»Den ene talar hänfördt till en stor mängd, men träffar kanske icke mer än ett eller par hjärtan», sade hon, »den andre framlefver tyst sitt lif bland ett fåtal människor och vinner kanske hälften af dessa.»
Hon talade långsamt och tankfullt liksom för sig själf.
Sven Rise betraktade henne med glad förvåning. Aldrig hade han väntat att hon skulle tala så, och därför föreföllo honom orden inspirerade. Han tog dem som en tröst från Gud. Är ej den ringa sysslan i Guds rike lika så viktig som den större? Beror ej allt på troheten? Sven Rise kände vikten af att hålla sitt ljus brinnande just på den plats, där Gud ställt honom, och icke under fåfäng längtan till en annan post låta elden slockna.
9.
Vintern gick, det vårades, sommaren nalkades och med den kom Gustaf Adolf tillbaka.
Sven Rise var fortfarande på Elghyttan. Torvald och Irene skulle läsa ett par timmar om dagen äfven under sommaren. Elisa hade ordnat det så, förklarande det skadligt för barnen att gå lediga hela dagarna. Det egentliga skälet förteg hon, det fick ingen ana, kandidaten minst af alla. Hon hade genomskådat hans karaktär och visste, att han ej skulle samtyckt att stanna hela sommaren, om han ej fått göra nytta. Och att han skulle lämna Elghyttans hälsosamma skogsluft, förrän han af den blifvit tillräckligt stärkt att återtaga sina afbrutna studier, ingick ej i hennes planer.
Elisa och Sven Rise gladde sig tillsammans åt Gustaf Adolfs återkomst. Den frånvarande brodern och vännen hade ofta under de flydda vintermånaderna varit ämnet för deras samtal och blifvit ett starkt föreningsband emellan dem. Elisa talade gärna om brodern sådan han varit före den genomgripande förändring, hvilken gjort honom i viss mån främmande för henne. Sven Rise lyssnade alltid intresserad, och i gengäld kunde han sedan tala om detta Gustaf Adolfs nya lif, med hvars art han af erfarenhet var förtrogen. Elisa lyssnade som till ett ännu för henne dunkelt tal, men det lockade och drog, hon älskade att höra det. Hon skulle ju genom det lära sig förstå Gustaf Adolf bättre.
Gustaf Adolf kom. Solen strålade som vanligt den dagen både ur hans ögon och från himmelen.
Glad och munter var han, skämtsam och frisk. Men Elisas skarpsynta blick märkte dock snart, att där åter försiggått en förändring med honom. Hans glädje var ej af det upphöjda och hänförda slag som vid hans sista besök i hemmet, den kom blott från hans naturliga glada lynne. Men denna glädtighet föreföll ej ogrumlad som förr i världen, det gömde sig något bakom den. Detta något tittade fram ibland som en skärande kontrast mot den unge mannens af naturen soliga väsen.
På kvällen kom majoren tvekande med sina kort, färdig att gå ned med dem igen, ifall Gustaf Adolf skulle säga något. Men denne gjorde icke det, utan erbjöd sig i stället att vara fjärde man i ett whistparti. Majoren uttryckte sin förvåning och belåtenhet.
»Jag har blifvit frisinnad igen», sade Gustaf Adolf vårdslöst.
Det var något i tonen som kom Elisa och kandidaten att utbyta en blick. Ingendera af dem såg något orätt i majorens patienser och whistpartier. Korten voro nämligen för honom ett jämförelsevis oskyldigt tidsfördrif. De hade därför ej gillat Gustaf Adolfs stränghet i julas och skulle nu sett ett framsteg i den frisinthet han lade i dagen, om ej allt tydt på, att något dolde sig bakom den.
»Folket här har längtat efter dig, alla vilja höra dig predika», sade tant Cilla.
»De ha kyrkor och bönehus och behöfva väl icke mig», svarade Gustaf Adolf.
Hvarje hans yttrande styrkte farhågorna. Därtill kom att han undvek Sven Rises och Elisas blickar, allt under det han skämtade och pratade med de öfriga.
När man sade god natt och gick hvar till sitt, gjorde han ingen min af att dröja kvar för att få en ostörd stund med systern, som han alltid annars brukade första aftonen i hemmet.
Elisa stod tvekande några ögonblick, sedan han gått, så tog hon sitt parti och gick efter honom upp på hans rum.
»Hvad vill du?» frågade han kort och förläget.
Hon lindade armarna om hans hals och frågade ömt hur det var med honom.
»Jag mår bra», svarade han i samma korta ton och försökte undvika hennes blick.
Då detta icke lyckades, log han.
»Du ser spöken på ljusa dagen, det är ingen fara med mig», sade han.
Men hon lät ej föra sig bakom ljuset.
»Hvarför vill du inte predika mer?»
»Jag har ej längre något att säga.»
»Har du icke?»
»Smärtar det dig? Du såg aldrig mitt predikande med blida ögon, och nu sörjer du öfver, att jag slutat med det. Inkonsekvent som alla kvinnor! Jag trodde du stod öfver ditt köns svagheter, Elisa min. Mitt religiösa svärmeri, som oroade dig i julas, är borta. Det bör väl endast glädja dig.»
Men det gladde henne ej, sällsamt nog.
»Hur har du förlorat det?»
»Jag har svikit Segerfurstens fana och lidit nederlag.»
Hon skulle velat gifva hälften af sitt lif för att nu kunna vinna tillbaka åt honom denna tro, som hon en gång kallat svärmeri. Hon hade left sig in i tanken på honom med denna tro; nu stod han där utan, och hon såg, att han förlorat på att mista den.
»Gustaf Adolf, har jag någon del i detta?» frågade hon gripen af en plötslig oro vid denna tanke.
»Du?» upprepade han förvånad.
»Ja, genom det misstroende jag visade gent emot din nya själsriktning?»
I det fallet kunde hon vara alldeles lugn, försäkrade han; felet var ingen annans än hans eget.
»Tror du då ej längre på Gud?»
»Jo, så som de onda andarna tro och bäfva.»
Hon skakade på hufvudet.
»Du gör dig själf värre än du är.»
»Nej, det gör jag icke», svarade han och vände sig bort med ett trött uttryck, som skar henne i hjärtat; det var så olikt honom.
»Jag tror ändå det», vidhöll hon.
»Det tror du därför, att du bara ser det för ögonen är, men Gud ser till hjärtat.»
Hon kände att han ville bli ensam, och gick därför, efter ett god natt ömmare än vanligt. Det var henne bittert att ej kunna trösta.
Sedan hon lämnat honom, vandrade han länge af och an i strid med sig själf.
Sven Rise låg sömnlös i rummet under, hörde stegen och undrade hvad de betydde.
»Du sof ej godt i natt», sade han på morgonen till Gustaf Adolf.
»Störde jag dig? Du bor ju under, det tänkte jag inte på. Så fatalt!»
»Bry dig ej om det, jag hade inte sofvit i alla fall. Det gjorde mig bara så ondt om dig.»
»Det reder sig väl. Jag skall inte gå dig vaken mer», svarade Gustaf Adolf lätt.
10.
En afton, sedan man ätit kväll, och sommarnattens ljusa skymning långsamt sänkte sig öfver jorden, gick Sven Rise ut på en af sina så älskade ensliga vandringar bort åt ängar och skogar. Han följde gärna sin Mästares exempel att gå ut i ödemarkerna och bedja. Guds närhet är mäktigt kännbar i naturens stora tempelsal.
»Hallå! Hvart går du?»
Det var Gustaf Adolf. Sven Rise stannade.
»Ut på en promenad. Kvällen är så härlig. Går du med?»
Deras röster klingade tydligt genom aftonens stillhet.
»Ja, hvarför inte? Jag har knappt råkat dig sedan jag kom hem, så mycket annat har jag haft för mig.»
Gustaf Adolf hade nu upphunnit sin vän. Han var lik sitt förra jag i kväll, sorglös och gladlynt.
De gingo genom trädgården ut på landsvägen till en liten byväg, som slingrade sig fram i skogsbrynet. Åt ena sidan hade de doftande ängar, där gräset stod högt och saftigt, snart färdigt för lien. Ån slingrade sig fram som ett blänkande band. Ljus, skugglös skymning drömde öfver nejden. På andra sidan om vägen stod skogen vakt. Det rika, mångfaldiga lifvet sof därinne, man kunde liksom höra det andas i tystnaden. Skumt och hemlighetsfullt var det åt det hållet.
»Gå vi för fort?» frågade Gustaf Adolf och saktade farten med en blick på sin följeslagare.
»Jag har ännu litet svårt att gå fort i backar», svarade denne och försökte dölja hur andfådd han var.
»Backar!» höll Gustaf Adolf på att utbrista, men hejdade sig i tid. Det var en stigning så liten, att han ej märkt den, men för Sven Rise var den en besvärlig backe. Det bådade intet godt. Nästan förödmjukad vid känslan af den kraft och hälsa som genomströmmade honom själf, betraktade Gustaf Adolf sin bräcklige vän.
Men Sven Rise hörde ej till dem, som älska att beklagas. Han fråssade aldrig i sina egna lidanden och tyckte icke om, att de uppmärksammades. Den hjälp han begärde af andra var att bli dragen ut ur sig själf genom att få intressera sig för dem.
»Låt oss sitta ned på stenarna här en stund. Det är så vackert, och luften är ljum», sade han.
Gustaf Adolf var genast med på det. Han förstod, att hans vän ej ville tala om sin klenhet, och därför låtsade han ej vidare märka den. I sin fulla längd sträckte han ut sig på marken, lade händerna under nacken och såg upp mot himmelen, denna underbara nordiska sommarnattshimmel. Allt var tyst, endast på afstånd hördes dånet från forsarna i skogen.
Gustaf Adolf var ingen drömmande natur, och därtill kom, att han på sista tiden blifvit rädd för sina tankar; följaktligen vände han snart sin blick från rymden till Sven Rise.
Denne satt ordentligt på en sten. Det ena benet hade han lagt öfver det andra, och händerna, som hvilade i knäet, omslöto hvarandra. Han satt i sin vanliga, något framåtböjda ställning och tog så rörande liten plats i världen. Han skulle sett ynklig ut, om ej anletsdragen och framför allt de blå ögonen, som sågo ut öfver nejden, förtagit detta intryck.
»Rise, jag skulle vilja byta med dig», utbrast Gustaf Adolf. »Tag min styrka och hälsa, min arbetskraft och framtid och gif mig din själsfrid i stället.»
Sven Rise vände sig till honom, och Gustaf Adolf tänkte, att så kunde aposteln Johannes ha sett ut, när han lyfte hufvudet från Jesu bröst.
»Du har ingenting att ge, för hvilket du kan få själsfrid. Din kraft och hälsa stå ej i vägen för den», sade Sven Rise.
»Nej, jag vet nog det. Det behöfver du inte säga mig», svarade den andre bittert.
»Men hvad du tycks ha glömt är, att du kan få själsfrid för intet.»
»Du vet inte hvad du säger. Jag har affallit ifrån Gud.»
»Det är omöjligt. Mellan honom och mig står en mur af medvetet begångna synder.»
»Den muren kan borttagas och kastas i hafvets djup, om du har tro så stor som ett senapskorn.»
»Men det har jag icke. Och för resten, det där kan gälla om andra synder än min», sade Gustaf Adolf otåligt. »Du vet att det ges en synd till döds, och det är den jag begått.»
»Nå, då är du väl nöjd åt att vara skild från Gud?»
»Nöjd! Hur kan du förutsätta något sådant?»
»Om du begått synden till döds, vill du ingenting hellre än vara fjärran från Gud, och bör vara glad att hafva afkastat hans ok.»
»Du talar så underligt.»
»Skulle du då vilja ha det igen så, som innan du afföll?»
»Naturligtvis, men det är omöjligt.»
»Hvarför omöjligt?»
»Gud har förkastat mig.»
»Hur vet du det?»
»Hur jag vet det? Det känner jag väl.»
»Du tror, att din inre ofrid och den förkrossande känslan af skuld inför Gud äro bevis för att Gud förkastat dig? Och dock är det tvärt om. Det att du icke kan finna ro i synden är just Guds tag om dig.»
Gustaf Adolf teg. Kunde det vara så? Då funnes det ännu hopp för honom. Men nej! Det fanns väl en gräns äfven för Guds nåd, och i så fall hade han öfverskridit den. Detta sade han till Sven Rise, och äfven hvilka orsaker han hade att tänka så.
»Att synda och be om förlåtelse för att synda igen är att draga nåden till lösaktighet», sade han.
»Och för att undvika det har du förkastat nåden alldeles?» sade Sven.
»Hvartill tjänar det att skära af ogräset och låta roten vara kvar?»
»Till ingenting, det har du rätt i. Roten måste upp, din håg förvandlas, så att den vändes från synden till heligheten. Det kan du icke göra själf.»
»Nej, det vet jag.»
»Men Gud kan det», sade Sven Rise.
»Nå hvarför gör han det inte då?»
»Du flyr honom ju, i stället för att söka honom i tro. Tvifla ej på honom, utan kasta dig i hans armar sådan som du är med din synd. Ske dig som du tror, sade Jesus ofta. Man måste våga något på tron. Jag har hört en så målande bild af tron en gång. Ett litet barn var förföljdt och stod vid en öppen lucka i golfvet. Där nere var en djup och mörk källare, hvarifrån barnet hörde sin faders röst, som ropade: kasta dig hit ned; jag tar emot dig! Barnet såg icke fadern, bara mörkret, men lydde rösten och behöfde ej ångra det. Så kan trosgreppet om Guds löften stundom vara som ett språng i mörkret, men ännu aldrig har det språnget förfelats för någon. Faran ligger blott i att icke våga det.»
Gustaf Adolf var gripen. Han stod tvekande vid branten. Skulle verkligen de eviga armarna mottaga honom, ifall han vågade språnget?
»Det var en tid, då jag trodde», sade han, »och allt var ljust för mig. Men synden blef mig öfvermäktig, och nu är allt mörker. Jag hatar synden och bär hellre dess straff än den själf, och ändå kan jag inte bli fri ifrån den.»
»Men du vill bli det?»
»Visst.»
»Då vill du detsamma som Gud. Hvarför flyr du din enda räddning?»
Gustaf Adolf lutade sig tillbaka och såg upp mot natthimmelen. Tankar och känslor stredo inom honom.
»Om jag lämnade mig helt åt Gud, borde jag ju bli syndfri. Det trodde jag i julas, att jag snart nog skulle bli, men nu har jag fått se på annat, minsann», sade han.
»Om du i Jesu Kristi namn ger dig själf åt Gud, så står du inför Gud ren och syndfri som Jesus Kristus själf», sade Sven Rise med trons inspiration.
»Men hur kan det förlikas med att jag fortfarande faller i synd?» invände Gustaf Adolf.
»Fåret kan falla i dyn, men svinet vältrar sig däri. Det är stor skillnad att trifvas i synden eller att känna den som sin bittraste plåga.»
»Inte hjälper det mig att sucka och lida af synden?»
»Jo, om det lidandet får drifva dig till Guds Son, som öfvervunnit den. För att få makt öfver den synd, som bor i dig, måste du kunna börja striden med vissheten om, att dess herravälde är brutet och dess dödsdom afkunnad, och den vissheten ges dig i tron på Jesu försoning. Sedan vidtager helgelsen, striden mot den vidlådande synden, och den varar lifvet ut.»
»Ja den, ja», inföll Gustaf Adolf lifligt; »det är just där man börjar kräftgången.»
»Ja, i fall man hugger in med egen arm mot synden i stället för att fly undan den till korset.»
»Men om man gjort det en gång?» sade Gustaf Adolf otålig; han tyckte samtalet gick i kretsgång.
»Så skall man göra det om och om igen. Väx aldrig ifrån korset! Endast Guds kärlek i Jesus Kristus kan omskapa hjärtat. Vid den kärleken gäller det att hålla fast för att draga öfver sig strömmar af välsignelse. Mycket vill hindra oss från att nalkas Gud, men det gäller att tränga sig fram och hålla fast och vara trogen intill döden. Den goda kampen för lifvets krona är en ständig Jakobskamp med Gud, ett bönelif.»
Dessa sista ord ljödo mäktigt och länge efter sedan de uttalats, ty tystnad följde på dem, en innehållsrik och tankfull tystnad.
Till sist reste sig Gustaf Adolf med spänstighet.
»Det är sent, låt oss gå hem», sade han blott, men klangen i rösten sade mer.
»Har du vågat språnget?» frågade Sven Rise.
»Ja», svarade Gustaf Adolf, och hvarje tum af hans varelse tycktes genomträngd af den förlorade sonens beslutsamhet att stå upp och gå till Fadern, »jag har vågat språnget, det var ju min enda räddning. Och nu vill jag börja lifvets Jakobskamp med Gud.»
11.
Folket behöfde ej längre förgäfves vänta på att få höra den unge studenten predika. Sedan han återvunnit den en gång förlorade friden, längtade han att få tala om sin trofaste Frälsare. Och han kufvade ej denna längtan. Hvarför skulle han?
Hans tal var ej vist och väl uttänkt, det hade sina formfel, men det fängslade genom omedelbarhet, hjärtevärme och sanning. Begåfning hade han dock äfven hvad framförandet beträffar, men detta blef aldrig så märkvärdigt, att det tog uppmärksamheten från innehållet.
Gustaf Adolf hade funnit sin rätta kallelse i lifvet. Präst ville han bli och ägna sig helt och hållet åt sin Herres tjänst. Hittills hade han läst på filosofie kandidatexamen, det var ej längre kvar än att han först kunde aflägga den och sedan öfvergå till den teologiska fakulteten.
»Det är bra. Du blir ärkebiskop med tiden», sade majoren.
Han hörde gärna sonen predika och blef alltid rörd till tårar, men rädd att bli för djupt gripen, öfvergick han hastigt från den rent andliga sidan af saken till den världsliga och spådde sonen en lysande framtid.
Elisa gladde sig åt omslaget i broderns sinnesstämning, men kunde ej låta bli att undra hur länge det skulle räcka. Detta nya lif, så fullt af växlingar och strider, förbryllade henne. Men hon tänkte att det kanske måste så vara, när en stark och liflig natur skall omdanas för evigheten. Från Gustaf Adolf vände hon sina blickar till Sven Rise. Här var lugnet. Månne efter genomkämpade stormar? Hon kunde ej tänka sig Sven Rise i stormen, ej föreställa sig honom upprörd, och dock visste hon, att hans känsla var djup.
Gustaf Adolf släppte ej sina studier under sommaren. Han och Sven Rise läste tillsammans, den senare mera för ro skull.
»Så lätt du har för det, allting går ju i dig som ett intet! Och det fast du ej pluggar utan bara hör på. Du skulle snart lämna mig långt på efterkälken om du toge i på allvar», utbrast Gustaf Adolf skrattande en dag.
Rise smålog litet.
»Det är bra synd, att du skall ha behöft afbryta dina studier», fortfor hans vän.
»Jag har ej helt och hållet afbrutit dem, som du ser; jag läser ju så godt jag kan för mig själf.»
»Du ämnar då återtaga dem?»
»Ja, när jag blir stark nog.»
Det lät så förhoppningsfullt.
»Men att du inte bara läser på ditt?»
»Jag orkar inte forcera.»
»Det behöfver du väl inte heller; läs så mycket du orkar. Släng din informatorsplats här och följ mig till Upsala i höst. Vi ska’ bo tillsammans och ha trefligt. Jag skall nog vakta dig mot öfveransträngning, var lugn för det!»
Sven Rise skakade på hufvudet, men Gustaf Adolf, som var förtjust i sitt förslag, fortfor att tala för det, målande deras gemensamma studentlif i de ljusaste färger. Sven Rise lyssnade som till en skön musik. Hur gärna hade han ej velat!
»Du är klippt och skuren till läkare med ditt lugna förtroendeingifvande sätt. Och så väl det behöfs troende läkare vid sjuk- och dödsbäddar! Hvarför tvekar du? Är det pengar, som tryta dig?»
»Jag måste dröja med studierna, tills jag har kraft att ta i riktigt. En vinter till här skall nog göra mig frisk. Nästa höst kanske jag kommer med dig.»
Sven Rise tyckte att denna möjlighet gjorde lifvet så vidt och ljust.
»Inte skall du vänta så länge», sade Gustaf Adolf med ungdomlig ifver. »Du skall inte nöja dig med att bara gå här och andas, utan fråga en doktor för din hackhosta, och be att få något stärkande. Du skall lägga all din energi i att bli frisk nu under den tid, som är kvar af sommaren, och så komma med mig i höst. Har du inte pengar nog, så har jag. Pappa ger mig så mycket jag ber om. Du hör oss till nu, ser du; du är mer än en bror för mig.»
Dessa hjärtliga ord gjorde Sven Rise godt, fast det ej föll honom in att taga emot det ädelmodiga anbudet. Majoren gaf lätt, så länge det fanns något att ge, och sönerna togo lika lätt, men den som kändes vid svårigheterna var Elisa. Hon beklagade sig för ingen, men Sven Rise såg tydligt, när det gällde henne, och han hade lagt märke till, hur pass svårt det ibland var för henne att få det att gå ihop. För ingen del ville han öka hennes dolda bekymmer. Gustaf Adolf måste således nöja sig med att ej få sin vilja fram. Han fick ej heller sin vän till doktorn.
»Det är ingen fara med mig; allt hvad jag behöfver är hvila och landtluft», sade Rise lugnt.
Han trodde själf på hvad han sade och hade därför ej svårt att öfvertyga sin sangviniske vän.
»Nästa höst följer du med mig, Rise», sade Gustaf Adolf muntert, när han reste.
»Hvem vet, kanske redan på nyåret», svarade Sven Rise förhoppningsfullt.
»Elisa», hviskade Irene, »ska’ kandidaten lämna oss så snart? Usch!»
»Vi få inte vara själfviska, utan önska det för hans skull», hviskade Elisa tillbaka.
»Själfvisk vill jag visst inte vara, men ändå önskar jag inte, att han blir fullt så frisk, att han lämnar oss redan i jul.»
Elisa svarade ingenting och var knappt medveten om, att Irenes ord mötte sympati där djupast inne i hennes hjärta.
Hoppet hade vaknat hos Sven Rise. Kanske skulle han på allvar kunna återtaga sina studier redan efter jul. Hur flitigt skulle han ej läsa, snart bli färdig och få en plats! Ett rikt kall skulle bli hans och kanske ett eget hem med — — —! Nej, nu blef drömmen alltför djärf. Att få återtaga studierna och fortsätta vägen till ett verksamt lif, var det ej nog? Det var mer åtminstone än han vågat hoppas för ett halft år sedan. Människohjärtat kan då aldrig låta sig nöja. Får man något, vill man genast ha mer. Nej, det fick vara nog med studierna än så länge. Han kastade sig öfver dem med läskarlens kärlek och ifver. Så gärna som att ligga sömnlös och vända sig i bädden halfva natten till ingen nytta, kunde han väl sitta uppe och läsa, tyckte han. Det gick allra bäst om kvällarna; han var aldrig så vaken som då. Bra kunde det ju också vara att pröfva sina krafter och att träna dem.
Undervisningen började intressera honom mindre nu, sedan hans eget arbete trädt i förgrunden. Men samvetsgrannare än förr var han dock i sin tillfälliga uppgift, just emedan han kände intresset slappas.
Allt emellanåt talade han med Elisa om sina planer. Det var så uppmuntrande. Hon ingick på allt med sådant intresse, gladde sig med honom åt hans förhoppningar och trodde på hans framtid.
Det var olikt honom att med andra afhandla sina egna angelägenheter. Strängt taget gjorde han det icke heller; hvad han talade om var egentligen sin kära vetenskap och betingelserna för att rätt kunna fylla en läkares stora uppgift bland de lidande. Kom samtalet någon gång att röra sig kring hans person, var det alltid Elisa som bragt det därhän.
Längre fram på hösten tyckte hon, att han började se så klen ut, och bad honom ej öfveranstränga sig, men han bara skrattade åt hennes farhågor. Liflig och glad hade han blifvit sedan hoppet vaknat.
»Var det du, Rise, som hostade så rysligt i natt?» frågade majoren en morgon.
»Så ledsamt att jag störde farbror! Jag trodde inte det skulle höras, det är ju ett par rum emellan oss.»
»Det gjorde ingenting för mig alls, jag stoppade bomull i öronen, men du själf skall akta dig.»
»Det är bara en tillfällig förkylning. I natt lofvar jag att vara tystare.»
»Du skall dricka bröstsaft och hålla dig inne», ordinerade majoren.
Kandidaten drack bröstsaft och höll sig inne, men den tillfälliga förkylningen blef efterhängsen och tärde på hans krafter. Litet hvar började öfvertala honom att fara in till staden och fråga en skicklig bröstläkare, som bodde där. Ingen trodde någon egentlig fara vara för handen och Sven Rise minst af alla, men det är ju aldrig bra att vansköta en åkomma. Därför for han på allmän begäran in till doktorn en morgon.
Följande dag kom han tillbaka vid middagstiden. Alla frågade intresserade hvad doktorn sagt. Sven Rise visade medikamenter han fått och upprepade några förhållningsregler, som blifvit honom föreskrifna.
»Då var det ingenting farligt?» frågade Elisa lättad, fast hon egentligen ej hyst några allvarsammare farhågor.
Sven Rise vände sig i detsamma till majoren, hvarför Elisas fråga kom att lämnas obesvarad, men hon fäste sig ej därvid; svaret var ju så godt som gifvet ändå, menade hon. Kandidaten var så lugn och lik sig; om han var litet blekare än vanligt, berodde det väl på en tillfällig trötthet efter resan.
Efter middagen gick majoren alltid ned i sitt rum för att röka och sofva. Sven Rise följde honom denna dag och bad om ett samtal. Majoren blef nervös åt en så högtidlig inledning.
»Det är väl ingenting ledsamt?» frågade han med en min, som sade, att i så fall ville han helst slippa höra mer.
»Å nej, inte just», svarade Rise med ett svagt leende.
Han hade tydligen svårt att komma fram med sitt ärende.
»Det är inte så ledsamt», sade han dröjande, »inte mycket åtminstone. Det är bara det att — — — att jag — måste lämna Elghyttan.»
»Hvad är det nu för dumheter?» sade majoren uppbrusande. Han tyckte aldrig om att bli störd i sina vanor. »Nu har jag inte tid att höra klagomål. Äro ungarne olydiga, så piska på dem, men låt mig vara i fred.»
»Jag har icke något klagomål mot dem», svarade kandidaten och beslöt att gå rakt på sak, eftersom tiden var knapp. »Jag kan ej längre fylla min plats här, ty jag har fullt utbildad lungsot.»
»Hvad säger du? Lungsot? Nej, det är omöjligt!»
»Doktorn sade så. Han undersökte mig noga. Det råder intet tvifvel därom», svarade Rise.
»Och det säger du mig så här tvärt! Människa, begriper du då inte att fara varligt fram med dåliga nyheter?»
Majoren var alltid mycket rädd för att bli upprörd, och därför tänkte han först blott på att hejda sin egen sinnesrörelse. Men när han såg den unge mannen stå där så lugn, trots sin svåra sjukdom, då vaknade majorens ömsinthet och gjorde sig gällande.
Han ville trösta både den sjuke och sig själf, därför fick icke doktorns utsago gälla för någonting. Han vandrade af och an på golfvet, dragande fram det ena fallet efter det andra, där läkare misstagit sig. Naturligtvis hade denne doktor också misstagit sig. Lungsot! Gå på Elghyttan, och få lungsot, har man nånsin hört något så galet? Elghyttans luft, som var riksbekant för sin hälsosamhet!
Hur den gode majoren pratade, lyckades han åtminstone öfvertyga sig själf, att hans uppfattning var den rätta. Han ville icke bli motsagd och gaf därför ej kandidaten tid att tala. Att denne skulle få lämna Elghyttan kunde helt enkelt intet komma på frågan. Om det än vore, som doktorn inbillade sig, så vore det bara ett skäl till hvarför Sven Rise skulle stanna. Köra en sjuk människa på dörren, aldrig i lifvet!
»Du har ju ingenstans att taga vägen för resten, intet hem, ingen familj. Hvart skulle du ge dig i väg härifrån?» slutade han mera hjärtligt än finkänsligt.
»Till ett sjukhus.»
»Sjukhus! Liksom om det vore bättre än Elghyttan! Nej, här skall du bli frisk, min gosse, det skall du få se.»
»Doktorn trodde ej jag skulle kunna lefva vintern öfver», inflickade Rise.
Tanken på att någon skulle dö i huset förfärade majoren. Han hade aldrig sett någon dö och ansåg det som en särskild Försynens skickelse, att hans hustru sjuknat under hans bortovaro och dött, innan han hunnit hem. Aldrig skulle han kunnat öfverlefva att se henne gå bort; nu hade han blifvit sparad åt barnen, så att de sluppit bli fader- och moderlösa på en gång.
Sven Rises upplysning ökade, som sagdt, majorens förskräckelse och på samma gång hans ifver att bortförklara allt sorgligt. Likt ett barn höll han för ögonen, i den tron att faran därigenom afväpnades.
Sven Rise insåg att han vändt sig till orätt person. Men till hvem skulle han vända sig? Bort måste han ju och rymma kunde han ej. Att uppröra hela huset med den plötsliga underrättelsen om sin sjukdom hade han hoppats kunna undvika. Om majoren blott velat taga reson och låtit tala vid sig, kunde skilsmässan hafva försiggått så småningom och i lugn.
Nedslagen lämnade Sven Rise omsider majorens rum. Dennes hjärtliga omfamning och försäkran, att han betraktade den unge mannen som en kär son, hvilken på inga villkor skulle få lämna Elghyttan trots lungsot och allt, gjorde Sven Rise både ondt och godt. Hans hjärta rördes däraf, men svårigheterna ökades.
Som både Christian och Gustaf Adolf för tillfället voro långt borta, var Elisa den enda han nu hade att vända sig till, sedan majoren visat sig omöjlig. Elisa var klok och skulle nog förstå honom, men han drog sig för att gå till henne med denna angelägenhet, af fruktan, att själfbehärskningen skulle svika honom. Åtminstone var det ej nödvändigt, att det skedde på ögonblicket.
Han gick in i sitt rum och satte sig i en bekväm hvilstol, som för en tid sedan blifvit ditställd, han visste icke af hvem.
Var detta samma rum, där han nyligen drömt så förhoppningsfullt om framtiden? Denna framtid skulle aldrig komma, det visste han nu. Döden väntade honom i stället. Nog ryggade han tillbaka för det fysiska lidande den kunde innebära, men en förskräckelsens konung var den honom dock ej.
»Min Gud, du har kallat mig, jag kommer», hviskade han, slöt ögonen och lutade hufvudet tillbaka.
Han var så trött, men en känsla af ro spred sig öfver honom, han hvilade på Fadersarmar. I denna stund tog han farväl af världen och vände sin blick mot evigheten. Banden löstes, som bundo vid detta lifvet. De voro icke och hade aldrig varit så starka som de, hvilka drogo hans själ till det osynliga.
Blott några månader ännu, veckor kanske, och han skulle stå inför sin Gud, skåda sin himmelske Konung. En känsla af salig bäfvan genomilade honom. Han öppnade ögonen hastigt, som om han sökt någon.
»Jesus Kristus, låt mig då varda funnen i dig!»
Hoppfullt och starkt steg det ropet ur hans hjärta, och en försmak af segern fyllde sjuklingens själ med kraft till den sista kampen.
Höstkvällens skymning smög sig in i rummet, tätnade först borta i vråarna, hvarifrån den hemlighetsfullt svepte sin slöja kring alla föremål.
Det knackade på dörren, som strax därpå öppnades af Torvald.
»Här är ett bref. Är kandidaten inte här?»
»Jo.»
»Hvarför är här så skvattmörkt? Sof kandidaten?»
»Nej. Kom brefvet nu?»
»Ja. Det är visst från Gustaf Adolf», sade Torvald och räckte fram det mot den vrå, hvarifrån hans lärares röst kom.
»Tack, Torvald.»
»Elisa bad mig säga, att kaffet strax är färdigt», fortfor gossen och tillade bedjande: »Och så, får jag inte låna ’Fältskärns berättelser?’ Jag kan mina läxor nu?»
»De stå på tredje hyllan nedifrån längst till vänster», svarade kandidaten.
»O tack!» jublade gossen och lydde anvisningen.
»Ja.»
»Har du tänkt på att du skall dö en gång?»
»Nej, inte precis, men jag vet ju, att jag skall det.»
»Vore du rädd, om du skulle dö nu?»
»Nej vars.»
»Skulle du finna det svårt att lämna jorden?»
»Inte jorden just, men mycket här som är lifvadt.»
»Har du intet däruppe, som du längtar efter och som kan ersätta dig allt du måste lämna här?»
»Inte som jag vet just.»
»Skaffa dig det, Torvald, skaffa dig eviga skatter. De göra dig rik i lifvet, men allra rikast i döden.»
Torvald svarade ej, och då kandidaten i detsamma tände lampan för att läsa brefvet, försvann gossen med Fältskärns berättelser, hvilka för ögonblicket lockade honom mer än de eviga skatterna.
Gustaf Adolfs bref var som en frisk fläkt från den värld Sven Rise höll på att göra upp räkningen med, men det hade ock mycket af det, som ej förgår i döden. Här var en vänskap för evigheten så väl som för tiden. Sven Rise försjönk efter läsningen åter i tankar, men så kom han ihåg Elisas budskap, släckte lampan och gick upp i hvardagsrummet.
Det var en inbjudande syn, som mötte honom där. En värmande eftermiddagsbrasa sprakade sällskapligt, lampan på bordet spridde ett behagligt sken, dämpadt af en rosafärgad skärm, och familjen hade slagit sig ned kring den mest aptitliga kaffebricka.
Det föreföll Sven Rise som en dröm, att han så snart skulle lämna denna angenäma lilla värld, där intet tydde på uppbrott. Ännu overkligare föreföll detta honom, när han slog sig ned på den plats man genast beredde honom i kretsen.
Majoren smuttade på sin kaffekopp, lade »diplomaten», var vid det bästa lynne och häntydde ej med ett ord på det samtal, som ägt rum mellan honom och kandidaten ett par timmar förut. En uppmuntrande nick, då den senare kom in, och ett belåtet: »Du ser så kry ut i kväll, medicinen du fick har tydligen en charmant verkan», visade hur han tog allt hvad han hört som ett betydelselöst skrämskott.
Sven Rise var böjd att tro detsamma, men då han med möda steg upp följande morgon efter en dvallik febersömn, sade han sig själf, att han måste tro på läkaren och handla därefter. Han stod ej till svars med att längre låta sakerna vara som de voro.
Lektionerna skötte han som vanligt den dagen, men de tröttade honom. Medvetandet om, hur sjuk han var, tycktes med ens hafva förvärrat sjukdomen. Alla krafter hade följt med hoppet om hälsans återvinnande, blott viljekraften återstod och fick nu ensam hålla honom uppe.
En stund efter middagen i skymningen gick han att söka ett enskildt samtal med Elisa. Han mötte henne i trappan och frågade om hon kunde ge honom några minuter.
»Några timmar om ni vill», svarade hon glädtigt; »jag har ingenting särskildt att göra före kaffet.»
De gingo in i hvardagsrummet. Hon satte sig vid fönstret. Hennes vackra, friska drag och kraftigt behagfulla gestalt framträdde i liffull kontrast mot den flyende dagern, som spred sitt bleka skimmer öfver henne. Hennes ögon lyste som stjärnor i skumrasket.
»Hvad stod det i Gustaf Adolfs bref?» frågade hon.
Han berättade åtskilligt ur brefvet. Det föll sig svårt för honom att börja tala om sig själf, men det måste ju ske och helst så snart som möjligt.
»Det var egentligen ej om Gustaf Adolf jag ville tala nu, utan om mig», sade han slutligen.
»Jaså», sade hon.
Detta lilla ord kan uttrycka de mest motsatta ting, beroende på tonen hvarmed det uttalas. Det kunde ej vara tvifvel om, att icke Elisa kände det största intresse för hvad hon skulle få höra.
»Jag fruktar att jag måste lämna min post här förr än ämnadt var», sade han.
»Gaf doktorn er verkligen så godt hopp? Ni har berättat mig så lite om ert besök hos honom. Trodde han, att ni kan börja före jul redan?»
»Nej», svarade Sven Rise med ett vemodigt leende.
Så gladt deltagande hon var! Hon skulle allt komma att känna sig litet besviken, tänkte han och omtalade hvad doktorn sagt.
Var det den tilltagande skymningen, som gjorde henne så blek och släckte glädjestrålen i hennes blick?
Han berättade vidare om sitt besök hos läkaren. Hennes tystnad tycktes uppfordra honom till det. Hans röst var så lugn, som om han talat om en sak af ringa vikt.
»Men hur kunde doktorn säga er allt så förfärande rent ut?» frågade hon med möda, då hon ändtligen kunde tala.
»Jag bad honom därom och påstod mig kunna höra sanningen.»
»Sanningen!» upprepade hon. »Hur kan ni veta att det är sant? Doktorn kan misstaga sig.»
»Det tror jag icke. Han undersökte så noga. Och jag gör i alla fall inte rätt om jag handlar efter ett sådant antagande.»
»Hvad ämnar ni göra då?»
Frågan kom så ångestfull fram. Han kände sig manad att trösta och vara stark för hennes skull och bemödade sig därför om en oberörd, nästan glad ton, då han svarade:
»Jag tänker fara till ett sjukhus.»
»Åh, gör icke det! Tror ni inte, att vi kunna vårda er här?»
Hennes röst ville kväfvas, men blicken tiggde honom om att stanna.
Han blef underlig till mods. Hvad betydde allt detta? Var det endast deltagande?
»Icke är det för att få bättre vård, som jag reser härifrån, tro icke det», sade han med känsla. »Jag tviflar hvarken på viljan eller förmågan hos er alla, men jag kan ej mottaga ett sådant offer.»
»Offer! Hur kan ni komma med det ordet i detta sammanhang?»
»Fröken Elisa, låt oss vara kloka nu! Hvarken ni eller er far, som jag redan talat med, vill lyssna till annat än hjärtats impulser, och hur önskar jag ej, att jag finge låta er råda! Men det duger icke. Låt oss vara praktiska! Att ni skall tänka på er själf begär jag ej, ty det är er visst omöjligt, men tänk på edra unga syskon. Min sjukdom är smittsam, och de kunna taga skada af ytterligare samvaro med mig. Det rum jag bebor blir nedsmittadt, är det kanske redan. Förstår ni inte, att jag måste bort?»
Det började blifva honom tröttsamt att föra denna energiska kamp mot sin enda återstående jordiska önskan.
»Nej, det förstår jag inte alls», svarade hon något lugnare.
Hon hade fattat ett beslut, och ifvern att se det genomfördt undanträngde för ögonblicket den smärta, som nyss hotat att kväfva henne.
»Ni måste stanna», förklarade hon, »det hjälper inte, att ni säger emot, ty jag har alla på min sida från pappa till lilla springflickan i köket. Ni har blifvit en af oss.» Här veknade rösten, hon behärskade med möda dess darrning. »Så gärna kunde jag låta en af mina egna bröder resa till sjukhus som er. Hvad tror ni Gustaf Adolf skulle säga, om ni öfvergaf hans hem nu?»
Elisa kunde ej få fram mera, rösten svek henne. Hon såg på hans bräckliga gestalt, där sjukdomen satt sin prägel, och hennes ögon fuktades. Det ädelt formade hufvudet, de själfulla, sjukliga dragen med deras harmoniska uttryck såg hon dunkelt genom glindrande tårar.
Elisa grät mycket sällan och aldrig inför andra, om hon kunde undvika det. Hennes första impuls var därför att skynda bort från honom, så snart hon kände själfbehärskningen svika, men hon lydde ej denna ingifvelse, utan stannade och lät honom se, att hon grät. För första och sista gången i sitt lif försökte hon inverka genom svaghet för att få sin vilja fram.
»Elisa!» utbrast han och sprang upp, då han såg henne dölja ansiktet i händerna och snyfta.
»Res icke!» bad hon.
Han tvekade och teg, hälft förtviflad men lycksalig på samma gång.
Hon drog en djup, darrande suck och såg upp till honom, där han stod belyst af den döende dagern och betraktade henne med en blick, hvari jord och himmel möttes, om till strid eller harmoni var ej lätt att säga.
»Sven Rise, lämna icke oss förrän Gud vill det!» hviskade hon.
»Gud kanske just vill, att jag skall lämna er nu.»
Hon skakade på hufvudet.
»Nej, vi behöfva er ännu alltför väl; öfvergif oss ej!»
Han gjorde våld på sin sinnesrörelse.
»Långt ifrån att behöfvas, skulle jag bli en börda», sade han och satte sig igen med ett försök att vara lugn. »För min egen del vill jag ingenting hellre än att få dö här, där jag känner mig så hemma, men jag vill förskona er alla från att bevittna min sista kamp. Den kan bli svår.»
De sista orden tycktes undslippa honom mot hans vilja, och han ångrade dem ögonblickligen, fruktande att de upprört henne.
»Och då skulle inte vi få omge er och hjälpa er!» utbrast hon med en så verklig och djup sorg, att han blef gripen i sitt innersta.
Han insåg att han skulle begå en grymhet mot henne genom att resa. Det var alltför underbart. Han stödde armbågen mot bordet och skylde ögonen med handen. Öfverväldigad af Guds godhet utgöt han i tyst bön sin tacksamhet för denna ömhet, som så oväntadt kommit honom till mötes i lifvets afton för att hugnande ledsaga honom genom de sista striderna.
Efter några minuter såg han upp, och sträckande ut handen mot Elisa sade han:
»Gud skall löna dig för detta, jag kan det aldrig!»
Rörd lade hon sin hand i hans.
Båda kände de, att de slöto ett högtidligt förbund, men det var ej för lifvet utan för döden. Öfver den innerliga känsla, som drog dem till hvarandra, föll föga af jordens stoft, men så mycket mera af evighetens rena glans.
12.
Sven Rise stannade. Det blef ej mera tal om någon afresa. Hans sjukdom nämndes heller icke. Majoren hade föresatt sig att ej tro på den, och alla andra försökte också med olika framgång att blunda för den, allt under det den gick sin obevekliga gång.
Sven Rise ville hålla i med undervisningen till jul, ty förr kunde Torvald ej komma in i någon skola. Gossen förstod, att lärarens krafter ej fingo anlitas för mycket, därför gjorde han sitt allra bästa och Irene likaså. De togo så mycket som möjligt af arbetet på sig. Elisa hade ålagt dem detta, samtidigt med att hon underrättat dem om deras lärares sjukdom.
Det rörde henne att se, hur Sven Rise genom det undseende, som hans tillstånd, icke han, fordrade, blef ett redskap att utveckla det ömsinta och goda i barnens karaktärer.
Lektionerna voro ej så regelbundna numera, ty läraren var ibland för klen att lämna sitt rum, och aldrig tillät han sina elever att vistas där. Än det ena än det andra skälet hittade han på för att förekomma detta, men Elisa visste nog, att han endast ville skydda dem för smitta. Hon ansåg dock faran icke stor i det fallet, då alla försiktighetsmått vidtogos.
En gång, då han på två dagar ej orkat lämna sitt rum, knackade det på dörren och Elisa trädde in.
Han blef häpen, reste sig från soffan, där han låg, och bad om ursäkt för att han var klädd i nattrock. Men hon smålog och gaf honom en vink att lägga sig igen.
»Kom i håg, att jag är Elghyttans husmor, och för husmodern får ingen dörr vara stängd, allra minst den bakom hvilken någon ligger sjuk», sade hon med en så naturligt moderlig värdighet, att all hans blyghet försvann för en känsla af obeskrifligt välbefinnande.
Hon ville vänja honom vid att låta sig vårdas af henne, och det lyckades.
För henne blef den dagliga omsorg, hon fick ägna honom, en ovärderlig hjälp till att skjuta undan tanken på den förestående skilsmässan. Genom att noga följa sjukdomens små växlingar fram och tillbaka lyckades hon se bort från förloppet i dess helhet och glömde ibland den oundvikliga utgången.
Fram emot jul kom Christian hem efter att hafva varit borta och roat sig hela hösten med besök hos bekanta. Han drog sig för att träffa Sven Rise, om hvars sjukdom han blifvit underrättad i bref. Det var därför med lättnad han vid sin ankomst på kvällen hörde, att den sjuke redan gått till sängs. Christian var alltid tacksam för uppskof, när det var fråga om något obehagligt, äfven om detta var oundvikligt.
»Hur är han till mods, du?» frågade han Elisa.
»Så lugn, som om det ingenting vore», svarade hon.
»Han har väl inte riktigt satt sig in i hur det är?» förmodade Christian.
»Jo, det är just det han gjort.»
»Hm. Men innan han hunnit göra det, var han inte förtviflad då?»
»Det vet jag ej, ty jag såg honom ej dessförinnan. Han hade redan fullkomligt satt sig in i förhållandena, då han kom hem från doktorn.»
»Han är en ovanligt resignerad natur», sade Christian.
»Sven Rise ser mot döden med mer än resignation.»
»Du vill väl inte påstå, att han är glad åt den? Det vore onaturligt.»
»Men tydligen icke omöjligt», ifyllde hon. »Jag har ett par gånger, då han suttit försjunken i tankar och trott sig obemärkt, sett i hans ögon ett skimmer af öfverjordisk lycka. För honom är den osynliga världen verkligare än denna; döden blir för honom bara en hemfärd.»
»Den kan allt bli svår den», sade Christian.
Det klack till i Elisa vid dessa ord; de berörde en öm nerv.
»Men den bär hem i alla fall», sade hon mest för att trösta sin egen smärta.
Han såg på henne.
»Jag tror du tagit intryck af Rise», sade han; »du tänker och talar likt honom.»
Hon ljusnade märkbart.
»Jag skulle intet hellre vilja än likna honom i allt», sade hon.
»I lungsoten med?»
»Ja i den med, om det ej kunde gå med mindre.»
Christian teg och drog sina slutsatser. De voro nog riktiga, men trängde ej ända ned till den fulla verkligheten.
Sven Rise bad ofta Gud, att han skulle löna dem, som så älskvärdt upplåtit sitt hem för en främling, och särskildt gällde dessa förböner Elisa. Han anade ej hur han själf fick vara redskapet för deras uppfyllande. Sjuk, med blott några månaders lif ännu och oförmögen till allt arbete, lät han sig vårdas af henne, den friska, starka och unga, som hade lifvet framför sig och dugde till allt. Föga anade han, att han därunder var den gifvande och hon den mottagande. Icke drömde han om att inverka på henne med sin trosstyrka och sina ord; i stället tänkte han med trygghet på, att om han komme i mörker och vacklade, fanns hon där att trösta och stödja honom. Men ännu var det ljust inom honom. Gemenskapen med Kristus var innerligare än någonsin och förtog döden dess udd. Detta förhållande röjde sig i allt hans väsen så osökt som ljuset lyser, då det är tändt. Allt detta såg Elisa, och det blef för henne Betlehemsstjärnan, som lyser till Kristus.
Gustaf Adolfs sinnesändring och den entusiasm hvarmed han omfattat Kristus hade väckt hennes intresse, men kanske ännu mer hennes misstro. Denna senare hade ytterligare stärkts genom hans affall och återupprättelse och gjort henne böjd att anse alltsammans som öfvergående känslosvall. Gustaf Adolf var så obepröfvad än. Men hos Sven Rise trädde samma Kristustro henne till mötes bepröfvad, stark och hållbar. Hon iakttog den, där den luttrades i lidandets ugn, och hon såg dess rena guld. Hennes begär att för egen del vinna denna segrande tro blef starkare för hvarje dag genom umgänget med Sven Rise. Och en sådan längtan i ett mänskohjärta är det eviga lifvets morgongryning.
13.
Till julen kom Gustaf Adolf hem tidigare än han brukade, ty han drogs till sin sjuke väns sida.
Sangvinisk var han, men ej som majoren, hvilken bortförklarade sanningen, vägrande att tro på den, utan så att han såg den ljus.
»Du är afundsvärd, Rise, som redan fått vår Konungs kallelse hem. Hur gärna jag vore i ditt ställe!»
Så ljöd hans hälsning. Men Sven Rise, som för tillfället hade en mindre ljus stund, sade något om den oro han ibland kände för, att plågorna skulle bli större än hvad han kunde bära med tålamod. Han var också rädd att gripas af dödsfruktan och därmed misspryda sin Frälsares lära.
»Tänk på hur trofast Gud burit dig ända hitintills. Tror du att han släpper dig nu, när du är så nära målet och allra bäst behöfver honom? Det vore just likt vår nåderike Gud, tycker du inte det?»
Sven Rise log. Åh hvad dessa friska, tillitsfulla ord lugnade honom! Hans sjukliga oro vek för dem, som nattens dunkel viker för solens klarhet. Han tryckte Gustaf Adolfs hand med ett af hjärtat gående tack, som nådde längre än till den jordiske vännen; det steg ända upp till all hugsvalelses Gud.
»Det käns så ljust att tänka på dig, Gustaf Adolf», sade han efter en stund. »Du har alla förutsättningar att bli till stor välsignelse i Guds rike.»
»Tror du det?» frågade Gustaf Adolf med barnslig glädje. »Ja, det är min högsta önskan och min dagliga bön», tillade han med manligt allvar.
»Men håll dig hårdt vid ödmjukheten och var framför allt öppen, öppen inför din Gud, ty blott så kan du tåla vid att bli ett mycket användt redskap. Blif aldrig annat än ett omyndigt barn inför Gud, så kan du varda en pelare i Guds församling», sade Sven Rise.
»Det gäller att inte glömma, det man blott är ett redskap», anmärkte Gustaf Adolf.
»Just det, ja», sade Sven Rise, och hans blick blef tankfull, den tycktes se tillbaka öfver det förflutna lifvet.
»Hvad tänker du på?» frågade Gustaf Adolf, som längtade att få veta orsaken till det ödmjuka och på samma gång förklarade uttrycket i sin väns ansikte.
»Jag tänker på Herrens vägar. Nu förstår jag hvarför jag ej får tjäna honom här. Min själ är honom oändligt mycket dyrbarare än min tjänst. Därför, när han såg, att den senare höll på att bli mig en snara, tog han den ifrån mig för att jag skulle återgå till min första kärlek, som är Herren själf. Det har tagit tid, innan jag kommit att inse detta, men nu förstår jag honom, min älskade Herre!»
Gustaf Adolf var gripen.
»Tack för dina ord! De ha lärt mig den grundsanningen, att blott i mån som den första kärleken är varm kan man vara till välsignelse», sade han.
För Sven Rises afbrutna verksamhet fann Gustaf Adolf ännu en annan tydning än denne själf uttalat. Han var med Elisa och Irene ute på en promenad före middagen och upprepade för systrarna den sjukes ord.
»Underligt är dock», sade Elisa, »att Gud tar bort honom. Världen behöfver så väl sådana som han. Hvarför måste hans rika begåfning brytas ned af döden, innan den hunnit användas i den verksamhet den tyckes ämnad för?»
Gustaf Adolf stannade tvärt och såg ut öfver en snöhöljd åker, tydligen hämtande en ingifvelse från den.
»Minns du icke detta fält sådant det var i höstas, Elisa?» frågade han. »Det var besådt, och den späda brådden spirade upp, grön och saftig. Så kom frosten, och brådden vissnade ned. Hvarför såddes fröet till ingen nytta eller hvarför fick frosten bita af dess växt? I vår, Elisa, kommer svaret. Då spirar här på nytt, och i sommar gungar på detta fält en skörd, som skall nå en mognad fullare än höstbrådden nått, om frosten dröjt. Tror du ej det kan vara så med Sven Rises andliga gåfvor och krafter? De brytas ned af döden, men blott för att blomstra upp på nytt och komma till bättre användning i evighetens vår.»
»Ja, så måste det vara. Det är tröst i den tanken», sade Elisa och såg på den till utseendet döda och ofruktbara åkern. Nere i dess djup låg lifvet gömdt och grodde.
»Det har ofta förefallit mig, när jag gått i naturen, som om den varit full af gåtor», sade hon. »Dess hemlighetsfullhet drar och lockar, och jag har ofta önskat mig förstånd att tyda gåtorna. Nu är det som om jag börjar skymta förklaringen. Tror du inte, att naturens lif i bilder uppenbarar det eviga andelifvets hemligheter, och att det är orsaken till dess tjusning? Som nu detta med höstsäden till exempel och mycket, mycket annat?»
»Jo visst. Jesus förstod naturens bildspråk som ingen annan, och hur ofta tolkade han det inte i sina liknelser!» sade Gustaf Adolf.
Irene, som hängde vid Elisas arm, såg sig omkring, liksom ville hon upptäcka något af det syskonen talade om. Det var vintrigt kallt och tyst. Solen lutade mot sin nedgång, dess flammor glödde bortom tallskogens raka stammar. Himmelen mörknade, och man kunde vänta att få se stjärnorna börja glimta snart.
»Hvad säger himmelen nu?» frågade Irene. Allvaret omkring henne hade väckt tankar i den femtonåriga lilla flickans förr ganska tanklösa sinne, men hon behöfde ännu hjälp för att få fram dem till klarhet. Elisa såg uppåt.
»Ja, hvad säger himmelen oss, när det mörknar och stjärnorna tändas?» sade hon eftertänksamt. »De syntes icke under dagen, då allt var ljust och gladt, men i mörkningen stråla de fram.»
»Alldeles som Guds löften», ifyllde Gustaf Adolf; »de ha intet värde för oss förr än vi behöfva dem, liksom vi icke se stjärnornas ljus förr än det mörknar omkring oss.»
Elisa såg tyst upp mot himmelen. Först nu, sedan sorgens skugga fallit öfver hennes väg, hade hon börjat se efter Guds löften. Tanken på död och tillintetgörelse sammansnörde hennes hjärta. Men stjärnorna på löftets himmel begynte uppgå för hennes syn. Klarast af dem alla lyste denna: »Jag är uppståndelsen och lifvet; hvilken som tror på mig, han skall lefva om han än dör.» Hon tyckte att detta löfte kastade en hoppets ovanskliga strålglans öfver Sven Rises bleknande drag. Också in i hennes eget hjärta föllo några strålar, svaga ännu, men dock af evigt ljus. De hviskade om den rykande veken, som ej skall släckas.
»Låt oss gå in i tallskogen mot aftonrodnaden», bad Irene.
»Den fångar du ändå icke», sade Gustaf Adolf med något af sin vanliga skämtsamhet, som annars var dämpad nu.
»Hvad är aftonrodnaden lik?» frågade hon, medan de enligt hennes önskan gingo fram mot dess glödröda prakt.
Glänsande strålar silade dem till mötes mellan träden.
»Hvad den är lik?» upprepade Gustaf Adolf beredd att nojsa litet med henne. »Illusioner, som glänsa och locka, men dem man aldrig når, om man än springer till världens ände.»
»Ah nej, solnedgången får inte likna något dåligt», sade Irene bedjande.
»Den är lik en rättfärdig mans död», sade Elisa. »Ljus, men full af vemod. För oss ter den sig som en nedgång, men i en annan värld hälsas den som uppgång.»
»Den liknelsen tyckte jag mer om», förklarade Irene.
»Och jag med», instämde Gustaf Adolf.
De tre syskonen stodo stilla, medan solnedgången glödde och flammade, utvecklande all sin prakt för att sedan långsamt blekna bort.
»Hvad menar du med en rättfärdig man, Elisa?» frågade Gustaf Adolf.
»En sådan som Sven Rise», svarade hon utan betänkande.
»Och hvad gör honom rättfärdig?»
»Hans tro.»
Gustaf Adolf skakade på hufvudet.
»Om du frågade honom själf därom, skulle han ej svara: ’min tro’, utan: ’Jesu Kristi Guds Sons blod’.»
»Men det blodet är utgjutet för alla, och alla äro icke rättfärdiga», invände hon.
»Jag menar icke att tron är obehöflig», sade han; »den är handen, hvarmed vi taga emot rättfärdigheten.»
»Den är nödvändig således, ty utan den bli vi icke frälsta.»
»Vi ha icke ens tron af oss själfva; den är en gåfva af Gud.»
»Hvarför ger då ej Gud trons gåfva åt alla människor?» frågade hon.
»Alla vilja ej taga emot den.»
»Då är det i alla falla en förtjänst att vilja tro», vidhöll hon.
»Ja, på samma sätt som det är en förtjänst hos den drunknande, att han vill bli räddad och griper om handen, som räcks honom», svarade Gustaf Adolf.
»Hvem vill väl drunkna?» anmärkte Elisa.
»Lekamliga själfmord äro icke ovanliga och andliga ännu mindre», svarade han.
De gingo hemåt utmed ån, som var frusen vid kanterna. I midten gick strömfåran ännu öppen.
Det mörknade, och inbjudande brasor tändes på härden i stugorna de gingo förbi. Snart hälsade dem ljusen från Elghyttans gård. Det lyste i salen, där middagen väntade. Irene stödde sig vid Gustaf Adolfs arm. Det brukade alltid vara så hisnande roligt, när han var hemma och julen stod för dörren, men i år kunde hon ej känna så. Ett ovanligt allvar hvilade öfver Elghyttan, ett allvar, hvars tyngd hon ej kunde lyfta af sig trots all sin ungdomliga lifsglädje.
Elisa såg mot ett fönster i nedre våningen. Intet ljus brann där än. Kanske vill han se stjärnorna tändas, tänkte hon och blickade upp mot himmelen, som nu brann och strålade.
Stunden nalkades för honom därinne att anträda denna underbara färd ut i det stora okända. Hon ryste. Rymden tycktes henne mörk och kall trots alla sina skimrande världar och evigheten förborgad trots Guds löften. Måste ej en ensam ande förirra sig där och aldrig hitta fram till Fadersfamnen?
Elisa kände sanningen af sin broders ord, att tron är en Guds gåfva och ej en naturlig fallenhet; ty blott en himmelsk kraft kan bära öfver de oändliga djupen. Hon kände inom sig den drunknandes viljekraft till att låta sig räddas.