Odysseia

ODYSSEIA

Af

Homeros

Öfversatt och i Disputationer utgifven af

Axel Gabriel Sjöström

Helsingfors, Tryckt hos J. C. Frenckell & Son, 1835-1840.

Tis de ken allou akoisai; alis pantessin 'Omeros.

Theokritos.

INNEHÅLL:

Lecturo.

Första Sången.

   v. 11-21. ODYSSEUS, mot hvilken POSEIDAON var högeligen
              uppbraggt, qvarhölls på ön Ogygia, dit han
              efter ett skeppsbrott anländt, af nymfen KALYPSO,
              som förälskat sig i honom.
  v. 22-62. Medan nu POSEIDAON gästade hos Aithioperna,
              anhåller ATHENE, vid gudarnas rådplägning,
              att ODYSSEUS måtte få återvända till sitt Ithaka,
              som han så mycket saknar.
  v. 63-305. Såsnart ZEUS dertill samtyckt, råder ATHENE,
              att HERMES måtte ju förr desto hellre afsändas till
              KALYPSO, med befallning att låta drotten resa hem.
              Sjelf hastar hon till Ithaka och eggar, under
              skepnaden af MENTES, de Taphiers Konung,
              TELEMACHOS, att från palatset bortvisa sin
              moders skamlösa friare, samt sjelf resa till
              NESTOR och MENELAOS, för att söka underrättelse
              om fadren.
 v. 306-318. Härefter aflägsnar sig ATHENE.
 v. 319-444. Sedan nu TELEMACHOS för de kalasande friarena
              yttrat sin mening, och på EURYMACHOS' fråga:
              med hvilken fremling han samtalt? gifvit till
              svar, att det varit med MENTES, tillbringar han
              natten bekymmerfull på sin kammare, i beråd att
              följande dag verkställa gudinnans befallningar,

Andra Sången.

    v. 1-79. Följande dag förkunnar TELEMACHOS, uti
              folkförsamlingen, sin moders friare, att de
              måste draga hädan.
  v. 80-128. Derpå svarar ANTINOOS öfvermodigt.
 v. 129-207. För TELEMACHOS, som derefter beklagar sig öfver
              friarenas oförrätt, och allvarligen yrkar hvad
              han yttrat, visa sig plötsligt tvenne örnar,
              af hvilket järtecken HALITHERSES spår olycka åt
              friarena; men EURYMACHOS skrattar åt spådomen,
              och säger trotsigt att friarene alldeles icke
              lemna huset, såframt icke PENELOPE antingen
              af TELEMACHOS till sin fader ätersändes, eller ock
              afgör med hvem af dem hon ärnar gifta sig.
 v. 208-223. TELEMACHOS begär ett skepp för sin tillämnade resa.
 v. 224-241. MENTOR förebrår Ithakesierna, att de ej ära
              ODYSSEUS' minne.
 v. 242-256. LEIOKRITOS far häftigt ut mot MENTOR.
 v. 257-295. Sedan folkförsamlingen är upplöst, lofvar ATHENE,
              under MENTORS skepnad, ett skepp ät TELEMACHOS,
              och ber honom skaffa sig reskost.
 v. 296-336. När derefter TELEMACHOS återvänder till de kalasande
              friarena, mottages han med stickord.
 v. 337-381. Bortgången från dessa, anmodar han EURYKLEIA,
              att skaffa reskosten i ordning, och affordrar
              henne en ed, att hon skall för hans moder dölja
              den tilltänkta resan.
 v. 382-434. Sedan Athene af Noemon fått ett skepp, ledsagar
              hon, under MENTORS skepnad, till detsamma om
              qvällen TELEMACHOS, och de afresa till Pylos,
              utan PENELOPES vetskap.

Tredje Sången.

    v. 1-68. Beledsagad af ATHENE, kommer TELEMACHOS
              till Pylos, der NESTOR jemte sina söner håller på
              som bäst att offra åt POSEIDAON; båda de resande
              mottagas gästvänligen.
  v. 69-101. Åt NESTOR, som sedan frågar, hvilka och hvadan de
              fremmande äro, svarar TELEMACHOS, att han är
              ODYSSEUS' son, samt reser för att höra tidender
              om sin fader.
 v. 102-198. Sedan NESTOR hållit ett låftal öfver ODYSSEUS,
              berättar han huruledes Hellenerne, efter en
              emellan AGAMEMNON och MENELAOS uppkommen oenighet,
              på särskilda vägar, sökt sina hembygder, och att
              han väl lyckligen hemkommit, men ej visste, hvad
              som händt de andra, vidare än att PHILOKTETES och
              IDOMENEUS likaledes funnit hemmet, och att den af
              AIGISTHOS mördade AGAMEMNON blifvit hämnad af sin
              son ORESTES.
 v. 199-252. TELEMACHOS, uppmanad af NESTOR, att följa ORESTES'
              exempel, anser sig ej kunna våga företaget, och
              begär närmare underrättelser om AGAMEMNONS död.
 v. 253-328. NESTOR gör honom till viljes, och råder honom att
              resa till MENELAOS i Sparta.
 v. 329-370. Mot aftonen ämna ATHENE och TELEMACHOS återvända
              till galejan, men då NESTOR dertill nekar och bjuder
              dem stanna qvar hos sig öfver natten, förebär gudinnan
              en angelägen resa, och aflägsnar sig.
 v. 371-394. NESTOR igenkänner henne.
 v. 395-497. TELEMACHOS sofver med PEISISTRATOS; far dän följande
              morgon, landvägen, i hans sällskap; hvilar öfver
              natten i Pherai, och afreser tidigt vidare till
              MENELAOS.

Fjerde Sången.

    v. 1-67. TELEMACHOS och PEISISTRATOS mottagas gästfritt
              af MENELAOS, hvilken som bäst firar sin sons
              och sin dotters bröllop.
  v. 68-154. Då MENELAOS råkat föra talet på ODYSSEUS, tränga
              sig tårar fram ur TELEMACHOS' ögon. Emedan han
              har svårt att dem dölja, misstänker MENELAOS
              strax, hvem han är, och HELENA, som tillkommer,
              påstår fremlingen vara fullkomligen lik ODYSSEUS.
 v. 155-186. PEISISTRATOS säger, att hon alldeles icke misstager
              sig, och vid ODYSSEUS minne och saknad utbrista
              alla i gråt.
 v. 187-264. PEISISTRATOS beder, att lykta gråten, på hvilken
              HELENA, genom i bägrarna inkastade trollmedel,
              gör fullkomligt slut, och berättar derjemte,
              att hon igenkännt ODYSSEUS en gång vid tillfälle,
              då han, såsom spejare, vågat sig in i Troia.
 v. 265-289. MENELAOS omtalar händelsen vid trähästen.
 v. 290-305. Derefter förfoga sig alla till sofrummen
 v. 306-586. och följande dagen, ombedd af TELEMACHOS, att få
              höra allt hvad MENELAOS visste om hans fader,
              förtäljer denne, hvad PROTEUS i Egypten bebådat
              om Hellenernes hemkomst, och om ODYSSEUS på
              KALYPSOS ö,
 v. 587-624. beder derjemte TELEMACHOS, att dröja qvar några
              dagar, och erbjuder, på hans vägran, en gästskänk.
 v. 625-674. Emellertid stämpla friarene försåt mot den
              hemvändande TELEMACHOS.
 v. 675-841. Deras plan upptäcker MEDON för PENELOPE, som
              högeligen förskräckt beder ATHENE om hjelp,
              och tröstas i en nattlig syn.
 v. 842-847. Emellertid lägga sig friarene i försåt.

Femte Sången.

    v. 1-20. Då ATHENE i gudarnas rådsförsamling klagar
              öfver Ithakesiernes otacksamhet mot ODYSSEUS,
              öfver hans qvarhållande på KALYPSOS ö, och
              det mot TELEMACHOS utställda försåtet,
   v. 21-42. befaller ZEUS henne, att helbregda återföra
              ODYSSEUS till hemlandet, och HERMES att resa till
              KALYPSO, med tillsägelse om ODYSSEUS förlossning.
  v. 43-115. HERMES förfogar sig alltså till Ogygia, mottages
              af nymfen med välvilja, och berättar sitt uppdrag,
 v. 110-144. hvarefter KALYPSO väl klagar öfver gudarnes
              afundsjuka, men lofvar ändock att ej längre
              qvarhålla ODYSSEUS.
 v. 145-170. HERMES aflägsnar sig, och KALYPSO bjuder ODYSSEUS,
              som sitter på hafsstranden, och täres af hemlängtan,
              att bygga en farkost; sjelf lofvar hon alla resans
              förnödenheter.
 v. 171-224. Den kloke och varsame konungen affordrar henne
              en ed, att hon ej hemligen skall stämpla hans ofärd;
              hon aflägger eden, följer hem ODYSSEUS, och
              framställer förgäfves resans faror.
 v. 225-277. Dagen derpå börjar ODYSSEUS byggnadsarbetet,
              hvilket han slutar på den fjerde, och afreser
              den femte dagen.
 v. 278-493. Efter sjutton dagars segling, då ön Scherias
              berg ren synas, uppväcker den från Aithioperna
              hemvandande POSEIDAON en förskräcklig storm, ur
              hvilken ODYSSEUS räddas af LEUKOTHEA, som skänker
              honom sin hårbindel. ODYSSEUS öfvergifver
              farkosten, ankommer simmande, nästan utan sansning
              af trötthet, till land vid en flodmynning, och
              tillbringar der natten, efter omständigheterna.

Sjette Sången.

    v. 1-47. Med afsigt att åt ODYSSEUS bereda välvilligt
              mottagande hos ALKINOOS, Phaiekernes konung,
              erinrar ATHENE, i en dröm, dess dotter,
              NAUSIKAA, om klädtvätt.
  v. 48-109. Sedan alltså, följande dagen, NAUSIKAA med sina
              tärnor åkit till flodstranden, och kläderna
              blifvit, i vanlig ordning, tvättade, roar hon sig,
              medan de torrka, med bollspel.
 v. 110-185. Men då bollen, genom ATHENES föranstaltande,
              nedfallit i vattnet, och, vid tärnornas rop,
              ODYSSEUS, uppväckt ur sömnen, af NAUSIKAA begär,
              att hon må gifva honom kläder, och visa honom
              vägen till staden —;
 v. 186-250. så villfar hon drottens begäran, och sänder
              honom en skrud. Sedan ODYSSEUS densamma påtagit,
              smyckas han af ATHENE med utmärkt skönhet, samt
              vederqvicker sig med mat och dryck.
 v. 251-331. Derefter bjuder honom den hemvändande NAUSIKAA,
              att åtfölja sin vagn, tills de hunnit ATHENES lund,
              och att der qvarstanna, samt, såsnart hon kunde
              synas länd till sin faders boningar, begifva sig
              till desamma, och först helsa hennes moder.

Sjunde Sången.

    v. 1-36. Efter NAUSIKAA begifver sig ODYSSEUS till
              staden, och möter på vägen ATHENE förklädd, samt
              beder henne att visa Sig kungaborgen.
  v. 37-239. Dit beledsagad, och sedan han beundrat ALKINOOS'
              Palats och parker, nalkas han, bönfallande,
              drottningens knän, och undfägnas herrligen. Men
              när öfrige gästerna bortgått, igenkänner ARETE de
              kläder, ODYSSEUS bär, och spörjer, hvadan han
              kommer, samt af hvem han dem erhållit,
 v. 240-347. ODYSSEUS berättar korteligen sin resas mödor och
              faror i hvarefter konungen lofvar honom skepp och
              kamrater till hemfärd, erinrande honom att gå till
              hvila,

Åttonde Sången.

    v. 1-40. ALKlNOOS befaller utrusta ett skepp, och
              hembeledsaga ODYSSEUS.
   v. 41-93. För de till gästbud kallade drottar sjunger
              emellertid DEMODOKOS om striden mellan ACHILLEUS
              och ODYSSEUS, för hvilken tårarne frambrista.
  v. 94-103. Så snart ALKINOOS märker hans ängslan, uppmanar
              han de sina till kämpalekar, för att visa hvad
              Phaiekerne gitta i sådant afseende uträtta,
 v. 104-151. När dessa slutats, inbjuder LAODAMAS, kongens son,
              ODYSSEUS, att äfven försöka sin lycka.
 v. 152-234. Men då EURYALOS med otidighet bemöter hans
              ursägt, uppträder ODYSSEUS till täflan, besegrar
              Phaiekerna i diskoskastning, och utmanar dem,
              LAODAMAS undantagen, till allt slags täfling,
 v. 235-255. Dervid blifva alle tyste, och ALKINOOS säger,
              att hans män endast förstå sig på kapplöpande,
              segling, dans och sång.
 v. 256-384. Derefter dansa någre utvalde ynglingar, medan
              DEMODOKOS sjunger KYPRIS och ARES' kärlek.
 v. 385-531. Sedan ODYSSEUS, af Phaiekerna med skänker
              behedrad, badat sig, utbrister han i tårar vid
              DEMODOKOS' sång, under måltiden, om Troiska
              hästen, och Troias förstöring.
 v. 532-586. Då ALKINOOS detta märker, beder han ODYSSEUS säga,
              hvem han är, hvar ifrån han kommit, och hvarföre
              han utbrustit i tårar.

Nionde Sången.

   v. 1-38. Sedan ODYSSEUS yppat sitt namn och fädernesland,
   v. 39-61. omtalar han de vexlande öden och olyckor, för
              hvilka han med de sina, under hemresan från Troia,
              alltid varit utsatt. Till en början eröfrar han väl
              staden Ismaros, men besegras sedan af Kikonerna.
  v. 62-104. Derefter drifves han af en vid Maleia uppkommen
              storm till Lotophagerna.
 v. 105-230. Från dem kommer han till Kykloperna, qvarlemnar de
              öfriga följeslagarena på en nära belägen ö, och beger
              sig åtföljd af endast tolf, till POLYPHEMOS.
 v. 231-566. Denne uppslukar i tre mål sex af kamraterna, men
              ODYSSEUS utsticker Kyklopens enda öga
              och räddar sig med största lifsfara därifrån.

Tionde Sången.

    v. 1-33. ODYSSEUS fortsätter berättelsen: hurusom han,
              anländ till ön Aiolia, af AIOLOS mottog alla
              vindarna, inneslutna i säck, med undantag af Vestan,
              som borde bringa honom hem till Ithaka.
   v. 34-76. Men då hans reskamrater, under förmodan att finna
              dyrbarheter, öppnat säcken, drifves han af de
              utsluppna vindarna tillbaka till Aiolia, och affärdas
              onådigt af Väderguden.
  v. 77-274. Dädan kommer han till Laistrygonerna, förlorar
              hos dem elfva skepp, men flyktar med det återstående
              till ön Aiaia, der KIRKE bor.
 v. 275-347. ODYSSEUS, som af HERMES erhållit skyddsmedel mot
              KIRKES förtrollningar, frestas af henne till älskog,
              hvaråt han dock icke lemnar gehör, innan hon med
              ed lofvat återgifva hans snöpligt förvandlade
              kamrater mensklig skepnad.
 v. 348-550. Efter ett årsvistelse på ön, begär han, och erhåller
              af KIRKE tillstånd att afresa hemåt, men underrättas
              derjemte, att han, enligt ödenas beslut, dessförinnan
              måste besöka underjorden, och rådfråga TEIRESIAS.
 v. 551-574. Medan de andre skynda till skeppet, nedfaller
              ELPENOR från ett tak, och dör.

Elfte Sången.

    v. 1-20. ODYSSEUS seglar med gynnande vind. Som han af KIRKE
              undfått, till Kimmerierne och Okeanos.
   v. 21-50. Efter fullbordadt offer infinna sig de aflidnes
              vålnader, hvilka ODYSSEUS dock vägrar att dricka
              af bloden, förrän han rådfrågat TEIRESIAS.
   v. 51-80. Först framträder nu vålnaden af ELPENOR, anhållande
              om begrafning,
  v. 81-89. sedan kommer ODYSSEUS' moder, ANTIKLEIA.
 v. 90-150. Följer så samtalet med TEIRESIAS,
 v. 151-223. och med besagde ANTIKLEIA.
 v. 224-328. Enär hon sig aflägsnat, framträda flera heroïnor, den
              ena efter den andra.
 v. 329-383. (Härvid afbryter ODYSSEUS berättelsen, men fortsätter
              strax åter, ombedd af ALKINOOS.)
 v. 384-463. Vidare följer samtalet med AGAMEMNONS,
 v. 464-539. och med ACHILLEUS' vålnad.
 v. 540-566. Förgäfves tilltalar ODYSSEUS Telamoniern AIAS.
 v. 567-625. Derefter får han skåda MINOS med flera.
 v. 626-639. Men då stora skaror af vålnader nalkas, rädes han
              att PERSEPHONEIA skall tillsända honom det Gorgeiska
              hufvudet, hvarföre han återvänder till sitt skepp,
              och afreser.

Tolfte Sången

   v. 1-15. Sedan ODYSSEUS från Okeanos återkommit till
              ön Aiaia, begrafver han ELPENOR.
  v. 16-141. KIRKE berättar honom den förestående resans
              farligheter,
 v. 142-165. af hvilka han dock ej låter sig skrämmas,
              utan lossar galejan, muntrar upp kamraterna,
 v. 166-200. och undslipper först lyckligen SERENERNA,
 v. 291-259. samt räddas derefter från SKYLLA och CHARYBDIS
              med förlust likväl af sex kamrater.
 v. 260-298. Förgäfves afråder han de öfriga att lägga till
              vid Solens ö,
 v. 294-323. samt söker åtminstone intala dem, att skona solens
              boskapshjordar.

 v. 324-365. Icke destomindre slakta desse, på EURYLOCHOS'
              inrådan, och plågade af hunger, några oxar,
              medan ODYSSEUS sofver.
 v. 366-390. Då nu ZEUS, bevekt af Solgudens böner, lofvat hämnas,
 v. 391-399. fortfara kamraterne likväl att äta af det heliga köttet.
 v. 400-453. Derpå anländer ODYSSEUS, efter en förskräcklig
              storm och skeppsbrott, hvarvid alle kamraterne
              drunkna, helt ensam, till ön Ogygia, der Kalypso bor.

Trettonde Sången.

   v. 1-125. Ytterligare af Phaiekerna med skänker
              ihågkommen, tager ODYSSEUS mot qvällen farväl af
              ALKINOOS och ARETE; stiger ombord å det för hans
              räkning utrustade skeppet, öfverväldigas af en
              stilla sömn och utsättes, efter hastigt fulländad
              resa, på Ithakas strand.
 v. 126-187. POSEIDAON förvandlar till sten, icke långt från
              Scheria, det återvändande skeppet; men Phaiekerne
              blidka honom med ett offer.
 v. 188-428. Omsider vaknar ODYSSEUS; och då han skrämd och rådvill
              icke igenkänner fosterlandet, mötes han af gudinnan
              ATHENE, som först, under skepnaden af en ung herde,
              berättar honom, att denna ö är det djupt saknade
              Ithaka; men sedermera, i qvinnogestalt upptäcker
              hvem hon egentligen är; undangömmer i nymfernas
              grotta hans dyrbarheter; lär honom sättet att döda
              friarena, samt lofvar ändteligen återföra TELEMACHOS.
 v. 429-440. Derefter, för att göra Odysseus desto meta
              oigenkännelig, ombildar hon honom alldeles,
              och höljer honom uti en tiggargubhes dåliga kläder.

Fjortonde Sången.

   v. 1-79. Svinherden EUMAIOS mottager gästfritt sin,
              under tiggareskepnad fördolda, husbonde,
  v. 80-190. hvilken förgäfves söker öfvertala honom, som
              klagar öfver friarenes oförrätter, och längtar
              efter sin älskade husbonde, att denne nånsin mer
              skall återkomma.
 v. 191-359. Sedan ODYSSEUS hopdiktat en historie om sina
              underbara öden, berättar han för EUMAIOS hvad han
              derjemte erfarit om dess husbondes återkomst,
 v. 360-408. samt söker öfvertyga den tvekande sålunda, att
              han betingar sig belöning, ifall han talat sanning,
              och underkastar sig döden, ifall han ljugit.
 v. 409-456. EUMAIOS slaktar derefter ett gödsvin, offrar åt
              gudarna, och bjuder ODYSSEUS till qvällsvard.
 v. 457-522. Denne lägger sig derpå till hvila med de öfriga herdarna,
 v. 523-533. men EUMAIOS vandrar af till svinstallen.

Femtonde Sången.

   v. 1-129. Af gudinnan ATHENE erinras TELEMACHOS om
              hemresa, undfägnas af MENELAOS och HELENA med
              skänker,
 v. 130-181. samt skiljes, under godtjärtecken, ifrån dem,
 v. 182-188. Natten tillbringar han i Pherai hos DIOKLES.
 v. 189-299. Följande dag, utan att uppehålla sig med besök i
              Pylos, tar han farväl af PEISISTRATOS, och går
              ombord på sitt skepp. I detsamma infinner sig den
              Argeiske siarn THEOKLYMENOS, som begär, och
              erhåller tillstånd att göra ressällskap,
 v. 300-491. Emellertid berättar derhemma EUMAIOS sina
              fordna öden för ODYSSEUS,
 v. 492-545. TELEMACHOS landar vid en från staden aflägsen
              kust på Ithaka, och affärdar THEOKLYMENOS till EURYMACHOS,
 v. 516-536. Derefter resa de öfrige sjöledes till staden,
              men TELEMACHOS vandrar af tillfots, för att uppsöka
              EUMAIOS.

Sextonde Sången.

   v. 1-56. TELEMACHOS mottages af EUMAIOS med mycken
              glädje och välvilja,
  v. 57-129. och samtalar med ODYSSEUS, i hvilken han likväl
              ej igenkänner sin fader.
 v. 130-153. Derefter beder han EUMAIOS gå till PENELOPE,
              och berätta om sin hemkomst.
 v. 154-171. När herden aflägsnat sig, synes PALLAS för
              ODYSSEUS med befallning, att han, under EUMAIOS'
              bortavaro, må upptäcka sig för TELEMACHOS.
 v. 172-320. Detta sker; och far och son rådpläga, angående
              friarnes nedgörande.
 v. 321-405. Emellertid anlända TELEMACHOS' följeslagare till
              staden; hvilket högeligen förvånar de försåtliga
              friarena, som uppgöra andra planer för hans
              mördande, motsagda likväl af AMPHINOMOS.
 v. 406-447. PENELOPE förebrår friarena deras anslag
              emot TELEMACHOS och tröstas af EURYMACHOS,
 v. 448-481. EUMAIOS återkommer, utan att ännu igenkänna sin
              konung och herre, ODYSSEUS.

Sjuttonde Sången.

   v. 1-60. Följande morgon går TELEMACHOS till staden
              samt helsar EURYKLEIA och sin moder, hvilken
              gör löften åt gudarna.
  v. 61-100. Derefter önska de falske friarne honom lyda till
              sin återkomst, och han emottager THEOKLYMENOS
              beledsagad af PEIRAIOS.
 v. 101-253. Emellertid, och under det friarne gästa, ledsagas
              ODYSSEUS till staden af EUMAIOS.
 v. 254-327. Den trogne hunden ARGOS.
 v. 328-504. Friarnes, isynnerhet ANTINOOS' skändliga uppförande
              mot den förmente tiggaren.
 v. 505-606. EUMAIOS återvänder till stallen.

Adertonde Sången.

   v. 1-122. ODYSSEUS besegrar i knytnäfvestrid tiggaren
              IROS, som öfverfallit honom med stickord.
 v. 123-156. Han varnar AMPHINOMOS för öfvermod, och för
              ODYSSEUS' hämd, ifall drotten återvänder.
 v. 157-302. PENELOPE tilltalar sin son och sina friare,
              hvilka, tjuste af hennes skönhet, tillsända
              henne skänker.
 v. 303-403. Emellertid skymfas ODYSSEUS af tärnan MELANTHO,
              och af friarne, bland hvilka EURYMACHOS kastar
              efter honom med sin fotpall.
 v. 404-427. På TELEMACHOS' erinran, gå friarne till sängs.

Nittonde Sången.

    v. 1-52. Sedan vapnen blifvit ur salen bortburna i ett
              annat rum, stannar ODYSSEUS ensam qvar, ock bjuder
              sin son gå till hvila.
   v. 53-95. Återigen skymfad af tärnan MELANTHO, bannar han
              henne strängeligen.
  v. 96-360. PENELOPE samtalar med ODYSSEUS,
 v. 361-475. hvilken i badet, igenkännes af EURYKLEJA.
 v. 476-507. ODYSSEUS beder henne vara tyst med upptäckten.
 v. 508-581. PENELOPE berättar sin dröm för Odysseus, med
              tillkännagifvande, att hon ärnade till morgondagen
              utsätta en täflingsstrid för friarena, samt äkta
              den som kunde spänna ODYSSEUS' båge, och skjuta
              med pilen genom ögat på tolf efter hvaran
              uppställda yxar.
 v. 582-604. Sedan ODYSSEUS gillat förslaget, går PENELOPE
              bort till hvila.

Tjugonde Sången,

    v. 1-21. ODYSSEUS, som hvilar i försalen, bemärker
              tärnornas fräckhet.
   v. 22-57. ATHENE tröstar honom.
  v. 58-121. Om morgon bittida väckt af PENELOPE klagan, begär han,
              och erhåller af ZEUS ett lyckosamt järtecken.
 v. 122-161. Sedan TELEMACHOS tillspott EURYKLEIA, om hon väl
              undfägnat fremlingen, begifver han sig till torgs,
              hvaremot hon tillreder måltid åt friarena.
 v. 162-240. Tillkomma EUMAIOS, MELANTHIOS och PHILOITIOS.
 v. 241-246. Friarenes plan att dräpa TELEMACHOS tillintetgöres.
 V. 247-320. Uppträdet med KTESIPPOS.
 v. 321-372. Sedan AGELAOS sökt förmå TELEMACHOS att, till hans
              fördel, inverka på sin moder, uppskrämmas friarene
              genom olycksförebud, den THEOKLYMENOS förklarar.
 v. 373-394. TELEMACHOS gäckas af friarena, men återhåller sin
              harm, och afvaktar den snart inträffande hämden.

Tjugondeförsta Sången.

    v. 1-95. PENELOPEIA föreslår samtliga friarne en täflingsstrid,
              samt lofvar äkta den, som gitter spänna ODYSSEUS' båge,
              och skjuta med pilen genom ögat på tolf efter hvaran
              uppställda yxar.
  v. 96-139. TELEMACHOS sjelf skulle, vid fjerde försöket, lyckats
              att spänna bågen, om ej ODYSSEUS det förhindrat.
 v. 140-244. Men då samtlige friarne ansträngt sig förgäfves, går
              ODYSSEUS ut med EUMAIOS och koherden, upptäcker hvem
              han är, anordnar om hvad som bör göras och utlofvar
              belöning.
 v. 245-269. Då nu äfven EURYMACHOS gjort ett fruktlöst försök,
              föreslår Antinoos uppskof till morgondagen.
 v. 270-310. ODYSSEUS' begäran, ätt äfven få pröfva sin lycka,
              afslås högmodigt af samme ANTINOOS.
 v. 311-430. Men genom PENELOPES och TELEMACHOS' bemedling,
              öfverlemnas dock bågen åt ODYSSEUS; dörrarne stängas;
              ODYSSEUS spänner sin båge och skjuter pilen genom ögat
              på alla yxarna.
 v. 431-434. Härefter rusta sig fader och son till friarnes nederlag.

Tjugondeandra Sången.

    v. 1-41. Sedan ODYSSEUS för friarne röjt sig, och hotat
              att hämnas lidna oförrätter, börjas nederlagen
              och den första pilen träffar ANTINOOS.
   v. 42-88. Derefter dödas EURYMACHOS.
  v. 89-152. TELEMACHOS, som dödat AMPHINOMOS, afhemtar vapen
              från ett annat rum, hvars dörr han ej väl låser;
              MELANTHIOS passar alltså på tillfället, och bringar
              äfven åt friarne vapen.
 v. 153-200. Gripen af de trogna tjenarena, blir han hängd.
 v. 201-240. ATHENE manar ODYSSEUS till modig strid.
 v. 241-390. Nu nedgöras friarene alla; endast PHEMIOS och
              MEDON skonas.
 v. 391-456. ODYSSEUS bjuder att liken skola utbäras.
 v. 457-477. Tärnornas och MELANTHIOS' straff.
 v. 478-501. De redligt sinnades goda mottagning.

Tjugondetredje Sången.

    v. 1-68. EURYKLEIA berättar för PENELOPE, att hennes make
              hemkommit, och dödat friarena; hvilket hon icke tror.
   v. 69-95. Omsider nedstiger hon dock i matsalen, och tager
              plats midtemot ODYSSEUS, hvilken hon ej vågar tilltala.
  v. 96-116. TELEMACHOS ogillar, men ODYSSEUS ursäktar sådant
              förfarande —,
 v. 117-151 samt befaller, att, till undvikande af otidigt
              kringspridt rykte om friarnes nederlag, anställa
              glada danser i palatset.
 v. 152-230. Tvättad, omklädd och af Pallas förskönad, igengännes
              ODYSSEUS ändtligen af sin gemål,
 v. 231-343. med hvilken han samtalar om fordna och kommande tider.
 v. 344-372. Följande dag vandrar han till sin fader, LAERTES.

Tjugondefjerde Sången.

    v. 1-97. Till underjorden beledsagar HERMES friarenes skuggor,
              som mötas, bland andra, af ACHILLEUS och AGAMEMNON.
  v. 98-203. Uppå tillfrågan berättar AMPHIMEDON om det fruktlösa
              frieriet till PENELOPE och det af ODYSSEUS utförda
              nederlaget.
 v. 204-411. Emellertid råkar ODYSSEUS sin fader, och öfvertygar
              honom, genom säkra tecken, att han är den rätte sonen.
              Den af glädje nästan sanslöse LAERTES vederqvickes
              af Athene, och inbjudes till måltid.
 v. 412-470. Fastän afrådde af MEDON och HALITHERSES, rusta sig
              friarenes anförvandter till hämd.
 v. 471-547. Men på ATHENE's inrådan göres ända på striden,
              och formelig fred afslutas.

LECTURO.

Vergente ad finem anno 1818 adgrediebamur, Dissertationibus Academicis, editionem in publicum dare Homericae Odysseae, Graece et Svethice, notis instructam brevissimis, et quidem in forma quarta; continuabamus opusculum, nobismet certe gratum, neque Commitionibus non acceptum, interpositis nonnullis quoque aliis studiorum deliciis, usque ad annum tristissimi incendii 1827, memori quem mente dolemus, omnia vastantis et vorantis. Quiescebant dein amoense curae, donec Odysseam nostram de novo liceret adoriri. — Refiugimus vero jam antea edita, formam mutamus, Graecum mittimus certum et notulas. Prior metaphrasis extendebatur ad Quartae Rhapsodiae versum 319; quae dein sequentur sunt posterioris curae, quam utque in antecedentibus desiderari velemus. Absolvetur Odysseae haec nova editio per Tomos Quatuor.

FÖRSTA SÅNGEN.

    Sångmö, sjung mig den man, mångvandraren, hvilken så länge
    Vankade, sen han Troia förstört, den heliga staden;
    Många menniskors bygder besåg han och lynnen sig lärde,
    Många smärtor jemväl utstod i sitt hjerta, på hafvet,
    Äflande för sitt lif, och för reskamraternas hemkomst. 5
    Reskamraterna dock ej frälste den fiksame så ens;
    Ty med sitt öfverdåd sig sjelfva beredde de döden,
    Dårlige, hvilka Hyperion's sons, Eelios' oxar
    Åto; men hemkomstdagen för dem ock derför han borttog.
    Sångmö, sjung nu för oss, Zeus' dotter, något af detta! 10

    Voro så alle de andre, som undgått bråda förderfvet,
    Hemma nuren, sen kriget och sjön dem lyckats att undgå;
    Men vår hjelte allena, i saknad af maka och hemkomst,
    Höll den vördiga nymfen, gudinnors gudinna, Kalypso,
    Giljande sig till gemål, än qvar i de håliga grottor. 15
    Men då nu, vid omvälfvande år, den tiden var inne,
    Hvilken åt honom bestämmts af gudar, att lända tillbaka
    Hem till Ithaka, der ej skulle han mödorna undgått,
    Fast hos vännerna stadd; men gudar sig ömkade alle,
    Utom Poseidaon, som var förskräckligen uppbragt 20
    Mot gudmaken Odysseus, förrän han hunne sin hemjord.

    Till Aithiopernas land var han faren, det fjerran belägna,
    (Hän till de Aithiopeer, som tvedelt, ytterst bland menskor,
    Bo, der Hyperion sjunker en del, en ann, der han uppgår.)
    Att mottaga hos dem hekatomben af tjurer och gumsar. 25
    Der han till måltids satt, sig fägnande, medan de andre
    Hade uti Zeus' salar. Olympierns, samlat sig alle.
    Då begynte att orda de dödliges fader och gudars.
    Ty i sälen han sig påminnte den bålde Aigisthos,
    Som Agamemnonides, vidtfrejdad Orestes, ihjelslog. 30
    Honom mindes han nu, och ibland odödliga talte.

    Hm! hur de dödlige dock andraga mot gudarna klagmål:
    Ty att det onda från oss här flyter, de yrka, men sjelfve,
    Genom sitt öfverdåd de hafva, mot ödet, bekymmer.
    Äktande så, mot ödet, Aigisthos äfven Atreidens 35
    Vigda gemål, och konungen sjelf, hemländande, dräpte,
    Vetande brådt förderf; vi bebådade honom på förhand,
    Sändande Hermeias, välspejande Argosdödarn,
    Att ej konungen mörda, att ej hans maka begära.
    Ty af Orestes hämd skall vederfaras Atreiden, 40
    När fullvuxen han blir och längtar till fädernelandet.
    Ordade så Hermeias, men ej Aigisthos bevekte,
    Fast han menade väl; nu allt han rikligen umgällt.

    Honom svarte derpå klarögda gudinnan Athene:
    O, du, vår alles far, Kronides, af konungar ypperst, 45
    Denne, minsann, förtjente den död, han dukade under;
    Må desslikes en annan förgås, ho, sådant bedrifver.
    Men mitt hjerta lågar af sorg för den vise Odysseus,
    Olycksmannen, som lider betryck, från vännerna fjerran,
    På kringfluten en ö, der hafvets nafle befinnes; 50
    Skogbevuxen är ön; en gudinna i salarna vistas,
    Dotter utaf allkunnige Atlas, som djupen i hafvet
    Samtliga vet öfverallt, samt sjelf de höga kolonner
    Uppbär, som från hvaran åtskilja jorden och himlen;
    Dottren af denne hos sig qvarhåller den sörjande ömkling. 55
    Städs derjemte med söta och smilande orden hon smeker
    Honom, att han må glömma sitt Ithaka; tvertom Odysseus,
    Längtande få helst skåda den rök, som hvirflar åt höjden
    I hans fäderneland, tillönskar sig döden. Ej nu ens
    Böjs ditt sinne, Olympier, än? Har icke Odysseus, 60
    Vid Argeiernas skepp dig fägnat med gärden af offer
    Fordom i Troers rymliga land? Hvi vredgas du så, Zeus?

    Henne till svar genmälte den molnhopskockande gud Zeus:
    Dotter min, hvad för ett ord dig flydde ur tändernas stängsel?
    Skulle väl jag ha nånsin förglömmt den ädle Odysseus, 65
    Hvilken i klokskap vinner de dödlige, vinner i offer
    Till odödliga gudar, som bo i himmelens rymder?
    Men nu Poseidaon, jordfamnarn, är städse beständigt
    Vred för Kyklopens skull, som drotten beröfvade ögat,
    För Polyphemos, den trottsige best, hvars kraft är den största 70
    Bland Kyklopernas flock. Hans mor är nymfen Thoosa,
    Dotter till Phorkyn, kong i det ofruktbärande hafvet,
    Med Poseidaon älskogförent i de håliga grottor.
    Från den tiden Poseidaon, jordskakarn, ej dödar,
    Men dock jagar omkring från fädernejorden Odysseus, 75
    Nu då välan, må vi här allsamtligen öfver hans hemkomst
    Rådslå, huru den sker. Poseidaon ock sin förbittring
    Låter fara; han icke förmår, då ej gudarne medge,
    Mot odödliga alla sin tvist utföra allena.

    Honom svarte derpå klarögda gudinnan Athene: 80
    O, du vår alles far, Kronides, af konungar ypperst,
    Om nu detta i sanning är kärt för de saliga gudar.
    Att till sitt eget hem får lända den vise Odysseus,
    Sändom då Hermeias, budbäraren, Argosdödarn,
    Han till Ogygias ö, att han måtte så fort som är möjligt 85
    Vårt oryggliga råd skönlockiga nymfen förkunnas
    Hemkomst åt tålsinnta Odysseus, att hem han må komma.
    Jag deremot mig begifver till Ithaka, att jag må sonen
    Mer anmana, och mod ingifva åt honom i sinnet,
    Att han till rådslag kalle de hufvudfagre Achaier, 90
    Och förvise den friaretropp, som hittills beständigt
    Slaktar hans får och jemväl fotsläpande hornade korna.
    Vill ock sända till Sparta, och till sandmarkiga Pylos,
    Att utforska, om något försports om fadrens igenkomst,
    Samt sig ståteligt namn bland menskor derjemte förvärfva, 95

    Talande så, vid föttren hon bandt de kostliga gyllne
    Himmelska skor, som henne båd' utöfver hafvet och äfven
    Den omätliga jord hänburo, i kapp med en vindflägt.
    Tog sin väldiga lans, med vättjade kopparn beslagen,
    Tung och kraftig och stor, med hvilken hon hjeltarnes leder 100
    Tuktar, på hvilka som helst hon är vred, högborna gudinnan.
    Sedan i hastande fart nedsteg hon från himmelens klinter,
    Stod så hos Ithakas folk, i farstun strax hos Odysseus,
    På gårdströsklen, och hade i hand kastspjutet af koppar,
    Tagande skepnad af Taphiers drott, gästfremlingen Mentes. 105
    Der anträffade hon de trottsiga friarne, hvilka
    Utanför dörrarna nu förlustade sinnet med terning,
    Sittande alla på hudar af nöt, dem sjelfve de slaktat.
    Men herolder åt dem och oförtrutne betjenter,
    Somlige blandade vatten med vin i kratererna samman, 110
    Somlige återigen med de pipiga svamparna borden
    Tvagde, och ställde dem fram, samt delade rikliga köttet.
    Henne af alla då först gudlike Telemachos märkte;
    Ty bland friarne satt han, i innersta hjertat bekymrad,
    Skådande fadren, den bålde, i tankarna, huru han, hemländ, 115
    Månde bland friarnes flock anställa 1 huset förskingring,
    Äran behålla för sig, och om egna besittningar råda.
    Tänkande så, bland friarne satt han, och märkte Athene,
    Gick så i farstun ut, och förgrymmade sig i sitt sinne,
    Att den fremmande stod vid dörrarna länge, och närmad, 120
    Högra handen han tryckte, och lansen af koppar emottog,
    Och tllltalade henne, ooh sade bevingade orden:

    Hell dig, fremling, af oss vänskapligt du helsas; men sedan,
    När du vid bordet är mätt, låt se, hvad dig göres behof af.

    Sade, och gick så fornt; ock följde nu Pallas Athene. 125
    Men då de inträdt båda uti det höga palatset,
    sen förde han fram, och stälde mot långa kolonnen,
    Inom det välombonade skrank, der äfven de andra
    Lansar stodo i mängd, tålmodige drotten Odysseus'.
    Henne han ledde till thronen, och bredde inunder en konstgjord 130
    Kostelig duk; var äfven en pall för fötterna anbraggt.
    Sjelf bredevid sin pyntade stol han ställde, från alla
    Friarne skild, att icke hans gäst, af stojet besvärad,
    Måtte vid maten ledas, i lag med de trottsiga bjessar,
    Och för att spörja jemväl om sin bortavarande fader. 135
    Men tvättvatten i skåln ihällde en tärna, och frambar
    I den sköna och gyllne, uppå tvättfatet af silfver,
    Vattnet, och dukade der bredevid det fejade bordet;
    Ärbara skafferskan hemtade bröd, och satte för gästen,
    Samt mång rätter dertill af allt hvad huset förmådde. 140
    Föreskärarn på fat upplade och hemtade allt slags
    Kött, och ställde åt dem bredevid de gyllene bägrar:
    Gick så en herold ofta också, ihällande vinet.
    Trottsige friarne trädde nu in; och alle på stunden
    Togo sig plats i ordenteligt skick på bänkar och stolar. 145
    Dem herolderne då tvättvatten på händerna hällde,
    Medan i korgarna bröd tjenstflickorna rågade ömnigt.
    Och till de färdiga rätter, som vankades, händren de räckte.
    Gossar derjemte också vinbålarna rikligen fyllde.
    Men lystmätet till dryck och till mat när ändtligen undfått 150
    Friareskaran, på annat begynte då hågen att leka,
    Både på sång och på dans, som äro kalasernas smycken.
    Lade nu derför herolden i Phemios' händer den granna
    Cittran, och han bland friarne sjöng, allenast af nödtvång.
    Således spelande stämde han upp, att herrligen sjunga. 155
    Men Telemachos talte då till klarögda Athene,
    Hållande hufvudet nära, att ej de andre det hörde:

    Fremling, så kär, säg, vredgas du väl för orden jag säger?
    Hågen leker för dessa på slikt, nå sånger och strängspel,
    Lätt, förty de en ann mans gods onäppste förtära, 160
    Hvilkens hvitnade ben kanhända förmultna i regnet,
    Vräkta i land, eller ock kringvältrar vågen i hafvet.
    Såge de honom en dag till Ithaka återkommen,
    Alle de önskade sig, att snabbare vara på föttren,
    Än förmögnare vara på kläder och gull helt säkert. 165
    Nu i sitt olycksöde han dog; oss finns ej en enda
    Tröst mer, fast ock någon af jordbeboende menskor
    Sade, att han skall komma; hans hemkomstdag är förlorad.
    Men du, välan mig detta förtälj, och noga berätta:
    Ho,, hvarifrån är du? hvar är dig stad och föräldrar? 170
    På hvad skepp är du hit ankommen och huru ha sjömän
    Dig till Ithaka bragt? hvad tro de sig vara för karlar?
    Ty jag förmodar ej alls, att du hit, fotgångare, kommit.
    Detta åt mig sannfärdigt berätta, att väl jag må veta,
    Om du för första gången är här, eller redan min faders 175
    Gästvän; ty mång männer förut påhelsade vårt hus,
    Andre också, förty umgängsam med menskor var denne.

    Honom talte då till klarögda gudinnan Athene:
    Sannerlig skall dig detta jag högst noggrannligen säga;
    Mentes, den insigtsfulle Anchialos' son jag mig skryter 180
    Vara, och konung derhos för de Taphiska roddarebussar.
    Just på stunden jag nu anlände med skepp och kamrater,
    Seglande öfver den mörknande sjön till fremmande menskor,
    Efter koppar till Temesa; jern, det blanka, jag medhar.
    Skepp mitt står nu derborta vid landet, fjerran från staden, 185
    Under det skogiga Neionberg, i hamnen vid Rheithros.
    Men gästvänner från fädernas tid vi skryte oss vara,
    Från urminnes, om ock du ginge och frågte den gamla
    Drotten Laertes; om hvilken de säga att aldrig till staden
    Mer han kommer, men ensam, af krämpor på landet besväras, 190
    Jemte en gammal gumma, som mat åt honom och dricka
    Frambär städs, när tröttheten hårdt angripit hans fötter,
    Mödsamt krälande kring på det välomansade vinberg.
    Nu hitkom jag; förty man sade att far din är hemstadd
    Ren, men gudarne honom ännu förhindra från hemkomst. 195
    Ty helt säkert ej dött på vår jord den ädle Odysseus,
    Utan, lefvande än, qvarhålls han på villande hafvet,
    Uppå en kringsköljd ö, af elaka männer och vilda
    Hindrad, hvilka — ho vet? — ovilliga drotten behålla.
    Men nu skall jag dig spå sannfärdligen, såsom i sinnet 200
    Mig odödlige lägga, och, såsom jag menar, det händer,
    Fast jag ej spåman är, och ej säkert förstår mig på fåglar.
    Allsej länge numera från älskade fädernejorden
    Blir han borta, om ock jernfjettrar betvingade honom;
    Ty månghittig är han, och tänker väl ut, hur han hemfar. 205
    Men du, välan, mig detta förtälj, och noga berätta,
    Om du, så stor en karl, är son af sjelfste Odysseus:
    Ty du är märkligen lik, till de vackra ögon och hufvut'
    Honom; såhär med hvaran umgingos vi många gånger,
    Förrn till Troia han seglade bort, dit äfven de andre 210
    Ypperste män från Argos på hålkade skeppena foro.
    Sen har Odysseus aldrig jag sett, och mig han ej heller.

    Henne Telemachos nu, den förståndige, svarte, och sade:
    Sannerlig, fremling, för dig högst noga jag ärnar berätta.
    Mor min yrkar väl, att jag är hans; mellertid jag ej saken 215
    Känner; ty troligen ingen ännu sjelf vetat sin härkomst.
    O, att jag vore likväl en son till någon af rika
    Männer, dem ålderdomen vid egna besittningar träffat.
    Nu deremot den som vardt osällast bland dödliga menskor,
    Honom de kalla min far: det länder till svar på din fråga. 220

    Honom talte då till klarögda gudinnan Athene:
    Visst ej gudarne hafva din slägt namnlös för en framtid
    Gjort; ty sådan en man framfödde dig Penelopeia.
    Men du, välan, mig detta förtälj och noga berätta,
    Hvad för gelag, hvad hop är dethär? hvad nödgar dig härtill? 225
    Festmål, eller ett bröllop? Förty det är väl ej bunklag.
    Så storståtligen synas de mig, och utöfver höfvan
    Gästa i huset; en man helt visst slikt skulle förtryta,
    Såge han skamlösheten, och kloktänkt komme dem öfver.

    Henne Telemachos nu, den förståndige, svarte, och sade: 230
    Fremling, emedan om detta du mig tillspörjer och forskar,
    Tör väl fordom vårt hus otadeligt varit och äfven
    Rikt, sålänge ännu här hemma den mannen fördröjde.
    Nu helt annat beslöts af Gudar, som stämpla oss ofärd,
    Hvilka ha honom gjort mer hänförsvunnen än alla 235
    Menskor; ty vore han död, jag skulle så mycket ej grämas,
    Om han i Troers land aflidit bland vapenkamrater,
    Eller 1 vännernas händer, enär han kriget beslutit:
    Skulle åtminstone då Achaierne honom en grafvård
    Gjort, och sin son stor ära för kommande tider han vunnit. 240
    Nu på ett snöpligt sätt Harpyierna roffade honom;
    Oomtald, hänsvunnen, han dog, men smärtor och jemmer
    Lemnade mig; dock nu jag ej honom suckande sörjer
    Endast; gudarne hafva mig gjort ock andra bekymmer.
    Ty de ädlingar alla, som ega på öarna välde, 245
    Uppå Dulichion, Sama, och skogbevexta Zakynthos,
    Äfven samtlige de, som på klippiga Ithaka herrska,
    Desse för mor min fjesa, och bringa oss alla på kneken.
    Hon afsäger sig ej det skändliga giftet, och gitter
    Slut ej göra härpå; mellertid de, frossande slösa 250
    Gods mitt; snarligen äfven mig sjelf de skola föröda.

    Honom talade till, misstyckande, Pallas Athene:
    Ack, visst hade du mycket behof af Odysseus, den fjerran
    Stadde, som händer lade uppå de friare fräcka
    Ty om han, hemländ nu, i farstudörren derborta 255
    Stode, försedd med hjelm och med sköld, samt lansarna tvenne,
    Sådan ännu, som jag tillförene skådade honom,
    Sig förnöjande hemma hos oss, och tömmande bägarn,
    När han från Ilos, Mermeros' son, från Ephyra lände;
    Ty jemväl dit reste på snabba galejan Odysseus, 260
    Det mandräpande gift der sökande, att han det måtte
    Ha, för att kopparspetsade pilarna smörja; men han ej
    Gaf, emedan han vördade grannt städs varande gudar;
    Men dock fader min gaf; ty han högligen älskade honom:
    Skulle nu slik uppträda bland friareskaran Odysseus, 265
    Alle de visst snardöde och olycksfriare vore.
    Men i sanning ju detta beror af gudarnes allmakt,
    Om, hemkommen igen, han hämnas skall eller icke,
    Uti de egna salar, och dig jag bjuder betänka,
    Huru du må ur salen sin kos de friare drifva. 270
    Vill du mig nu åhöra, och akt mig gifva på orden?
    Sedan i morgon du kallat Achaiska drottarna samman,
    Ordet förkunna dem alla, och gudarna vare dig vittnen.
    Friarne bjud, att sprida sig hän, hvaren till sitt eget.
    Mor din bjud, i fall nu dess hug ilfänas på gifte, 275
    Att till fadrens palats hon gånge, den mäktiges, åter.
    Der de bröllopet sen tillställa, och ordna en hemgift,
    Särdeles rik, som det höfves att följa den älskade dottren.
    Men dig sjelf jag vill ge ett grundeligt råd, om du tar det.
    Rusta med tjugu roddare ut den bästa galeja, 280
    Res så att efterspörja din far, som längesen bortfor;
    Om bland dödliga någon berättar dig, eller du hörer
    Sägn från Zeus, som mest åt menskorna tidender bringar.
    Först då till Pylos res, och dig der hos Nestor befråga,
    Till Menelaos dän, blondlockiga kongen i Sparta. 285
    Ty bland kopparklädda Achaierna sednast han hemkom.
    Skulle du nu förnimma din faders lif och hans hemkomst,
    Sannerlig, fast ock qvald, du ännu ett år må förbida.
    Men om höra du får, att han dött och mera ej finnes,
    Vändande sedan igen till älskade fädernejorden, 290
    Må du åt honom resa en vård, och begå hans begrafning
    Rikligen, såsom det höfs, och din mor bortge åt en annan.
    Men när detta du nu fullbordat hafver och verkställt,
    Sedan bör du betänka uti ditt sinne och hjerta,
    Huru i eget palats du friarna ändtligen månde 295
    Döda, med list, eller ock offentligt; du icke behöfver
    Bära dig åt som ett barn, ty du är ej mer vid de åren.
    Eller hörde du ej, hvad pris vann bålde Orestes
    Inför menniskor alla, då fadermördarn han dräpit,
    Den sveksinnte Aigisthos, som dräpte hans ryktbara fader? 300
    Älskade, du också (ty jag ser dig så stor och så vacker,)
    Tapper var, att hos sednaste slägt man godt om dig säge.
    Men jag redan begifver mig nu till snabba galejan,
    Och till de mina, kanske för väntningen högligen ledsna.
    Sörj för dig sjelf, och noga betänk de orden jag talat. 305
    Henne Telemachos nu, den förståndige, svarte, och sade:
    Gästvän, sannerlig du välmenande detta har talat,
    Liksom en far till sin son, och aldrig jag glömmer de orden.
    Men dröj qvar nu likväl, änskönt du så brådskar med resan,
    Att du må bada dig först, samt sen, förnöjande sinnet, 310
    Återgå med en skänk till galejan, gladlig i hjertat,
    Kostlig, ooh vacker skänk, som städs skall vara dig skåpskatt,
    Gifven af mig; så plär gästvännen gifva sin gästvän.

    Honom svarade sen klarögda gudinnan Athene:
    Mig ej må du numer qvarhålla, som trängtar att resa. 315
    Men den skänk, ditt hjerta befaller dig åt mig förära,
    Den må du ge, att jag hem får föra, då åter jag kommer,
    Tagande ock en särdeles grann, som förtjenar dig motskänk.

    Hon, när detta hon talt, bortgick, klarögda Athene,
    Och som en fågel åt himmelen flög, men honom i hjertat 320
    Lade hon styrka och mod, påminnande honom om fadren
    Mera än nånsin förut; han, varsnande detta med tanken,
    Häpnade mycket, förty han en gud det anade vara.
    Genast till friarna nu sig begaf gudliknande mannen.
    Qvad för dessa då just högröstige sångarn; med tystnad 325
    Sutto de alle, och hörde; han sjöng om Achaiernas bittra
    Hemfärd, hvilken från Troia beredde dem Pallas Athene.
    Men der i högan loft åhörde gudomliga sången
    Drotten Ikarios' dotter, förståndiga Penelopeia.
    Gick så utföre trappan, den höga, i egna palatset, 330
    Icke allena, tillika också två tärnor nu följde.
    När hon till friarne sen nedstigit, den ädla bland qvinnor,
    Stod hon invid dörrposten utaf välbyggda palatset,
    Sänkande för sitt anlete ned den glänsande slöjan.
    Men vid hvardera sidan der stod en beskedelig tärna. 335
    Gråtande sedan talte hon till den gudomliga sångarn:

    Phemios, visst mång andra de dödliges fröjder du känner,
    Gudars och mennniskors verk, som sångarne herrligen qväda,
    Något af dessa besjung, här sittande, men de med tystnad
    Vinet dricke; du må upphöra med denna så sorgsna 340
    Sången, hvilken hos mig mitt hjerta i bröstet beständigt
    Qväljer; ty mig mest träffat den oförglömliga smärtan.
    Sådant hufvud jag saknar, och alltid minns jag min make,
    Honom, hvars ära sig vida i Hellas spridt och i Argos.

    Henne Telemachos nu, den förståndige, svarte, och sade: 345
    Moder min, hvi misstycker du dock, att den älsklige sångarn
    Roar oss, efter hjertats behag? Ju ej sångarne äro
    Saker, men Zeus törhända ar saker, som sådant förunnar
    Åt påhittiga män, som honom det täckes åt hvarje.
    Denne förtycke man ej, att han sjunger de Danaers ofärd. 350
    Ty den visan menskorne mer än andra beprisa,
    Hvilken uti åhörarnes krets af alla är nyast.
    Derför ditt hjerta och sinne också uthärde att höra.
    Ej är Odysseus den ende som hemkomstdagen förlorat;
    Fingo sin bane ju ock mång andre männer, vid Troia. 355
    Utan gå till ditt rum, och sköt der ärender dina,
    Väfstoln äfvensom sländan, och tjenarinnorna mana
    Att till arbete gå; om saken må männerne vårda
    Samtlige; mest dock jag. Ty min är makten i huset.

    Hon förvånad och stum till kammaren åter begaf sig; 360
    Ty sin sons förståndiga tal hon lade på hjertat.
    Men när i högan loft hon hade med tärnorna stigit,
    Sedan begret hon Odysseus, den älskade maken, tills ljuflig
    Sömn på dess ögonlock nedsändes af Pallas Athene.
    Friarne stojade qvar i de dunklande salarna hurtigt, 365
    Önskande samtlige få vid henne hvila i bädden.
    Men Telemachos nu, den förståndige, började orda.

    Friare J till min mor, som egen en trottsande fräckhet;
    Låtom oss gästande här förlusta oss, utan ett sådant
    Stoj; ty herrligt ju är det minsann, att höra en ståtlig 370
    Sångare, som han är, med gudarne lik till sin stämma.
    Tidigt på morgonstunden vi måga oss samla till rådslag
    Alle, att jag rent ut får eder min mening förkunna,
    Att ur salarna gå; tillställen er andra kalaser,
    Frätande eget gods, omvexlande en med den andra. 375
    Om er detta likväl mer önskeligt synes och bättre
    Vara, att utan straff en endes besittning förstöra,
    Öden! men jag anropar de alltid varande gudar.
    Om Zeus unnar en gång att lika må gäldas med lika,
    Visst ohämnade skolen J då i palatset förstöras. 380

    Talade så, och de alle med tändren i läpparna beto,
    Öfver Telemachos undrande sig, att dristigt han ordat.

    Honom talte då till Antinoos, son af Eupeithes:
    Gudarne sjelfve, minsann, dig undervisa, att vara
    Så storordig i mun, och prata så särdeles dristigt. 385
    Måtto dig aldrig på Ithakas ö till konung Kronion
    Göra, ehuru hon är, med födslen, ditt fädernerike.

    Honom Telemachos nu, den förståndige svarte, och sade:
    Blir du, Antinoos ond kanhända för det jag nu säger?
    Visst jag Ithaka ville, om Zeus det unnar, besitta. 390
    Eller menar du det bland menniskor vara ett lappri?
    Sannerlig är det ej slemt, att herrska; ty kongars palats strax
    Blir förmöget, de sjelfve också mer hedras än andre.
    Men här finnas likväl de Achaiers kongar i sanning
    Andre månge på Ithakas ö, så unge som gamle. 395
    Någon af dem det hafve, när bortdött ädle Odysseus.
    Jag likväl i vårt hus skall herre vara, och herre
    Öfver de slafvar, som fångat åt mig den ädle Odysseus.

    Honom Polybos' son, Eurymachos, svarte, och sade:
    Detta, Telemachos, ligger helt visst i gudarnes händer 400
    Ho som på Ithakas ö skall vara Achaiernes konung;
    Sjelf må likväl du besitta ditt gods och beherrska ditt husfolk.
    Ej tör komma en man, som emot din vilja, med våldsmakt
    Godset rycker dig från, så länge vår ö är befolkad.
    Men, kärälsklige, dig jag vill tillspörja om gästen, 405
    Hvadan den mannen kom, och ifrån hvad land han sig skryter
    Vara, och hvar hans fädernejord, hans stämma befinnes.
    Bragte han tidender med om din hem anländande fader,
    Eller kom han väl hit, för att egna ärender sköta?
    Huru han hastigt ilade bort, och ej veta, hvem han var 410
    Fingo vi; dock han ej var till anletet lik med en usling.

    Honom Telemachos nu, den förståndige svarte, och sade:
    Sannerlig, Eurymachos, är förlorad min faders igenkomst;
    Derför jag litar ej mera på tidender, hvadan de komme,
    Icke jag aktar heller de gudabeslut, som min moder 415
    Kallande siaren hit i vår sal, utforskar af honom.
    Denne åt mig från Taphos är länd, en fäderne gästvän,
    Mentes, den insigtsfulle Anchialos' son han sig skryter
    Vara, och konung han är för de Taphiska roddarebussar.

    Så nu Telemachos; dock i sin själ han kände gudinnan. 420
    Men de som vändt sitt sinne till dansen och tjusande sången,
    Än förlustade sig, af bidande aftonens påkomst.
    Än de förlustade sig, då den mörka aftonen påkom.
    Sen för att sofva en hvar sig ändtligen makade hemåt.
    Och Telemachos dit, der på prydliga gården hans sofrum 425
    Högt var byggdt, på ett välkringskådeligt ställe, begaf sig
    Sjelf till hvila också, omvälfvande mycket i sinnet.
    Bar så för honom brinnande bloss den aktsama tärnan
    Eurykleia, en dotter till Ops, sjelf son till Peisenor,
    Henne med egna medel sig köpt tillförne Laertes; 430
    Tjugu oxar han gaf, och hon var då blomstrande flicka.
    Likt med sin värda gemål i palatset han aktade henne,
    Delande aldrig dess bädd, och sin makas vrede så undvek.
    Hon medförde de brinnande bloss, hon älskade honom
    Ock bland tärnorna mest, och fostrat honom som liten. 435
    Nu han öppnade dörrn till det välinrättade sofrum,
    Satte på sängen sig sen, afklädande tröjan, den fina,
    Hvilken han lade i händren utaf klokrådiga gumman.
    Men då hon tröjan ihop väl vecklat och putsat behörigt,
    Hängde hon henne på knaggen bredvid den pyntade sängen, 440
    Gick så utur sofrummet, och drog till dörren med silfver
    Ringen, och sen med dess rem framsköt hon rigeln derjemte.
    Der helnattligt han nu, omtäckt med de finaste fårskinn,
    Välfde den färd i sitt sinne, som honom i Athene bebådat.

Andra Sången.

    När sig nu viste den tidiga, rosenfingrade Eos,
    Hastade upp från sin bädd den älskade son af Odysseus,
    Sedan han klädt sig; och hängde det eggiga svärdet på axeln,
    Bandt ock sköna sandaler inunder de fylliga föttren,
    Och ur sitt sofrum gick, jemlik med en gud till att påse. 5
    Och så befallte han sen högljudda herolderna genast
    Kalla till sammankomst hårfagra Achaierna alla.
    Desse kallade alla, som ock församlades skyndsamt.
    Men då de samlats redan, och hopförsamlade voro,
    Sjelf han till samlingen gick, med kopparlansen i handen. 10
    Icke allena, ty två snabbfotade stöfvare följde.
    Och ett gudomligt behag utgöt nu på honom Athene.
    Häpnande såg det samtlige folk till den kommandes möte.
    Satte sig ned på sin faders stol, och Geronterne veko.
    Då begynte nu först friborne Aigyptios orda, 15
    Han som af ålderdomen var krökt, och visste så mycket.
    Ock hans älskade son åtföljt gudmaken Odysseus
    Till skönfåliga Ilion hän på de håldade skeppen,
    Antiphos, kämpen; men honom ihjelslog vilde Kyklopen
    Uti den håliga grottan, och redde sin yttersta qvällsvard. 20
    Ock tre andra han hade; bland friarne en af den dvaldes,
    Eurynomos, men två städs blefvo vid fädernegodset.
    Dock han, sorgsen och klagande, ej sin Antiphos glömde,
    Men tårgjutande nu tog ordet, och började tala:

    Hören mig nu Ithakesier ock, hvad jag ämnar er säga! 25
    Aldrig skedde hos oss rådsamling ännu eller möte,
    Alltsen den ädle Odysseus på hålkade skeppena bortfor.
    Ho har oss nu församlat? och hvem påkom så behofvet,
    Hvem bland de yngre män, eller dem som gamlare äro?
    Monne han tidender hört om en hit antågande krigshär, 30
    Dem han oss sade bestämdt, då han förr dem skulle förnummit,
    Eller monne han annan en folksak nämner och kungör?
    Redlig synes han mig; allt godt han njute! åt honom
    Zeus fullborde till lyckeligt slut, hvad han välfver i sinnet!

    Sade. Odysseus' älskade son järtecknet förnöjde, 35
    Och han ej mera länge der satt, men längtade tala.
    Steg så i samlingens midt, och spiran i handen emottog
    Af Peisenor, herolden, som visste de klokaste tankar.
    Först derefter han vände sitt tal till den gamle och sade:

    Gamle, den man är ej fjerran, — du sjelf det genast förnimmer. — 40
    Just jag folket församlat, och mest påkommer mig ängslan.
    Jag ej tidender hört om en hit antågande krigshär,
    Dem jag er sade bestämdt, då jag förr dem skulle förnummit,
    Icke heller jag annan en folksak nämner ooh kungör;
    Utan min egen sak, som mig ofärd störtat i huset, 45
    Tvefaldt; dels har jag mist den ädlaste far, som bland eder
    Samtliga förr var kong, och likt en fader så godsinnt.
    Nu en vida större också, som snarligt alldeles
    Hela mitt hus förstör, och i grund föröder min lifskost.
    In på min mor, som ej vill, en skara af friare tränger, 50
    Söner till sådane män, som härstäds äro de högste.
    Desse rädas att gå till Ikarios' hus, som är hennes
    Fader, att sjelf sin dotter han må utstyra med brudskänk,
    Gifva åt hvem han vill, som väl tacknämelig kommer.
    Men nu i vårt hus städs qvardröjande dagar på dagar, 55
    Slaktande åt sig oxar ooh får och getterna feta,
    Hålla de friska kalas, och dricka det glödande vinet
    Skamlöst; mycket föröds mellertid, ty ej finnes en sådan
    Man, som Odysseus var, ofärden att värja från huset.
    Vi ej äro i stånd att värja, och äfven härefter 60
    Räddningslöse vi bli, och ej alls förstå oss på nödvärn.
    Sannerlig slikt afvärjde jag visst, om jag egde förmåga.
    Outhärdliga äro de saker som hända, och nesligt
    Hela mitt hus förstörts; ock borde ni sjelfve förargas,
    Borde blygas också för de här kringboende menskor, 65
    Hvilka bo häromkring; och frukten för gudarnes vrede;
    Kanske, förgrymmade, än de näpsa så skamliga dater.
    Både jag Zeus anropar, Olympiern, äfvensom Themis,
    Hvilken männernes råd upplöser, och bringar att sitta;
    Hejden er, vänner, och låten af hårda bekymret mig ensam 70
    Täras, såframt ej nånsin min far, den ädle Odysseus,
    Har, fiendtelig, gjort fotbrynjta Achaierna illa,
    Och J, gäldande det, fiendtlige, illa mig gören,
    Eggande dessa; för mig långt bättre det vore i sanning,
    Att J skullen förtära båd boskapshjordar och skåpskatt. 75
    Ja, om J allt uppåten, kanske snart följde betalning.
    Ty vi skulle i staden med ord ombedja så länge,
    Återfordrande vårt, tills allt oss gifvits tillbaka.
    Nu obotliga smärtor J mig inkasten i själen.

    Så han talade vred, och till marken slängde sin spira, 80
    Gjutande tårar; det samtliga folk betogs då af miskund.
    Tego så alle de andre dervid; ej vågade någon
    Endaste gifva Telemachos svar i kränkande ordalag;
    Men Antinoos honom allen' tilltalte och svarte:

    Hvad har du sagt, högpratig Telemachos, dristig i stormod, 85
    Skymfande oss! Du ville väl nog påstänka oss skamfläck.
    Saker äro dig dock de Achaiiske friare icke,
    Utan din mor, som mer än en ann förstår sig på ränker.
    Ty nu redan ha tre år gått, snart vandrar det fjerde,
    Sen den tid i Achaiernas bröst hon hjertat bedårar. 90
    Hopp hon åt hvar man skänker, och sig utlofvar åt alla,
    Sändande tidender; dock helt annat dess sinne begrundar.
    Så bland öfriga svek hon fejande stämplade äfven:
    Sättande upp stor väf, hon i kammaren började väfva,
    Fin, oändeligt lång, och till oss hon talte och sade: 95
    Svenner, som frien till mig, då den ädle Odysseus nu hängått,
    Biden på bröllopet än, och brådsken ej, tills jag en likskrud
    Färdig arbetat, — att icke mitt garn må ödas förgäfves, —
    Åt friborne Laertes, tilldess, att honom omsider
    Tager den långutsträckande döds förderfliga öde. 100
    Att ej i landet på mig Achaiinnorna måga förargas,
    Om han förutan täckelse låge, som egde så mycket.
    Så hon talte, hos oss manhaftige hjertat bevektes.
    Visserlig väfde hon nu om dagen på väfven, den stora,
    Men om nättren den rispade opp, då hon facklorna framsatt. 105
    Så hon i tre år svek oss med list, och bedrog de Achaier;
    Men när fjerde året nu kom, och tiderna kommit,
    Sade oss då bland tärnorna en, som grannligen visste,
    Och vi träffade henne, som rispade herrliga väfven.
    Så hon slutade den, fast alls ej villig, af nödtvång. 110
    Dig ge friarne detta till svar, att väl du må veta
    Sjelf i din egen själ, och Achaierne alle må veta:
    Skicka din moder hän, och befall att till make hon tager
    Honom, som fadren befaller, och som ock henne behagar.
    Men om hon lång tid än utledsnar Achaiernas söner, 115
    Välfvande sådant i sinnet, som rikligt förlänat Athene,
    Fyndigt vett, och derhos förträffliga slöjdernas insigt,
    Svek derjemte, som aldrig vi hört om en bland de fordna,
    Som, skönflätiga, här tillförene bott i Achaia,
    Tyro, och Alkmene, eller ock skönflätig Mykene: 120
    Ingen enda af dem de finter som Penelopeia
    Visste; men denna likväl sig ej till fromma hon uttänkt.
    Ty de skola din kost och ditt gods så länge förtära,
    Som hon blifver vid detta beslut, det säkert en gud har
    Henne i sinnet laggt. Sig sjelf stor ära måhända 125
    Gör hon, men dig helt säkert förlust af mången besittning.
    Vi ej hem oss begifva, och annorstädes ej heller,
    Innan hon gift sig med den af Achaierna, hvilken hon tycker.