Elisa satt tyst, vacklande mellan att känna sig bestraffad eller icke förstådd.
Gustaf Adolf stod i ett ovanligt omedelbart förhållande till sin Gud. Han såg så klart och behöfde aldrig grubbla öfver hvad som kunde vara rätt eller orätt. Storslagen och enkel på samma gång, hade han lätt att komma underfund med sig själf och förlorade sig aldrig i dunkla stämningar eller oklara känslor. Med henne var det annorlunda. Det var henne ej alltid lätt att afgöra om det, som rörde sig inom henne, var synd eller ej.
»Hvad säger du om pappas förslag att ta doktor Hessel till lifmedikus?» frågade Gustaf Adolf efter en stund.
»Jag hoppas det inte blir af», svarade hon.
»Tycker du illa om honom?»
»Nej, han intresserar mig mycket, men jag önskar inte alls få honom till dagligt sällskap.»
»Det skulle du ha sagt till pappa; mot din vilja gör han det inte.»
»Det är just det jag vet, och därför teg jag. Inte vill jag, annat än om det är nödvändigt, stå i vägen för hans nöje.»
»Här vid lag tycker jag det är nödvändigt», sade Gustaf Adolf, hvars ridderlighet var väckt. »Jag skall tala vid pappa, innan han hinner säga något åt doktor Hessel.»
»Vet du, jag tycker han förefaller att vara ämnad till något ädelt, som han icke blifvit», sade Elisa.
»Hvem?»
»Doktor Hessel.»
»Åh ja, det har jag inte tänkt på. Men det är han naturligtvis. Alla människor äro ämnade till Guds barn, och det är det ädlaste man kan bli», sade Gustaf Adolf.
Elisa smålog. »Du har alltid blick för hufvudsaken», sade hon. »Du ser hela mänskligheten i blott två färger och har ej öga för de många nyanserna.»
»Åh jo, det har jag nog», sade han lamt försvarande sig mot ett påstående, som tycktes innehålla en beskyllning.
»Det har du icke», vidhöll hon och skakade leende på hufvudet. »Jag skulle nästan kunna vända mot dig den varning du gaf mig nyss, eller en besläktad med den. Är du inte litet för ensidigt andlig? Du bryr dig bara om människan i förhållande till Gud, men för det rent mänskliga i och för sig har du föga intresse. Det finns ju så mycket, som i sig själf hvarken är godt eller ondt, såsom snille, smak, begåfning, utseende och sådant mera. Allt detta gör mänskligheten mångskiftande och intressant.»
»Är det blicken på allt detta, som drar dina tankar från Gud och de eviga tingen?»
»Nej, intresset för människan är något, som jag tänker skall få följa mig in i evigheten, eller hvad säger du?»
»Ja, intresset för det odödliga hos människan.»
»Kan du säga hvar gränsen går mellan det dödliga och odödliga i vårt väsen? Själfva det döda stoftet skall ju uppstå igen.»
»Ja, det är sant. Det är stort att vara människa», sade han tankfullt.
»Och när man intresserar sig för människan, omfattar intresset allt hos henne, då det är omöjligt att afgöra hvad som är stort och hvad som är smått. I ett obevakadt ögonblick kan en människa genom en liten, liten handling röja sin verkliga karaktär tydligare än i en stor gärning, som syns för många och inför världen sätter en viss prägel på henne. Det är så roligt att studera mänskligheten i detalj.»
Hon hade blifvit helt entusiastisk. Han smålog skälmaktigt.
»Är det någon särskild individ du nu experimenterar med?» frågade han.
»Jag försöker komma underfund med alla, som komma i min väg», svarade hon, intet anande.
»Akta dig bara, så att ej känslorna lägga sig i studiet; de förvilla så lätt.»
»De kunna också hjälpa till. Utan känsla uppfattar man mänskligheten som idel trädockor.»
Han skrattade och gaf henne rätt. Bror och syster hade så trefligt tillsammans, att åsynen af prostgården framför dem kom som en öfverraskning.
Elisa fick doktor Hessel till bordsgranne, det föll sig ofta så och var henne ej emot. Hon försökte alltid få klart för sig, hvad folk gick för, men med honom hade detta sig icke så lätt, och det gaf honom ett särskildt intresse i hennes ögon.
En stund efter middagen gjordes musik i salongen. Prostens äldsta dotter spelade, och en af de unga kontorsherrarne från Bergsjö bruk sjöng.
»Hvad tycker ni om herr Salmsons sång, fröken Spitzenholdt?» frågade doktor Hessel Elisa.
»Han har en vacker röst», svarade hon.
»Men hvad är det som fattas? Hvarför rycker han en inte med sig? Utbildning har han, rösten är skolad och han sjunger väl …»
»Ja, just väl», inföll hon med ett litet leende, som visade, att detta knappast var någon förtjänst i hennes tanke.
»Vore det bättre om han slarfvade?»
»Det, som blott är inlärdt, griper icke», sade Elisa utan att akta på frågan. »Han måtte ha upplefvat för litet för att kunna hänföra med sin sång.»
»Stackare», sade doktor Hessel och betraktade med ett halft spydigt, halft medlidsamt leende den unge mannen, som ansträngde sig efter bästa förmåga och såg mycket belåten ut med resultatet.
Om en stund bad värden doktor Hessel sjunga, och ovanligt nog gaf denne genast sitt samtycke.
När han tystnade, var det så ljudlöst i rummet, att man kunnat höra en knappnål falla. Han kastade en hastig blick bort till Elisa, som satt orörlig och såg på honom utan att synas medveten därom. Inspirerad häraf sjöng han ännu ett par bitar. Sedan gick han från pianot trots artiga protester. Prostens dotter slog sig ned där, åtagande sig det otacksamma värfvet att ackompanjera samtalet.
»Sjöng jag väl?» frågade doktor Hessel, när han återtagit sin plats bredvid Elisa.
»Det tänkte jag inte på», svarade hon sanningsenligt.
»Hörde ni om jag upplefvat något?»
»Alltför mycket», undslapp det henne.
Han smålog, road af att se hur hans sång gripit henne.
Hon gaf honom en skygg blick. Han var en farlig människa. Det trotsigt lidelsefulla i hans föredrag hade berört strängar i hennes inre, hvilka ej förr vibrerat. Deras klang förskräckte henne.
Han anade det intryck han gjort och kände sig stolt öfver det.
Hon såg ut genom verandadörrarna, som stodo öppna. Kyrkan syntes, den låg ej långt ifrån. I dess närhet var en graf, till hvilken Elisas hjälpsökande tanke tog sin tillflykt. Hon återkallade i minnet Sven Rises bön för henne, och hon tyckte sig nästan känna det lugnande trycket af hans hand på hjässan. »Helt tillhöra Kristus, bli till välsignelse!» Hur annorlunda mot den brusande sången! Det kom ro i hennes sinne, hvilket dock fylldes med vemod vid förnimmelsen af sin mottaglighet för intryck af allt annat än himmelsk art.
»Kan man upplefva för mycket?» frågade doktor Hessel vid hennes sida.
»Genom att hänge sig åt sådant, som man blir sämre af», svarade hon mera med tanke på sig själf än på honom.
»Hvad till exempel?» frågade han med oskyldig min, undrande hur långt hon skulle våga gå.
»Sådant som skiljer från Gud. Synd», svarade hon fortfarande med sina egna inre själsrörelser och strider i tankarna.
Detta visste dock icke han, och därför träffade honom ordet som ett slag i ansiktet. Synd var visserligen något, som han ej erkände, men icke dess mindre tyckte han det var väl starkt, att hon skulle anklaga honom för det.
»Hvad är synd?» frågade han med en axelryckning.
På svar väntade han ej, utan vände sig med en anmärkning till herr Salmson, som just gick förbi. Denne stannade och strax därpå lämnade doktor Hessel honom och Elisa och gick själf omkring, roande sig med att vara satirisk än mot den ena, än mot den andra. Slutligen förpassade han sig ut på verandan, fördöljande sig och sitt dåliga lynne i dess bortersta hörn. Här lutade han sig öfver räcket och följde oafvändt med blicken myrornas arbete i sanden, dock utan att egentligen veta hvad han såg på.
»Doktor Hessel!»
Han reste sig häftigt. Elisa stod bredvid honom. Hennes ögon uttryckte tydligare än ord förmådde ett afbedjande.
»Jag kom att tänka på, att ni kanske missförstod mig nyss», sade hon. »Ni trodde bestämdt jag menade er?»
»Hvem skulle ni annars menat?»
»Mig själf naturligtvis.»
»Ni? Hvad har ni gjort för synd?»
»Jag talade mera i allmänhet också. Hur kunde ni tro, att jag skulle ge mig till att mästra er, inte mer än jag känner er?»
Hon rodnade för blotta tanken på en sådan taktlöshet å sin sida, och det plågade henne tydligen mycket, att han ens ett ögonblick skulle hafva trott henne i stånd till något dylikt.
»Inte mer än ni känner mig!» upprepade han. »Säg mig hvilka bittra sanningar eller lögner som helst, men kalla er icke främling för mig.»
Vid dessa hans ord stelnade hon till en smula och såg bort, men efter några ögonblick vände hon sig åter till honom.
»Gärna för mig må vi vara vänner», sade hon med sitt sympatiska leende.
Hvarför skulle hon vända sig ifrån honom, då hon kände sig dragen till honom? Ej fick hon låta inverka på sig af småaktigt skvaller. Själf trodde hon på platonisk kärlek, ty den hade hon en gång erfarit; hvarför skulle hon då ej tro på en sådan vänskap? Ett öppet närmande var mera i hennes smak än att leka kura gömma; förklarad vänskap skulle fördrifva dold kurtis.
I detta ögonblick kände han sig mäktigt påverkad af hela hennes personlighet, han tyckte, att han blifvit en bättre människa. Han böjde sig för det evigt kvinnliga som för sin gud.
På hemresan fick Irene giggen för sig och Helmer. Elisa hade ej lust till något förtroligt samtal den kvällen, ej ens med Gustaf Adolf.
Då man for förbi kyrkogården, lutade hon sig ut ur vagnen och sökte med blicken stenkorset på Sven Rises graf. Hela vägen hem satt hon tyst, och då hon blef tilltalad märktes mer än en gång, att hon ej följt med i samtalet.
21.
»Så länge han är borta!» klagade Irene, som med dröjande steg kom öfver gräsmattan i trädgården, där Elisa roade sig med att kratta gångarna fina till söndagen, det var nämligen lördagskväll.
»Gå och möt dem!» svarade denna.
»Jag vet ju inte från hvilket håll de ämna komma; jag har först varit uppåt ån ända till ängarna och sedan nedåt till första fallet, men de synas ej till», förklarade Irene i samma bedröfliga ton.
Hon tog en prästkrage och plockade sönder den blad efter blad, upprepande ja och nej. Svaret måtte ej ha utfallit efter hennes smak, ty hon slängde förargad bort blomman och plockade med en viss ifver en ny. Men äfven den gäckade hennes förhoppningar.
»Tror du på prästkragar?» frågade hon.
»Som orakel? Nej. Gör du?»
»Inte precis, men det försätter mig alltid i dåligt lynne att få nej af dem.»
»Låt då bli att fråga dem eller håll i, tills du får ja», föreslog Elisa.
Irene lydde det senare rådet och blef så ifrig i sin jakt efter prästkragarnas ja, att hon ej märkte, hur den otåligt efterlängtade Helmer nalkades i sällskap med hennes bror. Hon såg honom ej förr än hon hörde hans röst tätt bredvid sig. Då sprang hon jublande upp och förebrådde honom ifrigt, att han kunnat dröja så länge borta. Om hon anat, att han skulle göra det, hade hon gått med, förklarade hon.
Helmer besvarade sin fästmös smekningar och ord, men dock undgick honom ej den förvånade blick Elisa sände efter Gustaf Adolf, som med mulet ansikte och utan ett ord fortsatte sin väg upp till byggningen.
»Hvad är det åt Gustaf Adolf?» frågade hon.
Helmer smålog urskuldande.
»Vi träffade doktor Hessel i Hanebyskogen och kommo i språk med honom. Olyckligtvis föll talet på andliga ämnen, och det blef dispyt.»
»Och Gustaf Adolf förgick sig?»
»Ledsamt nog måste jag erkänna, att han gjorde det.»
»Och doktor Hessel?» frågade Elisa.
»Var lugn som en filbunke, men road af att retas. Svår är han alltid att vederlägga, men omöjlig, då man blir het.»
»Hvarför svarade icke du honom?»
»Jag försökte, men Gustaf Adolf blef ond på mig också, ty jag gjorde åtskilliga medgifvanden, som upprörde honom. På hemvägen fick jag mina fiskar varma för det.»
»Gustaf Adolfs vrede är intet att taga sig när af», sade Elisa, mån om att urskulda sin älsklingsbror; »den går öfver lika lätt som den flammar upp.»
»Det vet jag», erkände Helmer beredvilligt, »därför brydde jag mig icke det ringaste om den för min egen del, men för doktor Hessels skull gjorde den mig ledsen. Han, som inte känner Gustaf Adolf så väl, fick kanske en dålig tanke både om honom och hans kristendom.»
»Hvad talade ni om?» frågade Elisa.
»Om försoningen och lifvet efter detta.»
»Ingenting sätter Gustaf Adolf så i eld och låga, som när något säges emot korset», anmärkte Elisa.
»Men det är illa, ty skall man uträtta något i en diskussion, får man inte bli het. Enligt min tanke vinner man också mycket mer genom att sätta sig in i sin motparts åsikter och göra så många medgifvanden som möjligt, än genom att för mycket hålla på sina egna.»
»Blir man inte bra lätt vacklande om man det gör?»
»Sanning framför allt.»
»Naturligtvis, det är just Gustaf Adolfs lösen. Inte tror du väl, att han bara för att få rätt håller på något, som han ej är fullt öfvertygad om?»
»Nej, det förstås, men hans hetta kan förleda honom till öfverdrifter. Och så uttalar han sig så oförbehållsamt om saker och ting af sådan art, som man bör behandla med stor försiktighet.»
»Såsom till exempel?»
»Lifvet efter detta. Vi talade om det i dag, och Gustaf Adolf förklarade sig tro på fördömelsens möjlighet. Det borde han ha hållit inne med; jag såg hur doktor Hessel hårdnade till invärtes. Det finns ju ställen i bibeln, som tyda på alltings återställelse; jag tycker Gustaf Adolf hellre borde vilja tro på dem.»
»Visst vill han», försvarade honom Elisa, »men han kan ej därför bortförklara de ställen, ur hvilka den förra uppfattningen framgår, helst som dessa äro både fler och tydligare.»
»Men hvarför skall allt vara så dunkelt, hvarför sådana motsägelser i bibeln?» utbrast Helmer.
Han tycktes alldeles ha glömt sin fästmös närvaro för intresset af detta samtal med Elisa. Irene var icke nöjd, hon försökte flera gånger göra sig påmind, men utan framgång. Elisa ritade tankfull med krattan i sanden.
»Kanske för att utröna hvilka, som verkligen vilja tro», sade hon, »ty vill man, så kan man.»
»Det var ett djärft påstående.»
»Icke alltför djärft ändå.»
»Hur kan du då förklara, hvad du nyss sade, att Gustaf Adolf vill tro på alltings återställelse, men tror på fördömelse?» frågade Helmer, säker på att ha fått henne i fällan.
»Den vilja jag talade om är en till Gud hänvänd vilja, som begär honom och är färdig att släppa allt annat, om så fordras. Med en sådan vilja nalkas man Guds ord som dess lärjunge och icke som dess mästare.»
»Men det är en känd sak, att de mest motsatta åsikter stödja sig på bibeln och det med fog», invände Helmer.
»Kommer man till bibeln med verkligt lifsbehof, förirrar man sig icke där», svarade Elisa. »Då bibelstudiet går jämsides med lifvet och erfarenheten, får man en fast och lefvande öfvertygelse. Gustaf Adolf skulle nog ej tro på fördömelsen, om han ej känt sig själf fördömd.»
Helmer eftersinnade.
»Man kan göra så olika erfarenheter», sade han; »jag för min del känner mig icke och har aldrig känt mig fördömd, fast jag nog vet med mig mycket, som är orätt. Kanske är det därför, som läran om fördömelsens möjlighet stöter mig så för hufvudet, att jag ej kan med den. Om Gustaf Adolf åtminstone ville medge så mycket, som att frågan är oafgjord, men det gör han inte, utan förklarar öppet, att han tror på möjligheten af eviga straff.»
»Och det gör han rätt i», sade Elisa, »ty, är det som han tror, då är det kärlekslöst, ja grymt att förklara att alla bli saliga. Och skulle han misstaga sig och onödigtvis framhålla evighetsvikten af att söka frälsningen i dag hellre än i morgon, så är ju ändå ingen skada skedd.»
»Mången kan stötas bort af läran om de eviga straffen.»
»Nå hvad gör det, om allt ändå blir bra till sist? Men finns det evigt straff, är det förfärligt att insöfva i falsk säkerhet i stället att låta sanningen ljuda, medan det ännu är tid att undgå domen.»
Helmer Bro funderade. Onekligen fann han Elisas lösning på gåtan praktisk, men den tilltalade honom ej.
»Det är ett hårdt tal», sade han.
»Men månne det icke är saltets sälta?» sade Elisa.
Han skakade på hufvudet.
»De måste kunna förklaras på annat sätt, dessa ställen om evig dom», sade han.
»Förlorar inte Guds ord sin omskapande kraft för oss, om vi vrida och vända det för att få det att passa in med våra tycken och känslor?» sade hon. »Det bästa är, att låta det träffa oss, äfven då det går igenom som ett tveeggadt svärd.»
»Men inte då det tycks förvränga Gud och göra honom till en grym tyrann.»
»En grym tyrann!» upprepade hon. »Han, som af kärlek dog för världen på förbannelsens kors, hur skulle han kunna vara en grym tyrann? Och det är i hans hand, som världsdomen hvilar. Nog dömer han bättre än vi.»
Helmer svarade ej på detta hennes sista argument. För henne var det tydligen alldeles tillräckligt, och fastän det icke förmådde tysta alla hans tankes frågor, fann tanken ingen invändning, som kunde vederlägga det, ty det var hjärtats språk.
»Du vänder dig inte till mig en enda gång, Helmer», hördes nu Irene puttra. »Först dröjer du borta så förfärligt länge, och när du ändtligen kommer, pratar du bara med Elisa.»
Helmer tog försonande hennes arm och aflägsnade sig med henne. Den själföfvervinnelse det kostade honom att göra detta på ett älskvärdt sätt märkte icke Irene. Men Elisa såg efter dem, undrande om hon borde ge sin lilla syster ett råd.
Gustaf Adolf var ovanligt allvarsam hela kvällen. Följande morgon frågade honom Elisa, om han ämnade sig i kyrkan. Hon väntade ja och blef ganska förvånad, då han svarade ett afgjordt nej. Han märkte hennes undran och tillade som förklaring, att han måste förrätta en annan gudstjänst den morgonen. Då gick ett ljus upp för henne.
»Skall du förrätta den på Bergsjö?» frågade hon leende.
»Har Helmer skvallrat på mig?»
»Han behöfde inte ha sagt mer, än att ni kommo i dispyt om andliga ting, för att jag skulle veta, hur min hetlefrade herr bror tog sig ut i den dispyten», svarade hon, lindande in förebråelsen i den största ömhet.
De stodo på balkongen. Han såg bort mot Hanebyskogen, medan ett uttryck af ädel sorgsenhet besjälade hans drag.
»Gud välsigne din gudstjänst i dag, älskling!» sade hon innerligt.
Han vände sig till henne och såg hennes ögon stråla med fuktig glans.
»Elisa, hur skulle det gå med oss, om Herren förlorade tålamodet lika lätt, som vi förlora det mot hvarandra? Jag förstår inte, hur han kan ha fördrag med mig. Men att han har det, det känner jag. Min älskade Herre!»
Den unge mannen var tydligen djupt förödmjukad, men genomträngd af denna öfversvinneliga lycka, som endast förnimmelsen af Guds oförtjänta kärlek kan ingifva.
Strax efter frukosten gick kyrkskjutsen, men Gustaf Adolf tog ensam vägen genom Hanebyskogen i lydnad för den uppmaningen: »Gå först bort och förlik dig med din broder!»
Han gick med raska, spänstiga steg och njöt af att gå. I fulla drag inandades han barrskogens doft, och i sitt hjärta talade han oförtäckt med sin och naturens Herre.
Kommen till Bergsjö bruk frågade han efter doktor Hessel och blef visad till dennes rum. Doktorn var ej klädd ännu. Ibland föll det honom in att ligga halfva förmiddagen, men om så skulle vara kunde han stiga upp midt i natten, utan att det därför märktes någon skillnad på honom.
»Stig in!» svarade han, då han hörde en kort, käck knackning på sin dörr. Så knackade ingen här i huset.
Doktorn syntes därför icke förvånad, när Gustaf Adolf trädde öfver tröskeln.
»Kommer du för att fortsätta dryftningen af helvetesfrågan, min vän? Var barmhärtig och skjut upp därmed till en svalare årstid. Då kan det verka välgörande att höra talas om lågor, men nu, när solen steker …»
Han fullbordade ej meningen, utan dök ned med hela ansiktet i sitt tvättfat och frustade och plaskade som en flodhäst.
Gustaf Adolf smålog och väntade, tills tvättningen var undanstökad och doktorn befriat sina öron från tvålvattnet.
»Jag kommer inte alls för att tala om helvetet», sade han då, »jag kommer för att be dig om förlåtelse.»
»Jaså. Hvad för då? För att du i går dömde mig att draga till helvetet?»
»Det gjorde jag icke.»
»Inte precis med de orden, det erkännes, men andemeningen var dock i den stilen.»
»Jag ber dig om förlåtelse för min häftighet.»
»Åh, den bekom mig inte det ringaste.»
»Nej, det trodde jag inte heller», sade Gustaf Adolf, »men det var i alla fall orätt af mig att bli ond och i all synnerhet då jag förfäktade min saktmodige Mästares sak. Jag ber dig, Hessel, döm ej kristendomen efter mitt uppförande! Jag misspryder så ofta min Frälsares lära.»
Den unge mannen stod där så ärligt varmhjärtad och ödmjuk, att satiren dog bort på doktor Hessels läppar.
»Om alla missprydde den kristna läran som du, så …» sade han nästan hjärtligt och räckte Gustaf Adolf handen. »En uppriktig svärmare högaktar jag alltid, om jag än ler åt hans svärmeri.»
»Tron är ej svärmeri», sade Gustaf Adolf.
»Bevisa mig det, den som kan. Förr än jag fått skärskåda en kristens lif ända in i döden, tror jag icke på det.»
»Jag önskar, att du finge se mig dö och att min död blefve sådan, att du vunnes genom den», sade Gustaf Adolf, och det hördes tydligt, att hans önskan var uppriktig.
Doktor Hessel log ett godt leende.
»Skall jag bli ’vunnen’, som du kallar det, hoppas jag bli vunnen med mindre.»
»Med mindre!» upprepade Gustaf Adolf. »Du blir ej vunnen med det ens. Min önskan var enfaldig; ingen vinnes med mindre än Guds Sons död.»
Doktor Hessel såg, hur kärlek till Gud och människor lyste ur Gustaf Adolfs ögon, och han kom ovillkorligen att tänka på uttrycket »ljusets barn».
En ädel motvilja för att med sin egen otro och satir profanera den unge mannens goda grep honom.
»Du skall ej kasta dina pärlor för svin», sade han hastigt.
»Jag har flera gånger hört dig citera bibeln; brukar du läsa den?» frågade Gustaf Adolf.
»Inte nu, men det var en tid då jag gjorde det.»
»Börja igen!» uppmanade Gustaf Adolf med denna vinnande rättframhet, som var honom egen.
Åter framkallades det goda leendet kring doktor Hessels mun, men det förjagades snart igen af ett mörkt minne, som följde honom likt en skugga, hindrande honom från att komma till ljuset.
»Bibeln är förstörd för mig», sade han; »jag kan ej läsa den utan att höra en salvelsefull röst skära i mina öron.»
»En skrymtares. Jag trodde på honom som på guld. Det var i mina unga år på sjön. Han fick mig andligt sinnad en tid, men snart kom jag underfund med honom, och då rök hvarje intryck han bibringat mig. Han var en hvitmenad graf, en lismande skurk.»
»Döm icke alla kristna efter ett så sorgligt undantag!»
»Han var intet undantag. Ej långt efter sedan jag skilts från honom träffade jag på en till i samma stil, och då blef det alldeles slut med min tro på Gud och Guds människor. Den senare skurken åtnjuter ännu stort anseende och är en stackars församlings öfverhufvud, men jag vet hvad han går för. Jag säger dig, ger du dig ut för en andans man, så låt ej köttet lefva i smyg!»
Gustaf Adolf hade blifvit mycket allvarsam. En känsla af oro och ansvar öfverväldigade honom. Stora kraf ställas på lefvande Guds tjänare, och det med rätta. Det är ingen lek att vara den Heliges redskap. Men krafven fyller han själf, och redskapen håller han i sin hand. Det gäller blott att vara öppen och ärlig inför honom, icke sky att draga fram sin orenhet inför hans heliga blickar, men öppna hjärtat och låta Guds ljus lysa in i dess lönligaste vrår. Var vaksam du Jesu Kristi stridsman, så att du lyssnar och hör de smygande stegen till och med af ditt minsta och mest fördolda fel, att det icke varder dig till fall! Men vaka, bed och strid i din Herres gemenskap och under hans ögon, ty »om Herren icke bevakar staden, så vaka väktarne fåfängt».
22.
Det var en strålande oktoberdag. Trädgårdens röda och brandgula träd speglade sig i ån, som tog deras fallande blad med sig i sitt lopp.
Elisa gick öfver spången till Hanebyskogen. Hon stannade ett ögonblick och såg ned i det förbiglidande vattnet. Rastlöst, utan uppehåll hade det glidit så i människoåldrar, en bild af tidens ström. Hvadan och hvarthän?
Hon gick vidare, fördjupande sig i den stora, underbara skogen, som hon älskade. Solen lyste förgyllande på höstens glänsande matta under löfträden. Längre in togo barrträden öfverhand. Men solens makt var stor äfven här. Tallarnas brunskaliga grenar blefvo röda i det glödande skenet, och öfver de mörka granarna låg solljuset tilldragande som det sällsynta leendet i ett allvarligt anlete.
Ån gick i många slingringar, så att Elisa, fast hon aflägsnat sig ifrån spången, snart träffade på den igen. Då följde gångstigen en stund dess strand. Elisa såg på det hvita vattenskummet och lyssnade till dess vemodiga, högtidliga sång. Hon förstod den, hon tyckte att den sjöng ut hennes egen starka längtan till målet.
Snart gingo stigen och ån åter i sär. Dånet från forsen mildrades genom afståndet, men hördes alltjämt som en mäktig underton, ensam beständig bland naturens alla växlande och tillfälliga ljud.
Plötsligt stannade Elisa. Hon var kommen upp på en höjd, hvarifrån stigen gick ned i en dal, där träden växte glesare. Därnere kom doktor Hessel i jaktdräkt med bössan på axeln och följd af sin hund.
Elisa tänkte vända om, innan han märkt henne, men glömde sin afsikt i följd af ett litet drama, som helt oväntadt utvecklade sig för hennes blickar. Doktor Hessel, hvilken ej tycktes befinna sig i samma solskenslynne som naturen, sparkade vresigt till en sten, öfver hvilken han hållit på att snafva. Han gjorde det med sådan kraft, att den flög ett stycke bort och träffade hunden, som gaf till ett ömkligt tjut. I stället för att trösta det stackars djuret, röt doktor Hessel åt det. Nervöst känslig som alla fågelhundar, kröp hunden gnällande och med slokande svans fram mot sin herre. Detta måtte ytterligare retat denne, ty han gaf hunden ett rapp.
Elisa, som var stor djurvän, kunde ej förhålla sig lugn inför en sådan orättvisa. Hon skyndade hastigt ned. Doktorn blef så häpen, då hon med ens stod framför honom, att han glömde hälsa. Hon tycktes ej märka det. I hennes ögon brann en eld, som han ej sett där förr.
»Hur kan ni?» frågade hon med en röst, som darrade af ovilja.
Han svarade ej, bara såg hur storartadt vacker hon var i sin harm. Hans blick måtte skvallrat härom, ty plötsligt sänkte hon sin med en känsla af blygsel. Hon begärde en annan makt öfver människor än den hennes yttre gaf henne.
När hon såg ned, föll hennes blick på hunden, som ännu kuschade för sin herre. Drifven af medlidande försökte hon draga hunden till sig. Men han var alldeles likgiltig för henne och hennes smekningar. Han stretade för att komma ifrån henne till sin husbonde. Då insåg hon, att om hon ville trösta honom, måste det ske på annat sätt. Kanske stod det i hennes makt. Hon reste sig och såg på doktorn.
»Var vänlig mot er hund! Ser ni inte hur han tigger?» sade hon på en gång bedjande och befallande.
Han såg föraktligt på hunden, som, uppmuntrad af denna blick, gnällande och med ryckiga rörelser närmade sig.
»Hvad ger ni mig då?» frågade doktor Hessel.
»Hvad begär ni?» frågade hon tillbaka i kort ton.
Ja hvad? Det hade han ej klart för sig. En kyss? Nej, hon var ej den man vågade begära sådant af. I skärpet bar hon en knippa höstblomster, men det föreföll honom som en faddhet att äska den. Han ville hafva något mycket mera, något som icke kunde begäras, utan måste vinnas på annat sätt, det förstod han, då han kom att se in i hennes ögon och läste förakt där. Han framställde ingen begäran, utan lockade blott på hunden, som öfverlycklig hoppade upp och slickade hans händer.
»Du förlåter din herres grymhet, du, fast du varit föremål för den; du är ej så sträng och fordrande du», sade han sakta.
Orden voro ställda till hunden, men det på en gång bevekande och förebrående tonfallet var för Elisa.
Hon stod tyst bredvid. När han åter såg upp, läste han i hennes ögon ett annat uttryck än nyss.
Hon smekte hunden. Nu först brydde han sig om henne, sedan han väl vunnit hvad som förefallit honom lifsviktigt.
»Hundars tillgifvenhet är verkligen rörande», sade hon för att bryta tystnaden, hvilken hotade att bli alltför innehållsrik.
»Den har något krypande, som är äckligt», sade han.
»Åh, visst inte. Inte hos en hund», sade Elisa och strök med välbehag djurets vackra, silkeslena hufvud.
»Visst är det äckligt att bli slickad på handen af den man piskar», vidhöll doktorn.
»Jag tycker det om något skulle få en att blygas öfver piskrappen, i synnerhet då de äro så orättvisa som edra nyss», svarade hon. »Och ni blygs bestämdt, gör ni icke?»
»I så fall är det åtminstone icke hundens förtjänst.»
»Hvems då?» frågade hon, men ångrade genast frågan.
Hon var viss om svaret. Det lät ju som om hon gått med håfven. För att hindra honom lägga något däri, fortfor hon ögonblickligen i lätt skämtsam ton:
»Ni skulle inte ha blygts öfver ert fula uppförande, om ingen råkat bevittna och ogilla det. Då har jag uträttat åtminstone något på min skogsvandring, som jag trodde jag företagit bara för ro skull. Nu är det hög tid att gå hem igen, sedan jag uppfyllt min mission.»
Hon räckte honom handen till farväl. Ogärna såg han, att hon lämnade honom, men hon var ej den man följde mot hennes vilja. Han bugade sig och förde hennes hand till sina läppar. Hon rodnade lätt, men låtsade som om hon ej fäst sig vid hans handling.
»Lycka på jakten», sade hon.
»Så skall man inte säga», varnade han.
»Det vet jag, och just därför säger jag det.»
»Ni unnar mig ingen lycka således?»
»Inte i ett sådant företag som att gå ut och döda bara för ro skull», förklarade hon leende, klappade hunden och aflägsnade sig.
Hur artig, ja vänlig hennes afskedshälsning än var, låg det något ofrivilligt drottninglikt i hennes sätt att åter höja hufvudet. Det var knappast något i hennes yttre han beundrade så mycket som just detta hennes sätt att hälsa; det låg så mycken karaktär i det.
Han stod och såg efter henne och kunde ej fatta hvad som kommit åt honom. Hvarför följde han henne icke, då han ville det? Aldrig hade han varit så blygt hänsynsfull mot en kvinna förr. Aldrig hade han böjt sig för någon varelse så som för henne, och ändå led ej hans manlighet det minsta afbräck härigenom, snarare tvärtom.
23.
Vintern låg hvit öfver Elghyttan, och hemtrefnaden slog sig ned inomhus vid flammande brasor i skymningen och hos fliten kring tända lampor.
Irene sydde beskäftigt på sin utstyrsel. Man log åt hennes ifver att börja med den redan, då bröllopet ännu hägrade i en oviss framtid.
»Det kan bli förr än någon anar», svarade hon med ungdomens hoppfulla tro på oväntade, lyckliga förändringar.
Men fram på vintern lade Elisa märke till, att den yngre systern ibland föreföll orolig och nervös, i synnerhet postdagarna. Ej heller sydde hon med samma beskäftiga ifver som först i början. Emellanåt lät hon arbetet sjunka ned i knäet och satt sysslolös stirrande framför sig. Tilltalade man henne då, spratt hon upp, som om hon blifvit väckt, och frågade man hvad hon funderade öfver, svarade hon skrattande, att hon naturligtvis alltid tänkte på Helmer. Och svaret var sant, men hon försökte dölja, att dessa tankar ej voro så odeladt glada som förr. Hela hösten hade Helmer visat sig som en dålig brefskrifvare, men nu hade han börjat blifva alltför usel i detta afseende. Det hände att Irene hann skrifva tre, fyra gånger, innan svar kom. Och när hon ändtligen fick ett bref, gömde hon det, så att ingen skulle se hur tunt det var. Ej ens för sig själf ville hon erkänna hur torrt och kallt innehållet föreföll.
När postväskan anlände, fick ingen annan än majoren öppna den. Detta gjorde han alltid med mycken högtidlighet i sitt rum. Han var road som ett barn och retades förtjust med de kringståendes otålighet.
»Där är ett bref till mig. Åh, ge mig det!» bad Irene ifrigt och sträckte ut handen.
En liflig rodnad färgade hennes kinder, ty kuvertets innehåll syntes tjockare än vanligt.
»Nå nå, vänta tills jag får sätta på mig glasögonen och se, om det verkligen är till dig; det kanske är till mig, när allt kommer omkring», sade majoren och försökte lekfullt hindra henne, men hon var honom för kvick, snattade till sig brefvet och sprang skrattande sin väg.
»Du ser så bekymrad ut. Är det därför, att du intet kärleksbref får?» frågade majoren och betraktade Elisa med en putslustig min.
Hon log förströdd och försökte slå bort den oförklarliga beklämning, som gripit henne vid åsynen af Irenes förtjusning. Hon förstod ej sin medömkan. Var den en ond aning?
Elisa läste tidningen, men ertappade sig efter en stund med att icke uppfatta någonting. Då valde hon en mera mekanisk sysselsättning, som band tanken utan att kräfva dess medverkan.
Det blef kvällsdags utan att Irene visade sig. En jungfru, som skickades upp på hennes rum, kom tillbaka med det beskedet, att fröken Irene låg på soffan i hufvudvärk och inte ville hafva någon mat.
Sedan Elisa ätit, gjorde hon i ordning en kopp te och gick upp med den till systern.
Det var alldeles mörkt i rummet, fast rullgardinen var uppe och februarinattens stjärnhimmel sågs gnistra därute.
Elisas hjärta klappade af oro, och hon både längtade och fruktade att få del af den sorg, som hon kände hade gjort sitt insteg här. Hon tände lampan och ställde den i ett hörn, hängande en tjock skärm för, så att soffan förblef svept i halfmörker. Sedan öfvertalade hon Irene att dricka teet.
»Stod det något sorgligt i brefvet?» frågade hon, då hon ställt tillbaka koppen på bordet.
»Hvarför tror du det?» frågade Irene med tillkämpadt lugn, hvilket dock strax öfvergaf henne.
Elisa strök sakta den gråtande flickans panna och hår. Ingen förstod bättre än hon att inlägga vältalig ömhet i en dylik smekning.
»Min aning säger mig ofta i förväg, när något skall hända en af dem jag älskar mest», sade hon så kärleksfullt, att Irenes förbehållsamhet brast.
»Han älskar mig inte. Läs brefvet!» sade hon med kväfd röst.
Elisa tog de fullskrifna pappersarken och gick bort till lampan. En sökande mattighet gjorde det svårt för henne att gå de få stegen. Stackars, stackars lilla Irene! Hur skall hon kunna bära detta?
Det bref Elisa läste hade tydligen varit ytterst svårt för Helmer att skrifva, men han förklarade sig nödsakad att göra det. Irene hade rättighet att veta sanningen, och han var äfven skyldig sig själf att säga den. Hans känslor för henne hade svalnat, men han hade skjutit upp och skjutit upp med att säga henne det rent ut, i hopp att hon skulle märka det ändå. Nu bad han om förlåtelse för sin uppriktighet och för att han ej varit uppriktig förr. Om Irene led skulle hon veta, att han led icke mindre. Det är värre att nödgas tillfoga smärta än att blifva smärtad, skref han.
Elisa tänkte tillbaka på den flydda sommaren. Hvilket förtroende hade hon ej satt till Helmer, och hur lugn hade hon ej känt sig vid tanken på, att han skulle taga vård om hennes lilla barnsliga och känsliga syster! Och nu, hur hade han ej svikit hennes förtroende!
Hon gick tillbaka till soffan och öfvertalade Irene att gå till sängs. Sedan satte hon sig hos henne på sängkanten.
Lugnande ord talade hon till henne som till ett barn, söfvande ord om att hon inte skulle tänka på någonting i kväll, bara sofva. Det skyddande mörkret dolde henne så skönt. Det var stilla och tyst, ingenting kunde nå henne här, och Guds änglar höllo vakt. Elisa talade som hon skulle velat tala till sig själf i en stund, då bitter och förödmjukande smärta fallit öfver henne och hon behöft hämta styrka till att kunna andas igen.
Uttröttad af föregående sinnesrörelse och nu vaggad till ro af systerns ömhet, somnade Irene slutligen ifrån sin sorg.
Elisa satt kvar en stund för att se om sömnen skulle stanna, sedan gick hon in till sig.
Följande dag, då Irene kom ned till frukosten, var hon ovanligt blek och tyst. Ingen anmärkte dock på det, ty Elisa hade underrättat familjen om hvad som inträffat samt bedt, att man skulle skona Irenes känslor genom att ej låtsa om något. Majoren visade en påfallande ömhet mot sin yngsta dotter och smekte henne oupphörligt utan synbar anledning, men för öfrigt lyckades han märkvärdigt bra i att efterkomma Elisas uppmaning. Christian såg besvärad ut, hvilket alltid var fallet, då han kom i beröring med sorg. Tant Cilla torkade sig då och då i ögonen och talade ej ett ord om sitt hälsotillstånd och var därför ovanligt tyst.
Dagen gick, nästa dag likaså, och alltjämt var Irene lika blek och stilla. Hon grät icke, men höll sig undan och tycktes plågas af vänlighet, liksom misstänkte hon att sådan ej kunde visas henne annat än af medlidande. Hon hade blifvit så djupt sårad i sin kärlek, att all hennes lilla viktighet försvunnit och hennes sinne var sjukt.
Ett par dagar hade förflutit sedan det olycksdigra brefvets ankomst. Det var skumt. Elisa sysslade med att tända en brasa i hvardagsrummet, för att där skulle blifva riktigt varmt till kaffedags, då tant Cilla och fadern skulle komma dit. De voro frusna af sig båda två, och i synnerhet när de nyss vaknat från sin grundliga eftermiddagslur.
Snart brann elden lifligt, och Elisa reste sig för att gå ut med vedbäraren, men där stod Irene bakom henne, tydligen med något på hjärtat. Elisa lade undan vedbäraren i ett hörn, drog tant Cillas länstol till brasan och tvingade ned Irene i den. Själf satte hon sig på armstödet.
»Hvad är det, älsklingen min?» frågade hon.
Irene stålsatte sig mot det ömma tonfallet för att ej brista i gråt af medömkan med sig själf.
»Jag borde skrifva till honom, borde jag inte? Men jag kan ej, jag vet inte hvad jag skall säga», svarade hon med ansträngning.
Elisa måste svälja något, som steg henne åt halsen, innan hon kunde tala.
»Du behöfver ingenting skrifva, om du finner det svårt; det är nog att bara skicka ringen», sade hon slutligen.
Irene ryckte till och såg stort på henne. Skicka tillbaka ringen, bryta förlofningen! Därpå hade hon ej tänkt. Helmer hade ej häntydt på något dylikt i sitt bref, men Elisa tycktes anse att ingenting annat kunde komma i fråga. Och kanske, ja troligtvis hade Helmer just åsyftat det. Nu förstod Irene. Hon sänkte hufvudet, och den sista lilla återstoden af hopp och själfkänsla öfvergaf henne. En sorts bedöfning kom öfver henne, hon kunde ej samla sina tankar, blott ett tycktes klart: hon måste göra hvad man väntade. Men hon ägde ej kraft till mer än att draga ringen af sitt finger och lämna den till Elisa.
»Gör det du!» bad hon hjälplöst.
Och Elisa gjorde det.
24.
Helmer Bro satt hos sig i Upsala och höll i handen den ring han en gång gifvit Irene.
Ej hade han brutit sitt löfte, hon hade frivilligt gifvit honom det tillbaka, och intet rådde han för att känslan svalnat. Så svarade han oroande inre anklagelser.
Det plågade honom att se på ringen, han lade undan den. I stället betraktade han omslaget till det lilla paket, som innehållit ringen. Där stod hans namn och adress, men ej med Irenes stil.
Hade Elisa läst hans bref? Dömde hon honom hårdt för hvad han ej kunde hjälpa?
Hvarför hade ingen af systrarna skrifvit en rad till honom? Ansågo de honom icke värd det, kanhända? Om Irene verkligen älskat honom, så skulle hon väl ej velat skiljas från honom på detta tyst fientliga sätt, tänkte han. Och Elisa med sin stora själ borde hafva förstått honom, förstått, att han framför allt måste vara sann. Det var han ju skyldig både sig själf och andra. Men i stället hade hon bemött honom, som om han gjort något mycket orätt.
Han kände ett obetvingligt behof att rättfärdiga sig särskildt inför Elisa, och satte sig därför ned och skref ett långt bref till henne. Brefvet andades en värme, som dock icke omfattade Irene, fast brefskrifvaren erbjöd sig att stå vid sitt en gång gifna löfte till denna, i fall Elisa ansåge, att han borde det. Han lämnade sitt öde i hennes händer, hon fick afgöra, hur han skulle handla.
Sedan brefvet var färdigt, gick han ut och lade det i postlådan.
Då han vände sig om, mötte han Gustaf Adolf, den siste han velat träffa just nu.
»Jaså, ett bref till Irene?» sade denne, men blef hastigt allvarsam, då han såg närmare på sin vän.
»Hvad är det? Har något ledsamt händt?»
»Något som kanske kommer att kosta mig din vänskap», svarade Helmer.
Gustaf Adolf gaf honom en forskande blick.
»Hvem var brefvet till?» frågade han hastigt.
»Till Elisa.»
»Hvarför skrifver du till henne? Är Irene sjuk?»
»Nej», svarade Helmer och tillade, att han ogärna ville förklara sig på gatan.
»Kom upp till mig då?»
Tysta gingo de vägen fram till Gustaf Adolfs studentrum. Han bodde i en dublett tillsammans med Torvald, som för tillfället var ute.
»Är det något på tok mellan Irene och dig?» frågade Gustaf Adolf och tände lampan.
Helmer svarade med en lång förklaring, som hotade att aldrig komma till saken.
»Säg rent ut hvad som har skett», afbröt Gustaf Adolf, hvilken icke älskade dröjsmål och omvägar.
Helmer kände sig stucken, men efterkom uppmaningen.
Gustaf Adolf teg några ögonblick.
»Skurk!» var allt hvad han sedan sade, men det sades med kläm.
Helmer tålde aldrig att blifva dömd af människor, ej ens då han dömde sig själf. Kände han sig än så stukad i sitt innersta, lät han aldrig märka det. I detta fall ansåg han sig ej alls hafva handlat skurkaktigt, snarare rätt, och därför kände han sig som martyr. Dock brusade han ej upp, utan såg Gustaf Adolfs häftighet med öfverseende. Försvara sig ville han i alla fall och började i saktmodig ton sina ursäkter. Men Gustaf Adolf brydde sig ej om att lyssna till dem.
»Ditt handlingssätt är oursäktligt», förklarade han.
»När du lugnat dig, skall du nog döma mig rättvisare», sade Helmer med kränkt värdighet; »jag bröt ej förlofningen, det var Irene som gjorde det, och i mitt bref till Elisa erbjuder jag mig att återknyta förbindelsen, om hon anser det bäst.»
»Hvem?»
»Elisa.»
»Hvad har hon med saken att göra? Det är väl med Irene ensam du skall göra upp den.»
Helmer rodnade.
»Irene gaf mig icke ett ord till svar, utan lät Elisa skicka ringen», urskuldade han sig.
Gustaf Adolf anade, att den lilla systerns stumhet blott var en följd af öfverväldigande smärta. Den tanken gaf ny eld åt hans vrede.
»Har du betänkt ditt ansvar?» utbrast han. »Hon blir sjuk, så känslig som hon är.»
Helmer våndades invärtes, men bibehöll sitt yttre lugn.
»Hvad vill du, att jag skall göra?» frågade han. »Icke kan jag väl lefva i en lögn?»
»Åh strunt!» svarade Gustaf Adolf, då han ej fann någon bättre invändning mot den andres patetiska ord.
»Du vet inte hvad du fordrar af mig», fortfor Helmer. »Ett äktenskap utan kärlek skulle demoralisera mig, det skulle hindra min utveckling.»
»Jaså, du sätter din utveckling framför allt annat och frågar inte efter, om den kostar ett krossadt hjärta mer eller mindre!» utbrast Gustaf Adolf med ovilja.
Helmer reste sig. Han var blek och kände sig söndersliten i sitt inre.
»Du anar inte, hur bittert din hårda dom drabbar mig. Jag lider i sanning tillräckligt förut. Omöjligt kan jag hafva handlat annorlunda. Är det så fördömligt, att jag sagt Irene sanningen?»
Det sorgsna i tonen mildrade något Gustaf Adolfs vrede, som ändå aldrig kunde vara långvarig.
»Det orätta ligger egentligen däri, att du skall ha en sådan sanning att säga henne», sade han efter några ögonblick.
»Kan jag hjälpa, att mina känslor svalnat?»
»Kanske inte. Men du kunde åtminstone erkänna, att du är en vankelmodig stackare, i stället för att som nu yfvas öfver din sanningsenlighet», utbrast Gustaf Adolf åter retad. »Om man handlar som ett kräk, är det därför att man är ett kräk.»
Helmer svarade ej, och Gustaf Adolf tyckte, att tystnaden återkastade hans egna ord. Vreden dämpades allt mera, och han började ångra sig. Den, som blott förstod att vara lugn, fick alltid öfvertaget i en tvist med Gustaf Adolf, hvars hetsighet just var motståndarens bästa bundsförvant. Ty, så snart Gustaf Adolf kom till insikt om att han förifrat sig, gjorde han medgifvanden, större ju häftigare han varit. Detta gällde dock endast i de fall, där tvisten varit föranledd af personliga skäl och icke af trossaker.
»Jag skulle nog dömt dig mindre strängt, om det gällt någon annan än min egen lilla syster», sade han efter en stund, böjd att försonas. »I min egoism och häftighet är jag ej bättre än du i ditt vankelmod. Förlåt mig!»
Rörd tog Helmer den till förlikning framräckta handen. Först nu hade Gustaf Adolf fått honom att känna sina ursäkters svaghet.
»Kan du efter detta vara min vän som förr?» frågade Helmer vemodigt och ödmjukt.
»Icke alldeles som förr kanske, åtminstone ej genast», erkände Gustaf Adolf uppriktigt, »men vänner kunna vi alltid vara. Jag tviflar inte på, att Irene skall komma öfver detta. Kanske äro också hennes känslor svalare, sådant är väl alltid ömsesidigt, och i så fall har ingen skada skett. Ni hafva bara båda lärt er och andra, att man inte bör förhasta sig.»
I sin sangvinism trodde han, att verkligheten nog skulle motsvara hans förhoppningar, och det hjälpte honom att förlåta.
Några dagar efter detta samtal kom Elisas svar på Helmers bref. Det var mycket kort och innehöll blott den underrättelsen, att Irene icke önskade förlofningens återknytande.
Helmer kände sig upprörd och besviken på flera sätt. Nog kunde han haft skäl att hoppas på mera förstående af Elisa. Hennes tydliga ogillande både smärtade och harmade honom. Hade han ej misstagit sig på henne? Hon var hvarken så storslagen, ädel eller varmhjärtad, som han trott.
Och Irene! Ja, den lilla hängifna, veka varelsen hade tydligen låtit inverka på sig, ty själf hade hon aldrig haft kraft att framhärda i denna stolta, afvisande stumhet, det visste han. Tanken på henne vållade honom samvetskval och besynnerligt nog äfven saknad. Han borde ju varit nöjd med sin frihet, men den smakade väl mycket af tomhet. Den beundran han föraktat och den kärlek han funnit efterhängsen, visade sig nu hafva behagat honom mer, än han vetat om. Han visste ej hvad han ville och började undra, om Gustaf Adolf haft rätt i att kalla honom en vankelmodig stackare. Nej, det ville han icke vara och uppbjöd därför all sin energi för att bibehålla den ställning han nu en gång intagit.
25.
En bekymmerfull tid drog in på Elghyttan.
Irene tog sorgen så djupt, att hon blef otillgänglig för tröst. Elisa kände en till ångest gränsande oro, ty hon såg att på detta sätt kunde det ej fortgå länge. Och det gick heller icke, Irene blef sjuk. Själf var hon glad åt sjukdomen, den kom med lindring i hennes själs sorg. Hon var nöjd åt tanken att dö, sedan lifvet svikit henne. Nu kunde hon utan misstro taga emot kärlek och vänlighet, ty hennes sinne läktes i samma mån som kroppskrafterna aftogo.
Ofta är det så, att en olycka ej kommer ensam, utan drager en annan med sig, som dock ej alltid synes stå i något samband med den första. Kort efter Irenes insjuknande träffades tant Cilla af en slagattack.
Lyckligtvis var doktor Hessel på ett tillfälligt besök för att efterhöra Irenes hälsotillstånd, och han blef till stor hjälp, lugn och rådig i den allmänna bestörtningen.
Den stackars majoren, som kände sig upprörd af så mycken sjukdom i huset, bad doktor Hessel flytta till Elghyttan åtminstone på någon tid.
»Jag har alltid önskat det och många gånger tänkt be om det, fast det icke blifvit af», förklarade han och gaf Elisa en trotsig blick, som sade att nu ville han ha sin vilja fram.
Äfven doktor Hessel vände sig till henne, men utan trots; han ville läsa hennes önskan, innan han svarade.
»Det vore så lugnande för oss alla, om doktor Hessel ville göra det», sade hon med tanke på den gamle, afsigkomne provincialläkaren och det långa afståndet till staden, hvilket gjorde den skicklige stadsläkaren så svåråtkomlig.
Doktor Hessel, som först kommit till Bergsjö på en fjorton dagar, men stannat ungefär lika många månader, flyttade nu därifrån till Elghyttan på en tid.
»Kanske det blir ett litet besök på några år», sade Christian, då han af Elisa fick höra om uppgörelsen.
Den följande tiden blef ej så sorglig, som den hotat blifva. Irenes sjukdom ingaf inga allvarsamma farhågor. Själf trodde hon, att hon skulle dö, men just detta gjorde henne så lugn och nöjd, att sjukdomen fick mindre fart.
Tant Cilla repade sig snart till en viss grad, men sedan stannade tillfrisknandet. Hon förblef delvis lam och behöfde ständig vård, alldeles hjälplös som hon var, hvarför en särskild sköterska anskaffades för hennes räkning.
Lifvet på Elghyttan gled åter in i bestämda vanor.
Doktor Hessel trifdes förträffligt och kände sig från första stunden hemmastadd.
Majoren blef snart beroende af honom i alla möjliga småsaker.
»Hur har jag kunnat reda mig utan läkare så länge?» undrade han och tillade bekymrad: »men det gick nog, som det kunde.»
Doktor Hessels tjänsteåligganden på Elghyttan voro ej mycket besvärliga. Dagligen aflade han sina besök i sjukrummen, men där var just ej mycket för honom att göra. Skötseln, som tog tid och krafter, förrättades af kvinnohänder, doktorn hade endast att ordinera, och sedan det var gjordt, återstod i dessa båda fall för honom egentligen blott att iakttaga hur sjukdomarna gingo sin gång.
Trots bristen på arbete kände han sig ej som en odåga, åtminstone icke i så hög grad att han skämdes, ty han hade goda kamrater i att göra ingenting. Både majoren och Christian togo lifvet lätt och ålade sig inga tunga plikter. Sedan han varit på mötet om sommaren ansåg Christian att han uppfyllt allt, som kunde begäras af honom. Det hettes visserligen, att han skulle hjälpa fadern med egendomens skötsel, men båda litade på hvarandra, så att ingendera kom att göra något. Inspektoren var i själfva verket den, som skötte Elghyttan.
Fullkomligt ärlig var han icke, och det visste både majoren och Christian. Därpå hade de fått svart på hvitt en gång, då de tillsammans kommit promenerande och fått se inspektoren låta föra in i egen visthusbod hvad han ej hade rättighet till. Som af en tyst öfverenskommelse hade far och son ögonblickligen vändt om, innan tjufvarne hunnit märka dem. Annars hade där ju för skams skull måst hållas räfst, och att göra det ville hvarken den blödigt godhjärtade majoren eller den late Christian åtaga sig. De sade ingenting till hvarandra om den besvärliga upptäckten och nämnde ej heller ett ord om den till någon annan, instinktlikt anande att de i så fall kanske nödgats ingripa för att ej blifva utskrattade. Åt hvarandra skrattade de ej, då de kände sig ungefär lika goda båda två.
Doktor Hessel fann sig väl med far och son. De roade honom omedvetet genom sin originalitet, och han roade dem medvetet med pikanta historier från sitt på äfventyr rika lif.
»Ledighets-triumviratet», som Elisa på skämt kallade de tre herrarne, lefde tillsammans i ostörd endräkt och inrättade så småningom åt sig ett på sätt och vis regelbundet och i sitt eget tycke ytterst angenämt lif. De långa aftnarna förkortades alltid med kortspel. Protokoll fördes, och det man förlorade ena kvällen vanns tillbaka den andra. Man spelade så lågt, att egentligen blott äran stod på spel, förklarade majoren. Ruskiga förmiddagar smeto herrarne ned i majorens rum och korten togos fram. Litet hvar kände sig skyldig, och ingen af dem längtade vid sådana tillfällen efter att få se Elisa inträda, hur mycket de än älskade henne. En gång kom hon verkligen och öfverraskade dem. Doktor Hessel reste sig genast, som han alltid brukade göra vid hennes inträde, han gjorde det utan att väcka något besvärande uppseende. Det låg alltid en fin hyllning i hans sätt mot Elisa.
Christian, som blef en smula bragt ur fattningen vid systerns olämpliga ankomst, följde alldeles ofrivilligt doktorns exempel och reste sig bullrande, men satte sig ögonblickligen igen, förargad åt sin löjliga artighet.
»Ser du, det yr så fasligt ute i dag», upplyste majoren och fortfor i samma andedrag: »Hur är det med Cilla och Irene? Behöfver du någon hjälp? Vi äro genast färdiga då, förstår du.»
Elisa märkte den verkan hennes plötsliga uppträdande åstadkom, och kunde ej låta bli att draga på munnen. Någon hjälp behöfde hon icke, hade blott kommit för att hämta en liten sak, som Irene bedt om, och hvilken skulle finnas i faderns rum. Med stor beredvillighet tog majoren fram det begärda.
»Ett godt tecken, att hon längtar efter något», sade han; »är det icke, Hessel? Nu blir hon snart bra. Ser du, Elisa, vi ska’ inte hålla på länge med det här, inte. Det är ett sådant fasligt väder, så. Vi ska’ strax sluta nu.»
»Hvarför ursäktar pappa sig så ifrigt, jag har ju ej sagt ett ord?» sade Elisa leende.
»Nej, det har du visst inte, min älskling», medgaf majoren, som ej visste hur han skulle förklara sig. »Men jag tänkte du kunde tycka, att vi ingenting göra …»
Christian brast i skratt.
»Det skulle hon då egentligen ha rasande rätt i», sade han.
Alla instämde i munterheten, Elisa med.
Sedan hon gått, satt doktor Hessel tyst och spelade så illa, att Christian frågade, hvar han hade sina tankar, men det svarade ej doktorn på. Så snart partiet var slut, slängde han korten i bordet och förklarade, att nu ämnade han gå ut på en långpromenad.
»I detta hundväder?» utbrast Christian.
»Har du aldrig varit i lynne att helst af allt vilja gå mot stormen och känna snöflingorna som hvassa nålar sticka dig i ansiktet?» frågade doktorn.
»Möjligen när jag varit arg någon gång, men då vill jag helst af allt få piska upp den, som förargat mig», svarade Christian.
»Nå, om du är arg på dig själf då?»
»Det är jag aldrig», förklarade Christian.
»Går du verkligen, Hessel?» frågade majoren och såg med saknad från doktorn till korten.
»Jag måste ha luft», svarade Hessel.
»Hvad skall du med det? Den är alldeles för kall i dag.»
»Icke för mig.»
När doktor Hessel bestämt sig för något, var det aldrig värdt att motsäga honom; han gjorde alltid som han ville, därför gick han också nu.
Han hade sagt till Christian, att han var ond på sig själf, och det var han också på sitt sätt. Förr kunde han ofta vara missnöjd med sina yttre förhållanden eller med andra människor, men nu i en omgifning, där han trifdes med hela sin själ, och bland folk som han höll af — hvilket i allmänhet ej låg för honom —, började han blifva missnöjd med sig själf.
Det var ibland ett visst något i Elisas blick, som kom honom att känna sig illa till mods. I dag hade detta uttryck framträdt särskildt tydligt. Sökte hon hos honom något, som hon icke fann? Hvarför skulle det annars ligga liksom en omedveten fråga i hennes blick, en tvekande saknad, som om hon känt sig besviken, men ändå ej velat släppa hoppet?
Det rörde honom detta och väckte till lif något af den uppåtsträfvande kraft, som bott också inom hans barm en gång i ungdomens och idealens tid. Hvart hade denna kraft tagit vägen, hvar hade han gjort af den? Nu, när han ville uppkalla den, föreföll den honom lik en vingbruten fågel, som fåfängt försöker flyga uppåt.
»Fröken Elisa», sade han, när han återkom från sin långa vandring i snöstormen, »har ni någon bok att låna mig af den sort, hvarmed ni när ert eget själslif?»
Hon funderade några ögonblick och gaf honom sedan Martensens Etik. Han bläddrade misstroget i den.
»Blir den ej för svårsmält för mig, den här?»
»Jag har förstått den, åtminstone tillräckligt för att ha både njutning och nytta af den», svarade hon.
»Ni är hemma i sådana här ting, men det är icke jag», invände han.
»Den boken skall hjälpa er att bli hemmastadd i dem», svarade hon.
Hon tycktes mån om, att han skulle läsa den.
»Säg mig, kan det, som är dödsskjutet, få lif igen?» frågade han.
»Ja», svarade hon utan tvekan och med något hoppingifvande i tonfallet, ty hon lade märke till ett trött drag kring hans mun och förstod, att han talade om något hos sig själf.
Ej visste hon riktigt hvad han menade med sin fråga, men hon tänkte på det dolda lifvets underbara krafter och erfarenheter och svarade enligt dem.
Hans blick blef sällsynt mild. Skeptikern började få en tro, och det var tron på henne.