På Elghyttan

»Du är full af motsägelser i kväll», sade han blott.

»Jag rördes af ditt kärleksbevis, men hade hellre sett att du tänkt ut det bästa för din patient. Det hade varit din plikt, men du tänkte bara på mig. Jag stod dig i vägen. Du älskar mig för mycket ibland.»

»Och när älskar jag dig för litet?»

»Jag får ej vara för dig annat än din hustru. För människan i mig har du intet intresse.»

»Hvad menar du med människan i dig?» frågade han, och hans tanke gick tillbaka till en scen han iakttagit på anatomisalen för några år sedan och hvad han därvid tänkt.

»Det är det, som ej skall dö i döden, Andens lif.»

Han teg, men det var ej hennes ord, som tystat honom, utan minnet af den tid, då han sträfvat efter detta Andens lif, hvarom hon talat. Hvarför frågade han ej längre efter det, nu sedan han vunnit henne? Hade han aldrig begärt det för annat än att bli henne värdig? I denna stund erfor han något, som liknade saknad efter sökandet.

Hon visste icke hvad han tänkte, såg blott hans allvarsamma min och frågade i mildrande ton, om hon hade talat för rent ut.

»Du har för mycket samvete i din kärlek, Elisa. Du ledes ej endast af ditt hjärta i ditt förhållande till mig, som jag i mitt sätt mot dig, det är därför du icke förstår mig.»

»Samvetet är kärlekens salt», sade hon.

»Låt det inte bli för mycket salt bara.»

Hon undrade om han hade rätt. Var hon kanske alltför dömande mot det rent mänskliga, af fruktan för att ej det gudomliga skulle få komma till sin rätt? En fara är att bli öfverdrifvet sträng för att undgå slappheten. Den gyllne medelvägen är hårfin. Elisa kände, att själf kunde hon icke finna den. Hon kom ihåg hvad hon sagt till Signe i kväll. Närmare till Gud! Ja, det var sättet. Det svåra, som möter, är ägnadt att drifva oss närmare honom, se till att han vinner hvad han vill! Så ungefär hade hon talat, och nu vände hon dessa uppmaningar till sig själf. Just det svåra i hennes ställning kunde och borde drifva henne hjälpsökande närmare Gud i stället för att skilja henne ifrån honom. Ej blott för sin egen skull var hon ifrig, att det skulle verka så, utan också för sin makes, ty hennes umgängelse kunde bli ren och vinnande endast i den mån hon lefde nära Gud.

»Hvad tänker du på?» frågade han.

»På vikten af att komma närmare Gud», svarade hon med en nedslående känsla af att dessa ord icke funno genklang. Kanske hade de dock funnit detta mer än som blef fallet, om ej hennes misströstan därom röjt sig i både blick och tonfall.

Följande dag gick Elisa åter till stugan i Hanebyskogen. Visserligen blygdes hon att visa sig där efter sin snöpliga afresa föregående kväll, men den känslan fick icke råda.

Den unga torparhustrun var taktfull, ej med ett ord berörde hon det skedda, hon tackade blott för Britas hjälp och förklarade, att nästa natt kunde hon så väl reda sig ensam, hennes man var bättre i dag.

Elisa stannade en stund. När hon gick hemåt, kände hon sig ovanligt nedstämd. Hon var ej nöjd med sitt besök, tyckte sig ingenting ha uträttat.

»Gud välsigne henne», sade den sjuke, sedan hon gått; »det är som om allt ondt veke undan för henne.»

38.

Moderlighet hade alltid varit ett framstående drag i Elisas karaktär. Att vårda och taga hand om var hennes lust. Fast hon allt ifrån sin tidigaste ungdom haft rikligt med tillfällen att följa sin håg i detta fall, tyckte hon sig hafva fått det hon i så hög grad önskade, först då hon höll ett eget litet barn i sina armar.

Små famlande händer, ögon som ej lärt att fästa blicken än, hela den lilla hjälplösa varelsen, som ej visste sina egna behof, endast kunde känna och skrika, lämnande åt andra att utröna och tillfredsställa dem, hvad kunde Elisa bättre begära? Moderligheten var starkare än allt annat, och hon hängaf sig åt den, utan aning om att hon kunde göra det för mycket. Men doktor Hessel var ej den, som såg en rival med blida ögon, ej ens om denne var hans egen son. Han kände sig försummad och tillbakasatt af sin hustru, men låtsade ej om det på annat sätt än att han försökte göra sig skadeslös.

Hos patron Hansson på Bergsjö fann han alltid en tillflykt, så ofta han kände sig ensam. Förströelserna, som bjödos där, voro kortspel och toddy. Patronen själf förstod ganska bra att hålla måttan, det vill säga, om man ej satte för stora fordringar på den, men han hade några herrar på bruket, och de kunde gå långt. En spelklubb bildades, och doktor Hessels uppträdande på Bergsjö blef snart en gifven signal för klubbmedlemmarne att samlas till verksamhet i ett af flygelrummen. Det kunde ibland draga sent ut och drickas tappert, och det hände emellanåt att doktor Hessel stannade natten öfver på Bergsjö.

Detta väckte slutligen Elisa. Hennes make höll på att glida ifrån henne; det fick ej ske.

Hon följde med till Bergsjö, men där blef hon snart lämnad ensam med fru Hansson i salongen. Herrarne drogo sig ned till flygeln.

»Låt oss gå dit ned», föreslog Elisa efter en stund.

»Det skulle de ej tycka om», invände fru Hansson.

»Hvarför inte?»

»De vilja vara i fred, förstår du. För resten få vi ej något roligt där; de se ej åt oss då de ha korten.»

»Låt oss försöka ändå», bad Elisa.

De gingo ned. Här stod röken som ett moln i rummet, kortspelet var i full gång, och både på toddy-*attiraljen och herrarne syntes, att de varit i flitig beröring med hvarandra. De senare hade svårt att dölja sin förvåning och sitt missnöje vid damernas inträde. Patron Hansson lyckades dock bäst; han förklarade sig förtjust öfver deras älskvärdhet, satte fram bekväma stolar och bjöd cigarretter. Han bevarade alltjämt något af sin ungdoms ridderliga beundran för Elisa.

Hon hade ännu stor makt öfver männen, då hon ville. I kväll var hon besluten att använda den mot korten och toddyn, och hon gjorde det med framgång. Hon tog emot cigarretten och drog några bloss, icke af smak, ty hon tyckte ej om att röka, men för att stämningen skulle blifva ledig. Den blef så också och herrarne tycktes så småningom försona sig med afbrottet. Elisa utvecklade all sin älskvärdhet och hon kunde vara oemotståndlig, när hon ville.

»Hvad kom åt dig i kväll?» frågade hennes man på hemvägen.

»Jag ville för en gång andas den atmosfär du söker nu för tiden», svarade hon. »Men den var kväfvande; hur kan du trifvas i den?»

»Alltid är den bättre än barnkammarluft.»

»Tycker du?»

Det sorgsna i hennes röst tycktes anklaga honom.

»Du får inte fordra, att jag skall vara som du, mer än jag fordrar, att du skall vara som jag», svarade han litet kärft. »Jag älskar inte alls att se en cigarrett mellan dina läppar och tycker inte du passar ihop med glas och spel. Min drottning var mycket malplacerad i det där flygelrummet. Det var under hennes värdighet att göra sig till för glopar sådana som de där kontorsherrarne.»

»Det var icke dem jag tänkte på.»

»Hvem då? Mig kanske?»

»Ja, endast dig.»

Han skrattade litet misstroget.

»Det låter vackert, men om det är så, hvarför bryr du dig inte litet mer om mig hemma, i stället för att fara med bort för att visa din älskvärdhet mot mig?»

Elisa svarade ej, men efter den färden märktes en bestämd förändring i hennes sätt. Hon gjorde allt för att draga sin make till sig igen, studerade honom noga och rättade sig efter hvad hon såg. Hennes bemödanden kröntes dock endast delvis med framgång. Kanske misstänkte han, att hennes ömhetsbevis härrörde lika mycket från pliktkänsla som från hjärteimpulser, och det kunde han ej med. En annan orsak var ock, att hans gamla lust sedan äfventyrstiden hade vaknat för att strida mot henne om honom.

Hård var kampen, men hon gaf ej tappt.

För egen del hade hon dock föga att beklaga sig öfver, mot henne var han mycket hänsynsfull. Hade de fest i hemmet, fick hon ge tonen, och aldrig fordrade han af henne något, som stred mot hennes samvete. Aldrig behöfde hon se honom, då han råkat taga sig för mycket till bästa. Vid sådana tillfällen höll han sig undan, men hon anade nog skälet, hvarför han stundom stannade natten öfver på Bergsjö. I sällskap med hennes gamle, lättledde far hvarken spelade han om pengar eller drack, och för det ansåg hon sig ej kunna vara honom nog tacksam. Sitt kall skötte han både skickligt och omsorgsfullt och lika var han mot hög och låg. Elisa fann mycket hos honom att älska och se upp till, och i hans kärlek var hon alltjämt varmt innesluten, fast hon ej längre hade samma makt öfver honom som förr. Men om det, som angick henne allra närmast och utgjorde centrum i hennes lif, kunde hon ej tala med honom. Att låta någon annan intaga hans plats som hennes själs förtrogne förbjöd hennes stolta finkänslighet. Gud blef därför den ende hon i sådana fall vände sig till. Så vande hon sig allt mer och mer att endast inför honom uttala sina innersta känslor, heligaste tankar och varmaste önskningar. De förlorade ej härpå, de vunno i djup och kraft, och hennes väsen fick något inåtvändt, men icke därför slutet.

39.

Tiden förrinner, år lägges till år. De unga växa upp och bli vana vid lifvet, de gamla fastna allt mer, och om de än veta, att uppbrottet närmar sig, kännes det dem aflägsnare än i barndomen, då fantasien rör sig lika lätt i den tillkommande världen som i denna.

När gamle majoren på Elghyttan fyllde 80 år, kunde han ej fatta att han verkligen hunnit så långt i lifvets utförsbacke. Barn och barnbarn, hvilka samlats från skilda håll, hade också svårt att tro det, då de sågo hans ännu kraftiga gestalt.

Den gamle gladde sig som ett barn åt att se alla de sina omkring sig. Stolt var han också öfver dem.

Gustaf Adolf hade fortfarande stor framgång eller, hvad mera är, välsignelse i sitt lifsverk. Allt gick honom väl i händer. Hans popularitet, som mången af afundsjuka eller misstro spått en snar öfvergång, var lika stor om inte större nu än vid början af hans verksamhet. Det tempel i hufvudstaden, där han var anställd, fylldes söndag efter söndag till sista plats. Stor var också hans enskilda själavård, och tusenden blickade upp till honom med förtroende och kärlek. Han bar sin oafbrutna framgång utan att högmodas, ty han tog den från Gud och icke som en frukt af egen förtjänst. Från Gud tog han äfven det kors han hade att bära i lifvet. Han var lyckligt gift, men hans hustru var mycket sjuklig och deras enda lilla flicka likaså. Familjekärlek var ett släktdrag hos Spitzenholdtarna och framträdde kanske starkast hos Gustaf Adolf. Med stor ömhet omfattade han sin fru och lilla dotter, och deras svaghet stegrade ytterligare det ridderliga i hans kärlek. Alltid var han glad att komma till barndomshemmet, och denna gång förhöjdes hans glädje därigenom att både hans hustru och dotter varit nog starka att åtfölja honom.

Den förr så svärmiska Irene hade utvecklat sig till en riktigt prosaisk och duktig fru. Med samma intresse, hvarmed hon en gång ägnat sig åt missionstanken, talade hon nu om sin lille Kristers första läxa i skolan, lille Allans öfvergång från kolt till riktiga byxor och om lillans tredje tand. Mänsklighetens lifsfrågor besvärade henne föga, icke så till förståendes att hon ej längre hyste intresse för dem, ty det gjorde hon visst, men hon behöfde ej arbeta sig till en egen mening, utan var i allt sådant sin mans eko. I hvardagslifvets små detaljer däremot ansåg hon sig som den bästa auktoritet och sin man som ett hjälplöst barn. Hon bestämde hvilken rock han skulle begagna och hvilken halsduk han skulle bära och så vidare. Vid bordet höll hon efter honom, att han inte i tankspriddhet snurrade med servettringen, petade på knif och gaffel, lekte med sin sked eller vred på sin tallrik. Han fann sig med beundransvärdt tålamod i alla hennes små myndiga tillrättavisningar. Kanske behöfde han dem och fann det lika lättande att slippa tänka på småsaker som hon att befrias från stora tankar. I många afseenden hade han gått framåt, fast hans åsikter voro sväfvande och hans tro saknade fasthet. Verksam del tog han i åtskilliga filantropiska föreningar, och åt allt, som gjordes för mänsklighetens upplysning och framåtskridande, skänkte han sitt intresse. Sin lärarebefattning innehade han fortfarande och höll dessutom bildande föredrag öfver olika ämnen, och dessa föreläsningar voro talrikt besökta i synnerhet af damer. Dessutom idkade han en vidsträckt författareverksamhet och hans litterära alster kunde påräkna en stor läsekrets.

Det hade ej fallit sig så lätt för honom att taga ledigt från alla dessa olika sysselsättningar och fara ned till Elghyttan, men Irene hade användt sin övertalningsförmåga och fått sin vilja fram. Barndomshemmet var henne liksom de andra syskonen kärt, och ej ville hon ensam saknas på den gamle faderns åttioårsdag. Utan sin man föll det henne icke in att fara och därför måste han med.

Hufvudpersonen vid familjefesten på Elghyttan var naturligtvis det hvitlockiga födelsedagsbarnet, men näst honom kom Torvald. Han hade i två år haft en anställning som ingeniör i Ryssland. Nu var han hemma på ett kortare besök. Käck och munter var han och blef inom fem minuter alla barnens förklarade favoritonkel.

På själfva födelsedagen samlades vänner och grannar för att fira den gamle. Tal höllos på vers och prosa. Åttio åren och silfverhåren fingo rimma på hvarandra, och glädjetåren satte sig i gubbens öga som ett extrarim.

Många både väntade och oväntade kärleksbevis fick majoren denna dag, men då han kom in i sitt rum för att gå till sängs, möttes han af den hälsning, som rörde honom mest. Ett litet bref låg på hufvudkudden.

Majoren putsade glasögonen, satte sig till rätta, flyttade på ljusen och öppnade brefvet. Det var skrifvet med stora, runda bokstäfver.

»Ja, ända till eder ålderdom har jag varit densamme, och jag bar eder ända till dess edra hår grånade. Så har jag gjort, och jag vill ännu lyfta och bära och rädda eder.      Esaias 46:4.

Gud välsigne älskade Morfar

ber lille Sven.»

Det var allt, som stod där, men majoren kunde ändå inte läsa till slutet utan att behöfva putsa sina glasögon igen. Det dröjde också länge, innan han fått nog af brefvet, och då lade han det under hufvudkudden i en afsikt besläktad med skolgossens, när han stoppar dit läxboken. Majoren visste med sig, att han under sitt flydda lif nog icke så ofta låtit Gud bära sig, och han tänkte, att det oskyldiga barnets välsignelse och Guds löfte om räddning kunde vara en god hufvudkudde att hvila på.

40.

Följande dag var söndag, och Gustaf Adolf predikade högmässan. Han tyckte alltid så mycket om att tala i sin fädernebygds kyrka, och folket tyckte ej mindre om att höra honom.

Efter gudstjänsten blef han länge uppehållen på kyrkbacken, ty många ville trycka hans hand och tala vid honom. Därför hade han sagt åt de sina, att de ej skulle vänta på honom, utan åka hem; han föredrog dessutom att gå.

Då han ändtligen blef fri, satte han af i sin vanliga friska fart, »liksom skjuten ur en kanon», som majoren brukade säga om honom.

Strax utanför kyrkogårdsgrindarna blef han dock hejdad af Elisa, som stod och väntade för att få hans sällskap hem.

De njöto alltid af att vara tillsammans på tu man hand, dessa två. Det förekom så sällan numera. Gustaf Adolfs besök på Elghyttan voro både sällsynta och korta, och många voro de, som då lade beslag på honom.

»Hvilken väg ska’ vi gå?» frågade Elisa.

»Genvägen förbi Elgsjön, så att jag får en liten titt på ditt hem», svarade han.

De hade mycket att tala om. Förtroligheten tycktes ej ha lidit något men af att omständigheterna höllo dem åtskils mer än förr.

För Gustaf Adolfs öppna natur föll det sig ej svårt att tala om det inre lifvet, men Elisa var i det fallet mera sluten och hade till följd af de förhållanden, i hvilka hon lefde, blifvit det i högre grad. Emellertid erfor hon nu en riktig lisa af samtalet med honom, som var den enda människa inför hvilken hon kände sig hågad att öppna sitt inre.

De talade om sin älskade Herre och detta underbara, fördolda lif med honom, detta lif, som aldrig kan fattas utan att lefvas. Båda hade de haft ganska likartade erfarenheter, de hade mer och mer lärt sig lida af den egna synden, men just af detta lidande drifvits till ett alltmer uteslutande beroende af Jesus Kristus. Gustaf Adolf tycktes dock mera besjälad af den onämnbara glädjen, än hans syster var.

»Är det inte stort att midt under förkrosselsen få känna vissheten om att vara Guds egen trots allt?» utbrast han med samma friska hänförelse som i ungdomen. »Att en sådan som jag kan få känna hur min sak är Guds och hans min! Gud själf är i borgen för min frälsning, jag står och faller med honom, det är trygghet.»

Elisa instämde, men hennes tonfall var icke dess mindre sorgset.

Han betraktade henne uppmärksamt. De hade hunnit fram till Elgsjön och stannat på den punkt, där man ser öfver till doktorsbostället på andra stranden. Byggnaden skymtade fram mellan björkarna, hvilkas höstgula löf glänste i solskenet. Elisas ögon fylldes af tårar under det hon såg dit öfver.

»Hvad är det?» frågade han mildt.

Hade lifvet böjt hans själsstarka syster? Han mindes sig aldrig ha sett henne modlös förr.

»Jag har en synd på mitt samvete, som jag tror är en af de svåraste», svarade hon sakta.

Han lade armen omkring henne som en tyst uppmuntran till den förtroliga biktens fortsättande. Då svek henne själfbehärskningen, hon dolde ansiktet vid hans bröst och grät stilla. Det var ej ungdomens våldsamma, ytliga sorg, dessa tårar flöto fram ur hennes innersta väsen.

»Tror du ej», frågade hon slutligen utan att lyfta hufvudet, »tror du ej, att man skall dömas strängast med afseende på hur man skött sin lifsuppgift?»

»Strängast?» upprepade han dröjande. »Jag vet inte, men det är ju förstås i dess utöfvande, som troheten skall visa sig, det är pundens förvaltning.»

Hon höjde hufvudet och såg honom rakt in i ögonen.

»Jag har förvaltat mitt pund så illa, att det ej inbringat det ringaste, snarare motsatsen. Jag har alldeles kommit till korta med den lifsuppgift Gud gifvit mig. Om det ens är han, som gifvit mig den», tillade hon och sänkte blicken; »ibland fruktar jag, att jag kanske tog mig den själf.»

De sista orden uttalades med knappt hörbar röst.

Han förstod hvad hon syftade på, och tryckte henne fastare intill sig.

»Du vet hvem som vill bära dina bekymmer, stilla din oro, förlåta dina misstag så väl som synder», sade han.

Hon såg bort mot sitt hem.

»Det gäller ett förfeladt lif», hviskade hon.

»Om så än vore, så är Guds nåd större än ett förfeladt lif. Allt, som du dömer hos dig, förlåter Gud.»

»Ja, jag tror det, jag tror att om jag doge nu, blefve jag salig för Jesu Kristi skull», hviskade hon, »men hvad skall jag svara Gud, när han frågar mig efter Alfred?»

»Jag tror knappast, att han frågar dig efter honom. Det är snarare du, som får fråga Gud efter Alfred, ty frälsningen är Guds sak och icke din.»

»Men är det ej min uppgift att vinna honom? Så har jag fattat den, och det har varit min främsta tanke under ett snart tioårigt äktenskap.»

»Din kärleks utsäde skall nog blifva välsignadt och bära sin frukt, när Herrens tid kommer.»

»Jag har ej sett ett spår till det än», sade Elisa, gifvande fritt lopp åt sin modlöshet för lisan af att blifva uppmuntrad. »Det tycks mig tvärt om, som om Alfred vore likgiltigare än någonsin för Gud.»

»Det kan tyckas så, men behöfver icke vara så», sade Gustaf Adolf. »Men äfven om det är det, kan ett enda ord af Gud rycka upp honom ur hans likgiltighet och slå ned hans motstånd.»

»Hvarför uttalar då inte Gud det ordet?»

»Han ser väl inte stunden vara inne än, hans förberedande verk är kanske icke gjordt ännu. Har du inte märkt hur ett ord af Gud, som du hört och läst hundra gånger, utan att det särskildt gripit dig, plötsligt får lif för dig och ingår med sin omskapande kraft i din varelse?»

»Jo, den erfarenheten har jag gjort», svarade hon eftertänksamt, och hennes blick ljusnade af dessa det dolda lifvets heliga minnen, hvilka hans ord frammanade.

»Och hvad var orsaken, att ordet med ens blef så lefvande för dig, om inte den, att inom dig vaknat ett behof, som liksom törstade just efter detta ord?»

»Men Alfred har inga andliga behof», sade hon, och ögat fördunklades åter, då tanken gick tillbaka till hennes man; »han är nöjd med sig själf och begär ingenting, som Guds ord kan ge.»

»Gud kan väcka dessa begär.»

»Hur? Det förefaller mig alldeles omöjligt.»

»För Gud är ingenting omöjligt. Fasthåll det!»

»Gustaf Adolf, det är bara med dig jag kan tala så här om min man, det förstår du nog», sade Elisa och tillade i låg ton: »han förefaller hård som sten mot Gud. Sådan var han ej före vårt giftermål och heller inte de första åren, utan har blifvit det så småningom. Kan det vara min inverkan, min ovishet?»

Gustaf Adolf dröjde en stund med svaret.

»Det tror jag icke», sade han slutligen; »naturligtvis har du fel, men du lefver dock ett uppriktigt lif inför Gud och är hans; är det inte så?»

»Jo», svarade hon med något af Petri bedröfvelse, då han svarade Jesus: Herre, du vet allting, du vet att jag har dig kär.

»Ser du, Elisa», återtog Gustaf Adolf, »jag tror inte felet är ditt, utan det måste bestämdt gå som med Alfred för hvar och en, som lefver i ständig beröring med en sann Jesu lärjunge, men medvetet motstår det inflytandet: han blir förhärdad eller förslöad. Men», tillade han tröstande, »Gud kan krossa hälleberg.»

»Åh, det måste bli med hårda slag», sade Elisa skakad af en lätt rysning.

Gustaf Adolf, som trodde att hon frös af att stå stilla, började gå vidare med hennes arm under sin.

Äfven i dag var det middag på Elghyttan, men blott för familjen och kyrkoherdens.

Framkommen uppsökte Elisa genast barnen. Lille Sven kom rusande emot henne med glädjestrålande ögon. Han hade ej sett sin mamma på hela förmiddagen och hade därför så mycket att tala om för henne.

41.

Doktor Hessel, Gustaf Adolf, Helmer Bro och kyrkoherden rökte sina eftermiddagscigarrer ute på terrassen.

Den nye kyrkoherden, som för icke så länge sedan efterträdt den gamle prosten, var en mycket tilltalande personlighet. Han och Gustaf Adolf kände sig starkt dragna till hvarandra. Båda voro uppriktiga, ärliga naturer, men under det kyrkoherden var spekulativt anlagd och hade en stark böjelse att behandla religionen vetenskapligt, föraktade Gustaf Adolf lärdomen och ansåg förnuftet som en mycket dålig vägvisare i Guds rikes hemligheter. I följd af denna olikhet mellan dem blef deras samtal lätt en mycket liflig dispyt, hvilken dock fördes så, att de voro lika goda vänner om ej bättre vid dess slut, än de varit vid dess början. Denna eftermiddag kom talet att falla på den moderna bibelkritiken. Helmer Bro försvarade den, kyrkoherden fann åtskilligt godt i den, men Gustaf Adolf fördömde den. Doktor Hessel följde med blicken den fina blå rök, som från hans cigarr steg rakt upp i den stilla höstluften. Han åhörde samtalet med öfverlägsen likgiltighet, då och då nedlåtande sig till en anmärkning.

»Min käre Spitzenholdt», sade kyrkoherden, »du måste väl ändå erkänna, att bibeln ej är alltigenom gudomlig. Den är dock tillkommen genom människors bemedling.»

»Ja, men ’de heliga Guds män hafva talat rörda af den Helige Ande’.»

»Det förstås; icke dess mindre ingår mycket rent mänskligt i bibeln, och det är att skilja detta från det rent gudomliga, som är kritikens uppgift.»

»Och det tror du kritiken förmår? Aldrig i lifvet. Rycka upp kan den nog, men den rycker upp hvete för ogräs.»

»Således erkänner du ändå, att det finns ogräs i bibeln», inföll Helmer.

»För min del har jag icke sett det», sade Gustaf Adolf. »Att Gud vid nedskrifvandet af sitt ord begagnat sig af människor, har för mig intet störande, och om de olika böckerna bära de olika personligheternas prägel, så är det dock en sådan innerlig samklang mellan dem, att de måste vara inspirerade af en och samma Ande. Hvad man än må säga om bibeln, så ha vi ingenting annat att hålla oss till, om vi vilja finna vägen till Gud och lära känna honom. Bibeln är hans stora bref till mänskligheten. Med vår mun i stoftet borde vi nalkas den och inte med kritik. Den Helige Ande och icke förnuftet är den ende rätte bibeltolkaren.»

»Således har förnuftet ingenting att göra med religionen, ty Guds ord strider mot allt förnuft. Är det så?» frågade doktor Hessel.

»Nej, Guds ord öfvergår allt förnuft», svarade Gustaf Adolf med eftertryck.

Doktor Hessel ryckte på axlarna och teg.

»Religionen måste bekväma sig till att vara förnuftig, om den skall få annat än fantastiskt och dåraktigt folk under sitt välde», sade Helmer Bro.

»Guds rikes hemlighet är fördold för de visa och uppenbarad för de enfaldiga», sade Gustaf Adolf.

»Då ha de stackars visa intet annat val än att tänka ut en egen religion åt sig. De må då två sina händer och vara utan skuld», inföll doktor Hessel.

»De ha ett annat val, och det är att omvända sig och varda såsom barn», sade Gustaf Adolf.

»Jag anser dock, att äfven förnuftet har rätt att vara med i religionen och bli tillgodosedt», sade Helmer Bro.

»Man skall vara barn i ondskan, men ej i förståndet», instämde kyrkoherden.

»Hur skall du nu reda dig mot båda dina meningsfränder, G. A.?» frågade doktor Hessel, för korthetens skull tilltalande Gustaf Adolf med hans initialer.

»Visst skall förståndet vara med i religionen, men det måste liksom människans alla andra förmögenheter underordna sig trons och kärlekens lydnad», svarade Gustaf Adolf. »Du skall älska Herren din Gud af allt ditt hjärta och af all din själ och af allt ditt förstånd och af all din kraft. Men det står älska och icke kritisera.»

Han talade med glöd och lif. Hans värme steg dock ej till hetta så lätt som förr. Kanske hade åren lugnat hans ifriga sinne, men antagligare är, att det förtroliga, mångåriga umgänget med honom, som var mild och ödmjuk af hjärtat, gjutit saktmod i denna lifliga själ och gifvit hans nit mer af kärlekens eld än af harmens.

»Hvem kan fylla det budet?» frågade kyrkoherden tankfullt.

»Den, som af hjärtat kan ge rätta svaret på den fråga Jesus strax efter lagens främsta bud ställde till mänskligheten.»

Gustaf Adolfs svar lyckades rycka upp doktor Hessel ur hans förnäma likgiltighet. Den evangeliske, som alltid predikade, att människan ingenting förmår annat än synd, kom nu med det påståendet, att någon skulle kunna uppfylla Guds lag. Det var öfverraskande. Doktor Hessel vädrade en slående inkonsekvens och blef intresserad.

»Jag påminner mig inte frågan», anmärkte han.

»Hvad synes eder om Kristus?»

»Och har du gifvit rätta svaret?»

»Jag fann det i en stund, då jag var förlorad och Kristus stod framför mig med handen utsträckt till min räddning och den frågan i sin blick. Min Frälsare! så ljöd mitt hjärtas svar. Att det var det rätta fick jag erfara, då han lyfte mig upp ur syndens dom och herravälde till Guds barns härliga frihet.»

»Och nu älskar du Gud af allt ditt hjärta, hela din själ, af allt ditt förstånd och all din kraft?» frågade doktor Hessel alltmer förvånad.

Gustaf Adolf dröjde med svaret, ty han var rädd att säga antingen för mycket eller för litet.

»Min kärlek till Gud», sade han slutligen, »är till arten fullkomlig, ty den är tänd af Jesu kärlek. Men den har ej genomträngt hela min varelse än så som den en gång skall göra det. Därför älskar jag inte Gud som jag ville, men Jesu Kristi kärlek fyller ut bristerna i min. Han är min ställföreträdare. Hvad han gjort för mig blir mig i tron tillräknadt, tills han fullbordat sitt verk med mig.»

»Ett i sanning bekvämt sätt», anmärkte doktor Hessel.

»Strider det ej mot all rimlighet, att en annans gärning skall tillräknas mig?» framkastade Helmer Bro.

Han var beredd på en storm från Gustaf Adolf, men denne förekoms af kyrkoherden.

»Historien visar att det har skett mer än en gång», svarade denne lugnt. »Se här ett exempel. Jesu fiender bland judafolket ville döma honom till döden, men de kunde icke, ty judarne hade icke makt att utfärda en dödsdom. Då förmådde de Pilatus att göra det. Han gjorde det, men tvådde sina händer och frånsade sig all skuld i den rättfärdige mannens blod. Då ropade judarne: hans blod komme öfver oss och våra barn! De togo Pilati gärning på sig, som om den varit deras, och Pilatus öfverlät sin handling till dem. Genom Jerusalems förstöring och folkets förskingring till alla länder visade Gud, att han stadfäst och gillat gärningens öfverlåtande. På samma sätt är det, då en människa ser Kristi rena lif och hans försoningsdöd för synden och hon i sitt hjärta känner: så ville jag dö och försona min synd, om jag kunde, och sedan lefva som han. Och Jesus svarar: tag min död, tag mitt lif som om de vore dina. Då stadfäster Gud öfverlåtandet och behandlar människan, som om hon lefvat Jesu lif och dödt hans död.»

»Det var ett utmärkt och klart exempel. Tack för det!» utbrast Gustaf Adolf förtjust.

»Jag har ej funnit på det själf», svarade kyrkoherden, som ej ville lysa med lånta fjädrar. »Jag har det från en min vän, en filosofisk teolog, med hvilken du skulle sympatisera, Spitzenholdt. Han har läst och tänkt mycket, gifvit förnuftet sin fulla rätt, men kommit till samma resultat som du, att det står långt under tron och måste underordna sig densamma.»

»Ja, se det.»

»Men han skulle aldrig ha kommit till det resultatet om man stäckt hans förnuft, då det först höjde vingen till flykt i tankens rike. Då hade han stannat i trots, nu däremot har han frivilligt återvändt till arken att hvila ut i sin barndomstro, sedan han sökt sig trött i de vises lärosystemer. Man kan ej tvinga någon att tro.»

»Icke mot hans vilja», medgaf Gustaf Adolf. »Men om en människa riktigt vill, så nog kan hon komma till tro utan alltför långa omvägar.»

»Säg icke det. Icke alla födas med trons nådegåfva, som du tycks ha gjort», sade kyrkoherden; »somliga måste kämpa sig fram till ljus genom årslångt mörker.»

»Tron ligger visst icke i min natur», sade Gustaf Adolf; »jag kämpade utan den och var nära att förgås, då den plötsligt skänktes mig som en Guds gåfva.»

»Dina svårigheter måtte ändå ej ha bestått i några förnuftstvifvel, det kan jag omöjligt föreställa mig», anmärkte doktor Hessel småleende.

»Jo, jag tyckte det var mot allt förnuft, att där kunde finnas nåd för en så eländig usling som jag. Skulle jag följt mitt förnuft, så hade jag då sannerligen aldrig kommit till Gud.»

»Känslan af synd är intet hinder, snarare en hjälp, när det gäller att finna vägen till Guds hjärta», sade kyrkoherden tankfullt.

»Således är det bra att synda», anmärkte doktor Hessel och blåste rent munstycket efter den bortkastade cigarrstumpen.

»Nej, men att känna sin synd», svarade kyrkoherden.

»Man kan väl inte känna den, utan att ha den», sade doktorn.

»Men man kan ha den, utan att känna den», inföll Gustaf Adolf i afklippande ton, ty han förstod att svågern blott ville snärja och retas.

»Syndakänslans fara är att den skall bli starkare än tron på Guds nåd; då går det som med Judas», sade kyrkoherden.

»Ja, det var min fara», sade Gustaf Adolf.

»Jag skulle nästan ha trott det. Hur kom du ur den?» frågade kyrkoherden intresserad.

»Jag hade en vän, den bäste jag någonsin haft. På hans uppmaning tog jag trossprånget i mörkret, och de eviga armarna sveko mig ej. Sedan den stunden och efter den erfarenheten har hvarken synden eller något lärdomsväder fått mig att tvifla på mitt barnaskap hos Gud. Hans trofasthet har bevarat mig.»

»Hvad hette din vän?» frågade kyrkoherden.

»Sven Rise.»

En stunds tystnad följde på detta namn. Gustaf Adolfs tanke gick tillbaka till flydda tider och den hänsofne ungdomsvännen. Han hade alldeles förgätit dem, som sutto omkring honom, då han återkallades till verkligheten af doktor Hessels röst.

»Jag tycker», sade denne, »att ni föråldrade teologer krångla till frälsningen alldeles i onödan. I våra upplysta tider behöfs till det icke längre utgjutet, oskyldigt blod och genomgripande sinnesrevolutioner, utan bara en liten språkförändring, som lyckligtvis redan är till största delen genomförd. Helvetet t. ex. finns icke längre annat än som svordom, och djäfvulen har fått gå samma väg. I bildadt folks språk förekomma ej dessa ord, än mindre deras begrepp. Snart tål man inte höra talas om den gamla hederliga synden heller. Man talar ej mer om röfvare och mördare, utan om stackars sjuklingar, som lida af tjuf- och mordmani. Argsinthet och ledhet heta nu för tiden nervositet. Det går med stormsteg framåt. Mänskligheten frälser sig själf; inte behöfs det någon Frälsare.»

Det var omöjligt att af tonen afgöra, om doktor Hessel gisslade den riktning han tycktes prisa.

»Lyckligtvis äro de numera icke många, som tro på helvetet och djäfvulen», sade Helmer Bro.

»Ja, lyckligtvis», instämde doktorn. »Och den, som är allra gladast öfver det, är nog djäfvulen själf. Han kan uträtta mer för mänskligheten, ju mindre den tror på honom. Med Gud är det tvärtom. Han borde lära sig af sin motståndare att göra sig oberoende af tron, annars blir han snart afsatt.»

»Tala ej i sådan ton om din Gud!» utbrast Gustaf Adolf och började gå af och an på terrassen.

Doktor Hessel iakttog honom road som alltid, då han lyckats bringa honom ur jämvikten.

»Du gör tiden sämre än den är, Hessel», sade Helmer Bro; »om den icke tror på djäfvul och helvete och mindre fråssar i talet om synden, så är tron på Gud och det goda ännu stark.»

»Stark! Nej, min vän, stark är den inte, och länge håller den sig knappast. Sedan man afskaffat den onda treenigheten har man börjat med den goda. Den Helige Ande, utan hvilken man enligt Gustaf Adolf ej begriper en mening i bibeln, är ju för den moderna teologen bara luft, och Guds Son reducerad till en vanlig människa. Ännu så länge låter man Gud sitta kvar på sin tron, men skall det så förblifva, får han allt vara beskedlig och skrifva under allt hvad den allsmäktiga mänskligheten beslutar.»

Gustaf Adolf tvärstannade framför doktorn och betraktade honom förbryllad och forskande.

»Jag tycker om hvad du säger, men inte sättet», sade han. »Hvad menar du egentligen?»

Doktor Hessel öppnade just läpparna till ett satiriskt svar, men hejdade sig. Elisa nalkades, hon var redan inom hörhåll, och han ville ej såra hennes öra. Han reste sig och gick emot henne.

»Jag har blifvit just som frusen af att sitta stilla; vill du gå mig varm ett slag?» frågade han och drog hennes arm under sin.

42.

Det var följande dag. Elisa satt i barnkammaren och skötte om sin minste pojke, då doktor Hessel inträdde. Han kom för att säga henne, att han ämnade resa med middagståget till närmaste hamnstad, hvarifrån han fått telefonbud från en sjökapten, som han känt och varit god vän med för länge sedan under sin vagabondtid. Kaptenen, som skulle ligga några dagar i hamnen, hade händelsevis fått höra, att hans för detta stallbroder fanns i närheten, och undrade om de ej kunde råkas.

»Jag reser nu med middagståget, och du skall ej vänta mig hem på ett par dar», slutade doktorn.

»Men hvarför bjöd du honom icke hit i stället?» frågade Elisa.

»Det föll mig icke in. Du och han passa ej ihop, om han är sådan han förr var, och det har jag intet skäl att betvifla.»

Elisa reste upp gossen i sitt knä. Han jollrade och hoppade i förtjusning. Fadern lät sin klocka dingla framför honom, och den lille grep skrattande efter den.

»Ack, Alfred, om du inte reste ändå!» sade Elisa med en bedjande blick.

»Hvarför skulle jag inte resa?»

»Du bör ej uppsöka vänner, som ha dåligt inflytande öfver dig», sade hon.

»Du talar till mig, som om jag vore en oerfaren pojke. Hur vet du för resten, att den där kaptenen har dåligt inflytande öfver mig? Du känner honom ju inte alls.»

»Du ville ju inte ha honom hit.»

»Ja därför, att ni två inte passa ihop. Behöfver det nödvändigt innebära att han är en usling?»

»Hvad ska’ ni ha för er där borta?» frågade hon litet kallt.

Hennes ton stack honom. Kyla och öfverlägsenhet tålde han icke.

»Vi ska’ upplifva gamla minnen», svarade han kort.

»Vid glaset?»

»Naturligtvis.»

Trotset i hans röst sade henne, att hon retat honom. Kölden vek, och smärtan tog öfverhand. Hon såg upp till honom med en bevekande blick.

»Alfred, för min skull res inte!»

Hon kunde ej själf förstå, hvarför hon kände en sådan ångest för hans tillämnade färd. Skulle något hända honom? Hon lade hela sin själ i bönen. Hade hon alls någon makt öfver honom, älskade han henne nog för att offra något för hennes skull?

Han tvekade några ögonblick, men så reste sig stoltheten och den manliga själfkänslan. Älska, ära och skydda henne, det ville han och det gjorde han, men något intrång på sin frihet kunde han icke tåla.

»Jag har sagt honom att jag kommer, och jag reser», svarade han bestämdt.

Hon sänkte blicken med ett uttryck af hopplöshet. Han blef otålig.

»Du fäster alldeles för stor vikt vid en småsak», sade han. »Hvad ondt ligger väl däri att jag vill träffa en gammal vän? Och om vi än lefva om litet, hvad gör det? Jag lofvar dig att vara alldeles nykter, när jag kommer hem igen. Jag skall säga dig en sanning, Elisa: genom att fordra för mycket vinner du ingenting.»

Med dessa ord lämnade han henne och gick att göra sig i ordning till afresan.

Efter en stund kom hon för att hjälpa honom och dröjde i hans rum tills vagnen körde fram. Icke många ord växlades mellan dem, men i hela hennes sätt låg en inbjudan till försoning, hvilken han låtsade ej märka.

»Jag far nu först på några sjukbesök», sade han brådskande, »sedan reser jag direkt till stationen. Farväl så länge. I öfvermorgon är jag hemma igen.»

Borta var han. Hon stod på gården och såg efter honom.

Just då vagnen svängde in i skogen, vände doktorn sig om och såg sin hustru stå under björkarnas brandgula löfverk, belyst af solen. Något längtansfullt och sorgset i hela hållningen slog honom. Blott ett par sekunder uppfångade hans blick henne, innan hon doldes af skogen.

»Jag kunde ju ha sagt henne ett vänligt ord», tänkte han, »men jag får väl säga så många fler vid hemkomsten.»

»Mamma gråter!»

Det var Sven. Han smög sin lilla hand i moderns.

Nu först märkte Elisa, att hennes ögon stodo fulla af tårar.

»Det går öfver strax», svarade hon och log mot Sven.

Men hennes leende var för sorgset för att kunna öfvertyga gossen.

»Hvarför är mamma ledsen?»

Själf glad, älskade han se andra glada.

»Pappa har rest bort», svarade hon.

»Men pappa kommer igen», sade gossen uppmuntrande.

»Ja, pappa kommer igen», upprepade hon drömmande och följde Sven, som drog henne ned till stranden.

Mamma måste se hans och Rigmors lilla barkskepp gå af stapeln. Hon satte sig på en sten.

Barnjungfrun gick på gången med lillingen på armen. Aslög tultade bredvid, men då hon fick syn på sin mamma, sprang hon skrattande dit. Elisa tog henne upp i famnen och lutade kinden mot barnets lockiga hjässa.

Barnet böjde sig undan, såg med en blå, klar blick in i moderns ansikte och klappade henne. Aslög liknade Sven i det fallet, att hon genast märkte om någon var ledsen, och icke gaf sig ro förrän hon lyckats trösta. Elisa kysste rörd de rosiga, mjuka kinderna och log.

»Mamma», sade Rigmor, »få vi inte fara ut och åka medan pappa är borta?»

»Kanske i morgon. I dag har hästen gått så mycket.»

»Åh, så roligt! Men säg inte kanske, lofva säkert!»

»Om det är vackert väder, åka vi till Elghyttan i morgon förmiddag.»

Barnen jublade. Elisa såg deras glädje och njöt af den, men på ett frånvarande sätt.

Hon kunde ej fästa sina tankar vid något, som hon företog denna dag. De gingo envist i kretsgång kring hennes mans ord: »genom att fordra för mycket vinner du ingenting».

På kvällen, sedan barnen voro lagda, satt Elisa ensam i sitt rum. Då trängde sig stridiga tankar och känslor på henne med makt. Hon tyckte att allt var ett kaos, men så småningom framgick klarhet och reda ur tumultet.

Hon såg ut. Från jord och vatten uppsteg en luftig dimma. Den sväfvade öfver Elgsjön, fuktade ängarna och svepte sitt flor kring trädens nedre grenar, men skogstopparna höjde sig öfver den, sträckande sig mot nattens stjärnor, som i ofördunklad klarhet strålade på himlen.

Det var när Elisa vände blicken från jordens dimmor till den höga, ljusa rymden, som lugn göts i hennes själ och klarhet i hennes oroliga inre. Ett obetvingligt behof att gifva uttryck åt det, som vunnit fasthet i hennes själ, grep henne. Lydande en inre röst satte hon sig ned och skref. Det föll sig naturligt att rikta orden till den frånvarande maken. Hon gjorde det utan att reflektera däröfver och utan tanke på att han någonsin skulle läsa det.

»Min älskade, du säger att jag fordrar för mycket och därför intet vinner. Men hur kan jag fordra mindre än allt af dig i ett fall, där det gäller allt för dig?

En famlande, oviss tro utan ankargrund kan vara tolerant, men när tron hvilar vid honom, som säger: ’Jag är vägen, sanningen och lifvet, ingen kommer till Fadern utan genom mig’, då kan ingen eftergift göras.

Gif dig därför helt med lif och själ i Jesu Kristi händer, jag besvär dig det för din frälsnings skull!

Jag dömer dig icke, ingen människa dömer dig, men ställ dig inför detta ord af världsförsonaren och världsdomaren: ’Den som tror på Sonen, han har evigt lif, men den som icke tror Sonen, skall icke få se lif, utan Guds vrede förblifver öfver honom.’

Och detta ord skall bestå, när himmel och jord förgås. O, låt det döma dig innan dess, medan du ännu kan få nåd!

Alfred, Alfred, öfvergif i tid den stad, öfver hvilken Kristus gråtande utbrister: ’Hur ofta har jag ej velat — — men I villen icke!’»

Elisa lade bort pennan och såg ut i den stjärnljusa natten. Hur öppen och strålande står ej himmelen öfver jorden! Hvarför äro människoögon så sena att se uppåt in i den?

En känsla af oändligt vemod grep henne. Hon sörjde med något af Människosonens djupa sorg öfver det blinda mänskosläktet, som icke ser sitt eget väl, icke känner den dag, då det sökt är.

Hon skulle velat ropa ut till all världen de bevekande ord hon nyss skrifvit till sin make, hon skulle velat ringa i sanningens stormklocka och väcka de sofvande.

Men beställsamma händer linda klockans kläpp med bomull, att den ej må ge för starka ljud och skära i mänsklighetens sjuka öra.

O Herre, slit bort de förfuskares verk och fräls dem själfva, om än genom eld! Uppväck dina trogna vittnen, bekläd dem med din starkhet och låt dem segrande framgå i striden mot ondskans andemakter! Tillkomme ditt rike!

Elisa skref ej mer, hon bad med brinnande hjärta. Aldrig förr hade hon så genomströmmats af denna vidgande kärlek till Gud och all världen, i hvilken alla de egna önskningarna uppgå som gnistor i den stora elden. Underligt är det att bönfalla Gud för hans egen sak, men saligt är det då ens själs starkaste begär blir ett med hans; då är bönen bönhörelse och striden seger.

43.

Vädret var vackert följande dag, hvarför barnen fingo sin utlofvade åktur. Till och med lilla Aslög fick följa med och var ej litet förtjust. Mamma körde själf, det brukade hon ofta, hennes hand var säker och Pålle lydig. Sven fick till sin stolthet hålla i tömmarna emellanåt.

På Elghyttan blefvo de mycket välkomna och måste stanna öfver middagen. Gustaf Adolf och Irene med familjer hade rest på morgonen, och majoren kände det rysligt tomt. Elisa och barnen kunde ej ha kommit lämpligare.

»Jag skulle helst alltid vilja ha alla mina barn omkring mig jämt», förklarade han.

Efter middagen bad han Elisa följa honom till hans rum. Det var något högst ovanligt. Men han ville visa henne lille Svens bref och säga henne hvilket djupt intryck det gjort på honom. Han hade lätt för att bli rörd, men denna gång var det mer allvar i hans rörelse än förr.

»Tror du Jesus kan frälsa en sådan gammal strunt som mig? Bryr han sig om det, tror du?» frågade han och såg på henne med sina rara blå ögon, som började bli litet skumma nu.

Om hon trodde det! Det var ingenting hon var vissare på.

Blott en kvart gaf han sig ro att språka med henne, men det samtalet fyllde hennes hjärta med glädje. Hon tänkte inte på annat under hemfärden. Hennes inre glädje afspeglade sig i anletsdragen och blef ej utan inverkan på barnen. Så muntert hade de ej pratat och skrattat under åkningen till Elghyttan som nu på vägen hem.

Ett kort uppehåll gjordes vid Signes stuga, sedan fortsattes färden med rask fart, ty Pålle längtade hem; han låg på så och tycktes orolig. Elisa började undra hvad det var åt honom. Då märkte hon, att luften med ens blifvit så stilla och tung, och kvällsdagern var gulröd och ovädersaktig. Hvad betydde det?

Hanebyskogen stod skymmande på ömse sidor om vägen, hvarför Elisa ej märkt de moln, som stigit upp, förrän de voro färdiga att urladda sig öfver hennes hufvud. Hur skulle det gå om det blefve åska, som Pålle var så rädd för? Ingen stuga fanns i närheten, det var därför ingen annan råd än att försöka hinna hem så fort som möjligt.

Redan glesnade skogen, och Elgsjön kom i sikte; strax skulle man vara framme. Då bröt ovädret löst med ens våldsamt och oförberedt. En skarp blixt upplyste skogen och åtföljdes ögonblickligen af en dundrande åskskräll.

Betagen af skräck tog hästen ett språng åt sidan, så att trillan stjälpte; sedan bar det af i sken. Elisa slungades hårdt mot ett träd och blef liggande vid dess fot, men barnen kastades på mjuk mossa och sluppo undan med skrämseln. De kröpo ängsligt intill sin mor, men hon rörde sig ej för att trösta eller hjälpa dem.

»Mamma då, mamma, säg något», bad Rigmor förtviflad, medan lilla Aslög lade sig så godt hon kunde i moderns famn för att få skydd mot åskan.

Sven kände ett stort ansvar. Han förstod att det var något riktigt på tok med hans mamma, men hvad skulle han göra? Inte kunde han lämna henne och systrarna för att springa efter hjälp, men ännu mindre kunde han låta dem ligga här.

»Mamma, vakna, älskade lilla mamma», sade han förenande sina böner med Rigmors.

Han strök varsamt hennes panna och andades på henne; hon var så blek och kall.

Då kom hjälp. Den vettskrämda hästen med sin kullstjälpta trilla hade fått folk på benen kring doktorshuset. Där kom en hel liten skara, bäfvande af ängslan för hvad den månde få se. Den syn, som visade sig, var i sanning gripande. Intet öga förblef torrt.

Man tog vård om barnen. En bår anskaffades och på den bars Elisa hem.

Bud skickades till Elghyttan. Telefonen var obrukbar, den hade gått sönder i ovädret.

Mari lagade att barnen fingo mat och skickade dem sedan i säng. Men lille Sven kunde ej förmås hvarken att äta eller lägga sig. Han vek ej från sin mammas sida, utan satt bredvid bädden, där de lagt henne.

Allt gjordes för att väcka henne till sans. Länge voro alla bemödanden fruktlösa, men ändtligen kröntes de med framgång.

Elisa slog upp ögonen. Blicken var frånvarande och beslöjad. Ett sakta kvidande banade sig väg öfver hennes färglösa läppar.

»Mamma», sade lille Sven bedjande.

Då vände hon blicken mot honom. Den var stel, men fick långsamt lif under det den hvilade på barnet.

Eftersom medvetandet återkom, upphörde jämmern, men att lidandet ej minskades röjde det smärtfyllda draget kring munnen. Hon behärskade sig för barnets skull.

»Älskade mamma, du får inte dö, du är bra nu», sade Sven halft bedjande, halft tröstande.

Hon skulle velat le för att lugna honom, men vågade icke, fruktande att plågorna skulle förvandla leendet till en grimas. Snart mindes hon allt och såg sig oroligt frågande omkring. Hvar voro de andra barnen? Mari förstod blicken och svarade, att barnen sofvo alldeles oskadade i sina bäddar.

Elisa slöt ögonen. Då hon kände plågorna i sitt inre och den stora svagheten, började tanken på döden föresväfva henne.

»Hvad är klockan?» frågade hon.

»Litet öfver tio», svarade Mari, som åtagit sig sjukvården.

»På morgonen?»

»Nej, på kvällen.»

Elisa suckade. Tärdes hon blott af de sjukas och plågades vanliga längtan att se tiden gå, eller fruktade hon att hennes lif skulle förrinna alltför hastigt?

Mari, som såg henne ligga stilla med slutna ögon, hoppades att hon sof. Men det var icke fallet, Elisa sof icke, hennes medvetande var ej heller omtöcknadt af dvala. Hon försökte göra upp räkenskapen med lifvet. Var hon beredd att dö?

En tanke trängde sig i förgrunden med plågsam intensitet. Alfred hade skilts från henne i förargelse. Måste hon dö utan att det blifvit godt mellan dem?

»Hvad är klockan?» frågade hon återigen.

Det måste väl vara morgon snart.

»Nära half elfva.»

Blott en kvart hade förgått. För henne hade minuterna varit timmar.

Hon kände att döden nalkades. Ljuflig som en hemförlofning hade hon tänkt sig honom, så hade hon sett honom i Sven Rises sista stund, men nu, när han kom till henne, var det ej stilla afton än, dagens värf var ofullbordadt. Om bara Alfred hunne komma och försoningens ord växlas! Men krafterna sjönko hastigt, dödens skugga föll redan öfver henne. Då slog hon upp ögonen och såg sig omkring.

Lille Sven satt vid moderns säng. Mari försökte just med mildt våld och öfvertalningar få honom därifrån, men han lät ej bortföra sig.

»Sven!»

Mamma kallade honom. Mari släppte sitt tag och gick bort till fönstret för att ingen skulle se hennes tårar.

Lille Sven klättrade upp på en pall och lutade sig ned mot modern; han förstod att hon ville säga honom något. Den döendes röst var så svag, att gossen måste hålla andan för att uppfånga orden. Så barn han var, fattade han stundens och budskapets vikt, fast han ej begrep deras fulla betydelse.

Elisas hjärta var lättadt. Försoningens ord skulle nå hennes man, äfven om han ej hunne hem, medan hon var kvar.

Krafterna sjönko hastigt, men tanken var ännu klar. Den stora stunden kom allt närmare.

Vid betydelsefulla skiften ser man tillbaka för att taga farväl af det förflutna, och framåt att hälsa det tillkommande. Elisa såg sitt jordelif som ett afslutadt helt. Jesu trogna kärlek var det, som klarast framträdde därur för hennes inre blick. Ej skulle han svika henne nu. »Jesus Kristus är densamme i går och i dag och desslikes i evighet.» Hon såg framåt. Hur skulle hon hälsa det tillkommande? Med goda föresatser? O nej, hon hade det bättre var: sin Herres löften. Ingen fanns, som kunde upprepa dem för henne, men hon bar dem i sitt hjärta. Särskildt ett strålade klart för henne, då hon nedsteg i dödens mörka dal: »Sannerligen säger jag dig, i dag skall du vara med mig i paradiset.»

»Mamma!»

Det var häpnad i detta dämpade rop. Lille Sven, som stod böjd öfver sin mamma för att höra om hon skulle säga något mera, hade sett hennes ansikte lysas upp af en underbar klarhet, sedan blef det så stilla. Han stod väntande att få se mamma slå upp ögonen, småle och säga, att hon ej alls hade ondt längre, ty så såg hon ut.

Då öppnades dörren. Christian och Edith inträdde bleka af oro. Så snart de fått veta hvad som händt, hade de låtit spänna för och åkt i karriär genom Hanebyskogen, men ett ögonkast på det orörliga ansiktet med sitt ljusa uttryck sade dem, att de kommit för sent.

Högljudt snyftande föll Christian på knä vid bädden.

Sven såg undrande på honom. Hvarför grät morbror så? En misstanke grep barnahjärtat. Gossen såg på mamma igen. Hon låg alldeles som nyss.

Edith gick fram och slog sina armar om gossen. Ett visst något i detta famntag lät honom känna, att det var oändligt synd om honom. Hvarför var det det?

Moster Edith ville lyfta ned honom från pallen, men han stretade emot.

»Nej, mamma kanske vill säga något», sade han tvekande och förlägen inför den blick moster Edith gaf honom.

»Din mamma kan ej säga något mera till dig», hviskade hon och en snyftning bröt sig fram.

Sven såg på henne med stora, frågande ögon, där dock en aning om sanningen röjde sig.

»Din mamma har gått till Gud.»

Ingen annan definition på döden skulle ha varit tillfyllest vid detta tillfälle.

Nu förstod Sven. Utan motstånd lät han sig föras i säng. Det var sent, men lille Sven var inte sömnig. Han låg länge vaken och upprepade för sig själf gång på gång hvad hans mamma sagt honom. Han var rädd att glömma ett enda ord; hon hade lagt stor vikt vid dem och varit så mån om, att han skulle uppfatta dem. De fäste sig i hans minne, trängde ned i hans hjärta, och när han ändtligen somnat, drömde han om dem.