Produced by Martin Ågren, Tapio Riikonen and PG Distributed Proofreaders

OM UTVANDRINGEN, DESS BETYDELSE OCH ORSAKER

Föredrag, hållet i Stockholm den 25 och den 28 November samt i Upsala den 3 December 1881

AF KNUT WICKSELL

Med ett bihang.

ALBERT BONNIERS FÖRLAG, STOCKHOLM, 1882.

Föreliggande uppsats utgör med några smärre förändringar och tillägg innehållet af ett föredrag, som förliden höst af mig några gånger hölls i Stockholm och Upsala. Lika litet som mina föregående småskrifter rörande befolkningsförhållandena kan denna göra anspråk på något egentligt vetenskapligt värde. Mina studier i hithörande ämnen äro alltför obetydliga, för att jag åt den här behandlade, vigtiga frågan skulle kunnat gifva den omsorgsfulla och grundliga utredning, som den utan tvifvel förtjenar, och jag gerna velat vara i stånd att lemna. Men då den uppfattning af ämnet, hvarifrån jag utgått, och om hvars riktighet i hufvudsak jag fortfarande är lifligt öfvertygad, i vårt land för närvarande icke räknar någon enda mera betydande försvarare[1] (under det den af utlandets mest framstående skriftställare på detta område sedan länge uppmärksammats) har jag trott att äfven en bristfällig framställning deraf vore att föredraga, framför att hela saken fortfarande skall vara undanskymd och för de flesta okänd.

Med undantag af ett såsom bihang medföljande svar på en kritik i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning har jag ej ansett lämpligt att inlåta mig i någon polemik mot de anmärkningar, som af några tidningar framstälts mot mitt föredrag. Flera af dessa anmärkningar grunda sig på missuppfattning af det sagda, till någon del kanske beroende på bristande tydlighet i den muntliga framställningen. Rörande dessa, hänvisar jag derför till sjelfva boken. Andra åter äro af den beskaffenhet, att jag tills vidare måste tvifla på, det de varit framstälda i god tro. Framförallt gäller detta om de kritiker af mitt föredrag, som varit synliga i två af hufvudstadens veckotidningar. Den ena af dessa, som lär vara landets mest spridda tidning, uppträder nu och i de häftigaste ordalag mot åskådningar, som tidningen sjelf för omkring ett år sedan gjorde till sina, utan att omkastningen på något sätt är motiverad; i den andra tidningen åter—"Sveriges trefligaste"—beskylles jag bland mycket annat, som ej förtjenar att besvaras, för att ha gifvit en vilseledande framställning af utvandrarnes ställning i Amerika; oaktadt de korta notiser jag härom lemnade, i hufvudsak och på sina ställen till och med ordagrant voro hemtade ur en af den nämda tidningens redaktör nyligen utgifven handbok för emigranter.

Men den möda är i sanning förspild, som användes på att bekämpa åsigter, hvilka motståndaren i grunden icke eger, utan endast för tillfället åtagit sig att förfäkta. Dylikt kan möjligen vara af nytta såsom en öfning i logik, hvarmed jag dock för ögonblicket saknar tid och lust att sysselsätta mig. Deremot vill jag med tacksamhet mottaga hvarje granskning, som från sakkunnigt håll kan komma mitt nu från trycket utgifna föredrag till del, och då äfven, om så blir behöfligt, ingå i svaromål.

Upsala i Februari 1882.

FÖRFATTAREN.

Om det intresse, hvarmed sociala företeelser af allmänheten omfattas, alltid stode i ett noga afvägdt förhållande till deras vigt och betydelse, till djupet och omfattningen af det inflytande, de utöfva på samhällslifvets alla områden, är det svårt att föreställa sig, huru särskildt i våra dagar något ämne i högre grad kunde vara egnadt att tilldraga sig uppmärksamheten än det, som i det följande skall göras till föremål för några korta betraktelser.

Utvandringen till främmande länder, framför allt till Nord-Amerikas förenta stater, är visserligen icke längre någon nyhet i vårt land, och om vid dess första uppträdande i större skala för ett par decennier sedan en och annan ännu vågade hoppas, att den vore en af tillfälliga orsaker föranledd snart öfvergående företeelse, torde den uppfattningen numera vara alldeles öfvergifven: man har småningom vant sig att i emigrationen se ett konstant, år efter år återkommande, om än med olika styrka uppträdande fenomen, en normal lifsyttring inom samhällsorganismen—för att tala i optimistisk stil; eller ock—om man ser saken mera i svart—en kronisk sjukdomsprocess i densamma. Men om således saken sjelf icke är någon nyhet, kan detta deremot med allt skäl sägas om de dimensioner, den under de senast förflutna tvenne åren antagit, hvilka i sjelfva verket öfverträffa allt, hvad vi hittills i den vägen upplefvat. Redan den utvandring, som åtföljde de svåra missväxtåren i slutet på 1860-talet, uppnådde en i högsta grad aktningsbjudande storlek: år 1869, då den stod på sin höjdpunkt, beräknar man, att inemot 40,000 menniskor måste hafva lemnat fosterlandet. Det oaktadt förete såväl 1880 som 1881 års emigration ännu högre siffror. Om dessa också icke ännu äro med full noggranhet bekanta, kan man dock på grund af uppgifterna från Göteborg och Malmö, öfver hvilka städer emigrantströmmens hufvudmassa drager, med tillräcklig sannolikhet sluta, att under dessa två år minst 100,000 invånare lemnat landet; bland hvilka det öfvervägande flertalet begifvit sig till Amerika.[2]

Siffran är—för ett land på fyra och en half millioner invånare—betydlig. Den är proportionsvis vida större än motsvarande siffror från flera af de länder, som eljest pläga anses för emigrationens centralhärdar; hvad särskildt utvandringen från Tyskland beträffar, som i det stora fäderneslandet under sista tiden väckt så mycken oro och satt så många pennor i rörelse, befinnes den, om man tar hänsyn till de båda ländernas folkmängd, under fjolåret icke ens hafva utgjort fjerdedelen, under innevarande år knapt hälften mot vår egen. Vilja vi inom vårt eget land uppsöka några jemförelsepunkter, så visar sig bland annat, att om ett af våra mindre län t. ex. Upsala eller Stockholms län helt och hållet rensades från folk, det likväl ej ensamt skulle hafva kunnat uppehålla emigrationen under blott dessa två år, ty väl stiger folkmängden i Upsala län till 100,000 inv., i Stockholms län till hälften mera, men å andra sidan är som bekant fördelningen i åldersklasser ej densamma bland utvandrarne, som bland den öfriga befolkningen, utan förändrad derhän, att det hufvudsakligen är unga, fullt arbetsföra personer, som utflytta. Åldersklasserna 21-30 år äro bland emigranterna representerade i nära 3 gånger starkare proportion än bland befolkningen i dess helhet.[3]

Vid sidan af dylika sakförhållanden förefaller i sanning den snart sagdt fullständiga likgiltighet, hvarmed denna vigtiga samhällsangelägenhet betraktas af de ledande personerna i vårt land och inom vår press, lika öfverraskande, som den är sorglig och nedslående. Våra tidningar, som eljest pläga egna en skälig uppmärksamhet åt alla in- eller utländska frågor af någon vigt, göra beträffande emigrationen ett bestämdt undantag från denna regel. De anteckna, det är sant, vecka efter vecka antalet utvandrare, liksom de anteckna noteringarna på börsen: 400-500-1000-2000, men detta är också allt. Efter en ledande artikel i frågan, för att icke säga en utförlig artikelserie, spanar man förgäfves, och öfver hufvud taget kunde deras förbehållsamhet ej vara större, om saken i fråga varit en af dessa samhällsvådliga företeelser, hvilka det gäller att med förenade krafter i den goda ordningens namn—tiga ihjäl.

Härom är dock måhända mindre att säga. En publicist måste nödvändigtvis splittra sin uppmärksamhet på en mängd olika föremål, och till specialundersökningar har han antagligen föga tid öfrig. Men då en rådplägande församling med så stora (och delvis berättigade) anspråk på auktoritet och sakkunskap, som den, hvilken i somras sammanträdde till det s. k. Nationalekomiska mötet i Malmö, upptager frågan om emigrationen på sitt program, har man må hända rätt att vänta, att ändtligen en behandling, gående utöfver den allra ytligaste skall komma det vigtiga ärendet till del. Hvar och en, som följt detta mötes förhandlingar vet likväl, huru fullständigt hvarje förhoppning i denna riktning vardt besviken. Långt ifrån att egna frågan någon verklig utredning,[4] ville man ej ens gifva sitt understöd åt ett välbetänkt förslag, utgående på att i den närmaste framtiden få en dylik utredning verkstäld af sakkunniga personer: hela diskussionen synes knapt hafva varit menad på allvar, frågan togs blott af den vid mötets början rådande majoriteten till förevändning för att få framkomma med en meningsyttring—i protektionistiskt syfte. Det merkantila området är mig främmande, men, om jag jemför de båda frågornas inbördes vigt och betydelse—emigrationen å ena sidan, en önskvärd eller icke önskvärd liten förhöjning i tullsatserna å den andra—så förefaller mig verkligen den nämda manövern ej blott oberättigad, utan derjemte icke så litet grotesk, nästan som om någon ville tillgripa en ånghammare för att knäcka en hasselnöt—hvilken kanske till på köpet är maskstungen.

För öfrigt fick man äfven vid detta möte och från personers sida, hvilka bort vara höjda öfver dylika trivialiteter, höra utvandringen betecknas som "en förvillelse", "en folksjukdom, som måste rasa ut" och dylika talesätt, hvilka ju i grunden icke säga någonting annat, än att talaren för sin del är ogynsamt stämd mot emigrationen och helst skulle se, att den upphörde—öfver frågans verkliga natur sprida dylika utgjutelser tydligen icke den ringaste upplysning.

När saken befinner sig på denna punkt, har jag vågat föreställa mig, att det för hvar och en, som bildat sig en, om än ofullständig, dock på rationela grunder fotad uppfattning af denna samhällsfråga, förefunnes en rättighet och noga taget måhända till och med en pligt att utan tvekan uttala denna sin öfvertygelse; så mycket hellre har jag för min del velat göra detta, som frågan om emigrationen, om jag eljest rätt uppfattat den, står i det allra innerligaste; samband med den allmännare och mera omfattande befolkningsfråga, hvilken jag sedan ett par år tillbaka gjort till min uppgift att söka tillvinna den tänkande allmänhetens i vårt land intresse, för att omsider, i fall lyckan är god, kunna bringa den fram på den offentliga diskussionens dagordning.

Hvad jag ämnar säga, är visserligen ej mycket—några allmänna betraktelser helt enkelt, som i det hela hvar och en kan anställa—men dock, som jag hoppas, tillräckligt att för dem, som sjelfva ej närmare tänkt öfver ämnet, lemna en antydan om, hvilka utvandringens betydliga så väl fördelar som olägenheter äro, äfvensom om den i min tanke enda möjliga utvägen att undvika de senare utan att på samma gång äfventyra de förra—något som naturligen endast kan lyckas, i den mån vi förmå bilda oss en klar föreställning om emigrationens allmännaste orsaker.

De åter, hvilka i en helt annan grad än jag äro utrustade för ett framgångsrikt företagande af en dylik undersökning, borde, synes det mig, icke så mycket förebrå mig, att jag vågat taga till orda, som ej snarare sig sjelfva, derför att de i ett så vigtigt ämne fortfara att iakttaga tystnad.

I.

Liksom utvandringen sjelf söndrar och än mer har tendens att söndra vårt folk i tvänne hälfter, åtskilda icke genom en tullgräns, såsom fallet skulle vara vid en främmande eröfring, utan af ett verldshaf och oändliga landsträckor, hvilka blott af ett fåtal mer än en gång öfverfaras; så sönderfaller också frågan om utvandringens betydelse i två väsentligen olika, allt efter som man betraktar dess inflytande på den hemmavarandes eller på den bortdragande delen af befolkningen. Det gifves nu visserligen en äfven här i landet mycket beundrad nationalekonomisk skola, enligt hvars åsigt någon väsentlig skilnad icke förefinnes eller kan förefinnas mellan det ena och det andra samhällslagrets, den ena och den andra samhällsmedlemmens intressen; fastmer bero de ömsesidigt af hvarandra såsom lemmarna i en organism. Detta är den vackra läran om "intressenas harmoni", Careys och Bastiats berömda devis, hvilken man ännu tycker sig se stråla i briljanterad eld i de politiko-ekonomiska lustfyrverkerier, som af den bekante Leroy-Beaulieu tid efter annan uppsändas, vanligen under starka bifallsyttringar i tidningspressen, icke minst i vår egen. Åsigten är onekligen högst upplyftande: den ena individens välfärd drager genom ett slags naturnödvändighet, eller kanske rent af genom ett slags öfvernaturlig harmonia præstabilita, den andras med sig: den enas bröd är den andras—bröd, det banala ordspråket må säga hvad det vill. Men på föreliggande fall åtminstone eger denna höga teori ringa eller ingen tillämpning: Där utvandraren lemnat fosterjorden och landstigit i Amerika, kunna vi väl fortfarande följa honom med våra sympatier, men om det der borta går honom väl eller illa, om han uppsvingar sig till kapitalist eller försjunker i elände; detta har tydligen på våra egna ekonomiska förhållanden alls intet inflytande.[5] Och lika litet beröres han af tillståndet i hans forna fädernesland; han har lemnat skeppet i sin julle; om detta sedan sjunker eller fortfar att flyta, kommer honom icke vid: han är amerikanare, vi svenskar.

Saken har således åtminstone två sidor, och för att ej beskyllas för en "sjuklig filantropi" vill jag först och hufvudsakligen uppehålla mig vid den mera egoistiska sidan och fråga: hvilka fördelar eller olägenheter drabba i följd af utvandringen den qvarstannande befolkningen och landet i dess helhet?

Finge man tro optimisterna, skulle fördelarne vara alldeles öfvervägande. "Folkens in- och utflyttningar", har jag någonstädes läst, "äro att förlikna vid en andlig byteshandel, hvarigenom de ömsesidigt rikta hvarandra med sina bästa håfvor, genomtränga hvarandra till inbördes förbrödring. Emigrationsströmmens vågor äro de pulsslag, hvarigenom blodet i samhällsorganismen kringföres och hindras att stagnera." Endast skada, att dessa och dylika liknelser alls icke uppgöras på basen af verkliga fakta. Resonnemanget förutsätter uttryckligen, att mot utvandringen svarar en något så när jemförlig invandring, men detta är i vårt land åtminstone (liksom i europeiska länder öfver hufvud) alls icke händelsen. Statistiken öfver immigrationen är visserligen ganska knapphändig, men i det hela taget kan man dock säga, att under det utvandrarne räknas i tusental, stiger invandrarnes antal knapt till lika många hundrade, och af dessa äro dertill största delen återvändande emigranter; de verkliga utländingar, som för närvarande finna det lönande att nedslå sina bopålar i Sverige, utgöra, hvad antalet beträffar, en ren obetydlighet. Den "andliga byteshandeln" visar sig således vid närmare påseende vara af den beskaffenhet, att den ena parten endast gifver utan att få någonting tillbaka, eller i hvarje fall en handel med mycket lång kredit; och den process, som man velat förlikna vid blodomloppet i en menniskokropp, kan i sjelfva verket långt bättre karakteriseras såsom en serie åderlåtningar—ett medel att bibehålla helsan, som åtminstone inom läkarekonsten redan förlorat allt förtroende och förmodligen icke förtjenar större inom statshushållningen.

Lemna vi således för ögonblicket den luftiga optimismen med dess vackra, men opålitliga bilder och liknelser för att i stället söka leta oss fram på sakförhållandenas fasta mark, faller det genast i ögonen att emigrationen, äfven rent ekonomiskt taget, medför en dubbel förlust.

Den innebär en förlust först och främst af kapital. Sjelfva resan är kostsam, och alldeles utan tillgångar kan utvandraren, helst under den första tiden af sin vistelse i främmande land, svårligen taga sig fram. De penningar, han sålunda medför ur landet, äro i allmänhet förlorade för detta. Och en dylik kapitalförlust inträffar äfven der, hvarest man i förstone kunde tro, att det blott är fråga om ett ombyte af egare. Om en person säljer gård och grund och beger sig till Amerika, lemnar han visserligen sjelfva jorden qvar och äfven åbyggnaderna, men han lemnar dem ej som present till efterträdaren eller till staten, utan den förre får naturligtvis betala dem med ett kapital, som han antingen förut haft placeradt på annat håll eller ock upplånat: i båda fallen minskas tydligen landets rörliga förmögenhet med ett jemt lika stort belopp, som köpeskillingen utgjorde, eller åtminstone den del deraf, som återstår, sedan skulder och inteckningar blifvit gäldade. Denna sida af saken har den fördelen att för alla vara tydlig och klar, men det är nog icke skäl att lägga en allt för stor vigt vid den. Flertalet emigranter utgöres af arbetsfolk och tjenstefolk[6] fattigt folk med ett ord, många äro dessutom minderåriga: båda dessa orsaker medföra, att utvandrarnes kapitalförmögenhet, i medeltal per individ beräknad, ej uppgå till någon synnerligen hög summa. Enligt en några år gammal uppgift,[7] som skall härröra från en väl underrättad person i Amerika, kan man på sin höjd antaga, att i medeltal hvarje utvandrare medför 100 kr. i reda penningar jemte ett litet förråd af bohagsting.[8] Läggas härtill resekostnaderna, skulle man visserligen på detta sätt för de senaste två årens utvandring komma till en summa af 20 millioner kr., äfven med fästadt afseende på, att ej alla dessa utvandrare begifvit sig till Amerika; men denna summa bör i förhållande till utvandrarnes stora antal snarare förvåna genom sin litenhet än tvärtom. För öfrigt får man härvid ej glömma att göra skäligt afseende på de penningsummor, som i form af hemsända resebiljetter, understöd åt hemmavarande anhöriga eller återbetalande af gjorda penningförskott komma landet till godo, och hvilka åtminstone under goda år lära uppgå till flera millioner. Den stora utvandringen af tjenstehjon och andra obemedlade personer låter i sjelfva verket svårligen på annat sätt förklara sig än så, att mångens reskassa till större eller mindre del utgöres af upplånade penningar, som efter framkomsten återbetalas.

Det är också icke så mycket öfver den direkta kapitalförlusten, som de beklaga sig, hvilka med oblida ögon betrakta utvandringen; utan deras klagomål gälla i främsta rummet den oerhörda förlust af arbetskraft, som genom emigrationen tillskyndas landet. Och att denna förlust är betydlig följer omedelbart af hvad ofvanför sagts om utvandrarnes ålder samt af den omständigheten, att flertalet bland dem tillhöra en samhällsklass, för hvilken maklig hvila och sysslolöshet merendels äro okända ting.

Här möta oss likväl på nytt optimisterna, denna gång rustade med skäl, hvilka väl äro värda vår uppmärksamhet. Om verkligen, invänder man, landet behöfver all denna arbetskraft, hur kommer det då till, att det alls ej förmår betala den med ett pris, som kunde göra det för utvandraren lönande att stanna hemma. Detta icke blott vore tänkbart, utan skulle på grund af lagen om tillgång och efterfrågan med nödvändighet inträffa, derest verkligen utvandringen beröfvade landet en sak, som det hade behof af och kunde med fördel använda.

I den förträffliga, ehuru blott allt för kortfattande monografi öfver utvandringen, som finnes intagen i W. E. Svedelius' år 1875 utgifna Studier i Sveriges Statskunskap, finnes denna uppfattning med eftertryck framhållen i bl. a. följande ord: "Frågan om det afbräck, som fäderneslandet lider genom utvandringen, låter sig slutligen bäst besvaras med en annan fråga, som skulle kunna sålunda uttryckas: har det då blifvit tomt i Sverige efter dem, som reste bort? Skulle så vara att något synnerligt tomrum icke märkes, måste detta vara ett tecken att de, som reste, icke voro oumbärlige. Utvandringen framställer sig då icke såsom en afgjordt ond sak … och man bekymrar sig icke deröfver, men man tackar Gud, som skapat verlden så stor, att utrymme icke saknas i andra länder för dem som funno sitt fädernesland för trångt.—Skulle det åter", fortsätter författaren, "börja visa sig, att när bonden reste till Amerika, föll hemmanet i ödesmål, emedan ingen fans, som upptog det lediga hemmansbruket, eller att verkstäder måste stängas eller arbetsföretag afstadna emedan arbetande armar ej mera finnas eller att arbetslöner stegrades till en orimlig höjd, icke i följd af andra orsaker, men blott derför, att arbetarnes antal hade blifvit allt för ringa, eller att priserna på vanliga förnödenheter sjönko till vanvärde, emedan konsumenter saknades, då", menar författaren,—"vore det en obegriplig sak, om icke utvandringen afstadnade, ty krafterna, som hade satt den samma i gång, hade då upphört att verka".[9]

Det ligger en betydlig styrka i dessa anmärkningar, och, ehuru de, såvidt jag förstår, endast omfatta en sida af saken, äro de likväl, från denna sida sedda, omotsägliga. Den säkraste och mest omedelbara verkan af utvandringen är, att den minskar konkurrensen bland arbetarne och derigenom höjer arbetslönerna eller, om dessa redan äro stadda i sjunkande, motverkar deras ytterligare sänkning; vidare, ehuru de hemmavarande arbetarne sålunda bli i tillfälle att öka sin konsumtion, bör likväl minskningen i antalet konsumenter medföra, att priset på alla sådana förnödenheter, som icke helt och hållet äro beroende af prisställningen på den utländska marknaden, varder billigare. Båda dessa omständigheter innebära påtagligen en afgjord fördel för den stora massan af befolkningen, och, ehuru deras verkan på de klasser i samhället, som till större eller mindre del lefva af andras arbete, i allmänhet ej är lika fördelaktig (om ej derigenom att utgifterna för fattigvården förminskas), måste dock inför ett opartiskt omdöme fördelarne härvid anses vida öfverväga olägenheterna. Alltför tvära omkastningar kunna måhända vara skadliga, i hvilken riktning de än gå, men sådana skola endast undantagsvis kunna förorsakas af utvandringen,[10] och i det hela vill det förefalla mig, som skulle de, hvilka från den nu omnämda synpunkten beklaga utvandringen, härvid hufvudsakligen ledas af den mycket misstänkta patriotism, som framför arbetarens, framför den lefvande menniskans välfärd sätter den utveckling af landets jordbruk och industri, som nu tyvärr icke kan ske, men skulle vara tänkbar, om vi blott egde "rikligare tillgång på billig arbetskraft". Men de, som så tänka—och de äro beklagligtvis icke få—borde, synes det mig, helst undvika att högt uttala sin mening. I en tid af ett jäsande och tör hända icke alldeles oberättigadt missnöje bland samhällenas mindre lyckligt lottade klasser, kan man ej vara nog försigtig i sina uttalanden, framför allt om man hyllar åsigter, hvilka på ett så slående sätt påminna om den argumentation, som af nordamerikanska sydstaternas plantageegare på sin tid framhades till försvar för slafveriets bibehållande. Dessa voro på intet sätt besjälade af ett onaturligt begär att plåga och förtrycka, de uttalade helt enkelt den förmodan—som omständigheterna sedan bekräftat—att det i framtiden ej skulle varda dem möjligt att mot någon rimlig dagspenning förmå frie arbetare att åtaga sig de sysselsättningar, hvartill de nu kunde tvinga sina slafvar. Följden häraf måste blifva, att en del plantager finge nedläggas, eller åtminstone produktionen på dem bedrifvas i inskränkt skala, allt till oersättlig förlust för—landet. Idel patriotiska känslor således äfven här.—Så länge det står fast, att det, som för den ene utgör billig arbetskraft för den andra betyder svältlön och otillräcklig näring, och intill dess vi få höra yrkandet om den billiga arbetskraftens förmåner framställas af någon, för hvilken det kan komma ifrågaatt sjelf tillhandahålla denna billiga arbetskraft—intill dess torde allt dylikt tal med skäl böra betraktas såsom en yttring af den sida i vår menskliga natur, hvilken hvar och en, som lefver i ett samhälle, gör icke blott rätt utan äfven klokt i att i möjligaste mån hos sig undertrycka.

* * * * *

Vore nu utvandringens konto—nämligen hvad dess inflytande på landet beträffar—afslutadt med denna sista post, så kunde man ju tycka, att "credit"-sidan i det hela ställer sig ganska fördelaktig. Den förlust, som tillskyndas landet genom de summor, hvilka utvandrarne föra med sig, är icke större, än att den åtminstone under vissa år fullkomligt uppväges af de hemsända penning-remissorna, och den förlust af arbetskraft, hvaröfver man klagar, visar sig vid närmare påseende innebära en bestämd fördel för de talrika klasser i samhället, hvilkas ekonomiska utsigter stiga och falla med arbetslönerna.

Men saken har beklagligtvis äfven en annan sida. Det gifves ännu ett "debet", och innan vi granskat detta, kunna vi ej säga oss ega en klar öfverblick af den verkliga ställningen. Det är sant, att, om vi hafva ett öfverflöd af arbetskraft, kunna vi utan skada afvara en del deraf; men å andra sidan: hafva vi, eller har landet denna arbetskraft gratis, efter det så liberalt kan dela med sig deraf åt andra nationer? Detta skulle vara händelsen, om den arbetare, som lemnar oss i dag, i fjor hade kommit till oss direkt från himlen eller från utlandet. Visar det sig åter, att landet icke utan stora och måhända oerhörda kostnader har kunnat åt sig uppfostra denna arbetskraft, hvaraf det nu ej har behof, då är det tydligen hit, som frågans ekonomiska tyngdpunkt förflyttar sig, och det betyder härvid litet eller intet, att utvandringen vid den tidpunkt, då den af omständigheterna framkallas, kan innebära en verklig lättnad för landet. Ett exempel skall tydliggöra detta förhållande. Antagom, att en person har användt ett stort kapital, eget eller andras, på uppbyggandet af ett industrielt etablissemang, t. ex. en ångqvarn, och det visar sig, att när qvarnen är färdig och skall sättas i gång, finnes i trakten ej tillräcklig mäld för dess drifvande; då blir det ju i det hela en temligen underordnad fråga, huruvida han nu gör klokare i att nedrifva verket och försälja maskinerna eller att fortsätta att drifva rörelsen, men då utan vinst—den hufvudsakliga skadan är redan skedd och kan ej afhjelpas; den bestod deri, att han utan tillräckligt förutseende nedlade kostnader på ett företag, som till sist visade sig vara af ingen nytta.

Menniskan är, såsom naturfilosoferna ofta anmärkt, vid sin födelse den svagaste af alla skapade varelser. Många år förgå—och dessa blifva med en stigande civilisation allt flera—innan ynglingen eller flickan sjelf förmår att förvärfva sitt uppehälle, och under hvilka de helt och hållet eller delvis äro beroende af den föregående generationens omsorger. Den uppfostran och vård, som sålunda kommer det uppväxande slägtet till godo, är att betrakta såsom ett förskotteradt kapital, som det en gång måste återbetala, hufvudsakligen genom att i sin tur sörja för en följande generation. För hvarje individ, som lemnar riket (eller ock afgår med döden) innan han ännu hunnit gälda sin andel i denna skuld, tillskyndas uppenbarligen landet en förlust genom det kapital, som på honom blifvit nedlagdt men ej återbetaldt.

Det är ej lätt att skaffa sig ens en ungefärlig föreställning om, hvad en persons uppfostran i medeltal har kostat, då han är fullkomligt i stånd att försörja sig sjelf, hvilket inom den klass, hvarom här alltjemt är fråga, nämligen kroppsarbetarnes, i synnerhet på landet, kan anses inträffa vid fylda 15 år. På grund af frågans stora intresse har jag likväl sökt uppställa en öfverslagsberäkning i denna riktning, hvars enda anspråk är att ej öfverdrifva det verkliga förhållandet.

I en af den danska nationalekonomen W. Scharling författad uppsats, hvarur ett utdrag för någon tid sedan fans infördt i flera svenska tidningar, anföres bland annat, att i en familj i Danmark, som utan att lida verklig nöd dock befinner sig i torftiga vilkor, underhållskostnaden för hvarje barn kan anses stiga till omkring 100 kr. årligen. Hur obetydlig denna summa än kan synas, är den dock sannolikt mycket för hög för att kunna läggas till grund för en beräkning, som afser våra egna förhållanden. Då nämligen, såsom förut är nämdt, äfven under goda år hela årsinkomsten (lön och stat) för en arbetare på landet endast uppgår till omkring 400 kr., och för en piga i bästa fall till omkring 225 kr., är det tydligt, att i en arbetarefamilj på landsbygden sammanlagda värdet af mannens och hustruns arbete ej kan uppskattas högre än till mellan 6- och 700 kr.[11] Men under sådana omständigheter vore det ju för dem en ren omöjlighet att utan bistånd af fattigvården uppföda en skara af fem eller sex barn, derest hvarje barn droge en årlig medelkostnad af 100 kr.—och fem eller sex barn i den fattiges hem är i många trakter af vårt land snarare regel än undantag. Nedsätta vi deremot strax kostnaden till hälften eller 50 kr., så skall ingen längre kunna påstå, att denna summa är för hög; om man besinnar, att i fall utgiften för kläder och skodon häri får anses ingå med 10 kr. om året, återstår för bekostande af födan endast 11 öre om dagen. I sjelfva verket torde dessa belopp vara alltför små, men om de betraktas som medeltal, utjemnas förhållandet något deraf, att barnen åtminstone efter 10 eller 12 års ålder få i ej obetydlig mån sjelfva bidraga till sitt uppehälle. Vid sidan af detta mer än torftiga underhåll, hvilket dock är allt, hvad fattiga föräldrar i vårt land hafva att gifva sina barn, derest de ega ett tillräckligt antal sådana, förefalla de summor, som af staten och kommunerna utgifvas för det uppväxande slägtet, såsom jemförelsevis frikostigt tilltagna. Om man nämligen för de senaste åren dividerar utgiftsstaten för landets samtliga folkskolor med antalet barn i skolåldern, befinnes, att staten och församlingarna gemensamt utgifva omkring 13 kr. årligen för hvarje skolbarn. Antaga vi för att få en rund summa, att äfven föräldrarna bidraga med ett par kronor årligen till hvarje barns undervisning, så skulle följaktligen 65 kr. utgöra årskostnaden för ett barn i skolåldern, uppfödt på landsbygden och i de tarfligaste förhållanden.

Man kunde tycka, att omkostnaden för ett barn i spädare år borde vara mindre, men detta torde knapt vara fallet. Här tillkommer nämligen en annan faktor: skötsel och vård, hvars värde ej får underskattas, då man vet, hur stor del af modrens arbetstid tages i anspråk för det omsorgsfulla skötandet af ett spädt barn; något som äfven indirekt bekräftas genom den stora dödligheten i fabriksdistrikter, der mödrarna genom att sjelfva nödgas arbeta i fabrikerna ej kunna egna sina små erforderlig omsorg. Antaga vi således 65 kr. såsom årlig medelkostnad för en persons fysiska och andliga uppfostran inom de fattigaste klasserna,[12] så har vid fylda 15 år en summa af i rundt tal 1,000 kr. blifvit honom påkostad, och detta är följaktligen det minsta belopp, som han har att utöfver sitt eget uppehälle förtjena genom sitt arbete, derest ej hans existens skall anses innebära en förlust för det allmänna.[13]

För att nu finna det uppfostringskapital, som genom de två sista årens utvandring kan anses ha gått förloradt, vore det ännu ej rätt att multiplicera de nämda 1,000 kronorna med hela antalet utvandrare. Detta skulle vara berättigadt, derest alla utvandrarne befunne sig i åldern 15-25 år, ty personer i denna ålder hafva i allmänhet ännu ej börjat att arbeta för andras uppehälle, om ej genom för framtiden afsedda besparingar (hvilka de naturligtvis medtaga vid afresan) och deras egen uppfostran är afslutad. För alla andra åter måste ett afdrag göras: för barn under 15 år derför, att på dem ännu ej hela uppfostringskapitalet blifvit användt; för personer öfver 25 år, derför att dessa kunna anses hafva till större eller mindre del återbetalt samma kapital. Under förutsättning att fördelningen i åldersklasser bland emigranterna under de sista två åren varit densamma, som de föregående decenniernas utvandrarstatistik angifver, visar en enkel beräkning,[14] att, om utvandraren mellan 15 och 25 år tages till värdeenhet i ofvan antydda mening, motsvarar en utvandring af 100,000 personer omkring 70,000 dylika värdeenheter, eller med andra ord: 70 millioner kronor utgör efter en synnerligen låg uppskattning det kapital, som har gått för landet förloradt genom 1880 och 1881 års utvandring.

Naturligtvis är en dylik förlust icke att uppfatta på alldeles samma sätt som de, hvilka drabba ett land genom felslående af dess skörd eller dermed jemförliga olyckor. De utgifter, hvarom här är fråga, ligga ju i allmänhet temligen långt tillbaka i tiden; återbetalandet skulle efterhand hafva försiggått i den närmaste framtiden, men att ett sådant återbetalande i verkligheten komme att ega rum, äfven om utvandrarne stannat hemma, är långt ifrån gifvet. Motsatsen är snarare att förmoda, ty, derest utvandringen har sin orsak i ett öfverflöd på arbetskraft, skulle följden af de nu emigrerades qvarstannande i hemmet antagligen blifva, att ett motsvarande antal af landets invånare finge inskränka sig till att med sitt arbete förvärfva blott sitt eget uppehälle och följaktligen ända till sin död qvarstå såsom samhällets gäldenärer i ofvan antydda mening. Genom sjelfva utvandringen förlorar landet i sådant fall egentligen ingenting, utan denna är då i verkligheten blott att betrakta såsom konstaterandet af en redan liden förlust, afskrifningen af en rent nominel tillgång, hvilken en gång blifvit bokförd till ett värde motsvarande kostnaden, men som, när den skall realiseras, visar sig mer eller mindre värdelös.

Vore derför den nu försiggångna utvandringen ett enstaka fenomen, hvars upprepande man ej behöfde befara, så kunde det väl med skäl sägas, att de nu antydda förhållandena icke förtjena större uppmärksamhet, än man i allmänhet är böjd att skänka ett redan öfverståndet lidande; men beklagligen rättfärdigar ingenting en dylik förhoppning. Om än utvandringen för ögonblicket torde hafva kulminerat, har den dock säkerligen ej afstannat för alltid; med ledning af de senaste decenniernas erfarenhet torde vi snarare få göra oss beredda på en fortsatt emigration af i medeltal åtminstone 20,000 personer årligen. Är denna förmodan grundad, leder en betraktelse af samma slag som den nyss genomförda till det resultat, att vi äfven för närvarande årligen utgifva en summa af allraminst 14 millioner kr. för intet annat ändamål än att åstadkomma en framtida emigration.

Man är nu sannolikt trött på siffror och skall måhända till och med förebrå mig att hafva velat inskränka spörsmålet om utvandringens betydelse för vårt land till en naken penningfråga, under förgätande af alla högre, ideela synpunkter. Enligt mångens påstående ligger det ju något för vår patriotiska stolthet i hög grad tilltalande i den föreställningen, att vårt lilla folk tager en så betydande del i det storartade kulturarbete, som i våra dagar försiggår på det vestra halfklotet. Härvid synes man likväl ej betänka, huru föga de personer, som utvandra från vårt land, i allmänhet äro egnade att föra civilisationen framåt. Med frånräknande af ett enda lysande undantag har man just icke sport, att någon till Amerika utvandrad svensk derstädes lyckats förvärfva, hvad man plägar kalla ett namn. Dock, hvad som icke sker i första generationen kan möjligen inträffa i den nästa[15] och man skall måhända tycka, det dessa förmodade frukter af emigrationen väl uppväga de pekuniera uppoffringar derför, som vi nu få vidkännas. Men hvilka "vi"? Beklagligtvis utgår, såsom ofvan antydts, endast en mindre del af utgifterna för emigranternas uppfostran ur det allmännas kassor, under det större delen af denna egendomliga pålaga, såsom det ofta plägar ske, drabbar just dem, hvilka minst äro i stånd att bära den. Det är genom tusentals fattiga föräldrars mödor och försakelse,—försakelse, märk väl, ej blott af beqvämlighet och vällefnad, men af snart sagdt alla lifvets ädlare sysselsättningar och intressen, som utvandrarkontingenten åvägabringas, och om dessa föräldrar äro mindre känsliga för den ära de tillskynda sitt fädernesland genom att bidraga till Amerikas civiliserande, bör detta måhända ej räknas dem till last, då de ju just för den sakens skull få eftersätta så mycket af sin egen civilisation. Om ett träd sätter alltför rikligt med frukt, utmattas det lätt sjelft dervid; på samma sätt torde utvandringen eller rättare de sociala vanor, som föranleda den, vara att anse som en af de mäktigast bidragande orsakerna till det sorgliga, men påtagliga förhållandet i nutiden, att de fattigaste klasserna i samhället så föga eller alls intet varda delaktiga af det framåtskridande i odling och lefnadssätt, hvaraf vår tidsålder berömmer sig. Verlden går framåt, men de blifva efter, de ha ej tid att taga del i civilisationens vare sig arbeten eller fröjder: de hafva så brådt med att uppföda nya varelser, åt hvilka de ej ens skola kunna bereda en lott, jemförlig med sin egen. De äro proletärer, de förblifva proletärer, och de anstränga sig ända till blods för att framalstra nya proletärer eller—när det vill sig väl—emigranter.

* * * * *

I ordningen följer nu, att för ett ögonblick ledsaga utvandraren till hans nya hemland och tillse, huru det går honom der. Beklagligtvis äro de underrättelser man eger om de svenske utvandrarnes ställning i Amerika, i allmänhet både knapphändiga och hvarandra temligen motsägande. Till någon del torde väl detta bero på svårigheten att inhemta noggranna underrättelser om en hand full menniskor, kringströdda öfver en vidsträckt yta och uppblandade, äfven der de mest hålla sig tillsamman, med en mängd folk af andra nationaliteter samt infödda. Men i det hela torde dock berättelsernas bristande öfverensstämmelse häntyda på, att emigranternas lif i verkligheten företer stora motsatser och stora vexlingar, att den invandrade främlingens ställning, om än under normala förhållanden långtifrån dålig, dock vida mer än den infödde amerikanarens är blottstäld för de konjunkturernas vindkast, som ej i något land helt och hållet uteblifva. Detta är för öfrigt nästan sjelfklart. De platser inom industrien, som en för ögonblicket stegrad spekulation framkallat, och hvilka man, när minskning blir nödvändig, först indrager; en tillfällig arbetsförtjenst vid jordbruket, hvilken upphör, när skörden är afslutad: dylikt skall i allmänhet varda den nykomnes lott. Vill han sjelf nedsätta sig som jordbrukare, kan han med sina ringa tillgångar ofta endast komma i besittning af de längst ute i ödemarken belägna "homestead"-landen, der jordbruket äfven under goda år nätt och jemt bär de dryga transportkostnaderna: ett prisfall på landtmannaprodukter eller en förhöjning af jernvägstaxorna, och vinsten förvandlas i förlust.[16] För honom återstår då endast att öfvergifva den farm, på hvilken han redan nedlagt penningar och arbete för att om möjligt söka skaffa sig en bättre, hvartill han dock har så mycket mindre utsigt att lyckas, som lagen, sedan nybyggaren lemnat den jord han först förvärfvat, icke längre på lika billiga vilkor medgifver honom upptagandet af nytt land. Att stanna qvar är emellertid ogörligt; han måste på nytt sätta ut "prärieskonerten", begifva sig af med familj och husgeråd instufvade i en af dessa med soltält öfverdragna vagnar, hvilka i ofvannämda ärende stadda så ofta möta den resande på hans väg öfver prärien, hvar och en gömmande i sitt inre en myckenhet af svikna förväntningar och en liten rest af ovisst hopp.—Så gästfri är naturligen icke amerikanaren, att hän skulle medgifva den sjelfbjudne främlingen företräde framför husets egna barn; utan längst nere vid bordet får denna taga plats, och är maten rikligt tilltagen, får nog äfven han sin del, men inträffar förknappning, händer det lätt, att när turen kommer till honom att taga, äro faten redan tomma.

Rätt betecknande i detta afseende äro ett par uppsatser rörande utvandrarnes ställning i Amerika, som finnas intagna i en för några år sedan utgifven svensk tidskrift.[17] I den förra af dessa uppsatser, som skrefs år 1873, skildras emigrantens ställning såsom i det hela mycket gynsam, han hade endast att förfara med försigtighet och omtanke, taga sig till vara för svekfulla agenter och värfvare, och allt skulle gå väl; det heter till och med att "de fall, när någon, som utvandrat utan öfverdrifna förväntningar, men med frisk vilja och någorlunda arbetsduglighet, haft grundad anledning att klaga öfver sitt öde, äro lätt räknade". Men mot slutet af nämda år inträffade, som bekant, i Amerika en ekonomisk kris, hvars verkningar med dubbel våldsamhet måste ha drabbat de element i befolkningen, som ännu ej fått fast fot i det nya hemlandet; och i den tidskriftsuppsats, hvari ämnet följande år återupptages är allt som med ett trollslag förändradt. De färger, hvari den olycklige emigrantens öde nu skildras, äro i sanning så mörka, att man måste fråga sig, huruvida det ej för det lyckligtvis ej synnerligen betydliga antal utvandrare, som detta år lemnade vårt land för att begifva sig öfver Atlanten, hade varit bättre, om de förgåtts i öppna hafvet i stället för att landa på en kust, der endast en snabb undergång väntade dem. Ty af hvad förut blifvit sagdt om utvandrarnes medförda kapitalförmögenhet, lär vara klart, att, om det för mången är svårt nog att komma åstad till Amerika, varder det för än flera en ren omöjlighet att återvända hem. Men hurudan en mans och ännu mer en qvinnas lott under dylika omständigheter måste blifva, derom är ej af nöden att orda; då jag ej har till uppgift att söka anslå känslosamhetens strängar, så framt de ej vid blotta omnämnandet af så sorgliga förhållanden af sig sjelfva vibrera.—Man skall måhända säga, att utvandraren har sin egen sorglöshet, sin dumdristighet att tacka för utgången. Men äfven om detta utan all inskränkning vore sant, minskar det tydligen på intet sätt det svåra i hans belägenhet; ej heller borde det kunna förringa vårt medlidande, eller kanske hellre vår känsla af ansvar, om vi blott besinna, huru litet af förutseende och klok beräkning, man har rätt att vänta hos personer, tillhörande en samhällsklass, som af den hårda nödvändigheten ständigt tvangs att lefva ur hand i mun. Liksom gamla soldater blifva de likgiltiga för faran genom att ständigt hafva den för ögonen.—För öfrigt ligger också i denna naiva sorglöshet något ädelt och rörande. En person, som för ej länge sedan vid ett besök i Liverpool sammanträffat med några svenska emigranter, berättade för mig åtskilliga rätt betecknande drag, bland hvilka ett par, trots sin obetydlighet här må anföras. De ifrågavarande utvandrarne voro ett antal män, simpla arbetskarlar från olika delar af landet, hvilka på resan slagit följe. Ingen af dem kunde ett ord engelska, men denna bekymmersamma omständighet vållade dem ej den ringaste oro. De reste ju till Amerika för att arbeta, ej för att hålla tal, och hvartill behöfdes då kunskap i främmande språk? Sitt resgods hade de aflemnat i Göteborg; hvart det sedan tagit vägen, derom egde de ingen aning. De litade i detta afseende på agenten, hvilket antagligen var det klokaste, då sannolikt intet val förefans. Den ekipering de sjelfva medförde var också af enklaste slag; det mest anmärkningsvärda deribland utgjordes af en blomkruka med en halft förvissnad Calla uti, hvilken en af dem bar på armen. Denna hade han medfört hemifrån och skulle nu i dess sällskap anträda resan öfver verldshafvet. Det är ej godt att veta, i hvilken afsigt han belastat sig med en så föga nödvändig artikel—min sagesman förmodade skämtsamt, att han ämnade rikta det nya landets flora med en derstädes okänd art—men mera sannolikt synes, att han vid afresan ej kunnat förmå sig till att låta blomman hemma borttvina af brist på skötsel; och är denna förmodan riktig, torde denna utvandrare åtminstone ej hört till det slaget, som lemna hustru och barn efter sig i elände. Vi önska honom lycka med sin Calla; under resan torde den väl komma att vålla honom åtskilligt besvär, men när han slutligen efter talrika vedermödor fört den oskadd fram till sitt nya hem i Kansas eller Minnesota, kan han ju berömma sig af att i blomman och i den mull, som omger dess rötter, hafva medfört ett stycke af fosterjorden! Ett mycket litet stycke visserligen, men, äfven om han stannat hemma, är det just ej troligt, att han någonsin skulle hafva lyckats förvärfva ett större…

Emigrationen till Amerika, utgör, såsom förut är nämdt, den ojemförligt största delen af den svenska utvandringen. Vid sidan af den pågår likväl äfven en annan utvandring, som, om än till antalet mindre betydande och äfven i öfrigt företeende vida anspråkslösare former, dock på grund af de sorgliga eller rent af ruskiga förhållanden, hvarmed den står i samband, måhända i lika hög grad som den amerikanska är förtjent af en allvarlig uppmärksamhet. Jag menar den beryktade utvandringen och den kanske ännu mer beryktade återinvandringen af svenskt tjenstfolk, som från de södra provinserna af vårt land begifva sig ut att söka arbete i Danmark och Nordtyskland.[18] Offentliga myndigheter och enskilda personer hafva ofta och med eftertryck ifrat mot denna utvandring, som genom sina följder onekligen närmar sig till en riksskandal, men i de bortresandes hemtrakter betraktas den, efter hvad man försäkrat mig, ej med oblida ögon, emedan kommunerna på detta sätt för en tid befrias från några af sina sämsta element. Det är nämligen, såsom man lätt förstår, icke förmögna hemmansegares söner och döttrar, som låta locka sig ut i främmande land att der tjena mot en lön, som föga om ens något öfverstiger, hvad som erbjudes här hemma. Utan det är gemenligen socknarnes värsta afskrap, barn uppväxta i de sämsta hem, och af hvilka ej annat kan väntas, än att de skola träda i sina fäders och mödrars fotspår; och man är glad att tills vidare varda dem qvitt. Vanligen återkomma de dock efter några år, och nu blir gerna den sista villan värre än den första. Ynglingarna hafva under sitt kringstrykande lefnadssätt oftast insupit råa och förderfvade seder, och, hvad de unga qvinnorna beträffar, heter det i en embetsberättelse rörande denna angelägenhet, att de "vanligen återvända hem, häfdade och vanärade".[19] Under de senare åren har det upprepade gånger händt, att återresan skett medelst fångskjuts och under de mest hjertslitande omständigheter. Om vi i tankarne följa en dylik ung qvinnas lefnadsbana, upprullar sig för våra blickar en sådan följd af dystra och förtviflade taflor, att inbillningen svårligen kan skapa något mera upprörande. Uppfödd i ett hem, som knappast i något afseende motsvarar de föreställningar, vi äro vana att förbinda med detta ord, i ett hem, der torftigheten i den andliga omvårdnaden endast kan jemföras med den materiela bristen,—sjelf måhända frukten af en af dessa lösliga förbindelser, som äfven på landsbygden numera äro så sorgligt allmänna, omfattar hon med ifver hvarje tillfälle, lika godt hvilket, att komma bort från en trakt, der hon under hela sin uppväxt öfverallt mötts af ovilja och förakt. Om några äregiriga förhoppningar lär föga kunna vara tal; om hon gjort sig några sådana, skola de blott alltför snart komma på skam. Hennes arbete är på det ställe, dit hon kommer, hvarken mindre tungt eller mera ansedt, än hvad hon förut varit van vid; dertill kommer det nedtryckande i att nödgas lik en döfstum färdas i en omgifning, af hvars språk, vore det blott genom en ringa dialektolikhet skildt från hennes eget, hon länge ej förstår en stafvelse. Småningom, vi vilja antaga det, repar hon dock mod, menniskorna äro vänliga mot henne, troligen långt mer än fallet varit i hennes hembygd; af det främmande tungomålet har hon omsider lärt sig åtminstone hvad "hübsches Mädchen" betyder—och har hon på sin lott erhållit något af den stolta nordiska skönhet, hvilken särdeles i de här ifrågavarande trakterna ej sällan påträffas bland vår allmoges döttrar, slår det ej fel, att hon skall få höra detta uttryck ofta. Till sist inbillar hon sig måhända, att någon, som använder det, dermed menar något mera eller bättre än en tom artighet—och från detta ögonblick är hennes öde besegladt. Ty hon befinner sig, det är öfverflödigt att påminna derom, ej i alldeles samma belägenhet, som hennes systrar bland de lyckligare lottade: dessa kunna, om de få lust dertill, utan fara låna sitt öra åt smickrets alla retelser, låta utströ för sina fötter den beundrande vältalighetens blomster, vissa att alltid i rätta ögonblicket kunna draga sig tillbaka inom sköldborgen af sin hägnande familj—men om en dylik stackare endast "räcker djefvulen ett finger, griper han strax efter hela handen". Hon blir mor. Moderskärlekens fröjder äro, påstår man, äfven under de gynsammaste yttre förhållanden blandade med mångfaldig bitterhet; med hvilka känslor skall då den afvakta sin stund, som befinner sig ensam bland främlingar, utan tillgångar, utan att en vänlig hand räckes henne till hjelp i det ömmaste ögonblick?—Att vid domstolarne utkräfva de rättigheter, som lagen i de flesta länder ännu tillerkänner henne, dertill saknar hon måhända mod eller förmåga, och sedan hon en tid med ringa framgång försökt sig på det konststycket att jemte sitt eget lif uppehålla ännu ett annat, möter henne slutligen samhället, till hvars barmhertighet hon ser sig hänvisad, i skepnaden af en gendarm, som med fångtransport skall forsla henne till det ställe, som hon under nuvarande omständigheter, sist bland alla på jorden ville återse, nämligen hembygden. Ej osannolikt är hennes belägenhet vid ankomsten till fäderneslandet af det uppseendeväckande slag, som på sista tiden stundom gifvit anledning till tidningsartiklar, i hvilka det ljungas mot "tyskarnes hänsynslöshet", hvilka ej finna sin räkning vid att med oss dela en fattigbörda, hvaraf åtminstone halfparten, så kan det tyckas, rätteligen borde tillkomma dem. Häraf har hon dock begripligtvis ingen fördel: det är ej mycket troligt, att diplomaternas pennor för hennes skull skola sättas i rörelse; resan fortsattes till hemmet, och dermed är hennes korta saga slut. Ty resten deraf eger ej mycket intresse: huru hon med sitt barn, eller sina barn inqvarteras i fattigstugan, ett mål för sina olyckskamraters gäckeri, för allt hvad småsinnet och elakheten eger mest kränkande och nedsättande; huru hennes lif, derest hon ej, hvilket är troligast, snart sjunker än djupare, förflyter under ett hopplöst släparbete och ett lika hopplöst grubbel, öfver hvad hon dock i grunden förskyllat, efter en så oerhördt grym lott, ett så outsägligt elände drabbat henne, henne framför andra. Fåfäng fråga! Skrifver icke apostelen Paulus, att "en krukomakare har makt att skapa ett kar till heder, ett annat till vanheder"?—Mycket mer måste då detta vara fallet med den upphöjda rättvisa, hvars synliga representant på jorden är samhället…

Det är ej blott till vårt medlidande, som en ur verkligheten hemtad bild, sådan som den här tecknade vill tala. Den vill också komma oss att besinna, det vi äro på väg att förlora något, som borde vara oss alla lika dyrbart, jag menar vår nations goda namn och rykte. Om vi anse oss ha skäl att klaga, att våra grannländer på ett orättmätigt sätt pålägga oss något af sin egen fattigbörda, med hvilka ögon skola väl dessa betrakta ett land, och hur skulle vi sjelfva bedöma ett sådant, som årligen i hundratal utsänder sina döttrar för att hos grannarne låta bruka sig till skörlefnad? Här om någonsin borde vår patriotiska känsla finna sig berörd, om denna känsla eljest är mottaglig för något annat än smicker. Af våra landsmän befinna sig i främmande land ett antal, som rätt snart torde uppgå till en half million. Hvad veta vi om dessa mer, än att de allesamman af en eller annan anledning funnit sig öfverflödiga i hemmet? Är här ingen risk å färde? Om än de flesta—och bästa—af dessa äro undangömda i Amerikas ödemarker, lefva dock bland våra närmaste grannfolk, hvilkas aktning i främsta rummet borde vara oss dyrbar, tillräckligt många för att både genom sitt antal och än mer genom sin beskaffenhet uppväcka verkliga farhågor. Hos svenskt arbetsfolk i Danmark hör man just inga andra egenskaper prisas än deras villighet att fördraga äfven den uslaste kost—en förmåga hos svenskarne, som ännu liksom under medeltiden, sätter våra danska bröder i förvåning; under det att familjära uttryck sådana som "svenska visiter", användt för att beteckna inbrottsstölder eller ficktjufnad, begångna af svenska äfventyrare i Danmark, tillräckligt vittna om de känslor, som man på andra sidan sundet hyser för oss. Äfven från Norge, der svenskarne äro lika talrika som i Danmark,[20] förspörjes tid efter annan ryktet om råa ogerningar, för hvilka svenska landstrykare anklagas eller hållas misstänkta. Den tid är törhända icke aflägsen, då det att vara svensk skall i Norge och Danmark anses för en lika dålig rekommendation, som det att vara irländare nu är i England. Man får ej, sällan höra det framhållas såsom ett bevis på "spänstighet" hos vårt folk, att det vid första (?) motgång tänker på utvandring. På förskönande benämningar är modersmålet rikt. Mig vill det synas, som om ett folk ådagalade en långt mera berömvärd spänstighet, om det förmådde att i onda som goda år anständigt lifnära sina medborgare utan att nödgas utsända dem i skaror för att söka sitt uppehälle vid främmandes dörrar.

Vårt slutomdöme om utvandringen kan således ej gerna blifva obetingadt fördelaktigt. Väl kan den under tider af ekonomiskt trångmål och arbetslöshet utgöra ett värdefullt, om än i allmänhet otillräckligt medel att förbättra ställningen, hvarför det också vore högst oklokt att, såsom i forna tider skett och ännu någon gång föreslås, söka med tvångsmedel hämma eller inskränka utvandringen. Men å andra sidan eger denna rörelse derjemte, särdeles om den betraktas som ett fortlöpande fenomen, så många betänkliga sidor, att det utan tvifvel vore till verklig fromma för vårt land, om den kunde genom naturliga, tvångsfria medel för framtiden förebyggas eller åtminstone inskränkas. Men att söka utfinna dylika medel utan att först hafva bildat sig ett klart begrepp om utvandringens allmännaste orsaker, vore lika hopplöst som för en läkare att söka bota en sjukdom, hvars diagnos är honom obekant. Frågan om utvandringens orsaker skall derför bli föremålet för återstoden af denna lilla uppsats.

II.

Finge man tro allt som talas och skrifves, vore utvandringens orsaker lika talrika som sanden i hafvet.[21] Knappast har under de senaste åren någon allmän angelägenhet stått på dagordningen, utan att den af än det ena än det andra partiet blifvit stäld i ett förment orsakssammanhang med utvandringen. Riksdagen kan ej fatta ett beslut, regeringen icke utfärda en förordning, utan att den missnöjda fraktionen strax framkommer med dystra spådomar om, "att följderna af detta okloka steg snart skola visa sig i en ökad emigration". Dylika påståenden, vanligen anförda utan skymten af en motivering, kunna väl stundom te sig lustiga nog men äro dock i grunden ett sorgligt tecken, ty det händer lätt, att en i sig sjelf vigtig fråga, på detta sätt använd som en käpphäst i partistriden, snart nog uppväcker leda och afsmak, utan att någonsin hafva varit på allvar diskuterad. Dock skall ej nekas, att mycket af hvad man sålunda påstår, kan ega sin riktighet, om nämligen betraktelsen öfver emigrationens orsaker utsträckes till enskilda fall; ty allt, som kan skapa missnöjda, kan väl äfven skapa emigranter, åtminstone när bandet som sammanknyter den enskilde vid fosterjorden förut af andra orsaker blifvit tillräckligt försvagadt. Hvad särskildt de ofta påpekade missförhållandena på det kyrkliga och religiösa området beträffar, är det ej blott en sannolik förmodan, utan låter sig verkligen till en del med statistiska uppgifter bestyrka,[22] att dessa på sina ställen utgöra en mäktigt bidragande orsak till utvandringen. Det är derför att hoppas, att när den ofördragsamhet eller snarare bristande liberalitet hos vår statskyrka, hvarigenom den väl tillåter sina bekännare att öfvergå till främmande läror, men endast så att säga mot särskild betalning, en gång försvunnit—en fråga, som ju för närvarande står på dagordningen,[23] denna åtgärd skall åt landet bevara åtskilliga aktningsvärda medborgare, hvilka nu hellre utvandra, än de underkasta sig att nödgas lemna materielt understöd åt en kyrka, hvars lärosatser de icke kunna gilla.

Med tillgripande af dylika förklaringar skulle vi likväl endast kunna göra oss reda för tio- och hundratalen i utvandringens facit. Gå vi åter till siffrorna af högre rang, betrakta vi företeelsen i dess helhet, då är en annan förklaringsgrund så i ögonen fallande, att, så vidt jag vet, alla de, som å embetets vägnar eller eljest efter sorgfälligt öfvervägande yttrat sig om utvandringen, alltid i främsta rummet påpekat denna såsom den vigtigaste orsaken; nämligen de mindre bemedlades önskan att åt sig och de sina bereda en i ekonomiskt och derigenom i socialt afseende bättre och mera betryggad ställning. Om och till hvilken grad denna önskan är berättigad eller oberättigad är en fråga, som här gerna kunde lemnas å sido.[24] Att den kan vara det senare, bör väl ej förnekas, och det är tillåtet att tro, om deri kan ligga någon tröst, att den i sådant fall oftast straffar sig sjelf. Men det är å andra sidan blott allt för påtagligt, att de, hvilka strängast klandra utvandraren samt beskylla honom för "materialistisk njutningslystnad" eller "förgätenhet af psalmistens ord: blif i landet och föd dig redliga",[25] derför att han iakttager ett handlingssätt, som de, om de påträffa det hos personer af sin egen klass, pläga anse vittna om duglighet, företagsamhet och ett ädelt uppåtsträfvande sinnelag—det är allt för klart, att dessa å sin sida hafva förgätit det första vilkoret för ett opartiskt omdöme, som är att i tanken sätta sig sjelf i den persons ställning, hvars uppförande man vill bedöma och med sitt samvete afgöra, huru man i hans ställe skulle hafva handlat. För de flesta är en dylik tankeoperation helt enkelt outförbar, emedan de från barndomen blifvit vana att betrakta sig sjelfva såsom varelser af ett annat, och naturligtvis högre slag, än de personer, som stå under dem på samhällsordningens skala. Det går med dem som med "Lejonet" i August Blanche's komedi, hvilken helt käckt förmenade, att handtverkare och deras vederlikar af naturen äro ämnade att "lefva ett uselt lif".[26] Så öppenhjertiga äro väl icke många, men tankegången, som ligger till grund för detta nobla uttalande, lära vi väl tyvärr litet hvar få vidkännas. Begäret att herska, fåfängan att se andra under sig, att smickras af deras krypande ödmjukhet, känna sin storhet fördubblad vid åsynen af deras ringhet—hör sannolikt till de djupast rotade känslorna i vår menskliga natur. Men djupt rotade eller ej måste dessa känslor bort; ty de äro samhällsfiendtliga (såvida samhället ej längre befinner sig i det mest primitiva tillstånd), de äro "samhällsupplösande" i en helt annan grad än alla vare sig positivistiska eller till och med kommunistiska teorier, emedan de reta till vrede, emedan de uppväcka den blindaste, den mest våldsamma bland alla lidelser, och detta hos menniskor, hvilka genom sin otillräckliga uppfostran äro minst i stånd att beherska sina lidelser.—Vår svenska arbetarebefolkning har flera gånger och vid kritiska tillfällen aflagt prof på en besinningsfullhet, ett ordningsälskande sinnelag, som hos hvarje opartisk åskådare måste uppväcka den största beundran. Men det är troligt, att äfven dess tålamod har en gräns. Och när en gång den social-revolutionära stormflod bryter fram, hvars anryckande af de mest framsynta män i Europa betraktas som en blott tidsfråga, är väl knapt annat tänkbart än att en svallvåg deraf skall slå in äfven öfver våra skär. "Kapitalistens beqvämliga hvila efter väl förrättadt jordiskt förvärf är icke mensklighetens mål. Mot en klass, som skulle våga att så anse det, kastar hopen bort sitt lif i förtviflade uppror, vore det också blott för att emot den betyga sitt förakt." Orden tillhöra Geijer,[27] och de utgöra säkerligen en varning för mången äfven i vårt land. De, som ej vilja gifva akt på tidens tecken, må skylla sig sjelfva. De, som göra allt för att påskynda, ingenting för att fördröja revolutionens inbrott eller förmildra dess verkningar, måste taga följderna. Om de kallblodigt samtycka till att låta arbetarebefolkningen förvandlas till en utarmad, derigenom rå och okunnig pöbel, skola de få erfara, att dessa egenskaper, alltid farliga, äro farligast, när pöbeln en gång blir herre.—

På helt annat sätt dömer en man, som sjelf lefvat bland folket och hyser medkänsla derför, om dess sträfvande efter materiel förkofran. "Äfven för den såsom penningsniken ansedda Värendsbon", säger i den förut anförda berättelsen kyrkoherden Kronblad i Linnaryd, "är penningen icke ändamål utan blott medel. Ändamålet, det eftersträfvade idealet är att förbättra och höja sin samhällsställning. Kan han vinna detta mål på annat sätt t. ex. genom studier, är han i allmänhet strax villig att lemna å sido sträfvandet att samla penningar. Men eljest är han för detta måls vinnande beredd att underkasta sig de största försakelser, det ihärdigaste arbete. Han är beredd att resa till jernvägarne och der arbeta hur mycket som helst, att resa till Amerika, Kalifornien, Australien eller hvart som helst. Men han älskar innerligt sitt fosterland, samt längtar oupphörligt tillbaka hem igen." Detta omdöme, som sannolikt skulle kunna utsträckas att gälla om en långt större del af vår befolkning än den, som det närmast afser, kan ej gerna frånkännas vitsord, och det talar om ett folk, hvilket är godt som guld—i alla händelser för godt att skymfas…

Vore nu förhållandena i Amerika eller annorstädes i utlandet alldeles ovanligt lysande och gynsamma, behöfdes i sjelfva verket ingen annan förklaring af utvandringens faktum; ty det bättre är ju äfven det godas fiende. Men efter allt, hvad man har sig bekant, är det icke så, utan den högsta ärelystnad, utvandraren må kunna hysa, så framt hans förhoppningar ej strax af verkligheten skola bringas på skam, är att med träget arbete kunna förskaffa sig en tarflig bergning. Om han för att vinna detta mål måste resa öfver hafven, återstår ju till sist ingen annan möjlighet, än att äfven denna anspråkslösa lott här hemma ej kan komma alla till del. Att så åtminstone till sina tider varit händelsen, skall väl ingen på allvar kunna förneka. Då man vet, att de svåra missväxtåren mot slutet af 1860-talet omedelbart efterföljdes af den största dittills kända utvandringen, hvem tvekar väl att sätta dessa båda tilldragelser i förhållande af orsak och verkan? Och äfven den än större emigration, som vi nu senast upplefvat, skulle väl knapt hafva blifvit så omfattande, om den ej stått under inflytande af de ekonomiskt tryckta förhållandena under slutet af sistlidna årtionde. Men det är af yttersta vigt att här besinna—och hufvudafsigten med dessa blad är att söka inskärpa—att dylika tillfälliga omständigheter ej ensamma äro tillräckliga för att förklara utvandringens företeelse, sådan den faktiskt framträder. Vårt land lider dock ej ständigt af ogynsamma konjunkturer, och missväxtåren omvexla lyckligtvis äfven hos oss i regeln med ett långt större antal goda eller medelmåttiga år. Hur kan det då komma sig, att, under det de dåliga åren utdrifva skaror af emigranter, gifva de goda åren alldeles icke anledning till någon motsvarande återinvandring eller inflyttning från andra länder? Jemte och under de tillfälliga orsakerna måste finnas en konstant, alltjemt verkande dylik. Och för att finna denna behöfva vi ej söka länge; svaret ligger uttryckt i sjelfva den framstälda frågan, endast vi gifva denna en annan form. Om vi nämligen ofta hafva öfverflöd på folk, men deremot aldrig en motsvarande brist, så vill ju detta, blott med andra ord uttryckt, säga, att vi i det hela hafva för mycket. Orsaken till utvandringen måste med ett ord sökas i en alltför hastig folkökning.[28]

Man hyser ofta, såsom det blifvit anmärkt, de mest oriktiga föreställningar om, hvad det innebär, då ett lands folkmängd uppgifves under året hafva blifvit ökad med, till exempel 50,000 personer. Många menniskor få härvid den föreställningen, att landet nu eger 50,000 nyfödda barn mer än året förut. Men detta är naturligtvis sällan eller aldrig fallet. Under tiden hafva ju samtliga invånare i landet blifvit ett år äldre: hvarje åldersklass har under året, för att så säga, uppflyttat i en högre klass, hvilken dervid i regeln blifvit till antalet starkare än året förut; folkökningen utgör derför i allmänhet en samtidigt försiggående tillväxt af befolkningens alla lager. En svensk författare[29] har i en synnerligen åskådlig bild återgifvit detta förhållande, då han betecknar de under året födda såsom "de nya skotten" på befolkningens träd, folkökningen i dess helhet åter såsom "den årsring, hvarmed trädet i sin helhet tillväxer, och som ställer ökade anspråk på den mark, hvarå trädet har sin plats".

När särskildt fråga uppstår, om det inflytande folkökningen kan anses hafva utöfvat på emigrationen, är det häraf klart, att man icke så mycket har att sysselsätta sig med de senast förflutna årens nativitet, som ej mera med ökningen inom den särskilda åldersgrupp, hvarur utvandrarnes led hufvudsakligen rekryteras, hvilken, såsom förut visats, utgöres af befolkningen mellan 21 och 30 år. Man föranledes häraf till den frågan: har inom åldersklasserna 21-30 år sedan tiden för den sista massutvandringen någon betydligare ökning egt rum? En blick på de statistiska tabellerna visar, att detta i högsta grad varit fallet. Vid slutet af år 1871 utgjorde antalet personer i åldern 21-30 år omkring 630,000,[30] och för detta antal, som skulle ha varit ansenligt större, om ej de nästföregående årens utvandring egt rum, saknades under de följande goda åren ej tillfälle till utkomst och bosättning. Gå vi åter för samma år 1871 till uppgifterna för den närmast föregående åldersgruppen 11-20 år, d. v. s. den, som innefattar de personer, hvilka nu, om de lefva, befinna sig i åldern 21-30 år, finna vi der det betydligt större antalet af omkring 830,000. Den anmärkningsvärda skilnaden förklaras till någon del deraf, att den förra åldersgruppen mer än den senare decimerats af föregående årens utvandring. Men hufvudorsaken ligger i den stora nativiteten under årtiondet 1851-1860 (hvarifrån ju den senare åldersgruppen härstammar) hvilken med ett verkligt jättesprång höjer sig öfver 1840-talets nativitet och endast öfverträffas af den än starkare fruktsamheten under förra hälften af 1860-talet.

Nu är som bekant åldern 11-20 år af alla den lifskraftigaste, och med tillhjelp af de tillgängliga dödlighetstabellerna är det lätt att dels konstatera, dels beräkna, att på sin höjd 40,000 af det sistnämda antalet under nu förflutna årtionde skördats af döden; återstår följaktligen 790,000; eller med andra ord: derest utvandringen ej trädt emellan, skulle antalet af Sveriges invånare i åldern 21-30 år, som vid slutet af 1871 utgjorde 630,000, vid slutet af år 1881 hafva uppgått till 790,000,[31] hvilket utgör en ökning af mer än 25 procent.

Här hafva vi då, såsom jag tror, funnit lösningen af gåtan: antalet invånare i den giftasvuxna åldern, den ålder, då hvar och en begär en plats, der han kan nedsätta sig såsom fast medborgare, har tillvuxit starkare, än att landets hjelpkällor dermed förmått hålla jemna steg; ty hvilken föreställning man än må göra sig om utvecklingen af vårt jordbruk och vår industri, lär dock ingen på allvar tro, att de på ett årtionde hafva förökat sig så, att öfverallt der för tio år sedan tillfälle till bosättning fans för fyra nya familjer, der skulle nu dylikt tillfälle finnas för fem.

Det var med förutseende af denna svårighet, som följande ord för sex år sedan yttrades af en af vårt lands förnämsta statskunnige: "När man betraktar den mängd af unga menniskor, som tränges på alla lefnadsbanor, dessa ständigt växande barnskaror, som göra alla skolhus för trånga, har man svårt att undvika en orolig fruktan, ty man vet intet svar på den frågan: hvarest skola alla dessa finna sitt bröd?"[32]

Här är sannerligen ej fråga om att förneka, det ju vårt land i alla riktningar utvecklar sina af naturen förlänade hjelpmedel och att en ytterligare utveckling, är både tänkbar och sannolik; långt derifrån: vårt jordbruk har gått framåt med snabba steg, vår industri har skjutit än bättre fart, och de skola nog ännu länge så fortfara. Men om folkökningen samtidigt framrusar med ett iltågs hastighet, kunna de detta oaktadt ej följa med: att begära något sådant är att fordra ett upphäfvande af naturlagarne.

När ett land om knapt 4 millioner invånare, på 20 år har ökat sin folkmängd med mer än 600,000 personer, hvem inser ej, att flit och omtanke i det landet uträttat stora ting, hvem vill ej hoppas godt om dess framtid? Men påstår man utan vidare, att detta land då också med litet mera ansträngning bort kunna anskaffa föda för de 300,000, som under samma tid utvandrat, och deras afkomma, påminner i sanning detta resonnemang i alltför hög grad om den bekanta fabeln om bonden och hans åsna. Mannen pålassade sitt ök den ena bördan efter den andra, allt under den enkla, men ohållbara reflexionen: "rår du med den , så rår du med den". Såsom vi erinra oss, rådde åsnan lyckligt med alla bördorna—utom den sista, för hvilken hon stupade.

Det är ett välbekant faktum, att landsbygdens invånareantal tillväxer vida långsammare än städernas,[33] och detta, ehuru den förras naturliga folkökning (nativitetsöfverskottet) är långt större än de senares. Landsbygden frambringar nämligen alltjemt flera armar, än den sjelf behöfver eller kan bruka, och sänder öfverskottet till städerna. Orsaken härtill är tydlig. Den vigtigaste landtmannanäringen är jordbruket, men jordbruket är mäktigt endast en helt långsam och gradvis skeende utveckling, påskyndad blott någon gång af en eller annan epokgörande upptäckt, såsom då en ny kulturväxt (under förra seklet potatisen) införes, eller då ett nytt och förbättradt brukningssätt af vetenskapen uttänkes. Landtmannen må anstränga sig hur mycket som helst; det arbete han sjelf eller hans dragare nedlägga på jorden är och förblir dock en verklig småsak mot det, som gratis uträttas åt honom af hans stora allierade—solen och skyarne. Men med all sin konst, skall han likväl ej kunna aflocka skyarna mera regn eller solen mera värme, än de enligt sin natur kunna gifva; och att detta hos oss är en temligen begränsad qvantitet, beror derpå, att vårt land är beläget i polcirkelns omedelbara närhet. De som häröfver känna sig missnöjda, böra till sin tröst erinra sig, att det af geograferna nästan betraktas som ett naturunder, ett blott delvis förklaradt undantagsförhållande, att i så nordliga trakter, som de skandinaviska länderna, säd öfver hufvud taget kan trifvas.—Att den bofasta befolkningen endast helt långsamt ökas, är för öfrigt närmast en följd af, att en obegränsad jordafsöndring hvarken kan eller får ega rum; öfverskottet utgöres derför af den lösa—hemlösa, egendomslösa, tyvärr också i viss mån rättslösa—arbetarebefolkningen; och då denna fåfängt utbjudit sina armar åt jordbruket, har den ej någon annan utväg än att vända sig till industrien och handeln.[34] Då likväl jordbruket sysselsätter mångfaldigt flera armar än industri och handel tillsammantagna, är det klart, att ett tillskott, som på det förra vidsträcktare området endast visade sig som en obetydlig stigning, skall antaga karakteren af en verklig öfversvämning, när det måste sammanpressas mellan de trängre bräddarne af industri och handel.

Gynnade af ovanligt glänsande konjunkturer (såsom de hos oss i början af 1870-talet rådande) upptager likväl industrien (och till någon del äfven handeln) detta öfverflöd; men mera normala förhållanden inträda, och den förmår ej längre qvarhålla de krafter, den redan dragit till sig, än mindre finna bruk för nya. Hvart skola dessa då taga vägen? Till sina forna sysselsättningar kunna de ej återgå, ty några sådana ha för dem antingen ej existerat eller äro de redan besatta med nya sökande. Hvad kan häraf uppstå om ej brist och arbetslöshet? Man lär ej kunna förneka, att det förlopp, som här skildrats, temligen troget motsvarar vårt eget lands ekonomiska företeelser under det senast förflutna tiotalet år. När dåliga tider inträffa, får man gerna höra talas om, att "osunda spekulationer", frukterna af ett orättmätigt förvärfsbegär, skola hafva förorsakat olyckorna, ty medelst ett ganska vanligt, ehuru föga logiskt sätt att sluta, är man allmänt öfverens om att tillskrifva vinningslystnaden alla sådana företag, som ej lemna någon vinst. Att det egna intresset inom affärsverlden liksom på de flesta andra områden spelar en hufvudrol, lär väl vara obestridligt. Dock tror jag ej, att man om vår industris stormän skall kunna fälla det omdömet, att begäret efter förvärf hos dem utgör någon allt beherskande passion. Det är tillåtet att tro, det de lika ofta eller oftare ledas af en om ej alldeles oegennyttig dock i det hela berömvärd, patriotisk ärelystnad, att hafva varit de, som genom sin verksamhet bragt företag till stånd, hvilka lemna arbete och bröd åt tusenden. Om deras förväntningar ej gått i fullbordan, har detta kanske berott på, att de tänkt för högt om sitt land och dess förmåga af utveckling—eller, som en tysk författare uttrycker sig om ett liknande förhållande i sitt fosterland: "allt var väl uträknadt, endast en sak hade man glömt, att äfven Thomas Robert Malthus måste tagas med i räkningen".[35]