SURGE
Eller
Flijt ooh Oflitighetz Skode Spegel
Författat vthi een Lustigh Comoedia.
I hwilken Lättia och Flijtigheet, besynnerligen bland studerande Personer, med sine rätte Färgor, brede widh begges theras åtskilliga vtgång beskrifwes:
Hwar vtinnan och Lärdom och skickeligheet, som aff bokligha konster hämptas, sampt thess beståndigheet, mz andre förwanskelighe håfwor och Ähra, mz thes obeståndigheet jämnföres.
Hwilken bleff vtij Åbo An. 1647 den 6 Maji, som war 2. Daghar effter at the XVIII PHIL. CANDIDATI Gradum Magisterij med stoor Solennitet antogho, hollen och Celebrerat.
Sammansatt, AUTHORE
JACOBO P. CHRONANDRO,
W-Gotho, Reg. ibid. Acad. Alumno.
Sumptibus Anthoris
Tryckt aff Peder Wald, Åhr 1647.
Viro Iuveni
Politissimo ac Clarissimo
DN. H. JOHANNI S. WASSENIO
VV-GOTHO,
Min Högtährade Trogne Broder
Wil iagh bafwa thenna min Skode-Spegel till itt fast broderligit wenskaps tekn ocb Congratulation dedicerat och förährat.
Clarissime Dn. M. Wasseni.
Jagh håller onödigt thenne min ringa Invention och Dicht vrsächta: ty först är nogsamt kunnogt at liufliga Comoediers vpdichtande är en gammal och lofligh plägseed, hwilken en part meena at the berömlighe Athenienser haffwa först vpfunnit, thet och sedan många fömemlighe Philosophi haffwa effterfölgt, sig ther med itt odödeligit nampn förwerffwandes. Ther til med förer en höfligh Comoedia ey ringa nyttigheet medh sigh. Ty hon är intet annat än en affmålning hwilken oss föreställer huru vthi werlden tilgår, hwar aff wij kunna menniskiornes leffwerne lijka såsom vthi en Spegel beskoda, altså ther igenom ransaka oss sielffwa, och ey sällan wachta oss för tilstundande olycka. Hennes nyttigheet består och ther vthinnan at aff Comoediers Speelandc Corrigeres och rättes ohöflige och Bondachtige seder både vthi åthäffwor, affecter och Taal, Hwilket ey är en ringa nyttigheet.
Hwad lust och liufligheet, ther hon höffligen brukas, vpwäckes, kan hwar och en som på sådanna speel haffwer tilstädes warit, hoos sigh besluta.
Thet synes och en deels nödigt wara, at höfliga Comoedier bland then studerande vngdomen framställes: Ty han haffwer träffwat sanningen then som sade:
Interpone tuis interdum gaudia curis,
Ut possis animo quemvis sufferre laborem.
Item Johannes Lauterbachius säger:
Seria non semper tractare negotia prodest,
Sint quandoq' bono seria mixta sale.
Ja aff Comoediers Speelaade wederqwekes och vpfriskes ens studerande Persons Sinne och Minne, hwilket vndertijden aff långwarachtig studeringar mycket förswages och forderfwes, och om en Studiosus wil med frucht sina studier handla så moste han wara frisk, lustigh och gladh.
För tesse bemelte orsaker syntes migh och loflight wara mit ringa ingenium vthi samma öffning pröffwa och lita en Comoediam, aff giffwen lägenheet publicera och vtgå, angåendes mäst oss, som i thet studerande ståndet wistas.
Så emädan Tua Claritas, Clarissime Wasseni är med sådant förstånd och högha gåfwor aff Gudi beprydd at Tua Cl. är aff Vendå facul: Phil: nu ibland the Aderto mz stort beröm Philosophiae Magister solenniter ythropat och Krönt, och thet mz Tuae Cl. bekantes alsomstörsta Congratulation: Ty är iagh i synnerheet förorsakat at glädias öffwer Tae Cl. lyckelige success, besinnandes then liuflige broderkärlige och ovplöselighe wenskap som wij ifrån wår barndom hafft och än dagheligen haffwa, tilägnar altså mig then wälgång och lycka, såsom och (hwilket Gudh affwende) olycka, som tigh wederfares, effter wij til personerna, oansedt Twå doch til sinnen för wår ståndachtighe samdrächtigheet En ära. Hwad är liufligare ja nyttigare än haffwa en sådaa trogen wen, then haa, såsom sig sielf troo och i moot och medgång sigh på fördrista kan? En sådan wenskap är migh aff Ta Cl. stedze wederfaren, altså fordrar wår broderligha wenskap at iagh thenna min wälmenta Dicht til itt brodertaksamhets tekn och Congratulation vthi sönnerheet Tae Clti offerera skal, intet tvijflandes vthan Ta Cl. thenna til ähra och Fraternitatis monumentum giffwen skänck, för tin wanlige broderlighe affection vptaghandes warder. Gudh som tig höga gåffwor förlänt haffwer, styre them til sins nampns ähro och än wijdare förmeere, Tig til odödeligt nampn, Mig til stadig frögd och hugnat
T:ae Cl:ti
Trogne Broder Altijdh
Chronander.
Skriffwit i Åbo S. Johannis Dagh 1647.
Censura.
Tria hominum genera esse svavissimus Graecorum poëtarum Hesiodus jam olim, et ex illo summus iste philosophorum Coryphaeus Stagirites observarunt: Primum videlicet eorum qui suâ sponte quid agendum perspiciunt idq' vel sine monitore agunt, et alacriter exequuntur: Secundum eorum, qui licet ipsi quid gerendum et faciendum per se non intelligant, alios tamen bene monentes et sana consilia propinantes lubentes gratoq' animo audiunt ijsdemq' obsequuntur: Tertium vero omnium deterrimum ac plane deploratum eorum est, qui nec ipsi quid designandum aut qvomodo vivendum ex se ipsis assequuntur, nec alios honesta et utilia svadentes ullatenus admittunt aut sanis et utilibus admonitionib' locum relinquunt. Isti ut omninm etia hoc tempore rarissimi; illi freqventiores: Ita hi proh nefas! plus satis freqventes. Et ne longius abeatur, vel in hâc ipsa regiâ et florentissimâ Acad. per Dei gratiam non desunt felicissima ingenia ex variis nationibus, quae ad omnigenae virtutis solidaeq': eruditionis arcem plenis passibus grassantur, Alij Ductores suos haud segniter nec absq'; successu consequuntur; ita, quod dolendum est, hic ut in omni loco, conditione atq': officio inveniuntur, q' omnes bene monentes spernunt suis moerorem intolerabilem sibiq'; ipsis indubitatum exitium attrahentes. Illos quippe et istos gloria, decus et praemia manent; Hosce pudor, dedecus et extrema miseria expectat. Quae omnia ingeniose satis inter regiae hujus universitatis alumnos Praestantissimus Juvenis Dn Jacobus P. Chronander W-G praesenti hac comoediâ expresserat; proinde haud indigna videtur, quae non tantum à liberalium artium studiosis relegatur, sed etiam à quovis mediocris conditionis ponderetur. Neminem lacessit; nisi vitia ijsdemq deditos: et cumprimis Negligentiae. Legat igitur in officio diligens et recreabitur. Legat et relegat etia negligens et, si modo emendabilis, emendabitur. Etiam atq'; etiam candid' lector valeat
Mich: O. Wexion'. p.p. et Fac. Phil. p.t Dec.
Prologus.
Edle, Wälborne, Gunstighe,
Höglärde män, förståndighe
Frwer, Jungfrver, Matroner,
Wäll Studerande Personer.
Hwarföre wij så gladeligh
Ära hijt komna eendräkteligh,
Kan nogh förståås vthan många ord,
Fast man intet blifver kundgiord,
Een Comoediam wij nu akta
Medh wår Sermon här betrakta,
Hwilken är stält eenfaldeligh,
För några dagar hasteligh
Til een ringa tienst och behagh
Wåre Vnge Magister i dagh,
Och wilia medh thetta wårt Speel,
Glädias medh them, öfwer then deel,
Sampt heder och så stoora ähra,
Som Gudh monde them beskära, etc. etc.[275]
Act. I. Scena I. Diligentia.[276]
Scena II.
Negligentia, Circejus, Tubbe, Nimmergodt, Dragwaal, Styrbiörn.
Neglig.
Sälsamme ordh iagh här hörer,
Them Diligentia förer,
Skammeligh hon mig förtalar
Ähndoch iagh alla hugswalar.
Hon skäms ey att Ungdomen råda
Sigh att tiena vthan all wåda,
I synnerheet hon locka will
Studenterna från migh här till.
The som henne troo äre dårar
Och fälla medh tijden tårar.
Hoo will låta sigh bedragha
Medh Studering så förswagha?
Therföre O Yngling hör mit taal,
War ey så lätt holla tigh faal,
Ty hwad gagnar så högeligh
Studera här bedröfweligh?
Werldzlig Wijsheet förbudin är
Aff Gudi Skriften Witne bär.
Ja, mången wijs blifwer een took
När han förmodar blifwa klook,
Lärdom kommer trättor åstaadh,
Een olärd lefwer trygh och gladh.
Sedan när tu tå omsider döör
Käre hwem troo tigh ähra gör?
Therföre tigh ingen lyder
Hwilket iagh Styrker ocb biuder.
Men hören ynglingar käre
I min tienst i tienligha äre,
Här fån i lustighe dagar
Och alt hwad eder behagar,
Dansa, Springa och så spassera
Sköna kläder ehr stoffera,
Hwar dagh dricka will iagh lofwa,
Sedan till middagen soffwa,
Frukost skal strax ferdigh wara,
Jagh will för ehr intet spara.
Medh arbeet iagh ingen möder,
Men i wellust mina föder,
Circejus witner thet samma,
Willen i hans ord anamma.
Studenten Circejus, bönderne Tubbe[277] och Nimmergodt följa hennes råd. Förgäfves varna Styrbiörn och Dragwaal, samt hota med Fogden som will kräfva skatten.
Scena III.
Stndenten Falladius frestas af Negligentia biträdd af Circejus, men afhålles genom Diligentias råd.
Chorus.
Vivat ter felix Christina Augusta perennis.
Regnet ter felix Regina Togaq' Sagoq'.
Vivat fundatrix nostri nutrixq' Lycei.
Facetiae Intercalares.
Tubbe och Nimmergodt äro pä en krog och dricka "Altrakant" (l. "Alekant"). Cellarius gör räkningen till 1 Rdr,[278] men gräl uppstår och han fär slag af yxhammaren.
Act II.
Scen. I.
Circejus, Virgo, Pediseqva, Cupido, Cellarius.
Circ.
Nv äre the bäste Vngdomsdagar
Ware Lustigh migh behagar,
Guld och Penningar ey feelar:
Ty them migh Fadher meddeelar.
Hwadh Fadher itt helt Åhr samkar
Medh arbete och swåre tanckar,
Spenderar iagh een lustigh Qwäll
På Speleman, Wijn, Miödh rätt wäll.
Häraff är iagh i stoor Respect,
Alt hwad iagh gör thet synes tächt.
Bröder alla wara wilia
Och ingen migh från sigh skilia.
Doch intet iagh studerar högt,
Ther till är ey mitt hierta bögt,
Bättre Dagher haffwer iagh fört
Än swälta misereres törst
När andra the läsa och waka,
Monde iagh på Wijnet smaka.
Om någon han Disputerar,
Strax min näfwe praesiderar,
Och när iagh blifwer Opponent,
Will ingen wara Respondent;
Ty fåår iagh fram itt Argument,
Thet andra kan han swara sent;
Doch om näfwen ey haar framgång,
Skall iagh lijkewäl göra bång:
Ty Archipraeses iagh widh sijdan bär,
Han får strax Heus vthan beswär.
Men een Jungfrw migh beweeker,
Medh then jagh dansar och leeker.
Sardanapalus een Konung
War ooh lustigh, När han war vng.
Ach sij iagh seer en Jungfrw Skön!
Till henne steller iagh min bön.
War sund och säll tu fijn Damme.
Virgo.
Jagh önsker Ehr och thet samme.
Circ.
Täckes min Jungfrw hwijla en stund
Mädan att wij göra förbund.
Virgo.
Tijden medhgifwer ey snacka,
Doch will iagh min Herre tacka.
Circ.
Källarswen, Wijn och Miödh bästa
Giff' hijt, tigh lyster iagh gästa.
Virgo.
För min skull thet ey behoff göre,
Far wäll, iagh rädes att thet spörs:
Förty ingen nogsampt sigh wachtar
För folks taal, thetta betraktar.
Min Modher baad och alwarligh
Migh igen komma rätt snarligh.
Circ.
Ack Lilie green och sköne roos!
Gack ey hastigt från migh tin koos.
Een goodh Skåål iagh tigh till dricker.
Virgo.
Tacksäijelse, om thet sigh skicker
Så dristigt hoos obekända
Sigh ställa, mycket kan hända.
Circ.
Tu sköna Nympha är behagligh,
Blijf migh en Wen altijdh dagligh,
Migh behagar tin skön gestalt,
Tin sedigheet och öfwer alt.
Apelles ey conterfeger
Then sköne skapnat som tu äger:
Som Stiernor tin ögon Skijna,
Ansiktet Rubiner fijna.
I hwar tin kind är en Roos rödh,
Aldrigh borde tu blifwa dödh.
Aff titt taal hiertat kitlar;
Medusa gulhåår här glitrar.
Tin mun är sötare än Socker
Tin fingrar är små Gulddocker;
Som Hesperus pä Himmelen ståår
Pryda tigh Läppar och ögnehåår.
Tin hals är som hwijt Elphenbeen,
Brysten som Alabastersteen.
Som Nächtergaal klingar tin Röst,
När tu talar får iagh stoor tröst
I titt kött pryda tin senor,
Rödt silke äre tine små ådror;
Händer, Armar, alla Lemmar,
Aff stoor skönheet thet alt glemmar.
Ehwar tu träder strax en Roos
Yprinner, Som een skön Turkoos.
Jupiter aff Calistonis
Skönheet betogs och Junonis;
Men tu är fast mycket Skönare;
Ey war Dido prächtigare.
Paris han Venus tildömde
Äplet, och Minervam glömde:
Men om thet efter min dom ginge,
För alla tu Guldäplet finge:
Ty tin Skönheet migh behagar
Såsom hände fordom dagar,
Att Eyryale alla beweekte
Och Sthenyo, när Ögon leekte.
Hercules för Dejanira,
Pelops för Hyppodamia,
Æneas för Lavinia,
Vtstodo fältslagh, för än thee
Them finge, thetta märk och see!
Medh Löpande Hippomenes
Atalanta han wan, man läss;
Sä will iagh medh en Starck Hielte
Fäckta om tigh, fast han migh fälte.
Laertes han köpte sin brudh
Euryclea efter påbudh,
Wore tu så för fint guld faal
Köpte iagh tigh med liufligt taal.
Och Amor tu är så hätsk och gram
Som Enceladus geer tu flam.
Om tu neekar iagh förkalnar,
Som gräss aff Solen förfalnar.
Tå Anaxarete hon försköt
Iphis, han strax sitt lijf vtgöt;
Jagh troor thet samma om migh talas,
Om iagh ey aff tigh hugswalas,
Altså Cupido Bogan spänd,
Medh kärleek tu Jungfrwn vptänd.
Hade iagh Apollos Skäckta
Jagh tigh sköte att intet häckta;
Doch intet felt, som honom förtröt,
Tå han Cyrenes för Daphnes sköt.
Ach saligh then dagh vprunne!
Om iagh tin kärlek här wunne.
Cupido.
Jagh skiuter nu medh min bogha,
Tu skalt känna kärleks Logha,
Doch thetta iagh tilkenna gifwer,
På sidstonne hon falsk blifwer.
Virgo.
Hwadan kom thet Venus swäfwar,
All min kropp aff Kärleek bäfwar!
Jag tänckte som Orithia
Och Electra migh ey befrija;
Men nu skiutas kärleks Strålar,
Jagh fångas aff Elskogs pålar.
Ingen Jungfrw så kysk finnes,
Vthan hon aff kärleek winnes.
Juno, Rhea äre Gudinner,
Cupido them bådha hinner.
Fast wij subtil ära i taal och lagh,
Medh Venus tappa wij doch fältslagh,
Troo migh iagh haar thet försökt bäst,
Venus är een oroligh gäst:
Ty hon kan mootstå hans snara,
Therföre will iagh tigh swara:
Skulle nu icke tin sedhigheet
Beweeka migh till kärligheet,
Wore Hiertat en hård Demant
Jagh är tin tröst och edla pant
Marpessa hafwer Ida vtwalt,
Försköt Apollo när thet galt:
Altså för någon Vngerswen
Wälier iagh tigh till bäste wen.
Vti Tiugu Åhr Penelopes
Span och Wäffde för Vlysses.
Ems på Leander tänckte:
Ty för hans dödh hon sigh dränckte.
Helena sina ådror vpslogh
För Paris och sitt Lijf borttogh.
Cleopatra Antonius
Alcestis sin Wen Admetus,
Elskade och vtaff Hiertans grund;
Så kär äst tu migh vti all stund,
Blifwer tin Wen vti Ährligheet,
Här är min Hand medh sedigheet
Doch ey otrohet emoot migh haff,
Som Jason Medea öfwergaff,
Gör tu thet, iagh medh Porsia
Kortar mitt lijff och Pantea.
Circ.
Haff tack Jungfrw för Liufligh Swaar,
All frögd migh thenna stund tilbaar.
Medh migh Paeana nu siunger
I Nymphae medh Engla tunger!
Om tu mitt Lilla Hiertekorn
Kommo vthi nödh, ia dödzens torn;
Som Orpheus sin Wen bäste
Eurydice, iagh tigh frälste,
Thenna guldkiäd för min skull bär,
Tänck vppä migh fierran och när.
Tolf Gylden geer iagh tin pijga,
Wår Kärleek skall hon förtiga.
Pediseqva.
Troheet och tienst iagh bewijsar
Hoos hwar man tigh högt beprijsar.
Virgo.
Hwad skall iagh gifwa tigh för skänk?
Circ.
Ach Hiertans Wen ey ther om tänck.
Virgo.
Doch itt Fampntagh, iagh är tigh hull.
Circ.
Ach thet war bättre än alt mitt gull!
För then gunst sig hiertat gläder,
Tungan och frögdesång qwäder.
Nödigt skildes iagh från tigh bort
Thet moste doch skee på een tijdh kort.
Virgo.
Ey behagar mig thetta taal.
Circ.
Min frögd, giff tigh till ingen qwaal,
Möt migh igen om tree dagar.
Virgo.
Thetta hans taal migh behagar;
Doch medh Wartekn thet stadfäst,
Till thes att wij mötas här näst.
Circ.
See här min Ring och Armeband,
Tagh them medh tin snöhwijta hand.
Virgo.
Far wäll, Gudh han tigh bewara,
Ifrån all Olycka och Fahra.
Circ.
Ach hör Jungfrw lijtet bijda:
För tin bortgång får iagh qwijda!
Virgo.
Tin wåte kinner iagh klappar,
War till fredz tu migh ey tappar.
Circ.
Haf tack för gunst tu bewijsa,
Far wäll, nu fick iagh goodh lijsa.
Cellarius.
Ey penningar iagh än bekom,
För Wijnet hör min Herre from.
Circ.
Hey, Hey, käre, tagh icke pant!
Jagh betalar tigh wäll sielffinant
Cellar.
Een sådan gäst kan behöfwas,
Aff honom iagh ey bedröfwas.
Fem kannor togh han, iagh skref Siu.
Så skall man skriffwa X för V.
Men iagh förstår then frija will,
Moste intet knyta pungen till.
Scena II.
Palladiaa, Mercator, Circejus, Aulicus.
Den förete, ehuru i stort behof af kläder, köper dock böcker hos en handlande. Circejus och en "hofbuss" köpa kort, terning, svärd, krut, nya kläder och gyllenduk till en tröja åt Virgo.[279] Af böcker värderar Circ. blott Cornel. Agrippa, som säger att lärdom är onyttig. Sedan göra båda narr af Pallad. och vilja ehuru förgäfves locka honom från sina böcker.
Sc. III.
Palladius, Professor.
Pallad. går till Prof. och klagar att han ej förstår "Philosophian" samt begär handledning.[280] Får derjemte uppmuntringar, och tackar.
Chorus.
Crescant Sveciaci Gothiciq' Columina Regni
Qvina: Micent Proceres, Stemmata clara cluant.
Actus III.
Scena I.
Circejus, Servus, Virgo.
Circejus lemnar ett gladt sällskap för att efter aftal möta Virgo; han begär åter sitt "Wartekn", sitt armband och sin ring, men hon säger sig tappat dem. Circ., dermed tillfreds, föreslår brädspel, sedan han skänkt henne gyllenduk, och förlorar derpå damask till en kjortel. Sedan dansas efter musik, och sist låter Circ. sjunga en af honom författad
En Ny Wijsa.
Siunges effter then Werssen
Frijar tu til then Rijka, För hennes Rijkedom.
1.
Intet högre bepryder
Een Jungfrw aff vng åhr,
Ähn sedigbeet och Dygder,
Wisserligh hon tå får,
Then henne högt begärer.
Aff Hiertat och altijd ährer
I Kyskheet menar iagb.
2.
På tigh altså, Mijn Lilja,
Jagh täncker vthan List:
Ingen skal oss åthskilia
Ty tu är then förwist,
Såsom Dygden högt wärderar,
Troheet och så praesenterar
Med tuckt och sedigheet.
3.
Som Diuren aff glädie springa
Emoot Sommaren blijdh,
Ty them kan tå ey tvinga
Winterens hårda tijdh;
Altså tu migh och hugswalar
När tu liufligt medh migh talar
Min Sorg förswinner bort.
4.
Herrans ord tröstrijkt sjna
Aff tigh och dyrkas högt,
Ja til Kyskheten fijna
Är och titt Hierta bögt;
Sedigt tu tigh Modererar,
Tin tienst och Accommoderar
Efter hwars Dignitet.
5.
När iagh och Skodar lenge
Tin Snälheet vndrar migb:
I taal Swaar och omgenge
Är tu allom liufligh,
Tit Gemöte migh behagar,
Tin Gestalt och alla dagar,
Dägligh är tu försan.
6.
Tina dygder vtföra,
Kan iagh ey Hiertans kär,
Doch wil iagh them kundgöra
Korteligh, mark nu här:
All sedigheet som kan falla
Aff Damer och Jungfrwr alla
Är tu begåffwat medh.
7.
Jagh märker och begrundar,
Ach tu fijne Coral,
At nu snarligh tilstundar
Then tijdh iagh reesa skal.
Lät migh tin kärleek doch winna,
En stadigh wen hoos tigh finna,
Ehwar wij mötas åht.
8.
Min ringa dicht fuländar
Jagh nu, O Sköna Dam,
Och henne tigh forsender
Aff stoor kärlighets flam.
Låt henne tigh behaga
Titt Hierta och til migh lagha,
Ach min Lust, Hiertans frögd.
Hvarefter de skiljas under kärleks-försäkringar.
Scena II.
Palladius, Circejus.
Pallad. frestas åter af Circ. men gifver denne i stället goda råd, som han visar från sig med förakt.
Scena III.
Professor, Circejus.
Prof. grälar på Circ. för hans liderliga lefverne. Denne gör först svaga ursäkter, men gör sedan löfte om bättring.
Chorus.
Brahaeus vigeat Magnanimus Comes
Cancellarius et Pieriae domus
Nostrae in secula cana
Optat nostra Academia.
II. Facetiae Intercalares.
Styrbiörn, Dragwaal, Praetor och hans Poicke.
Styrb.
Hör Granne Dragwaal, iagh hafwer förståt
At wår Vtridare han kommer bråt,
Pälsagiälan wil han af oss hafwa,
Landgillet, Taxen skola wij och skaffwa.
Dragw.
Meera hör tu, meenar tu han glömmer
Smörskatten, then han så högt berömmer;
Tro fritt Vtridaren thet ey göret:
Ty han skiärmiserar dicht med smöret:
Jagh hörer bär kommer och Fougden wår,
Therföre laga, att hoos oss wäl tilstår.
Styrb.
Min Kona skal rät strax bryggia och baaka,
Gott Brännewijn kan och Fougden smaaka.
Dragw.[281]
Styrb.
Tyst, sij Fougden kommer sielff nu starck,
Tagh myssan aff, gör kors och nigh til marck.
Praetor.
Gudz frid, i Dannemän båda,
Eder monde iagh öfwerråda.
Chronans skatt migh strax nu gifwer,
Så mycket iagh på eder skrifwer.
Styrb.
Heyle, tagh strax Husbondens Häst i stal,
Thet bästa Höö och Haffre tu gifwa skal.
Huru mycket är innevarande åhr
Ära wij skyldigha, Husbonden wår?
Praetor.
Först 6 Daler och 10 Marck,
Ther til tre Daler: thetta märk,
Siutton daler gör thet tilhoop,
Skal tu förstå, tin gamble took.
Styrb.
Gudh han löne wår Husbonde therför
Een rätt räkning han medh oss båda gör.
Här är therför, Husbonde wår skatt al,
Såsom Dragwaal och iagh vtleggia skal.
Jagh wil och förähra Husbondan min
It sköna paar Strumpor och Klippingz skin.
Dragw.
Jagh gifwer och en stoor förgyltan skeed,
Jagh skal och senda en Oxe efter plägseed
Itt wäl skrifwit Supplicas iagh frambär,
Till Husbonden är wårt högsta begär,
Laga så, att wij icke meera skula
Skiutza och maata the Knechtarna fula.
För thy när the komma i wårom gåla
Snoka the i hwar wrå och ära snåla.
Heylin, Drengen och migh strax köra the vth
Medh sina Kroksablar och hwassa Spiut;[282]
Styrb.
Hossbonde the rijda och wår Hors så fort,
At the på stunden kasta fölet bort
Haa wij ööl, til wår Dotter han frijar,
När thet blir alt, han oss båda hijar:
Han rister och skakar mitt gambla skegg,
Wender Foten vp, slår Hufwud i wägg.
Gode Hossbonde, iagh beder rätt Ehr,
At then Blårocken icke kommer meer.
Ty han kitlar medh sablen mongen stund,
At iagh wil gå både från gård och grund.
Wee then såsom theras Narri lijder:
Ty Rygknoten ther effter hårt swijder.
Praetor.
Gåår bort båda: På thetta hoot
Skal iagh med första råda boot
Poicke, förwara the skäncker,
At löna eder iagh wist täncker.
Act. IV.
Sc. I.
Circejus, Palladius, Cellarius.
Circ. ber Pallad. följa till källaren. Denne stöder sig på Seneca och menar att det ej skadar att dricka måttligt, men tror det bättre att taga ett rus på sitt rum än borta. Han följer dock Circ., som på källaren gör honom spratt och går bort, då Pallad. fordras för hela förtäringen, och då han ej har penningar, tages hans kappa i pant.[283]
Sc. II.
Circejus, Hospes.
Värden kräfver Circ. Denne begär och får slutligen anstånd och besluter låta en bekant skrifra till hans föräldrar och säga att han är sjuk och beböfver penningar till böcker.
Sc. III.
Circeji Pater.
Monolog, der gubben som fått brefvet, lofvar sända Circ. penningar.
Sc. IV.
Palladius, Circejus, Miles, Scriba.
Circ. med sitt liderliga sällskap möter Pallad. och begabbar honom.
Chorus.
Ut Claris Academia baecce coepit
Florere artibus, ita ad astra semper
Nitatur magis: Inclyti Lycei
Doctores valeant nitore adaucti.
Florescant Studiosi in omne tempus.
III. Facetiae Intercalares.
Tubbe, Nimmergodt, Praetor och hans Poicke, Dragwaal. Tubbe och Nimmerg. få besök af Fogden, men möta honom med ovett samt slutligen med hugg och slag, så han med sin pojke måste taga till flykten (Flere tvetydigheter.)[284]
Act V.
Sc. I.
Miles, Aulicus, Scriba, Circejus.
Circejus, som råkat i gräl med dessa sina supbröder, blir af dem med hugg och slag utdrifven från en källare, samt ångrar att han ej följt Palladii råd.
Sc. II. Miles, Mercator, Artifex.
En soldat, en köpman, en handtverkare prisa en hvar sitt yrke.
Sc. III.
Aulicus, Scriba.
En hofbuss och en skrifvare göra detsamma.[285]
Sc. IV.
Palladius, Negligentia, Professor.
Palladius klagar öfver sin fattigdom och sitt betryckta läge. Negligentia vill ännu fresta honom med Circeji exempel,[286] men han är fast. Han går i stället till Prof. och begär råd och hjelp. Denne lofvar honom stipendium.
Sc. V.
Pater et Mater Circeji.
Dessa, som kommit under fund med sin sons laster, klaga öfver dem och önska sig döden.
Chorus.
Sit sacrum coeptum stimuliq' casti
Qveis Notos Phoebus petiit Magistros:
Prole foecundà beet hos celebris
Sponsa Sophia.
IV. Facetiae Intercalares.
Nimmergodt, Tubbe, Praetor med sina tjenare Dromo och Smelring,
Styrbiörn ocb Dragwaal.[287]
Fogden kommer för att släpa Nimmergodt och Tubbe till tings för att svara för öfverfallet pä honom, då han sednast var der. De bedja om nåd. Han fordrar skatten för tvenne år, och då de ej kunna betala, fängslar han dem. Styrbiörn och Dragwaal förbarma sig öfver dem och blifva deras löftesmän, då de slippa lösa och lofva skaffa penningar.
Actus VI.
Se. I.
Circejus, Virgo, Pediseqva.
(Här ombyter Circejus sine sköne kläder. Förf:s anm.)
Circejus kommer illa klädd och vill besöka Virgo, men som han inga presenter har, blir han illa bemött. Hvarken hon eller pigan vilja kännas vid honom, och förgäfves påminner han dem om sina fordna gåfvor. Han blir utstängd och går bort, bittert moraliserande öfver qvinnokönets naturliga obeständighet.
Sc. II.
Miles, Mercator, Artifei.
Soldaten, lemlästad i krig, köpmannen, hvars fartyg förlist, handtverkaren, hrars egendom brunnit, klaga öfver fattigdom och nöd, samt önska sig döden.
Sc. III.
Aulicus, Scriba.
Hofbussen, skild från sin tjenst, och Skrifvaren, beträdd med balance, klaga sin nöd och sitt elände; de åkalla äfven döden.
Sc. IV.
Mors.
Moraliserar öfver huru sällan menniskorne i lyckan, huru ofta i olyckan, minnas döden. Han kommer, ej efter menniskornas åkallan, utan efter Guds vilja.
Sc. V.
Palladius.
Denne som nu, fri från tryckande nöd, med ifver och framgång studerar, prisar sig lycklig och säll.
Chorus.
Exaudi Patriae tu gemitus Deus!
Belli Teutonici nunc facito exitum,
Quo nostro liceat dicere tempore:
Salve pax miserum spes, Salus unica.
V. Facetiae Intercalares.
Nimmergodt, Tubbe, Praetor, Dromo, Smelring, Dragwaal och Styrbiörn.
De båda första ha förslöst penningarne, de lånat af sina grannar, till utgörande af skatten. Fogden kommer; förgäfves vilja de muta honom, de gripas och sättas i tornet, under klagan att de följt Negligentia.[288] Dragwaal och Styrbiörn deremot fröjdas ofver att de följt Diligentias läror.[289]
Act VII.
Sc. I.
Apollo, Angelus, Palladius, Philosophia medh sina sin Dotrar
Metaphysica, Physica, Mathesis, Ethica, Politica, Logica,
Rhetorica.
Apollo berättar sagan om Hercules vid skiljevägen och liknar Palladius vid honom. Dennes belöning förkunnas: magisterkransen och förmälning med Philosophia, som med sina sju döttrar inträder.[290] Så väl modren, som döttrarne gifva underrättelse om hvartill de kunna tjena och hvad de innehålla en hvar.
Sc. II.
Palladius.
I en monolog uttalar Palladius sin glädje att hafva följt Diligentias råd. Han har, oaktadt möda och besvär i början, vunnit yttre anseende och inre tillfredsställelse.
Sc. III.
Circejus.
I en monolog uppträder Circejus och klagar öfver sin förra dårskap, sin forspilda ungdom och sin förstörda förmögenhet. På grund af egen erfarenhet varnar han ungdomen från utsväfningar och liderligt lefverne, samt lättjan. På deras korta fröjd kommer långvarig ooh fruktlös ånger.
Epilogus.
Författaren drager moralen ur skådespelet och framställer den, samt vänder sig med en slut-lyckönskan till de promoverade, och tackar sist Fruar, Jungfrur samt studerade personer för deras "audiens."
Chorus.
Concede nobis, tu pater optime,
Sic hisce terris qvaerere gaudia
Comoediarum ludrica, ne tua
Perdamus illic coelica jubila.
Personerne hvilka Comoediam presenterade wore thesse:
Prologus, Wälb. Johannes Stierna.
Diligentia, Flijtigheet, Hardevicus And. AEimelaeus.
Negligentia, Oflijtigheet, Balthasar Wernle, Junior.
Circejus, oflijtigh student, Jacobus P. Chronander, West Gothus.
Servus, Circei tienare, Johannes Olavidi, Westman.
Palladius, flijtigh student, Olaus Olai Wexionius.
Virgo, Jungfrw, Gustavus Andreae AEimelaeus.
Pediseqva, Frwstuffwepiga, Henricus B. Gråå.
Cupido, Kärleeks Gudb, Johannes Wernle.
Cellarius, Källarswen, Daniel p. Terserus, Wesm.
Mercator, Köpman, Laurent Andreae Kempe, Botn.
Aulicus, Hoffbuss, Laurentius Norganius, Suderm.
Professor, Läsemästare, Olaus J. Naesander, Suderm.
Miles, Krigzman, Samuel And. Bergius, Smoland.[291]
Hospes, Circei Werd, Andreas M. Kinnoraeus, W-G.
Senex, Circei Fader, Johan Johan. Nybelius, W-G.
Mater, Circei Moder, Henricus Sigfridi, Nyland.
Artifex, Handwerckzman, And. Landweter, W-G.
Scriba, Skriffware, Ericas Andreae, Botn.
Mors, Döden, Johannes Johan. Bruntonius, W-G.
Apollo, Bokliga konsters Gudh, Lauren. Olai Vigelius, Wermel.
Angelas, Engel, Laurentius Petri Vigelius.
Philosophia, Johannes Svenonis Forsenius, Nyl.
Hennes siu Dotrar:
1. Metaphysica, Ericus Clavidi Forshn.
2. Physica, Isacus Abrahami Hermainen, Nylan.
3. Mathesis, Johannes Theet, Nylandus.
4. Ethica, Johannes Johannis Plagman.
5. Politica, Johannes Petri Plagman.
6. Logica, Elias Eliae.
7. Rhetorica, Gustavus Gustavi, Nylandus.
Epilogus, Welb. Jacobus Swart.
Praetor, Fougde, Sveno Petri Torelius, W-G.
Fougdekarar:
Dromo, Bartholdus Jacobi.
Smelring, Paulas Henrici Kerconius.
Fougdens Poicke, Daniel Kort, Aboen.
Bönderna:
De flijtighe.
Dragwaal, Johannes Clingius, Nericiencis.
Styrbiörn, Esaias Gabr. Gammal, Botn.
De oflijtighe.
Nimmergot, Sveno Johannis Caliander, O-G.
Tubbe, Sveno Petri Bohl, Smolandus.
Larvatores.
Eschillus Petri Stolpe, Smolandus.
Olaus Henrici Hambrinus, Nericiensis.
Til then fromme, såsom och wrångwijse Läsaren:
En from Läsare mindicht wäl vthförer:
Ty thet en Christeligh wenskap tilhörer:
Men Mome fast tu leggier en wrång dom til,
Jagh tigh ey sköter, gör man huru tu wil.
Hör Mome, Jagh sågh tigh med mig på itt byte,
Om iagh mins rät, slapp tu ey vthan tit lyte,
Tberföre ransaka först tin egen barm,
När thet är wäl giordt, gör tu migh ey harm.[292]
Den genomgående tanken uti ofvanstående "Flijt och Oflitighez Skode Spegel", är tillkännagifven redan i sjelfva titeln, hvarest författaren säger, att i hans "Comoedia" "Lärdom och skickeligheet, som aff bokligha konster hämptas, sampt thess beståndigheet, mz andre förwanskelighe håfwor och Ähra, mz thes obeståndigheet jämnföres." Utan aning om att ett konstverk kunde hafva sitt ändamål i sig sjelf, delade Chronander sin tids rådande åsigt, att den praktiska nyttan och tillämpningen på lifvets särskilda förhållanden borde i dramatiken i främsta rummet uttryckligen framhållas. Också säger han, att "en höfligh Comoedia" medför "ey ringa nyttigheet med sigh. Ty hon är intet annat än en affmålning hwilken oss föreställer huru vthi werlden tilgår, hwar aff wij kunna menniskiornes leffwerne lijka såsom vthi en Spegel beskoda, altså ther igenom ransaka oss sielffwa, och ey sällan wachta oss för tilstundande olycka." Men icke endast denna skådespelets moraliska nytta är afsedd. "Hennes nyttigheet består och ther vthinnan at aff Comoediers Speelande corrigeres och rättes ohöflige och Bondachtige seder både vthi åthäffwor, affecter och Taal, Hwilket ey är en ringa nyttigheet." Hvardera syftemålet, så väl det moraliskt-didaktiska som det att befordra yttre skick och lefnadsvett var förherrskande särdeles i skolkomedierna. Ocb äfven Chronanders åsigt, att "aff Comoediers Speelade wederqwekes och vpfriskes ens studerande Persons Sinne och Minne", hystes af författarne till nämnda skolkomedier, hvartill äfven Surge bör hänföras.
Skoldramerna voro företrädesvis antingen mysterier eller moraliteter. Vi skola undersöka om Surge kan räknas bland någondera af dessa dramatiska arter. Nyare tiders mysterier och moraliteter hade stundom så nära beröringspunkter med hvarandra, att man icke utan svårighet kan särskilja dessa begge slags skådespel. Ty ämnen ur bibliska historien ingå, i sådana fall, i moraliteterne och moraliska betraktelser m.m. i mysterierna. Men hvad nu ifrågavarande skådespel vidkommer, är ämnet dertill icke taget ur den heliga skrift. Dock är en religiös grundton förnimmbar i detsamma. Och så till vida har Surge någon likhet med de bibliska skådespelen, t.ex. då Professor (Act II. Sc. III. p. 42) säger uppmuntrande och rådande åt Palladius:
"För allting skall tu fruckta Gudh:
Wara lydigh effter hans Budh",
och förmanande (Act III. Sc. III. p. 51) åt Circejus:
"Thetta tu rätt öfwerwäger,
Kom ihugh hwadh Syrach säger:
Lydh Föräldrarnas godha rådh,
Så frampt tu wilt haffua Gudz nådh;"
samt då Palladius, belönad af Diligentia, slutar (Act VII. Sc. II. p. 111) sin monolog med orden:
"O Gudh giff oss tin helga nådh,
At wij lyda titt helga rådb,
Öffwa oss i alla dygder här,
Och leffwa sedan medh tigh ther."
Uti förenämnda hänsigt kunna äfven nedanstående lyckönskningsord af Epilogus (p. 116) till de promoverade magistrarne här förtjena sin plats:
"The vnge Magistrer lycka och frögd
Önska nu wij vtaff Himmels högd,
At Gudh them wäl bewarer
I thetta stand och forswarer,
At thet behagar Gudi först,
Länder fäderneslandet til tröst,
Hwar aff wänner och fränder stort
Frögdas, glädias hwar på sin ort
Medb stort beröm och vtsprijder
Edert nampn vthi alla tijder.
Effter döden inför Gudz Troon
Mötas medh frögd och heligh Croon",
äfvensom Epilogi slutord:
"Hwar och en gåår nu til sit stand,
Regere oss Gudh then Helge And."
Äfven den latinska Chorus, som omedelbart härpå afslutar skådespelet, är en bön till den Högste, och derföre särskildt anmärkningsvärd, att författaren anser fikandet efter "gaudia Comoediarum ludrica", kunna blifva så farligt, att menniskan, genom att missbruka desamma, äfventyrar förlusten af delaktighet i det himmelska rikets salighet.
Men oaktadt meranämnda skådespels religiösa princip, kan det likväl icke räknas bland mysterierna, emedan inga bibliska personer deruti uppträda i handling. Närmare ansluter sig detsamma till de ursprungliga religiösa moraliteterna, emedan dess innehåll är sedolärande, ur kristlig grund. Men då härjemte talrika moraliska maximer ur hedniska författare förekomma spridda öfverallt i Surge, aflägsnas åter härigenom detta skådespels likhet med sistsagda moraliteter. Vi skola här anföra blott ett enda ställe såsom tillräckligt bevisande vår Cbronanders sammanblandning af kristna och hedniska författares grundsatser. Palladius säger uti sin nämnda monolog (Act VII. Sc. II. pagg. 109, 110) bland annat följande:
"Aff Epicteto har iagb lärt
Lijda hwad Gudh haffwer beskärt,
Jagh haar Gästebudh dageligb,
Platonis Rätter mndeligb.
Boëtius migh vnderwijsar
Wara ödmiuk thet iagh högt prijsar,
Menniskiors haat lijda toligh,
Luther binder wara roligh.
Medh Xenocrates iagh rustar
Migh emoot Kropsens onda lustar.
Rät bruka lyckan Ausonius,
Intet fruchta olyckan Tullius
Aldrigh högfärdas Publius,
Ingen smäda Nazarius,
At girugheet fly Enmenius,
Ey bedragha Lucretius,
Wara tacksam Valerius,
Ey missunna Horatius,
Wara rätfärdigh Lampridius,
Ey olydigh wara Ovidius,
Ey sökia fordeel Sophocles,
Wara barmhertigh Augustinus
Ey wara wredsam Iulius,
Gudfruchtig leffwa Basilius,
Omsider saligh döö Ambrosius."
Rydqvist säger: "Någon svensk moralitet, i ursprunglig drägt, är icke bekant; men den förutnämnda komedien Surge står detta skaldeslag ganska nära".[293] Emot denna författare anse vi oss här böra anmärka, att "Prosopopoeiae Dicht" och "Thet Himmelske Consistorium" mera närma sig de ursprungliga moraliteterna än Surge, om nemligen, såsom allmännast blifvit antaget, moraliteterne utgått ur mysterierna.[294] Men i alla fall är sistnämnda skådespel, såsom sagdt, icke utan likhet med de gamla moraliteterna. Dess religiöst-moraliska rigtning berättigar till detta påstående. Dock, emedan sjelfva ämnet icke är bibliskt, utan taget ur det allmänt sedligas område, der styckets handling förnämligast lefver och rör sig, står Surge på gränsen emellan de äldre och nyare moraliteterna. Och då man härtill lägger de sedliga grundsatsernas uti denna dram förekommande tillämpning på särskilda samhällsstånd, — en rigtning som företrädesvis karakteriserade nyare moraliteter — samt framför allt ett i ymnigt mått anbragt lärdomskram; röjer allt detta på ett omisskänneligt sätt Surges förvandtskap med de moraliska skådespelen, sådana desamma hade gestaltat sig efter den upplifvade bekantskapen med antiken. Med rätta säges derfore uti biographiskt lexicon öfver namnkunnige svenska män (3 Band. sid. 266), att Surge är "en Moralitet, lik de, som under slutet af medeltiden allmänt uppfördes;" och vi tillägge: ännu mera lik moraliteterna efter nyssnämnda periods utgång. Surge har äfven deruti moraliteternas väsendtliga egenskap, att den är ett allegoriskt skådespel, ty der förekomma talrika personifierade abstrakta begrepp. Och "Chronander är", såsom den svenske biografen yttrar sig, "märkvärdig, emedan om han hos oss ej är den enda, dock den första författare till slika moraliteter".[295] Men för oss Finnar har han, vår förste kände dramaturg, såsom förut blifvit sagdt, ett ännu specielare intresse.
Handlingen (eller handlingarne, ty de äro flere, ehuru ledande till samma mål) i Surge är fri, utgående ur viljans sjelfbestämning. Det beror af hufvudpersonernas, Palladii och Circeji, fria val att följa Diligentias eller Negligentias råd. Men den dramatiska handlingens motivering är nog svag. Circeji val är snart gjordt. Utan synbart betänkande öfverlemnar han sig åt Negligentia, som benämner sig "Voluptas' Gudinna så klaar" (Act. I. Sc. III. p. 20), i det han (Act I. Sc. II. pagg. 16, 17) säger:
"Tin tienst O sköna Gudinna
Är liufligh, kan iagh besinna;
Ty i wellust lefwer iagh hwar stund,
Tu holler titt giorda forbund.
Een lijten tijdh war iagh flijtigh,
Tå trängde migh sorgh otijdigh,
Men nu är iagh vtan bekymmer,
Frisk lustig iagh thigh berymmer."
Palladius, som lyssnar till de råd, Diligentia, som säger sig vara "Apollos Gudinna prächtigh", framställt, har i början någon tvekan att beträda mödornas törnbeströdda stig, helst Negligentia och hennes tjenare Circejus icke underlåta att fresta honom med sinlighetens lockelser. Derföre, då den sistnämnde (Act. I. Sc. III. p. 21) talar:
"Skot ey flitigheten nogha,
I mit stalbrorskap tigh foga.
Låt boken fara hwart hon kan,
Thet råder iagh och bliff een man.
När andra gå att läsa och skrijfwa,
Wilia wij på krogen blijfwa,
Och ther dansa dricka och speela,
Troo migh, intet skall tigh feela",
svarar Palladius, för ögonblicket hängifven åt den sinliga lustan ocb härjemte helt oväntadt groft fatalistisk:
"Thet synes wäl migh wara kärt,
Om Gud hafwer thet så beskärt."
Men sedan Diligentia omedelbart härpå hade sagt honom:
"Ney Gudh han befaller klarligh.
Tu skalt studera alwarligh" o.s.v.
samt att lättjan är roten till allt ondt, segrar hans goda genius, och han förblir härefter, ehuru åtskilliga gånger frestad till affall (synnerligen uti Act. V. Sc. IV), ståndaktig uti Diligentias tjenst.
Styckets karakterer äro öfverhufvud föga individualiserade. Att detta måste gälla dess många allegoriska personligheter, är sjelffallet. Ty sådana karakterer äro abstrakta. Utan rotfäste uti en tänkande ocb kännande persons inre, äro de luftiga, sväfvande väsenden, som förlora sig uti allmänheten af ett begrepp. De äro fantomer, dem den försinligande konsten icke mägtar uppfånga. Dock synas oss så väl Diligentia som Negligentia, såsom bärare af allmänna moraliska satser, icke vara utan all förtjenst tecknade. Hvad åter de verkliga personerna beträffar, är Palladii karakter mera svagt hållen. Det personliga uti densamma är nära nog att förflyktigas af allmänna religiösa och moraliska betraktelser samt lärdomsprål. Också äro de situationer, uti hvilka han uppträder såsom handlande, nog enformiga, och konflikterna likaså. Circeji karakter är jemförelsevis raskt och lifligt tecknad. Engång hemfallen åt Voluptas och hennes gudinna Negligentia, rusar han hejdlöst fram på förderfvets väg, härunder sällande sig till andra likstämda personer samt på hvarjehanda sätt begycklande Palladius, såsom t.ex. (Act. III. Sc. II. p. 49) då denne, som skulle gå först till kyrkan och derifrån till akademien, för att på sistnämnda ställe hålla en "oration", hade bett honom allvarligt besinna nödvändigheten af att väl använda den hastigt försvinnande ungdomstiden:
"När som tu blifwer wår Domprost
Skal iagh skänckia tigh en stoor Ost:
Ty så wäl är tin Predikan giord
Att iagh rätt icke achtar itt titt ord,
Om Staden wil iagh Spassera,
Medh Lustige sälskap Brawera.
Helsa them alla tijt tu gåår
Medh min tienst: ty iagh sielf ey nåår."
Det är numera icke endast lättsinnet som ger sig luft i Circeji tal och handlingar. Härtill kommer ännu ett bitande hån öfver hvarje allvarligt sträfvande i lifvet. Den sedliga kraften förslappas ju längre dess mera. En slaf af sina lidelser, bedrager han, för att kunna tillfredsställa desamma, slutligen sina egna föräldrar. De löften att förbättra sitt lefverne, han dessförinnan gifvit Professor, voro endast toma ord, helst hans föregående uttryck (Act III. Sc. III. p. 50) till densamme:
"Hwilken kan lefwa allom til lagh"
bevisa frånvaro af ånger och behof af bättring. Först då han blifvit skymfligen behandlad af Miles, Aulicus och Scriba, ibland hvilka den sistnämnde (Act V. Sc. I. p. 71) säger:
"Så skal man lära en Drijfware,
Dricka medh Hoffbuss och Skrijfware",
varsnar man en skymt af ånger hos Circejus. Men denna var intet annat än ett förgängligt foster af ögonblickets ängsliga belägenhet. Ännu, så fattig och förfallen han än var, hoppades han dock på Virgos kärlek ocb tillgifvenhet. Men häruti blef han förfärligt bedragen, såsom nedanstående utdrag ur den långa dialogen uti Act VI. Sc. I. nogsamt utvisar:
Circ.
Min Jungfru kär, war ganska säl,
At iagh tigh fan war mycket wäl.
Virgo.
Tu talar mächta dristigt här,
Säg, när bleff iagh tin Jungfru kär.
Circ.
Min Roos weet wäl wår kärleek stoor,
Hon tröstar migh iagh wist thet troor.
Virgo.
Tit taal iagh intet lijda kan,
Tin Roos bliffwer iagh ey försan.
Menar tu at iagb är lätfärdigh,
Smikra medh sådan owärdigh?
Ney, mit stand thet ey medgiffwer,
Tuchtigh, sedigh, kysk iagh leffwer.
Tu är migh aldeles obekend,
Tit Ansichte strax från migh wend.
Circ.
Wist äst tu vpföd vthi then Buur
Dher Tygris boor it grymt wildiur.
Födh äst tu vtaff een Leyinna,
Och aldrigh aff någon Qwinna…
Virgo.
Ay twij, twij om iagh hadhe en mun
Aff leer, iagh tigh kyste ingalund…
En Morian äst tu lijker,
Som Lazarus äst tu rijker.
Käre see huru krokot han står,
Hwad är för en Jungfru som tu får?
Circ.
Annat loffwa tu när iagh thig
Gaff skäncker, ach tu lätfärdigh.
Jagh hoppas min hiertans lust,
Wårt giorda bund bär i sitt bryst.
Virgo.
Skal iagh så lijtet wyrda migh,
At iagh bleffwe en sådan gunstigh,
Som står slarffwot til hand och foot,
Ney, packa tigh pocker emoot
Tu har wist speelat Panckerut,
Fnaska tigh strax på dören vth,
Eliest skal tu fast taghas,
Med Eldgafflen hädan jajas.
Then min Kärleek begära wil,
Skal wara rijk Munseur ther til…
Jagh til Fawour thenna här korg,
Ther i kan tu läggia tin sorg,
Bind honom strax vppå tin rygg,
Wandra ther med och war nu trygg…
Circ.
Skamligh fixeras iagh forvist
Aff then som iagh trodde vthan list,
När iagh til hen skencker baar,
Ingen kärare än iagh tå war.
Therföre yngling Exempel tagh,
Troo intet Jnngfruns goda behagh,
I dagh haffwer hon lurat migh,
I morgon kan thet hända tigh,
Äst tu rijk hon wäl tigh lijder,
Bughar, nijger, alla tijder…
Men om Hiulet löper omkring,
Hon tigh tå känner ingen ting.
Jungfruns kärleek kan snarligh fås,
Men såsom wädret han forgås,
Troo frijt Jungfruns taal thet är snält,
Mongen yngling är ther med fält.
Såsom Törne Rooser hölier,
Altså Jungfrun hiertat dölier.
Jungfruns sinne är ostadigt så,
At hon gärna wil älska twå…
Efter denna katastrof, hvars tragikomiska effekt yterligare förhöjes genom Pediseqva's glåpord emot Circejus, återstår för denne icke mera någon tröst eller något hopp. Nu ändtligen, ehuru för sent, erkänner han det sedligt verksamma lifvets sanna värde. Och ett föremål för menniskornas bespottelse samt förskjuten af alla, klagar han bittert öfver att dåraktigt hafva följt Negligetias råd, men tillskrifver dock sin ohjelpliga ofärd i främsta rummet sig sjelf. (Act. VII. Sc. III.) Genom viljans sjelfbestämning samt genom att tillräkna sig den derur härsprungna handlingens följder, framstår Circejus såsom en dramatisk karakter. Såsom individ går han det sjelfförvålladt elände till mötes: men på sin jordiska lyckas ruiner erkänner han de ovanskliga sedliga makternas himmelska rätt.
Virgo, denna "fijn Damme", hvars dygder och behag Circejus med varma färger afmålar, underlåter heller icke sjelf att beprisa sin tukt och ärbarhet. Hon går och gäller för ett bildadt fruntimmer. Äfven på den klassiska lärdomens fält visar hon sig bevandrad. Men snart röjes dock hvars andas barn hon i sjelfva verket är, ehuru den förblindade Circejus först sent kom till denna erfarenhet. Nu öppnas ändtligen hans ögon, och han fann sin dyrkade Virgo vara en ytterligt flärdfull varelse, utan hjerta, utan kärlek, utan trohet. Då skyr han icke att framställa denna från all sann qvinlighet emanciperade menniska såsom en typ af hela könet. Något sådant synas åtminstone hans reflexioner antyda. Eller kanske gällde desamma endast denna Virgo ooh hennes gelikar.
Uti de gamla mysterierna och moraliteterna är icke sällan en bondekomedi, utan förbindelse med handlingen, inflätad.[296] En dylik, benämnd Facetiae Intercalares, förekommer äfven i Surge, med andra personer än de i hufvudhandlingen. Men bihandlingen, om man så vill kalla den, uti dessa "facetiae" utgår ur samma idé som hufvudhandlingen. Bönderne, så väl de "flijtighe" som de "oflijtigbe", hafva samma skyddspatronessor som Palladius och Circejus, de förre nemligen Frw Deligensa och de sednare Frw Neglagensa. Flitens och lättjans motsatta följder framställas äfven här. "Mellanspelen i Surge utgöra en lägre, plumpare, af bönder framställd behandling af samma ämne, som den egentliga komedien".[297] Dessa (särdeles Fac. Interc. II) lemna en liflig skildring af den orättrådighet och det förtryck, kronans uppbördsmän och krigsfolket, såsom kändt, på den tiden utöfvade i vårt land emot bönderna. Uti sistnämnda Facetiae erlägga Styrbiörn och Dragwaal, med illa dold satir, åt fogden kronans orätt debiterade skatt jemte thy åtföljande skäncker, men Tubbe och Nimmergodt (Fac. Int. III) betala honom med annat mynt:
Praetor.
Gudz frid, tagh i stallen min Häst,
Gif honom gryn och Hwete bäst.
Gif Brennewijn, lät duka Bord,
Hör Siik, när iagh talar itt ord.
Tubbe.
Hör, stöt man pasligh Buss, Hwadan kom tu
Eller hwem lade tigh til wår by nu.
Jagh troor wist i dagh tigh ey hugg tryter,
Endoch tu så stort mz orden skryter.
Nimmerg.
Tu ledes widh lefwa som iagh förstår,
Rätt strax min Brunsbijla på tin rygg går.
Praetor.
Bonden är galen som iagh weet,
Jagh är Fougden erh öfwerheet.
Skatten skolen i lefrera,
Ther til skäncker ytermera.
Men desse låta ej skrämma sig. Praetor och hans "Poicke" blifva slagne och taga till flykten:
Praetor.
Bonden är galen mz Yx och Knijf,
Medh foten frälsar iagh mitt lijf.
Puer.
Jagh taar Wååtsäcken och löper til foot:
Förthy the basta sönder hwar min knoot.[298]
Då fogden följande gången (Fac. Int. IV) besökte Tubbe och Nimmergodt, erinrande dem om den förra undfägnaden, säger
Tubbe:
Käre Husbonde iagh har ondt i mit öra,
Jagh hörer ey hwadh ord i nu här föra, och
Nimmerg.:
Käre Husbonde wij eder ey kände,
Wij wiste ey hwart edert ährande lände.
Men då Praetor härtill genmäler:
Hörer bonden hwilken en skälm,
Bättre iagh rister tigh Grå hielm.
Nogh mins iagh wäl tin rustiga yx,
Och at iagh en gång med tigh högz,
svarar Tubbe, som nu mera icke var döf, ironiskt:
Håller til godhe, ty i wore så snar,
Husbonden skulle bleffwet een stund qwar:
Förty tå begynte wij slå vpp therför,
Husbonde tunnan såsom eder bör.
Tå haden i så god wälplägning fåt,
At i ey skole orkat gåt eller ståt.
Men när wij wore lustighe som bäst,
Tå wille Husbonden ey bliffwa wår gäst
Ur denna med mycken verve utförda dialog vilja vi ännu anföra följande, som omedelbart ansluter sig till det föregående:
Praetor.
Nu narra the migh vpp i mund,
Men iagh skal löna tigh strax på stund.
På tin wälplägning som tu böd,
Jagh stod therföre bleek och rödh.
Til Tinget skolen i reesa,
Om tu wilt pipa eller wreesa.
Ther skal iagh lära tigh forstå,
Hwad thet heter at Fougden slå.
Nimmerg.
Käre Husbonde skonar oss båda,
Ty thet hände vthaf en slump och wåda,
Eder rygg skola wij wäl läkia och smöria,
Med en Bock och Oxe först at böria.
Ehuru Tubbe och Nimmergodt snart härpå fängslas af Praetors tjenare ("Fougdekarar") Dromo[299] och Smelring, upphöra de likväl icke med sitt satiriska gyckel. Men sedan de af sina grannar fått låna penningar, dem de aldrig lofva återbetala, (Fac. Interc. V) samt förslöst dem "vppå ööl, wijn, toback", faller deras mod då de se fogden återkomma:
Nimmerg.
See nu kommer Fougden manstarck och wreed,
Til Böneboken tu nu tigh bereed.
Tubbe.
Wij loffwa och liugha såsom wij äre waan,
Å Herre Gudh giffwe Böffwelen haan.
Men nu hjelpte icke mera de af Tubbe afsides erbjudna mutorna, helst
Praetor, varnad af sin erfarenhet, svarade honom:
Tit skiälms hierta känner iagh rätt,
Tu migh ey lurar på thet sätt,
Wore iagh ensam skäncktes migh
Feeta öxhammars slengar aff tigh….
Lika fruktlös var Nimmergodt's bön:
O Husbonde warer barmhertighe,
Och hielper oss nu både Elendighe.
Och då allt hopp var förloradt, utbrister slutligen Tubbe:
Jagh seer at wår matmoor nu oss bedragher,
Som wäl i förstone syntes fager,
Ty så lenge wij arbetade dagh från dagh,
Hade wij alt godt effter wårt behagh o.s.v.
Vi hafva omnämnt, att de nyare moraliteterna med förkärlek behandla de skarpt begränsade samhällsklassernas olika intressen. En sådan ståndsrepresentation erbjuder ock Surge. En hofman, en krigare, civile tjenstemän, lärde, borgare och bönder uppträda här ibland de handlande personerna. Men vanskligheten af deras diktan och traktan, af all den lycka, de jordiska sträfvandena, såsom sådana, erbjuda, ådagalägger författaren då han inleder en tredje handling, eller här rättare situation, hvars medelpunkt är Mors. Miles, Mercator, Artifex, Aulicus, Scriba, äfvensom Senex och Mater, alla skeppsbrutna seglare på lifvets haf, anropa döden om befrielse från ett tryckande elände. Mors, som börjar (Act VI. Sc. IV. p. 95) sin monolog:
Rädens nu all skiälfwa och bäfwa:
Ty nu see i döden här swäfwa,
See min Bogha, Pijl och Skächta,
Tråtz någon tör medh migh fächta,