På Elghyttan

26.

Mot sin egen vilja blef Irene småningom bättre. Sjukdomen hade länge gått fram och tillbaka, men slutligen upphörde febern på allvar. Då kom en tid af stor svaghet och mycket missmod. Elisa uppbjöd all sin förmåga för att inge sin syster en smula lefnadslust, men det såg mörkt ut.

»Hvarför fick jag inte dö, då jag ej har något i världen att lefva för?» klagade Irene en dag.

»Tror du Gud skulle återgifvit dig lifvet, om han ej haft sin särskilda mening med det?» frågade Elisa.

»Jag kan ingenting göra, jag duger ej till något», vidhöll Irene.

»Ingen människa går spårlös genom världen», sade Elisa; »också dig väntar en uppgift, som just du är ämnad att fylla.»

»Jag ser den icke.»

»Bed Gud visa dig den.»

»Jag har ingen kraft.»

»Gud skall vara din styrka.»

I detta ögonblick knackade det på dörren, och doktor Hessel steg in. Han kom för att ordinera sömn åt Irene och en promenad åt Elisa, som ej unnat sig tid att gå ut på hela dagen. Båda voro villiga att lyda honom.

Sedan Irene blifvit ensam, låg hon i vårskymningen och drömde vaken en stund, innan hon somnade. Rosenfärgade voro ej hennes drömmar som förr, på jorden hade de föga rum.

En liknelse, som hon för länge sedan hört af Sven Rise, föll henne i minnet. Hon kom ihåg huru han berättat om fågeln, som gungade på vasstrået, och flög uppåt, när detta brast. Hvarför hade hon ej vingar, så att hon kunnat göra som fågeln? På Guds kärlek tviflade hon ej; Sven Rise hade så ofta sagt, att den ej kunde mätas med människomått, men hvarför förmådde den ej trösta henne? Under sjukdomens långa dagar hade ord, som hon hört i sin barndom, utan att egentligen då fästa sig vid, dykt upp det ena efter det andra och lyft hennes blick. Men nu under konvalescensen tycktes dessa ord ha förlorat sin kraft, de förmådde ej stanna hennes hopplösa tankars enformiga kretsgång. Hon blef trött, lifvet tyngde. Hvarför ägde hon ej vingar?

Hvad Elisa nyss sagt om en väntande uppgift hade dock fäst sig i hennes sinne och åstadkommit ett afbrott i den dystra tankegången. Om hon kunde finna något särskildt, som just hon måste göra, kanske lifsintresset skulle tändas igen.

Ack om hon döge till något riktigt och finge visa Helmer Bro, att hon ej var den lilla intetsägande stackare han trodde!

Denna tanke kände hon dock genast som ovärdig och dref bort den, men den gömde sig kvar.

Så småningom somnade Irene.

Medan hon låg och drömde, gick Elisa vid doktor Hessels sida landsvägen framåt. Skogsstigar valde de ej, där var det oundvikligt att klifva ned sig i djup smältande snö. Tillräckligt sörpigt var det nog på landsvägen, men man behöfde ändå icke blifva våt upp till knäet. De gingo ej åt kyrkan, ty där stod skogen på ömse sidor om vägen och gjorde den skuggig. Uppåt backarna bakom Elghyttans gård däremot var det stenigt och öppet, där lyste solen, så länge den var uppe, och där »bar marken», som doktor Hessel uttryckte sig. Han njöt icke af våren och kunde ej begripa, hvarför skalder med sådan förkärlek besjunga islossningsperioden. Hvar ligger poesien i att få sin hatt bortblåst af de fyra väderstreckens alla hvirfvelvindar? Och intet blir man högstämd af att drunkna i snösörja och möta porlande bäckar midt på kronans landsväg!

Elisa skrattade åt hans förtret och tog vårens parti.

»Förstår ni icke, att det är lifvet, som sjuder? Det arbetar sig fram rundt omkring er och vill ha er med sig.»

»Alldeles som stormen», ifyllde han och böjde sig tvärt åt sidan för att stångas med en vindil, som slet och drog i kläderna.

De stretade tysta framåt, tills blåsten lugnade af något för en stund.

»Hå!» sade han långdraget och stannade för att pusta. »Hvad är lifvet egentligen?» frågade han vidare.

Frågan intresserade henne genast. Hon kände svaret inom sig, men visste ej hur hon skulle ge uttryck åt det.

»Är lifvet något alls?» fortfor han. »Är det en helhet? Består det inte snarare af en massa små obetydligheter utan värde? Är det inte, när allt kommer omkring, bara en vana?»

»Käns det blott som en vana, då håller det på att slockna», svarade hon.

»För mig ter det sig så, men jag är alls icke döende.»

»Det lekamliga lifvet är icke lifvet», sade hon. »Lifvet är det, som aldrig dör.»

Det var ibland något af sibylla öfver Elisa, och sådan stod hon framför honom nu. Men han lät sig ej förbrylla. Han gjorde med armen en vid rörelse, visande på hela nejden omkring dem.

»Nyss kallade ni lif det, som sjuder i våren, men i höst skall det dö, och nu påstår ni att lifvet icke dör. Hur går det ihop?» frågade han.

»Inte för jag vet om någon tänker som jag», svarade hon dröjande, »men jag ser naturens lif som en symbol af det verkliga. Och en människas jordelif förefaller mig vara puppan, i hvilken hennes sanna lif skall utveckla sig under sitt första skede.»

»Ni sätter inte jordelifvet högt, tycks det», anmärkte han.

»Jo, det är just hvad jag gör, mycket högre än den, som tycker att det är allt. Vore det allt i sig själft, då vore det ändamålslöst, men nu har det evighetsvärde. Förstår ni inte det?»

»Bryr ni er då inte alls om det här stackars jordelifvet för dess egen skull?» frågade han.

Hon smålog åt hans bevekande ton.

»Jo, det gör jag visst, mer än jag vill.»

»Nå, det gläder mig», sade han lättad.

De fortsatte under tystnad en stund på hvar sin sida af vägen, ty kanterna voro skapligare än midten. Doktor Hessel höll sig något efter för att lättare kunna iakttaga Elisa och beundra hennes figur och gång. Hon hade en naturlig fallenhet att göra allting vackert utan att alls tänka på det. Till och med nu, där hon klädd i ruskkläder stretade mot blåsten på den smörjiga landsvägen tog hon sig bra ut. Han sammanställde henne själf med de ord hon nyss yttrat och tänkte, att puppan allt var bra mycket för mer än fjärilslifvet, som enligt hennes påstående utvecklade sig därinom.

Oförmodadt kom hon att vända sig om och såg, att han smålog. Hon frågade efter orsaken.

»Det förvånar mig, att ni, som förefaller så frisk och naturlig, kan ha sådan håg för det mystiska», svarade han, utan att upplysa henne om hvad han tänkt.

»Det mystiska?»

»Ja, det där verkliga lifvet, som ni talade om, är allt bra overkligt. Hvem kan fatta det?»

»Den, som lefver det», svarade hon.

»Hur skall en stackare, som icke lefver det, då komma därhän?»

»På samma sätt som till det lekamliga lifvet, födas till det», svarade hon. »Ni har väl läst Jesu samtal med Nicodemus?»

»Det har jag. ’Vinden blåser hvart han vill och du hör hans röst, men du vet icke, hvarifrån han kommer och hvart han far.’ Det tycks mig som ett sant ord.»

»Så är hvar och en, som är född af Anden», ifyllde Elisa.

»Må tro de af Anden födda alltid själfva veta hvarifrån de komma eller hvart de fara?» sade doktorn. »De förefalla bra nog vettvilla ibland.»

»Lefva de ett verkligt Andens lif, så veta de det nog», svarade Elisa. »De komma från Gud och gå till Gud.»

Han stannade.

»Hur kan ni vara så viss på det?» frågade han. »Hur vet ni, att Andens lif verkligen hinner fram till Gud och icke dör i döden? Ingen af de döda har uppstått för att säga oss det.»

»Jo, en har uppstått och sagt oss det», svarade Elisa, »Jesus Kristus. Och den, som tror, får lifvet af honom och skall aldrig se döden.»

Hon hade stannat på höjden af en backe. Han blef stående några steg ifrån för att se hennes gestalt afteckna sig mot den af vårliga regnskyar rentvättade himlen.

»Kom ända upp, så att ni sett öfver på andra sidan, innan vi vända om hem,» sade hon, som ej kunde finna sig i något oafslutadt.

Han lydde, och när han stod vid hennes sida på höjden, seende bort mot solnedgången, föreföll honom det hela som ett godt omen.

Elisa kunde aldrig se en strålande solnedgång utan att minnas en vinterdag för några år sedan, då hon tillsammans med Gustaf Adolf och Irene sökt tyda något af naturens rika bildspråk.

»Har ni sett en kristen dö, doktor Hessel?» frågade hon.

»Nej.»

»Det har jag gjort en gång, och det glömmer jag aldrig.»

Doktor Hessel tänkte, att äfven om han stått vid samma dödsbädd, skulle han ej sett hvad hon såg.

»Dödsstunden var Sven Rises lyckligaste stund på jorden. För honom hade också lifvet här haft det värde, som evigheten gaf det.»

Det var första gången Elisa nämnde Sven Rises namn inför doktor Hessel. Han var lifligt medveten härom och undrade, hvad det hade att betyda. För henne föll det sig naturligt, hon tycktes ej tänka på det.

De vände åter mot hemmet. Doktor Hessel släppte ej det ämne hon börjat, han fick henne att tala mer om Sven Rise. Aldrig hade hon varit så förtroendefull mot honom förr. Han höll sig icke på den andra vägkanten, utan gick bredvid henne, obekymrad om snösörjan, som steg honom långt upp på benen.

Vinden lugnade. Den grå skymningen efter solnedgången tycktes blott sluta dem närmare tillsammans, under det den kastade sin hemlighetsfulla slöja öfver alla föremål.

Inom doktor Hessel mognade ett beslut. Han måste gå upp till Elisa på backens höjd, kosta hvad det ville.

Den kvällen var han sig så olik, att både majoren och Christian frågade, hvad som stod på. Att hans lynne växlade voro de vana vid, men aldrig brukade han vara så allvarligt tankfull som nu; det måste betyda något särskildt. Doktor Hessel behagade dock icke tillfredsställa deras nyfikenhet.

Följande dag, då Elisa som vanligt vid 7-tiden gick till sina morgonsysslor, mötte hon i nedre förstugan doktor Hessel, som kom utifrån, och hon blef mycket förvånad åt att se honom så tidigt.

»Vet ni hvad, fröken Elisa», började han tvärt, »i min tanke är det föga pedagogiskt att draga fram en annans utmärkthet för att göra en usling skamsen öfver sig själf, men jag får erkänna, att icke dess mindre tog det skruf, det, som ni i går berättade mig om denne Rises arbetsenergi.»

»Jag sade det icke i afsikt att göra er skamsen, doktor Hessel.»

»Det kände jag, och just därför skämdes jag. Det är inte första gången ni fått mig därhän. Hur kommer det till?»

»Jag vet verkligen inte», svarade hon oskyldigt, undrande på hans egendomliga sätt. Tydligen var det något han ville komma till.

»Ni får mig att skämmas öfver mig själf mindre kanske genom hvad ni säger och gör än genom hvad ni är», sade han. »Emellertid har jag nu varit ute och tänkt.»

»Och har ni kommit till något resultat?»

»Icke riktigt, det står och väger. Men ert ord kan få den ena vågskålen att sänka sig», svarade han.

Hon såg frågande på honom, och hennes hjärta började klappa, ty något i hans ansiktsuttryck sade henne, att en afgörandets stund var kommen.

»Frågan är den, om jag, för att det skall bli något af mig, bör lämna Elghyttan eller stanna», sade han.

Hennes öga fick ökad glans.

»Ni bör resa», svarade hon.

»Längtar ni då så mycket att bli af med mig?» frågade han med en sorgsenhet mera låtsad än verklig, ty han förstod hennes mening.

»Jag längtar att se er bli den man ni kunde vara», svarade hon med något på en gång vekt och uppfordrande i blick och tonfall.

Under den senaste tidens dagliga samvaro med denne man hade Elisa känt, hur han blifvit mer och mer för henne, trots det att han sjunkit i hennes ögon. Detta förhållande hade oroat henne, konflikter och lidanden hotade som en nödvändig följd. Men nu, då hon såg honom själf försöka resa sig ur denna omanliga dåsighet, som sänkt honom, genomströmmades hon af glädje och af ifver att hjälpa honom med alla medel för att slippa se honom sjunka igen.

»Och om jag blir det?» frågade han med en intensiv blick, som lät henne känna, att allt för honom berodde af hennes svar.

Hon bäfvade för sitt ansvar, men det jublade inom henne.

»Då …» svarade hon, men tystnade. Tiden var ej inne för mer. Hon stod kvar några ögonblick, sedan gick hon bort utan att fullborda meningen.

Han förblef stilla där hon lämnat honom.

Liksom förklarad af sin egen inneboende känsla hade hon stått framför honom, då hon uttalat det enda lilla, så villkorligt löftesrika ordet. Det föreföll honom som hade han i den stunden sett hennes själ.

Han strök sig öfver ögon och panna, det låg något af hopplöshet i denna åtbörd. Skulle han väl någonsin blifva den man hon älskade, blifva hvad hon hoppades och trodde?

Redan samma dag förkunnade doktor Hessel, att han ämnade resa till Stockholm för att komplettera sina studier och bli svensk läkare. Denna underrättelse vållade stor bestörtning. Majoren tog illa vid sig och kom med otaliga invändningar, och Christians motstånd var ovanligt lifligt, men allt strandade på doktorns beslutsamhet.

»Elisa, du säger ingenting. Öfvertala honom att stanna, försök om inte du lyckas bättre än vi», bad majoren.

»En manlig man står fast vid ett godt beslut trots alla öfvertalningar», svarade hon och böjde sig ned för att klappa Christians tax.

Christian såg först på henne, så på doktor Hessel, höjde lätt ögonbrynen, och slutade med sina öfvertalningsförsök. I stället hvisslade han en melodi och gnolade sedan: »Jag far till Kalifornien och hämtar guld åt dig …»

27.

Ett par dagar senare lämnade doktor Hessel Elghyttan och reste till Stockholm.

Det kostade på honom mer än någon visste att så här på äldre dagar börja studera igen. Men hans energi var väckt och visade snart hvad den dugde till.

Det gick raskt undan med studierna. Från flera ämnen hade han begärt och fått dispens. Grundlig brydde han sig icke om att vara och sträfvade ej efter höga betyg. Hvad han ville var blott att blifva legitimerad svensk läkare.

Det var något annat han studerade samtidigt, något han sökte, och det var lifvet, som Elisa talat om. Ibland tyckte han sig skönja det, men då han grep efter det, gled det undan eller upplöste sig till bara luft.

En afton satt han på anatomisalen bland unga, lefnadsglada kandidater och sönderskurna lik. Ljusskenet föll skarpt på en ung man, som satt böjd öfver en uppsprättad död och var så inbegripen i sitt studium af dennes hals, att han ej hade en tanke på, hvad det han skar i en gång varit. Doktor Hessel jämförde de båda profilerna, den lefvande och den döda, så nära hvarandra och dock så olika. Den lefvandes ansikte präglades af intelligens och intresse, själen röjde sig i hvarje drag. Den dödes låg där kallt, och trots den vanvördiga behandlingen bibehållande sin stela oåtkomlighet.

Hvem är människa af de två? Om båda äro det, hvad berättigar då den ene att behandla den andre som ett ting? Är det lifvet, som ger öfvertaget? Är lifvet människan och den döde således ej för mer än bordet, som han ligger på?

Doktor Hessel skulle velat fråga den lefvande, hvad han mödade sig för. Om några snabbt försvinnande år ligger du där som ett dödt ting; använd, medan du är människa, dina mänskliga krafter till sådant, som ger dig åtminstone någon valuta: ät, drick och njut, ty i morgon skall du dö!

En af de andra kandidaterna kom fram till den unge man, hvars profil doktor Hessel studerade.

»Jaså, Påhlman ligger här nu», sade den andre och pekade på liket; »det var gruff om honom. Han sålde sig i lifstiden hit, men när han sedan dog, höll hans gumma på att begrafva honom; hon visste inte om, att han sålt sig och supit upp pengarna.»

»Tig med ditt råa skämt», sade den förste kandidaten obehagligt berörd; »det angår inte mig, hvad han här varit och gjort i lifstiden.»

Och så fördjupade han sig åter i sitt anatomiska studium.

Detta afbrott gaf ett nytt uppslag åt doktor Hessels tankegång. Hvad han i lifstiden gjort och varit, det var nu den mannens människa, och ej det sönderskurna liket. Men hvar funnos nu dessa handlingar och det inre väsen de varit uttryck för? Månne blott i de efterlefvandes minne? Eller fortlefde de i evigheten, följdriktigt utvecklande sig? Ja, hvem kan svara mig på det? tänkte doktor Hessel.

Hvar gång någon af mänsklighetens djupare frågor framställde sig för honom, ville den taga en riktning, som ej var honom fullt behaglig; den vände sig mot honom själf, och då blef den uddvass. Så skedde äfven nu.

»Hvad har du gjort under din lifstid, hvad har du blifvit? Hurudant är ditt innersta väsen, åt hvad håll skulle det utveckla sig, om det nu försattes in i evigheten?»

Besvärliga frågor! Doktor Hessel undvek dem och tystade den aning, som sade honom, att det var inom sin egen barm han måste lära känna mänskligheten och dess hemligheter. Han envisades att söka hos andra och därför vek det sökta ständigt undan.

Det bullrande världslifvet kände han till, dess nöjesbägare hade han tömt nog djupt för att hafva fått smaka bitterheten däri. Väl visste han, att det han sökte icke fanns där, ty han sökte någon, som ej skriar eller ropar, hvars röst ej höres på gatan. Han mindes ett uttryck »invärtes i eder». Därför ville han pejla människohjärtats inre. I sitt eget kunde han ju ej vänta att finna Andens lif, väl vetande att han icke lefde det. Att studera Elisa var lönlöst, hennes närhet förvirrade hans sunda förnuft och vände upp och ned på hans kritik. Nej, opartisk och klartänkt måste han kunna vara i sitt sökande, så vida detta ej skulle blifva endast humbug.

På lasaretten gjorde han patienterna många frågor utom de nödvändiga, intresserande sig för allt, som rörde dem. Härigenom vann han deras förtroende och fick höra mycket om deras sjukdomar, motgångar och lefnadsförhållanden, men aldrig såg han något af det Andens lif han sökte, och sällan spårade han ens intresset för något högre. Af sina patienter fick han det intrycket, att detta jordiska är lifvet och dess nödtorft det enda nödvändiga.

Doktor Hessel kände sig allt oftare böjd att öfvergifva detta fruktlösa sökande efter något, som icke fanns, men tanken på Elisa manade honom till uthållighet. Det hon, som var så klok och sund, trodde så fast på, måste väl ändå vara något. Och Gustaf Adolf! Kunde det vara endast en fantasi, som gaf honom denna glada ifver att ägna hela sitt lif åt vinnandet af andra människor för den tro, hvaraf han själf besjälades? För att utröna detta sökte doktor Hessel Gustaf Adolfs sällskap. Denne hade kort efter sin prästvigning fått anställning vid en af hufvudstadens församlingar. När han predikade var templet packadt med folk. Hessel gick dit och trängdes med de andra, men han hade svårt att i predikanten se och höra något annat än Elisas broder. Såg han omkring sig på massan, kom lätt den kalla satiren i hans blick. Småsinnad egoism tycktes honom trifvas godt med suckar och tårar af andlig rörelse. Hans sinne var misstroget mot företeelserna, som kunnat tydas till det goda, men däremot var hans syn skarp, när det gällde att upptäcka fel.

»Du talar för mycket om nåd, åtskilliga af dina åhörare kunna behöfva höra lagen läsas», sade han en dag till Gustaf Adolf.

»Hur så?»

»I söndags i din kyrka såg jag en fin fru, som kom sent, boxa sig fram på gången till en fullproppad bänk, där hon trängde sig in och satte sig så godt som i knä på ett par stackare och bökade sig ned med den påföljd, att en af dem måste stiga upp och stå för att hon prompt skulle sitta där. Hon gaf honom inte så mycket som en blick till tack, utan tog det helt naturligt. Sedan hörde hon med synbar rörelse och uppbyggelse på din predikan om Guds oförtjänta nåd mot syndare. Du gaf henne full absolution för hennes egoism.»

Gustaf Adolf blef allvarsam.

»Jag kan ej tala annat än det hvaraf mitt hjärta är fullt», sade han. »Om än ordet missförstås af en, kan det falla i god jord hos en annan, det är mitt hopp.»

Doktor Hessel iakttog skarpt den unge läraren och ansatte honom stundom hårdt. Han ville dissekera detta hjärta, som klappade så varmt och oförskräckt för Gud och människor. Och det var intet svårt företag, ty allt syntes hos Gustaf Adolf, i honom fanns intet svek. Till och med hans fel lågo i öppen dag, han sökte aldrig dölja dem för att vinna ett falskt anseende, men han var vaksam och stred emot dem, därför dugde de ej till vapen mot hans kristendom.

Men fastän doktor Hessel kände sig starkt tilltalad af Gustaf Adolfs bekännelse, tyckte han sig dock kunna förklara den som något naturligt för den unge mannens ädla personlighet och i bästa mening barnsliga sinne. Somliga tyckas skapade att genast tro och finna, andra att tvifla och söka utan framgång.

»Du kritiserar mig jämt och klandrar allt hvad jag gör», sade Gustaf Adolf en dag halft otåligt, halft sorgset till doktor Hessel.

»Tag det ej så djupt, jag menar inte illa.»

»Hvad menar du då?»

Gustaf Adolf såg upp med sin ärliga, blåa blick. Hvar gång Hessel mötte den tyckte han sig skymta återglansen af det, som han sökte.

»Hvad jag menar?» upprepade han tankspridt. »Jag menar ingenting, jag har för mycken galla och måste utgjuta den öfver någon, och som jag tycker du är stark nog att tåla duschen, får du den, det är allt. Den kanske gör dig godt midt uppe i all den beundrans rökelse, som tänds omkring dig.»

»Det är ej af beundran för mig utan af törst efter evangelium, som folk kommer till kyrkan», svarade Gustaf Adolf.

»Det ser verkligen ut, som om du trodde det», anmärkte Hessel, »ty du förefaller märkvärdigt litet stursk.»

Fast Gustaf Adolf ej förstod sig på doktor Hessel, hyste han godt hopp om honom och såg i honom en uppriktig sanningssökare, och när han från predikstolen märkte honom bland sina åhörare, uppsände han en tyst bön för denne man och blygdes ej att inför kritikern fulltonigt uttala det enkla evangelium, som är de vise en galenskap.

Snart nog hade doktor Hessel kompletterat sin examen. Stark längtan drog honom till Elghyttan, men han motstod den till en tid. När han lämnat Elisa hade han, mäktigt påverkad af hennes personlighet, beslutat ej återvända utan den tro, som var hennes lif. Men nu hade han sökt sig trött utan att finna. Behöfde han därför afstå från henne, det enda goda, som fanns för honom i lifvet? Utan henne skulle det aldrig blifva något af honom, trots det försök han gjort att rycka upp sig. Det var ju hon, som drifvit honom till denna kraftansträngning, och endast hon kunde uppehålla den påbegynta förbättringen. Skulle han då omintetgöra det lilla goda, som fanns hos honom, blott därför att det af vissa andra ej ansågs som det högsta goda? Elisa var hans gudom, att dyrka henne gjorde honom till en bättre människa, skulle han då ej få hålla på därmed så länge han ingen annan Gud kände?

Han beslöt lägga afgörandet i Elisas händer samt tvinga henne svara som han ville.

Omständigheterna gynnade honom. Den gamle provincialläkaren på Elghyttan dog, och hans plats anslogs ledig. Doktor Hessel lade in sin ansökan. Blefve han utnämnd, då skulle han komma att bo i Elisas grannskap och ofta träffa henne. Om hon än i början af samvetsskäl droge sig undan honom, skulle han allt göra det svårt för henne i längden. Han visste, att hon älskade honom, och han trodde på kärlekens allmakt.

28.

Samma vår, som doktor Hessel lämnat Elghyttan, hade Gustaf Adolf blifvit prästvigd. Elisa och Christian hade rest till Upsala och varit med om den högtidliga akten. Sedan följde Gustaf Adolf med dem hem för att stanna några veckor, innan han tillträdde sin nya plats i Stockholm.

Han lade märke till en förändring hos Elisa. Hon såg ut att bära inom sig en fond af lycka, som omöjligt kunde döljas, utan strålade fram och röjde sig i gång och hållning, i röst och blick. Men ibland fördunklades detta inre ljus utan synbar anledning, eller snarare det ändrade färg.

»Gustaf Adolf», sade hon i en sådan stund, »bed att ingenting på jorden blir oss så kärt att vi glömma himmelen.»

»Hvad tänker du särskildt på nu?» frågade han.

»Jag vet knappt», svarade hon drömmande och såg långt ut. »Kanske hör det ej endast jorden till. Det är en dröm om att vara ett ljus, som lyser till Kristus.»

»Den drömmen bör bli mer än en dröm, Elisa.»

»Gud gifve att den må blifva det!» utbrast hon ur djupet af sitt hjärta.

Men strax därpå trängde en suck sig fram.

»Hvarför är det alltid stoft på vingen?»

»Det kan tvättas bort.»

»Men så kommer det nytt.»

»För att tvättas bort igen.»

»Hvarför få vi ej ha en enda tanke fullkomligt ren?»

»Vi skola få ha hvar enda tanke fullkomligt ren en gång, då Gud fullbordat sitt verk med oss, så som han fullkomnat det för oss.»

»Men till dess?»

»Till dess få vi strida i hans segerrika namn och i hans vapenrustning.»

»Då man möter något, som man ej vet om det är vän eller fiende, hvad skall man då göra?» frågade hon efter några ögonblicks tystnad.

»Guds Ande skall säga oss det. Bed om den Helige Ande!»

»Det är bestämdt något du ej är på det klara med, Elisa?» tillade han.

»Kanske», svarade hon.

»Säg hvad det är.»

Hon skakade sakta på hufvudet.

»Har du aldrig känt inom dig något, som ej tål vid ord?» frågade hon tvekande.

»Nej», svarade han med en bestämdhet, som kom henne att småle.

»Men det gör jag nu», förklarade hon.

»Det är inte bra. Om du ej vill ge det ord inför mig, så gör det inför Gud.»

»Gud vet hvad det är bättre än jag, och jag lämnar åt honom att ensam veta det tills vidare», svarade hon med en förtroendefull trygghet, som han uppskattade, fast han hvarken förstod eller gillade hennes ord i öfrigt.

I detta ögonblick kom Irene in. Hon var nu så bra, att hon kunde vistas uppe.

»Hur mår liten i dag?» frågade Gustaf Adolf vänligt och drog henne ned bredvid sig i soffan.

Han tog sig särskildt af den yngsta systern under detta sitt besök i hemmet. Det gjorde honom så ondt om henne, och han försökte på allt sätt uppmuntra och förströ henne dock utan att vidröra själfva ämnet för hennes sorg. Han lyckades också ofta få henne att le, ja till och med att skratta nästan lika sorglöst som förr i världen, ty han ägde en synnerligt stor förmåga att trösta och lifva. Hans blotta närvaro ingaf mod och hopp, det låg något oemotståndligt i hans friska väsen och ljusa syn på lifvet. Irene tog lätt intryck, och broderns umgänge verkade därför på henne som det bästa läkemedel. Men om det, som låg hennes hjärta närmast, kunde hon ej tala med honom. Endast till Elisa hade hon nämnt Helmer Bros namn sedan trolofningen brutits.

En kväll, då skumrasket föll på och Elisa var sysselsatt med att krusa band, fann Irene ett lämpligt tillfälle att fråga om något, som hon allt sedan Elisas hemkomst från prästvigningen längtat att få veta, men ej vågat fram med.

»Elisa», frågade hon skyggt, »träffade du Helmer i Upsala?»

»Nej, jag såg honom bara på afstånd.»

»Är Gustaf Adolf mycket tillsammans med honom?»

Irenes röst förrådde stark hjärtklappning.

»Icke så mycket som förr, tror jag», svarade Elisa utan att se upp från sina band, hvilket ingaf den nervöst känsliga Irene mod.

»Är det för min skull?» frågade hon knappt hörbart.

»Till en del kanske», svarade Elisa mildt, »men de ha också blifvit hvarandra så olika på sista tiden.»

»Hur kommer det till?»

Det hade blifvit så skumt, att Elisa ej kunde se hvad hon höll på med, därför lade hon bort arbetet och drog Irene till sig.

»Olikheten i deras karaktärer har väl framträdt skarpare, ju mera utvecklade dessa blifvit», sade hon.

»Det måtte då vara Helmer, som förändrat sig, ty Gustaf Adolf är sig lik, tycker jag», framkastade Irene.

»Men Gustaf Adolf har allt utvecklat sig mycket, han har gått framåt i fasthet och klarhet.»

»Än Helmer då?» frågade Irene.

»Ja han», svarade Elisa tvekande, ty hon tyckte ej om att tala på minsta sätt nedsättande om någon, »han har inte den fastheten och inte heller det starka intresset för det eviga, han är lika intresserad af en mängd andra saker.»

»Det är väl ändå bara mänskligt», sade Irene urskuldande.

»Ja, tyvärr, det är mycket mänskligt att fastna med sitt lifsintresse i denna världen.»

Irene teg och tillämpade på sig själf hvad Elisa sagt om Helmer. Hennes håg stod till denna världen mer än till den eviga. Hon kände nog, att det inte var bra, men allra sorgligast fann hon dock att det som upptog henne så uteslutande, var blott en hopplös längtan.

»Åh Elisa, om jag visste något att lefva för! Hvad skall jag hitta på?» utbrast hon.

»Ännu så länge är du för svag att orka med något.»

»Det må så vara, men om jag hade en uppgift att fylla så snart jag blefve frisk, skulle jag förr bli det. Då droges mina tankar i en annan riktning; nu gå de ständigt tillbaka, och det är så utpinande. Ibland tycker jag mig icke kunna lefva utan Helmer och vet inte hvad jag skall taga mig till. Åh, om jag kunde älska Gud lika lidelsefullt i stället!»

»Den heliga kärleken är lidelsefri», svarade Elisa och tog Irenes händer i sina på ett lugnande sätt.

Irene började sakta gråta och tårarna voro välgörande. Elisas ord dämpade oron i hennes själ och lyfte blicken. Hon borde inte göra sin egen hjärtesorg till centrum i universum; det skulle kännas som en befrielse att slippa det. Nog rymde lifvet ädlare sorger än hennes och högre fröjder än dem hon efterträdde. Hon längtade att växa upp ur sin litenhet till att känna dessa stora känslor, de heliga, lidelsefria.

29.

Sedan Gustaf Adolf rest, utgjorde hans bref som alltid ljuspunkten i Elisas lif. Hon var den bland de hemmavarande som han egentligen brefväxlade med. De två stodo hvarandra närmast.

Gustaf Adolf skref om, hur stort han kände det att inför massorna få tala ut hvad han bar i hjärtat.

— — — »Jag känner som Paulus», skref han en gång, »att jag vore förbannad om jag icke predikade evangelium. Lifvet bjuder på så mycket annat, som visst kan vara godt och bra, men räck vetenskaplig forsknings bästa resultat eller konstnärssnillets ädlaste blomma åt en, som ropar i sina synders natt, så får du se hvad det är värdt inför evigheten. Jag räknar det allt för skada mot den öfversvinneliga min Herres Jesu Kristi kunskap.

Jag kommer just från en dödsbädd, där en man, som vaknat upp öfver sina synder, förtviflad stred mot döden. Du må tro det kändes härligt att få komma med Jesu Kristi evangelium, och ännu större var det att stå bredvid och bevittna dess kraft och verkan. Den man jag talar om var ingen grof syndare utan i allt rättskaffens. Han hade haft andliga intressen och hyllat Kristus som en idealmänniska. Men nu kunde ej idealmänniskan hjälpa honom, han behöfde det slaktade Guds Lamm. Jesus på korset, döende för syndens skull, och hans ord till röfvaren var det enda, som kunde ge min döende tröst.

Det är trosstärkande att se sådant.

Åh Elisa, i en tid som vår, då ej blott det låga och usla, utan många bland mänsklighetens yppersta, ja till och med några bland dem, som bekänna Gud, löpa till storms mot mänsklighetens enda räddning: Kristus, Guds Son, offrad för oss, hur viktigt är det ej att lyfta korsets fana högt! O detta föraktade kors hvad jag älskar det, detta motsagda tecken på Guds kärlek! Jag vill tala om det och ingenting annat, så länge jag lefver. Min enda fruktan är att falla ifrån, ty världen lockar och synd bor inom mig. Men Gud vare tack, som ger seger genom Jesus Kristus. Han är den starkare. Elisa, bed för mig att jag må blifva honom trogen intill döden! …»

Detta bref läste Elisa högt i familjen. Majoren blef rörd, Christian också, fast han försökte dölja det. På Torvald gjorde det föga intryck. Han hade länge bott tillsammans med Gustaf Adolf och var van vid dennes lifsyn. Irene blef mycket fundersam. Hon sade ingenting, men ett par dagar senare bad hon Elisa att få låna brefvet. När hon fått det, gick hon ut i skogen och satte sig vid forsen. Där läste hon det långsamt och noga och föll sedan i djupa tankar.

På kvällen kom hon in till Elisa, sedan denna lagt sig.

»Stör jag dig?»

»Nej, visst inte.»

Irene böjde knä vid bädden.

»Nu tror jag, att jag vet hvad jag vill ägna mig åt, när jag blir stark nog», sade hon.

Hennes ögon lyste i halfskymningen. Sommarnatten var ljus och rullgardinen uppe.

»En tid har jag gått och tänkt på detta», fortfor Irene, »och inte vetat om jag ville eller ej, men nu har Gustaf Adolfs bref bestämt mig. Är det förmätet af mig att vilja gå ut till hedningarne? De äro som barn, till dem kanske jag skall kunna tala om Kristus. Här hemma är det svårare, här veta alla så mycket, jag kan ej lära någon. Säg, Elisa, tror du det är Guds kallelse jag känner?»

Irene sade detta så enkelt och så lugnt, att hennes ord gjorde ett mäktigt intryck.

»Jag tror det», svarade Elisa djupt gripen.

Nog ryggade hon tillbaka för tanken på den lilla veka systern som en hedendomens bekämpare, men denna hjärtats invändning, hvad var den annat än själfviskhet och misstro?

»Då är det Guds vilja», sade Irene med andakt, »ty jag tänkte mig som ett tecken, att du genast skulle svara ja.»

»Har du talat vid pappa?»

»Nej, jag ville först höra, hvad du skulle säga.»

»Jag tror du bör taga hans svar som ett tecken snarare än mitt», sade Elisa.

Några dagar därefter framlade Irene sin plan för fadern. Först tog han hennes förslag som skämt, men då han insåg, att hon menade allvar, blef det storm. Den häftighet hvarmed han sade nej visade, hur föga han väntade att blifva åtlydd. Kännande sin svaghet, ville han förekomma all öfvertalning och utgöt sig därför på ett dundrande sätt öfver dåraktigheten af detta påhitt. Elisa försökte lägga in ett godt ord för Irenes önskan, men då gick stormen lös öfver henne med.

»Du är bortskämd, du, med att alltid få din vilja fram, men den som inte tänker dansa den här dansen efter din pipa, min nådiga, det är pappa din. Ni hålla jämt ihop mot er gamle far, ni, men den här gången skall han veta att säga stopp.»

Elisa, som såg hur detta ordsvall plågade Irene, gaf denna en vink att lämna rummet, men stannade själf kvar att rida ut stormen.

Irene gick ned i trädgården. Att fadern ej skulle gilla hennes förslag var endast naturligt; han saknade ju de egentliga förutsättningarna för att förstå missionskallet. Men att hennes planer skulle omintetgöras på detta sätt, hade hon icke tänkt sig; hon hade väntat någon sorts underverk af Gud.

Nu inför möjligheten att nödgas afstå från sitt tilltänkta kall, föreföll henne detta kall med ens omistligt. Att offra sig helt tilltalade henne, och att komma långt bort i en alldeles ny omgifning till en stor verksamhet föreföll henne nästan som ett lifsvillkor. Men nu stod hon där och såg allt stranda på faderns motstånd.

Fick hon låta hindra sig? Om Elisa eller Gustaf Adolf satt sig emot hennes önskan, skulle hon förr trott sig se Guds vink i det uppkomna hindret än då det, som nu, utgick från fadern. Hon liksom de andra syskonen älskade honom innerligt, men mera som man älskar ett rart barn än en far. Någon vördnad eller respekt fanns ej i kärleken, och tanken att i lifvets viktigare angelägenheter låta leda sig af fadern var henne alldeles främmande. Det hade aldrig de andra syskonen gjort, hvarför skulle hon det då? Hvad hade Elisa egentligen tänkt på, då hon satt upp faderns bifall som ett villkor och ett Guds tecken?

Då Elisa omsider visade sig, anförtrodde Irene henne sina tankar om saken.

»Jag tyckte mig ha fått något att lefva för. Måste jag nu gå tillbaka till detta lif för ingenting? Åh, jag kan det inte», slutade hon.

»Jag tror ändå du måste ta hänsyn till pappa; det vore bestämdt orätt att gå mot hans vilja», sade Elisa. »Han är ju din far. Vet du, Irene», tillade hon och drog förtroligt systerns arm under sin, där de gingo framåt gången, »jag vaknade nyss upp öfver att vi, fast vi älska pappa så varmt och alltid visa honom det, så ringakta vi honom. Ha vi rättighet till det?»

»Inte är pappa precis en far att se upp till», invände Irene.

»Och hvarför inte?» utbrast Elisa. »Hvar finner du en älskligare och mera godhjärtad varelse än han? Hur vill han inte alla väl till och med på bekostnad af sitt eget! Och man får leta efter någon, som har lägre tankar om sig själf. Jag tror inte det faller honom in annat än att sätta oss alla, sina egna barn, framför sig själf. Är inte sådant att se upp till?»

Elisa talade till Irene, men det var sig själf hon bestraffade. Det var för henne en stund, då hon på högre befallning fick stiga ned för att låta en annan, som hon placerat nedanför sig, komma framför i stället.

Irene greps af hennes ord.

»Är pappa ännu mycket upprörd?» frågade hon och stannade.

»Han var lugnare, när jag lämnade honom, det vill säga han var inte ond längre.»

»Hvad sade du åt honom?»

»Att du inte skulle resa mot hans vilja. Och det hade jag väl rätt i?»

»Ja.»

Det kom litet tvekande detta ja, men det kom dock.

»Var det det, som lugnade honom?»

»I ett afseende kanske, men det oroade honom också», svarade Elisa och smålog, som om hon talat om ett barn. »Godhjärtad som han är och ovan att bestämma öfver oss, plågas han af tanken att neka dig något.»

»Jag vill genast gå till honom», sade Irene och drog sin arm ur Elisas.

»Öfvertala honom ej. Han ger nog ändå med sig till sist, det är hans öde, stackars lilla pappa; men vi skola inte tvinga honom.»

»Jag tänker bara visa honom kärlek utan ringaktning. Det där du sade grep mig», svarade Irene och skyndade upp mot byggningen.

Majoren gick omkring i sitt rum och kände sig ryckt ur sina vanors gamla fogar genom detta upprörande förslag och Elisas obegripliga infall att behandla honom som en auktoritet. Icke ville han vara den, som gäckade Irenes förhoppningar; stackars unge, hon hade då haft nog med motgång! Men ännu mindre ville han skicka ut henne till nakna vildar.

Irene möttes vid sitt inträde af en föga uppmuntrande blick. Hon kom naturligtvis för att bestorma honom med böner och tårar, men han skulle visa henne att han kunde vara karl för sin hatt, när han ville.

Hon slog armarna om hans hals och kysste honom.

»Älskade lilla pappa!»

»Ja, det är bra, det är bra», sade majoren nervös af att känna hur hans motståndskraft svek honom inför denna ömhet. »Jag har ju förbjudit dig att tala om den här saken mer.»

»Jag ämnar inte tala om den heller», svarade Irene kärleksfullt. »Jag kommer bara för att säga pappa, att jag inte tänker taga detta steg mot din vilja.»

»Hur kunde du bara tänka dig, att jag skulle vilja det?» frågade han halft öm, halft förargad.

»Jag tänkte, att om det varit Guds vilja, så hade han bevekt dig; jag bad honom svara mig genom dig.»

»Bad du? Men, kära barn, hur kunde du göra det?» utbrast majoren förskräckt. »Inte vill jag hindra dig göra Guds vilja, men jag kan bara inte finna mig i att skiljas ifrån dig. Jag tycker så mycket om dig, älskade unge. Du förstår väl att det är bara af kärlek?»

»Visst förstår jag det», svarade Irene och strök smeksamt sin kind mot hans.

Hennes eftergifvenhet gjorde honom illa till mods.

»Inte vill du så rysligt gärna bli missionär?» frågade han i öfvertalande ton.

Irene smålog litet.

»Nog har jag fäst mig mycket vid den tanken, men jag måste kunna afstå ifrån den, ifall Gud och min far vilja det.»

Gud och min far sade Irene så lugnt, som om sammanställningen varit naturlig, men den förskräckte majoren. Han blef ifrig att upphäfva detta kompaniskap med gudomligheten och ställa sig på den mänskliga och omyndiga sidan.

»Älskade min unge», sade han nervöst men med en viss högtidlighet, »är det Guds vilja, att du skall gå till vildarne, så gå då i Herrens namn, men fråga inte mig.»

»Jag går inte utan pappas samtycke», försäkrade Irene lugnande.

»Jo, det måste du», svarade majoren ifrigt; »jag förbjuder dig inte, förstår du. Du får göra alldeles som du vill eller som Gud vill, hvilket det nu är. Vill Gud, som jag, att du skall stanna hemma, så får han hitta på något annat hinder än mig; jag vågar inte åtaga mig den rollen.»

Irene visste icke, hur hon skulle upptaga detta plötsliga medgifvande, och hon undrade, om hon på något sätt framtvingat det.

Majoren såg på klockan. Det var en halftimme öfver hans vanliga softid, och nu skulle han väl få ligga vaken en god stund efter allt detta upprörande, och om Irene fore ut till kannibalerna, hur skulle han då nånsin kunna sofva lugnt? Han tyckte mycket synd om sig. Irene märkte det.

»Nu skall jag gå, så du får lägga dig», sade hon kärleksfullt. »Om jag än reser ut som missionär, blir det inte i morgon; det dröjer alltid några år och mycket kan hända under den tiden.»

»Som gör att det ingenting blir af, ja», inföll majoren tacksam och lätt tröstad. »Gud välsigne dig, min unge! Det skall nog bli så bra alltsammans.»

Lugn och belåten igen började han plocka i ordning alla de kuddar, schalar och filtar, som voro oundvikliga för att hans slummer skulle bli angenäm. Han hade blifvit uppehållen och skyndade sig därför med ett allvar, som om det gällt att hinna med tåget.

Irene undrade hur det skulle kännas att lämna honom en gång, och det var med stor tvekan hon gladde sig åt det samtycke han nyss gifvit henne.

30.

En dag kom majoren mycket upprymd och hemlighetsfull till middagsbordet. Han hade fått ett bref med en stor nyhet, som måste gissas ut, i fall man skulle få veta den.

»Är Gustaf Adolf ärkebiskop?» drog Torvald till med.

»Inte ännu», svarade majoren.

»Är Christian general då?» frågade Irene.

»Bättre opp», sade majoren.

»Är han förlofvad?» frågade Torvald.

»Du skall inte drumla på så där burdust. Småningom skall det gå. Först från hvem brefvet är, sedan om hvad eller hvem det handlar», undervisade majoren.

»Hvem är det ifrån?» frågade Elisa.

»Jag svarar bara ja och nej», upplyste majoren.

»Det har pappa då inte gjort hittills», inföll Torvald.

»Tig, näbbjäbb!» sade majoren godlynt.

»Är brefvet från Gustaf Adolf?» frågade Irene.

»Hvarför skulle det vara från honom?»

»Är det där bara ja och nej?» frågade Torvald skrattande.

»Det var nej», förklarade majoren med värdighet.

»Jaså. Är brefvet från doktor Hessel?» frågade Torvald med en skälmaktig blick på Elisa.

Majoren skakade hufvudet. Hans belåtenhet steg för hvarje felaktig gissning.

»Från Christian?» frågade Elisa.

»Du hittade det», sade majoren.

»Handlar det om hvem eller hvad?»

»Båda delarna.»

»Om hvem?»

»Jag svarar bara ja eller nej.»

»Jo, det tycker jag just!»

»Tala vördnadsfullt till far din, pojkvask!»

»Brefvet handlar naturligtvis först och främst om Christian själf», sade Torvald.

»Hvarför naturligtvis?» frågade Irene.

»Åh, somligt folk skrifva alltid om sig själfva, hvad de än skrifva om.»

»Det var också filosofi! Men gissa nu i stället för att filosofera», sade majoren, som ej tyckte om afvikelser.

»Brefvet handlar om honom själf och någon annan?» framkastade Elisa.

Majoren smålog och såg mystisk ut. Nu hade han fått intresset och nyfikenheten till kokpunkten och var lycklig.

»Hvem är hon, hvem?» ropades i korus omkring honom.

»Lugna er, lugna er, barn!» sade han med värdighet och tog upp ett bref ur fickan.

Den omständlighet hvarmed han vecklade ut det var ägnad att ytterligare stegra nyfikenheten. Sedan började han föredraga det med stor patos. Men som han hade svårt att läsa stilen, stakade han sig, läste orätt och kom af sig, hvilket icke gick bra ihop med högtidligheten. Auditoriet började skratta.

»Läs det du», sade majoren och uppgaf försöket, slängande skrifvelsen till Elisa.

Af brefvet framgick att Christian förlofvat sig med en ung, söt och förmögen flicka, som enligt hans påstående förvridit hufvudet på minst ett halft dussin löjtnanter förutom honom. Hvarför han blifvit den utvalde bland så många åtog han sig ej att förklara, kunde blott konstatera det som ett faktum. Den lilla fästmön var 21 år och hette Edith. Hennes far var bruksägare och bodde nära regementets mötesplats. Af Ediths föräldrar inbjöds Christians hela familj att i nästa vecka komma och fira trolofningen.

Nu blef det ett ordande om hvilka som skulle hörsamma inbjudningen. Torvald förklarade genast, att om än ingen annan fore, så nog skulle han resa. Han hade alltid roligt i sällskap, ty liflig och gladlynt, som han var, och med sitt lediga sätt och sitt vackra utseende blef han omtyckt af alla. Själfsvåld och lätt sinne voro egenskaper, af hvilka han fått en stor portion, men i förening med hjärtats godhet och naturlig takt verkade dessa fel snarare till hans fördel i sällskapslifvet.

Hufvudfrågan i diskussionen var dock, huruvida majoren skulle resa eller ej. Han ville tydligen gärna, men ändå tycktes det vara något, som kom honom att tveka.

»Det vore riktigt ovänligt om pappa uteblef», sade Irene.

»Du tycker det?» frågade han tacksam för detta kraftiga argument för. Han kastade dock genast en tveksam blick på Elisa. »Hvad säger du?» frågade han.

»Att pappa skall fara, naturligtvis, om pappa vill», svarade hon.

»Du säger också det? Ja, ser du, det är ju stor skillnad på det här tillfället och Gustaf Adolfs prästvigning. Till Upsala var så långt, det här är bara några timmar, och så passar jag bättre vid ett gladt lag än vid högtidliga ceremonier. I våras var jag också särskildt klen, då behöfde jag daglig läkarvård, nu är jag mycket bättre.»

»Var inte rädd för att Gustaf Adolf skall tro, att du tycker mer om Christian än honom», sade Elisa leende, ty nu begrep hon orsaken till faderns tvekan.

Majoren såg litet generad ut åt att ha blifvit genomskådad.

»Nej, det trodde jag inte han skulle göra, inte han, inte, men det kunde ju se så ut», sade han.

»Hvem skall stanna hemma hos tant Cilla? Behöfver någon alls göra det?» frågade Torvald.

»Ja, naturligtvis. Jag skall göra det», svarade Elisa.

»Nej, jag», sade Irene.

»Du skall fara, om någon. En titt ut i den glada världen kan du behöfva, innan du går i kloster», sade Torvald, som icke alls gillade sin systers framtidsplaner. Han tyckte det var stor skada på henne.

Men Irene stod fast vid sin föresats att stanna hemma. Hon ansåg det som en bättre förberedelse än festligheten till den kommande vinterns själfförsakelser. Det var nämligen bestämdt att hon skulle gå igenom en sjukvårdskurs, då det på missionsfältet en gång kunde vara bra att känna till grunderna i sjukvård.

Alltså blef det majoren, Elisa och Torvald som reste.

Då majoren kom hem igen var han alldeles i extas öfver sin blifvande sonhustru, de charmanta vinerna, champagnen och maten. Det var dock osäkert hvilket som hänförde honom mest. Torvald delade hans förtjusning, men Elisa var mera lugn.

Under de följande dagarna var hon särskildt tankfull, då hon gick och styrde på Elghyttan, där hvarje vrå var henne så välbekant och kär sedan barndomen. Såg hon ut genom fönstret, möttes ögat af idel kända föremål. Hon såg dem för sig, då hon blundade, och hon skulle kunnat utantill rita upp skogens vågiga rand mot horisonten, troget återgifvande hvarje bukt. Med åns brus var hon förtrogen som med en älskad stämma. I stugorna bodde folk, hvilkas lif hon lefvat.

Väl hade hon alltid vetat att hon någon gång skulle lämna allt detta, men först nu hade denna vetskap framstått för henne som verklighet, sedan hon sett Elghyttans blifvande härskarinna. Uppbrottets stund syntes ej längre aflägsen i dimmigt fjärran. Hur skulle det kännas när den kom?

31.

På nyåret stod Christians bröllop. Sedan företog han med sin unga fru en resa till utlandet på några månader. Å hans sida var detta en stor uppoffring, då resor voro något alldeles oförenligt med hans makliga natur. Och då han nu gaf efter för sin unga hustrus önskan i detta fall, var det för alla som kände honom ett bevis på att han var verkligt förälskad.

I maj kom det unga paret hem och tog sin boning på Elghyttan, där ena hälften af nedre våningen var inredd åt dem.

Den unga fruns första tid i det nya hemmet blef ej så ljus som man tänkt, ty den sammanföll med tant Cillas sista dagar. Den gamla fröken hade träffats af ännu ett slaganfall, och nu led det hastigt mot slutet.

Edith drog sig icke själfviskt undan från sjukrummet, utan kom ofta dit och tog verksam del i sjukvården, fast ingen fordrade det af henne. Detta rörde Elisa, som fick en högre tanke om sin lilla svägerska än hon förut haft. Dock märktes snart, att Edith icke ansåg sin uppgift i sjukrummet vara att hjälpa till, utan snarare att styra och ställa.

Den lilla Edith dolde under sitt älskvärda, kattungelika väsen en despotisk natur. Hon hörde till dem, som måste få ligga öfver för att kunna vara goda. Här på Elghyttan hade hon en för sin natur ovanligt gynnsam omgifning på ett undantag när. Christian lindade hon om fingrarna, majoren var så betagen i henne, att han till och med kunde glömma sina vanor för hennes skull ibland. Irene, som genomgick sin kurs på sjukhuset och blott kom hem på korta besök, var förtjust i sin svägerska och likaså Torvald, och från Gustaf Adolf hade hon ej att vänta annat än varmhjärtad ridderlighet. Men en fanns, som kunde bli henne för stark, och det var Elisa, det kände hon instinktlikt, ty ännu hade ingen misshällighet förekommit mellan dem. Elisa var icke den, som lätt kom i delo med någon, men hon förblef alltid sig själf, och om hon än gaf efter och lät andra få sin vilja fram, gjorde hon det med sådan värdighet och så tydligt af fri vilja, att det föreföll som en grace och icke som ett tvång. På samma gång som detta retade Edith, beundrade hon det, och hon kände att det fanns knappt någon hon skulle kunna tycka mer om än Elisa, bara deras verksamhetsfält legat vidt skilda i stället för att som nu vara så godt som ett gemensamt.

Elisa hyste nog samma instinktlika känslor gent emot svägerskan som denna för henne, men de voro mycket dunklare hos henne, i synnerhet till en början. Hon hade annat, som upptog tankarna. Döden var återigen i huset, och hans närvaro fördrifver småaktighet.

Tant Cilla gick långsamt bort, själf omedveten därom. Oreflekterande hade hon gått genom lifvet och på samma sätt mötte hon döden. Den var nog skonsam mot henne, fast den tedde sig svår för omgifningen.

Det blef så ljudlöst stilla i huset den tidiga morgonstund, då de tunga dödsrosslingarna ändtligen upphörde.

Majoren hade tagit sin tillflykt ned i Christians våning för att slippa höra de hemska ljuden. Han var uppskakad och öfverfölls af nervfrossa. Ideligen måste läkarens försäkran, att den döende i sitt medvetslösa tillstånd ingenting kände, upprepas för honom, ända tills Elisa kom med den underrättelsen, att tant Cilla slutat.

»Gud ske lof för det!» utbrast majoren och började gråta.

Annars fälldes icke många tårar efter den gamla; hon hade varit sjuk så länge, att hennes död betraktades som en befrielse, den man unnade henne. Oumbärlig hade hon heller aldrig varit för någon, ej ens för dem som hållit af henne mest.

Majoren tog sig dock mycket af hennes död, och det ovanliga inträffade, att han kunde sitta tankfull ibland. Elisa såg något hoppfullt i denna faderns sinnesstämning, men Edith tyckte, att han behöfde muntras upp. Hon åtog sig det värfvet och lyckades.

Efter tant Cillas död hade Elisa på faderns begäran börjat med att läsa några verser ur bibeln, innan man skildes åt för natten. Majoren tyckte om detta och ville, att Christian och Edith skulle vara med. En afton föreslog Edith, att man skulle sjunga en psalmvers tillsammans.

»Jag vill också bidraga på något sätt», sade hon leende och slog sig ned vid pianot.

Hennes klara röst ledde sången, men hon var ej nöjd med mindre än att alla sjöngo med. Aldrig i sitt lif hade Christian sjungit psalmer. Han kände sig generad för fadern och Elisa och försökte därför tiga. Men det lyckades icke. Edith stannade midt i en takt och såg på honom med sitt näpna uttryck af bortskämdt barn, som måste få allt hvad det vill. När hon sedan började spela igen, sjöng han med.

Litet längre fram föreslog Edith, att husfolket också skulle kallas in till aftonbönen.

»Är du generad att läsa inför så många, kan ju pappa eller Christian göra det», sade hon till Elisa. »Det är ju egentligen lämpligast, att husfadern håller husandakten.»

Men ingen af husfäderna ville åtaga sig denna uppgift. Edith gaf sig dock ej. Majoren lämnade hon i fred, men Christian slapp ej undan så lätt. Till sist fann han det mindre besvärligt att åtaga sig aftonbönen än att längre motsäga sin hustru.

Elisa kände sig rörd första gången Christian utöfvade sin nya husfaderliga plikt, dock kunde hon ej riktigt värja sig för en känsla af, att han ej var den vuxen. Han läste fort och slarfvigt och syntes lättad när det var slut. Men Edith var nöjd bara hon hade fått sin vilja fram, och hon såg, att Elisa med häpnad märkte hennes makt öfver Christian, och det fägnade henne.