Slutsatsen af allt detta kan då icke blifva mer än en. Om vi vilja minska folkökningens olägenheter, finnes dertill intet bättre medel än att minska sjelfva folkökningen; om vi vilja för framtiden förebygga emigrationen eller åtminstone inskränka den till mindre oroväckande proportioner, måste vi sluta att uppföda emigranter.
Vårt land är icke det enda, ej heller vår tid den första, som haft en dylik, svår och grannlaga uppgift sig förelagd. För det förra af dessa påståenden skall jag snart anföra antagliga bevis; hvad det senare beträffar vill jag endast påminna om, hvad nationalekonomerna till fullo uppvisat, att många och må hända de flesta af de lagar och författningar, hvarigenom man i forna tider på så mångfaldigt sätt inskränkte den borgerliga friheten i handel och vandel, utgjorde lika många medel (om också ej alltid fullt medvetna sådana), att undvika en olycksbringande förökning af folkmängden inom vissa klasser och yrken, och derigenom slutligen af befolkningen i det hela. Sådant var förhållandet med skråväsendet, med förbuden mot hemmansklyfning, med stadgan om laga försvar; och det är en stor fråga, huruvida man ej, när dessa inskränkningar under tidernas lopp blefvo alltmer tryckande och outhärdliga och derför särdeles under innevarande århundrade delvis eller helt och hållet afskaffades, härvid glömde att på annat sätt bereda sig ersättning för det, som en gång utgjorde det gamla systemets själ och berättigande och nu genom dess öfvergifvande gick förloradt.
Såsom bevis på, huru klart och tillika fördomsfritt man fordom i vårt land tänkte och yttrade sig i detta ämne, vill jag här anföra ett kort utdrag ur ett af Wexiö konsistorium afgifvet utlåtande rörande pauperismens orsaker, tryckt år 1833 och af stilen att döma otvifvelaktigt författadt af konsistoriets dåvarande præses, Esaias Tegnér.[36]
"Orsakerna till fattigdomens tilltagande kunna vara mångahanda; men den närmaste och verksammaste tror konsistorium sig böra söka i en öfver höfvan lättad delning af jorden; i minskade anspråk på besutenhet hos allmogen, och framför allt i den omständighet, att man, helst på de sista tio åren, upphäft eller mildrat de gamla välbetänkta stadgarna om laga försvar. I sammanhang härmed har man äfven på allt sätt sökt uppmuntra och underlätta giftermålen, utan att kontrahenterna behöft eller kunnat lemna församlingen någon annan garanti för sin och de sinas försörjning i framtiden, än fattigvården. Med biträde af freden, vaccinen och potäterna, har man också i hög grad lyckats stegra folkmängden; men då man icke i samma mon kunde eller ville öppna nya näringskällor för en sålunda förökad och i drifhusväg tillkommen generation, så ha följderna af ett så ensidigt och illa beräknadt system, öfverallt börjat visa sig. Landet öfverfylles af backstugor, bebodda af ett slägte, som icke har någon annan förmögenhet än sin arbetskraft; och om denna äfven kan lifnära dem i goda år, då arbetsförtjenst ej saknas, så inträffar med hvarje missväxt för dem ovillkorligen näringslöshet och elände. Den vinst för landets odling, som man af denna befolkning tyckes ha påräknat, har äfven för det mesta uteblifvit; ty den inskränker sig naturligtvis till upphackning af några kappland för potatisodling, och skadar i allmänhet mer skogarne än den förbättrar jorden. På detta sätt har folkmängden stigit och stiger årligen, men i samma förhållande och i ett vida högre stiger äfven armodet, och tabellverket förvandlas efter hand till en fattiglista. Landets numerära styrka tilltar, men dess verkliga, som ej kan tänkas utan välstånd, åtminstone ej utan belåtenhet, undergräfves derigenom att ett slägte uppväxer, hvars hela bergning beror på potatisafkastningen för året; och Sverige är i fara att få, hvad åtminstone på landsbygden hittills ej funnits, en pöbel; betänklig för hvarje samhälle, men i synnerhet för ett sådant som vårt, der lagstiftningen till en väsentlig del hvilar i allmogens händer."[37]
Alla dessa inskränkningar, hvilkas återupplifvande i deras ursprungliga form naturligtvis ej kan ifrågakomma,[38] egde emellertid det gemensamma draget, att folkmängdens alltför hastiga ökning af dem förebygdes genom ett tvunget försenande af giftermålen. Och under tider, då en högst betydligt starkare dödlighet än den nu rådande ej blott var vanlig utan ansågs naturlig och oundviklig, var detta medel också måhända i allmänhet tillräckligt. I närvarande tid deremot skulle ett ytterligare försenande af äktenskapen redan derför ej vara att tillråda, emedan vi i detta afseende, genom omständigheternas makt redan drifvits ut till det rimligas gräns, ja ett godt stycke derutöfver. Vårt land står lägst på skalan bland alla Europas länder med hänsyn till giftermålens talrikhet, det står högst, om man så vill, i fråga om medelåldern för äktenskapens ingående; i båda fallen är dess ställning sålunda lika dålig. Hos oss tillbringas numera (i olikhet mot fordom) hela den första tredjedelen—icke sällan äfven den andra—af den alstringskraftiga åldern i ett tvunget celibat. Och man skall fåfängt söka öfvertyga någon tänkande person, att ej detta föga önskvärda tillstånd utgör hufvudorsaken, vid sidan af hvilken ingen annan behöfver tagas i betraktande, till den tilltagande lösheten i sederna, hvaröfver man så ofta och med skäl beklagar sig, men hvilken hvarken kan sägas vara grundad i folklynnet, ej heller under forna tider af lättare tillgång till regelbundna förbindelser, varit bland oss rådande. Sämst beryktad i ofvannämda hänseende är såsom bekant sedan gammalt hufvudstaden.[39] Och ehuru äfven de flesta andra af våra samhällen, till och med på landsbygden, sannerligen hafva föga skäl till fariseiska beskärmelser, är det dock visst, att missförhållandena på det sedliga området breda en djup skugga öfver de många älskvärda och tilltalande sidor, som hufvudstadslifvet eljest erbjuder för betraktelsen. Hvar är väl orsaken härtill att söka? Icke kan det dock bokstafligen förhålla sig så, som man ofta får höra yttras, att sjelfva luften i Stockholm är bemängd med ett moraliskt smittämne, hvilket icke Saltsjöns och Mälarens brisar förmå bortsopa. Men saken vinner sin förklaring, då man får veta, att afstängdheten från det äktenskapliga lifvet af lätt insedda skäl med dubbel tyngd mot i rikets öfriga delar drabbar hufvudstadens befolkning.[40] Stockholms giftasvuxna ungkarlar utgöra redan en armé, lika stor som den indelta, men till lefnadsvilkoren äro de eljest närmast att jemföra med en värfvad och i garnison förlagd truppstyrka, och hvad slags uppförande man af en sådan kan vänta, visar erfarenheten. Huru anser man nu, att alla dessa män, af hvilka flertalet befinna sig i ungdomens och den första mannaålderns fulla kraft, böra inrätta sitt lif? Huru har man tänkt sig, att de efter slutadt dagsarbete skola tillbringa de stunder af dygnet, som af de lyckligare lottade pläga anslås åt familjelifvets vederqvickelser? Utan tvifvel vore det för alla, äfven för dem sjelfva bäst, om de i god tid ginge till hvila efter intagande af ett glas ölost eller annan lätt aftonmåltid. Men menniskonaturen är nu en gång icke sådan, att en lucka i tillvaron låter utfylla sig med det tomma intet. De skulle säkerligen underkasta sig en dylik lefnadsordning, ja måhända till och med hjelpa sig utan måltid, om de blott egde hoppet att i en skönjbar framtid få utbyta sin ensliga lott mot en mera lockande. Men när alla utsigter i denna riktning förblifva bortskymda, när den obevekliga verkligheten svarar ett kärft nej på, äfven den blygsammaste bön—då kan man visserligen fortfarande klandra (det kan man alltid) men svårligen längre förvåna sig öfver den unge, om han allt oftare längtar att utbyta aftonlampans svårmodiga skimmer mot gasljuset på schweizeriet eller utskänkningsstället, om han flyr ensamheten för att hos Fiken eller Amanda låta sig föregycklas, vore det blott en bedräglig skenbild af den sällhet, han aldrig skall ega hel och verklig. Men olyckan är, att äfven dessa stundens förströelser icke låta sig köpa utan till priset af andra menniskovarelsers förnedring.—
I en ytterligare minskning af äktenskapsfreqvensen ligger då för visso icke rätta skyddsmedlet mot folkökningens faror; tvärtom är ett återvinnande af den ståndpunkt, vårt folk i detta afseende för ett sekel sedan intog, det ögonmärke, som vi stadigt måste hafva i sigte, om vi vilja utrota det onda, som nu förgiftar samhällskroppen, och genom hvars undandöljande eller förtigande tillståndet ej kan förbättras men väl försämras. Men i sådant fall, hvad återstår? Tydligen ingenting annat (om eljest de matematiska axiomen ega någon tillämpning på frågor af denna natur) än att minska den andra faktorn i nativitetens facit: familjernas storlek. Familjer med fyra till fem barn eller flera äro icke längre lämpliga för samhällets nuvarande förhållanden, än mindre förenliga med en utveckling af dem till ett bättre; såsom jag i ett par föregående skrifter sökt uppvisa, är ett medeltal af två till tre barn i hvarje äktenskap—och hellre två än tre—det mål, hvartill vi böra sträfva, och utan hvars närmelsevisa uppnående alla andra åtgärder till sociala förbättringar skola visa sig gagnlösa.
Huru en dylik begränsning kan åstadkommas, derom lär, efter allt hvad på de båda sista åren i ämnet blifvit taladt och skrifvet, knapt någon bildad person i vårt land vara alldeles okunnig,[41] ehuru visserligen föga är vunnet, så länge ej kännedomen härom fått tränga ned äfven till de obildade. För egen del har jag blifvit föranledd att i detta ämne yttra mig med större utförlighet, än på något sätt varit för mig behagligt, och då jag tills vidare fått behålla sista ordet[42] i den skriftvexling, som härom egt rum, utgör äfven detta för mig en anledning att icke onödigtvis på nytt taga till ordet i saken. En enda uppgift, rörande hvilken jag ej kan hänvisa till någon på svenska tryckt bok, anser jag mig likväl oförhindrad att här omnämna, då den, om den bekräftar sig, säkerligen är af stort intresse. Enligt en åsigt, som i nyare tid börjat göra sig gällande bland sakkunnige på detta område[43] lär, så har man sagt mig, större utsigt än någonsin förefinnas, att just det enklaste, det för finkänsligheten minst sårande bland de medel, som uttänkts för att möjliggöra familjernas begränsande, nämligen den af läkaren Raciborski föreslagna tidvisa afhållsamheten, skall med en ringa modifikation visa sig för ändamålet fullt tillräckligt. Det behöfver dock ej påpekas, huru mycket ännu återstår, innan någonting liknande visshet kan i denna fråga sägas vara uppnådt. Här föreligger ett vidsträckt och grannlaga, men också tacksamt fält för läkares forskning, och ehuru det tyvärr är sant, att för närvarande betänkligheter eller fördomar af hvarjehanda slag afhålla många bland dem från att anställa dylika forskningar och meddela deras resultat åt allmänheten, hyser jag dock den förhoppningen, att dessa betänkligheter mera allmänt än nu skola kunna öfvervinnas, och att de personer, som genom sin sakkunskap och samhällsställning äro mest skickade att gå i spetsen för dylika reformer skola med allvar taga sig an en sak, som ju obestridligen redan för den allmänna helsovården eger en vida större betydelse, än snart sagdt alla de åtgärder till ett förbättradt lefnadssätt, som af vetenskapen föreslås, men af brist på medel för iverksättandet vanligen förblifva förbättringar på papperet.[44]
Många finnas nu visserligen, hvilka i hvarje åtgärd af denna beskaffenhet vädra en förstucken evdaimonism, ett medgifvande åt menniskans lägre natur. Fanatikern skall fortfarande framdundra sitt "antingen—eller", allt eller intet!—och de, som för egen räkning hafva erhållit monopol på det rätta bruket af lifvets goda, skola framkasta antydningar om befarade missbruk. Men det är vida lättare att uttala dylika påståenden än att stödja dem med några antagliga grunder. Det ligger dock ett betydligt område mellan å ena sidan ett lif, hvars högsta mål är sinlig njutning, och å den andra ett lifstidslångt iakttagande af en botgörares späkningar. Den, som ej förmår se detta område, och se, att det är just på detta, som flertalet i vanlig mening hederliga, goda och ärbara menniskor befinna sig—och befinna sig bäst, hans synsinne är, fruktar jag, behäftadt med någon åkomma, som tyckes vara envis, men, vi vilja hoppas det, ej alldeles obotlig. Måhända är det helt enkelt en myopi, en närsynthet, förvärfvad genom ett allt för ensidigt sysslande med böcker…
På bottnen af allt motstånd mot malthusianismen, särdeles i dess moderna form ligger tvifvelsutan, om också ej alltid klart uttalad, den bland menniskorna så allmänna föreställningen, som hos många till och med eger alla karaktererna af en religiös trossats—föreställningen om den organiska naturens och i synnerhet den menskliga organismens ändamålsenlighet i ordets strängaste mening. Och att här en verklig motsättning, ej en blott skenbar oförenlighet är för handen, derom är jag för min del öfvertygad. Men en dylik motsägelse eger för visso äfven rum mellan den sistnämda åsigten å ena sidan och å den andra det åskådningssätt, som inom naturforskningen dagligen vinner terräng, och hvars allmänna antagande ej tyckes kunna vara mer än en tidsfråga. Den beundransvärdt fruktbara hypotes, som bär Charles Darwin's namn, eger som bekant en af sina mest påtagliga bekräftelser i den märkvärdiga, men före honom föga påaktade företeelse, som benämnes rudimentära bildningar. För individen i dess nuvarande förrättningar fullt umbärliga och onyttiga organ, äro dessa bildningar synbarligen utan allt ändamål och blifva alldeles meningslösa, om man ej uppfattar dem såsom genom ärftligheten bevarade rester af organ, som under någon artens föregående utvecklingsform varit nödvändiga och haft sina bestämda funktioner.[45] Naturligtvis gäller något dylikt icke blott om de i egentlig mening synliga kroppsorganen utan äfven om de osynliga drifterna och anlagen, och det står då i full öfverensstämmelse med denna teori att uppfatta könsbegäret hos menniskan såsom en dylik onyttig qvarlefva, naturligtvis icke i och för sig, men med hänsyn till dess efter våra nuvarande sociala förhållanden högst olämpligt afpassade styrka och omfattning. Nödvändig i denna sin styrka under en period, då menniskoslägtet eller dess förfäder i striden med yttre och inre fiender endast genom en oaflåtlig fruktsamhet kunde betrygga sin existens, kan den sexuela driften i nutiden med rätta betecknas såsom ett af mensklighetens största plågoris, en sannskyldig "påle i köttet", som vi trots alla böner och ansträngningar ej skola varda qvitt. Men på samma gång står också, såsom den enklaste betraktelse lärer, detta begär i det innerligaste samband med äfven de ädlaste sidorna i vår natur, hvarför också dess våldsamma undertryckande, vore det än praktiskt utförbart, endast kunde ske på bekostnad af några bland de rikaste källorna för en harmonisk och lycklig tillvaro. Allt, hvad vi kunna göra, är att söka så reglera denna drift, att den ej blir ett hinder för menniskoslägtets välfärd; och detta blir då den förnuftiga sedlighetens mål.
Ett dylikt betraktelsesätt, huru otvunget det än ansluter sig till den exakta forskningens åskådningar, skall sannolikt förefalla de flesta såsom allt för litet upphöjdt, och med tron på en allgod försyn eger det, om man så vill, ej många beröringspunkter. Men det är å andra sidan fritt från de motsägelser som vidlåda nästan alla andra etiska system, och till sina konseqvenser afviker det icke från den moral, som omfattas af flertalet allvarliga och besinningsfulla personer, de må nu hysa hvilka teoretiska öfvertygelser som helst, ej heller från kristendomens praktiska grundsatser. Ty äfven denna lära predikar icke försakelsen för dess egen skull, eller såsom något i och för sig förtjenstfullt: flagellantens, pelarhelgonets, asketens moral, är, man kan trygt påstå det, främmande för kristendomen, sådan denna framstäldes af Jesus sjelf och Paulus.[46]
Alla sociala förändringar, och den här föreslagna säkerligen icke minst, kräfva tid och lång tid för sitt genomförande. Men äfven under det osannolika antagande, att nödvändigheten af familjernas begränsande kunde med ens blifva af alla erkänd och i lifvet tillämpad, skulle dermed ingalunda någon omedelbar förbättring af den nuvarande generationens ställning kunna åstadkommas. Dess öde är i sjelfva verket afgjordt, och låter sig väl äfven i allmänna drag om än ej i detalj förutsägas. Från den starka nativiteten under förra hälften af 1860-talet[47] framtågar bakom oss i ännu ej synnerligen glesnade led en oöfverskådlig skara unga män och qvinnor, hvilka snart skola tillhöra de fullväxta åldersklasserna. Vi må prisa oss lyckliga, om Amerikas jord fortfarande för dessa håller sin famn öppen, ty att de alla skulle kunna vinna sin bergning i hemlandet, dertill synes för närvarande ingen rimlig utsigt vara för handen. Det finnes således all anledning att tro, det emigrationen fortfarande under några år kommer att varda betydlig. Derefter torde dock en period af relativt lugn vara att motse, ty den stora fruktsamheten under 1860-talets förra hälft har sedermera lyckligtvis ej upprepats. Först på allra sista åren uppgå nativitetssiffrorna på nytt till lika höga (till och med något högre) belopp som under åren 1859-60 samt 1862-66—i absoluta tal nämligen, ty i förhållande till folkmängden står den nämda periodens fruktsamhet fortfarande ouppnådd, och i vårt folks välförstådda intresse må man hoppas, att så ännu länge skall blifva förhållandet. Finge man sluta af befolkningsförhållandena ensamt, synes derför en någorlunda god tid vara att förvänta mot slutet af innevarande årtionde, hvaremot det är möjligt, att under århundradets sista decennium nya svårigheter och nytt behof af emigration åter skola inträda.
Karakteren af den tid, som derefter följer, tillhör oss att bestämma. Huruvida det tjugonde seklets morgonsol skall belysa ett slägte, fortfarande inbegripet i en förtviflad kamp om lifsuppehället, och nedtryckt af denna, eller ett folk, som under fredligt samarbete med gladt mod eftersträfvar materiel och andlig förkofran: detta beror på oss, på vår fosterlandskärlek, vår sjelfbeherskning, klokhet och betänksamhet,—väl icke uteslutande, men i tillräcklig grad för att göra oss fullt ansvariga för följderna. Det är då ej nog med, att vi (för att använda ett af nutidens slagord) genom en allt omsorgsfullare uppfostran söka lära det uppväxande slägtet att allt bättre smida sina vapen för lifvets strid; detta är en tröstlös uppgift, om vi på samma gång genom en obetänksam och oförnuftig folkökning sjelfva bidraga att göra denna strid allt hårdare, så att seger i sjelfva verket endast kan vinnas på bekostnad af andra menniskors välfärd.[48]
Säger någon nu, att det tjenar till intet att på förhand bekymra sig om så aflägsna tidsrymder, betecknar man det som en ofruktbar utopi att vilja sörja för en morgondag, som ligger hela tjugu år fram i tiden, då vill jag blott erinra om, huru mycket en dylik tankegång påminner om ett yttrande, som tillskrifves en af Frankrikes minst berömda monarker, hvilken, då man visade honom den afgrund, hvari landet under hans usla styrelse stod i begrepp att falla, tröstade sig med, att det nog skulle gå i hans tid, och sedan finge det gå hur det ville: "après nous le déluge!"—Att likväl mycket okunniga eller mycket tanklösa personer hysa en dylik likgiltighet för framtiden är ej svårt att förstå, men mera oväntadt och i hög grad nedslående är att höra liknande uttalanden från ett håll, der man alltid varit van att finna, och äfven, enär det gäller en af statsmedel understödd institution, eger rätt att fordra ett upplyst och på fakta grundadt omdöme. Jag syftar härmed på en i senast utkomna häfte af Statistisk Tidskrift (1881 häft. 3) intagen uppsats "Om den naturliga folkökningen i Sverige". I början af denna uppsats, hvilken för öfrigt rör sig på ett temligen neutralt område, förekommer, visserligen närmast såsom ett uttryck för författarens personliga öfvertygelse,[49] en kritik af malthusianismen, som på intet sätt skiljer sig från de snart sagdt otaliga vederläggningar, denna teori under sin nu mer än 80-åriga tillvaro haft att uthärda.
Hufvudskälet, hvarför författaren ej kunnat finna malthusianernas bevisning bindande, säger han vara sin "bestämda öfvertygelse, att naturen här liksom annorstädes reglerar sig sjelf". Veterligen finnes det dock icke någon malthusian, som förnekat detta; tvärtom utgjorde det just Malthus' och alla hans efterföljares utgångspunkt, att flertalet af de olyckor, som hemsöka menskligheten, äro att uppfatta som naturens sätt att reglera sig sjelf, d. v. s. reglera folkökningen.
—Författarens nästa argument afser mera specielt svenska förhållanden och består i påpekande af, att trots den starka folkökningen hafva likväl under de senaste femtio åren landets vigtigaste näringskällor vunnit en proportionsvis ännu starkare förkofran. Detta obestridliga sakförhållande (hvilket bland annat haft till följd den glädjande förminskning i dödligheten, framförallt barnadödligheten, som under innevarande århundrade egt rum i vårt land) bevisar nu visserligen ingenting vare sig för eller emot nyttan af en stark nativitet, då det ju har sin tillräckliga grund i den mäktiga uppblomstring inom naturvetenskaperna och deras tillämpning på tekniken, som utgör vårt tidehvarfs stolthet och ära. Deremot skulle man med ett dylikt faktum för ögonen måhända kanna betvifla riktigheten af Malthus' sats, att folkökningen ständigt "håller sig ute vid möjligaste maximum" och endast begränsas af brist och nöd. Härvid måste dock besinnas, att brist och nöd äro begrepp, som i viss mån bestämmas af befolkningens sociala vanor. Om gynsamma näringsförhållanden under så lång tid fortfara, att de medföra en betydligare förbättring i folkets lefnadsvanor, bildar sig härigenom i folkmedvetandet småningom ett nytt minimum för lefnadsbehofven, under hvilket man ej gerna längre låter nedtvinga sig, utan hellre inskränker sin fruktsamhet.[50] Den i jemförelse med forna tiders och några andra länders (t. ex. Rysslands) förhållanden relativt goda ställning, vi nu intaga, hafva vi i sjelfva verket ej kunnat uppnå och bibehålla utan genom en oerhörd förminskning af äktenskapsfreqvensen, hvilken haft till följd en om än beklagligtvis icke på långt när motsvarande förminskning i nativiteten. Det af författaren omnämda sakförhållandet talar sålunda i verkligheten alls icke emot Malthus lära, så vida man ej uppfattar denna på det ytliga sätt, att hvarje folkökning skulle antagas medföra en försämring af lefnadsvilkoren, i hvilket fall den visserligen icke behöfver någon vederläggning.
Utsträckes betraktelsen af folkökningens verkningar öfver någon längre tidrymd, blifva konseqvenserna så påtagliga, att vår författare hvarken kunnat eller velat tillsluta sina ögon härför. Men låtom oss nu höra, huru han reder sig ur denna svårighet. Malthusianerna "besinna ej", säger han, "att deras beräkningar endast stöda sig på fakta från våra dagar, och att en sådan folkökning som i vårt århundrade troligen aldrig förr varit skådad. Hvem borgar för, att detta undantagsförhållande skall fortfara?" (Ingenting borgar i sjelfva verket härför, utan allt borgar för motsatsen—men låtom författaren ha ordet.) "Läkekonstens framsteg äro ett löfte i den riktningen, men för ingen del ensamt tillräckligt. Ingen kan svara för, hvilka omstörtningar och lidanden ännu skola öfvergå jorden, eller kan våga säga, att icke olyckor och nöd skola decimera menniskoslägtet i framtiden så väl som fordomdags. Men dessa olyckor, som tjena att begränsa slägtets talrikhet och dermed förlånga dess timliga tillvaro,[51] äro dock framkallade af något helt annat än att menniskorna äro för många på jorden, och de kunna då icke heller förekommas genom några onaturliga försök att gå en del af deras resultat i förväg."
Jag har förgäfves ansträngt mig att söka efterspana den logiska tråden i detta resonnemang och tillåter mig uttala ett lätt tvifvel om, att någon sådan öfverhufvud är för handen. Den stackars läkekonsten—derom kan man vara fullt ense med författaren—skall säkerligen ej förmå att hålla vid lif alla varelser, som kunna framfödas, så framt icke lifsmedel och kläder gratis utdelas från apoteken; trots dess beundransvärda framsteg skall dock menskligheten, om den nuvarande nativiteten äfven i framtiden upprätthålles, ofelbart varda ett rof för namnlösa lidanden. Men hvad menar väl författaren med sin af ingenting motiverade försäkran, att dessa lidanden, hvilkas uppträdande han förutser, icke få tänkas förorsakade af folkökningen? Det synes dock vara nog starkt att i samma andedrag tala om framtida olyckor såsom "tjenande att begränsa slägtets talrikhet och dermed förlänga dess timliga tillvaro" och ändock bestämdt förneka, att just slägtets alltför stora talrikhet kan framkalla dessa olyckor. Hvad skulle då framkalla dem? Härom yttrar författaren ej ett ord. Det vill nästan se ut, som om han tänkt på ett ingripande i verldsutvecklingen från öfvernaturliga makters sida—men hur går det då med det påstående, han strax förut med så mycken tillförsigt uttalar, "att naturen reglerar sig sjelf." Eller skulle äfven detta yttrande blott vara en moderniserad form för fatalismens gamla åsigt: "Gud sörjer nog för våra och våra efterkommandes öden; vi sjelfva behöfva ej bekymra oss derom"? I sådant fall är det bäst att kasta både läkekonsten samt all annan konst och vetenskap i en skräpvrå…
Till sist säger författaren sig "hålla fast vid den gamla åsigten, att det tyder på välstånd och helsa, när ett land förkofrar sig i folkmängd". Äfven häri gifva vi honom, om än med vissa förbehåll, rätt, men icke heller detta uttalande drabbar på minsta sätt malthusianernas åsigt, ty dessa hafva aldrig påstått, att icke en stark folkökning tyder på välstånd hos ett land, men väl, att genom en alltför snabb tillväxt i folkmängden den nationela välmågan löper fara att gå. förlorad. Har nu en oeftertänksam läsare förbisett denna vigtiga skilnad, hvilket väl vore förlåtligt, då ju författarens angrepp hela tiden skall gälla malthusianismen, så har han härigenom blifvit förledd till en bedröflig "qvaternio terminorum". Det tyder onekligen ofta på välstånd (ehuru det äfven kan tyda på skuldsättning), om någon förer ett yppigt och kostsamt lefnadssätt; och det tyder obestridligen på god helsa, om någon under en längre tid kan hänge sig åt vilda öfverdrifter vare sig i arbete eller nöjen; men intetdera utgör något medel att förkofra helsan och välståndet: de hafva tvärtom af ålder ansetts som genaste vägen att förslösa båda.
Det är sant, att flera bland de mest intelligenta och framåtsträfvande länder i Europa ega en ganska hög nativitet; men det är också sant, att motsatta förhållandet eger rum hos en ej mindre intelligent nation, hvilken såväl i afseende på helsa (se mortalitetstabellerna) som ännu mer genom sitt solida välstånd och i sammanhang dermed genom en försvinnande liten emigration fördelaktigt utmärker sig framför sina grannar, åtminstone på kontinenten. Detta medgifver äfven författaren, men han aflärdar detta svåra inkast mot hans åsigt om den starka nativitetens förträfflighet helt enkelt sålunda: "Ett undantag måste göras, om den andra jemförelseleden är Frankrike, hvars folk, såsom nu blifvit allmänt bekant, i detta hänseende öfvergifvit naturens väg. Hvad detta sistnämnda förhållande beträffar, har det inför ett sundt och oförvilladt omdöme redan fått sin dom."—De "onaturliga försöken att gå" den framtida förödelsens "resultat i förväg", hvilka strax förut af författaren betecknats såsom fåfänga och onyttiga, äro således nu icke med nödvändighet detta, men i stället moraliskt förkastliga.
Det är rätt väl, att den nämda uppsatsen ej, såsom eljest stundom plägar vara fallet med våra statistiska publikationer, är försedd med "index" eller "compte rendu" på franska språket; i motsatt fall skulle möjligen franska statistiker med blandade känslor taga del af den hårda dom, som här af deras svenske kollega afkunnas öfver en folksed, hvilken af några bland de mest framstående ekonomer och statskunnige i Frankrike, en Legoyt, en Bertillon,[52] en Charles Dunoyer, för att ej nämna Joseph Garnier,[53] ansetts utgöra hufvudgrunden till detta lands ekonomiska kraft och storhet. Att Frankrike häruti afvikit från "naturens väg" synes ej särdeles bekymra dessa; förmodligen hafva de liksom deras landsmän öfverhufvud lagt på hjertat det minnesvärda yttrande, hvarmed Voltaire på sin tid afvisade sin stora samtida Rousseau's naturdyrkan, och som skulle kunna omskrifvas sålunda: "Naturens väg i all ära, men för att gå den fullkomligt måste man gå på alla fyra; vi som gå på två hafva nu en gång slagit in på en annan väg, nämligen förnuftets, som vi ej vidare böra öfvergifva".
I en helt annan riktning än denne svenske statistiker yttrar sig en af Tysklands stormän på statistikens område öfver här berörda förhållanden. Den ansedde skriftställaren och vetenskapsmannen Gustav Rümelin, kansler och professor i social-statistik vid universitet i Tübingen, fordom kultusminister i konungariket Würtemberg, har vid flera tillfällen varnande tagit till orda mot den hejdlösa folkökning, som under senare åren egt rum i Tyskland. Hans senaste uttalande i denna fråga[54] är väl värdt att äfven af den svenska allmänheten uppmärksammas, ej blott på grund af de många slående beröringspunkterna med vårt eget lands förhållanden, utan kanhända lika mycket som ett lärorikt exempel på, huru en uppriktig fosterlandsvän, fastän intagande en samhällsställning, som måste göra ett brytande med gängse traditioner och fördomar dubbelt påkostande, hellre säger sitt folk sanningen, äfven en obehaglig sådan,[55] än han nedlåter sig att smickra dess passioner, eller under tystnad åse, huru det framrusar på en väg, som måste blifva olycksbringande. I den nämda uppsatsen påpekas, hurusom Tysklands folkmängd på de sista 9 åren erhållit den oerhörda tillökningen af ej mindre än 4 millioner invånare, hvilket är mer än befolkningen i Baden, Elsass-Lothringen och Hessen tillsamman. "Det är", anmärker författaren träffande, "som om en stor provins, motsvarande tiondedelen af hela riket, hade blifvit annekterad—dock utan sjelfva jordbesittningen." Betraktade från denna synpunkt framträda de ihärdiga finansiela svårigheter, som sedan länge uppväcka tyske statsmäns förtviflan, i en helt ny och klarare belysning; men man inser också, att de utgöra endast förspelet till de ännu fruktansvärdare förvecklingar, som ofelbart måste inträda, om ej Tysklands invånare, medan det ännu är tid, besluta sig att följa exemplet af sina grannar på andra sidan Rhen, och inskränka sina familjer till ett medeltal af 2 eller 3 barn. Detta blir derför det råd, författaren gifver sina landsmän. Och gent emot ordandet om denna franska folksed såsom varande "ein dunkler Punkt" i den franska nationalkarakteren, framhåller författaren med värma, huru föga det anstår Tyskland att med fariseisk egenrättfärdighet söka utpeka en dylik hos sina grannar, medan dess eget sociala lif innesluter så många mörka punkter af en helt annan och svårare beskaffenhet.
I detta yttrande vågar jag för min del, hvad mitt eget fosterlands förhållanden angår, instämma. Ja, jag ville gå ännu längre. "Den mörka punkten" förvandlar sig, när jag blott uppmärksamt betraktar den, för mina ögon till en ljuspunkt, vittnande om, att åtminstone på ett ställe i verlden den gamla muren, bakom hvilken menniskoanden så länge försmäktat—vidskepelsens, fördomarnes, okunnighetens tredubbla fängelsemur—gifvit efter, för att låta en strimma af ljus, den gryende dagens budbärare genomtränga.—Men när det kommit så långt med en mur, att den genomsläpper dagsljuset, kan den ej gerna längre sägas vara i godt stånd. Det kan då endast bli fråga om, huruvida vi på vår kant skola låta den stå, till dess den ramlar af sig sjelf, begrafvande, hvem vet hur många, af våra efterkommande under sina ruiner; eller om vi ej hellre, följande ett upplyst föredöme, strax böra gripa oss an med att jemna den med marken för att på den tomma platsen uppresa en ny bygnad, inredd, som det heter, efter nutidens fordringar, för nutidens menniskor beboelig—och framför allt nog rymlig att innesluta oss alla, så att ingen, som ej sjelf önskar det, må tvingas att annorstädes söka sig tak öfver hufvudet.—Och icke sant, denna sista utsigt bör locka oss? Ty ehuru mången påstår, att han med glädje, ja med stolthet åser utvandringen, tror jag dock, att hans hjerta i hemlighet dervid svider, att han i djupet af sitt inre känner sig sårad och kränkt vid tanken på, att hundratusenden af hans lands söner och döttrar skola nödgas i främmande land söka ett ofta missunnadt, alltid osäkert uppehälle.
Till verket derför, alla som vilja vara med! Må vi fatta hvar och en sin spade, sin hacka, sitt jernspett; må hvar och en göra sin pligt, och det skall visa sig, att arbetet, om än tungt och mödosamt, likväl icke öfverstiger måttet af våra krafter.
BIHANG.
I Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning förekommo i numret för den 30 november 1881 några betraktelser rörande utvandringen, närmast riktade mot mitt kort förut hållna föredrag. Då denna artikel sedermera varit återgifven i flera tidningar är måhända ej olämpligt att här i korthet upptaga den till besvarande. Den tacksamhetsskuld, hvari jag står till den aktade tidningen på grund af dess välvilliga omnämnande af mina föregående brochyrer i befolkningsfrågan (med hvilka jag fåfängt klappade på hufvudstadspressens dörrar) gör också, att jag ej anser mig böra lemna dess ord utan afseende. Med uteslutande af inledningsorden aftrycker jag artikeln i dess helhet, dock i smärre afdelningar med inskjutande af mina egna svarsanmärkningar emellan, hvarigenom jag tror, att för läsaren vinnes en lättare öfversigt af de egentliga tvistepunkterna.
Med skäl skall man kunna anmärka, att jag i det följande svarar på åtskilligt, som den ärade artikelförfattaren icke frågat om eller frågat efter; men min afsigt har ej varit att lemna någon antikritik i vanlig mening, hvartill ju artikeln ej heller föranleder, helst dess författare ej varit i tillfälle att åhöra sjelfva föredraget, utan mera att söka närmare belysa några punkter, som i det föregående till äfventyrs behandlats alltför knapphändigt.—Början af artikeln lyder som följer:
"Uppfattningen, rörande utvandringen, synes under de senaste femton åren, hvarunder hon hos oss egentligen stadgat sig till kronisk, hafva undergått en ansenlig förändring. Man känner friherre Gripenstedts mening om henne. Denne utmärkte statsman, som hade en lika frisk som skarp blick på förhållandena, såg i henne endast ett bevis på folkets lifskraft. Det folk som icke förökar sig så, att det lemnar ett öfverskott till utvandring, är ett tynande folk, förklarade han. Men de massor af landets must och märg som sedan midten af 60-talet hvarje år och i synnerhet under de svåra åren 1868 och 1869[56] lemnat den svenska jorden, lärde oss att åse företeelsen med mindre förnöjelse. Protektionismens tendentiösa gråt deröfver är nu mindre att fästa sig vid; men hvarje fosterlandsvän sörjde öfver att se denna mängd af unge, kraftige arbetare resa öfver hafvet, hvilka, om de stannat i hemlandet, kunnat med hjerna och med hand taga månget kraftigt grepp till dess förkofran och utveckling. Såsom ock den nämnde föreläsaren framhöll, är den förlust, utvandringen förorsakar landet, derifrån hon pågår, trefaldig. Den minsta förlusten är det kapital af mynt och gods, som emigranterna föra med sig ut, men som dock, särskildt hvad våra utvandrare vidkommer, icke går till småsummor. Värre är den förlust i arbetskraft, landet lider genom hvarje ung, stark och begåfvad man eller qvinna, som lemnar dess gränser. Och slutligen kommer den uppfostran, som är på hvar och en af dem nedlagd, och som de icke hunnit genom gagneligt arbete i hemlandet gengälda, då de vanligen just komne i den fullt arbetsföra åldern, draga bort. I denna ligger mycken både möda och kostnad, som är för landet förspild. Vi veta icke, om föreläsaren nämnde det, men det sorgliga i företeelsen minskas icke deraf, att det är just den dugligaste delen af vår kroppsarbetande befolkning, som utvandrar. De gamle och barnen, de vanföre, slarfvarne och de utfattige, hvilka ingen hvart kunna komma—det är de, som stanna qvar."
I ofvanstående yttranden kan jag i det hela endast instämma. Att en måttlig utvandring, t. ex. en, som i storlek motsvarar invandringen från andra länder, ej är att räkna för ett ondt utan snarare motsatsen, derom är jag för min del öfvertygad. En sådan emigration behöfver endast omfatta personer, som fullt frivilligt, af vetgirighet och begär att se sig om i verlden eller liknande orsaker lemna fosterjorden, måhända i tanke att förr eller senare med vidgade kunskaper och erfarenhet dit återvända. Äfven om detta icke sker, lemnar då i allmänhet den under tiden försiggående inflyttningen af arbetsdugliga utländingar en fullgod ersättning för förlusten och "den andliga byteshandeln" varder sålunda en glädjande verklighet. Men i sin nuvarande gestalt eger utvandringen, såsom artikelförfattaren också medgifver, en helt annan karakter.
Huruvida, såsom i artikeln antydes, vårt lands utvandrare framför andra länders utmärka sig genom storleken af medförda kapital, må lemnas derhän. Hithörande uppgifter (som visserligen i allmänhet äro föga tillförlitliga) synas dock snarare antyda motsatsen, om ock de yttersta graderna af fattigdom mindre ofta påträffas bland svenska utvandrare i Amerika, än hvad fallet säges vara med t. ex. tyska emigranter. Visst är, att mången härifrån utvandrar med knapt ett enda öre i egna tillgångar, då erfarenheten i flera trakter lärt, att det innebär föga risk att försträcka en ordentlig och arbetsför utvandrare för resan nödiga medel. Understundom torde väl till och med här, liksom stundom skall vara fallet i Norge, kommunerna genom sammanskott sätta en eljest fattigvården betungande person i tillfälle att försöka sin lycka i Amerika. Ett annat tillvägagående, som väl äfven ännu någon gång förekommer i smyg, att nämligen personer betinga sig fri öfverresa mot vilkor att efter framkomsten genom arbete betala omkostnaderna, är visserligen i utvandrarestadgan förbjudet; men ehuru ett dylikt kontrakt sålunda enligt lagen är en nullitet, skall väl i allmänhet arbetarens rättskänsla förhindra honom att efter öfverfarten fordra dess upphäfvande, äfven om han eljest känner och inser sin juridiska rätt dertill. I alla händelser kan utvandrarnes medförda förmögenhet på långt när icke anses uppgå till hvad i medeltal belöper sig på hvarje invånare i landet, och det påståendet, som man stundom får höra,[57] att på grund af ett förment motsatt förhållande utvandringen skulle öka i stället för att minska en relativ öfverbefolkning, synes mig innebära en bestämd öfverdrift, och har ej heller, i vårt land åtminstone, hittills bekräftats af erfarenheten.
Icke heller den omständigheten, att flertalet emigranter utgöres af ungt, arbetsdugligt folk, huru beklaglig den än från andra synpunkter må vara, minskar i någon väsentlig grad den verkliga lättnad, som tillskyndas landet genom utvandringen, der denna eljest blifvit en nödvändighet. Ty just från dessa personer, hvilka ännu ej lyckats vinna någon synnerligen fast fot i samhället, utgår den fruktansvärda konkurrens, hvilken tidtals hotar att alldeles nedtrycka arbetsklassens ställning, och i det hela utgör det väsentligaste hindret för dennas varaktiga förbättrande. För öfrigt, existerar öfverbefolkning, kan ej gerna någon åtgärd vara egnad att hastigare mildra denna än aflägsnandet af personer i den mest alstringskraftiga åldern. De utvandrare, som redan ega familj, taga i regeln denna med sig, och de, som möjligen hafva andra anhöriga att understödja, skola i allmänhet lättare kunna göra detta från Amerika, än om de stannat hemma. Men betraktad såsom landets habituela tillstånd, är visserligen en stark utvandring ett ondt, om man nämligen besinnar, att befolkningen genom sin alltför hastiga förökning sjelf skapar sig de svårigheter, till hvilkas afhjelpande emigrationen sedan är det enda tillgängliga medlet, men ett ganska ofullkomligt sådant.—Författaren fortsätter:
—"Liksom de flesta ser äfven föreläsaren på utvandringen med oglad blick; men hans synpunkt är ändå icke den samma, ur hvilken ofvanstående betraktelser framsprungit. De flesta skulle väl helst se, att utvandrarne stannade hemma sitt land till nytta. Hr W. åter påstår, att de kunna icke stanna hemma om de—eller åtminstone deras efterkommande—icke vilja svälta ihjäl; ty orsaken, som drifver den ut, är, att vårt land i närvarande tid är öfverbefolkadt.
Och dermed har han fattat tömmen på sin kända käpphäst."
Uppskjutande till det följande att försvara min ståndpunkt vill jag här endast anmärka, att, som jag tror, den ärade artikelförfattaren skall få rätt svårt att uppvisa någon enda utförligare framställning rörande utvandringen, der ej detta fenomen ställes i ett bestämdt samband med de europeiska ländernas starka folkökning. Äfven den framstående svenska statsman, hvars åsigt i början af artikeln återgifves, betraktade ju emigrationen såsom beroende på ett öfverskott i folkmängd, utöfver hvad ett land sjelft har behof af eller bruk för. Något annat eller mera har jag i sjelfva verket icke yttrat, hvadan min uppfattning af frågan på intet sätt kan sägas vara afvikande från den, som hyses af de på detta område mest sakkunnige.—Efter denna lilla anmärkning lemnar jag på nytt ordet åt författaren.
—"Den satsen tarfvar nog att närmare skärskådas. Lider Sverige verkligen i närvarande tid af öfverbefolkningens onda?
Utvandringen i och för sig bevisar ingenting. Hennes allmänna grund är—såsom ock föreläsaren riktigt framhöll—sträfvandet hos individerna att skaffa sig en bättre ställning—men här är att tillägga: och på lättare sätt än de inse, att det kan ske hemma. Om ett land erbjuder ovanligt rika hjelpmedel för att taga sig fram, om vägen dit är lätt och billig att fara, om många rest den vägen förut och haft framgång, så är det väl icke underligt, att man öfvergifver sin mindre gynsamma ställning hemma och reser efter för att sjelf söka sin lycka—på det hela taget icke underligare, än att en man, som redan har en plats, på hvilken han eger sin tarfliga utkomst, gerna antager en plats i en annan ort, som gifver honom högre lön. Vid tal om anledningarna till en senare tids ökade utvandring torde icke alltid till fylles framhållas den lätthet och trygghet nutidens stora emigrantångare erbjuda för öfverfarten i jemförelse med segelfarten för några årtionden sedan, vidare mängden af dem, som redan farit öfver och hvilkas föredöme manar till efterföljd, slutligen den täta brefvexlingen. Ju flere der borta på andra sidan hafvet locka, och ju lättare färden dit är, dess lösare sitter den obemedlade här hemma på sin torfva. Ödena, han går till mötes, äro icke så dunkla som förr, landet icke så främmande.
Om mycken nöd till regeln drefve den svenske emigranten hemifrån, liksom fallet i synnerhet förr var med den irländske, så kunde möjligen öfverbefolkningens tillvaro anses bevisad; men så är det icke. Det är dess värre icke de torftigast lottade, som utvandra.
Men att den stora mängden af utvandrare lemna, eller åtminstone tro sig lemna, knappare lefnadsvilkor för att vinna rikligare, det är riktigt, och deraf får man utan tvifvel draga den slutsatsen, som just icke utgör någon ny sanning, att Amerika för närvarande bjuder bättre och lättare tillfälle till utkomst än vårt fädernesland."
Jag tillåter mig här några invändningar. Då författaren yttrar, att det "dess värre icke är de torftigast lottade som utvandra", tänker han uppenbarligen endast på utvandringen till Amerika. Det icke alldeles obetydliga antal svenskar, som årligen utvandrar till våra närmaste grannländer utgöres verkligen, så vidt man vet, af personer tillhörande de allra fattigaste klasserna. Men, oafsedt detta, har ju författaren i det föregående sjelf medgifvit, att om de mest nödlidande icke emigrera, så sker detta helt enkelt emedan de "icke kunna komma någon hvart", och det förefaller då onekligen något besynnerligt, att han nu andrager sagda omständighet såsom talande emot, att i vårt land nöden skulle vara orsak till utvandringen. Med lika mycket skäl kunde man ju försöka gendrifva den nog allmänna åsigten, att det är hungern, som förmår menniskor att äta sig mätta, genom påpekande af det sakförhållande, att en stor klass hungriga, och just de allra hungrigaste, faktiskt nästan aldrig äta sig mätta—emedan de icke hafva något att äta.—
Jag vänder mig nu till slutorden. Det är icke någon ny sanning, säger författaren, att tillfällen till utkomst äro lättare att finna i Amerika än i vårt fädernesland. I förbigående sagdt får man dock ännu alltjemt höra denna sanning med mycken liflighet bestridas; eller hvad betyda eljest sådana uttryck som de af mig anförda "förvillelse", "folksjukdom" m. fl., använda för att beteckna lusten att resa till Amerika? Att den nämda "sjukdomen" skulle vara "till döds", säges väl icke uttryckligen men förmodligen är ej heller meningen, att den skulle höra till det slags åkommor, som väl genomgångna pläga medföra en varaktig förbättring af helsan. Emellertid må man kunna hoppas, att den sundare och mera opartiska uppfattning af förhållandet, som artikelförfattaren visar sig ega, efter hand skall göra sig mera allmänt gällande; och i det hela taget tror jag, att det mesta af hvad han här ofvan yttrat är fullkomligt riktigt och sant. Men dermed är den vigtigaste delen af frågan dock ännu ej vidrörd. Att förhållandena i Amerika i många afseenden äro bättre än här hemma, behöfver man just icke mer än ögon för att kunna se; men hvarför äro de detta? Man far ju numera icke till Amerika för att hemta skatter af ädla metaller, man reser dit i afsigt att der återupptaga alldeles samma sysselsättningar, som man dref i hemlandet. Hvarför lönar sig då arbetet bättre der än här? Äfven i Amerika gäller väl dock lagen om prisets bestämmande genom förhållandet mellan tillgång och efterfrågan äfvensom den s. k. "minsta medlets lag". Om tjenstfolk och arbetare derstädes bättre betalas af sina husbönder och arbetsgifvare, lär sådant näppeligen bero på någon öfverströmmande välvilja å de senares sida; det vore underligt, om icke de i likhet med andra menniskor ville med minsta möjliga kostnad erhålla största möjliga valuta. Orsaken måste då ligga deri, att det i Amerika ännu är ondt om tjenstfolk, och att tillgången på yrkesarbetare der icke lika fullständigt täcker efterfrågan, som fallet är här hemma. Vända vi oss till jordbruket, der olikheten ej är mindre påtaglig, skall man måhända hänvisa på fruktbarheten hos en jord, som under flera år efter upptagandet icke ens kräfver gödsling för att bära rika skördar. Detta argument är obestridligt, men fördelen borde väl dock i någon mån uppvägas af den att i ett redan välbebygdt land få tillgodogöra sig frukten af många föregående generationers arbete. Det är helt visst icke någon småsak att långt borta i en ödemark för första gången bryta bygd. Men det finnes ännu en annan och vigtigare olikhet. I Amerika kan hvar och en för en ringa penning erhålla så mycket jord, om än afsides belägen, som han orkar bruka. Men i ett gammalt land får i regeln en stor del af den jordbrukande befolkningen med hundratals dagsverken om året betala rättigheten att för egen räkning beså och skörda några få tunnland stenbunden skogsmark. Också händer det i Amerika, när lyckan är god, att nybyggaren, som under de första åren tillbragte sina nätter i en eländig jordkula, till sist blir i stånd att bygga sig ett praktfullt tvåvåningars palats,[58] medan den, som här hemma börjar i en jordkula, onekligen har all utsigt att få sluta sina dagar i denna eller i en liknande.
Jag hängifver mig ingalunda åt den föreställningen, skulle ej heller vilja uppväcka den hos andra, att genom en minskad konkurrens arbetslönerna här hemma skulle kunna stiga till hvilken höjd som helst, eller arrenden och dagsverksskyldigheter bringas att alldeles försvinna. Men sannolikt erfordrades icke heller mer än en helt ringa förändring till ett bättre för att i ansenlig grad minska utvandringen. Ty för det första äro exemplen af en så lysande framgång som den nyssnämda äfven i Amerika undantag; och för det andra, ehuruväl de menskliga behofven sägas vara outtömliga, är det dock sällsynt, att någon ej känner sig tillfredsstäld af en lefnadsställning, som hans uppfostran kommit honom att betrakta såsom målet för hans ärelystnad. Slutligen spelar också fosterlandskärleken, kanske företrädesvis just hos de obildade, en rol, som man gör orätt i att underskatta. Det är kännetecknande, att egentlig massutvandring hos oss endast egt rum efter tider af ovanligt ekonomiskt betryck, och endast i mindre grad synes föranledd af ljusare utsigter i Amerika. Författaren söker göra troligt, att frågan om utvandring för arbetaren helt enkelt ställer sig så: "bör jag ej utbyta min tarfliga plats här hemma mot en bättre i Amerika?", men det torde vara långt antagligare, att det afgörande spörsmålet för de flesta i stället erhåller följande formulering: "bör jag ej skaffa mig en plats i Amerika, eftersom jag här hemma icke tyckes få någon?"—Författaren yttrar vidare:
—"För öfrigt, om synnerligen svår knapphet att lefva verkligen vore anledning till den svenska utvandringen, månne väl tillvaron af öfverbefolkning dermed vore så säkert bevisad? Ett exempel visar tydligt nog motsatsen: Det kan ju icke nekas, att massan af ryska folket lefver i mycket knappare vilkor och uslare skick än mängden af svenskar. Men hvem vill påstå, att Ryssland är öfverbefolkadt? Tvärt om råder blott en mening derom, att detta lands befolkning är allt för tunnsådd."
Vi närma oss nu den egentliga tvistefrågan; men då diskussionen på denna punkt synes vilja löpa ut i en ordstrid eller en begreppsförvexling, är beklagligtvis föga utsigt för handen, att den skall kunna bringas till ett för båda parterna tillfredställande slut.—Att nöd och elände, svår knapphet att lefva kunna bero på andra orsaker än öfverbefolkning är en sats, som i sin abstrakta allmänhet naturligtvis ej kan förnekas. Men å andra sidan finnes ej heller veterligen på de ekonomiska vetenskapernas nuvarande ståndpunkt något tecken, som mera direkt tyder på öfverbefolkning än den omständigheten, att nöden och eländet hårdnackadt motsätta sig civilisationens alla ansträngningar till deras afhjelpande. Och då författaren i början på nästa stycke säger, att man "ej torde kunna tala om öfverbefolkning i ett land, förr än alla dess hjelpkällor äro tagna i bruk så långt inbyggarnes förmåga sträcker sig", ger han uppenbarligen åt ordet öfverbefolkning en betydelse, som närmast synes egnad att förflytta detta omtvistade begrepp till chimerernas område. Kan öfverbefolkning ej sägas vara för handen, förr än alla tänkbara förbättringar och reformer blifvit vidtagna, då är det säkerligen bäst att aldrig vidare använda ordet; men det hindrar naturligtvis ej, att i afvaktan på alla dessa förbättringar den öfvertaliga befolkningen svälter ihjel eller utvandrar. I nationalekonomiska handböcker[59] plägar eljest den definition gifvas, att relativ öfverbefolkning är inne, så snart folkmängden faktiskt ökats hastigare än tillgången å befintliga underhållsmedel, och får denna definition gälla, vågar jag tro mig hafva i föredraget med fullgoda skäl styrkt, att åtminstone en partiel dylik öfverbefolkning under det sista årtiondet egt rum, nämligen inom just de åldersklasser, som mest bidraga till utvandringen, äfvensom hafva uppvisat sannolikheten af, att ett dylikt förhållande äfven i den närmaste framtiden är att motse.
Att söka jemförelsepunkter med vårt eget lands förhållanden i det oss så olika Ryssland, hvars statistik dessutom är så föga bearbetad, anser jag temligen ofruktbart. Om verkligen—hvilket är mig obekant—"det blott råder en mening om, att Rysslands befolkning är alltför tunnsådd", beror måhända denna mening helt enkelt derpå, att vi från det högre kulturens trappsteg, som vi väl onekligen intaga, se eller tro oss se, att Ryssland med en mera upplyst befolkning samt under en friare styrelseform, skulle kunna långt bättre än som nu sker använda sina rika hjelpkällor. Men från dessa möjligheter måste man se bort, om det gäller att fälla ett opartiskt omdöme: civilisationens frukter skola i Ryssland ännu behöfva lång tid för sin mognad, och om detta besinnas, tror jag ej, att någon med fog kan påstå, att det europeiska Ryssland i närvarande stund lider mindre af överbefolkningens onda än något annat land i Europa. Nativiteten är der betydligt högre än i något annat europeiskt land; men det är långt ifrån, att folkmängdstillväxten skulle ske i en deremot svarande proportion, ty en stor del af dessa nyfödda synes knapt kommen till verlden i annat ändamål än att strax åter försvinna från jordens yta. En stark dödlighet plägar dock i allmänhet anses för ett öfverbefolkningsfenomen. Äfven menniskolif vårdslösas, när tillgången derpå är öfverflödande. Och att samma orsak i förening med andra är i stånd att framkalla äfven politiskt missnöje af den mest våldsamma karakter, är en sanning, som skulle kunna bevisas med ej få exempel ur historien.
Men vi låta författaren ha ordet.
—"Man torde icke kunna tala om öfverbefolkning i ett land, förr än alla dess hjelpkällor äro tagna i bruk så långt som inbyggarnes förmåga sträcker sig, lika litet som man kan säga, att en gård icke föder sin man, så länge gårdens brukning lemnar någonting öfrigt att önska. Är det svenska jordbruket så uppdrifvet, att den redan nu odlade jorden icke kan förmås att gifva något mera? Är här ingen oodlad, men odlingsbar mark qvar att taga vara på? Är vår industri den hon kunde och borde vara med våra stora naturliga tillgångar af malm, virke och vattenkraft? Har vår handel begagnat fördelarne af landets läge så som de kunde brukas? Finnas inga skattereformer qvar att utföra till bättrande af de mindre bemedlades lefnadsförhållanden? Finnas inga tullar att sänka och borttaga för att gifva billigare föda och billigare kläder samt lyftning åt skyddade industrigrenar, hvilka lida under afstängningen från den utländska konkurrensen, och åt icke skyddade, som tyngas genom behofvet af de skyddades tillverkningar? Är tillräckligt gjordt i uppfostran, i undervisning och i det offentliga meningsbytet för väckande af industriel företagsamhet och begåfning?
Jag har redan yttrat mig angående den första punkten. Den der uttalade åsigten hvilar på en förvexling af begreppen absolut och relativ öfverbefolkning—en ytterst vanlig missuppfattning, som det dock varit något öfverraskande för mig att återfinna hos den ärade artikelförfattaren. Det är med det nuvarande tillståndet på det ekonomiska området eller med det i den närmaste framtiden sannolika—icke med sagda tillstånd plus alla möjliga, abstrakt tänkbara förändringar och förbättringar—som befolknings-siffrorna böra jemföras, om man skall kunna komma till någon insigt om, huruvida öfverbefolkning hotar.—Så länge icke denna grundsanning är insedd och erkänd, är det nästan lönlöst att diskutera detaljfrågor, hvilka dessutom för sitt utredande förutsätta specialkunskaper, hvaraf jag för min del ej är i besittning. För att likväl ej anses ha förbigått något af vigt vill jag försöka att i korthet granska de här ofvan föreslagna åtgärderna hvar för sig. Min mening är härvid blott att söka visa huru föga dylika åtgärder, möjligen med undantag af den sista omnämda, äro egnade att åstadkomma någon sådan radikal förbättring af det nuvarande tillståndet, att emigrationen härigenom skulle för framtiden kunna förebyggas eller ens väsentligen minskas.
Skattereformer, huru önskvärda och välbehöfliga de än i andra afseenden må vara, producera likväl i sig sjelfva ingenting. Att på grund af fattigdom befria en person från ett eljest rättvist skattebidrag, är ju tydligen i grunden ingenting annat än att af allmänna medel tilldela honom ett fattigunderstöd, motsvarande skattens belopp. Men åtgärden medför då också alldeles samma olägenheter som hvarje annat fattigunderstöd, nämligen att verka såsom en uppmuntran till hastigare folkökning inom de fattigare klasserna, måhända till och med som ett direkt premium på denna; och genom den stigande konkurrensen skall det då inträffa, att den fattiges ställning, ehuru han icke längre betalar skatt, ej blir bättre än förut, medan han nödgades erlägga sådan. Äfven de mest genomgripande skattereformer i syfte att lägga denna tunga mera uteslutande på de förmögna och bergade, skola, om ej samtidigt några åtgärder vidtagas för att förebygga en allt för hastig folkökning, väl kunna göra de rika mindre rika, men aldrig, om ej för ögonblicket, afhjelpa de fattigas fattigdom.
Äfven tullars sänkande eller höjande kan ej gerna räknas till produktionsmedel i egentlig mening. Jag afhåller mig alldeles från att uttala något omdöme öfver den förmodade "lyftning", som tullskyddets borttagande skulle tillskynda de "industrigrenar, hvilka lida under afstängningen från den utländska konkurrensen". I den högt lågande striden mellan frihandel och protektionism är det för den, som vill vara neutral, ej rådligt att ställa sig i skottlinien. Att åtskilliga af de nämda industrigrenarna, eller åtminstone deras utöfvare lida ganska mycket af den inhemska konkurrensen är väl påtagligt—hjelpen skulle då ligga i att liksom låta den ena spiken drifva ut den andra … Våra ojemförligt vigtigaste näringskällor, jordbruket, skogs- och jernhandteringen skola väl för öfrigt aldrig komma att röna synnerligt inflytande af någon förändring i tull-lagstiftningen, vår egen nemligen; att på en dylik förändring ställa obegränsande förhoppningar om en förbättrad ekonomisk ställning för befolkningens flertal synes mig derför vara att bygga på en alltför lös grund.
Men af en utveckling och en kraftig sådan äro icke dess mindre, enligt författaren, äfven dessa och samtliga våra näringsgrenar i stånd. Och deri måste man gifva honom rätt. Ännu återstå många tunnland att upplöja, innan hela den naturliga ängsmarken är förvandlad till sädesbärande åker. Ännu finnas kärrmarker att torrlägga, ännu sjöar att aftappa (dock är jag ej rätt säker om specielt sjö-aftappningen i den ärade artikelförfattaren eger någon vän). Och vår industri, vår handel, vår sjöfart, äfven dessa äro helt visst i stånd af väsentliga förbättringar.—Sant! Men göres då för närvarande på alla dessa områden alls intet? Kan man väl med fog anmärka något vid den uppblomstring, som industrien, handeln och sjöfarten (för att ej nämna våra öfriga samfärdsmedel) under de senaste decennierna undergått, om ej, att den varit alltför brådstörtad för att i längden kunna fortskrida efter samma måttstock? Och beträffande jordbruket vittnar ju hvarje årgång af hushållningssällskapens förhandlingar om, att landets sädesbärande areal år från år vinner en ej oansenlig förökning. Någon fara från detta håll synes således icke heller vara för handen om ej möjligen, att en allt för ensidig åkerbrukets utveckling kunde tvinga oss alla att blifva vegetarianer liksom kineserna.[60] Men med allt detta är fruktan för öfverbefolkning på intet sätt vederlagd, ty denna grundar sig ingalunda derpå, att utvecklingen af landets hjelpkällor står stilla, utan på, att sagda utveckling icke är eller kan tänkas blifva så snabb, som voro erforderligt för att kunna tillfredsställa de anspråk, som af folkökningen eller rättare den nuvarande nativiteten ställas på framtiden. Mera härom strax nedanför. Frågan är alldeles icke denna: "gå våra näringar framåt eller ej?" utan: "kan farten påskyndas eller ej?" Och hvad landets modernäring beträffar, känner jag för min del ingen omständighet, som skulle berättiga oss att besvara denna senare fråga med ja. Bland granskarne af en min föregående skrift, uppgifver en,[61] hvilken på detta område eger auktoritet, att den jemförelsevis långsamma utvecklingen af vårt jordbruk egentligen beror på svårigheten att öfverallt erhålla tillräckligt med folk. Här bör naturligtvis underförstås, om ej meningen skall blifva obegriplig, att man har svårt att erhålla tillräckligt med folk till det pris, som skulle kunna göra nyodlingar eller andra förbättringar lönande. En sänkning af arbetslönerna blir då till sist den egentliga grundvalen till förhoppningarna om en bättre framtid for vårt jordbruk, äfvensom i allmänhet för "det nationela arbetet". Men för den nationela arbetaren blefve samma framtid tydligen ej lika löftesrik. Det låter kanhända en smula trivialt att erinra om, det arbetet är till för arbetarens skull och icke tvärt om. Men det triviala i denna och dylika sanningar ligger egentligen deri, att de utgöra en obehaglig påminnelse om något,—som borde vara, men icke är.
Den sista bland de framstälda invändningarne hvarken kan eller vill jag söka affärda lika lättvindigt som de föregående. Då författaren frågar: "Är tillräckligt gjordt i uppfostran, i undervisning o. s. v." måste man härtill svara ett obetingadt nej, och tillika med tacksamhet ihågkomma den ihärdiga och, vi böra hoppas det, ej alldeles fruktlösa kamp för ett bättre sakernas tillstånd härutinnan, som sedan länge förts i just den tidning, der den här återgifna artikeln förekommer, och af dess utgifvare. En förbättrad folkuppfostran i detta ords vidsträcktaste bemärkelse utgör i sjelfva verket den enda grund, hvarpå rättmätiga förhoppningar om ett verkligt och varaktigt framåtskridande kunna byggas. Och vare sig man ser på detaljerna eller på riktningen af det hela återstår på detta område ännu nästan allt att göra. Det myckna, som i den högre undervisningen endast går ut på att bibringa en ytlig prydnad för umgängeslifvet, borde lemna rum för grundligare vetande i mera nödvändiga ämnen. I den egentliga folkskolan skulle plats kunna beredas åt många nyttiga kunskaper, om man blott tilläte någon inskränkning i den myckna teologiska visdom, som der under tårar och suckar inplantas, i de allra flesta fall endast för att som en onyttig barlast kastas öfver bord, när den unge ändtligen står färdig att för lifvets seglats utrusta den farkost, hvars egentliga ankare och lifräddningsboj all denna dogmatik skulle hetas vara—eller för att, om den behålles, för lifvet grundlägga en mörk och otillgänglig fanatism. Men det vigtigaste af allt är dock—och här upprepar jag ett maningsord, som ofta stått att läsa i den aktade tidningens egna spalter—att hos det uppväxande slägtet, särdeles bland de bildade klasserna inpregla aktning för kroppsarbetet, och dess utöfvare. Vi måste lära hvarje uppväxande yngling—ty om den lärdomen icke inhemtas i barnaåren, är det sedan vanligen för sent—att den sotiga, nedsvärtade, illa klädda och illa närda arbetaren är hans like, hans jemlike i allt utom i tillfälliga företräden och lyckans gunst, och att hans lif är förspildt, om han vid dess slut ej har uträttat något för att lyfta denna sin vanlottade broder upp till sig. Frukten af sådana lärdomar skall säkerligen ej uteblifva äfven med afseende på de rent materiela förhållanden, som här närmast sysselsätta oss. Ty funnes blott hos de bildade i samhället ett verkligt begär att förbättra arbetsklassens ställning, skulle man helt visst snart blifva ense om de rätta medlen härför. Hos några finnes visserligen redan nu en dylik önskan, men endast såsom en tillfälligtvis uppflammande entusiasm, medan den i hvardagslag merendels är ganska slö och dåsig; hos de allra flesta åter kan man hvarken sön- eller hvardagar upptäcka något annat än en mer och mindre utpreglad motvilja eller likgiltighet."[62]
Slutet af artikeln har följande lydelse:
—"Sannerligen, det återstår mycket att göra på alla dessa områden—så mycket, att kanske intet annat land i Europa i närvarande tid är jämförelsevis så rikt på framtid som de båda skandinaviska; ty intet bland dem alla bär inom sig en sådan rikedom af ännu obrukade näringskällor. Det kräfves utan tvifvel ansträngning, andlig och kroppslig, att upptaga dem. Men här förefinnes då mera skäl att med godt mod och med blicken fästad på en löftesrik framtid gör sitt bästa än att klaga öfver en öfverbefolkning, som icke finnes till, och öfver en kamp för tillvaran, som i vårt land ännu mera utgör, eller borde kunna utgöra, en helsosam brottning mot en motsträfvig natur för att afvinna henne näring och vinst, än en hungerstrid om brödbiten menniskorna emellan."
Ja! det återstår mycket att göra. Och ehuru jag tyvärr ej i likhet med den ärade artikelförfattaren förmår att skåda den närmaste framtiden i en obetingadt rosenskimrande dager, tror jag likväl fullt och fast, att vi äfven framdeles skola häfda den aktade, om än jemförelsevis obemärkta plats, vårt land hittills intagit bland de europeiska statssamhällena. Men härtill kräfves visserligen något mera än godt mod och rika förhoppningar. —Om en köpman börjar sin aflur med endast godt mod, men utan kunskap i bokföring eller förstånd att afpassa sina finansoperationer efter storleken af sitt rörelsekapital, hvem beklagar honom väl, om han, innan året är till ända, spelar bankrutt? Men hvad man sedan gammalt fordrar af den enskildes ekonomiska verksamhet, nemligen förutseende och omtanke, det måste man äfven på ett mera framskridet stadium kunna fordra af samhället sjelft. Hvartill tjenar eljest nationalekonomien? Hvartill tjenar statistiken?
Att i hvarje detalj med tillräcklig sannolikhet på förhand beräkna utgifter och inkomster inom statshushållet i ordets vidsträcktaste mening, måste förblifva framtidens, möjligen en ganska aflägsen framtids uppgift. Men till sina hufvuddrag bör detta problem redan nu icke anses olösligt. I brist på tillräckligt vissa beräkningar får man härvid hjelpa sig fram med mer eller mindre sannolika antaganden, och af dylika vill jag här förslagsvis uppställa tvenne, af hvilka det första är mera säkert, det andra mera löftesrikt.
Det första antagandet är, att vårt land, om än vissa af våra näringar (t. ex. den, som man med ett förskönande namn benämner skogshushållningen) mera synas gå ut på ett förtärande af de naturliga tillgångarna, än deras förkofrande, dock i det hela skall kunna i framtiden producera åtminstone lika mycket, som det för närvarande gör. Inskränkte vi oss till detta antagande, borde vi följdriktigt sträfva att göra vår befolkning stationär, så att nativitet och dödlighet jemt motvägde hvarandra och äfven under detta vilkor kunde vi ej hoppas något mera, än att för framtiden intaga ungefär samma ekonomiska ställning som nu. Men någon försämring deri behöfde vi åtminstone ej befara.
Det andra antagandet innebär, att utvecklingen af våra näringskällor tills vidare skall kunna fortgå med samma raska fart, som utmärkt de senaste decennierna eller det sista femtiotalet år. Detta antagande är tydligen långt mera djerft och äfventyrligt än det förra och kan omöjligen utsträckas öfver någon längre framtid utan att strax uppenbara sin orimlighet. Finge vi likväl förutsätta dess giltighet, skulle då äfven folkökningen kunna framskrida i samma progression som hittills, och vi kunde ändå hafva rätt att vänta, att de förbättringar i lefnadssättet och på många andra områden, som under det senaste halfva seklet onekligen egt rum, skulle för framtiden kunna fortsättas i samma skala. Ingen betviflar, att ju detta senare alternativ, frånsedt dess tillförlitlighet, medför långt ljusare framtidsförhoppningar än det förra, men på samma gång torde man benäget medgifva, att något antagande utöfver detta senast gjorda är fullkomligen löst och utan all grund i erfarenheten.
Se vi nu till, för hvilketdera af dessa båda antaganden den nuvarande fruktsamheten synes vara afsedd, finna vi strax, att, medan det alls ej kan blifva tal om det förra, är äfven det senare alldeles otillräckligt att motsvara de anspråk, som de årliga nativitetsöfverskotten ställa på landets utveckling. Dessa anspråk kräfva helt enkelt för att ej lemnas ouppfylda ett hälften snabbare framåtskridande, än som hittills visat sig möjligt. Beviset ligger i de senaste årtiondenas erfarenhet. Landets folkmängd har, såsom i föredraget omnämdes, under denna tid ökats med mellan 6- och 700,000 inv., men hade det endast berott på nativiteten, skulle den hafva ökats med inemot en million. Resten har uppslukats af emigrationen, och emigrationen skall då säkerligen äfven i framtiden trots alla ansträngningar blifva vår enda utväg till räddning, om vi ej i tid besluta oss för att klokare söka begränsa vår fruktsamhet. Hvilkendera utvägen är nu i landets välförstådda intresse att tillråda, förutsatt, att de båda komma att stå oss öppna? I mitt föredrag har jag efter bästa förmåga sökt att besvara denna fråga. Huruvida svaret är tillfredsställande eller ej, och särskildt om den här återgifna tidningsuppsatsen är egnad att i någon väsentlig grad gendrifva de slutsatser, hvartill jag kommit, måste nu öfverlemnas till den tänkande läsarens afgörande.