14.
Sven Rise hade upphört med undervisningen, men var ännu ej sämre än att han kunde vistas uppe flera timmar om dagen. Alla täflade om att vara i hans närhet, då han orkade med sällskap. Ej behöfde han vara till besvär, det föll ingen in att betrakta honom som annat än en medlem af familjen. Trots den jämförelsevis korta tid han tillbringat på Elghyttan, hade han vunnit underbart stort insteg i de hjärtan, som klappade där. Och de många intresserade frågor, fulla af deltagande och oro, som ställdes till Elisa eller hennes syskon, då de voro ute i bygden, visade hur älskad Sven Rise hade förstått att göra sig äfven i vidare kretsar. Mycket kom fram af hvad han i tysthet verkat. På sina ensliga promenader hade han brukat gå in i stugorna och stifta bekantskaper, som snart vuxit till verkliga vänskapsband. Därför saknade man honom nu mångenstädes. Många bland folket kommo också till herrgården för att fråga efter kandidaten, men ej alltid tillätos de att råka honom.
En dag fick han reda på, att Elisa afvisat ett par unga karlar, som velat träffa honom.
»Det skulle du icke gjort, Elisa», sade han mildt förebrående.
»Men du var så särskildt klen den dagen», försvarade hon sig.
»Nog hade jag orkat hälsa på dem», sade han med en skymt af saknad, som djupt grep henne.
Hon försökte få ett bud till de båda ynglingarne, men ingen hade tid midt i julbrådskan. Då gick hon själf, fast hon ej heller hade tid. Det var en lång väg, och snön yrde, men Elisa tänkte ej på annat än glädjen att få uppfylla en af Sven Rises få önskningar.
De båda ynglingarne voro lyckligtvis hemma och följde henne genast till Elghyttan. Under vägen gladde de hennes hjärta genom att tala om kandidaten. De mindes hvar enda gång de träffat honom och allt hvad han då sagt dem. Den ene af dem hade en gång kört en vedfora i skogen, då kandidaten kommit och gjort honom sällskap och under samtalet osökt fört hans tankar in på eviga ting. Den andre hade stått och smidt i sin smedja, då kandidaten kommit och slagit sig ned bredvid honom en stund. Och innan han gick hade han fått den unge smeden, utan att denne visste hur, att se sitt arbete ur en långt högre synpunkt än förr.
Elisa kom vid dessa berättelser att tänka på den vise Sokrates’ metod att meddela sin vishet åt de arbetande en och en midt under deras sysselsättning, ofta begynnande med en naturlig anslutning just till denna.
Kandidaten halflåg klädd i nattrock på en soffa i hvardagsrummet då de unge männen anlände.
De fingo råka honom en kort stund. Då de kommo ut, mötte dem Elisa, och de tackade henne för att hon hämtat dem. Hon såg i deras ansikten samma rörda och stilla uttryck, som hon sett hos de flesta andra, hvilka fått tillbringa en förtrolig stund med den sjuke.
Hon gick in till honom. Lampans sken föll dämpadt öfver hans ansikte, som alltid såg mindre sjukt ut vid ljus.
»Så eget att de skulle komma igen så snart och just samma dag, som vi talat om dem», sade han.
Hon svarade ingenting, men satte sig på en taburett vid hans sida.
»Tack att jag fick hälsa på dem denna gång», till-*lade han leende.
»Förlåt mig!» bad hon. »Jag skall aldrig mer beröfva dig ett tillfälle att göra godt.»
»Det goda jag kan göra är icke stort», sade han, »men det kan göra människor godt att påminnas om döden och evigheten, och jag ligger ju här som en lefvande påminnelse därom.»
Elisa förmådde ej svara. Han såg det och förstod, att han berört en ömtålig sträng. Det kom alltid som något nytt för honom hvarje gång han märkte, hur svår tanken på den förestående skilsmässan var henne. Att hon var allt hans jordiska goda föreföll honom naturligt, men att han kunde vara lika mycket för henne, det hade han svårt att fatta, och dock tycktes det så.
»Har du varit ute? Ditt hår är vått vid tinningarna», sade han.
»Det är snöyra», svarade hon och strök tankspridd ett par tag med handen öfver håret.
»Hvad kunde tvinga dig ut i ett sådant väder?»
»Jag gick ett ärende», svarade hon undvikande.
Men han var skarpsynt, för honom kunde hon ingenting dölja. Snart gissade han, att de unge männen ej kommit af en händelse den dagen. Han blef djupt rörd. Detta var ett bevis. Han förlorade sig en stund i drömmar, men ryckte upp sig.
»Nej, man skall ej se tillbaka», utbrast han.
Hon, som ej visste hvad han tänkt på, såg frågande upp.
»Jag drömde om hur det möjligen kunnat vara, om jag ej blifvit sjuk», fortfor han, och den blick han fäste på henne röjde klart hvilken plats hon skulle haft i detta, som kunnat vara.
Hon förstod honom och tog hans framräckta hand, medan en känsla af öfverväldigande vemod fyllde hennes hjärta.
»Guds vilja är den bästa», fortfor han ljus och lugn till sinnes. »För mig finns intet skäl till klagan. Jag har fått kallelsen hem till min Konung, och det käraste jag lämnar på jorden skall jag återse en gång hos honom. Jag har ej skäl att klaga», upprepade han ännu en gång.
»Men har icke jag det?» frågade hon sakta.
»Du? Nej, Elisa. Den skugga af sorg Gud nu låter falla öfver dig skall blott draga dig närmare honom och fostra dig till hans tjänst. Han har mycket åt dig i lifvet än.»
Under det han talade sjönk Elisa på knä vid hans sida och dolde ansiktet i vecken af hans filt. Hon gjorde det utan lidelse och häftighet. Det låg i hennes stilla, behärskade sätt en stum vädjan halft till honom, halft till Gud, en vädjan som Sven Rise uppfattade.
Vördnadsfullt lade han sin hand på hennes hufvud och bad en innerlig bön om, att hon helt skulle få tillhöra Jesus Kristus lifvet igenom och bli till rik välsignelse.
Denna bön gaf Elisa vida mer än han, som bad den, anade. Hon hade alltid haft en benägenhet att ställa sig på afstånd från Gud, af fruktan att profanera det heliga. Men denna bön var frukten af ett annat förhållande, den kom rakt ur ett hjärta, som utan tvekan öppnat sig för Gud och dragit himmelriket till sig, och som därför vågade tala till Gud likt ett älskadt barn till sin fader. Bönen uppenbarade också för henne, hur man genom en sådan innerlig förening med Kristus lär sig vilja, hvad Gud vill. Hon var Sven Rises jordiska kärlek, men när han vid tanken på den förestående skilsmässan skulle bedja för henne, låg icke deras återseende, ej jordisk lycka för henne honom närmast om hjärtat, utan hennes ställning till Kristus och hennes insats i Guds rikes kamp.
Och hon sade amen till hans bön, fast hon kände sig långt från dess uppfyllelse.
15.
När Gustaf Adolf for tillbaka till Upsala vid vårterminens början, följde honom Torvald för att begynna i skolan. De båda bröderna skulle bo tillsammans, då den yngre väl behöfde den äldres tillsyn.
Irene fann det rysligt tomt efter Torvald och den regelbundna läsningen. Elisa, som förstod detta, gaf henne praktisk sysselsättning i stället. Och hon lyckades väcka den yngre systerns intresse för denna genom att ej blott använda henne såsom sin hjälpreda utan låta henne få ansvaret för det ena efter det andra. Härigenom fick Elisa så småningom mera tid för Sven Rise, och hon dolde ej sin tacksamhet mot Irene, hvilket ytterligare ökade arbetets behag för denna.
Förtroligheten mellan den sjuke och hans vårdarinna växte hastigt, och snart föll det sig naturligt för dem båda att för hvarandra uttala sina innersta tankar. Blott en sak vidrörde de aldrig med tydliga ord, och det var den känsla, som förenade dem. Den röjde sig dock i allt och erkändes både af dem själfva och omgifningen utan att nämnas. Ingen undrade på, att de hade mycket att säga hvarandra. Sven Rise betraktades som Elisas särskilda tillhörighet, så att när han blef sämre, kände alla det svårt, men deltagandet koncentrerades kring henne.
Fram i mars förmådde han ej mera stiga upp. Elisas mod sjönk, men hon kämpade tappert för att hålla det uppe; den ökade vården och omsorgen hjälpte henne.
»Vänta bara, när vårsolen blir starkare, då kanske du kommer upp igen», sade hon med en hoppfullhet, som dock saknade resonansbotten inom henne.
Vårsolen blef starkare, men Sven Rise svagare.
»Hvarför får aldrig jag hjälpa dig att sköta honom? Han är ju min lärare, och jag tycker så mycket om honom», sade Irene en dag till Elisa.
»Du är så ung och kan lätt ta skada af att vara mycket därinne», svarade denna.
»Skada?» upprepade Irene.
»Tuberkler smitta.»
»Men du då?»
»Vid min ålder är det mindre farligt, dessutom är jag så frisk.»
»Det är jag med.»
»Men du växer så fort, har blifvit tunn och blek på sista tiden», sade Elisa smeksamt och strök sin kind mot Irenes. »Jag är så rädd om min lilla syster.»
Ingen kunde vara mer intagande än Elisa i sina veka stunder. På sista tiden hade hon mjuknat så underbart och fått något hjälpsökande i blicken, särskildt rörande hos en, som alltid blott brukade vara till hjälp.
»Elisa, jag måste få lätta arbetet för dig», utbrast Irene; »du är blek af nattvak.»
»Det är ej af nattvak.»
»Hvad då af?»
»Hjärtesorg», hviskade Elisa knappt hörbart och gick ifrån den lilla systern in till sin patient.
Irene gick tankfull fram till det öppna fönstret i vestibulen och såg ut i den tidiga aprilkvällen. Nymånen stod i skyn utan att lysa, då dagen ännu ej slocknat. Den kyliga luften svepte med ett knappt kännbart drag om flickans panna, så stilla var det. I naturen låg en stark aning om stundande vår. Irene grät sakta sådana där vemodstårar utan medveten orsak, som man kan gråta vid femton år. Hon önskade sig en hjärtesorg. Det måste vara något ljufligt och högstämdt, en njutningsfylld smärta, som lyfter!
Den unga flickan stod och svärmade i det öppna fönstret, tills månskäran började lysa och hon själf frös.
Tant Cilla blef en alldeles oväntad hjälp i sjukrummet. Den unge mannens tålamod under svåra plågor hade en förunderlig verkan på den gamla damen, som alltid fråssat i sina egna lidanden. Hon erkände verkligen, att här var en, som led mer än hon, och hon sade ej, som hon annars alltid brukat, då andra hade något ondt, att hon haft alldeles detsamma, bara ännu värre. Sven Rise var fortfarande hennes synnerliga favorit, och då hon nu såg honom tyna bort, vaknade hos henne ett begär att tjäna och hjälpa.
Elisa hade svårt att dölja sin öfverraskning första gången hon fann tant Cilla vid den sjukes bädd. Tanten föreföll generad och ansåg sig föranlåten att komma med ursäkter, men både Sven Rise och Elisa visade, att de satte stort värde på hennes hjälp. Sedan isen sålunda var bruten, sågs hon ofta därinne.
Majoren försökte fortfarande tro, att ingen fara var för handen, utan att försämringen blott var tillfällig. Men den ifver hvarmed han försäkrade detta, trots det att ingen motsade honom, visade bäst att han behöfde öfvertyga sig själf därom.
Stämningen på Elghyttan var, fastän allvarlig, dock icke dyster. Den sjukes lugn meddelade sig till hans omgifning. Men ibland, då andnöden steg till kväfning, förmådde han ej uppehålla sina vänner, och då kändes det bäst hvem som var stark. Tant Cilla skyndade alltid ut, när tecken till ett sådant anfall visade sig, Christian blef utom sig. Elisa var den enda, hvilken stod kvar vid bädden och gaf den hjälp, som kunde ges, men ingen visste hvad det kostade henne. Efteråt sökte hon ensamheten för att tillkämpa sig kraft att lefva vidare. I en sådan svår stund skref hon till Gustaf Adolf och bad honom komma hem.
Han kom så snart han hann, och med honom följde tröst. Hans blotta närvaro ingaf ett slags hopp, fast man ju så väl visste, att han ej kunde göra mer än andra.
Sven Rise lyste upp vid hans åsyn.
»Nu lämnar du mig icke mer», sade han tryggt.
»Icke förr än du blir bättre», svarade Gustaf Adolf.
»Det blir jag snart — alldeles bra», sade Rise leende, och hans ord mottogos af en förstående tystnad.
En eftermiddag öfverfölls den sjuke af en särskildt svår kväfningsattack. Gustaf Adolf och Elisa väntade att lifvet skulle fly, men ännu var ej stunden kommen. Anfallet gick öfver. Sven Rise försökte le, så snart han kunde, för att lugna de kringstående, men han var så matt och föll i en dvallik sömn.
Elisa smög sig upp till sitt eget rum för att ge fritt lopp åt sin ångest och förtviflan. Endast i ensamheten gaf hon vika, inför andra och framför allt inför den sjuke själf var hon alltid behärskad.
Hon grät icke nu, gick blott af och an, vridande händerna i trotsiga upprorstankar mot Gud. Fann han sin lust i att plåga människors barn? Hvarför hade han varit så grym att skapa dem?
Plågsamt medveten om det orätta i dessa tankar kämpade hon emot dem, men var långt ifrån färdig, då Gustaf Adolf trädde in. Sällan kom han olägligt i hennes tycke, men nu hade hon helst velat vara i fred.
»Hvem är hos Sven?» frågade hon i tvungen ton.
»Tant Cilla. Han sofver lugnt.»
Gustaf Adolf såg på henne med en blick så full af värme, att hon började darra till följd af den ansträngning det kostade henne att förhålla sig lugn.
Men han hade uppsökt henne lika mycket för att få som att ge tröst och deltagande. Det gjorde honom därför godt, att se hur hon led samma lidande som han.
»Elisa, låt oss tillsammans be för honom, att Gud lindrar hans plågor. Gud har ju särskildt lofvat att höra en bön, som två af hans lärjungar komma öfverens om att bedja.»
Hon ville svara, att hon kände sig alltför trotsig för bön, men hon fick ej fram ett ord, innan han tagit hennes hand och böjt knä med henne.
Sedan bad han för Sven Rise. I början lät det, som om han velat tvinga Gud, som om han ej kunnat finna sig i att ej bli bönhörd, men under bönen böjde sig hans sinne, så att när han slutade med de orden: »ske icke vår vilja utan din, ty du vet bäst hvad du gör», då gingo dessa orden verkligen af hjärtat.
De båda syskonen reste sig upp. Gustaf Adolfs blick var åter ljus och hoppfull, men fast trotset var kufvadt i Elisas själ, hade hon ej rum för annat än bäfvan och sorg. Att Guds vilja var den bästa, visste hon, men icke dess mindre fruktade hon den. Om han ville, att Sven Rise skulle plågas länge än, hur kunde hon väl vilja detsamma?
Allt föreföll henne så hopplöst och mörkt i denna stund.
Hon såg ut genom fönstret. I den tidiga vårkvällens ljus låg den ännu kala nejden och drömde om kommande lif, som började röra sig i det fördolda.
»Hvad är det värdt med allt lif, som arbetar sig fram här i världen?» utbrast hon. »All dess sträfvan bär blott mot död och förgängelse.»
»Nej, det sträfvar mot död och förvandling», svarade Gustaf Adolf segervisst, »mot förvandling och förklaring.»
»Jag ser ingen förklaring i dödskampen», sade Elisa dystert.
»Men du skall få se den i uppståndelsen», sade han hoppfullt och tillade med något af den inspiration, som stundom kom öfver honom: »Hvad är dödskampen i ett fall som detta annat än stoftets sista förtviflade försök att kvarhålla en odödlig ande, som trår till sitt ursprung? Snart kommer stunden, då stoftet faller besegradt tillbaka och anden frigjord går till Gud.»
»Hvarifrån har du fått gåfvan att se ljus i det mörkaste mörker?» frågade hon efter en stunds tystnad.
»Ja, hvem är alla goda gåfvors gifvare?» frågade han tillbaka.
»Ack om Gud ville låta mig få lida i Sven Rises ställe; det är så gräsligt att se honom plågas.»
Gustaf Adolf drog henne till sig med den honom egna varma, friska ömheten, så fullkomligt fri från all känslosamhet.
»Tror du Herren älskar honom mindre än du gör?» frågade han.
»Nej.»
»Kan du då ej med förtroende lämna honom i hans Herres händer?»
Elisa svarade ej. Ett par tårar heta och brännande som eld trängde sig fram mellan ögonfransarna och banade sig väg utför kinden. Hans ord hade gifvit henne tröst och mjukat upp hennes sinne.
De båda syskonens gemensamma bön blef hörd, den sjuke slapp lida länge. Blott ett par dagar senare kom döden stilla och utan kamp.
Alla samlades kring bädden, till och med majoren vågade vara inne, men han höll sig nära dörren, färdig att skynda ut, om något svårt skulle komma på. Irene stod skygg bredvid honom med blicken oafvändt fäst på den döendes anletsdrag. Hon vågade knappast andas för att icke störa den högtidliga tystnad under hvilken dödsängeln nalkades.
Sven Rise halflåg i bädden stödd af Elisas arm. Gustaf Adolf, som såg att hennes ställning var obekväm, ville aflösa henne, men hon skakade sakta på hufvudet.
Den sjuke fick ej störas, och för intet i världen ville hon afstå från sin plats närmast honom.
Hon lyssnade till de flämtande andetagen, som blefvo allt svagare. En obeskriflig frid intog hennes hjärta, då hon såg honom så lugnt och säkert glida utom räckhåll för allt lidande och allt ondt. Med hvarje sekund fördes han fram mot evigheten. Himmelens portar stodo öppna, och glansen därinnifrån tycktes falla öfver det bleka stoftet, hälsande anden, som sakta frigjordes därifrån.
De bortdöende andetagen upphörde, och dödens obeskrifbara stillhet inträdde. Himmelens portar slötos, Sven Rise var ingången.
Gustaf Adolf drog Elisa till sig, men ej för att trösta henne, ty ännu behöfde hon icke tröst. Ännu föll evighetens återglans öfver hennes själ. Så helt var i denna stund hennes varelse vänd mot den härlighetens värld, dit Sven Rise gått, att hon ej märkte hans tomma plats härnere. Och Gustaf Adolf kände detsamma som hon. De voro betagna af sällhet som inför en förklaring.
16.
De dagar, som följde, buro sorgens högtidsprägel. I den dödes rum, som pryddes med ljus, blommor och grönt, tillbringade Elisa oförgätliga stunder.
En dag hade det gått henne emot, och hon kände sig retad. Det var i något hon ej fått sin vilja fram, detta hände sällan, men var, då det någon gång inträffade, en svår pröfning för hennes själfständiga natur. Som hon nu gick och förargade sig, fick hon mottaga en blomstergärd till Sven Rise, sänd från ett par af hans forna kamrater. Elisa tog kransen och gick till hans rum med den.
Men utanför dörren stannade hon, obenägen att taga med sig dit in sin småsinta vrede. En känsla af oändlig sorgsenhet grep henne. För första gången sedan hans död kände hon sig skild ifrån honom.
Hon ämnade just modstulen vända om igen, då Christian kom förbi. I tanke att kransen hindrade henne öppna dörren, gjorde han det åt henne, och hon kom sig ej för med annat än gå in. Sedan stängde han dörren lika tyst, som han öppnat den, och aflägsnade sig.
Elisa gick stilla och tveksam fram och lade kransen öfver den dödes fötter.
Länge förblef hon stående bredvid kistan och såg på de älskade, liflösa dragen. De voro så marmorbleka och vackra i döden.
Under lifstiden hade mildheten varit det förhärskande uttrycket i detta ansikte, nu var det mindre framträdande. Det fanns där visserligen, men paradt med något allvarligt, icke afvisande men omutligt. Det kallnade stoftet bar redan nu helighetens prägel, fast det var dömdt att förmultna. Öfver det hvilade höga, ljusa uppståndelselöften, som bestå, när himmel och jord förgås.
Den döde talade mäktigt till Elisa. Hennes vrede smälte bort, hon blygdes och sörjde öfver den och öfver sitt hjärtas orenhet, af hvilken vredeskänslan blott varit ett symtom. Hvad äro väl enstaka fel i sig själfva, jämförda med det inre hjärtelag de uppenbara?
Åter kände Elisa på sin kind några af dessa heta, brännande tårar, som den sista tidens erfarenheter lärt henne fälla. Hon grät öfver sig själf. Sorgen efter Guds sinne hade kommit till henne dold i den jordiska sorgen.
Elisa såg på den döde, och hennes tanke dröjde vid hans sista stunder. Hans bortgång tycktes henne präglad af en höghet, som blott kan vara uppfyllelsen af Jesu löfte: »Den mig tjänar, honom skall min Fader ära.» Det var ej Sven Rise, som dog, det var hans Herre, som kom och tog honom.
Hennes tanke gick längre tillbaka, hon såg hans lif som ett enda helt. Han hade ej varit en stark ande i sig själf; all hans styrka hade så tydligt varit Jesus Kristus.
Och Kristus bjuder sig åt hvar och en, i synnerhet åt den, som behöfver honom. Elisa knäppte sina händer och bad:
»O Herre, blif min så, som du varit hans!»
Hon bad om rening i det blod, som flutit också för henne, hon bad om tålamod och uthållighet i kampen för lifvets krona. Sven Rise, som nått målet, hade ej alltid varit där, han hade en gång börjat vandringen dit han också; Elisa ville nu i sin tur börja den på allvar.
Det kändes som om bönen åter förenat henne med den älskade döde. Hon var ej så vidt skild från honom som nyss, då en syndig känsla haft makt med henne. Endast synden, men icke döden kan skilja dem, som hafva en andlig gemenskap i Jesus Kristus, det kände Elisa. För första gången erfor hon kraften af att ha sitt samfund i himmelen.
Gustaf Adolf kom in. Han böjde sig öfver den döde och kysste lätt den hvita pannan.
»Det blir tomt, när vi ej längre ha honom här», sade han till Elisa.
»Ja», instämde hon. »Det borde vara så, att vi kunde få behålla honom. Det skulle bara vara till hjälp att få gå in hit och stilla sig ibland. Det renar att se på honom.»
»Det vore raka vägen till afguderi», svarade Gustaf Adolf. »Gud vet nog hvad han gör, då han tvingar oss att mylla ned våra döda, så att vi inte frestas att gå till dem i stället för till honom, då vi önska rening.»
Elisa teg, men kände sanningen i hans ord.
»Det ligger nog nära till hands att vilja kanonisera sina kära efter döden», fortfor han, »och ställa dem mellan Gud och sig själf. Men Sven Rise vore den siste att vilja stå på en sådan plats.»
17.
Först efter begrafningen kom den stora tomheten. Värst kände Elisa den. En tröst hade hon i det medvetandet, att Sven Rise ej kunde lida mer. Styrkan af denna känsla visade henne bäst, hur orolig hon under hans sjukdom varit för de plågor, som möjligen kunde ha väntat honom.
All sin lilla kvarlåtenskap hade han testamenterat till henne. När hon ordnade den, hoppades hon finna en dagbok eller något dylikt, där han skrifvit ned sina tankar, men allt hvad hon fann var några pappersblad med verser. Dem gömde hon och kunde dem snart utantill.
Öfverst på ett pappersark stod med hans stil skrifvet:
»Två mig, att jag må snöhvit varda!»
Tydligen hade han tänkt skrifva något öfver detta språk, men det hade ej blifvit af.
Tårar fyllde Elisas ögon. Denna bön på det för öfrigt oskrifna arket föreföll henne som en bild af Sven Rise själf.
Hon tog pappersarket och lade det i sin skrifbordslåda bland räkenskapsböcker och andra hvardagliga ting, på det att hennes blick ofta skulle komma att fästas vid dessa ord och hennes tankar därigenom midt under lifvets mångahanda vändas till det enda nödvändiga. Hon började öfvervinna sin skygga vördnad för Guds ord. Längtan efter rening från synden tvang henne att omfatta och taga det till sig.
Sven Rises bibel blef nu hennes. Den var använd och nött, full af hans märken och understrykningar. Hon läste den dagligen och hade en känsla af att under de stunderna vara tillsammans med honom. Ibland hade han strukit under med särskild kraft. De ställena blefvo hennes älsklingsstycken. Hon tyckte sig höra hans röst uttala bibelspråken, och hon tyckte sig nästan vidröra hans händer, då hon bläddrade i denna af honom så handterade bok. Den blef henne öfver allting dyrbar.
Men en kväll råkade bibeln ut för en olycka och det genom Irenes förvållande. Hon kom att slå omkull en brinnande lampa. Lyckligtvis var det mycket litet fotogen i den, men det, som fanns där, rann ut just öfver bibeln, hvilken förstördes innan den häftiga elden hann bli släckt.
Elisa blef så upprörd och ond, att ingen sett henne sådan förr. Hon for ej ut i häftighet, men blef alldeles blek och svarade ej ett ord på Irenes bön om förlåtelse.
»Gå ifrån mig, du vet inte hvad du gjort mig», sade hon till sist med skälfvande röst, och Irene lydde gråtande.
Den stackars flickan, som ju ej menat det minsta ondt, kände sig djupt olycklig och hårdt behandlad. Hon gick ut i den sena, mulna vårkvällen tunnklädd, som hon var. Det vore ju bara bra, om hon förkylde sig och dog, då slapp Elisa se henne mer. Vid denna tanke grät Irene af medömkan med sig själf, och sedan började hon fråssa i föreställningen om systerns för sena ånger.
När klockan ringde till kvällsvard, måste Irene gå in. Hon hade ej hunnit vara ute länge, men hoppades hafva förkylt sig tillräckligt ändå. Vid bordet försökte hon hosta. Det lät ganska lofvande, men Elisa, för hvilken hostan var ämnad, märkte den icke. Ej heller tog det skruf, då hon försökte med att icke äta. Den enda, som visade någon oro, var fadern.
»Hvad är det åt ungen, som inte äter?» frågade han.
»Jag orkar ingenting», svarade Irene och sneglade på Elisa, hvilken dock tydligen hade sina tankar på helt annat håll.
»Kära barn», sade tant Cilla mildt klagande, »jag vet nog, hur det käns att inte ha matlust. Men ser du, man får lof att tvinga sig, det går inte an att ge efter, då skulle man snart dö.»
»Tant Cilla har en beundransvärd makt öfver sig själf», anmärkte Christian med en blick på den försvarliga portion tanten med lidande min och god aptit inmundigade.
»Du vet inte hvilken ansträngning det kostar mig. Jag har varit så dålig på sista tiden, fast ingen märkt det, att jag måste uppehålla krafterna med alla medel», svarade tant Cilla ytterst obehagligt berörd.
Irene var mindre belåten med att uppmärksamheten genom detta samtal togs ifrån henne. Hon hostade då och då, men utan framgång i något afseende.
Efter kvällen uppsökte hon en fönstersmyg, där hon ostörd hängaf sig åt sin martyrstämning till sängdags.
Då hon lagt sig, men ej hunnit släcka ljuset än, fick hon besök af Elisa. Irene blef förtjust. Nu skulle hon väl komma åt att visa, hur sårad hon var. Hon vände hufvudet mot väggen, då systern satte sig på sängkanten.
»Ja, du har skäl att vända dig bort ifrån mig», sade Elisa. »Jag förstod ju genast, att du inte rådde för hvad du gjorde. Kan du förlåta att jag blef så ond på dig?»
Irene vände hufvudet litet åt systern till.
»Du är ond ännu», anmärkte hon.
»Nej icke ond», svarade Elisa och såg ut i rummet med en så sorgsen blick, att Irene började få samvetskval öfver att blott ha tänkt på sig själf och icke alls på den förlust hennes ovarsamhet vållat systern.
Irene glömde sitt martyrskap.
»Åh, jag är så ledsen; det var ju Sven Rises bibel!» utbrast hon. »Jag tänkte inte på det förut, nu undrar jag inte alls på, att du blef förtvifladt ond. Jag skulle vilja ge mitt lif för att skaffa den tillbaka åt dig.»
Och tårarna, som aldrig voro långt borta, fyllde hennes ögon. Elisa kysste henne tröstande.
»Gråt inte!» sade hon. »Du har bara gjort väl. Jag läste för mycket i hans bibel, ser du; nu tvingas jag att hädanefter bara läsa Guds bibel. Gråt inte, lilla syster; Guds hand var denna gång i din ovarsamhet.»
Elisa steg upp, släckte ljusen på nattduksbordet och gick in till sig.
Irene låg vaken och tänkte. Hvarför hade Gud beröfvat Elisa den bibeln, och hur kunde hon ta det som hon gjorde? Var Gud grym och Elisa kall? Nog visste Irene, att hon aldrig skulle nänts att med vett och vilja beröfva systern något så kärt som denna bibel, men Gud hade gjort det. Och om Irene älskat och förlorat sin älskade, hur utom sig skulle hon ej blifvit öfver att hafva mist sitt käraste minne efter honom! Men Elisa hade förefallit lugn och nöjd egentligen, fast litet ledsen. Irene hann ej komma på det klara med allt detta förr än hon somnade.
Men i rummet bredvid låg Elisa länge vaken med sin egen bibel och sökte sig fram till Gud igen. För henne tedde sig ej hans handlingssätt grymt, sedan hon väl förstått det. Hon smakade sötman af att känna sig vara föremål för Guds underbara, starka kärlek, som har kraft att smärta djupt, när det gäller att rycka bort något, som ställer sig emellan honom och den människa han utvalt åt sig. Hur stort att vara så älskad af Herrars Herre och Konungars Konung! Elisas hjärta klappade honom till mötes, och åter erfor hon, hur jordisk förlust kan ge rum för himmelsk tröst och glädje. Hon var färdig att bedja öfver sig sorger, då de visade sig hafva sådan verkan.
18.
Intrycken från Sven Rises död bleknade så småningom bort hos de flesta och skrinlades såsom rena minnen, väl värda att då och då få en saknadens tanke. Med Elisa var det icke så; för henne bibehöllo dessa minnen en lefvande friskhet, och de voro en lyftande kraft; ty så ofta hon tänkte på Sven Rise, drogs hennes tanke också helt naturligt till den värld, där han nu var, till himmelen, som alltjämt står öppen öfver lifvet. Hvarför skall det vara så svårt att alltid se in i denna himmel, men däremot så lätt att gräfva ned sitt intresse på jorden, så att man förgäter se uppåt?
Vintern efter Sven Rises död gick Irene och läste tillsammans med en jämnårig kamrat, Ester Bro, som bodde på Elghyttan. Ester var från Upsala och syster till en af Gustaf Adolfs studentkamrater och vänner.
Lifvet på Elghyttan hade snart återtagit sin gemytliga och sorglösa prägel, hvilket var naturligt där en sådan som majoren var den tongifvande. Nöjd och belåten var han och hade lagt sig till med ytterligare ett halft dussin vanor, hvilkas utöfvande sysselsatte honom dagen igenom. Det var underbart hvilken förmåga han hade att alltid vara mycket upptagen utan att egentligen uträtta någonting.
Tant Cilla var fridfullare och mildare än förr. Öfver sina krämpor klagade hon alltjämt, men det var man så van vid, att ingen lade märke till, att hon började blifva verkligt klen. För Ester Bro fattade hon tycke, och det var henne en glädje att hafva de båda flickorna omkring sig, helst i skymningen eller vid brasan och berätta för dem små tilldragelser ur sitt förflutna. Hon var kommen till det stadium, då man minnes bättre det, som skett för trettio år sedan, än det, som hände i går. De båda flickornas ungdom framkallade osökt och lifligt för henne hågkomsten af hennes egen ungdom, som varit ovanligt glad, och hon älskade att åter lefva sig in i den tillsammans med dem.
Då Elisa en gång fann de tre sålunda sysselsatta framför brasan, stannade hon osedd och lyssnade. Tanten berättade om sin första bal och beskref noga allt, från hvad hon haft på sig till hvad hon känt. Irene och Ester slukade med intresse hvarje ord. Men då tant Cilla blef Elisa varse, hejdade hon sig tvärt och såg förlägen ut.
»Fortsätt! Kan inte jag också få höra på?» sade Elisa och gick fram till gruppen.
»Nej, du föraktar sådant nonsens», sade tant Cilla.
Elisa böjde sig ned och kysste henne. Aldrig hade tanten varit så meddelsam och liflig i hennes sällskap som nyss i Esters och Irenes. Elisa undrade om hon utöfvade ett tyngande och hämmande inflytande på sin omgifning. Det var icke hvad hon ville. Hon sade dock ingenting, men det låg en stum afbön i hennes kyss, som tant Cilla måtte ha uppfattat, ty hon tillade:
»Ser du, det är bara för sextonåringar jag kan blotta mina små svagheter från mina egna sexton år.»
»Tror du aldrig jag har varit sexton år då, tant Cilla?»
Tanten log halft förläget och halft skälmskt.
»Knappast», svarade hon och skakade på hufvudet, »åtminstone har du icke varit det på samma sätt som jag.»
Det var nog så. Elisa tänkte tillbaka på sin sextonårsålder. I stället för den första balens förtjusande oro hade den första sorgen lagt beslag på hennes sinne. Det var då hon förlorat sin mor. Faderns hjälplöshet i saknaden, småsyskonens beroende, de unga bröderna, som förlorat sitt bästa jordiska stöd just vid den tid, då lifvets korsande vindar begynna slita i seglen, allt detta hade Elisa känt och tagit på sina unga skuldror jämte den egna sorgen. Allvarlig och tänkande redan af naturen, blef hon det i än högre grad genom detta stora ansvar. Underligt nog tyngde det ej ned henne, utan alstrade i stället en tidig själens mognad. Hennes andes krafter utvecklades blott af att användas. Men det antagandet låg nära till hands, att hon härigenom förlorat förmågan att fullt förstå och sympatisera med en lätt och sorglös ungdom, för hvilken lifvet ter sig som en lek. Kanske var det därför tant Cilla förstummades vid hennes inträde och ej kunde förmås att berätta vidare om sina barnsligheter från flydda tider. Af samma orsak gingo de båda unga flickorna till andra än Elisa, när de sökte sympati för sina små intressen och önskningar. Och ändå älskade de henne mest af alla i huset, ja Ester ägnade henne till och med en hängifvenhet, som hade en stark tillsats af svärmeri. Elisa ville icke vara hög, hon ville intressera sig för hvad som intresserade dem, men med bästa vilja i världen förmådde hon ej se något riksviktigt i sådant som utseende, kläder, nöjen och famlande svärmerier. Hon hade kommit att stå för mycket ansikte mot ansikte med lifvets verklighet och med mänsklighetens lifsfrågor. Hon försökte tala med de båda unga konfirmanderna om detta, men saknade förmågan att göra det enkelt och gladt. De rördes och lyssnade med beundran, men hon kände, att de ej förstodo henne. Tant Cillas berättelser vunno mera genklang hos dem.
Men detta betydde dock ej, att de voro utan alla allvarliga tankar. När tiden för konfirmationen och den första nattvardsgången nalkades, kände de dess vikt. Då sökte de ej tant Cilla utan Elisa.
På våren vid pingsten ägde konfirmationen rum. Sedan reste Ester Bro till Irenes stora saknad. Men bröderna kommo hem öfver ferierna, och sommaren gick gladt nog.
På hösten, sedan de rest, blef det dock så mycket ödsligare. De sjutton årens oförklarliga längtan af vemod och lust blef Irene tung. Hon kunde ej likt Elisa gå upp i verksamhet hemma och bland folket på godset, hon begärde något annat. Lefva för andra förstod hon icke, och att lefva sig själf hade hon så föga tillfälle till. Spegeln sade henne, att hennes mörka hår hade en vacker glans, att hennes bruna ögon voro riktigt söta med sitt unga, trånande uttryck, samt att kinden just fått den första ungdomens så snart försvinnande, täcka rundning. Men ingen var det ju, som såg allt detta och beundrade det! På bjudningarna i trakten träffade Irene endast sådana, som sett henne sedan barndomen och därför ej kunde få klart för sig, att hon nu vuxit upp. Irene längtade ut i världen efter något alldeles nytt.
Elisa förstod denna längtan, ty det hade varit en tid, då hon känt den starkt, och hon kände den ännu ibland, men hon hade kommit underfund med den och funnit medel för dess tillfredsställande, därför plågade den henne ej. Det var ut i diktens, tankens och historiens världar hon längtade, och dit kunde hon komma utan att lämna Elghyttan. Böcker hade hon fullt upp af alla slag, och så många hon önskade kunde hon skaffa sig. Hon läste mycket och tänkte öfver det. På senare tid hade hon genom Sven Rises och Gustaf Adolfs inflytande fått lust för den rent allvarliga litteraturen, där hon kom i beröring med fler än en af mänsklighetens ädlaste andar. Lifvet vidgade sig och blef fullt af intresse genom läsning af sådant, som kunde och borde omsättas i praktiken.
Men Irenes håg stod ej till dylikt, hon ville ut i den brokiga, lockande världen. Hon ville lefva lifvet. Tänka öfver det kunde hon ej; försökte hon det, blefvo tankarna endast drömmar, som stegrade ungdomslusten och i kapp därmed missbelåtenheten öfver de nuvarande, enformiga förhållandena.
Elisa insåg, att den lilla systern behöfde komma ut och se sig om, och hon försökte få fadern och tant Cilla att inse det också, men det var omöjligt. De voro båda af gamla stammen och ansågo, att en ung flickas plats var i föräldrahemmet, tills hon bildade eget hem. Allt hvad resa hette föreföll dem så obeskrifligt besvärligt, det kunde då ingen tycka vara annat än plågsamt, och någon sysselsättning utom hemmet fick ej komma på frågan. Så stod saken, då ett bref kom från Ester Bro, som bjöd Irene till Upsala, helst för flera månader. Intet kunde varit välkomnare för Irene. Hon jublade. Fadern och tant Cilla gjorde invändningar. Det skulle bli så tomt på Elghyttan, och inte kunde Irene resa ensam; om hon än fick brödernas sällskap till Upsala efter jul, hvem skulle följa henne hem? Ingen brydde sig dock om detta svaga motstånd, hvilket heller ej var så allvarligt menadt. De båda gamla gåfvo med sig och Irene for. Nog var hon litet hjärtnupen i afskedsstunden, och ymniga tårar fällde hon då, men de torkade snart. Väl kommen till Upsala fick hon så roligt, att ej det minsta lilla rum blef ledigt för någon hemlängtan.
En person förekom ofta i hennes bref och blef snart deras hufvudinnehåll, och det var Esters stiliga bror Helmer. Elisa märkte detta med en viss oro. Irene var ju ett sådant barn ännu. Men hon lugnade sig med tanken att systerns utkorade var Gustaf Adolfs vän; han skulle ej leka med barnet. Och Gustaf Adolf var ju i närheten; han skulle nog vaka öfver sin lilla svärmiska syster.
En dag fram på våren trädde Elisa öfver tröskeln till sin fars rum. Hennes min var betydelsefull.
»Jag har fått ett bref från Irene, som skall glädja dig», sade hon.
»Hvad står i det?»
»Jag skall läsa upp det.»
»Nej, nej, säg först nyheten», sade majoren ifrigt, ty han såg, att det var något särskildt.
»Irene är förlofvad», upplyste då Elisa.
»Hvad säger du? Är ungen förlofvad? Med hvem? Tag hit brefvet, får jag se! Åh, kära hjärtandes då, en sådan liten brud!»
Han tog brefvet och läste det halfhögt, interfolierande med sina egna anmärkningar.
— — — Helmer Bro. Han är den ädlaste, stiligaste, vackraste och bästa man på jorden — — —
»Vet skäms, unge! Glömmer du far din?»
— — — Jag har älskat honom från första stunden jag såg honom — — —
»Det är äkta glöd, det. Ja ja, hon är min unge, det märks. Jag blef blixtkär i din mor första gången jag såg henne en afton hos lagman Skalm. Ja, det är hundra år sedan dess.» Och majoren torkade sig i ögonen. Han fällde alltid en tår, då han nämnde sin aflidna hustru.
— — — Jag tycker ej jag lefvat förr än nu — stod det längre fram i brefvet. — Du anar inte hvad det vill säga att vara förlofvad, Elisa, och det är synd; jag skulle unna dig en sådan lycka. Kanske får du den någon gång, du också; det är ingen som vet, fast förstås en sådan fästman som Helmer får du aldrig; det finns ej två sådana som han. — — —
»Jo jag tackar, jag, tösasnärtan är morsk, hon låter helt beskyddande mot dig. Hvad säger du om det, Elisa?»
— — — Vi vilja båda eklatera så snart som möjligt. Jag har bedt honom komma till Elghyttan nu i vår, och då kan det ske, ty eklateringen bör ju försiggå i fästmöns hem. Du skall lofva mig att vara riktigt vänlig och rar emot honom, Elisa, och låta honom få det bästa gästrummet. Nå ja, jag kommer ju själf hem och hjälper dig ställa i ordning — — —
»Själf! Hvad säger du om det? Hon tycker sig ha blifvit ett litet själf nu, kan tänka. Ska’ vi bli snälla emot honom, hva?»
»Hur skulle vi egentligen kunna annat mot Irenes trolofvade och Gustaf Adolfs vän?» svarade Elisa leende.
»Du har rätt som alltid. Men säg mig en sak, min älskling: tycker du inte att stumpan kunde ha nämnt ett ord om mig och mitt samtycke?»
Majoren såg fundersam ut, då denna tanke gick upp för honom. Nog var det en smula kränkande för en far att i en dylik angelägenhet alls icke tagas med i räkningen. Elisa kände detta. Hon lade smeksamt armen om hans hals och vände på brefvet, som han höll i handen.
»Du har ej läst slutet än», sade hon.
Majoren läste brefvets post skriptum:
— — — Du skall naturligtvis ge pappa del af allt detta; jag hinner inte nu skrifva till honom, men omfamnar honom i tankarna —
Majoren blef rörd. Han begärde icke mycket. För honom var det minsta lilla uttryck af ömhet från barnens sida alldeles nog. Kanske kände han med sig, att han häfdat sin faderliga värdighet för litet för att kunna fordra någon tribut åt den.
»Må hon bli riktigt lycklig nu», sade han. »Jag skulle allt vilja se den där karlen, innan de eklatera.»
Denna ödmjuka önskan grep Elisa och gaf hennes svar till Irene en extra tillsats af allvar, som i hög grad förtörnade denna lilla dam.
»Kan du tänka dig hvad Elisa skrifver», utbrast hon harmsen, där hon satt bredvid sin trolofvade. »Hon säger att jag ej får betrakta min förlofning för så alldeles afgjord, förr än pappa gifvit sin tillåtelse till den. Liksom om kärleken nånsin väntar på tillåtelse! Det märks bäst att Elisa aldrig älskat.»
Helmer Bro smålog och lugnade henne. Han tyckte heller inte om Elisas ord, påstod han, men måste ändå ge dem rätt.
»Rätt?» utbrast Irene full af förvåning.
»Ja. Förr än du är myndig har du icke rätt att gifta dig utan din fars samtycke.»
Irene funderade några ögonblick, så började underläppen darra på ett förrädiskt sätt.
»Men hvarför i all världen skall pappa vägra sitt samtycke?» utbrast hon.
»Vägrar han?» frågade Helmer misstroget.
»Ja, se själf. Inte vet jag. Jag förstår mig inte på Elisa; hon måtte vara afundsjuk.»
Hon räckte Helmer systerns bref.
»Här står ej ett ord om någon vägran», sade han sedan han läst det. »Och hur du kan se någon afundsjuka i dessa varmhjärtade rader, begriper jag inte. Sällan har jag läst ett så tilltalande och fint bref. Det har ingifvit mig riktig sympati för din syster.»
Irene lät trösta sig af dessa ord.
»Ja, Elisa är mycket snäll och stilig», medgaf hon, »bara väl allvarsam och sträng ibland.»
»Jag har svårt att tro, att hon aldrig älskat, som du sade», återtog Helmer; »då skulle hon knappast kunnat skrifva så förstående som hon gjort.»
»Jo, hon har älskat på sitt sätt, men det var kandidat Rise, som dog hos oss. Han var ju så sjuk, att de aldrig kunde tänka på att nånsin gifta sig, så hon var aldrig förlofvad med honom.»
Irene uttalade ordet förlofvad med ett särskildt viktigt tonfall, som roade Helmer och lät honom känna, att hans kärlek höjt henne betydligt i hennes egna tankar.
19.
Det var vid midsommartid Helmer Bro kom till Elghyttan. Irene hade varit hemma några veckor förut och hjälpt Elisa ställa i ordning åt honom, eller rättare sagdt: Elisa hade fått hjälpa henne.
Eklateringen ägde rum på själfva midsommaraftonen. Irene kände sig i hvit klädning, sjuttonårig och med slät guldring på vänster hand som en mycket poetisk uppenbarelse.
På kvällen ville hon nödvändigt gå ned till ängen, där bygdens ungdom dansade kring majstången. Sin fästman och Torvald fick hon utan svårighet med sig, och de andra behöfde icke mycken öfvertalning.
Elisa kom litet senare. Hon stannade några ögonblick på höjden ofvanför ängen och såg, hur långdansen gick i ringar under sång och skratt. Ännu var midsommarfesten i sin början, ännu voro barnen med och göto oskuld i leken. Ännu stod solen högt, gjorde sig ingen brådska, funderade på att ej alls gå ned i kväll.
»Elisa, hvarför står du där? Skynda dig!» ropade Irene.
Elisa hade ej ämnat deltaga i dansen, hon kände sig för gammal och allvarlig till det. Men det låg ras och ysterhet i själfva luften, och ungdomsglädjen kring majstången drog henne med sig. Fadern, tant Cilla, Gustaf Adolf och några andra bildade en åskådaregrupp och väntade, att hon skulle sluta sig till dem. Men hon skakade leende på hufvudet och sprang in i ringen. De dansande kände, som om de vunnit en oväntad triumf, och de båda, åt hvilka hon räckt sina händer, strålade af stolthet och glädje. Ingen var så afhållen som fröken Elisa på Elghyttan.
Af springdansen fick kinden högre färg och ögat förökad glans, men hon kunde le åt sig själf och den tillfälliga ungdomslust, för hvilken det föll henne in att ett ögonblick ge vika. Det drottninglika lämnade henne ej, fast hon lekte som ett barn.
På stigen, som gick fram utmed skogsbrynet öfver ängen, kommo två ryttare. De höllo in sina hästar och sågo med lifligt intresse på dansen.
»Hvem är hon?» frågade den ene plötsligt.
»Elisa Spitzenholdt, Elghyttans drottning», svarade den andre, »ty jag förmodar du menar henne; om någon annan frågar man icke så.»
»Men majoren är ju änkling, sade du?»
»Det hindrar väl inte, att han kan ha en dotter», svarade den andre skrattande.
»Och hon är ogift? Hur är det möjligt?»
»Ja, säg det. Jag kan bara förklara det så, att hon är kall som is, ty hvarje man i trakten har då haft sin period af svärmeri för henne, men förgäfves.»
»Du också?»
»Ja, naturligtvis. Och jag var illa däran, må du tro, innan min lilla Térèse förbarmade sig öfver mig och läkte hjärtesåret. Skola vi gå dit ned och bocka oss? Här på Elghyttan fordras ingen etikett.»
»Vågar du för Térèse?»
»Har ingen fara. Med dig är det värre. Törs du?»
»Hvad har jag att förlora?» Detta sades med en axelryckning.
De bundo sina hästar vid ett träd och gingo ned på ängen.
Majoren välkomnade dem med sin vanliga älskvärda hjärtlighet. Han kände blott den ene, brukspatron Hansson på Bergsjö bruk, beläget norr om den milslånga Hanebyskogen.
Brukspatronen presenterade sin vän, doktor Hessel, som var hos honom på besök.
Då Elisa såg att gäster anländt, lämnade hon dansen för att hälsa dem. Irene följde henne förtjust och stolt åt att få visa sin guldring och sin fästman. Hon var ännu så mycket barn, att hon väntade få se herrarne utbrista i förvåning, och brukspatron Hansson, som i åratal varit vän och granne till familjen, tillfredsställde hennes förväntningar i detta afseende; det hade ej förr än nu fallit honom in, att Irene skulle föreställa fullvuxen. Doktor Hessel däremot gratulerade henne med en främlings likgiltighet.
Elghyttan var ett gästfritt hem, där man ej visste af krus. Därför föll det ingen in annat än, att de båda herrarne skulle stanna till kvällen och med familjen fira Irenes trolofning.
Man lämnade snart dansen och drog sig i grupper upp mot byggnaden. Irene och Helmer gingo arm i arm och kommo naturligtvis efter. De kommo upp på terrassen till de öfriga samtidigt med att kvällsvarden annonserades.
»Du ser så allvarsam ut i afton, du ångrar dig väl inte?» frågade Gustaf Adolf skämtsamt och slog Helmer på axeln, då man efter slutad måltid lämnade matsalen.
»Ångrar mig? Nej», sade Bro, »men jag känner ansvaret.»
»Ansvaret?»
»Ja. Irene är ett barn och ser upp till mig alldeles för mycket. Hur skall jag kunna leda henne rätt?»
»Hon älskar dig, och hon är lättledd», svarade Gustaf Adolf lugnande.
Men det var just hvad som oroade Helmer Bro. Han kunde ej förstå sina känslor, då han trädde in i salongen och Irene skyndade emot honom. Hennes ansikte strålade upp, som om hon sökt och saknat honom under de två minuter han dröjt.
Han skulle velat fråga, hvarför hon var så glad just i dag, de hade ju ägt hvarandra lika mycket förut. Men hon tycktes sätta särskildt stort värde på, att de nu tillhörde hvarandra i allas åsyn. Att det just var den omständigheten, som gjorde honom beklämd, förstod han ej själf.
Elisa gick förbi dem, smålog och sade något vänligt i förbifarten. Hon var glad, att hon kunde tycka så mycket om sin systers trolofvade, och hon visade oförställdt sin sympati för honom, då hon såg, att det gladde både honom och Irene.
Nu verkade hennes ord och blick ett välgörande omslag i Helmers sinnesstämning. Han såg med ömhet ned på Irene och lofvade sig själf att göra henne så lycklig, som Elisa tycktes vänta det af honom.
»Nej, nu få vi väl lof att tänka på hemfärden, Hessel», sade brukspatron Hansson; »solen lurar oss i kväll, det är inte värdt att rätta sig efter den.»
De båda herrarne togo afsked och redo hem en genväg genom Hanebyskogen.
Härinne var drömmande skönt och trollskt. I fjärran drillade en trast, och en annan svarade på närmare håll; de glömde att stoppa hufvudet under vingen denna ljusa natt. Där träden stodo tätt var det skumt, alla föremål voro dock skönjbara, men antogo fantastiska konturer i dunklet och sågo ut som något annat än de voro. Men på de öppna platserna skulle man godt kunnat se att läsa. Själfva luften tycktes lysa, ty ljuset kastade inga skuggor.
Doktor Hessel höll in sin häst.
»Låt oss lyssna», sade han.
Brukspatronen stannade, men saknande sinne för naturen, betraktade han förstulet sin vän.
»Jag tror nästan du förlorat något där nere på Elghyttan ändå», anmärkte han.
»Jag hade ingenting att förlora, men nu förefaller det mig, som om jag fått det», svarade doktorn och satte åter sin häst i gång.
»Hessel», sade brukspatronen efter en stunds tystnad, »du stannar väl länge hos oss? Både min hustru och jag önska det. Du är en sådan som man trifs med i hvardagslag.»
»Tack! Jag trifs också så bra hos er, men hur länge jag stannar är ovisst. Jag är en orolig själ.»
»Så mycket mer behöfver du barlast och ankare.»
»Hu, bevara mig väl!» utbrast doktorn.
Brukspatronen skrattade.
»Hvad tycker du om familjen på Elghyttan?» frågade han. »Fann du dem icke älskvärda?»
»Jo, i hög grad. En son är ju bortrest, sade du? Det är väl han, som är pietistisk?»
»Nej, Christian Spitzenholdt gör inte skäl för det tillmälet», svarade brukspatronen och fick sig ett godt skratt. »Det var just pietisten, som var hemma och som jag såg dig komma så bra öfverens med.»
»Menar du den där käcka, trefliga karlen?»
»Just han.»
»Och jag som trodde mig vara människokännare!» sade doktor Hessel snopen. »Jag skulle kunnat slå mig i backen på, att den där Gustaf Adolf vore ärligheten själf.»
»Det tror jag fullt och fast han är också», sade brukspatronen.
»Det vore intressant att studera honom på nära håll. En ärlig pietist vore i sanning ett kuriosum.»
»Du har två sådana rariteter på Elghyttan att öfva din skarpsinnighet på. Elisa lär vara af samma ull som brodern.»
»Hon!» sade doktor Hessel tankfullt och berörde med ridspöet sin häst på öronen, så att denne otåligt kastade med hufvudet och munderingens rassel bröt nattens drömmande stillhet. »Jag skulle vilja känna också henne på närmare håll.»
»Akta dig, det blir ett studium farligt för ditt lugn.»
»Mitt lugn! Det är minsann icke stort förut», svarade doktorn med ett kort skratt, men tillade strax därpå i samma tankfulla ton som nyss: »Om hon är hvad hon förefaller, så mister man ingenting på att förlora till henne.»
»Tala tydligare, om du vill att jag skall begripa dig; jag är så trivial, ser du», sade brukspatronen.
»Om du inte begriper mig, så gör det precis detsamma», svarade doktor Hessel, såg upp mot den glänsande natthimmelen och hvisslade en munter melodi, som disharmonierade både mot naturens stämning och de känslor, som nyss trängt sig på honom.
Han kände disharmonien starkt och njöt af att på trots framkalla den. Plötsligt afbröt han sig själf med att skratta.
»Hvad nu?» frågade brukspatronen och skrattade med, utan att veta åt hvad.
Han var ingen stämningsmänniska och hade ej nerver, som kunde uppfatta och plågas af missljud, men i ett godt skratt var han alltid färdig att instämma.
»Jag kom bara att tänka på tanken i ett skaldestycke jag läst en gång. Den var dråplig. Om slumpen bara för en rätta stunden i en kvinnas väg, hugnas man af hennes kärlek, hon må vara aldrig så ädel och man själf aldrig den.»
Brukspatronen log förnöjd. Denna gång begrep han sin vän.
»Ja slumpen gifve, att rätta tiden för Elisa vore inne nu», sade han och gaf doktorn ett litet vänskapligt rapp med ridspöet.
»Slumpen!» upprepade doktor Hessel åter tankfull och allvarsam. Hans sinnesstämning var orolig och växlande i natt. »Hon förefaller att vara ledd af högre makter än slumpens.»
»Hon själf anser sig vara ledd af Gud», anmärkte brukspatronen.
»I hennes närhet blir man verkligen frestad att tro det», sade doktorn. »Men är det så, gör jag bäst i att hålla mig undan. Den blinda slumpen kunde jag möjligen hoppas något af, men af Gud!»
»Hoppas allt af kärleken, du. ’Les femmes aiment toujours les mauvais sujets’, så du har goda utsikter hos din sköna.»
»Tack för artigheten», sade doktor Hessel leende. »Alltför gärna skulle jag vilja vara föremål för hennes reformförsök, förutsatt bara att hon ej lyckas.»
20.
Under den följande tiden tillställdes i grannskapet många festligheter till det nyförlofvade parets ära.
Irene njöt obeskrifligt af att vara det förnämsta föremålet för allas uppmärksamhet. Van att behandlas som ett barn och att stå i Elisas skugga, blef hon yr i hufvudet af att så plötsligt blifva framskjuten. Men hon kände sin nya värdighet och var mån om den. Särskildt i hennes sätt mot Elisa kom något öfverlägset och beskyddande, hvilket verkade ytterst komiskt.
Man skulle på middag till prosten. Irene stod färdigklädd i nedre vestibulen på Elghyttan, och Helmer lade kappan öfver hennes skuldror. Elisa kom med majoren utför trappan och stannade för att borsta bort några dammkorn från hans rockkrage.
»Den där blågrå klädningen klär Elisa. Hon ser fornnordisk ut i den», anmärkte Irene gillande.
Hennes fästman svarade ingenting, men glömde den lilla ömma tryckningen just då han svept kappan om henne. Af hennes förvånade blick märkte han, att något var på tok och försökte rätta på kappan.
»Tack, den sitter bra», svarade Irene litet snäft.
Då upptäckte han, att han glömt svara på hennes ord, och skyndade att godtgöra denna försummelse.
»Elisa kan inte vara annat än vacker, hvad hon än tar på sig», sade han.
»Det vill jag inte påstå», svarade Irene. »Elisa förstår egentligen icke alls att kläda sig väl. Jag är glad, att hon gjort det i dag för en gångs skull, ty doktor Hessel kommer nog på middagen.»
»Doktor Hessel?» eftersade Helmer.
»Ja. Har du inte märkt, hur intagen han är af Elisa? Jag vill så gärna, att hon skall förlofva sig, och han vore så lämplig.»
»Det är han inte alls», förklarade Helmer med eftertryck.
»Hvad är det frågan om?» sporde Elisa, som nu hunnit ned.
Helmer ville hjälpa henne på med kappan, men förekoms af Gustaf Adolf.
»Vi talade om doktor Hessel», upplyste Irene.
»Det är en treflig kurre», förklarade majoren. »Han får gärna komma hit så mycket han vill.»
»Skulle han det, så komme han allt hvar dag», inföll Irene skrattande.
»Inte mig emot», sade majoren. »Läkare är han också, och jag har på sista tiden börjat känna mig klen och skulle behöfva en lifmedikus. Undras om han skulle vilja bli det?»
»Det vore det just inte så lämpligt att föreslå» sade Gustaf Adolf.
»Hvarför inte?» frågade Irene med ett litet öfverdådigt skratt. »Menar du, att det skulle vara opassande? Jag kan vara förkläde åt Elisa.»
»Du, nippertippa», sade Gustaf Adolf och gaf henne med pekfingret ett lekfullt slag på näsan och munnen.
»Hvad det beträffar, kan väl jag vara förkläde nog», inföll tant Cilla, för hvilken utsikten att dagligen få anförtro sina krämpor åt en läkare var synnerligen tilltalande.
»Nej, du är ogift, tant Cilla, och behöfver själf förkläde, och det kan jag vara, som åtminstone är förlofvad», svarade Irene munter och viktig.
»Allvarsamt taladt, skulle det inte låta sig göra?» frågade majoren, som riktigt tycktes hafva tagit fasta på sin förflugna idé. »Är det någon, som vet, hvar han hör hemma och hvar han har sin praktik?»
»Ingenstans och öfverallt», svarade Gustaf Adolf. »Han anförtrodde mig något af sina växlande lefnadsöden här om kvällen. Som pojke skickades han till sjös, men rymde efter några år från sitt fartyg i en amerikansk hamn. Sedan släpade han sig fram som simpel arbetare, tills han greps af lust att studera. Då skref han till fadern, som inte hört af honom på åtskilliga år, och bad om förlåtelse och pengar att börja ett nytt lif med. Det fick han också och tog på otroligt kort tid studentexamen. Sedan studerade han medicin och blef praktiserande läkare en tid, tills han tröttnade på det och reste hem till Sverige. Hans far är nyligen död, och Hessel var ende arfvingen, så att nu har han både tid och pengar att hvila sig på.»
»Det låter föga rekommenderande allt det där», anmärkte Helmer Bro.
»Amerikansk doktor!» sade tant Cilla och skakade på hufvudet.
Hennes lust att anförtro honom vården af sina dyrbara krämpor hade betydligt svalnat. Men majoren var lika ifrig för sin plan, hvars genomförande syntes honom ännu möjligare efter de upplysningar han fått.
»Förträffligt! Hvarför skulle han inte slå sig ned som min husläkare på Elghyttan, då han hvarken har hem eller anställning?»
»Du säger ingenting, Elisa», anmärkte Irene.
»Hästarne ha varit framme länge; borde vi inte ge oss i väg snart?» svarade Elisa, som under hela samtalet stått tyst vid fönstret och sett ut. »Irene, skulle du ha mycket emot att för en gång åka med Helmer hos pappa och tant Cilla i stora vagnen och låta Gustaf Adolf köra för mig i giggen?»
Hon såg så vackert bedjande på Irene, att denna efter någon tvekan gaf med sig.
»Hoppas du snart får någon annan än en bror att köra för dig», sade hon.
»Hvad är det hon säger, ungen?» sade majoren lekfullt och nöp Irene i örsnibben. »Var lagom morsk mot din syster, lilla nippertippa! Elghyttans drottning kan få en på hvart finger, som intet bättre begär än att få köra för henne i giggar.»
»Låt de andra åka före, så behöfver du inte bekymra dig om tömmarna», sade Elisa till sin bror, då de satte sig till rätta.
»Du vill taga min uppmärksamhet i anspråk således?» frågade han och gjorde villigt som hon bad.
»Vi råkas knappt alls den här sommaren, det kommer så mycket i vägen jämt», sade hon. »Jag tror inte vi haft ett enda förtroligt samtal.»
»Jag saknar det, jag också», instämde han. »Du är allvarsam. Känner du dig nedstämd?»
»Inte egentligen. Mera tankfull.»
»Hvad tänker du på?»
»Åh, på mycket. Låt oss tala om Sven Rise.»
»Är det på honom du tänker?»
»Icke så mycket jag ville.»
»Det skulle jag annars ha trott, att åsynen af Irenes lycka fört dina tankar till Rise och gjort dig sorgsen.»
»Tanken på honom gör mig aldrig sorgsen, tvärt om, därför vill jag fasthålla den.»
»Det är något att äga en sådan väns minne», sade Gustaf Adolf.
»Hvad jag önskar, att jag alltid kunde bevara lefvande intrycket från hans död», återtog Elisa efter några minuters tystnad. »Var det inte som om vi stått vid himmelens öppnade portar? Jag skulle velat lefva hela mitt återstående lif där, utan att ha behöft vända tillbaka till låga jorden.»
»Det är nog att få stiga upp på förklaringsberget i vårt lifs stora ögonblick och se de outsägliga tingen», sade han, »men begär ej att få stanna där, det vore förmätet; vi äro ej mogna för en varaktig härlighet än. Men den heliga fläkt vi fingo däruppe skall följa oss som en kraft i lifvet på den låga jorden.»
»Men kraften mattas, då de heliga minnena blekna, och så mycket vill skymma dem», sade Elisa vemodigt.
»Det är ej på hänförelsens minnen vi lefva utan på Guds nåd i Jesus Kristus», svarade han och tillade med en frågande blick: »Det är något särskildt, som tynger dig?»
Hon såg ut öfver landskapet, som föreföll tröstlöst i den dammiga Julidagens heta solsken.
»Jag minns en gång, då jag stod vid Sven Rises kista», började hon, »och såg på honom; då kände jag alldeles som en inre hviskning: Lika död från jordiska begär och omsorger, som han ligger där, bör och får du lefva, och lika uppfylld af himmelska begär och fröjder, som hans ande nu är, bör och får också du vara, om du dör och uppstår med Kristus. Så kände jag det, och en lång tid efter hans död hade jag mycket starkare andliga begär än jordiska, och jag var lycklig, ty det ligger ju något af fullhet i blotta längtan efter eviga ting. Men på sista tiden ha jorden och det jordiska börjat få dragningskraft för mig igen, och med sådana begär följa oro och otillfredsställelse, de må fyllas aldrig så.»
»Du väntar för mycket af dig själf, Elisa, om du tror dig kunna lefva på jorden fullkomligt död för allt jordiskt. Det är omöjligt, ingen har kunnat det, fast mången i fanatism försökt det. Gud fordrar heller ingen onaturlig öfverjordiskhet af oss; han tänker på att vi äro stoft.»
»Men det står ju, att vi skola dö världen och lefva Gudi?»
»Ja, vårt lif skall vara ett framskridande åt det hållet, naturligtvis. Men mognandet går långsamt. Begynnelse är icke fullbordan. En sak är att, som du vid Sven Rises kista, inse att idealet vore att ha inga jordiska begär, blott idel himmelska, en annan sak är att ha det så ställdt.»
»Men jag skulle vilja ha det så ställdt; hvarför kan jag det inte?»
»Du är stoft och synden låder vid dig. Var glad att den gör det på ett för dig kännbart sätt, så att du inte inbillar dig vara fri och högmodas och blir i själfva verket farligare bunden. Hvilket begär är det som oroar dig, det har du inte sagt?»
»Intet som jag kan namnge», svarade hon dröjande, »men det finns där, formlöst egentligen och dock starkt nog att försvaga det himmelska. Med ett ord, jag känner mig så jordisk. Tingen i denna världen börja få för stort intresse för mig.»
Gustaf Adolf blef ej klokare efter detta svar, hvilket föreföll honom undvikande.
»Om det ej är något orätt, som drager dig, behöfver du väl inte känna dig orolig», sade han. »Akta dig för en osund andlighet.»