Produced by Jari Koivisto

EURIPIDES' ORESTES

Öfversatt af

Axel Gabriel Sjöström

Helsingfors, hos J. C. Frenckell & Son, 1843.

L. B. S.

Sequimur textum Editionis Stereotypae, Lipsiae, ex officina Caroli Tauchnitii, anno 1828 editae.

PERSONERNE:

ELEKTRA. HELENA. HERMIONE. KHOREN. MENELAOS. TYNDAREUS. PYLADES. SÄNDEBUDET. PHRYGIERN. APOLLON.

ELEKTRA.

    Ej finns så vådligt något ord, att tala ut,
    Ej lidelse, ej gudaskickadt olycksfall,
    Att ej dess börda menskans lynne lyftade.
    Ty han, den sälle, — ej hans öde hånar jag —
    Zeussonen sjelf, som folket påstår, Tantalos, 5
    Rädd för den häll, som på hans hjessa reser sig,
    I luften sväfvar, lidande en sådan näpst, —
    Så sägs — derför, att han mot gudar, menska blott,
    Åtnjutande gemensamt bords utmärkelse,
    Ej tand för tunga höll, som otäck krämpa är. 10
    Han åt Pelops var far, och Atreus Pelops' son,
    Åt hvilken Klotho på sin slända tvinnade
    Tvedrägt, att krig emot Thyestes, egen bror,
    Tillställa; dock, hvi repa upp hvad tigas bör?
    Nu drap hans barn, och dem på bordet bar Atreus. 15
    Af samme Atreus — med det andra tiger jag —
    Var store, om han stor bör heta, Agamemnon son,
    Och Menelaos af en Kretisk mor, Aerope.
    Nu äktar sin af gudar hatad Helena
    Drott Menelaos; Klytaimnestras bädd, den beryktade 20
    Hos de Helleners folk, Agamemnon väljer sig.
    Men jungfrur tre af samma qvinna föddes vi,
    Khrysothemis, Iphigeneia och Elektra — jag —
    Och brodren vår, Orestes, af en brottslig mor,
    Som, kastande omkring gemåln en gränslös duk, 25
    Gaf honom döden; hvi? att säga icke höfs
    En jungfru; folket dömma må i tvistig sak.
    Hvi skulle jag ock Phoibos klaga an för väld?
    Men han Orestes rådet gaf, att slå sin mor
    Ihjäl, som ej hos alla honom ära gör. 30
    Nu drap han, och hörsammade alltså en gud.
    Och jag var med om mordet, jag, för qvinlig del,
    Och Pylades, som jemte oss utförde det;
    Alltsedan tärd af gräslig sjukdom sjukas nu
    Orestes, stackars man, och sträckt på bädd 35
    Han ligger, och af modrens blod i raseri
    Han jagas fram; men Eumeniderna jag räds
    Vid namn benämna; som med skräck hans sinne fyllt.
    Ren detta är den sjette dagen, sen i eld
    Hans moders kropp, den mördades, sin rening fick. 40
    Och mellertid han ingen mat i munnen tog,
    Ej gaf sig något enda bad; men svept uti
    Sin mantel, hvar gång sjukdomsqvalen lindring ge,
    Han gråter sansad, stundom ifrån bädden upp
    Han springer snabb, likt fålen ifrån oket löst. 45
    Och Argos har beslutit, att ej under tak,
    Och ej vid brasan ta oss mot, ej tala till
    Oss modermördare, om hvilka just idag
    Argeiers stad högtidligen skall fälla dom,
    Om man oss båda två till döds nu stena bör, 50
    Om med ett slipadt svärd man nalkas bör vår hals.
    Dock hafve vi ett hopp ännu, att icke dö:
    Ty Menelaos ifrån Troia kommit hem,
    Och fyllande med flottan hamnen Nauplia,
    Han ligger här vid stranden, redan längre tid 55
    Från Troia jagad hafven kring; men Helena,
    Den olycsälla, passande på nattens stund,
    Att hon ej, sedd om dagen vandrande, af dem
    Som söner mist vid Ilios, stenades ihjäl,
    Han sände hit förut till oss. Derinne nu 60
    Sin syster gråter hon, och båsets olycksfall.
    En vederqvickelse i smärtorna hon har likväl:
    Åt jungfrun, lemnad qvar, då hon till Troia drog,
    Hermione, som gaf åt moder min, att fostras upp,
    Sjelf Menelaos, bringande från Sparta hit; 65
    Åt henne glädes hon, och glömmer sorgen bort.
    Här blickar jag åt hvarje stig, ifall jag får
    Se Menelaos komma; ty vi stå minsann
    På svaga ben, såframt ej genom honom vi
    Bli räddade: olycligt hus är hjelplös ting. 70

HELENA (trädande ur palatset).

    O Klytaimnestras dotter du, och Agamemnons,
    Elektra, du som jungfru gått ren länge nog,
    Hur har du, arma qvinna, och din bror också,
    Stackars Orestes, blifvit modermördare?
    Af några ord till dig ej brottbesölas jag, 75
    Som uppå Phoibos välfver syndens hela skuld.
    Likväl jag suckar öfver Klytaimneatras lott.
    Min systers, hvilken, sedan jag till Ilios
    For hädan, som jag for, uti vansinnig stund,
    Jag icke sett; nu öfvergifven klagar jag. 80

ELEKTRA.

    O Helena, hvad säga dig, som skådar sjelf
    Uti olyckan kastad Agamemnons son?
    Och sömnlös jag invid den usles döda kropp,
    Ty död han är, och andas knapt det minsta mer,
    Här sitter; dock hans ofärd ej begabbar jag. 85
    Lycksalig du, lycksalig äfven din gemål,
    J, som till oss i nödens stunder hafven ländt!

HELENA.

Hur länge låg han redan sträckt på denna bädd?

ELEKTRA.

Ifrån den stund sin moders blod han rinna lät.

HELENA.

Den uslingen! och modren, ack, hur hon förgicks! 90

ELEKTRA.

Så är det mellertid, och han har kämpat ut.

HELENA.

Säg, fagra mö, vid gudar, vill du lyda mig?

ELEKTRA.

Invid min broders bädd jag nu upptagen är.

HELENA

Vill till min systers grafvård du begifva dig?

ELEKTRA.

Du menar till min moders? säg också, hvarför? 95

HELENA.

Att gjuteoffer bära och från mig en lock.

ELEKTRA.

Är ej din rättighet, att gå till vänners graf?

HELENA.

För de Aigeiers folk att visa mig jag blygs.

ELEKTRA.

Sent ångrar du, som hemmet nesligt öfvergaf.

HELENA.

    Rätt sagdt, men emot mig likväl ej vänligt sagdt! 100
ELEKTRA.

Hvad blygsel har du då för Mykenaierna?

HELENA.

Jag fädren räds till dem, som dött vid Ilios.

ELEKTRA.

Rätt hårdt! I Argos går du genom allas mund.

HELENA.

Gör mig tillviljes nu, och bort all fruktan lägg!

ELEKTRA.

Ack nej! min moders graf jag kan omöjligt se. 105

HELENA.

Att färnorna det bure dit, ju vore skam.

ELEKTRA.

Hvi sänder du ej dottren din, Hermione?

HELENA.

I stora sällskap höfves jungfrur ej att gå.

ELEKTRA.

Hon åt den döda så umgällde modersvård.

HELENA.

    Rätt sade du, min flicka, och jag lyder dig. 110
    Och sänder egen dotter dit; ty rätt du sagt,
        (ropande inåt palatset)
    Kom ut, mitt barn, Hermione, kom ut påstund!
        (Hon utträder.)
    Tag gjuteoffret här i händren, och min lock.
    Och gående till Klytaimnestras graf dermed,
    Lägg håningsmjölken der och korpsvart lock, 115
    Och stående på kumlets spets säg dessa ord:
    "Dig gjuteoffret systren Helena hembär,
    Hon som ej vården nalkas törs, och fruktar för
    Argeiska folket." Och välvilligt hjertelag
    Bed henne hysa emot mig och dig, och min gemål, 120
    Och de osälla två, dem gud förgjort.
    Men hvad mig egnar, såsom syster vårda om,
    De skänker man åt döda ger, utlofva ock.
    Gå nu, mitt barn, och skynda dig, och när du gjort
    Ditt gjuteoffer, tänk på snarlig återkomst! 125

(begge afträda.)

HELEKA (ensam)

    Ack, skönhet, hur du mycket ondt bland menskor gör,
    Men räddar dem, som dig besitta dygdesamt!
    J sågen ju, hur hon hårspetsen klippte af.
    Att skona fägringen; hon samma toka är.
    Må gudarne dig hata, som du störtat mig, 130
    Och honom här, och Hellas! ve mig, usla, ve!
        (Khoren nalkas.)
    Der komma desse, städs uti min bittra gråt
    Deltagarinnor; blott de nu ur sömnen ej
    Den lugne väckte, och ur ögat pressa tårn
    För mig, enär jag åter brodren rasa ser. 135
    O J kärälskeliga mör, med sakta fot
    Er närmen! bullren icke! ej här vare stoj!
    Förty er vänskap är mig angenäm, men dock
    Olycka vore, om min broder vaknade.
    Stilla, stilla! mjuka steg med kängorna | Str. 1 140
    Tagen, och stojen ej, buller ej vare här!
    Viken härifrån fjerran,
    Fjerran från bädden hans!

KHOREN.

Se, jag hörsammar.

ELEKTRA.

    Ack, ack, som pipans andedrägt 145
    Ur fina röret, så vare, min vän, din röst!

KHOREN.

    Välan, så stilla som herdepipans
    Min stämma är.

ELEKTRA.

                   Rätt så!
    Träd fram, träd fram, kom stilla hit,
    Kom stilla hit, och gif besked, hvarför 150
    J ändtligen komne ären.
    Ty länge redan på sin bädd han ligger.

KHOREN.

Huru är det? Låt oss veta, du goda! | Motstr. 1.

ELEKTRA.

    Hvad öde må jag nämna, och hvad olyckslott?
    Han andas ännu, 155
    Med korta suckar.

KHOREN.

Ack, den olycklige!

ELEKTRA.

    Du mördar honom, om du rör hans ögonlock.
    Som ljufvaste lisa i sömnen finna.

KHOREN.

Den arme, genom gudasända nidingsverk! den usle, 160 genom hjertqval!

ELEKTRA.

    Ve, ve, förderf uttalte den förderflige,
    Ultalte, då min moders mord,
    Det afskyvärda,
    Från Themis' trefot bjöd orakelguden. 165

KHOREN.

Ser du, i manteln han vrider sin kropp? | Str. 2.

ELEKTRA.

Du honom med ditt skri, osäl- la, har nu ur sömnen väckt.

KHOREN.

Jag tror han sofver ännu.

ELEKTRA.

    Vill du ej från oss, från borgen 170
    Strax tillbaka, slutande ditt oljud,
    Vända foten hän?

KHOREN.

Han sofver.

ELEKTRA.

Rätt du sade.

KHOREN.

    Heliga, heliga natt, Str. 3.
    Sömngifvarinna åt mångplågiga menskor, 175
    Stig ur Erebos' djup; hasta, o hasta, bevingad
    Till Agamemnons palats;
    Ty af bekymmer, och olycksfall
    Vi förödas, vi ödas ut.

ELEKTRA.

J stojen än. 180

KHOREN.

O nej!

ELEKTRA.

                         Tyst, tyst
    Om du från bedden träder, slutande
    Din muns tumult, du goda, honom skänker
    den stilla glädjen utaf sömnens ro.

KHOREN.

Säg oss, hvad slutet på allt detta blir? | Motstr. 2.

ELEKTRA.

    Döden blir det, och hvad eljes? Ingen 185
    Matlust han numera har.

KHOREN.

Hans slut är ögonskenligt.

ELEKTRA.

    Oss har Phoibos offrat upp.
    Fordrande ett styggt, förbjudet blod
    Af mor, som drap vår far. 190

KHOREN.

Rätt så; men rysligt dock!

ELEKTRA.

    Dödad är, dödad är du | Motstr. 3.
    Huldaste moder, som ödde
    Fader min, och oss båda, barnen dina.
    Ja, vi förhärjats, förhärjats, som skuggor, 195
    Ty bland döda du är, och mitt lifs
    Ädlare del bortflyktar
    Under suckar och hjerteqval,
    Under nattliga tårar. Men oförmäld,
    Ve, och barnlös, ack, min lefnads dar 200
    Städs olycklig jag släpar fram.

KHOREN.

    Stig närmare, Elektra, jungfu min, och se.
    Att ej din broder der må dö, förrän du vet.
    Ty ej hans alltför långa ro behagar mig.

ORESTES (vaknande.)

    Ack, sömnens vederqvickelse, min krämpas bot, 205
    Hur ljufvelig du nalkats mig i rätter stund?
    Ack, höga Glömska af olyckorna, hur vis.
    Hur önskansvärd gudinna för beängslade!
    Men hvarifrån är jag väl kommen hit, och hur?
    Ty sen jag vettet miste, fordom ej jag minns. 210

ELEKTRA.

    Kärälsklige, hur har din sömn ej fägnat mig!
    Säg, vill du att jag fattar dig och lyfter upp?

ORESTES.

    Tag, alltför gerna tag, och från min stackars mund.
    Från mina ögon torka tjocka svettens drägg.

ELEKTRA.

    Se, ljufligt är det värfvet, och jag vägrar ej, 215
    Att om min broder taga vård med systershand.

ORESTES.

    Med sida sida understöd, och tofvigt hår
    Stryk undan, ty med ögonen jag föga ser.

ELEKTRA.

    O stackars hufvud med de skrumpna lockarna,
    Hur har du ej förvildats af vårdslösad ens! 220

ORESTES.

    Mig luta åter mot min bädd! När raserit
    Gått öfver, känner jag mig svag och orkelös.

ELEKTRA.

Minnsann för sjuklingen är kär dess hvilobädd, En rätt olustig ting, men nödig mellertid.

ORESTES.

Res mig igen, och låt mig sträcka kroppen ut. 225

KHOREN.

En kinker är den sjuke, af förlägenhet.

ELEKTRA.

    Säg, om du föttren emot marken foga vill,
    Och ändtlig ta ett steg? Omvexlingen är ljuf.

ORESTES.

Rätt gerna; — ty det liknar sig till helsa dock, Och skenet är rätt bra, fast långt från sanningen. 230

ELEKTRA.

    Hör hvad jag nu dig, bäste broder, säga vill,
    Sålänge dig Erinnyerne lemna sans.

ORESTES.

    Hvad nytt alliså? Är det till godo, tack derför.
    Är det till ondo, har jag ren olyckor nog.

ELEKTRA.

    Vet Menelaos kommen är, din faders bror; 235
    I Nauplia han sina skepp för ankar laggt.

ORESTES.

    Hvad nu? Kom tröst i mina och i dina qval,
    Vår anförvandt, och hos vår far i mycken skuld?

ELEKTRA.

    Han kommen är, — du lita kan på mina ord —
    Och bringar Helena från Troias murar med. 240

ORESTES.

    Om han allena räddats, vore han mer säll.
    Men bringar han sin maka; med stor skam han kom.

ELEKTRA.

    För klick berömligt födde Tyndareus ett par
    Af döttrar, och vanryktadt uti Hellas' bygd.

ORESTES.

    Var du de styggor olik; ty det unnes dig. 245
    Och prata icke endaat så, men tänk jemväl!
        (börjar rasa.)

ELEKTRA.

    Ve mig, o broder, hur ditt öga välfver sig!
    Och knapt vid sinnen, blef du genast rasande.

ORESTES.

    O moder, jaga ej — jag ber dig — mot mig så
    De blodbesölade, ormlika qvinnorna! 250
    Ty sjelfve nog, ack, sjelfve de kringlöpa mig.

ELEKTRA.

    Min stackars broder, håll dig stilla i din badd;
    Ty intet ser du af hvad du dig skåda tror.

ORESTES.

    O Pboibos, de hundögde ärna dräpa mig,
    Vildblickige prestinnor i tartarens djup. 255

ELEKTRA.

    Jag dig ej släpper. Flätande kring dig min arm,
    Jag hindrar dig, att hoppa dina olyckshopp.

ORESTES.

    Mig släpp! du själf, ibiand Erinnyerna en,
    Mig kramar, för att i tartaren slunga ned.

ELEKTRA.

    O, ve mig arma! hvarifrån skall hjelp jag få? 260
    Ty begge ha vi samkat på oss gudars harm.

ORESTES.

    Hornbågen gif mig, skänken af oraklets gud,
    Hvarmed han mig Erinnyerna jaga bjöd,
    Ifall med raseri de skulle skrämma mig.

ELEKTRA.

Kan väl en gud bli sårad utaf menskohand? 265

ORESTES.

    Såframt han ej från mina ögon drager hän.
        (till Erinnyerna)
    Ha, hören J, och sen J ej de vingade.
    Från säker båges sträng afskjutna pilarna?
    Ah, ah, hvi dröjen J? åt ethern svingen upp.
    På vingarna; anklagen Phoibos' gudasvar! 270
        (något sansad.)
    O ve, hvi ängslas jag, och höjer suck på suck?
    Hvarthän, hvarthän ha från vår bädd vi irrat nu?
    Ty efter dyningen jag lugn nu åter ser.
    Hvi, syster, gråter du, och höljer dig i dok?
    Jag blygs, att med dig dela mina hjerteqval, 275
    Och genom mina krämpor gifva jungfrun sorg.
    För mina nidingsvärf ej du förtvina må;
    Åt dem ditt bifall skänkte du; men jag utgjöt,
    Vår moders blod; och Loxias anklagar jag,
    Som, manande till aldrarysligaste brott, 280
    Med orden mig förtjuste, men i saken ej.
    Jag menar, att om jag min far, lifslefvande
    Tillfrågat, om jag borde dräpa moder min?
    Med trägen bön han händren sträckt mot sonens skägg,
    Att icke stöta svärdet sitt i modersbarm. 285
    Ifall ej han tillbakavunne lifvet så,
    Men jag, osälle, blefve mål för dessa qval.
    Derför afslöja dig, min bästa syster, nu,
    Och afstå ifrån gråt, änskönt olycklige
    Vi äre; och hvar gång du mig misströsta ser, 290
    Så hejda du mitt hårda sinnes nederlag,
    Och trösta mig; men när du åter suckar sjelf,
    Då tillhör oss, att träda fram, och råda dig.
    Ty sådant bistånd vännen skönt åt vännen ger.
    Nu, stackars syster, gå du i palatset in, 295
    Sträck ut dig, gif åt sömnen sömnlöst ögonlock,
    Och tag dig mat, och dig också i bad begif.
    Ty om du lemnar mig, om af enträgenhet
    Ådrar dig sjukdom, är med oss förbi. Du är
    Mitt enda stöd; och — som du ser, ej annat finns. 300

ELEKTRA.

    O nej, med dig jag ville gernast både dö,
    Och lefva. Så är saken; om du doge bort,
    Hvad gör jag? huru, ensam qvinna, räddas jag,
    Vännlös, brorlös och faderlös? Men önskar du,
    Må detta ske! ändock mot bädden luta dig! 305
    Och hvad dig utur sängen drefve, skrämde upp,
    Ej akta särdeles, men dröj hos dynorna!
    Ty fast du ej är sjuk, men endast sjukas tycks,
    Bekymmer väckes derutaf och rådlöshet.
        (afträder.)

KHOREN.

    O ve, ve! | Stroph, 310
    Snabbfotade och bevingade,
    Höga gudinnor, er,
    Som fröjdtomt säte besitten bland
    Tårar och jemmer,
    Svarthyige Eumenider, som kretsen 315
    Vida ethern igenom, krävande
    Hämd på blodskuld, hämd på hvart modermord,
    Eder anropar jag, eder anropar jag:
    Nu Agamemnons son tillstädjen för-
    gäta sitt raseri, det vilda. 320
    Stormande! Hvad olycksqval
    Dig, usle, drabbade, till undergång.
    Sen du oraklet tog emot, som Phoibos
    Ifrån sin trefot gaf i gudalunden,
    Der jordens medelpunkt sägs gömd. 325
    O Zeus, Zeus | Motstr.
    Barmhertighet, hvar? O hvad blodig
    Strid, som nu förestår
    Dig, usling, gripande dig an; och tårar
    Mänga med tårar 330
    Skall bland Erinnyerna någon, som hitbär
    Din moders blod, och dig vansinnig gör!
    Derför veklagar jag, derför veklagar jag.
    Den stora lyckan ej bland menskor trifves.
    Se, seglet på den snabba båt. 335
    Hur det af stormen-sönderrifves:
    Så lyckan öds, tills sista spillren drifves
    Af qvalens störtvåg, under jemrens gråt.
    Ty hvilken annan ätt tillförene,
    Än den, som genom gudsgiftermål 340
    Från Tautalos härstammar, har jag väl vörda bordt?
        (Menelaos kommer.)
    Se, der har vi kongen, der kommer
    Menelaos, vår drott, af sin praktskrud
    Genast igenkänd,
    Att han af Tantaliderna en är. 345
    O du, som med tusenskeppiga flottan drog
    Till Asiens kust,
    Hell dig, du lycka och framgång haft,
    Och lyktat med gudarnes hjelp ditt värf!

MENELAOS.

    O kongaborg, dels jag med fröjd dig återser, 350
    Från Troia länd, och dels jag suckar vid din syn,
    Ty rundtomkring af hiskliga olyckor snärjdt
    Jag aldrig nånsin mera sett ett annat hus.
    Ty Agamemnons öden ren jag veta fick,
    Och huru han af egen maka mördades. 355
    Då jag tog hamn vid Malea; ur vågorna
    Sjömännens siare förkunnade det mig,
    Lögnlöse guden, spåarn Glaukos, Nereus' son,
    Som ögonskenligt steg ur sjön, och ordade:
    "O Menelaos, mördad ligger broder din, 360
    Besviken af sin egen makas sista bad!"
    Det tårar kostade mig sjelf och mina män,
    Rätt många. När jag sen beträdde Nauplias jord,
    Och ren min maka hade hitåt kosan vändt,
    När jag Orestes redan, Agamemnons son, 365
    Mig trodde sluta få i famn, och modren hans
    I frid och fröjd, af fiskarfolket hörde jag
    Om Tyndareiska dottrens gudalösa mord.
    Och nu, hvar är han? sägen mig, J unga mör,
    Hvar Agamemnons son, som detta brott begick. 370
    Han var ett barn i Klytaimnestras armar än,
    Då denna borg jag lemnande, till Troia drog,
    Att jag ej honom, om jag såge, kände nu.

ORESTES.

    Jag är Orestes, Menelaos, som du sökt.
    Ock gerna jag för dig mitt brott berätta vill. 375
    Först dina knän jag vidrör, hjelpbegärande,
    Och höjer bönen, utaf ingen qvist bestyrkt:
    Ack, rädda mig! I lycklig stund du kommen är.

MENELAOS.

Hvad ser jag, gudar? hvem bland skuggor skådar jag?

ORESTES.

Rätt sagdt! för qval jag lefver ej, men dager ser. 380

MENELAOS.

O, hur din lock är vild och tofvig, arme man!

ORESTES.

Min anblick ej, men mina brott besöla mig.

MENELAOS.

Utur förtorkadt öga hiskligt stirrar du.

ORESTES.

Min kropp är hän, men namnet återstår likväl.

MENELAOS.

Hur oförmodlig synes mig din missgestalt! 385

ORESTES.

Min olycksälla moders baneman är jag.

MENELAOS.

Jag hör; men uppskjut sådant prat en liten stund.

ORESTES.

Må ske! men gud mot mig är rik på lidanden.

MENELAOS.

Hvad går åt dig? hvad krämpa bringar dig förderf?

ORESTES.

Medvetandet, att jag förskräckligt handlat har. 390

MENELAOS.

Hvad nu? — Vist tydligt är, men ej otydligt ord.

ORESTES.

Förnämligast den ångest, som föröder mig.

MENELAOS.

Svår är guds skickelse, men botelig ändock.

ORESTES.

Och raseriet är min mors blodshämnare.

MENELAOS.

När började du rasa så? hvad dag var det? 395

ORESTES.

Då jag i kummel bäddade min stackars mor.

MENELAOS.

Hemkommen, eller sittande vid bålet qvar?

ORESTES.

På vakt om natten; att ej benen stules bort.

MENELAOS.

Var någon annan med, som understödde dig?

ORESTES.

Jo, Pylades, som stod mig bi vid modermord. 400

MENELAOS.

Af hvilka skräckgestalter qväljes du såder?

ORESTES.

Tre flickor, nattligt hemska, tycker jag mig se.

MENELAOS.

Din mening vet jag, men ej vill jag nämna dem.

ORESTES.

De heliga! din bildning hindrar dig från slikt.

MENELAOS.

For modermordets skull de så anfäkta dig? 405

ORESTES.

O ve de qval, som följa mig, elendige!

MENELAOS.

Ej gräsligt är, att de få straff, som gräsligt gjort.

ORESTES.

Men hela skulden kan jag skjuta bort från mig.

MENELAOS.

Uppå din faders död? — det vore obetänkt.

ORESTES.

Mig Phoibos sjelf befallt, att modren slå ihjäl. 410

MENELAOS.

Han är alltså okunnig, han, om dygd och rätt.

ORESTES.

Vi lyde gudarna, ehvad, ock äro gudarne.

MENELAOS.

Orakelguden dock ej lindrar dina qval?

ORESTES.

Han ärnar. Sådan är ju gudarnes natur.

MENELAOS.

Hur länge är, sen moder din ej andades? 415

ORESTES.

Den sjette dagen går; dess bål är varmt ännu.

MENELAOS.

Hur snart gudinnorne utkräfva modrens blod!

ORESTES.

Vis man jag ej, men verklig vän till vänner är.

MENELAOS.

Hvad båtar dig, att du din fader hämnades?

ORESTES.

Än ej; men dröjsmål kallar jag försumlighet. 420

MENELAOS.

Hur är i sta'n din ställning, sen du detta gjort?

ORESTES.

Vi hatas så, att ingen mer oss talar till.

MENELAOS.

Har du ej, enligt lag, tvått bloden från din hand?

ORESTES.

Jag stänges ut, ehvart jag går, från alla hus.

MENELAOS.

Ho är bland medborgsmän, som jagar dig ur land? 425

ORESTES.

Olax, att gälda gammalt agg mot fader min.

MENELAOS.

Jag allt forstår: Palamedes' död hemsöker dig.

ORESTES.

Deri har jag ej del; utaf de tre jag öds.

MENELAOS.

Hvad mer? utaf Aigisthos' vänner någon visst?

ORESTES.

De mig ansätta, hvilka staten lyder nu. 430

MENELAOS.

Än Agamemnons spira, lemnar staten den åt dig?

ORESTES.

De som ej oss tillstädja ens, att lefva mer.

MENELAOS.

Hvad ärna de, som du mig säkert säga kan?

ORESTES.

På denna dag skall domen fällas öfver oss.

MENELAOS.

Att gå i landsflykt? dödas eller icke dö? 435

ORESTES.

Att blifva stenade af medborgsmän ihjäl.

MENELAOS.

Hvi flyr du ej, och hastar bortom landets gräns?

ORESTES.

Vi äre stängde rundtomkring af väpnadt folk.

MENELAOS.

Enskildt af egna fiender? af Argisk här?

ORESTES.

Af alla borgrarne, att jag må dö: kort sagdt! 440

MENELAOS.

Eländige, som bragtes till det yttersta!

ORESTES.

    Till dig mitt hopp om räddning utur nöden står.
    Men då du lycklig kommit till olyckliga,
    Så gif åt dina vänner af din lycka med,
    Och framgången för egen räkning ej behåll! 445
    Men tag också i vedermödorna din del,
    Och fadrens ynnest gälda emot dem, du bör.
    Ty namnet blott, men saken ej de vänner ha,
    Som ej uti olyckorna sin anpart ha.

(Tyndareus synes komma.)

KHOREN.

    Der stapplar uppå ålderdomlig fot, minsann, 450
    Svartmantlad Spartiaten Tyndareus hitåt,
    Med håret klippt på sorgeart, för dottrens skull.

ORESTES.

    Jag är förlorad, Menelaos! — Tyndareus
    Till oss sig närmar, han hvars ögon aldramest
    Jag blygs att möta, sedan detta blivit gjordt. 455
    Ty han mig fostrade som litet barn, och mig
    Med många kyssar höljde; Agamemnons son
    Kringbärande på armarna, och Leda med.
    Mig ärande likt sjelfva Dioskurerna.
    Och dessa två jag, arma hjerta, arma själ, 460
    Ej väl har vedergällt. Hvar finna mörker nog.
    Att gömma anletet? Hvar moln, att framfor mig
    Jag ställa må, och undgå gubbens skarpa blick?

TYNDAREUS.

    Hvar kunde jag väl råka få min dotters man,
    Menelaos? Ty på Klytaimnestras graf då jag 465
    Mitt offer gjöt; jag hörda att till Nauplia
    Han med sin maka kommit, räddad ändtligen,
    Ledsagen mig; ty vid hans högra sida jag
    Vill stå och helsa, skådande sentida vän.

MENELAOS.

Hell, gamle, dig, hvars äkta läger delte Zeus! 470

TYNDAREUS.

    Hell äfven, Menelaos, dig, min anförvandt!
    Ve! Bittert är, att menskan ej sin framtid vet!
    Se ormen modermördarn, framför borgen der.
    Hur kranka blixtar ljunga i hans blick, min pest!
    Menelaos, talar du dock med den smittade? 475

MENELAOS.

Hvi så? Han är ju ättling af mig älsklig far.

TYNDAREUS.

Just han, som född af sådan far en sådan vardt?

MENELAOS.

Han föddes dock; och bör i nöden vårdad bli.

TYNDAREUS.

Barbar du blivit, bland barbarer länge dröjd.

MENELAOS.

Hellenisk är den sed, att ha om slägten vård. 480

TYNDAREUS.

Den ock, att öfver lagarna ej vilja stå.

MENELAOS.

Hvad nödtvång är, är slafveri bland vise män.

TYNDAREUS.

Håll dig vid detta, du; jag skall ej hålla mig.

MENELAOS.

Ja, vreden är med dig, och ovis ålderdom.

TYNDAREUS.

    Hvad strid om vishet kunde för hans skull oppstå? 485
    Om alle inse klart, hvad rätt är, och hvad ej,
    Ho finns bland dödliga mer oklok då, än han?
    Han som om rättvisan ej tog den minsta vård,
    Och till Helleners samfundslag ej vände sig.
    Ty sedan Agamemnon andats ut sitt lif, 490
    I hufvudet utaf min dotter slagen, — ack,
    Ett skändligt brott, som jag ej nånsin gilla skall!
    För blodskuld henne först han hade stämma bordt,
    Och kräfva laga straff, och jaga modren sen
    Ur huset. Fromt i nöden då han sig betett, 495
    Och sig vid lagen hållit fast, rättskaffens son.
    Nu med sin moder han i samma ofärd gick.
    Ty pröfvande med skäl, att hon en brottsling var,
    Sjelf mera brottslig blef han, som sin moder drap.
    Dig, Menelaos, om en sak jag spörja vill: 500
    Ifall en viss af äkta makan banen fick,
    Och dennes son sin moder sloge ock ihjäl,
    Och mordet dennes ättling vidare med mord
    Umgällde, säg, hvar toge väl då brotten slut?
    Rätt var af fordne fäder denna lag bestämd: 505
    De ej tillstadde någon träda inför sig,
    Ej heller sig till möte, som utgjutit blod;
    Men med förvisning straffade, och dräpte ej.
    Ty eljes skulle mord dock städs vidlåda en,
    Som händerna nedsölat aldrasist med brott. 510
    Gudlösa qvinnor allesamman hatar jag,
    Och främst min dotter, som sin egen make drap;
    Ock Helena, din hustru aldrig rosar jag,
    Ej talar till ens; gillar icke dig, som drog,
    För illaartad qvinnas skull till Troias fält. 515
    Allt hvad jag kan, jsg kämpa vill för lagens helgd,
    Och slut på detta vilddjurslif och blodbestyr
    Jag göra skall — som städs föröder land och stad,
        (till Orestes.)
    Förty hvad hade du för hjerta, usling, då
    När barmen blottade för dig, bönfallande 520
    Din egen mor? Jag sjelfva brottet icke sett,
    Och gubbens öga smälter dock i tårar bort.
    En sak iallo stämmer in med mina ord:
    Hos gudar hatad, du för modrrmord får näpst,
    Af faser jagad kring och raseri, Behöfs 525
    Väl höra vittnen, då jag saken skåda kan?
        (till Menelaos.)
    Att du det vete, Menelaos, gudarna
    Emot ej handla, honom ej att hjelpa sök!
    Men tillåt, att han stenas må af medborgsmän
    Och Spartas jord beträd ej eljes med din fot. 530
    Min dotter visserligen lagligt dödad vardt,
    Men orätt var det, att hon dog för dennes hand.
    Jag i allt öfrigt skapades lycksalig man,
    Men ej hvad rörer döttrarna: — deri osält.

KHOREN.

Hur afundsvärd, eho i barnen lycklig var, 535 Och inga särdeles bekymmer samkade!

ORESTES.

    Ack, gamle man, jag rädes yttra ord för dig
    I sak, der jag dig kränka måste in i själn.
    Jag gudlös är, för det jag mördade min mor,
    Gudhörsam, under annat namn, för fadrent hämd. 540
    Tag endast bort din ålderdom, som mina ord
    Tillhinders är, och ur min talan skrämmer mig,
    Då är på väg jag genast. Nu jag räds ditt hår.
    Hvad borde jag väl göra? Sätt nu tvä mot två!
    Min far mig aflade; din dotter födde mig; 545
    Hon åkren var, som tog af annan fröet mot.
    Och utan far lär väl ej nånsin finnas barn.
    Jag mente derför, att jag lifvets upphofsman
    Mer värna bordt, än henne, som mig födan gaf.
    Alltså — din dotter; — ty min mor jag säga blygs, 550
    Med egen bröllopsvisa, men ej välbetänkt,
    Beträdde ann mans bädd; mig sjelf det gälla skall,
    Då jag om henne talar slemt; — jag måste dock.
    Aigisthos var den dolde maken i vårt hus,
    Och honom drap jag, offrande min mor jemväl. 555
    Föröfvande visst brott, men hämnande min far.
    Hvad angår hotelsen, att man bör stena mig,
    Så hör mig, hur jag hela Hellas gör en tjenst!
    Ty komme hustrurna till sådan dristighet,
    Att dräpa sina män, och taga tillflygt sen 560
    Till barnen, tiggande om nåd med blottad barm,
    Då såge de för intet an, att maken slå,
    Af förevändning, hurudan som helst. Har jag nu —
    Som du tror — gjort brott, jag ock gjort slut på slikt.
    En hatad mor medrätta jag afdagatog. 565
    Som egen make, stadd på härfärd hemifrån.
    Anförare för samteliga Hellas' folk,
    Förrådde, och ej okränkt höll hans äkta säng.
    Och när hon brottet insåg, hon sig dock ej straff
    Pålade, utan för att slippa ansvarsfri, 570
    Misshandlade min hulda far, och slog ihjäl.
    Vid gudarna, dock ej jag borde gudar nämnt
    I dom om mordsak — hade jag min moders brott
    Med tystnad gillat, o hvad skalle far min gjort?
    Monn ej mig, hatfull, till Erinnyerna sändt? 575
    Säg, eller stå väl skyddsgudinnor modren bi.
    Men bistå ej den mera förorättade?
    Du alltså, gamle man, en brottslig dotters far,
    Du gjort min ofärd; ty af hennes dristighet
    Min far beröfvad, modermördare jag vardt. 580
    Ser du? Odysseus' maka ej Telemachos
    Ihjälslog, ty hon icke tog sig man på man,
    Och äkta sängen i palatset okränkt blef.
    Ser du? Apollon, som i jordens medelpunkt
    Har säte, och åt menskor ger orakelsvar, 585
    Som vi i allt hörsamme, hvad han säga må.
    Jag, honom ock hörsammande, min moder drap.
    Thy ansen honom gudlös nu, och slån ihjäl.
    Han syndat har, ej jag; hvad visste jag?
    Monn ej den gud, jag skyller på, nog mäktig är, 590
    Att brottet lösa? Hvart vill jag väl flykten ta,
    Om han, som bjöd det, ej från döden räddar mig?
    Säg derför ej, att icke detta rätt är gjordt.
    Säg, att för oss, som gjorde, det ej lycksamt var.
    De hvilkas äktenskap på jorden väl består, 595
    Ha — sälla dar; för dem, som dock påtok det går
    Båd' inom hus och utom allt slem ände får.

KHOREN.

    Städs qvinnorna tillhinders voro skapade
    I sina männers öden, till ofärd blott.

TYNDAREUS.

    Då du är trotsig, och ej viker för mitt tal, 600
    Och svarar uppå sådant sätt, som sårar mig,
    Dessmer du retar mig, att yrka på din död,
    Som till behagligt tidsfördrif jag göra vill,
    Då jag hitkommit, för att smycka dottrens graf.
    Jag nu till de Argeiers folkförsamling går, 605
    Och villig, ej ovillig staten eggar jag,
    Att stena dig, och stena systren din ihjäl.
    Hon mellertid långt mer än du sin död förtjent,
    Hon som dig retat mot er mor, i öronen
    Dig sändande fiendtelig uppmaning städs, 610
    Berättande hvad hon om Agamemnon drömmt,
    Samt hurusom Aigisthos' brott förhatligt var
    För underjordens gudar, — äfven här olideligt! —
    Tilldess hon tände huset an med eldlös eld.
        (till Menelaos.)
    O Menelaos, dig jag säger, och så gör också 615
    Om dig min fiendskap, min slägtskap något är,
    Så sätt dig ej emot hans död, mot gudarna,
    Men tillåt, att han stenas må af medborgsmän;
    I annat fall beträd ej nånsin Spartas jord!
    Sen du allt detta hört, gudlösa vänner ej 620
    Utkora, stötande rättsinnta från dig bort,
        (till sina män,)
    Nu bringen oss från denna borg, J tjenare!

ORESTES (till Tyndareus.)

    Gå du, att utan afbrott detta tal från oss
    Till denne gånge, för din ålderdom forskont!
        (till Menelaos.)
    Hvart, Menelaos, styr du kosan i begrundalag nu, 625
    Dubbelt bekymmers dubbla vägar vandrande?

MENELAOS.

    Derom ej bry dig! Grubblande uppå en sak,
    Villrådig är jag, hvart jag borde vända mig.

ORESTES.

    Ställ ej i verket nu din tanke, utan hör
    Först mina ord, och sedan fatta ditt beslut. 630

MENELAOS.

    Så tala! Du har rätt; ty tystnad bättre är
    I vissa fall, än tal, i vissa — tal än tystnad.

ORESTES.

    Så må jag tala nu! men alltid långa tal
    Framför de korta gälla, och begripas mer.
    Gif mig, o Menelaos, intet af ditt gods, 635
    Men återgif mig hvad utaf min far du fått.
    Ej skatter menar jag; — de skatter, om mitt lif
    Du räddar, äro mig bland alla älskligast.
    Gör jag väl orätt? I min nöd jag måste få
    Hvad orätt är af dig. — Agamemnon ock, min far, 640
    Med orätt Hellas samlande, mot Troia drog,
    Sjelf utan minsta brott, men för att din gemåls
    Oratta handling bota, och förseelse.
    Oss detta ena för det ena ge du bör.
    Min far blottställde — så bör göra vän för vän — 645
    Sitt lif för dig, och kämpade inunder sköld,
    Att du tillbaka måtte få din äkta hälft.
    Umgäll mig alltså detta, som du der mottog,
    Och möda dig för vår skull blott en enda dag
    Och stå som räddare, — ej tio långa år; 650
    Väl Aulis tog som offer hulda syster min;
    Jag efterskänker det; ej dräp Hermione!
    Ty, då jag är olycklig, såsom nu, bör du
    Ha öfvervigten, och jag få forlåtelsen.
    Mitt lif förära åt min olycksfulla far, 655
    Och systrens lif, som jungfru varit länge nog.
    Ty, dödad, värnlöst lemnar jag min faders hus.
    Du svarar mig: "omöjligt" — Så likväl i nöd
    Den ene vännen bör den andre skänka hjelp.
    Men hvad behöfs väl vänner då, när allt går väl? 660
    Ty guden sjelf, som hjelpa vill, är ensam nog.
    Att du din maka älskar, tror allt Hellas' folk,
    (Ej för att smickra, och bedraga talar jag,)
    Vid henne jag anropar dig, jag, olycksman.
    Hvart är jag kommen? är det jag som plågas blott? 665
    Det är för allt vårt hus, som jag anropar dig.
    O du, min egen faders egen bror, var viss,
    Att under jord den döde detta hör, och att
    Hvad jag har sagt, hans vålnad hviskar öfver
    Bland tårar detta, jemmer och bedröfvelse 670
    Jag ordat har, och beder med enträgenhet
    Om räddning nu, som alle söka, ej blott jag.

KHOREN.

    Ock jag änskönt jag qvinna är, anropar dig,
    Att bistå de osälla; ty du gitter det.

MENELAOS.

    Orestes, ack, jag för dig allsköns aktning bär, 675
    Och vill i dina olycköden taga del.
    Men kraft dertill jag önskar mig från gudarna.
    Ty så man sine blodsförvandters smärtor bör
    Gemensamt bära, om en gud förlänar kraft,
    Så, att man stupar, eller nedgör fienden. 680
    Ty med en här, på bundsförvandter blottad, hit
    Jag kommit har, af tusende bekymmer trängd,
    Med sparde vänners obetydeliga kraft.
    I öppen fejd alltså vi torde Argos ej,
    Pelargerlandet, kufva; om med blida ord 685
    Vi kunne det: — vårt hopp deri vi hafva satt
    Hur kan det stora någon med det lilla ta?
    Ty då när pöbeln i sin vrede rasar fram,
    Den lika svår att dämpa är, som häftig eld.
    Men om man för den fikne fogligt efterger, 690
    Och viker undan, passande på lemplig tid,
    Den sansar sig kanske. — Och när den fällt sitt mod,
    Man kan den lätt handtera, efter egen skön.
    Hos pöbeln miskund finnes, men der finns ock trots,
    Och den som passar på sin tid, är ärans man. 695
    Nu går jag, frestande att stat och Tyndareus
    Med dig försona, att de öfve mildt sin makt.
    Ty skeppet kränger, när för mycken vind det tar,
    Men reser sig igen, när seglen in det drar.
    Så gud ock hatar alltför mycket öfvermod, 700
    Och stadsbor hata; derfor — allvar är mitt tal —
    Med vishet jag dig rädda bör, och ej med trots.
    Med härsmakt ingalunda — som du tror kanske —
    Jag kan dig rädda. Lätt ej, med ett enda spjut,
    Man nedergör den ofärd, som omgifver dig. 705
    Ej nånsin förr till Argos' jord, i ödmjukhet
    Anlände vi; likväl det oss nödvändigt är,
    Som kloke män, att vara ödets slafvar nu.
        (afträda.)

ORESTES.

    O endast för en qvinnas skull härförare,
    Men eljes intet, fegaste till vänners hämd, 710
    Du vänder dig från mig, och går? Agamemnons sak
    Är ute. Fader, i din olycksstund förrådd!
    Ve mig; jemväl förrådd! Och mera finns ej hopp,
    Ej här, ej der, att rädda lifvet ur Argeiers hand.
    Ty denne man min räddnings enda tillflygt var. — — — 715
        (Pyladet nalkas.)
    Dock der jag ser den käraste bland dödliga,
    Min Pylades, i fyrsprång hit från Phokis kommande,
    En ljuflig anblick: trogen man i nödens stund
    Du hellre ser, än lugnet ser sjöfaranden.

PYLADES.

    Fortare än hvad jag borde, genom staden kommer jag, 720
    Hörande om folkets möte, som jag klarligt sjelf har sett,
    Ställdt mot dig, och mot din syster, som de ärna dräpa strax.
    Hvad är det? hur går? hur mår du, kärste bland jemnåriga.
    Och bland, vänner, och bland fränder? — ty allt detta är du mig.

ORESTES.

Allt är ute: att i korthet mina qval jag röja må. 725

PYLADES.

Oss tillika du föröder: vänner dela ljuft och ledt.

ORESTES.

Menelaos nedrigt handlar emot mig och syster min.

PYLADES.

Nedrig gvinnas man med rätta blifver också nedrig sjelf.

ORESTES.

Liksom han allsicke kommit, så hans ankomst båtat mig.

PYLADES.

Har han afven verkeligen hit till dessa bygder ländt? 730

ORESTES.

Sent omsider; men befunnen niding strax mot vännerna.

PYLADES.

Ock sin hustru, syndarinnan, förde han på skeppet hit?

ORESTES.

Icke han; men honom förde hon till oss, och ingen ann.

PYLADES.

Hvar är qvinnan, som Achaier utan tal allena ödt?

ORESTES.

Här uti min borg, om eljes min jag borde kalla den. 735

PYLADES.

Hvilka äro nu de orden, som du sagt din faders bror?

ORESTES.

Att ej låta medborgsmännen dräpa mig och syster min.

PYLADES.

Gudar, hvad blef härtill svaret? — Detta just jag veta vill.

ORESTES.

Han strök af, som sleme vänner göra emot vännerna.

PYLADES.

Under hvilken förevändning? Vet jag det, så vet jag allt 740

ORESTES.

Han kom hit, de dygdesama döttrars far, emellertid.

PYLADES.

Tyndareus? kanhända vredgad emot dig, för dottrens skull.

ORESTES.

Märker du? han dennes slägtskap färedrog framför min fars.

PYLADES.

Dina vedermödor dela således ej tordes han.

ORESTES.

Ej till kämpe blef han boren, men bland qvinnortapper man. 745

PYLADES.

Du i största ofärd sväfvar, och nödvändigt måste dö.

ORESTES.

Medborgsmännen rösta måste öfver vårt begångna mord.

PYLADES.

Öfver hvad skall domen fällas? säg; ty jag i fruktan står.

ORESTES.

Lefva eller dö det gäller: några ord om vigtig sak.

PYLADES.

Flykta härifrån med systren, lemnande din kongaborg! 750

ORESTES.

Ser du ej, hur vi bevakas af spioner öfverallt?

PYLADES.

Jo, jag stadens gator skådat, stängda af beväpnade.

ORESTES.

Som en stad af fienderna, så belägras ock vår kropp.

PYLADES.

Spörj mig nu, hvarför jag lider; äfven jag förlorad är.

ORESTES.

Genom hvem? Ty detta vore qval till mina plågor laggdt. 755

PYLADES.

Strophios, min fader, vredgad har mig jagat hemifrån.

ORESTES.

Klagar han dig enskildt, eller uppå statens vägnar an?

PYLADES.

Vid din moders mord jag hjelpte; och han gudlös kallar mig.

ORESTES.

Stackars vän, mitt brott — så syns det — skulle äfven skada dig!

PYLADES.

Ej vi likne Menelaos; detta måste härdas ut. 760

ORESTES.

Räds du ej, att Argos äskar döda dig, som mig, också?

PYLADES.

Straffa mig, tillhör ej dessas, utan de Phokensers land.

ORESTES.

Pöbeln är en amper bjesse, när den vrånga målemän har.

PYLADES.

Men när den rättsinnta eger, rättsinnt städs besluter den.

ORESTES.

Bra! hos folket måste talas. 765

PYLADES.

Om hvad vigtigt ärende?

ORESTES.

Om jag sade medborgsmännen —

PYLADES.

Att du handlat efter lag?

ORESTES.

Hämnande min egen fader —

PYLADES.

Räds att du kan möta hårdt!

ORESTES.

Bör jag krypa bort i tysthet för att dö?

PYLADES.

Det vore fegt.

ORESTES.

Hvad är då att göra?

PYLADES.

Finns väl räddning, om du stannar qvar?

ORESTES.

Ingen alls! 770

PYLADES.

Men om du flyktar, finns väl hopp om räddning då?

ORESTES.

Finnes visst, om sig så träffar.

PYLADES.

Bättre det, än stanna qvar.

ORESTES.

Ja, jag går.

PYLADES.

Och äfven dödad, vackrare du så skall dö.

ORESTES.

Mig medrätta sådant drabbar.

PYLADES.

Blott man ville medge det!

ORESTES.

Riktigt! så jag feghet undgår.

PYLADES.

Bättre, än om qvar du blir.

ORESTES.