller fordomar, då är äfven förkastelsedomen färdig, både öfver landet och författaren.
"Hvad är afsigten med dessa reflektioner som icke höra till saken?" Om förlåtelse, mitt herrskap! Det skulle bevisa, att Idas vistande och snara bortresa, samt de utsigter en fremmandes välgörenhet visade för hennes framtida lycka, var så likgiltigt för hennes slägtingar, att alltsammans förekommit dem som en dröm, så framt ej afunden öfver det uppseende hennes, af den så förbisedda person, väckt hos flere af deras bekanta, frambragt något som liknade harm öfver att hon ännu skulle återkomma tillbaka till dem.
Nu var allt i ordning för resan. Fru Sylvan hade med flit fördröjt densamma, för att på sjelfva nyårsqvällen kunna öfverraska Idas mor och syskon.
Under tiden var flickan innerligen glad och lycklig att få byta ut det mörka, ensliga "arbetsrummet" mot assessorskans trefliga boning och välmenande, hjertliga umgänge, der hon utom dess ofta såg Ferdinand, så ofta han utan att väcka uppmärksamhet kunde besöka dem.
En timme före afresan gick Ida att taga afsked af Wermells, och fann efter önskan familjen vid frukosten.
Ehuru redan sjelfva rummet hos denne väckte plågsamma hågkomster — hon hade ju der dagligen erfarit dessa små gnagande lidanden utan namn, som stoltbet, tanklöshet och ringa deltagande för mindre vällottade likar tillskynda den känslige — rördes hon likväl till tårar, när hon vid afskedet tryckte tantens hand till sina läppar. Hon var ju ändå en syster till hennes älskade, begråtna fader; det var ju i hennes hus som hon, den fattiga, af dem öfversedda flickan, lärt sig älska och blifvit älskad, innan hon ens anat sitt eget hjertas känslor, och således undgått de qval som alltid åtfölja en och blott anad, men hopplös och obesvarad kärlek.
Alla, i synnerhet tanten, ansågo hennes tårar och upprörda känslor för ett erkännande af den för henne ovana "vällefnad" och godhet hon åtnjutit i deras hus, och da uttryck af tacksamhet, de må vara förtjenta eller icke, alltid smickrar den fåfänga, blefvo de äfven här upptagne med välbehag. Ovanligt vänligt sade tanten, i det att hon klappade Idas kind: "Gråt icke, kära Ida, vi återse ju hvarandra innan kort!"
Ida hvarken tordes eller ville motsäga denna falska förmodan; men det smärtade henne djupt, att hon ej var uppriktig mot sina slägtingar, som så litet anade hennes förhållande till Ferdinand, att de som en nyhet omtalade hans bortresa dagen förut. "Och honom är det ganska osäkert em han någonsin återkommer till ———", tillade öfverstlöjtnanten sjelf, med en ton som nära nog antydde en felslagen förhoppning.
Ungdomen qvarhåller sällan länge några obehagliga intryck. Ida var åter glad och munter när hon satt i kurslådan med sin åldrige väninna. Vid första gästgifvargården emottogos de af Ferdinand, som der afvaktat deras ankomst, för att sedan blifva deras följeslagare. Alla mindre behagliga minnen från det hus hon lemnat, försvunno helt och hållet för det glada närvarande: det vackra vädret, det goda slädföret och i synnerhet den älskades närvaro, som nu intagit kuskens plats. Och när hon tänkte sig sin mors och systrars utomordentliga öfverraskning, när hon komme hem med sin af dem redan, ehuru under annat namn bekante och så mycket värderade fästman, o, då hoppade hennes hjerta af onämnbar fröjd och förtjusning.
Vi lemna dem, och hasta förut, för att kunna ge en teckning af Idas hem på nyårsaftonen.
VI.
Nyårsafton.
För handtverkaren i allmänhet, men i synnerhet för de qvinnor, som genom handarbeten för den högre klassen skola förtjena lifvets oumbärligaste bebofver, är slutet och början af året en större högtid än sjelfva julen. Detta han låta paradoxt, men innehåller dock sanning, så vida man talar om dessa högtider i deras verldsliga och ej i deras djupa, andeliga mening.
Långt in på julqvällen, till och med ofta under helgdagarne, nödgas den arbetande, så framt den ej vill förlora sina kunders förtroende, vara i full verksamhet för den delen af menniskor, som fordra allt af andra och sjelfva göra ingenting, som, omgifne af lifvets komfort och öfverflöd, ej ens äga ett riktigt begrepp om de förres försakelser. Huru många gånger försumma icke dessa, ofta oförtjente lyckans gunstlingar, att betala den välförtjente lönen för deras arbete. I hurudan sinnesstämning skola då dessa, uttröttade genom nattvak och ansträngningar, kanhända i umbärande af allt, som fordras att stycka de utmattade krafterne, mottaga sin julhelg? och följderna?…
Vi hålla oss nu vid de fruntimmer, hvilkas ställning och uppfostran, eller ödets förändringar bragt till den otacksammaste verksamhet i lifvet att arbeta för sitt lifs uppehälle. Aldrig i stånd att förvärfva sig en nödpenning för sin ålderdom, beror det på deras olika kroppsbildning om de i förtid härjas af dödens hand genom tärande bröstsjukdomar, eller se en kraftlös ålderdom till mötes, glömda af alla, likasom — en omaka handske.
Efter vakande, kanske umbärande af tjenlig föda, tråk och brak under de första dagarne af helgen, hafva de dock njutit någon hvila och hunnit sansa sig under de sednare, samt småningom kasserat in sina små eller större fordringar, betalt sina skulder, gjort sina uppköp, allt efter som tillgångerna medgifvit, kanske någongång uppmuntrat sig i umgänge med sina bekanta, och nu inträder nyårsafton. Det gamla året är slut, med sina bekymmer, sin knappt tillmätta glädje, sina farhågor och förhoppningar; man ingår i ett nytt tidskifte; den utmattade kroppen har samlat krafter till ny verksamhet, och dess innevånare, själen, upplifvas på nytt, genom hoppet om en mera lönande förtjenst, eller en förändring — liha godt hvilken… Vore då icke nyåret den vigtigaste dagen, den största högtid för dessa arma varelser?…
Efter denna digression inträda vi obemärkta i fru Hedréns anspråkslösa boning.
Det var redan temmeligen långt lidet på aftonen, och ingen Ida hördes af; mor och systrar hade dock varit så öfvertygade att hon skulle komma hem på gamla året, att de ännu den sista aftonen, mot all sannolikhet, hyste detta hopp.
Det yttre, större rummet, der man vanligen vistades och arbetade, var städadt och på bästa sätt upputsadt; alla voro nästan högtidsklädda, och intet arbete var framme. Aftonbrasan var redan nedbrunnen, och spjellet igenslaget; en form med risgrynsgröt, öfverströdd med socker och kanel, var insatt för att gräddas. Husmodren, efter att först hafva lyssnat om ingen släda hördes komma, satte sig i sin gamla länstol, slog upp en nyårspsalm, och begynte sjunga.
Sophie, som suttit vid klaveret, instämde äfven med sin klara och fylliga röst i modrens sång, och lät musiken följa med melodien till nummern 157 i den gamla Svenska psalmboken.
Anna, hvars öron länge varit tillslutne för musik och tonkonst, sysslade ännu med hvarjehanda; hon dukade det lilla aftonbordet för fyra personer, undrade inom sig om icke Ida i afton deltoge i deras älsklingsrätt: rullsylta, hvaraf hon nu ordnade några skifvor på ett litet fat. Likasom stjelandes lade hon fram fyra tortor på en kristall tallrik; tortorna hade hon köpt för att dermed göra mor och systrar — en surpris; tallriken var ett minne af den sista julen i hennes barndomshem. Hennes goda far lefde då ännu, och hon sjelf lefde obekant med lifvets omsorger, i fulla njutningen af sina 22 år, således frisk till själ och kropp: hon hade sin hörsel, och tallriken var en gåfva af — Ulrik Sylvan. Elt år, och allt detta var jordat. — Kristallstallriken, Annas enskilta egendom, som var ett minnestecken från denna tid, hade ej förr varit i bruk, nu skulle den invigas. Väl måste Anna aftorka en tår, men hon var icke den som idislade sorgen. "Jap lefde då för tanklös, endast för min egen glädje", tänkte hon, "nu gör jag det för andras, och det är menniskans bestämmelse här på jorden, ehuru lotten faller olika; en högre hand styr hjulet"…
Nu nalkades hon modren, för att göra en anmärkning öfver Idas dröjsmål, hon såg då att modren sjöng, och satte sig nära intill henne, som, i allmänhet bevisande olyckan den mest granlaga uppmärksamhet, anvisade Anna stället i versen, och en egen höjning och sänkning af ett finger tillät Anna instämma i den sköna choralen.
Den innerligaste andakt, en sådan som går från hjerta till hjerta, uttalade sig i röst och blick under såugen.
De hunno ännu ej börja slutverseu, då deras lilla hund, som under hela tiden suttit på bordet invid fönstret, "liksom på utkik", anmärkte Sophi sednare, rusade till dörren och ville ut. "Ack, nu kommer säkert Ida!" ropade Anna lifligt, och fattade hastigt det enda påtända ljuset som fanns i rummet, samt skyndade ut dermed i förstugan. En släda stod verkeligen framför trappan; men ett vinddrag släckte ut ljuset, och det var för mörkt att urskilja någon. Anna öppnade likväl dörren för den person som kom henne till mötes, men hon märkte nu att det var flere. Hon skyndade sig förbi dem, för att tända ljuset, och trefvade fram till kakelugnen efter tändstickor, under det att Sophi lockade till sig den skällande hunden.
Den första person som mötte Annas blick, när hon efter flere fåfänga bemödande fått eld på ljuset, var Ferdinand.
— Förlåt, bästa mamsell Hedrén, att jag oroar er genom vår ankomst så sent på högtidsafton, sade han, — men jag lofvade ju att presentera min fästmö för herrskapet, och kommer derföre nu för att uppfylla detta löfte.
— Ack! ja så, då är väl detta fruntimmer er eller hennes fru mor, anmärkte Anna litet brydd, och visade på assessorskan Sylvan, men blef i samma ögonblick varse Ida, innesluten i modrens armar. Hon hörde ej Ferdinands svar, utan skyndade, glömmande allt annat, att välkomna den älskade systern.
Sophi hade under tiden påtändt ännu ett ljus, och Ida delade sina ömhetsbetygelser emellan dem alla tre.
Anna ville nu afpelsa systren, men huru stor var icke hennes förvåning, då hon såg Ida bära samma kappa hon nyligen sytt; detta väckte hos henne en aning, åt hvilken hon likväl ej tordes öfverlemna sig. Hon såg sig omkring, och frågade slutligen:
— Men hvar har ni då er fästmö, herr notarie?
Innerligt rörd af denna familjetafla, så rik på kärlek, så fri från flärd, lade Ferdinand den af glädje gråtande Ida i deras armar, ock sade:
— Här, om ni viljen upptaga mig som en son, en broder! — Det uppträde, som nu följde, vågar jag ej ens försöka skildra. Sorgens uttryck kan hvarje artist gifva sina bilder, men den rena, sanna glädjens fordrar konstnärskap…
Ofverraskningens första glädjeyrsla hade saktat sig och lemnat rum för lugnare förklaringar. Assessorskan blef icke den minst välkomna. Derpå följde små rådplägningar om de kära gästernas herbärgerande. Fru Hedrén gick sjelf in till sitt värdsfolk, som gerna lemnade sitt bästa rum till häradshöfdingens disposition; familjens eget inre rum iordningställdes för assessorskans räkning, och hennes medförde saker infördes.
Anna kastade en liten bekymrad blick på sina fyra tortor, och ärnade i allsköns tysthet smyga sig ut med sin kappa på armen, för att köpa hem flere, men assessorskan, som genast märkte hennes afsigt, höll henne tillbaka. "Nej, min söta mamsell, gör sig alldeles intet besvär för vår qvälsvard. När man kommer så här manstarka, så är det en ren skyldighet att hämta något med sig. Vi skola således sätta fram hvad sum finnes i dessa knyten."
Ett större bord dukades; assessorskans förråd af bröd, skinka, stek och bakelse framsattes. Detta, tillika med familjens egen tillärnade måltid, omringades snart af det lilla sällskapet, och med större tacksamhet mot Gifvaren till all god gåfva, och i gladare sinnesstämning har väl sällan någon anrättning blifvit förtärd på en "nyårsafton."
— Bakelsen kan gömmas tills i morgon, sade assessorskan. — Söta mamsell Anna, satt fram det der fatet som står der borta, det innehåller en liten tortkaka, som förlorar smaken, om den blir mera torr. — Nej, nej, min lilla vän, det hör till gammal sed att värdinnan i huset skär sönder nyårstortan. Fru Hedrén är väl således aå god och åtager sig besväret, eller huru?
— Med mycket nöje — bara jag icke af ovana bär mig oskickligt åt, svarade hon leende och lyfte varsamt bort den sirligt brutna damast-servietten som betäckte fatet och — ett till henne adresseradt konvolut.
— Bara en småsak, försäkrade assessorskan, — som frun sedan kan undersöka; låtom oss äta vår torta först.
Sagt och gjort; men när fru Hedrén sednare bröt förseglingen, inneslöt kuvertet ett af magistraten i ——— stadfästadt document, hvaruti enkefru Helena Sylvan öfverlemnade ett kapital af 8000 rub. banco assignat. till fri disposition åt enkan efter oflidne handlanden i ——— Jacob Hedrén, såsom ett tacksamhetsbevis för den faderliga omsorg han bevisat nämnde fru Sylvans ende son Ulrik. 480 rub. medföljde som intresse för de år hon varit enka; kapitalet var på säkra händer.
Ny förvåning, nya förklaringar. Anna kände väl genom Idas href fruns namn, men den goda flickan hade i afton så mycket annat att tänka på, så att hon icke ens nu, då hon äfven hörde att man kallade den vänliga fremmande frun för assessorska, kom att nogare tänka på namnet, som var detsamma som — Ulriks. Den goda frun hade ju tagit Ida under sitt beskydd, och det var redan mer än tillräckligt att rekommendera henne i deras tacksamma hjertan; huru mycket mera icke nu… Men icke ens dermed var det slut, ty assessorskan utbad sig äfven att få bidraga med hvarjehanda till Idas utstyrsel.
Ingen blef mera surprenerad än Ferdinand, ty gumman Sylvan hade uträttat allt i en sådan hemlighet, varit så tystlåten och försigtig, att han ej hade den ringaste aning om att detta var den förr omtalta slägten. Således hade ej en skymt af beräknande egennytta å hans sida del i den af honom ingångna förbindelsen, om hvilken alla hade allt skäl att förmoda, att den blir så lycklig, som det är möjligt i detta jordalif. Båda äga de genom sin uppfostran ett högt begrepp om de ömsesidiga pligter de åtagit sig, och det mål de samfält ämna eftersträfva är: deras egen och andras förädling.
* * * * *
Ferdinand Wermell har för det närvarande en fördelaktig syssla i ——å, dit äfven fru Hedrén med sina döttrar flyttat. Sophie behöfver nu icke mera vara hos fremmande, men ger dock hemma lektioner i språk och musik, samt studerar sjelf flitigt finska språkets grunder, för att kanske snart nog kunna blifva lärarinna i en påtänkt fruntimmersskola. Vår trefliga Anna vårdar sin mor och arbetar endast för sina systrar. Ida, ehuru nu en ung fru med billiga anspråk på att, liksom många andra, lysa ock vara med i den så kallade stora verlden, är ännu allt samma okonstlade varelse som förut, och finner den största trefnaden i sitt hem, omgifven af de sina.
I ——å finnas väl vissa grannlåtsfruar, som rynka smått på näsan deråt, och förmena att sådant ger sig nog med tiden, och att smekmånaden ännu varar; men i detta, som i många andra fall, hysa vi en egen tanke.
Oaktadt sina sextio är, lemnade fru Sylvan sin födelsestad, för att tillbringa sina öfriga dagar i närheten af "sina barn", som hon kallade Ferdinand, Ida och hennes systrar; hennes ankomst var en glädjefäst. Ärad och älskad af alla, finner hon sin egen glädje i den hon skapat. Huru mången förslösar ej vida större summor på onyttigt pryl, på tillställningar, för hvilka ingen menniska tackar dem, än den, hvarigenom hon beredde en sorgfri lefnad åt den blyga fattigdomen.
När hon lemnade ———, lefde öfverstlöjtnant Wermells på samma fot som förut, ehuru krediten var i aftagande.
Nyheten om häradshöfdingens kärlek för Ida, som snart spred sig omkring, — tack vare titulärrådet Rosenparfyms spionerings-system efter vackra ansigten och i synnerhet efter rika arftagerskor. Denna nyhet ignorerades af familjen, till dess Ferdinand sjelf skref och förkunnade sitt nära förestående giftermål. "Ungdom och visdom följes icke åt", hette det då.
De äro likväl icke så oförenliga som mången lådsar tro; den rena, af lidelser obesmittade ungdomen följer omedelbart den manande röst till sällhet, som naturens upphofsman nedlagt i hvarje menniskohjerta. Det återstår för andra, att vakta sig för tvenne andra, mera oskiljaktliga följeslagare, som redan innästlat sig hos denna familj, hvilken vi nu för alltid öfverlemna åt sitt öde, de heta; högfärd och fattigdom.
Nu återstår det endast författarinnan af denna lilla skildring ur vårt hvardagslif, att bjuda sina värda läsare "farväl", och bedja dem om ursäkt för sin djerfhet i försöket, att på en stund sysselsätta den novelläsande delen af allmänheten med så triviala ämnen. För de beskyllningar som träffat andra lika dristiga men mera skickliga, kan hon ej göra anspråk på att blifva frikänd, då äfven här finnes "prat" och "brist på fosterländsk syftning": detta erkännes, i synnerhet hvad det sistnämnda angår, åtminstone i den mening en viss recensent synes taga ordet. Den lilla tendens författarinnan har trott sig nedlägga i sitt opus, försvinner väl lik vattendroppen i verldshafvet.