§ 21. Odin såsom runors och skaldskaps uppfinnare. Odin och Saga.
Runor (fn. Rúnar) äro ett uttryck af vetandet om tingen och andens herravälde öfver dem. Anden, som genomtränger och utforskar naturen, är Odin, och då han har fattat tingen, trycker han sitt tecken på dem, och dessa tecken äro runorna. Således är Odin runornas uppfinnare.
Rún (pl. -ar) betyder hemlighet, hemlig lärdom, sång, tal, skrift (jfr lat. carmen). Troslärorna sjelfva kallas ofta i de gamla dikterna runor eller stafvar. Den första benämningen betecknar ursprungligen tal, den andra skriftecken, hvilken senare betydelse runor också fick längre fram. Ofta benämnes sjelfva trollsången eller trollformuläret rúnar (Keyser).
Skaldskap (fn. Skáldskapr) föreställes såsom en inspirerande dryck; den, som njuter honom, är skald. Jätten Suttung (fn. Suttungr) förvarade i det inre af Nitberget denna kostbara dryck, som derför kallas Suttungs mjöd, samt satte sin dotter Gunnlöd (fn. Gunnlöð) att vakta den samma. Odin stiger ned i berget efter att hafva besegrat alla hinder, vinner omsider Gunnlöds kärlek och får tillåtelse att tömma drycken. Han för så upp Suttungs mjöd till öfverjorden och gör människorna delaktiga deraf. Sålunda uppstår och utbredes skaldskap.
Gunnlöð, som inbjuder till strid, af gunnr, strid, och laða, inbjuda; utan strid vinner ingen seger i diktkonsten.
Af denna myt finnes en utförligare, men långt yngre framställning i Snorra-Edda. Brage berättar, huru åsar och vaner i början krigade med hvarandra, men sedermera ingingo förlikning och gemensamt bildade (genom att spotta i ett kar) ett fredsmärke, som åsarne togo och gjorde till en man, Kvåse (fn. Kvásir). Denne man är så vis, att ingen spörjer honom om något, som han icke kan förklara. Han for vida omkring för att undervisa människorna. En gång kom han till ett gille hos dvergarne Fjalar och Galar. Desse kallade honom till enskildt samtal, dräpte honom och läto hans blod rinna i två kar och en kittel, som hette Odröre (fn. Oðrærir); karen hette Son (fn. Són) och Bodn (fn. Boðn). De blandade honung i blodet, hvaraf uppkom ett så härligt mjöd, att hvar och en, som dricker deraf, blir skald eller kunskapsman. Detta mjöd fick Suttung i bot för sin fader och moder, hvilkas död Fjalar och Galar förorsakat.
Oðrærir som rör sinnet, af óðr, sinne, förstånd, snille, inspiration, poesi, och hræra, röra. Són, försoning. Boðn, anbud, offer.
Mytens förklaring är denna. Af åsars och vaners förenade kraft (spotten) uppkommer Kvåse, d. v. s. frukten, hvarur saften pressas, som, blandad med honung, gifver inspirationens andliga dryck. I Odröre ligger inspirationen, sinnets upplyftande till det gudomliga, i Bodn sinnets hängifvande deråt, i Son sinnets fulla genomträngande deraf (Petersen).
Saga (fn. Saga) är historiens gudinna. Hon är bland åsynjorna den andra i ordningen och följer näst efter Frigg. Hennes boning heter Söckvabäck (fn. Sökkvabekkr), hvarest svala böljor brusa fram. Glada dricka der Odin och Saga alla dagar ur gyllene kar.
Saga, den förtäljande; jfr segja, säga. Sökkvabekkr, den nedsänkande, med sig bortspolande bäcken, af sökkva, sjunka, sänka, och bekkr, bäck.
Söckvabäck är tidens, historiens ström. Jfr grek. Klio, hvilken utvecklar sig som en blomma i musernas krans. I norden står Saga ensam, endast slutande sig till Odin, alla bedrifters stamfader (Petersen).
§ 22. Vaner.
När åsar och vaner ingingo förlikning, gåfvo de hvar andra gisslan (§ 11). Vanerne gåfvo då åt åsarne Njord och hans barn Frö och Fröja, hvilka sålunda blefvo upptagna bland åsarne.
Njord eller Njärd (fn. Njörðr) är det farbara och fiskrika kusthafvets gudom, hvarifrån skeppsfart, handel och välstånd utgå. Han åkallas på sjön och vid fiske, råder för vindens gång, samt stillar haf och eld. Hans boning heter Noatun (fn. Nóatún), och han är så rik, att han kan gifva rikedom åt alla dem, som bedja honom derom.
Njords hustru är Skade (Skaði), en dotter till jätten Tjasse, som gudarne hade dödat. Skade erhöll Njord till man i förlikning för sin dödade fader. De trifdes dock ej väl samman. Skade ville bo, der hennes fader bott, på några fjäll i Trymheim; Njord åter vid hafvet. De förliktes så, att de skiftevis skulle uppehålla sig nio dagar i Trymheim och nio på Noatun; men Njord blefvo fjällen leda, ty illa tycktes honom ulfvars tjut mot svanars sång, och Skade kunde ej sofva vid hafskusten för måsarnes skri. Derefter drog Skade upp på fjällen och förblef boende i Trymheim. Der går hon på skidor, jagar med båge och skjuter vildt. Hon kallas skidgudinnan, samt är fjälljagtens och snöängdernas herskarinna.
Njords och Skades barn äro Frö och Fröja.
Njörðr kommer troligen af njörva, förena, hopfästa (§ 12), och betyder då den »bindande, förenande», emedan det farbara hafvet förenar länderna, eller Njord är sambandet mellan åsar och vaner; jfr Njörvasund, Gibraltars sund, eg. det trånga sundet. Nóatún skeppens land, af nór, skepp, och tún, inhägnad plats, gård. Skaði, den skadliga, skadevållerskan (hon upphängde ormen, som dröp etter i ansigtet på den fängslade Loke); jfr skaði, m. skada.
Njord, det jorden närmast omgifvande hafvets gudom, är gift med Skade, d. v. s. den vilda bergfloden förenar sig med hafvet, men hennes ursprung, hennes hem förblir på fjällen, i Trymheim, det larmande hemmet (se Þrymr, Þruma, sid. 50). Efter Njord eller Njärd hafva vi ännu Närding-hundra härad, Närlunda och Närtuna i Upland samt det forna Nærdha-vi, Njords helgedom, i Linköpings stift (Säve).
Skades fader Tjasse dödades af åsarne, då han i örnhamn kom till Åsgård för att återtaga Idun, som han med Lokes hjelp förut bortröfvat, men som Loke, dertill tvungen, under hans frånvaro återfört till gudarne.
Frö eller Frej (fn. Freyr) är årsväxtens och fruktbarhetens gud. Han är den härligaste bland åsarne, råder för regn och solsken samt jordens gröda, och är god att åkalla för fruktbart år och fred. Han råder ock för människors lycka med gods. Han herskar öfver Alfheim, som gudarne i tidens begynnelse gåfvo honom i tandgåfva (§ 9), och der färdas han som kung mellan de idoga alfvarne och frambringar växtlighet på jorden. Han rider på galten Gullborst (fn. Gullinbusti), hvars borst lysa i den mörka natten, samt eger dessutom skeppet Skidbladne (fn. Skiðblaðnir), som alltid har förlig vind. Hans hustru är den sköna gygen Gärd (fn. Gerðr), och hans tjenare heter Skirne (fn. Skirnir).
Freyr, got. frauja, fht. fró, herre, herskare. Gullinbusti af gullin, gyllen, och bursti (busti), försedd med borst, af burst, borst på djur. Skiðblaðnir af skið, skida (att åka på), och blað, blad, årblad; således: ett skepp, som far undan likasom en skidlöpare. Gerðr, det omgärdade såningsfältet, af gerða, gärda; eller »den omgärdande, beskyddande» eller »gårdsfrun» af garði, gård. Skirnir, den som far med de luften renande solstrålarne, af skira, rena, skira.
Såsom årsväxtens och fruktbarhetens gud är Frö äfven en solgud, d. v. s. herre öfver solstrålen, som är det svärd han svingar, en herskare öfver ljuset, så vidt det är nödvändigt för sädens grodd i jorden. Också blir galten en solgalt med skinande borst. Frö dyrkades i Sverge ännu allmännare än Odin och Tor. Honom hembars offer af oxar och svin, i synnerhet om julaftonen, då Frös galt inbars, på hvars hufvud kämpar och konungar lade sin hand, då de nu gjorde löften om de bedrifter, som de under det följande året ämnade utföra (jfr Bragebägaren). Många äro de ställen, som blifvit uppkallade efter honom och der således hans tempel funnits; t. ex. Fröslunda, Frösvi och Frövi, Frösåker, Frösö, Frösunda, Frötuna m. fl. Märk sagan om Yngve Frö och Ynglingaätten!
Frö och Gärd. Frö hade en dag satt sig i Lidskälf och såg ut öfver alla verldar. Då fick han se jätten Gymes dotter Gärd, hvars armar lyste så, att himmel och jord gåfvo återsken deraf. Efter denna syn fick han ingen ro i sitt sinne, förrän han vann Gärds kärlek. Han skickade sin tjenare Skirne till henne att fria för sig, sedan han förut skänkt honom sitt eget svärd. Gärd vill ej lyssna till Skirnes böner; förgäfves bjuder han henne gyllene äpplen och ringen Dröpne (sid. 30 och 54). »Aldrig skola», sade hon, »Frö och jag samman bygga och bo.» Omsider förmår likväl Skirne Gärd att lofva Frö sin kärlek, och nio nätter derefter skulle de mötas i lunden Barre.
Gärd betecknar jorden med den nedlagda säden, Skirne luften, som kommer med solsken. Vårluft och solstrålar söka genomtränga den af vinterkylan stela jordskorpan och frambringa sädesbrodden, men jorden är motsträfvig som ungmön, hvars hjerta ännu ej blifvit genomträngdt af aningen om ett högre lif. Emellertid blefvo vårsolens strålar allt starkare, och omsider öfverlemnar sig Gärd åt Frö; de omfamnas, när knopparne brista i lunden Barre (fn. Barri af bar, knopp, grodd).
Fröja (fn. Freyja) är kärlekens och skönhetens gudinna samt näst Frigg den yppersta af åsynjorna. Hon finner behag i älskogssång och är god att åkalla i kärleksvärf. Hennes boning heter Folkvang (fn. Fólkvangr), hvilken har en stor och rymlig sal, Sessrymne (fn. Sessrymnir). När hon far till strid, tillfaller hälften af de fallne henne, hälften Odin, och hos henne samlas de älskande, som varit hvarandra trogna i döden. Hon eger halskedjan Brising (fn. Brísingamen) och en falkhamn samt åker i en vagn, som drages af två kattor.
Fröja gifte sig med en man, som hette Od (fn. Oðr). Deras dotter Noss (fn. Hnoss) är så fager, att allt hvad fagert och kosteligt är uppkallas efter henne. Äfven säges Gerseme (fn. Gersemi) vara deras dotter. Od drog långt bort, och deröfver gråter Fröja tårar af guld samt drager under olika namn omkring bland okända folk för att leta efter sin make.
Freyja, fem. af Freyr, betyder fru, gmsv. fruva, fruga; deraf husfröja, husfru, sedermera förvandladt till hustru. Fólkvangr, folkens vång, äng, mark. Sessrymnir, den sätesrymliga, af sess, säte, och rýma, rymma, upptaga en viss rymd. Brisingamen, Brisingarnes (en dvergslägts) kedja; eller kan Brising (enligt Säve) betyda »det sammanvridna»; jfr gotl. brisugur, vresig, bris, bröstkörtel på kalf, kalfbress; men, halskedja, halsband. Óðr; se Oðrærir, sid. 63. Hnoss, klenod. Gersemi, kostbarhet, klenod.
Vanadis (fn. Vanadis), vanernes gudinna, kallas Fröja såsom dotter af vanen Njord. Hon har också flere andra namn, af hvilka Mardöll (af mar, haf), »den på hafvet dallrande, gungande», synes hänvisa på en märklig öfverensstämmelse med grekernas Afrodite (Säve). Hon kallas ock »den gråtfagra gudinnan», emedan de tårar, som hon fäller öfver förlusten af sin make, äro det röda guld. Fröja delar med Odin de fallna hjeltarne, ty hjeltens sinne har två hufvudlidelser, strid och qvinnokärlek, och de älskande tillhöra henne. Salen Sessrymne är stor och har många säten, ty kärleken är tillgänglig för alla. Brisingasmycket betecknar skönheten i kärleksgudinnans väsen, och hennes man Od kärlekens berusande makt; hennes saknad och tårar öfver den förlorade maken uttrycka kärlekens längtan och gråt. Hennes kattor äro bilder af smeksamhet och hetsig kärlek. Till Fröja kunna hänföras lika väl som till Frigg åsynjorna Snotra (behaget), Sjofn och Lofn (jfr § 15).
§ 23. Hafvets personligheter.
Vanerne i allmänhet och Njord i synnerhet äro det milda, välgörande hafvets gudomligheter (§ 11). Öfriga personligheter, i hvilka hafvet framträder, äro Öge, Hyme och Mime, hvilka egentligen tillhöra jätteverlden.
Öge (fn. Oegir) herskar öfver det vilda, upprörda, mera aflägsna hafvet, der fiske och seglats ej väl kunna trifvas, den stora oceanen, hvilken likväl ännu icke är helt och hållet otillgänglig för gudars och människors verksamhet. Deraf kommer Öges dubbla natur: han är en jätte, men har likväl fredligt samqväm med gudarne. I hans sal, som upplyses af skinande guld, bärs den skummande drycken omkring af sig sjelf.
Öges hustru Rån (fn. Rán) har ett nät, hvarmed hon söker fånga dem, som färdas på sjön, och de, som omkomma deri, föreställas komma till henne. Öges döttrar, böljorna, hafva bleka lockar och hvita slöjor, äro sällan blida mot män, vagga i vinden och fara omkring i hafsbränningens skär, men leka sällan i lugn.
Oegir, den förskräcklige, af oegja, förskräcka. Rán, rån, plundring, rof.
Öge förblandas understundom med den i fornjotiska naturkulten förekommande Lä (§ 6). Förhållandet mellan Öge och Njord är det samma som mellan grekernas Okeanos, det yttre verldshafvet, och Pontus, medelhafvet, inom jordens gränser (Petersen).
Öges gästabud (fn. Oegisdrekka). Öge kom en gång till Åsgård och hedrades af gudarne med ett präktigt gästabud i deras lysande salar. Han satt vid bordet bredvid Brage, som flitigt drack honom till och för honom berättade många af åsarnes bragder. Öge blef upprymd och inbjöd i sin ordning gudarne till ett gästabud hos sig. Emellertid saknade Öge en kittel, tillräckligt stor för att deri brygga mjöd åt alla gästerna, men denna brist afhjelptes derigenom, att Tor, åtföljd af Ty, från Hyme hemtade en kittel, som var en mil (rast) djup. Nu föranstaltades gästabudet, och åsar och alfvar församlade sig der, men Tor var icke med. Det var ett präktigt gille. Der var lysande guld i stället för eldsljus och ölet skänkte sig sjelft, och man prisade mycket Öges tjenare Fimafäng och Älde. Strängt fredlyst var detta ställe. Icke dess mindre dödade Loke, som objuden infann sig vid gillet, Fimafäng, då denne vägrade honom inträde i gästabudssalen. Då lyfte gudarne sina sköldar och lupo med anskri mot Loke samt drefvo honom till skogen; men sjelfva återvände de till gästabudet. Loke vände emellertid också tillbaka, trädde in i salen och uppmanade gudarne att anvisa honom plats eller drifva honom bort. Brage affärdar honom, sägande, att åsarne aldrig skulle gifva honom plats i gillet. Då for Loke ut i ohöfviskt tal och hånande ord mot alla gudar och gudinnor. Sjelfva Tor, som slutligen kommer, får höra smädeord, derför att han en gång tagit sig nattläger i jätten Skrymes handske (sid. 41) och för det han kastat bort sin hammare vid det fåfänga försöket att meta upp Midgårdsormen. Men sedan Loke sålunda retat Tor, vågade han icke längre stanna qvar i salen, utan dolde sig i Frånangers fors under skepnad af en lax. Der togo åsarne honom slutligen och öfverlemnade honom åt ett välförtjent straff (se sid. 75).
Hyme (fn. Hýmir) är herskare öfver det vida, öde Ishafvet, inom hvars område ingen utom Tor kan intränga. Då åsarne skulle gästa Öge och denne icke hade en tillräckligt stor bryggkittel, hemtade Tor en ännu större från Hyme (sid. 47).
Hit hör äfven den mot gudar och människor fiendtliga Midgårdsormen (§ 24).
Hýmir af húm, skymning.
Att kittelns hemtande från Hyme betecknar det af vintern fjättrade hafvets frigörande, är förut (sid. 48) anmärkt.
Mime (fn. Mimir) är herskare öfver hafvets egentliga urkälla, och såsom sådan står han bakom både Njord, Öge och Hyme. Mimes brunn är under den rot af verldsträdet, som går till rimtursarne, och i den samma äro fördolda vishet och förstånd (§ 14). Odin kom dit och bad om en dryck, men erhöll honom icke förr, än han satt sitt ena öga i pant (se sid. 26 och 32).
Mimir, erinring, minne; jfr lat. memor.
Då åsar och vaner slöto fred och gåfvo hvarandra gisslan, gåfvo åsarne åt vanerne Höne, hvilken blef deras höfding, samt sände med honom den vise Mime, som gaf Höne alla goda råd. Men när Höne var på ting och Mime ej i närheten, då kunde Höne intet råda, hvarför vanerne misstänkte, att åsarne bedragit dem i mannaskiftet. De togo då Mime och dödade honom samt sände hans hufvud tillbaka till Odin. Denne tog hufvudet, smorde det med örter, qvad galder deröfver och trollade så, att det talade med honom och sade honom många fördolda ting (jfr sid. 32).
Odin hemtar råd och upplysning af Mime, d. v. s. anden sänker sig ned i minnets, erinringens djup, der utvecklingsämnena ligga dolda. Hvarje dag, som vi tänka en ny tanke, har denna minnena att tacka för sin födelse; hvarje handling vi utöfva har sin grund i fjärran aflägsna, måhända blott halft medvetna minnen, och framför allt skådar Sagas vän (Odin) städse tillbaka till ursprunget (Petersen, sid. 144).
§ 24. Loke och hans slägt.
Loke (fn. Loki) bildar en motsats till alla de andra gudarne och är det onda i alla riktningar. Han är listens, falskhetens, det ondas gud. Likasom Odin genomtränger skapelsen för att öfverallt väcka ett högre andligt lif, likaså blir Loke källan till det onda. I människans ådror rinner han som sinlighet, källan till alla onda lustar; i naturen framträder han som det förderfliga i luft, eld och vatten; i jordens sköt som den vulkaniska elden, i hafvet såsom en glupande orm, i underjorden som den bleka döden. I begynnelsen var Loke icke sådan, utan på det innerligaste förbunden med Odin genom fostbrödraskapets heliga band. Under namn af Lodur eller Lopt (§ 7) deltager han i människans skapelse och gifver henne blodet, lifsvärmen, den sinliga naturen; men han skilde sig från Odin och blef ond samt beständigt allt värre och värre. Loke är som elden, hvilken, när han verkar i det godas tjenst, är välgörande och nödvändig för all utveckling, men kan blifva farlig och förderflig.
Till utseendet är Loke fager och har vackra drag, är smidig och hurtig, men har en skygg, ondskefull blick. Han bragte åsarne ofta i stor förlägenhet och olycka, men var äfven som oftast tvungen att hjelpa dem derur. Hans fader var jätten Farböte (fn. Far-* *bauti) och hans moder Löfö (fn. Laufey) eller Nål (fn. Nál). Hans bröder äro Byleist (fn. Býleistr) och Hälblinde (fn. Helblindi).
Loki är enligt någras uppfattning = logi, eldslåge; enligt andras är Loke = lockaren, förföraren: andra åter härleda namnet af verbet lúka, ända, tillsluta, igenlycka, och skalle det då betyda antingen »den slutne, inbundne» eller »den slutande, gudamaktens ände». Farbauti, den som drifver skeppet, vind, af far, skepp, och bauta, slå, stöta. Laufey, Löf-ö, af lauf, löf, och ey, ö. Nál, nål. Byleistr af býr, bebodd ort, stad, och leysa, upplösa. Helblindi, den dödligt bländande, af hel, död, och blinda, blända.
Att de gamle vid Loke närmast och ofta tänkt på elden är uppenbart. Likasom jorden och hafvet efter sina olika yttringar hafva flere gudomligheter, likaså har elden sina former: han är himmelsk, förbunden (såsom Lodur) med Odin, jordisk som en Fänresulf, underjordisk som den fjättrade Loke. Också antyda namnen på Lokes slägt föreställningen om honom såsom elden: Farböte, som slår skeppet, är vinden; Löfö eller Nål är det bränbara trädet, löfvet eller barret på träden; Byleist ock Hälblinde kunna beteckna den förtärande flamman. Men detta är blott en sida i Lokes väsen; hans natur, såsom en hela sinlighetens uppenbarelse, omfattar vida mera. Han är det onda öfver hufvud, det förderfliga i naturen, och den onda lidelsens makt i den sedliga verlden. Så har han ock bibehållit sig i folktron: han är den onde, djäfvulen (jfr Petersen, sid. 310). Ehuru han visserligen i begynnelsen är ett med Odin, framträder han dock, i följd af sin onda utveckling, tillika såsom af en annan stam (jfr hans föräldrar och bröder).
Loke griper öfverallt in i åsarnes lif, förderfvande eller hjelpande. Märk myterna: Tors tåg till Jättehem, Sifs hår, Iduns bortröfvande, Brisingskedjans stöld, samt den största ogerningen, Balders död, m. fl.
Lokes barn. Med sin hustru Sigyn (fn. Sigyn) hade Loke sonen Nare eller Narfve (fn. Nari, Narfi), och en broder till honom var Vale (fn. Vali).
Med jätteqvinnan Ångerbåda (fn. Angrboða) födde Loke tre barn: Fänre eller Fänresulf, Midgårdsorm och Häl. Att dessa tre syskon, som hade en sådan moder och ännu mer en sådan fader samt uppföddes i Jättehem, skulle vålla åsarne mycket men, det visste de af spådomar, och derför lät Allfader gudarne taga och föra dem till sig.
Angrboða, den olycka bådande.
Fänre eller Fänresulf (fn. Fenrir l. Fenrisulfr) uppfödde åsarne hemma, och endast Ty hade nog djerfhet att gifva honom mat. Då de sågo, huru mycket han växte, och visste, att han skulle bringa dem skada, då beslöto de att binda honom. Tvänne gånger hade han också låtit sig fängslas af dem, men båda gångerna sprängt banden. Då han tredje gången skulle visa sin styrka på det osynliga bandet Gleipne (fn. Gleipnir), lät han endast med det vilkoret binda sig, att någon af åsarne lade sin högra hand i hans gap till underpant derpå, att bandet vore gjordt utan svek. Ty uppfylde vilkoret och ulfven lät sig bindas, men förmådde icke spränga bandet, hvarför Ty miste sin hand. Då åsarne nu sågo, att ulfven var bunden, fäste de bandet vid en klippa och satte ett svärd i hans mun, hjaltet i underkäften och spetsen i öfverkäften. Så ligger vargen, bunden och tjutande, till gudarnes skymning.
Fänresulfven är den af människorna fjättrade elden på jorden. Han är fruktansvärd, när han befrias ur sina band, och far som en glupande ulf fram öfver människoboningarna. En gång, vid gudarnes skymning, skall han tillintetgöra den himmelska elden, Odin.
Midgårdsorm (fn. Miðgårðsormr) kastade Allfader i det djupa hafvet, som omgifver alla länder. Der har ormen växt till en sådan storlek, att han slingrar sig om alla länder och biter sig i stjerten. Tor kämpade med honom, men förmådde icke dräpa honom.
Midgårdsormen betecknar således det vilda, upprörda hafvet.
Häl (fn. Hel) kastade Allfader ned i underjorden. Der herskar hon i Hälheim (§ 13) såsom den förskräckliga, likfärgade, obevekliga dödsgudinnan samt de eviga straffens gudinna. Till henne komma alla, som dö af sjukdom och ålderdom. Stor är hennes boning och står under en af verldsträdets rötter. Framför den samma ligger den vaksamma hunden Garm vid Gnupahålan och rusar mot de ankommande med blodigt bröst och fradgande gap. Der sitter Häl, girig och obarmhertig, vid städse halföppen dörr för att allt mottaga och intet återgifva. För de onda är der en särskild afdelning nere i djupet.
Föreställningarna om Häls rike och lifvet efter döden äro dunkla. »Att komma till Häl» kallas öfver hufvud att dö. Balder kommer, ehuru dödad genom ett vapen, till Häl; likaså Sigurd Fafnesbane, som föll för lönmord. Hos Fröja samlas de älskande, som varit trogna i döden, till Gefion komma alla mör, till Tor trälarne, och till Rån de, som omkomma i böljorna; således hvarken till Häl eller Valhall. Ehuru Häl fasthåller sitt rof, kunna dock de döda komma såsom spöken till öfverjorden och inverka på de lefvande (t. ex. Helge Hundingsbane), eller ock (såsom Helge Hjorvardsson), återfödas. Sjelfva orten bortom grafven kallades också Häl, äfvensom Hälheim. Deraf hafva vi slå ihjäl (gotl. sla i hál) och helvete (fn. helviti, eg. Häls straff). Jfr Garm (fn. Garmr, hund) med grek. Kerberos.
Lokes straff. Mycket ondt hade Loke ostraffad begått. Framför allt hade han förorsakat Balders död, samt såsom Töck hindrat hans återkomst från Häl, och gudarne hade icke vågat hämnas detta, ty Balder hade blifvit dödad på ett heligt och fridlyst ställe. Så blef Loke städse mera öfvermodig. Med triumferande hån uppträder han vid Öges gästabud mot gudarne och öfveröser dem alla med skymford. Derefter gick han bort och gömde sig i forsen Frånanger (fn. Fránangr) under skepnaden af en lax. Der fångade åsarne honom med ett nät, hvartill han sjelf gjort modellen. Nu var Loke fången och fredlös. Hans son Vale förvandlade gudarne i en ulf, som sönderslet sin broder Narfve, och med dennes tarmar fastbundo de Loke vid trenne stenar. Derpå tog Skade en etterorm och fäste den samma öfver hans ansigte, så att ettret skulle drypa honom i ansigtet. Hans hustru Sigyn står hos honom och håller en skål under etterdropparne, och när skålen är full, går hon bort och slår ut ettret. Under tiden dryper ettret från ormen ned på hans ansigte, och då vrider han sig så våldsamt, att hela jorden skälfver. Det kallas jordskalf. Der ligger Loke i länkar till gudarnes skymning.
I Völuspá och Snorra Edda följer Lokes straff omedelbart på Balders död, men i Oegisdrekka förlägges det efter gästabudet hos Öge. Berättelsen om Sigyn, som står hos sin man och håller en skål under etterdropparne, framställer en rörande bild af den äktenskapliga troheten.
III.
Undergång och återfödelse.
§ 25. Undergång.
Allt skapadt förgås. Icke blott verlden, såsom hon i tid och rum utvecklat sig, utan äfven gudarne sjelfva förgås, emedan också de äro skapade. De förgås genom de krafter, hvilka före dem varit till och hvilka de visserligen segerrikt bekämpat, men ej kunnat tillintetgöra. Striden fortfar och under den samma uppstå ännu värre fiender: inom gudarnes egen krets uppreser sig det onda såsom en sjelfständig makt och förenar sig med de fiendtliga makterna. Denna motsats förmå åsarne icke öfvervinna, ty det onda framträder såsom en sida hos dem sjelfva. De duka under för sin egen svaghet: Frö gifver bort sitt svärd för Gärd, Ty mister sin hand, gudarnes lättsinniga öfvermod gifver anledning till Balders dråp, o. s. v. Visserligen äro Loke och hans afföda fjättrade, men det ondas makt utvecklar sig mer och mer, de fängslade odjuren växa och frodas, tills de slutligen spränga sina bojor och rusa fram till den sista stora striden.
Ragnarök (fn. Ragnarökr). Tre år igenom skola bröder strida och hvarandras bane varda, luften fyllas med odjur, och ingen den andre skona. Derpå kommer den stora vintern (fn. Fimbulvetr), som består af tre vintrar efter hvarandra utan sommar emellan. Då faller snö från alla kanter, stark frost herskar och bistra vindar, och solens värme förtages. Yggdrasil skälfver, det gamla trädet suckar. Loke och hans afföda varder lös. Fänresulfven far fram med gapande mun, med öfverkäken i himmelen och underkäken vid jorden, och än mera skulle han gapa, om rum vore dertill. Midgårdsormen vältrar sig i jätteraseri och söker komma på land samt utspyr så mycket etter, att det utbreder sig öfver luft och haf. Jätten Rym (fn. Hrym) far fram öfver stormhäfda vågor med skeppet Nagelfar (fn. Nagelfar). Med honom följa alla rimtursarne. Bergen braka, himmelen remnar, och Muspells söner med Surt i spetsen rida derifrån. När de rida öfver Bäfrast, brister den samma. Muspells söner fara fram på den slätt, som Vigrid (fn. Vigriðr) heter och är hundra mil åt alla håll. Der skall striden stå. Dit kommer Fänresulfven och Midgårdsormen. Dit ha också Loke kommit och med honom hela Häls följe, äfvensom Rym med alla rimtursarne. Medan detta sker, står Heimdall upp, blåser starkt i Gjallarhornet och väcker gudarne. De hålla ting samman och Odin rådfrågar Mime. Åsarne och alla enhärjarne härkläda sig och rycka fram på slätten. Der kämpar Odin med ulfven och uppslukas af odjuret, men Vidar hämnas sin fader och blifver ulfvens bane. Tor kämpar med Midgårdsormen och fäller honom, men kan blott vackla fram nio steg, innan han sjelf faller ned, qväfd af det etter ormen utblåst på honom. Frö strider tappert med Surt, änskönt han saknar sitt svärd, men fälles af honom. Hunden Garm, som var bunden vid Gnupahålan, är lös och kämpar med Ty. De blifva hvarandras bane. Heimdall och Loke fälla hvarandra. Slutligen kastar Surt eld öfver jorden och uppbränner hela verlden. Solen svartnar, jorden sjunker ned i hafvet, och från himlen försvinna de klara stjernor. Allt är förbi.
Ragnarökr, gudarnes skymning, af ragna, gen. af regin n. pl. (se sid. 20), och rökr, skymning, mörker, eller Ragnarök n. pl., gudarnes undergång, af rök, en saks utveckling från början till slut, upplösning. Naglfar af nagl l. nögl, nagel, och far, skepp; kallades så, emedan det var gjordt af döda människors naglar. Vigriðr, valplats, af vig, strid, och riða för vriða, vrida, knyta samman.
Hvilka makter uppträda mot hvarandra i den sista stora striden? De, som hittills herskat öfver himmel och jord, och mot dem deras eviga fiender, de krafter, som utvecklat sig, innan himmel och jord blefvo skapade, och de, som utvecklat sig i jordens och hafvets sköt. Från Muspell komma Muspells söner i skinande rustning, rimtursarne utgöra den andra skaran, och den tredje skaran är Lokes barn. De, som förut stridde i lifvet, fälla nu hvarandra i döden. Odin, från hvilken allt lif utgått, uppslukas af Fänresulfven, den jordiska elden. Ulfven åter dödas af den oförgänglige Vidar, naturkraften utanför människolifvet. Tor strider med Midgårdsormen: moln och haf förstöra hvarandra ömsesidigt. Frö, som efter Balders död är den klaraste och renaste makten, dödas af Surt, den himmelska eldverldens väktare. Heimdall med den skimrande regnbågen och Loke, den jorden genomströmmande elden, döda hvarandra (jfr Petersen, sid. 323).
§ 26. Återfödelsen.
Ur hafvet uppstiger en ny jord, härligt grön, forsarne falla, och örnen flyger hän öfver bergen. Ej mindre skön än den slocknade solen, vandrar en ny sin moders bana. Osådda skördar växa. Allt ondt är öfvervunnet. Balder och Höd komma tillbaka och bo samman i Ropts segersalar. Höne får fritt följa sitt val, och de båda brödernas (Balders och Höds) söner bebo det vida Vindhem. Vidar och Vale, Odins och Balders hämnare, lefva ännu. Hammaren Mjöllne finnes qvar, och Tors söner Mode och Magne föra den samma. På Idavallen möta dessa åsar hvarandra och tala samman om förgångna tider. De gyllene taflor, som gudarne egde i tidens morgon, återfinnas i gräset. En ny guldålder vänder åter.
I Hoddmimeshult (fn. Hoddmímisholt) hafva två människor, Lif (fn. Líf) och Liftrase (fn. Lifþrasir), dolt sig undan Surts låga. Morgondagg är deras spis, och från dem härstammar den nya, bättre människoslägt, som skall bebo den nya jorden.
I Gimle (fn. Gimli) är en sal, fagrare än solen och täckt med guld. Der skola dygdiga skaror bo och idel lycka evigt njuta.
Vilkoren för en ny lifsutveckling äro gifna och
»Då kommer den mäktige
till verldsdomen,
den starke ofvan,
som allt styr.
Domar han fäller,
frid stiftar,
stadgar hvad evigt
stånda skall.»
Hoddmimisholt; Hoddmimir af hodd, skatt, och Mimir, Mime, som bevarar lifskraften såsom en skatt; holt, skog, t. holz. Lif n. är här att taga såsom femin., lifskraft. Lifþrasir, den lefnadsfriske, af þrasa, strida, larma. Gimli, gimil, glans.
Den skapade verlden och hennes utvecklingskrafter (Odin, Tor, vanerne o. s. v.) hafva förgåtts, men icke den skapande urkraften. Ljus och mörker (Balder och Höd) skola fredligt herska tillsammans och ej mer, såsom i begynnelsen eld och köld (§ 1), stå fiendtligt mot hvarandra. Höne har vändt åter från vanerne, som försvunno med den gamla jorden; han kommer visserligen utan Odin, men också utan Loke. Han har fritt val, d. v. s. han väljer hvilken utveckling han vill, och i honom hafva vi att se åsamakten förnyad och förädlad. Vidar och Vale äro den oförgängliga naturkraften, den förre i den vilda naturen, den senare i jorden såsom människoboning. Tordönsgudens mod och styrka äro ännu qvar i Mode och Magne.
Det nya människoslägtets stamfäder, Lif och Liftrase, äro af en långt ädlare natur, de lefva af morgondagg.
De goda människorna lefva i Gimle, ty kroppen blir mull eller aska, men alla dygdiga skola vara hos honom sjelf (allfader) på det ställe, som heter Gimle (Snorra Edda). Dvergarne hafva sin Sindre (fn. Sindri, af sindra, gnistra) och jätten sin dryckessal, Brime (fn. Brimir, af brim, hafsbränning, eller brimi, flamma).
Det finnes också straff-orter för människorna. På Nåstrand (fn. Náströnd, likstranden, af nár, lik) står en stor sal, hvars dörrar vända sig åt norr. Han är bygd af ormryggar, och alla ormhufvuden äro vända in i huset och de utblåsa etter, så att giftströmmar löpa genom salen. Der vada i de tunga strömmarne menedare, mördare och förförare. Dock är det värst att vara i Hvärgälme, ty der suger Nidhugg de hädangångnas lik[8].
Så kommer den mäktige, den onämnbare (Hundlyljóð) guden till stordomen. Han domar afsäger, stillar träta och insätter fredens heliga lagar, som evigt skola vara. Var det denna guds namn, som Odin hviskade i örat på Balder, då han lades på bålet?
Lönen är evig. Månne också straffet är det? När Balder och Höd omfamna hvarandra, när mörkret går upp i ljus, då skall också det onda upplösa sig i det goda. Då sänker sig Nidhugg med sina liktyngda vingar djupt ned i afgrunden, medan det goda och sköna lefver. Det är stordomen (jfr Petersen, sid. 329; Lüning, sid. 87).
Afslutning.
Sådana voro våra hedniska förfäders föreställningar om verldens upphof, utveckling, undergång och återfödelse. Likasom andra hedniska religionsformer, var åsatron ursprungligen en naturreligion, i hvilken de särskilda naturkrafterna uppfattas såsom gudaväsen. Men dessa naturgudomligheter fattades tillika såsom väsen med mänskliga former och egenskaper af den högsta och fullkomligaste art, och således är denna religion tillika antropomorfistisk. Odin är solens gud, men tillika den ordnande och styrande, den allsmäktige och allvise verldsherskaren; Tor är åskans gud, men derjämte den kroppsliga styrkans och maktens gudom; Balder är ljusets gud, men tillika renhetens, godhetens, rättrådighetens gudom; Vanerne äro vattnets gudomligheter, men derjämte befordrare af fruktbarhet, välstånd, kultur; Loke är ursprungligen eldens gudom, men blir det personifierade onda, djäfvulen o. s. v.
Nordmannatron var genomträngd af medvetandet om sina gudars ändlighet och ofullkomlighet: denna verlden skulle en gång upphöra och lemna rum för en ny och skönare, i hvilken icke Odin, utan en mäktigare skulle herska, hvars namn ingen vågade nämna. Genom denna upplyftande föreställning, äfvensom genom sitt klarare medvetande af själens odödlighet utmärker sig åsatron framför alla andra hedniska religionsformer, bland hvilka den grekiska närmast fängslar vår uppmärksamhet. Grekerna, som lefde under en mildare och skönare himmel samt i lyckligare lefnadsförhållanden, kände intet behof att skapa sig en bättre verld, under det nordbon, hemfallen åt strider och försakelser, kände sig otillfredsstäld i denna tillvarelse och derför skapade sig en bättre och härligare. Lifvet efter döden uppfattades af grekerna såsom ett uselt skugglif i Hades, under det nordbon förestälde sig det samma såsom ett verkligt och personligt lif hos Odin i Valhall. Grekiska mytologien utmärker sig framför den nordiska genom en mängd sköna enskildheter och hänförande bilder, och hennes gudagestalter äro mera bestämda och formfulländade; men hon saknar den storartade enhet och sammanhållning, som vi finna hos den nordiska, hvilken utvecklar sig nästan som ett drama, fullt af handling med den mest gripande katastrof.