På Elghyttan

44.

Christian hade genast vid underrättelsen om olyckshändelsen sökt nå sin svåger, men detta var ingen lätt sak, då man icke visste hvar denne tagit in. Ett telegram afsändes på måfå, men nådde aldrig doktor Hessel.

Denne hade valt att fara hem med ett tidigt morgontåg. Det plågade honom att ha skilts från Elisa i ovänlighet, och nu ville han godtgöra detta genom att komma hem förr än hon väntade.

Järnvägsresan räckte fem timmar. Doktorn, som tillbringat natten tillsammans med sin vän, sof hela tiden godt på tåget och kände sig ganska uthvilad vid framkomsten till stationen.

Stationsinspektorens sätt att besvara hans hälsning väckte en flyktig förvåning hos honom. Hvarför såg människan så allvarsam ut? Hade något ledsamt händt honom, kanske någon af hans familj låg sjuk? Doktorn, som ej hade lust att försinka sig med frågor och ännu mindre med möjliga sjukbesök, skyndade afsiktligt bort, medan stationsinspektoren var upptagen af tåget.

Vandringen i den friska luften gjorde honom godt och piggade upp lifsandarna. Han ertappade sig med att gå i riktig språngmarsch. Det var rent löjligt hvilken brådska han hade att komma hem.

Ett par kvinnor, som han mötte på vägen, tittade på honom och glömde bort att hälsa. Han gaf dem en halft vänskaplig gliring för det. Sedan han gått förbi dem, kom han händelsevis att vända sig om. De stodo stilla och sågo efter honom, inbegripna i ett ifrigt samtal, för hvilket han tycktes utgöra ämnet.

»Hvad är det åt kärringarna?» tänkte han förargad och fortsatte sin väg.

En obehaglig misstämning smög sig öfver honom och stärktes ytterligare, då han längre fram mötte sin arrendator. Denne blef honom varse på litet afstånd och vek af in i skogen på ett ställe, där det hvarken fanns väg eller gångstig. Undvek karlen honom, och hvarför? Han påskyndade sina steg. Hvad betydde allt detta?

Då han ändtligen fick hemmet i sikte, slog ett intryck af stillhet och ödslighet emot honom. Ej ett ljud hördes, ingen människa syntes. Björkarnas löf föllo tätt som ett regn; den första nattfrosten hade lossat dem. På de grenar, som bildat ett guldglänsande hvalf öfver Elisa, när hon stått och sett efter honom vid hans afresa, fanns knappast ett blad kvar.

Lilla Aslög blef synlig bakom husknuten och tultade ned mot stranden. Hur kom det sig att hon gick så ensam och utan tillsyn? Fadern ropade hennes namn. Hon stannade och såg sig om. Då hon blef honom varse, ändrade hon kurs och lyftes snart högt upp på hans arm.

»Du lilla tjufunge, hur har du kunnat lista dig ut så här på egen hand? Hvad skall mamma säga, tror du?»

»Mamma sofver», svarade den lilla trygg.

»Sofver? Så här dags? Det vore bra olikt din mamma», sade han och kastade en blick upp mot sängkammarfönstren.

De stodo öppna.

»Mamma sofver», upprepade den lilla bestämdt; »mamma har gått till Gud.»

Doktorn gick hastigt in med Aslög ännu i sina armar. Han tyckte sig se Christian försvinna genom salsdörren, men då han slog upp denna, kom icke Christian utan Edith honom till mötes. En blick på hennes ansikte sade honom, hvad han redan visste, att något händt.

»Hvad är det?» utbrast han och satte ned Aslög så häftigt, att hon började gråta.

Ingen lade dock märke till barnatårar nu.

»Du fick väl telegrammet?» frågade Edith.

»Hvilket telegram? Jag har inte fått något.»

»Åh, inte det!»

Han blef varm och kall om hvart annat.

»Hvar är Elisa?»

Han tog sin svägerska så hårdt i armen, att hon blef rädd; då han märkte hennes sinnesrörelse, betvingade han sig.

»Säg mig allt, jag är förberedd nu, jag är lugn.»

Han var mer än lugn, han var stel.

»Försök att bära det som en man», stammade hon; »Elisa är — är sjuk.»

Det var henne omöjligt att komma fram med sanningen genast. Hon fruktade för hans förstånd.

»Säg alltsammans, säg så gärna att hon är död.»

Han trodde inte riktigt att så var, utan sade det för att bli motsagd. Men hennes tystnad bekräftade hans ord. Några minuter stod han som bedöfvad och frågade sedan hvar Elisa fanns. Då han fått veta det, gick han dit upp. Ingen var i rummet utom hon.

Timme efter timme förgick, men doktorn kom icke ut. Man blef orolig och gläntade på dörren. Han stod alltjämt vid bädden. Hvad som försiggick inom honom såg endast han, som genomskådar människohjärtans lönligheter.

»Edith, hvad ska’ vi ta oss till med honom? Ack, om Gustaf Adolf vore här!» utbrast Christian.

Äfven Edith hade denna dag sändt mången längtans suck efter Gustaf Adolf, ty ingen kunde handskas med sorgen som han. Telegram hade han fått, men var väl knappast att vänta i dag, och något måste göras snart. Då fick Edith en ljus idé.

»Barnen», sade hon; »låt oss släppa in dem.»

»Du vet alltid råd», sade Christian lättad.

Sven var icke till finnandes, men Rigmor och Aslög släpptes in till pappa och mamma.

Edith hade ej missräknat sig på deras förmåga att frambringa en kris och genom sitt blotta uppträdande därinne bryta stelheten i faderns sorg. Efter en stund kom han ut med dem.

Han begärde att få veta hur allt gått till. Men de yttre omständigheterna vid Elisas bortgång föreföllo honom oväsentliga inför det faktum att hon var borta. Edith märkte med förvåning, att han ej alls tycktes gräma sig öfver olyckshändelsen. Han betraktade tydligen det skedda såsom oundvikligen förutbestämdt. En högre makt hade ledt händelsernas gång och genomdrifvit sin vilja. Den öfvertygelsen hade han fått därinne i Elisas närhet.

Men hvarför skulle hon så hastigt ryckas bort ifrån honom, och han aldrig få tillfälle att säga henne det vänliga ord hon så tydligt längtat efter?

Åh, hvarför hade han ej stannat hemma, som hon bedt honom? Hvilken makt hade hindrat honom? Var det densamma, som tagit henne bort? Hvilken den makten var, det visste han, men icke af hvilken han leddes. Att han icke själf formade sina öden, så mycket insåg han nu.

Till det yttre föreföll han lugn och stel, endast blicken, när han råkade slå upp ögat, förrådde att hans inre var i uppror. Än reste han sig i vildt trots, än sjönk han förkrossad ned. Han kände sig som en lekboll för grymma, hånande makter, men midt i tumultet tyckte han sig höra en älskad stämma hviska att allt var kärlek.

Man sade honom, att Elisa haft sans innan hon dog. Hade hon längtat efter honom eller endast gladt sig åt att få slippa ifrån honom, som så illa motsvarat hennes ideella förväntningar? Hade hon vetat att hon skulle dö, och hvad hade hon tänkt? Ingen kunde svara honom. Blott tjänarne och barnen hade ju stått omkring hennes dödsbädd, ingen till hvilken hon kunnat hviska en afskedshälsning, ett budskap om förlåtelse och kärlek. Han tyckte, att om han blott fått detta, skulle han kunna andas igen, men nu ville sorgen kväfva honom.

Han stängde in sig i sitt rum, förklarande att ingen fick störa honom, och där kämpade han sin förtviflade kamp i ensamhet.

Dagen gick och natten. När följande morgon grydde, stred Alfred Hessel ännu med en, som var starkare än han. Men han började vackla, det hårda hammarslaget hade splittrat hälleberget.

Morgonsolen lyste med all sin klarhet in i rummet. Doktor Hessel drog ned gardinen. Solen fick ej skina på honom, där han gick af och an och vred händerna i ångest.

»Elisa, Elisa», mumlade han, »hvad ville jag ej nu ge för ett enda ord af dig! Men du är stum, och — jag förtjänar det.»

Det var tyst omkring honom, tyst i huset, och han hade en känsla af att tiden stod stilla.

Gud! Det var underligt, att han ej kunde tänka på Elisa utan att tänka på hennes Gud, denna hårda, grymma, obevekliga makt, som tagit henne bort. Men Elisa hade älskat sin Gud och talat om hans barmhärtighet. Säkert hade hon följt honom villigt, ja kanske med jubel, utan en saknadens tanke för hvad hon lämnade.

»Är du barmhärtig, Gud, så visa också mig barmhärtighet!»

Det ropet trängde sig fram ur hjärtat, nästan mot hans vilja, och det var både trots och bön däri, men föga tro.

Dörren öppnades sakta. Doktorn rynkade pannan. Hvem vågade störa honom?

Det var lille Sven som kom. Hela dagen i går hade man hindrat honom att gå till pappas rum, men nu hade han stigit upp tidigt och smugit sig ned. Han blef litet häpen att finna fadern redan där, det var ju så tidigt, men han blef glad på samma gång, ty nu behöfde han inte vara rädd, att man skulle upptäcka och föra bort honom, innan han hunnit träffa sin pappa.

»Hvad vill du?»

Vikten af det budskap, han fått sig anförtrodt att framföra, hade gifvit lille Sven en viss vikt i sina egna ögon, men nu öfvergaf honom hans värdighet.

»Mamma bad mig …» svarade han förlägen och tystnade rådvill.

Att hans budskap skulle bli mottaget så hade han ej väntat sig. Läpparna började darra, och han slog ned ögonen för att dölja tårarna. Pappa brukade inte tycka om att se honom gråta.

»Hvad bad mamma dig?»

Var det pappas röst? Så underlig den lät! Sven såg förvånad upp och glömde sina tårar.

Pappa satte honom på sitt knä och upprepade sin fråga. Då fick Sven sin vikt och värdighet tillbaka.

»Mamma sa’ så här: Bed pappa förlåta mig allt, så som han själf vill ha förlåtelse, när han skall dö.»

Den lille gossen såg rakt in i sin pappas ansikte och framförde sitt budskap, som om han läst upp en mycket märkvärdig utanläxa, där hvarje ord måste vara rätt.

»När sade hon det?»

»Då hon gick till Jesus, nej litet innan.»

»Till dig?»

»Ja.»

»Hörde ingen annan det?»

»Nej, det tror jag inte. Mari stod och grät vid fönstret och morbror Christian och moster Edith hade inte kommit än. Jag är säker på att hon sa’ så, jag hörde det alldeles, och jag har inte glömt ett enda ord», försäkrade gossen.

»Sade hon något mera?»

Hessel såg på gossen, färdig att sluka hvarje ord.

»Ja, efter en mycket liten stund såg hon upp igen och sa’: Ge pappa stora famnen ifrån mig!»

Sven såg frågande på fadern, undrande om han skulle göra det nu, och uppmuntrad af uttrycket i pappas ögon, gjorde han det.

Doktor Hessel tryckte gossen hårdt intill sig. Den starke mannen skakade, öfverväldigad af rörelse. Gud var barmhärtig och hade visat honom det.

45.

På vägarna närmast kyrkan såg det ut som om det varit söndag. Tysta, högtidsklädda skaror af folk drogo fram mot templet, som så småningom fylldes till sista plats. Man hviskade knappast därinne, men mången grät sakta.

Tornets klockor började ringa, och församlingen reste sig, då sorgetåget skred fram till högaltaret. Där stod Gustaf Adolf och väntade sin syster. Hans öga var tåradt men klart, hans hjärta fylldt af sorg, men af en sorg som reder till högtid. Hans tal fick prägel af hans sinnesstämning, himmelen strålade fram däri, och jorden blef så liten. Se mot målet, och vandringens möda blir lätt! I människans hjärta ligger ett begär att skåda in i framtiden, men mången vänder bort sin blick från det enda vissa där: döden. Lef för en salig död, lef i Jesus Kristus.

Gustaf Adolfs tal strödde inga blommor öfver Elisas lifsgärning, men det lät ana lifvets krona på hennes hjässa. Det ställde ingen utanför, utan inbjöd alla att fatta det eviga lifvet genom att komma till Frälsaren, som icke kastar ut någon. Och när han mot slutet talade om henne direkt, var det blott med några få ord, stora i sin enkelhet. »Jag vet», sade han, »att hennes enda berömmelse var Jesu Kristi kors och hennes enda hopp hans utgjutna blod. Och där hon nu står i Guds åsyn, ett Jesu fullbordade verk, tillropar hon oss: Kom till Jesus!»

Ingen kunde bättre än Gustaf Adolf hafva uttryckt hvad Elisa själf skulle velat hafva sagdt vid sin bår. Och mången, som älskade henne, tyckte sig hafva hört henne tala sista gången i dag.

Gustaf Adolf gick hem från kyrkan samma väg han kort förut gått med Elisa. Nu gick han ensam. Han stannade vid Elgsjöns strand och såg bort mot sin systers forna hem och mindes sitt samtal med henne. Där han stod bad han varmt för hennes make. »Herre, vinn hvad du åsyftar!»

Några män kommo förbi på vägen. De stannade för att uttrycka sin sorg och saknad.

»Man kan tycka det är underligt, att hon skulle ryckas bort så i förtid», sade den ene.

»Nej, Mats», svarade Gustaf Adolf, »säg icke i förtid; Herrens egna dö hvarken för tidigt eller för sent, de dö i Herrens stund.»

Dessa ord kommo med öfvertygelsens kraft; det föll ej Mats in att tvifla på deras sanning.

Gustaf Adolf bodde denna gång i doktorshuset, och det var en lisa för den sörjande att ha honom. Han försökte ej komma med några tröstegrunder, han blott led med, och det var en konst, som han förstod. Han led på sitt sätt, hoppfullt och välsignelsebringande, och därför var det lyftning i hans medlidande. Doktor Hessel kunde ej undgå att röna detta inflytande. Solen värmer, äfven då man knappast gör sig reda för att den lyser.

På begrafningsdagens afton satt doktor Hessel ensam i Elisas rum. Han hade ätit middag på Elghyttan, barnen voro ännu kvar där, och han skulle snart fara och hämta dem. Ett sjukbud hade kallat honom bort ur familjekretsen, och innan han återvände dit hade han gifvit efter för en obetvinglig dragning till sitt tomma hem. Han måste dväljas en stund i detta rum, där hans älskade tänkt sina sista tankar och kämpat sina sista strider. Åh, hvarför hade han ej varit hos henne? Smärtan häröfver mildrades dock något af den hälsning, full af förlåtelse och kärlek, som han fått. Det var mest för sin egen skull han ville ha varit hos henne, ty hon hade haft tröst ändå, det visste han utan att göra klart reda för sig, hvarför han var så viss därpå.

När han i ljuset af hennes död såg tillbaka öfver hennes lif, framstod detta förklaradt. Han kunde ej undgå att tro på hennes tro. Brister hade vidlådt det Andens lif hon left, men det hade varit äkta. Medan hon var hos honom, hade han haft skarpast blick för felen, nu däremot framträdde äktheten allt klarare för hans ögon. Han tyckte, att han först nu började förstå henne. Åh hvarför, hvarför var hon borta?

Han såg sig om i rummet. Det var som om hennes ande ännu dvalts härinne bland alla dessa föremål, som hon så nyligen vidrört. Hennes bibel låg där. Den var begagnad och nött. Han tog den i sin hand, som om den varit en relik. Då han bläddrade i den, föll ett pappersblad ut. Han tog upp det och läste hvad hon skrifvit till honom aftonen af den dag de skilts åt för några dagar, som han trott, men i själfva verket för alltid. Månne för evigt? Så frågade han sig, då han läst det korta brefvet till slut.

Elisa hade ingen eftergift gjort, hon fordrade allt, och hon gjorde det i sin Herres namn.

Han kände sig icke retad af detta nu, men efterblifven. Just det helgjutna i hennes tro och kärlek till Gud hade skilt dem åt i tiden; skulle det äfven skilja dem åt i evighet?

»Ingen kommer till Fadern utan genom mig.»

»Den, som icke tror Sonen, skall icke få se lif, utan Guds vrede blifver öfver honom.»

Det var omutliga ord, intet smyghål fanns, där man kunde lista sig undan deras dom.

Doktor Hessel lät dem träffa och kände Guds vrede öfver sig. Allt var så mörkt, ej en stråle ljus. Ursäkterna, hvilka förr synts honom tillfyllest för att kasta skulden från honom på Gud, förmådde icke skingra mörkret nu. Han kände sig förkastad från Guds ansikte, och det hjälpte icke att säga till Gud: Hvarför skapade du mig? Hvarför gaf du mig en fri vilja, då du såg, att jag skulle missbruka den? Hvarför fordrar du mer än jag har kraft att betala?

Bullret af vagnshjul på gården och friska barnaröster väckte slutligen den rufvande ur hans hopplösa tankar. Han hade glömt tiden och sitt löfte att komma åter till Elghyttan.

»Du blef borta», sade Gustaf Adolf; »vi fingo taga oss hem utan dig.»

»Ja, jag blef borta», svarade Alfred Hessel.

Det lät som om en undermening legat i hans ord. Gustaf Adolf såg frågande på honom, men doktorn böjde sig ned och gaf barnen godnattkyssen.

Sedan de små gått och de båda männen blifvit lämnade allena, gick det ej längre för den ene att dölja sin förtviflan eller för den andre att tiga med sin tröst.

»Kom», sade doktor Hessel. »Se här hvad jag nyss fann.»

Han räckte svågern Elisas bref. När Gustaf Adolf såg upp efter slutad läsning, strålade hans blick, men den andres mörknade blott.

»Hennes sista hälsning är en dom öfver mig och kastar mig ohjälpligt utanför», sade doktorn bittert.

»Hur kan du säga så?» utbrast Gustaf Adolf. »Hvad är detta annat än ett bevekande rop till dig att komma in?»

Doktor Hessel uttalade nu högt hvad han nyss tänkt.

»Du är skapad att vara Guds egen», svarade Gustaf Adolf lifligt; »du fick fri vilja för att välja Gud, som först har valt dig; han har själf uppfyllt hvad han fordrar och efterskänker hela skulden. Om ingen kan komma till Fadern utan genom Jesus Kristus, så gå till Fadern genom honom! Om du känner Guds vrede öfver dig, därför att du icke tror Sonen, så tro Sonen!»

»Det där är lättare sagdt än gjordt», invände Hessel dystert.

»Jag vet nog det», svarade Gustaf Adolf sympatiskt, »men jag vet också, att det beror bara på dig själf och icke på någon annan, hur länge du skall vara bland dessa, till hvilka Frälsaren säger: Jag vill, men I viljen icke.»

Doktor Hessel stod tyst och såg ut i natten. Så enkelt och klart det lät, detta, minsta barn kunde ju förstå det och beträda frälsningens väg! Men honom tycktes det, att om han skulle gå in på den, komme en genomgripande omhvälfning att ske med honom, en omhvälfning så stor, att han blefve en annan människa. Hade han mod till det? Hade han viljan?

Eller hade han hellre mod och vilja att hjälplös drifva på vredens stormiga haf?

46.

Gustaf Adolf reste, då sorgens högtidsdagar voro förbi. Först då blef tomheten riktigt kännbar. Doktor Hessel led oerhördt, hela hans varelse ropade efter Elisa.

En tröst för honom var att tala med barnen om deras mor, särskildt med Sven, som bäst förstått henne. Han var ett tänkande barn. I den himmelska världen rörde sig hans tankar som hemma hos sig, och de trifdes där ännu bättre nu, sedan mamma gått dit.

Många frågor hade han och syskonen att göra sin pappa om Gud och Guds rike, barnsliga frågor, djupgående i sin enkelhet. De hade ej mamma att vända sig till längre; då gingo de till pappa. Han redde sig så godt han kunde och kände ett stort ansvar. Ofta inflickade han i sina svar frågor om hvad mamma sagt om det eller det, och hur glada blefvo ej barnen, då någon af dem drog sig till minnes ett och annat af hvad hon lärt dem.

Den forne skeptikern var så rädd om sina små och deras tro. Hellre hade han störtat sig i djupet med en kvarnsten om sin hals, än han väckt en skymt af tvifvel hos någon af dem. Och hans svar på deras frågor blefvo därför sådana, att de passade för barnatron.

Nog hade han kunskap om de heliga tingen, och den kom honom nu väl till pass. Detta hans vetande hade hittills varit som de döda benen i profetens syn. Men nu genom umgänget med barnen, dessa himmelrikets främsta, som i sin oreflekterande tro hvila närmast Jesu hjärta, kom han i beröring med den starke Anden, som gifver lif. De döda benen, kunskapens spridda stycken, började röra sig, sammanfogas, stå upp och få lif. Han begynte fatta den stora sanningen: »Den, som icke mottager Guds rike såsom ett barn, han kommer aldrig där in.» Förkrossad och böjd i stoftet, kritiserade han ej längre det eviga Ordet, som ensamt förmådde gifva honom en stråle hopp, utan han tog emot det som ett barn.

Härigenom förvandlades omärkligt för honom själf hela hans väsen, och han blef allt mer och mer den man Elisa alltid trott honom kunna blifva och som hon älskat.

När barnen växte upp, sågo de i sin allvarsamme och sorgbundne fader förkroppsligandet af allt det bästa de kunde tänka. Till honom vände de sig med allt, som angick dem, och oinskränkt förtroende hyste de för honom. Att han alltid skulle handla ädelt och af rena bevekelsegrunder var en naturlig sak för dem, de väntade icke annat och drömde ej om, att han icke alltid varit sådan.

Tiden gick. Det sägs att den läker alla sår, men doktor Hessel är ej riktigt med om det. Skall han framställa sin hjärtesorg under en medicinsk bild, liknar han den vid en fin fistelgång långt inifrån. Den vill aldrig gå igen och bör också helst förblifva öppen. Sin saknad vill han icke mista, ty han känner detsamma, som Elisa en gång erfor, att saknaden efter en älskad, som lefvat och dött i Jesu tro, den tynger ej, utan den hjälper att draga hjärtat och lyfta blicken mot det stora, ljusa målet.