32.
I en stor sorg ligger lyftning, och stora offer kunna gifvas med hänförelse, men små förargligheter äro endast plågsamma, och att ständigt nödgas ge efter i smått kan bli outhärdligt, det fick Elisa känna. Om hon hittills varit ovanligt fri från kvinnligt småsinne, fann hon nu att detta kanske egentligen berott på omständigheterna. Hon försökte att icke låtsa märka hur hon afsiktligt blef ställd i skuggan af sin svägerska, eller hur hennes inflytande både i hemmet och bland folket motverkades, men hon kunde ej undgå att både se och känna det. Då försökte hon vara storslagen nog att ej fästa sig vid det, men därmed lyckades hon icke i längden.
En kväll satt hon vid skrifbordet. Framför henne låg almanackan, i hvilken hon brukade föra en kort dagbok. Hon genomgick i tankarna dagens små händelser, och ögonbrynen sammandrogo sig, så att där blef ett djupt veck mellan dem.
»Ingenting värdt att skrifva ned», utbrast hon halfhögt för sig själf, och det kom ett alldeles nytt uttryck af bitterhet i hennes ansikte.
Hon öppnade skrifbordslådan och slängde in almanackan. Händelsevis kom då hennes blick att falla på ett litet till största delen oskrifvet blad, som bar tydliga spår af att länge hafva legat där. Endast sju ord stodo där, skrifna af en länge sedan kallnad hand:
»Två mig, att jag må snöhvit varda!»
De talade mäktigt i sin enkelhet dessa ord, och träffade bitterheten med ett dråpslag.
Snöhvit! Hur allt annat än snöhvit var hon ej! Elisa greps af sin gamla längtan efter renhet, renhet ej blott från stora och svåra synder utan ock från de tarfliga, småaktiga felen.
»Två mig, att jag må snöhvit varda!»
Hon såg och såg på de kända orden, som aldrig stått mer lefvande för henne än nu. De klargjorde för henne de verkliga behofven, den djupa orsaken till hennes tyngda sinnesstämning.
Ögonen fylldes långsamt af tårar, som heta och brännande banade sig väg utför kinden. Vid Sven Rises bår hade hon lärt sig fälla sådana tårar. Det var hennes nya människa, som grät öfver, att den gamla ännu lefde så stark.
Två mig! Min egen kraft förmår det ej. Två mig ren i ditt blod, ren såsom du!
Hon stannade hisnande inför sin egen tanke. Ren som Guds Son! Hur kunde hon begära så mycket?
Jo, hon kunde, hon fick, hon måste begära så mycket och icke mindre. Icke delvis, utan fullkomligt ger Jesus Kristus sin rättfärdighet, och iklädd den stod hon i denna stund inför Gud med rätt att bedja hvad helst hon ville i Jesu namn.
Och hvad ville hon helst? Att genom allt som mötte, stort och smått, gladt och sorgligt blott dragas närmare Jesus Kristus och växa allt mer till ett med honom.
Åter stannade hon tveksam. Bad hon icke om för mycket? Ett med Guds Son, ett med Gud! Hur kunde hon syndig och oren vara ett med den Helige? Men det var ju ej med synden inom henne, som han var ett, utan med hennes nya människa, af honom född, med det rena begäret af honom tändt. Ja, med detta var han ett, det skulle stärkas i hans gemenskap och blifva synden för starkt. Denna Guds nya skapelse inom henne skulle tillväxa och det gamla aftaga, tills i döden det sista stoftgrandet föll bort och hon fick gå in i lifvet att stå för människones Son alltigenom ren. »Två mig, att jag må snöhvit varda!»
Det var en evighetsstund för Elisa, då det osynliga klart förnimmes, och man liksom ser målet. Hon var ej i extas, men smakade den oförgängliga glädjen. Ovärdig kände hon sig att njuta denna heliga glädje, och hon var färdig att skjuta den ifrån sig, så som Petrus en gång öfverväldigad bad Herren gå ifrån honom, som var en syndig människa. Men »fröjd i Herren är eder starkhet», och när behöfs starkheten bättre än just i striden?
Elisa öppnade fönstret och såg ut i den stilla natten. Strömdraget i ån glindrade hemlighetsfullt i månljuset. Vattnet gled så tyst och skyndsamt framåt, liksom längtande bort till forsarna, hvilkas brus högtidligt sjöng genom tystnaden. Elisas blick fängslades af detta glidande vatten. Hon längtade också framåt.
En syn ur Uppenbarelseboken kom för henne. De heliga, stående på ett glashaf blandadt med eld, Guds harpor äro i deras händer, och snöhvit strålar deras klädnad. De sjunga Moses, Guds tjänares sång och Lammets: »Stora och underbara äro dina verk, Herre Gud, du allsvåldige; rättfärdiga och sanna äro dina vägar, du folkens konung!» Hon försökte föreställa sig rytmen och klangen i de saligas sång. När skulle hon få stämma in i den?
Hvad gjorde det om vägen, på hvilken hon gick, var mer eller mindre knagglig, blott den ledde till målet och var Herrens väg för henne?
»Rättfärdiga och sanna äro dina vägar, du folkens konung!» hviskade hon hängifvet. »Led mig på dem och gör mig nöjd med din ledning!»
33.
Sedan Irene genomgått sjukvårdskursen kom hon hem till Elghyttan för en tid. De förflutna månaderna hade förändrat henne ganska betydligt. Vistelsen bland sjukdom och död hade bibringat henne ett visst stilla allvar och en lugn säkerhet, som varit alldeles främmande för den forna, veka Irene. Nödvändigheten att besluta sig för framtiden gjorde den förr så barnsliga unga flickan tankfull. Det gällde nu, om hon skulle förverkliga sina missionsplaner eller ej. Irene tvekade, men Elisa, som trodde att denna tvekan blott härrörde af låga tankar om den egna förmågan, uppmuntrade henne. Alla andra afrådde. Irenes ovisshet blef allt större. Till sist beslöt hon resa till Stockholm. Där bland missionens vänner kanske det skulle klarna för henne, hur hon borde göra. Och så for hon.
På aftonen samma dag som Irene rest hade Elisa varit ett ärende till kyrkbyn och gick hemåt, då hon fick se Christian och Edith framför sig. De inväntade henne.
»Vi gå just och tala om Irene», sade Edith. »Det är märkvärdigt hvad hon har vuxit till sig på sista tiden.»
»Ja, själen sätter sin prägel på det yttre», sade Elisa.
»Inte vet jag precis om det är själen, som lagat att hon blifvit fylligare och fått hållning», sade Christian, »men säkert är att det klär henne.»
»Ja, sanna mina ord, hon blir aldrig missionär», sade Edith förhoppningsfullt.
»Hvad skulle hindra henne? Det att hon vuxit till sig?» frågade Elisa.
»Någon kommer att hålla henne kvar i Sverige. Pappa behöfver nog inte förgäfves hoppas på sitt hinder», svarade Edith.
»Du tycks ha glömt Helmer Bro.»
»Det är just honom jag tänker på», svarade Edith muntert. »Vet du inte, att han är i Stockholm?»
»Jo. Men hvad har det med saken att göra?»
»Mycket, i all synnerhet som Irene nu också är där.»
»De komma ej att råkas.»
»Jo alldeles säkert, och han kommer att ångra sig, när han får se hur Irene utvecklat sig sedan de sist träffades.»
»Och du tror, att Irene skulle hålla till godo med en man, som en gång förskjutit henne? Det är hon för stolt till!»
»Irene är icke stolt», inföll Christian på sitt makliga sätt.
Elisa såg öfverraskad på honom, men svarade ingenting.
»Hvad är han egentligen, denne Helmer Bro, och hvad gör han?» frågade Edith.
»Han är filosofie doktor, undervisar i skolor, håller föredrag och författar», svarade Elisa.
»Det var en hel hop», anmärkte Christian.
»Jag tror det går bra för honom; han lär vara mycket populär», tillade Elisa.
»Inte tycks han vara i din smak, att döma af din ton», sade Edith skrattande. »Men jag säger dig, tag skeden i vackra handen, ty du får honom till svåger.»
Och Edith blef sannspådd. I början skref Irene mest om missionen; hon hade kommit tillsammans med för tillfället hemmavarande missionärer och blifvit upplifvad af dem, ytterst mottaglig för inflytande som hon var. Men så kom ett privat bref till Elisa, där Irene talade om att hon träffat Helmer och känt allt det gamla vakna. Men hon skulle ej se honom igen, det hade hon beslutat. Hon måste bort, långt bort och i träget arbete glömma hvad som måste glömmas. Missionen skulle blifva hennes räddningsplanka.
Sedan kom en tid, då hennes bref tycktes ämnade att dölja hvad hon verkligen upplefde. Icke kunde hon skrifva hem och berätta, hur oemotståndligt hon drogs till Helmers föreläsningssal, hur hon trots stolta beslut satt där gång efter gång och lyssnade till klangen i hans röst. Hvad hjälpte det, att hon uppsökte den bortersta vrån? Han såg henne ändå. När hon vid utgången träffade honom och han gick med henne, hvarför skulle hon då neka sig glädjen att tala med honom? Instinktlikt kände hon dock, att Elisa ej skulle gillat hennes sätt, och därför teg hon med det. Missionstanken inom henne lefde ett tynande lif. Hon kände sig allt mer ovärdig den stora uppgiften och insåg, att missionen var för helig att tillgripas blott som en räddning undan jordisk kärlekssorg. Hon fick rädda sig på annat sätt eller gå under.
Helmer Bro gillade ej missionen. Han ansåg att lif, kraft och penningar förslösades till ingen nytta för hedningarne. Hvarför skulle man genom evangelii förkunnande ikläda dem ett ansvar, från hvilket de nu genom sin okunnighet äro befriade? Irene motsade honom och drog fram Jesu afskedsbud till lärjungaskaran, att gå ut och predika evangelium för alla folk. Hon höll på missionen som en kristenhetens plikt, om hon än för sin del kände, att hon måste draga sig undan den. Han undrade hvarför hon måste det.
»Till den tjänsten får man ej komma med ett deladt hjärta», svarade hon.
Rädd att hafva sagt för mycket vågade hon vid afskedet knappast räcka honom handen och hennes blick blott snuddade förbi hans ansikte, men den uppenbarade tydligt för honom, hur hjälplös hon kände sig. Hans hjärta rördes, och han gick hem i djupa funderingar.
Vid de två följande föreläsningarna uteblef Irene, och Helmer märkte att han saknade henne och ideligen ertappade sig själf med att undra hvarför hon inte kom. Då för tredje gången hennes plats stod tom, beslöt han att gå upp och fråga henne efter orsaken redan följande dag. Han kom också att fråga henne något mera, och efter det besöket skref Irene ett bref till sin far, och i det dolde hon ej hvad hon upplefvat.
Det blef jubel på Elghyttan.
»Hurra!» ropade majoren. »Hindret har kommit, vi få behålla Irene! Gud välsigne den hederspaschan Bro!»
»Hvad var det jag sade?» frågade Edith med en triumferande blick på Elisa.
Irene blef bjuden att tillbringa julen hos sina blifvande svärföräldrar i Upsala. Där stannade hon sedan några månader och kom ej hem förr än till våren.
En kväll satt Irene på en bänk nere vid ån och sydde. Våren var långt framskriden och luften ljum. Elisa kom och slog sig ned bredvid systern.
»Irene, hvad är det som kommit emellan oss på sista tiden? Du är dig icke lik emot mig.»
Irene svarade ej, hon tycktes helt upptagen af att träda på nålen. Elisa väntade tills det var gjordt, men då fortfarande intet svar kom, återtog hon:
»Du tror kanske att jag dömer dig, därför att du öfvergaf missionstanken, men det gör jag inte alls. Jag förstår nu, att det ej var din kallelse.»
»Det är inte det», svarade Irene och sydde ifrigt.
»Tror du då, att jag inte ser din förlofning med sympati?» frågade Elisa.
»Du föraktar mig för den. Jag vet att du tycker det var brist på stolthet af mig att ta honom, som en gång …» Irene fullbordade ej meningen.
»Kärlek är bättre än stolthet. Jag föraktar dig inte därför att du förlät honom», svarade Elisa.
»Men du gillar ändå inte hvad jag gjort, du bara tål det.»
Elisa kände sig träffad, ty Irene hade slagit hufvudet på spiken.
»Jag erkänner att jag är orolig för dig, men jag klandrar dig inte och jag undrar inte alls på dig.»
»Hvarför är du orolig?»
Det kom litet utmanande, detta.
»Jag är rädd att du i Helmer icke skall finna det andliga stöd du behöfver.»
»Du tycker jag gått tillbaka, sedan jag blef förlofvad med honom? Men det är bara misstag; i själfva verket har jag gått framåt, ty om jag än ser ut att ha mindre allvar än förut, så är det jag nu har kvar mitt eget.»
»Är du säker på, att det icke är Helmers?» framkastade Elisa.
»Om så vore, är det ju ett bevis på att han har allvar, fast du vill frånkänna honom det», sade Irene sårad på sin älskades vägnar.
»Det gör jag visst inte», försvarade sig Elisa.
»Åh, jag vet mycket väl, att hvarken du eller Gustaf Adolf gilla hans åsikter.»
»Det kan väl hända, men ingen af oss åtar sig att döma honom.»
Båda sutto tysta en stund, Irene djupt böjd öfver sitt arbete. Plötsligt såg hon upp på Elisa.
»Säg, menar du att jag borde slå upp med Helmer därför att han inte kan vara för mig det stöd du tycker att jag behöfver?»
»Nej.»
»Hvarför oroar du mig då?»
»Jag vill bara att du skall inse faran och inte dragas med i hans konstiga funderingar.»
»Du behöfver inte vara ängslig för det; han talar inte så mycket med mig om dem, och för resten tror han ju på det mesta, det är bara i ett och annat han tviflar. Du har fått en skef uppfattning af honom.»
»Irene, du får inte tro, att jag ej tycker om Helmer, och du får inte gå och inbilla dig, att jag föraktar dig för hvad du gjort», sade Elisa och drog systern till sig.
Denna lät det ske halft motvilligt.
»Är det riktigt sant hvad du säger?» frågade hon och såg skarpt på Elisa. »Jag har hela tiden känt att du föraktar mig; det är inte möjligt annat, sådan som du är.»
»Kanske jag gjorde det till att börja med», erkände Elisa, »men jag gör det icke längre. Det är bättre att vara sann och ödmjuk än stolt. Det hade varit osant handladt om du stått kvar i missionen, sedan ditt intresse var slut, och det var ödmjukt af dig att hålla till godo med Helmers kärlek. Jag inser allt detta nu. Vill du förlåta mig om jag först tänkt litet förklenande om dig?»
Irene var alltid lätt vunnen, så äfven nu. Hon slog armarna om systerns hals.
Den stumma omfamningen blef en tillfredsställande förlikning. Båda kände att det, som stått emellan dem, var borta.
Irene började åter sy under tystnad, men hennes rörelse lade sig snart och då bytte hon om samtalsämne.
»Har du hört att doktor Hessel lär söka provincial-läkartjänsten här efter gamle Borgsten?» frågade hon.
»Nej, det visste jag inte.»
»Han lägger snart in sin ansökan, om han inte redan gjort det. Då bli vi nära grannar.»
»Träffade du honom i Stockholm?»
»Ja, en gång. Han frågade mycket efter dig. Han såg så bra ut, kraftigare och manligare, än när han gick här och drog. Gustaf Adolf håller mycket på honom och Helmer också.»
Efter en stund lade Irene ihop sitt arbete och reste sig.
»Går du med in?»
»Icke ännu.»
Elisa satt lutad mot en trädstam. Händerna hvilade för ovanlighetens skull sysslolösa i knäet. Några solstrålar föllo genom löfverket på hennes obetäckta hufvud. De lyste genom skuggande fransar in i ögonen, hvilka därigenom blefvo glänsande klara som djupt och stilla hafsvatten. När munnen var sluten och i hvila som nu, framträdde dess uttrycksfulla linier tydligt, det var som om outtalade tankar röjt sig i hvarje böjning. Den vackra näsan med sin fina höjning på midten bidrog i ej ringa mån till det drag af själsadel och karaktär, som var utmärkande för detta ansikte.
Irene kom i förbigående att kasta en blick på Elisa, som satt där försjunken i tankar, alldeles glömsk af sig själf och sin omgifning, och hon stannade. Drifven af en ingifvelse, som hon ej själf fullt förstod, föll hon på knä bredvid Elisa.
»Det är så mycket jag skulle vilja lära af dig», sade hon.
Elisas själ kom långsamt tillbaka från sin utflykt ut i rymderna.
»Och jag af dig», blef det för Irene oväntade svaret.
Man beundrar ofta mest hos andra de egenskaper man själf saknar. Elisa skattade oändligt högt den lilla systerns ödmjukhet, ty själf hade hon ofta svårt att icke tycka sig något vara.
34.
Det var en bitande frisk dag i advent. Solen stod som ett glödande klot bakom ett disigt morgontöcken. Ett svagt rödaktigt sken spred sig långsamt öfver Elghyttans frosthvita skogar och snöbetäckta gärden.
I skogsbrynet låg en liten stuga, hvars gamla fönsterrutor glänste svagt violetta i ljuset. Där innanför väntade döden gamle Anders Örn, som låg flämtande på sitt läger.
Doktor Hessel, som dagen förut tillträdt sin nya befattning, lutade sig öfver den sjuke och kände på pulsen. Hans första tjänsteåliggande tycktes blifva att stå overksam vid en dödsbädd.
»Bed!» hviskade Anders med en matt stämma och knäppte för sista gången sina händer.
Grannhustrun, som var inne för att se till gubben, fick en vink af doktorn, men förstod den ej.
Doktor Hessel hade aftonen förut återsett Elisa och läst i hennes ögon något, som gjort honom vek och god. Därför bad han nu Fader vår med andakt. Om där än ej var tro i bönen, så var det känsla. Ej nekar man gärna en döende hans sista önskan, och när man älskar, gör man hvad man vet, att den älskade skulle vilja.
Då doktor Hessel efter slutad bön såg upp, stod Elisa där. Så ljudlöst hade hon kommit in, att han ej hört henne. Af hennes blick anade han, att hon lade mer i hans gärning än han. Tigande tryckte de hvarandras händer och vände sig samtidigt mot den sjuke. Han hade slutat.
Solen bröt igenom morgontöcknet och lyste in i stugan. En bred flod af ljus föll öfver golfvet och strålarna smekte den gamles glesa hår och hvita skägg. Dödens blekhet framträdde bjärt i solskenet, men de slutna ögonlocken och ansiktets frid talade om hvila efter ett sträfsamt lif.
»Kära gamle Anders», sade Elisa sakta, »i enfald förstod han Guds rikes hemlighet.»
Doktor Hessel svarade ingenting, höll blott Elisas hand fast sluten i sin, glad så länge hon i ovetenhet lät honom behålla den.
Hon såg sig omkring i rummet med en rörd blick.
»Hur ofta jag varit här, så gick jag aldrig härifrån utan att ha fått något», sade hon. »Gamle Anders Örn var rik i sin fattigdom.»
»Förmodligen kom ni sällan hit tomhändt», anmärkte doktor Hessel med en blick på den lilla korg hon medfört, men hvars innehåll nu ej behöfdes här.
»Ja, sådant. Men hvad är det jämfördt med hvad jag fick i utbyte? Han hade icke lärdom, men han hade hvad mera är, erfarenhet, och af den gaf han mig.»
Hon drog sin hand ur doktor Hessels och gick fram till den döde. Varsamt smekte hon den fårade pannan. Så gärna hade hon velat be den döde taga en hälsning hem; kanske var det ej för sent ännu.
Efter detta tysta afsked lämnade hon stugan följd af doktor Hessel.
De gingo sida vid sida som i en ljus dröm. Den död de gemensamt bevittnat hade ej haft något afskräckande med sig, den hade blott stämt dem till allvar och slutit dem närmare tillsammans.
Solen strålade nu utan hinder, dess sken föll klart öfver deras väg. Luften var så stilla, ren och frostig. Naturen firade advent.
Doktor Hessel kunde ej tala om något annat än det, som låg hans hjärta närmast. Därför stannade han och frågade Elisa, om hon ville bli hans. Med henne skulle hans lif blifva en vandring i ljuset, utan henne kunde han gå förlorad.
Han stod framför henne allvarlig, genomträngd af ädel känsla och rent uppsåt. Intet ämnade han dölja för henne, och han var beredd att svara uppriktigt på allt, som hon kunde finna för godt att fråga.
Men hon räckte honom utan tvekan sin hand. Hon hade ju nyss hört honom bedja, och för hennes ögon stod han nu i verkligheten sådan, som hon alltid sett honom i sin aning och förhoppning. Hon trodde på honom utan en skymt af tvifvel.
»Du gör mig inga frågor?» sade han.
»Det behöfver jag ej», svarade hon; »vi veta hvar vi ha hvarandra.»
Han undrade om hon verkligen visste det, och han tvekade att begagna sig af hennes goda tro.
Men om hon inga farhågor hyste, hvarför skulle han väcka dem? En narr är den, som icke griper sin lycka, tänkte han och grep den. Att hon ingenting skulle förlora genom sin tillit, det ämnade han bli man för.
På kvällen denna dag, då Elisa kommit in i sitt rum, kände hon behof af att samla sig i stillhet. Det dröjde en stund innan känslornas svall lade sig till ro. Hon drog ut sin låda och letade fram Sven Rises lilla blad och läste orden: »Två mig, att jag må snöhvit varda!» De ljödo till henne som ur fjärran, men hon ville, att de skulle bo i hennes hjärta under glädjen så väl som i sorgen. Intet begär fick bli starkare än det, som denna bön uttryckte. Hon kände faran af jordisk lycka. Tanken att den förbindelse hon ingått också skulle medföra smärta och sorger, icke endast lust, förekom henne ej hemsk utan snarare lugnande. Målet fick ej skymmas undan af någonting, ingen fick bli henne kärare än hennes himmelske brudgum.
»Två mig att jag må snöhvit varda, två oss!» bad hon innerligt.
35.
Elisa sydde och doktor Hessel såg på. Majoren gick af och an i rummet och berättade. Det bekymrade honom föga, att hans auditorium kände till historierna lika bra som han själf. Elisa kunde dem ord för ord utantill, så ofta hade hon hört dem, men hon satt tyst och hörde på, detsamma gjorde doktor Hessel, och det var allt hvad majoren begärde. Plötsligt afbröt han sin monolog och frågade hvad klockan var.
»Litet öfver tu», svarade doktorn.
»Hvarför säga ni mig inte det? Jag skulle ju ha legat och sofvit för en hel kvart sedan. Det var rysligt, men när man kommer in på intressanta saker, glömmer man tiden.»
Och majoren försvann med fart ned i sitt rum för att taga igen så mycket som möjligt af den förlorade tiden. Förr hade han haft som vana att sofva efter middagen, men nu hade doktor Hessel rådt honom taga luren före i stället. Majoren lydde villigt och invigde timmen mellan tu och tre till sömn. Men icke dess mindre fortfor han att försvinna ned till sig efter middagen också för att ej uppenbara sig förr än vid kaffedags. Då doktor Hessel anmärkte, att förmiddagslurens förtjänst till stor del bestod i att göra eftermiddagssömn obehöflig, förklarade majoren, att han visst icke sof efter middagen, på sin höjd domnade han af litet. Men ljudet af snarkningar, som trängde ut ur hans rum, förrådde hur pass grundlig domningen var.
Sedan majoren gått och de trolofvade blifvit lämnade allena, lät Elisa arbetet sjunka och såg tvekande på doktor Hessel.
»Hvad är det?» frågade han leende.
»Du har funnit fästet i lifvet, Alfred; är det närgånget att fråga hur?»
Han satte sig vid hennes fötter, så att hon ej kunde se hans ansikte annat än då han särskildt vände det emot henne.
»Närgånget!» upprepade han vekt. »Tala om närgångenhet oss emellan!»
Och efter några ögonblick återtog han i lågmäld, känslig ton:
»Du frågar hur jag funnit fästet. Fråga den i mörkret irrande hur han finner stjärnan, som plötsligt strålar fram öfver hans väg. Fråga den drunknande, som kämpar i vågen, hur han finner fäste för sin fot. Säg mig, Elisa, gör den irrande orätt mot stjärnan, om han vandrar i dess ljus, gör den drunknande orätt, om han behåller sitt fotfäste och ej kastar sig tillbaka i vågen?»
»Hur kan du bara fråga så?» svarade hon, som tydde hans tal efter sitt eget hjärta.
Ej misstänkte hon, att stjärnan, som han talade om, var en annan än himmelens, eller att hans hjärtas fäste icke var Gud.
»Behöfde du söka länge innan du fann?»
»Egentligen har hela mitt lif varit ett sökande, och inte har jag ännu funnit allt.»
Han talade sanning, och dock upplyste hans svar henne ej om verkliga förhållandet, det såg han. Behöfde han då vara tydligare? Rådde han för, att hon tydde himmelskt hans tal om jordisk kärlek eller att hon lade in djupare mening i hans handlingar och ord än där var? Han hade icke ljugit om sig själf, icke med afsikt fört henne bakom ljuset, det var hon som bedrog sig, och då hon tydligen var lycklig i sitt själfbedrägeri, hvarför skulle han ej låta henne förblifva däri? Hon bedrog sig ju blott till lycka, hans kärlek skulle lära henne att det ej endast är andens lif, som är värdt att lefvas.
»Ja, du har rätt, vi ha ej funnit fullheten än; hur skall det ej kännas, när vi hinna den och stå vid målet!» sade hon förtroligt.
Han svarade ej. Nu kunde hon ej se hans ansikte, han höll det bortvändt, men hon trodde sig viss om dess uttryck. Att han var blyg om sina heligaste och innersta erfarenheter och känslor uppskattade hon, likaså att han blott ville tala om dem i ett vackert bildspråk, undvikande de fastställda uttrycken. Hon respekterade hans tillbakadragenhet; ej skulle han behöfva tala med henne om sitt inre förr än han kunde göra det otvunget.
Gonggongen ringde till middag. Doktor Hessel bjöd sin fästmö armen. Hon slöt sig intill honom med en känsla af obeskriflig lycka. Framtiden vid hans sida föreföll henne så löftesrik och ljus.
Han stannade innan de uppnådde matsalsdörren. Hon såg frågande upp. »Elisa», sade han hastigt, »skall din kärlek slockna, om du upptäcker hos mig svarta fel?»
Hon smålog.
»Jag är icke rädd för några svarta upptäckter», svarade hon. »Jag vet hvad du går för.»
»Du är säker på din psykologiska blick, du», sade han halft medlidsamt; »du gjorde bäst i att inte tro så blindt på den.»
»Jag tror på dig», svarade hon enkelt.
Medömkan försvann ur hans blick och där kom allvar i stället. Samvetet grep ett hårdt tag om honom.
»Du idealiserar mig», började han, men kom af sig vid en blick på hennes ansikte.
Aldrig hade han sett henne så vacker. Ett leende strålade fram lekande skälmskt och fint känsligt.
»Visst idealiserar jag dig; när gör ej kärleken det?» sade hon.
Det var så ovanligt hos henne, detta täckt öfverdådiga, och så betagande, att han alldeles blef bragt ur fattningen. Hårdt tryckte han hennes arm intill sig och beslöt att ej riskera något. Han stod ej ut med tanken på möjligheten, att hon skulle öfvergifva honom. Hans måste hon bli, om det än skulle kosta en osannfärdighet. Den öppna bekännelse han nyss haft på tungan blef icke uttalad. För att ej komma i frestelse att aflägga den, sökte han ej, utan undvek snarare förtroliga samtal på tu man hand med Elisa under förlofningstiden. Detta föll sig dessutom ganska naturligt, då han hade mycket att göra och blott kom till Elghyttan på kortare stunder. Elisa tycktes ej heller stå särskildt mycket efter att vara ostörd med honom. All sin tid ville hon ägna fadern, Alfreds tur kom sedan, och hon uppskattade som finkänslighet att han icke uteslutande lade beslag på henne för sin räkning då han kom.
Redan i Mars styrdes till bröllop. Det skurades och fejades, kokades och bakades på Elghyttan. Majoren och Christian kände sig grufligt i vägen, men fru Edith var i sitt ässe, och Elisa var så upptagen, att hon ej hann tänka på allt som förestod. Flera gäster skulle bo på Elghyttan, och de anlände dagarna före bröllopet, så att sällskapandet vidtog till och med innan stöket var färdigt. Nu kände sig majoren ej i vägen längre. Han hade så roligt, att han glömde den förestående omhvälfningen i sitt dagliga lif. Skilsmässan från Elisa skulle dock ej bli så fullständig som från Irene. Doktorsbostället, dit Elisa skulle flytta, låg blott en half mil från Elghyttans gård på en höjd inne i Hanebyskogen, vid stranden af Elgsjön. Majoren skulle således ofta få råka sin dotter, och att han ej alltför mycket skulle behöfva sakna hennes omvårdnad lofvade Edith och Christian draga försorg om.
Elisa vaknade tidigt bröllopsdagens morgon. Ändtligen hade hon tid att tänka och kände starkt behofvet att samla sig. Somna om igen hvarken ville eller kunde hon, utan steg därför upp och klädde sig. Alla sofvo, och stjärnorna började blekna ute. Elisa gick bort till drifhuset. Här samlade hon ett litet urval af de vackraste blommorna, sedan gick hon genvägen genom Hanebyskogen till kyrkogården. På Sven Rises graf lade hon ned sin blomstergärd. Var det underligt att hennes tanke på denna dag gick tillbaka till honom, som hon skulle tillhört om han lefvat? Hennes kärlek till honom var icke död, men stod ändå ej i vägen för den andra kärleken, därtill var den alltför litet jordisk. Ja, kanske skulle den aldrig blifvit hvad den var, om ej döden redan från början gifvit den dess skära evighetsglans; kanske skulle den under andra omständigheter hafva visat sig vara för litet jordisk för jorden. Denna tanke kom för Elisa, men hon besvarade den icke; den behöfde ju ej besvaras. Ett visste hon: att Sven Rises minne lefde och alltid skulle lefva i hennes hjärta förädlande.
Hon såg sin bröllopsdag gry, dess ljus föll på korset, så att guldbokstäfverna började blänka, först namnet Sven Rise, sedan, allt efter som solen höjde sig och dess strålar nådde längre ned, dödsdagens datum och sist de konungsliga orden: »Jag är uppståndelsen och lifvet, hvilken som tror på mig, han skall lefva om han än dör.»
Elisa fick den ro hon önskat, hennes stoftbundna tanke lyftes och hennes förtrödda sinne blef samladt. Tyst bad hon den bön Sven Rise en gång bedt för henne, att hon helt skulle få tillhöra Kristus och bli till välsignelse. Hon mindes hur hon önskat få följa honom i döden, men hur han svarat, att hon hade mycket i lifvet än. Han hade kanske haft rätt, och detta myckna koncentrerade sig nu för henne kring Alfred Hessel, vid hvilken hon i dag skulle vigas. Tankfull vände hon åter från kyrkogården genom skogen hem.
Om hon icke sökt en stund till lugn och eftertanke i den tidiga morgonen, hade hon ingen sådan funnit denna dag. Det ena bestyret aflöste det andra hela förmiddagen, och man var så van att vända sig till henne, hon måste taga del i allt.
Klockan två förrättades vigseln af Gustaf Adolf, som i början var så rörd att rösten föreföll beslöjad; men snart blef han herre öfver sina känslor, och stämman återfick sin vanliga vackra malmklang. Han höll ett kort tal öfver språket: »Jag och mitt hus vilja tjäna Herren.»
Elisas hjärta instämde till fullo i dessa ord, och Gustaf Adolfs tal värmde henne. Ett par gånger sökte hon sin makes blick, men han tycktes ej märka det.
Efter vigseln tog bröllopsmiddagen vid, och stämningen blef liflig. Festligheterna slutade icke, då man reste sig från bordet, de varade till sena kvällen.
Ingen kunde vara angenämare än doktor Hessel, när han ville, och han ville i dag. Han nöjde sig icke med att göra brudgummens vanliga släta och förälskade figur bredvid bruden, utan gick omkring bland gästerna underhållande och intressant. Dock förlorade han ej ett ögonblick Elisa ur sikte. Han såg ofta på henne, stolt i sin eganderätt.
En hand lades på hans skuldra.
»Ett ord, Hessel.»
Det var Gustaf Adolf. Doktor Hessels första impuls var att draga sig undan detta ord, som han anade skulle blifva af vikt, men han fattade sig genast. Hvad hade han att frukta nu, då Elisa oåterkalleligen var hans? De gingo undan från de öfriga.
»Var det något i mitt vigseltal, som stötte dig?» frågade Gustaf Adolf.
»Hvarför skulle det varit det?»
»Det såg så ut.»
»På hvad?»
»Ditt uttryck.»
»Du misstog dig kanske.»
»Det tror jag knappast. Säg mig, Alfred, du vill ju med ditt hus tjäna Herren?»
»Visa mig honom och jag skall tjäna honom.»
Gustaf Adolf såg på svågern, undrande om hans öron bedragit honom.
»Jag trodde så säkert, att du var en troende», sade han.
»Och af hvad skäl?»
»Du var alltid så intresserad, i synnerhet de sista åren, och inte skulle du väl annars valt en sådan som Elisa till hustru.»
»Jag har icke valt en sådan som Elisa, jag har valt henne.»
»Men hon, hur kunde hon skrifva till mig, som hon gjorde, att ni voro så ens i det viktigaste, att du funnit fästet? Hur har du lyckats föra henne bakom ljuset så totalt?»
»Jag har knappast gjort det med afsikt, men jag föll för den frestelse hennes ädla godtrogenhet inledde mig i. Hvarför skulle jag riskera, att hon för några fanatiska skruplers skull kanske skulle tillintetgöra både sin och min lycka? Det har nästan förefallit mig, som om hon velat bedragas litet.»
»Visst inte, sådan är ej Elisa», sade Gustaf Adolf häftigt, men kom ofrivilligt i håg ett yttrande af sin syster under ett samtal för länge sedan, då hon sagt, att hon bar inom sig något, som hon ej ville ge ord ens inför Gud, och han tillade: »Åh, hvad man lätt går vilse utan klarhet! Att vara öppen och ärlig inför Gud och människor är ett lifsvillkor.»
»Ämnar du upplysa Elisa om hennes misstag?» frågade doktor Hessel.
»Nej, hvarför skulle jag det nu? Det blir din sak. Stackars Elisa!»
»Jag lofvar dig, att det inte skall bli så synd om henne», svarade doktor Hessel. »Du har inte alls någon tanke på mig, utan bara på din syster. Är det kristligt, det? Inte ett dugg bryr du dig om hvad det skulle blifvit af mig utan henne.»
»Ingen människa kan frälsa den andra», sade Gustaf Adolf.
»Så kan väl heller ingen fördärfva den andra, och således blir jag oskadlig för din syster. Egentligen tycker jag det hade varit dig värdigare att ha gifvit mig välsignelse med på vägen i kväll.»
Med dessa ord gick doktor Hessel tillbaka till bröllopsgästerna utan att invänta svar.
Gustaf Adolf sökte ensamheten i sitt rum. Detta samtal hade upprört honom. Var det ej naturligt, att han först och främst skulle ömma för sin älsklingssysters lycka? Hvad angick honom Alfred Hessel i jämförelse med henne? Ja, naturligt var det nog att känna så, men var det rätt? Fick han låta de naturliga banden sammansnöra hjärtat så hårdt, att det ej förmådde vidga sig till den stora kärlek, som omfattar alla? Var ej Alfred Hessel hans nästa fullt ut lika mycket som Elisa, och borde han ej som Kristi lärjunge ömma för denne mans välfärd mer än för sin systers känslor? Samvetet hade blott ett svar på denna sista fråga. Men gällde det blott hans systers känslor, gällde det ej mycket mer för henne? Hvem skulle bli den starkaste, af de två? Hvem skulle segra och få den andra med sig?
Det knackade lätt på dörren. Gustaf Adolf kände väl igen denna knackning. Innan han svarat stod Elisa på tröskeln. Brudslöjan böljade som en sky omkring henne, ögonen strålade som stjärnor under myrtenkransen, rörelsen gjorde henne genomskinligt blek i marskvällens skymning.
»Jag ville inte fara hemifrån utan att säga farväl till dig», sade hon.
Varsamt slöt han henne i sina armar, han ville ej skrynkla hennes slöja eller bringa hennes krona på sned. Men kraftigt var ändå hans famntag. Utan ord ville han säga henne hur stark och beskyddande hans broderskärlek var, hur hon alltid kunde räkna på honom.
»Gud vare med dig», sade han; »låt aldrig någon eller något rycka dig ur hans hand!»
»Hans hand är stark och hans tag är fast, det vet du», svarade hon tillitsfullt.
Utan att ana det hade hon besvarat den fråga, som nyss oroat honom. Hvem var den starkaste? Icke hon, men han som bevarade henne.
36.
Det var vår. Elgsjön speglade en klarblå himmel och björkarna kring doktorsbostället stodo högtidsklädda. Deras stammar lyste hvita mellan hängande grenar, hvilkas löfverk i utvecklingen hunnit det förtrollande så snart öfvergående stadiet af vårens finaste jungfruliga grönska. Barrskogen på Elgsjöns höga stränder hade också anlagt ljusgrönt. Allt var friskt, dammfritt och rent, och gladt ljöd bruset från det hvitskummande vattenfall, hvari Elghyttans å tog språnget ned i sin efterlängtade, lugna sjö. Skogen var full af röster, de bevingade skarorna hade återkommit från södern och uttryckte nu i jublande kör sin förtjusning.
Elisa Hessel kom gående mellan björkarna ned till stranden. Hon hade suttit inne vid sitt arbete och fått underliga tankar. De oroade henne; hon ville ifrån dem och tog därför sin tillflykt till naturen.
Vid stranden var en brygga, och där låg en eka. Elisa löste den och rodde ut på sjön. Först rodde hon raskt och hvilade sedan på årorna en stund, lyssnande till vårens jubel rundt omkring, men förmådde ej ryckas med i naturens stämning som hon ville.
Då hörde hon sitt namn ropas från stranden. Några årtag förde henne dit, och doktor Hessel hoppade i ekan. Han öfvertog årorna, och Elisa satte sig i aktern.
»Så, du friskar upp dig med en liten roddtur i ensamheten», sade han. »Tur hade du också att träffa på mig.»
Hon smålog, men han lade märke till ett visst vemod i detta leende.
»Hvad är det, älskade? Hvarför är du inte riktigt glad i dag?»
»Åh, det är ingenting», svarade hon undvikande.
»Det är något, det ser jag nog. Fram med det!»
Hon tvekade.
»Det är ingenting annat än dumheter af mig», sade hon urskuldande sig själf eller någon annan; »jag vet ju att icke alla kunna vara lika.»
Då hon tystnade, svarade han ej, utan väntade på att hon skulle fortsätta. Men äfven hon teg. Inte kunde hon väl säga honom, att hennes äktenskap icke riktigt blifvit hvad hon väntat. Hon saknade denna inre, djupa förtrolighet, som hon trott skola blifva en nödvändig följd af den yttre föreningen. De voro ju ens i lifvets viktigaste fråga, hvarför kunde de då ej otvunget vidröra den? Hon hade gjort det i början. Det föll sig naturligt för henne att gifva honom del också af de fröjder och sorger, som härrörde från Andens lif. Men vid sådana tillfällen antingen teg han eller svarade han henne med vackra, tilltalande, men dunkla ord. I början hade hon tyckt om det, men i längden tillfredsställde det henne ej.
»Sörjer du öfver någon olikhet mellan oss?» frågade han slutligen.
De nalkades hemmets strand. Han hvilade på årorna, och ekan gled fram med aftagande fart öfver vattenspegeln.
Hon såg hastigt upp och mötte hans blick. Så underligt, det låg medlidande i den. Han såg på henne, som om hon varit en patient, den han mot sin vilja måst vålla smärta. Han visste tydligen, hvad som oroade henne, och kunde förklara det bättre än hon. Skulle han tillika kunna bota det?
»Känner du också den?» frågade hon.
»Jag känner den inte, men jag vet om den; med dig är det tvärtom, märker jag.»
Hon såg frågande på honom. Hennes oro ökades. Medlidandet i hans blick växte till ömhet, då han fortfor:
»För mig ter sig skillnaden oväsentlig, och den skall nog synas så för dig också, bara du hunnit sätta dig in i att den existerar.»
Han talade lugnande, operationen skulle snart vara öfver, den var icke alls så farlig, som hon trodde.
»Jag har skonat dig i det längsta, då jag ej onödigtvis ville göra dig ledsen», fortfor han, »men nu ser jag tiden vara inne att taga dig ur din illusion om mig. Du misstänker mig redan, och misstanke tär mer än visshet.»
»Misstänker dig!» upprepade hon i afvisande ton.
»Ja, du misstänker att jag icke är af samma ull som du och Gustaf Adolf, med andra ord att jag icke är ett får af det rätta fårahuset.»
»O nej, hur kan du tro det? Visst inte», utbrast hon. »Jag misstänker ingenting sådant, jag bara saknar att du aldrig vill öppna ditt hjärta för mig. Men jag vet ju, att det finns så olika naturer, och jag klandrar dig inte därför, att din är litet mera sluten än jag skulle önska.»
Hvad var att göra med en så blind tilltro? Hade han varit för snar att vilja rubba den? Dock den var redan grumlad, fast Elisa själf ej ville erkänna det. Och han hade på sista tiden känt det skefva i hennes uppfattning af honom alltmer tryckande.
»Elisa, hvad skulle du säga, ifall jag bekände, att jag icke delar din tro, icke lefver Andens lif som du?»
Hon blef blek. Hela hans sätt gaf vid handen att han yppade sanningen om sig själf. Men hon försökte le, det kunde ju ej vara så, då skulle han hafva hycklat för henne.
Han gaf henne dock ej tid att yttra ett ord, det var ej skonsamt att skona henne längre. Han öppnade sitt hjärta för henne, som hon önskat, men i dagen kom ej det hon så visst trott dölja sig därinne.
När han talat ut, rodde han till stranden. Hon sade ingenting, där hon satt med sänkt blick; han kunde ej gissa hvad hon tänkte. Ekan tog törn, doktor Hessel hoppade i land och stannade väntande på sin fru, men hon rörde sig ej.
»Elisa, kommer du inte?»
Då reste hon sig och såg på honom med en smärtfylld, bönfallande blick, som bad: väck mig ur min onda dröm!
Hvarför skulle den här saken gå henne så till hjärtat? Icke ligger det väl så oerhörd vikt vid hvilka föreställningar man råkar hafva om ofattbara ting, tänkte han.
Tigande räckte han ut handen och hjälpte henne upp på bryggan. Sedan gingo de fram under björkarnas vårfina, solbelysta hägn.
»Är jag icke värd, att du talar ett ord till mig?» frågade han och stannade.
Hon såg på honom, men kände, att hon ej kunde göra det med samma ögon som förr. Han märkte detta och skulle blifvit förargad, om han icke sett att hon verkligen led.
»Om jag felat emot dig, så har jag gjort det endast af kärlek, och är inte det en förmildrande omständighet?» frågade han.
»Jag tänker inte på om du felat mot mig», sade hon.
»Men det skall du. Du skall förebrå mig, gräla på mig och kalla mig skrymtare, usling, hvad du vill; allt är bättre än att du lider som ett offerlamm och ser ut som en martyr», utbrast han.
Hon skulle velat säga honom, att hon icke alls led för sin egen skull i denna stund, men han fortfor utan att ge henne tid till svar:
»Kom i håg, att vill du vinna mig för din tro är ditt allra bästa vapen kärlek, ej bara förlåtelse utan kärlek.»
Hon räckte honom sin hand, mer förmådde hon ej just nu. Han ledde henne till en bänk mellan två björkar och försökte tala om annat, men det lyckades illa. Tystnad sänkte sig öfver dem. Han var den första, som bröt den. För att trösta henne citerade han bibeln och talade om hur hustruns rena umgängelse kan vinna mannen.
»Hur skulle mitt lif kunna vinna dig, du, som har tillfälle att se det på så nära håll?» svarade hon nedslagen och tänkte med bäfvan på sin svåra och ansvarsfulla uppgift.
Aldrig skulle hon själfmant vågat åtaga sig den. Hur hade hon kommit att stå på en dylik post, hade hon själf ställt sig där eller hade Gud fört henne dit? Frågan föreföll henne lifsviktig, ty blott i det senare fallet kunde hon hoppas på Guds välsignelse. Öfver ett själfrådigt tilltag hvilar den väl icke?
»Du har redan gjort underverk med mig, Elisa», sade han i samma tröstande ton som nyss. »Utan dig vore jag icke nu en stadgad och verksam man. Hade du förskjutit mig, skulle jag återgått till mitt forna äfventyrslif utan håll och ankargrund. Har du då ej vunnit åtminstone något?»
Hon greps af ett oändligt förbarmande med honom, och hennes ögon fylldes af tårar.
»Kanske hade du på de vilda vägarna förr vunnit frälsningens kunskap än nu, då du tycker dig vara åtminstone något», sade hon fastän viss om att ej bli förstådd.
Han fann hennes yttrande alltför barockt för att kunna besvaras, men tåren i hennes öga syntes honom värd uppmärksamhet.
»Hvarför gråter du? Därför att jag går till helvetet? Är det dig då rakt ingen tröst, att jag går dit litet mindre gint och litet finare än jag annars kanske kunnat?»
»Tala ej så», bad hon.
Han smålog och försökte trösta henne med sin ömhet. Åh, hvad det gjorde henne ondt om honom, som ej hade annat att hålla sig till i lifvet än en svag kvinna, hvilkens kärlek till honom gjorde henne dubbelt svag!
»Är det öfver mig du gråter så, Elisa?»
»Jag sörjer öfver att du är utan hopp och utan Gud i världen», svarade hon med en röst, som darrade lika mycket af smärta som af gråt.
»Du gör dig onödiga bekymmer för min skull, älskade; jag sörjer inte så länge jag har dig.»
Intet af hvad han dittills sagt tycktes henne så tydligt som dessa ord uppenbara tomheten inom honom. Elisa ryste vid att se sig själf stå på Guds plats i hans hjärta. Nog hade hon alltid velat vara mycket för sin omgifning, men detta var för starkt. Genom hvilka medel månne afguden skulle komma att störtas?
Det föreföll henne som om solen mist sin glans och våren allt sitt jubel. Hon längtade efter ensamhet och bön för att komma i jämvikt igen.
37.
I mor Ingas stuga i Hanebyskogen bodde nu för tiden ett ungt folk. Signe, den lilla flicka Elisa en gång vunnit för lifvet med en kyss och litet vänlighet och som hjälpt gamla mor Inga under den sista sjukdomen, var gift och bodde med sin man och tre små barn i den stuga, där hon första gången sett döden. Nu föll dess skugga åter igen in i den låga kojan; Signes man låg illa sjuk.
Det var en strålande högsommarkväll. De två äldsta barnen lekte utanför stugan; de visste att de måste vara snälla nu, då pappa var så sjuk och mamma ej hade tid med dem. Den lilla minsta sof i vaggan, som var utflyttad på förstugukvisten. Solen, som värmt och lyst på barnet, gick ned; aftonvinden blåste sval, den lille vaknade och skrek. Äldsta syster, den femåriga Anna, började vagga och vyssja. Då detta ej hjälpte, vände hon på lillen. Hon gjorde det vant och behändigt trots sina unga år. I den fattiga stugan bestods ingen docka. Den lilla flickans moderliga instinkter fingo ej tid att taga sig uttryck i lekar, lifvets allvar lade genast beslag på dem, hon måste redan så liten hon var hjälpa mamma med de yngre syskonen. Men denna gång tycktes hennes hjälp otillräcklig. Hon tänkte just springa in efter mamma, då hon blef stående med gapande mun och vidöppna ögon. En ståtlig fru, som lilla Anna kände väl igen, kom gående på vägen och vek af in genom grinden.
»Hur är det med lillebror då?» frågade den nykomna och böjde sig öfver vaggan.
Den lille skrek erbarmligt. Elisa, ty det var hon, tog upp honom och började jollra med honom. Genast tystnade han och famlade med händerna efter hennes guldkedja. I detsamma öppnades dörren och Signe kom ut.
»Åh, se fröken Elisa!» utbrast hon glad.
Doktorinnan Hessel blef ännu ofta kallad fröken Elisa af gammal vana. Folket, som lärt älska henne under detta namn, hade svårt att vänja sig vid det nya.
»Jag hörde af min man i middags, att det stod illa till, så jag måste gå hit och se om er», sade hon deltagande.
»Ja, Karlsson är så sjuk», svarade Signe med ett lugn, som kunnat missförstås, men Elisa visste att ångest doldes bakom denna skenbara likgiltighet.
»Får jag gå in till honom?»
»Åh visst», svarade den unga hustrun tacksamt.
Elisa tänkte lägga lillen tillbaka i vaggan, men Signe tog honom och lade honom i Annas knä. Hon gjorde det som den naturligaste sak i världen.
»Inte kan hon hålla honom», utbrast Elisa.
»Hon? Jo då. Hon får lof att vänja sig», sade modern.
Elisa klappade det lilla lingula flickhufvudet och rördes af det förståndiga uttrycket i de blå barnaögon, som sågo upp till henne.
Signe hade öppnat dörren och stod väntande. Elisa gick in. Hon fann den sjuke mycket illa däran. Febern var våldsam. Den skötsel doktorn föreskrifvit tog vårdarinnans krafter mycket i anspråk.
»Hur skall du stå ut, Signe?» frågade Elisa med en orolig blick på den stackars hustruns bleka kinder och af nattvak röda ögon.
»Det får väl gå så länge det går», svarade denna med den resignerade, sega ihärdighet, som ofta utmärker kvinnan af folket.
»Har du ingen, som kan hjälpa dig?»
»Per Ers Hanna och Emma i Hagen ha nog hjälpt mig ibland, då de kunnat komma ifrån, men i natt är han så sjuk.»
»Så du vågar inte lämna honom åt någon annan?» ifyllde Elisa med sympati. »Det förstår jag så väl. Men du står inte ut, om du ej får sofva, och det här tillståndet kan räcka länge.»
Signe svarade ej, och Elisa funderade.
»Skulle du våga somna, om jag lofvade vaka hos honom?» frågade hon.
»Det förstås, men något sådant kan bara inte komma på frågan.»
»Hvarför inte? Kunde jag bara få ett bud till min man, så gick det nog.»
För den saken visste Signe råd. Skomakar Långs Anders skulle snart komma och hämta mjölk. Han bodde åt doktorns till och kunde taga bud med sig. Men hvad skulle doktorn säga? Ja, det var Elisa inte så alldeles säker på, men behöll sina farhågor för sig själf, i hopp om att hennes man, som bäst visste hur sjuk hans patient var, skulle låta henne få sin vilja fram. Hon skref därför några rader, som Anders fick med sig. Då hon såg den lättnad hennes erbjudande gaf den stackars uttröttade hustrun, var hon glad åt sitt beslut.
Signe lade barnen, men innan hon själf gick till sängs, stod hon en stund vid sin medvetslöse mans bädd.
Elisa förstod att sätta sig in i andras känslor. Hennes hjärta intogs af det största deltagande och af ett begär att trösta.
»Gud råder för lif och död, och han älskar mer än en moder», hviskade hon.
Den unga hustrun stod tyst. Det ryckte i ansiktet, men hon behärskade sin rörelse.
»Gud vill dig något med detta, Signe. Laga att han får hvad han vill.»
»Hvad vill han?»
»Han vill draga dig till sig, närmare till sig», sade Elisa. »Det underliga är, att vi finna honom lättare i nöden än då allt är ljust och bra. Och det vet han, därför är det icke hårdhet utan bara kärlek af honom att sända oss det som är svårt.»
Elisa kände, att hennes ord blefvo mottagna, fast hon intet svar fick.
»Gå nu till sängs och var alldeles lugn; jag vakar», sade hon sedan.
»Aldrig kan jag tacka doktorinnan nog», sade Signe och lade sig som hon var på en improviserad bädd och somnade snart.
Elisa njöt af att se henne sofva och rörde sig ljudlöst kring den sjuke.
Efter en stund hörde hon bullret af vagnshjul på vägen. Då vagnen stannade vid grinden, smög hon till dörren, orolig att den sömn, som hon var så glad åt, skulle bli störd. Det klack till i henne, när hon såg att det var hennes man, som kom, och att han hade med sig en af jungfrurna. Elisa förstod hvad detta betydde, och hon beredde sig till motstånd. Hon gick ut på förstugubron och sköt sakta till dörren efter sig, läggande fingret på läpparna för att anbefalla tystnad.
»Brita stannar här i natt, så att du slipper», sade doktorn.
Elisa bad Brita gå in och se till den sjuke.
»Jag kommer strax efter», sade hon.
Brita lydde.
»Du följer mig hem nu», sade doktor Hessel. »Hur kan du bara tro, att jag skall låta dig vaka här?»
Elisa talade om för honom hur nödvändigt det var, att den stackars hustrun fick sofva, och hur denna icke hade ro att lämna sin sjuke mans vård åt hvilka händer som helst.
»Jag har lofvat henne att vaka, och nu sofver hon. Du förstår väl, att jag inte kan bryta mitt löfte och bara försvinna.»
»Väck henne då och säg, att du nu reser hem med mig. Brita kan mycket väl göra hvad som fordras.»
»Men Brita såg missnöjd ut. Tag henne med hem igen och låt mig stanna här.»
»På inga villkor.»
»Jag är inte det minsta trött.»
Elisas röst blef så bönfallande. Hon visste väl att med trots fick hon honom ingen hvart, men den bedjande blicken i hennes ögon brukade han ha svårt att motstå. I kväll måtte han dock ha stålsatt sig.
»Det är bra, då har jag ej kommit för sent», sade han blott. »Jag skall gå in och se om den sjuke, sedan åka vi hem, du och jag.»
Hon ställde sig i vägen och lade handen på hans arm.
»Alfred, låt mig få min vilja fram bara denna enda gång», bad hon. »Du vet hur mycket som beror på skötseln, och Brita kan inte sköta honom som jag. Vi få inte vara själfviska.»
Han sköt sakta undan henne och gick in utan att svara.
Hon stannade där hon var. Harmen svallade upp inom henne, ty hon var ej alldeles fri från den häftighet, som låg i släkten. I grund och botten var hon också stolt och själfrådig, mera van att lydas än att lyda. För samvetets bud kunde hon böja sig och äfven för människors, om de voro rimliga, men i detta fall tyckte hon det var hans plikt att gifva efter. Hans obeveklighet och hans envishet att ej fästa afseende vid hennes talande skäl retade henne, och hon blygdes att bli hemförd mot sin vilja som ett barn. Mest plågade henne dock tanken på Signes missräkning. Hon vågade ej hoppas, att han skulle ge med sig; det vore ju alltför snöpligt för honom att återvända med Brita igen, utan att ha lyckats drifva sin vilja igenom. Så äkta kvinnlig var hennes känsla, att hon knappast ville det heller, när det redan gått så långt. Hvarför kunde han då ej låtit henne vara i fred?
Efter en stund kom doktorn ut.
»Det är rangeradt», sade han. »Brita vet hvad hon har att göra och reder sig bra med det. Kom nu!»
»Men Signe?» invände Elisa.
»Hon sofver godt.»
»Hon sofver på mitt löfte att vaka hos hennes man; jag kan inte smyga mig undan, inte ens för din skull.»
Något af den harm hon kände röjde sig i tonen, och omedvetet rätade hon på sig. Var det verkligen hennes mening att trotsa honom? Då skulle han en gång för alla lära henne inse det lönlösa i sådana försök. Han gick återigen in i stugan.
Elisa följde honom orolig, men hann icke hejda honom, innan han väckt Signe. Yrvaken satte sig den stackars hustrun upp och hörde halft i sömn doktorns förklaring, att Brita intagit sin frus plats vid den sjukes bädd, men att Signe godt kunde sofva och vara lika lugn för det.
»Det är jag, som bryter doktorinnans löfte, icke hon själf», tillade han.
Sedan lämnade han rummet. Elisa hade gått före honom ut. Hon var besegrad.
Han bjöd henne armen. Hon tog den motvilligt, skulle helst låtit bli, men skämdes att visa sin vrede på ett småaktigt sätt. Tigande gingo de bort till trillan.
Hästen stod bunden vid grindstolpen och roade sig med att gnaga på den, då han icke nådde löfven på trädens grenar.
Elisa skyndade sig upp utan hjälp. Alfred löste hästen, intog sin plats bredvid henne och så begyntes hemfärden.
Sommarnatten var ljum och klar, och skogen doftade. Tystnaden stördes dock ej, fast sömnigt fågelkvitter hördes då och då och en än ej somnad vind emellanåt drog genom granarna, sökande en hviloplats till morgonen. Svagt och entonigt kom ur fjärran bruset från forsarna. Fridfull var naturens stämning och blef ej alldeles utan inverkan på två upprörda sinnen.
»Det är bara af omtanke för dig, som jag handlat så här, det borde du förstå», sade doktor Hessel slutligen.
Elisa svarade ej. Hennes vrede var sällsynt och aldrig uppbrusande, men lät förnimma sig genom tystnad, mer förkrossande än ord.
Han säg på henne, hon vände bort ansiktet. Detta var något nytt; han hade aldrig sett henne ond förr.
»Under andra förhållanden skulle jag kanske ej hindrat dig», återtog han, »men du vet ju att du bör vara särskildt försiktig nu. Jag är så rädd om dig.»
Hon veknade något inför dessa ord, och hade hon ej haft att förlåta annat än den förödmjukelse hennes själfständighet lidit, skulle kanske allt blifvit bra nu; men att han väckt den stackars uttröttade hustrun kunde hon ej så lätt glömma.
Han kände sig uppbragt öfver denna envisa, ogillande tystnad, som i hans tycke var mycket obehagligare än vreda ord. Han tog sitt parti och teg också, men på något sätt måste han dock ge sin förargelse luft och rappade därför till den stackars oskyldiga hästen, som lunkade framåt mycket snällt i sin egen tanke. Hästen vände sig förvånad om och kastade en förebrående blick bakom sig.
Elisas andliga styrka härrörde till stor del däraf, att hon aldrig sökte slingra sig undan samvetet, när det började anklaga henne. Hon vred sig under dess gissel, men flydde icke. Det vaknade snart, och dess förebrående röst blef allt starkare.
Hon var af naturen långsint, och så länge hon var ond kunde hon icke se någon i ögonen eller utan svårighet tilltala den hon var förargad på. Som kampen mellan samvetet och vreden fortgick hela vägen hem, varade därför tystnaden också.
»Gå in i salen; jag har sagt till om kvällsvard åt dig», sade Alfred då han hjälpt henne ned.
Ej heller nu förmådde hon svara, utan gick tigande in.
Med ansträngning hade hon druckit en kopp te och ätit en smörgås, då kokerskan kom med en varm rätt.
»Åh, kära Mari, inte orkar jag mer!» utbrast Elisa förskräckt.
»Men det är ju doktorinnans favoriträtt», sade Mari öfvertalande.
Mari var en tjock och välvillig kokerska, som bidrog till trefnaden i huset mer än man anade.
Elisa skakade på hufvudet.
»Jag kan inte, Mari», sade hon bedjande.
»Försök», uppmuntrade Mari. »Doktorn blir ledsen annars. Han sa’ särskildt till om den här rätten; han visste att frun tyckte om den, sa’ han. Och det var för att jag skulle laga den, som inte jag fick fara och vaka. Jag ville det, ser doktorinnan, men Brita kan ju inte laga bra, och den här rätten förstår hon sig inte alls på att laga så, som den skall vara, och doktorn var angelägen om, att frun skulle få något riktigt godt i kväll; frun åt så litet i middags, sa’ han.»
Besegrad satte Elisa sig åter till bords. Detta bevis på kärleksfull omtanke rörde henne och kom samvetet till hjälp. Vreden var öfvervunnen.
Sedan hon slutat måltiden, dock utan att göra den så mycken heder, som Mari skulle önskat, gick hon till sin mans rum.
»Du kom ej in i salen?» sade hon.
»Nej, jag åt innan jag for», svarade han.
»Skulle du nå’nsin trott att mat kan ha en själ?» frågade hon.
Han knappast drog på munnen. Förargelsen öfver hennes oförsonlighet grodde ännu inom honom, och han tyckte att någon sorts uppgörelse mellan dem varit mera på sin plats nu än ett resonemang om materiens själ.
»Det har jag verkligen aldrig tänkt på», svarade han likgiltigt.
»Icke jag heller förr än i kväll», sade hon och petade en tjuf från ljuset, hvarunder lågan klart upplyste hennes ansikte. »Jag såg den i min favoriträtt, som du sagt till om.»
»Uppskattade du den?» frågade han blidkad af detta erkännande.
»Förstår du att den lärde mig blygas?»
Hennes röst var vek, och hon tycktes fortfarande mycket upptagen af ljuset.
»Blygas för hvad?»
»Öfver att jag var så ond.»
Hon såg på honom nu klart och öppet som vanligt. Han undrade, hur det kom sig, att när hon böjde sig, tycktes hon i själfva verket endast växa högre. Det tyckte han om.
»Du hade skäl att bli ond», sade han beredvilligt.
»Icke att bli ond, det kan aldrig försvaras», genmälde hon.
»Nu är du väl kategorisk», sade han leende; »dina grundsatser och påståenden äro i allmänhet alltför ideella att kunna hålla streck i vår krassa verklighet; du glömmer i din räkning med lifvet så många faktorer.»
»Men icke de viktigaste.»
Han skakade på hufvudet.
»Du ger vikt åt det obetydliga. Jag finner din lilla vrede fullt ursäktlig.»
»Om du sade förklarlig, så vore jag kanske af din mening», sade hon, »men det förklarliga kan ofta dock vara orätt.»
»Nå väl, det var mycket orätt af dig att bli ond, men jag förlåter dig. Är du nöjd nu?»
»Ja, till hälften.»
»Hvad är det som fattas?»
»Jag har mycket mer att säga dig, men vet inte om jag vågar.»
»Hvad är det för nonsens? Inte våga! Kom här och säg mig allt. Jag är inte så förkrossande i min vrede som somliga.»
Han satte sig i soffan och drog henne ned bredvid sig.
Hon tvekade att tala allvar med honom, då han var i skämtsamt lynne.
»Du älskar mig både för mycket och för litet», började hon.
»Jaså. Det där förefaller mig nästan som en motsägelse, men kanske det finns något inre sammanhang.»
»Du älskar mig för mycket t. ex. då du för min skull åsidosätter människokärlek och barmhärtighet.»
»Såsom nyss i kväll, menar du?» ifyllde han. »Var det så obarmhärtigt mot det där folket att låta dem få någon annan än dig till hjälp? Jag insåg ej, att du var så oersättlig för dem. Kanske råder du för lif och död?»
Hon rodnade träffad af hans ord, fast han gjorde mycket för att mildra dem.
»Du var grym, då du väckte stackars Signe.»
»Du ville ju inte följa mig med mindre. För resten somnade hon nog strax igen.»
»Det tror jag inte. Hon litar ej på Brita som på mig.»
»Så må hon skylla sig själf. Jag vet att Brita mycket väl kan göra hvad som behöfs, fast hon är litet tvär.»
»Mari har ett godt hjärta och ömmar för sjuka; hon hade kunnat det ännu bättre, men hon skulle stanna hemma för att laga min favoriträtt», sade Elisa sakta, medveten om att hennes ord måste såra.
»Och det förebrår du mig!»
»På samma gång som jag tackar dig för det», sade Elisa med en talande blick, som bad honom förstå henne rätt.