The Project Gutenberg eBook, På Scenen -- Ifrån Salongen!, by Gustaf Herman Bothén

PÅ SCENEN — IFRÅN SALONGEN!

ELLER

HVAD ONKEL BLASIUS SETT MED OBEVÄPNADT ÖGA
UNDER 40 ÅR.

OKRITISK BERÄTTELSE

AF

NÉTOB.

STOCKHOLM.
P. A. HULDBERGS BOKFÖRLAGS-AKTIEBOLAG.

STOCKHOLM,
ISAAC MARCUS’ BOKTR.-AKTIEBOLAG, 1877.

Till Läsaren!

Innan min onkel, som “unter uns gesagt“ var en mäkta egendomlig figur, i slutet af September månad förlidet år beslöt sig för att lemna en verld, i hvilken han visserligen haft sin tillvaro, men alltjemt ansåg såsom den sämsta af verldar, lät han en dag kalla mig till sig, hof upp sin röst och sade: “Min käre gosse! af alla tecken att dömma står jag nu med ena foten i evigheten och halkar snart öfver dit med den andra. Du må ej tro att jag sörjer deröfver, ty jag hoppas att der, dit jag nu ämnar styra kosan, jag skall bli befriad från allt det bråk och de många bekymmer, som under min vandring här i denna jemmerdal, varit nära nog mina dagliga följeslagare, och jag har inte låtit kalla dig hit för att beklaga mig öfver mitt öde; jag har endast velat begagna mig af den korta tid som återstår mig innan jag för alltid säger “god natt granne“, för att gifva dig del af min sista vilja. Jag vet att du är den ende af mina slägtingar, som icke önskar lifvet ur mig för att komma i besittning af en rikedom, som jag icke eger, och jag har till följd deraf beslutit att belöna din tillgifvenhet på ett sådant sätt, att du dermed kan än mer utveckla de rika naturgåfvor du eger. Du ser den gamla chiffonieren, som står der borta — den har följt mig troget genom lifvet, och, ehuru maskstungen och lutande till sin undergång, mer än en gång satt ett p för min gamla hushållerskas nyfikenhet — i den har jag nu nedlagt hvad jag har öfrigt af mina jordiska egodelar och åt hvar och en af mina snikna slägtingar anslagit innehållet i de särskilda lådorna; åt dig har jag bestämt den tredje till venster innanför klaffen, ty med ditt goda hufvud är du den ende som kan vända dig det till nytta. Kom väl i håg tredje lådan till venster — och nu, Gud vare med dig, jag vill vara ensam med mina minnen.“ Och så dog min onkel och begrafningen firades med pomp och ståt, och om jag icke, som hans gamla hushållerska, försökte att dränka mig i ett haf af tårar, var jag likväl djupt rörd och täflade med de andra slägtingarne att blomsterströ hans graf och uttala min välsignelse öfver hans stoft. Det var ju intet tvifvel underkastadt att han var den personifierade godheten och med gåfvan af sin låda afsåg att göra mig till en bland de sorgfriaste männen i riket. Men allt för snart skulle jag tagas ur min villfarelse; någon tid efter begrafningen erhöll jag kallelse från utredningsmannen i boet att å utsatt dag och tid infinna mig i sterbhuset för att taga mitt arf i besittning; och jag kom, jag såg, men segrade, det gjorde jag platt inte. Efter några preludier, som medförde obehaget af ett svettbad för de längtande slägtingarne, skred utredningsmannen till brytandet af förseglingen å den ominösa chiffonieren, och — hvad hände? jo jag stod kall och liknöjd som en marmorbild under den tid som upptog uttagandet och öfverlemnandet af högra sidans lådor, och var mer än likgiltig för de ack och ve, som utstöttes af de i sin väntan bedragne slägtingarne; men knappt hade man öfvergått till den venstra sidan, då jag öfverfölls af en hjertklappning, som var nära att spränga mitt bröst och som efterföljdes af en yrsel, så svår, att då mitt namn uppropades och jag genom någons tillhjelp fick lådan i min famn, jag, liksom jagad af furirer, rusade in i min onkels kabinett och öfverväldigad af sinnesrörelse nedföll på en der stående pinnsoffa. Efter några ögonblick väckt till besinning, föll mitt öga på den i mitt knä hvilande lådan, och hvad tror du, käre läsare, att jag såg i den? ... hundra tusen kronor i kontanter eller några obligationer på enahanda belopp, hör jag dig svara ... nej, nej, och tusen gånger nej — endast en samling af fullklottrade papperslappar. “Fan i min lilla låda!“ utropade jag, skummande af raseri och retad af mina slägtingars skrattsalvor, och i första uppbrusningens hetta ämnade jag anförtro hela skräpet åt en brasa, som brann i kakelugnen, men, erinrande mig att “försigtigheten är vishetens moder“ började jag i stället att rifva om alltsammans så att lapparne yrde omkring mig ungefär som snöflingor på en vinterdag. Men det stod skrifvet i ödets bok att hur mycket jag än ref och slet skulle jag icke finna en enda af dessa silfverkulor, hvarmed jag hoppades att fälla mina björnar eller stöta på något annat värdt min uppmärksamhet. “Hvad säger jag, o Gud! o Sverige, Vasars jord!“ förlåt den lögn nu öfver läppen gick — jag fann verkligen något som slog mig med häpnad — du gläder dig antagligen å mina vägnar, käre läsare, och tror att det var ett tillägg till testamentet, hvarigenom jag berättigades att “sitta i orubbadt bo“ — bort det! — nej, min blick uppfångade endast en på lådans botten fastsatt papperslapp af följande innehåll: “Min goda gosse! Jag ser i andanom hur förargad du är, när du ser att du blifvit, som man säger, kuggad, men trösta dig, min vän, de andra ha råkat i samma fördömelse, ty jag egde ingenting att ge bort; åt dig har jag emellertid besparat en skatt af dyrbara minnen, och om du, som har ett så godt hufvud, och hvars fingerklåda är öfver allt beröm, vill roa dig med att sammanfoga dem till ett helt, vågar jag hoppas att de skola göra lycka hos vännerna af teatern och till någon del bereda din egen. Glöm ej, att en döendes bön är helig, och att, om den ej uppfylles, du kan bli hemsökt af syner som störa ditt lugn.“

Det var en skön epistel, inte sant, och lade liksom “lök på laxen“; emellertid försatte den “det goda hufvudet“ i ett ledsamt bryderi, och det såg ingen annan möjlighet att förhindra den snåle onkeln att “gå igen“, än att efterkomma hans önskan; och så har, af de ärfda papperslapparne, som upptogo titlarne på större delen af de teaterpjeser, som under 40 år gifvits i Stockholm och landsorten, och föranledt diverse reflexioner, uppkommit efterföljande berättelse, för hvilken jag hoppas att läsaren ej må hysa samma fruktan, som för spöken.

Författaren.

... a i Jan. 1877.

Rika morbror eller Morbror Per, som han vanligen benämndes af Sockenpresten, hade nyligen återkommit från en utflygt till Stockholm, Vesterås och Upsala. Hans slägtingar voro förtjusta öfver den lyckliga hemkomsten, och för att på ett värdigt sätt fira den, ty litet hvar hoppades bli arftagare till en million, hade man inbjudit gubben på en kopp té i Alphyddan, en liten paviljong, som Major von Haudegen, på spe kallad gubben i bergsbygden, låtit uppföra i sin ståtliga park. Aftonen var skön, som en majdag i Värend, och för att rigtigt glädja den käre resanden, ett mönster af ålderdom och älskvärdhet, hade man tillsagt hans gamla vänner, de båda Kronofogdarne, Rosenmüller & Finke, Magister Bläckstadius, Kamrer Tuting och Riksdagsmannen Mäster Smith att vara honom till mötes, hvarförutan vid ryktet om den gamles återkomst allas vår tant, Mamsell Garibaldi samt Fru Patapon och Ung Hanses dotter, hvilka räknade sig till grannarne, jemväl infunnit sig för att gifva en ökad glans åt en söndag i det gröna. Sinnesstämningen var mera lifvad än under utställningen och man hoppades att, oaktadt man icke kunde bjuda på en aftonunderhållning med sång och musik, enär den musikaliske instrumentmakaren uteblifvit, gubben likväl skulle bli lika belåten som en ung flicka, när friaren kommer och detta isynnerhet som man sändt Majorens döttrar emot honom och i öfrigt ingenting sparats att han vid första mötet skulle bli så omhuldad, som en äkta man under smekmånaden. Man hade placerat sig på hvardera sidan om uppgången till verandan, för min hustru vill så ha det, yttrade majoren, i det han, uppmärksammare än tornväktarn en nyårsmorgon i Storkyrkotornet gaf akt på de dammoln, som uppstego från landsvägen. Efter en half timmes uppehåll, använd att taga några blommor i drifbänk i betraktande, anlände morbror Per, åtföljd af gamle Caro till vännerna, hvilka med hvar sitt fylda glas helsade allas onkel hjertligt välkommen och uttalade den förhoppningen, att efter en promenad i vagn, låt vara i sällskap med Evas systrar, han skulle finna sig bättre af sällhet på flaskor.

— Mjuka tjenare! det här är en angenäm öfverraskning och alldeles mot beräkning, stammade gubben rörd öfver emottagandet; och jag prisar min lyckliga stjerna, som återfört mig till ett hem, der en lycklig familjefar för spiran, understödd af de tre klenoderna, jag menar er fru majorska och de älskliga tvillingarne, min ros i skogen och en liten satunge, förlåt att jag kallar er så, min söta Rosa och Rosita, men ni ären hvar för sig en liten skatt, som en gammal gosse som jag måste finna förtjusande, och vore jag inte till åren, kunde lätt det otroliga hända, att jag friade till er, nota bene om Karl Folkunge fölle er i smaken.

— Blixt och dunder! utbrast majoren, jag tror min själ att du tänker sätta ett fadershjerta på prof, eller, rättare sagdt, kollra bort mina flickor, det är för tidigt, och dessutom är jag hatare af kärleken på sommarnöje.

— Nå, för att inte såra faderskärleken får jag väl för framtiden iakttaga en obrottslig tystlåtenhet, så smärtsamt det är för en god vän att bära munlås, fullföljde gubben småskrattande — och i stället till Susanna och gubbarne, förlåt att jag kallar er så, mamsell Garibaldi, och er, mina herrar, samt den sköna Helena i bästa mening, och ett mönster för fruar representerade af Martha och fru Patapon, frambära min tacksamhet för det att ni inte anser att den som är borta för alltid bäst, det gör mig i sanning till en allt för lycklig man.

— Ni är en perla bland äkta män, läspade fru Patapon och gjorde ett försök att tjusa gubben med en blick — och näst min salig man, ack hvarför dog han? har det icke funnits någon som, när kärleken slocknar, kommit mitt hjerta att klappa, som ni.

— Jag? Tillåt, min fru, att jag antar att det är på narri ni säger mig det, ty, upprigtigt taladt, är det inte den svaga sidan hos mig att använda blomsterspråk.

— Ah! vi förstå hvarandra, och det är visst, att hvar gång jag hör er, en näktergal under sommarnatten, är det som om jag genomlefde en timmes roman ännu en gång under ett äfventyr i Humlegården; det var på den tiden jag var ung och, icke anande ormar i gröngräset, hade gifvit mitt hjerta åt en öfverste i forna dagar. Han var, om någon, en krona för sitt kön, men plötsligt anfäktad af den förfärligt grasserande fjärilsfebern, lemnade han mig en dag i val och qval; och först efter många års förlopp fann jag det drömda idealet, hvem kunde tro det, i en jernvägskupé. Ack! det var min salig Ferdinand, som, rörd af de lidanden en förföljd oskuld måst genomgå, gjorde mig till hans tredje hustru. Men sällan är glädjen lång. Efter några års lyckligt äktenskap, (ty han var aldrig svartsjuk och jag var öfverseende med hans svaghet att ofta tillbringa en timme på blå porten) sväfvade han en vacker dag bort på kärlekens vingar till en bättre verld, lemnande mig till tröst i min sorg 60,000 riksdaler och ett stenhus.

— Ja, det är märkvärdigt huru tiden förändrar; ingalunda skulle det händt mig att 16 år efteråt min första kärleksaffär, kärlekens försyn spelt mig ett så storartadt spratt, hade jag än lyckats att åstadkomma en revolution i månen, yttrade mamsell Garibaldi, i det hon presenterade morbror Pehr de lefvande blommorna, men så är det också stor skilnad på en gammal flicka, som jag, och en fru på äfventyr, som ni.

— Nej, hör på den förstälda enfaldigheten, vidtog fru Patapon med en hotande åtbörd, och ni tror kanske att jag icke kan punkt för punkt bemöta er infami, jo, gudbevars, men jag anser under min värdighet att byta ord med en stockholmsmamsell, som, ehuru hon anser sig vara professorskan och blåstrumpan i en person och sålunda ännu borde ha visdomstanden i behåll, liksom vampyren griper fatt i sitt offer och genom förtalet försöker att i förtid bringa det till skuggornas hem.

— Tag inte så illa vid er, min söta fru! Jag ville bara säga er att ärlighet varar längst, och derjemte varna er att ha för många jern i elden, ni vet då hur det går, svarade mamsell Garibaldi.

— Hvad menar ni?

— Hvilken blygsamhet! liksom man inte kände till ett äfventyr i fastlagen; ryktet förmäler att hönan och hennes kycklingar satte då en friare i lifsfara, ni vet bäst sjelf hvari den bestod, och hade icke en fiffig betjent kommit honom till hjelp, så hade utan tvifvel blond eller brunett gjort ett särdeles godt parti; nu hör ett sådant fortfarande till fromma önskningar.

— Nej, nu går det sannerligen för långt, utbrast fru Patapon; ni har en hufvudpassion att sätta onda tungor i rörelse, men då man bör följa exempel, så kan också jag berätta något, d. v. s. att den blygsamma guvernanten förliden sommar en afton på Haga hade ett möte med den resande studenten, som i parenthes sagdt var en fattig ädling, och att hon under det solen sjunker föreläste för honom sitt sista sköna opus lifvet en dröm; detta hade till följd att den sällsynte ynglingen, som var en skalk, gjorde ett knäfall, och för att förhöja situationen utropade: en koja och ditt hjerta; det var en knalleffekt, som var charmant, och då ni tog den för kontant, så förökade den era öfverspända kärleksgriller. Ni hör, att gömdt är icke glömdt, och att det inte är värdt att ni skriker: Inga herrar, inga herrar! som man ser smakar förbjuden frukt ändå alltid bäst!

— O, min Leopold! utropade mamsell Garibaldi, hvad får jag icke lida för din skuld och oskuld, och för ett studentputs af så oskyldig art; likväl beklagar jag att ni råkat på villovägar, och då ni velat imitera räfven på korpjagt, ni alldeles förlorat spåret.

— De äro litet tokiga båda två, hviskade Tuting till mäster Smith, och bekännelserna lägga tydligt i dagen, att när kärlek och missförstånd äro med i spelet, barndomsvännerna bli lika giftiga som en flaska blåsyra.

— Hör på, mina damer, inföll majoren, ni tyckas ha glömt, att jag är en man som vill ha ro, och att ni med ert käbbel annonseren all brist på ... uppfostran. För öfrigt synes det mig vara missförstånd på missförstånd, och om kusin Garibaldi icke nödvändigt vill låta påskina att hon som mamsell Sundblad vill gifta sig och fru Patapon ej ha namn om sig att vara en extravagant fru, så skynden ni er att medan ni ären under samma tak, upprigtigt tillstå att det var fåfänga å ömse sidor, som gjorde att ni råkade i eld och lågor, och att ingen qvinna ännu är född som ej vill giftas. Jag borde bjuda er på ett glas vatten, att kalmera er med, men, enär kärleksdrycken, det vill säga den härliga saft, som finnes i en butelj champagne, icke står mig till buds, så uppmanar jag er att fatta giftbägaren och instämma med mig i lefve fåfängan, den må förefinnas hos en snarsticken herre eller hos det täcka könet i egenskap af lam och lejoninna.

— Sparlakanslexor, som vanligt, puttrade mamsell Garibaldi och sväljde vinet och förtreten.

— Aldrig för sent att få höra sanningen, förklarade fru P. och gaf sin motståndarinna en anonym kyss med den hviftande parasollen.

— Väck ej björnen, fru Patapon! varnade magister Bläckstadius i det han tog på sig den grå paletån och räknade bröstkaramellerna, som lågo i bröstfickan — och när ni härnäst råkar ut för små stötestenar, så låtsa inte om dem, det är som vän i huset jag ger er detta råd.

— Undan för undan, skall man genera mig, brummade fru P., men vänta bara, när jag kommer åter på egen botten, så ska ni få betalt lika mot lika och jag vill icke ge ett tioöre åt den döfve och dufvan om icke två unga löjtnanter, som fordom varit mina hyresgäster, skola göra mig en vänskapstjenst och ge er hälften hvar hvad ni behöfva.

— Det skadar inte att försöka, inföll mamsell G., men jag tror att en sådan hyresgäst och husegare som ni, icke bli så särdeles farliga.

— Nå, när damerna föra krig, då komma alltid vi till korta, det är lika så säkert som att när man inte har möbler, man ingenting har att sitta på, invände majoren; men enär jag fruktar att, om ni fortfarande skola leka hund och katt, vi slutligen få skåda en ny upplaga af hin ondes niècer, så vågar jag föreslå att ni förenen er med den elaka husbonden, ett namn, som jag fått genom ett fruntimmers hat, och bedjen morbror Pehr, att han ger oss en skildring af sin resa öfver land och haf.

— En kris kan inte slutas bättre, stammade Finke, i det han torkade lorgnetten, och om vi icke göra vår vän för mycket påhäng eller förorsaka honom, liksom nervösa fruar, ett svettbad, så äro vi idel öra ända tills dagen gryr.

— Kors ett så’nt spektakel det göres af min resa, inföll morbror P.; sannerligen sätter inte beskrifningen deraf mig i lika stor förlägenhet som en äkta man på glödande kol eller rättare som de båda döfva, bjudna på ett föredrag, och vore jag inte älskare af familjelif, så gjorde jag bestämdt resan utföre och skyndade att hos Angelika Rosendoft undgå det öde, som hotar mig.

— Att furstinnan af hönsgården skulle bli förtjust öfver visiten, yttrade mamsell Garibaldi, det tar jag för gifvet, men nog blefve det att hoppa ur askan i elden; härvid förde hon med mycket behag trollfingrarne under gubbens haka och lade qvinnans sanna styrka i en så hänförande dager, att gubben började vackla.

— Det är farligt för gubbar att komma i er närhet, märker jag, svarade morbror P., i det han ordnade den hvita halsduken, och jag ser ingen annan utväg för att ej göra mig skyldig till konsten att misshaga, än att föredraga några scener ur lifvets skola. Jag ber er dock på förhand ursäkta om de ej bli lika anslående som en fattig ung mans äfventyr eller så omvexlande som Herr Larssons resa till landtbruksmötet, ty, ser ni, jag kan ej, i likhet med s. k. hedersmän, finna något nöje uti att hålla en föreläsning, på hvilken, för att ta några exempel, din nästas hustru, den gifte mannen i staden och på landet eller i allmänhet våra vänner häcklas och förtalas; det har tvärtom varit hos mig en ärlig sträfvan att såsom sanningsvännen troget återgifva spegelbilden, den må vara god eller dålig. Och nu till min resa! Som ni vet, drog jag hemifrån tidigt på morgonen den 1:ste Maj, icke så alldeles fri från ... ja, det är detsamma, det är en hemlighet på samma gång som ett minne af Walborgsmessoaftonen, vid hvilket tillfälle man kunde säga om mig att han ser för djupt i glaset ... ja, det är inte värdt att ni vilja urskulda mig, ty vi äro alla lika hvad svagheten för trollflaskan och dess innehåll angår. Alltnog, med min gamla hatt nedtryckt i pannan och vägvisaren för resande i Sverige i bröstfickan, rullade jag i väg uti emigrantens resvagn med Peder Rank och hans fästmö på framsätet och utan ett äfventyr, ty att jag såg ett slagsmål mellan två vänner, och en rock i grund förstöras, räknar jag icke dit — anlände jag till närmaste jernvägsstation. I första klassens väntningssal hade jag nöjet sammanträffa med kusin Pettersson, som nyss ditkommit från ett frieri i Vestergötland och liksom jag ämnade sig till hufvudstaden. Oaktadt han är jemnårig med mig, har han ännu inte ett grått hårstrå, medgif att det är en lyckans gåfva, och ser lika välmående ut som en konung med oinskränkt apanage, som sultan i Marocko. Om man vill eller inte så måste man prata och då, som ni vet, jag känner till politiken jag, så afhandlade vi först dagens händelser och sedan hans giftermål på gamla dagar, hvilket är bygdt derpå, att kärleken kommer sedan, emedan flickan håller af min vän löjtnanten och endast ger vika för penningen. Jag har dock den tron, att det kommer att ge honom anledning att spela en svartsjuk tok eller också får han fresta på en kurs i toffeltaktiken, sköna utsigter i sanning, men hvad har min son på galejan att göra? Emellertid ska det vara ungdomskärlek med i spelet, egentligen till flickans mor, af hvilken hon är det lefvande porträttet och hellre än att för evigt se i hvarandra förmyndare och myndling föredrar man att som Adam och Eva ingå ett äkta förbund. Jag tror att Lucie får rätt, att det är ett vågadt frieri och förställning den egentliga vinsten. Pettersson var emellertid förbåldt intagen i sin lilla Bertha och påstod sig haft mer än en sömnlös natt sedan han skildes vid henne; nåja, det är ju som sig bör, allt för damerna heter det ju, jag kan dock icke annat än le åt dessa kärlekens blindbockar, som synas glömt exemplet af Josef i Egypten.

— Det hörs att ni aldrig råkat ut för kärlekens snaror, utbrast fru Patapon, ni skulle eljest ej ha sådan en fördom för giftermål, men märk väl, äfven en försigtig ungkarl kan en gång bli bländad af stjernan mellan molnen och då god natt granne med alla vackra föresatser.

— Oroa er inte för den gamle friknekten, min charmanta fru, fortsatte gubben helt spetsigt; ulfven och lammet trifvas inte väl ihop och i öfrigt ser jag gerna att alla stackars mammor, som göra så mycket väsen för ingenting få vara i oqvald besittning af sina Jeanette och Jeanetton eller hvad de nu heta dessa damer, som glömt den gyllene regeln, missvårda ej behagen, ty jag är nog olycklig att vara motsatsen till den unge man som var fattig på mynt och rik på kärlek och dessutom hatare af, om jag så må säga, giftermålet på befallning, isynnerhet som jag, om jag än vore utrustad med fantasiens glasögon, icke kan finna att en fru som läser tidningarne i st. f. att sköta sitt hushåll och till slut blir en engel från afgrunden, kan vara något så eftersträfvansvärdt.

— Det der var en homöopatisk kur, som var föga behaglig, sade majoren, och hade den tilldelats den gamle musketören, hade jag bestämdt fått någonting liknande Emelies hjertklappning.

— Jag nappar inte på den kroken, inföll fru P. och anser snarare anfallet som skrämskott, men det oaktadt vill jag hålla tjugu mot ett, att om man presenterade morbror Pehr hundrade jungfrur och med skalkaktig min frågade: åstundas unga damer? han genast skulle öka antalet af spekulanter och mer än perlor och guld värdera den hänförande bröllopsqvällen.

— Ta, ta, ta! ni sladdrar i sanning, min fru, som Papegojorna och vill partout säga dermed att 100,000 francs och min dotter vore en god eröfring, men jag betackar mig och föredrar att ingå i odödlighetens tempel, som gammal ungkarl, ungkarl för evigt.

— Nu fick hon för kärleksfebern, hviskade mamsell Garibaldi till Martha; i ett godt hjerta som mitt, kännes det ljuft att en dam på högsta modet blir uppmärksammad på faran af att ljuga. Sedan morbror P. tömt ett glas champagne fortsatte han berättelsen om sin och Lasses stockholmsresa, sålunda: Vi fortforo att samtala lifligare än tanterna på ett kafferep under aftonsången, så att, då signalen gafs till tågets afgång, vi i villervallan, som då uppstod, måste skrapa ihop våra reseffekter, som lågo huller om buller, med samma ifver som Onkeln från Kalifornien sina guldstycken, då muraren råkade se in genom hans fönster; derefter rasade vi in i en kupé och slogo oss ned vid sidan af en blygsam engelsman, (jag hörde se’n att han hette Qventin Durvard) och en handelsexpedit från Hamburg; jag sa’ till Pettersson att det är klart att den ene han reser för sitt nöje och den andre för ett handelshus, men, gubevars, af en liten kapris motsade han mig och påstod att båda voro ute på hvift; förutom dessa herrar hade vi till medpassagerare ett resande teatersällskap och flere representanter af allmogen, hvaribland Vermlänningarne och Nerkingarne voro särdeles lifvade. Jag skulle icke räkna mig till män af ära, om jag påstode att våra kamrater voro lika intressanta af sig som en knalle på folknöje, ty engelsmannen, han sof som om han, efter att hafva varit husvill för sista gången, nu fått ett lika skyddande tak öfver sitt hufvud, som kejsarinnans nattmössor och herr handelsexpediten eller profryttaren hade så fördjupat sig i studiet af den hvitklädda qvinnan, att han i konversationen täflade med den stumma från Portici. Emellertid gick tiden ganska fort, tack vare den fängslande beskrifning, som Tiburtius och Polykarpus, två lustiga turar, uppdukade öfver åskådandet af den förtrollade katten, den bergtagna och trollflöjten, hvilka schene rariteten förevisats af en s. k. professor Egmont på marknaden i Trosa och rönt ett lifligt erkännande af våra hyggliga landtbor; men egentligen genom mitt aktgifvande på den kurtis, som uppstod emellan den gamla aktrisen, låt mig se, hvad hette hon? jo Tonietta Faust och fästmannen från hufvudstaden, jag menar Pettersson, och som nådde sin höjdpunkt vid passerandet af tunneln under söder, då de genom ett ögonblicks oförsigtighet kommo i famnen på hvarandra, ungefär som Romeo och Julia, och hade kanske gått ännu längre, hade icke en ibland aktörernes rivaler antändt en bengalisk eld så att det blef lika ljust i kupén som vid midsommarvakan.

— Ack, de skenhelige! inföll fru P., liksom ibland dem inte fans mer än en herdinna på villospår eller någon ung man som icke gjort ett lika stort snedsprång: men Amors genistreck voro väl för dem lika obekanta som smyghandlarne äro för tullverket eller 1856 och 1956 äro för hvarandra.

— Ni talar lika vist, som lärdt folk i stubb, komplimenterade morbror Pehr, och träffar målet med samma säkerhet som Friskytten; emellertid, för att fortsätta der jag slutade, kan jag försäkra er att kärlek och uptåg aflöste hvarandra hela tiden och att aktrisen genom omvexling af list och flegma spelade min gamle vän en komedi af så ypperligt slag, att han alls icke märkte, att när man inte har pengar, så pudrar man folk; han fick nemligen för behaget att älska för sin egen skull vid en och annan station göra en åderlåtning på de 500 R:dr banko han medförde som reskassa, ty den tankspridde var gudnås så renons på mynt, som när man tappat sin börs. Jag ville naturligtvis inte störa de oskiljaktiga i deras kärlek med ånga, eller anspela på, att den lilla sångfogeln var en stor roffogel, utan jag nöjde mig med att, liksom de närsynte, se högst obetydligt; dock kunde jag icke undgå att göra den reflexionen att den gamle friaren rätt mycket liknade det borttappade fåret, isynnerhet vid framkomsten, då hon, en afbild af katten förvandlad till qvinna, tackade för en glad dag och hviskade ett blygt glöm mig ej, ty han stod då så betagen som om han genomlefde en midsommarnattsdröm eller fått en uppenbarelse af profeten. Sedan jag sagt farväl åt mitt ressällskap, af hvilket en del funnit att alla vägar bära till Rom och en annan del hade stort tycke med frihetsbröderna, skyndade jag med mina saker ut på perrongen, men der må ni tro blef strid och seger så det förslog, — jag omringades nemligen både af herrskap och tjenstefolk, af hvilka de senare i synnerhet utbjödo en mängd rum att hyra, eller, för omvexlings skull, ett rum att hyra, att jag, som fått i mitt hufvud att det var ondt om rum, nära nog utsattes för en riksdagsmans fataliteter och, sliten hit och dit af en folkhop, närgången som röfvarebandet, började tro att man ansåg mig för den fredlöse. Tack vare mitt lugn och min hållning värdig en Rienzi eller snarare Felsheims husar, lade sig emellertid stimmet och jag fick andrum att genomläsa en biljett, som räcktes mig af dalkullan, hvilken Konjander haft godheten sända mig till mötes. Af den erfor jag att det ingick i min tants planer att jag skulle bo hos den forna flickan i Stadsgården, den lilla sötungen Mignon, hvilken, förenad med Mäster Daniel, hade att bjuda på hoteller, både å Norr och Söder. Jag kom nu i lika obehaglig ställning som två herrars dräng då man upptäckt hans dubbelhet, ty flickorna på Söder äro lika trefliga som flickorna på Norr; men, resonerande som så, att då jag mest svärmat för de senare, en fantasi, om ni så vill, de borde ha företrädet i affärer af detta slag, och påminnande mig för öfrigt ett gammalt ordspråk ...

— Gammal kärlek rostar aldrig, inföll majoren hotande med fingret.

— Du sade det! lät jag i en droska föra mig till hotell X uti huset N:o 29 och 30 vid Drottninggatan. Som en gammal vän blef jag emottagen med öppna armar af uppasserskan, som lifligt anslog mitt sinne, ty det var Gertrud, notariens flamma sedan fjolåret under ett hemkomstöl i Dalarne. För att smickra mig bjöd hon på ett rum fem trappor upp, men jag betackade mig och föredrog att bo i första våningen i N:o 7, hvarest man hade en friare utsigt än i N:o 5, som äfven var ledigt. Sedan bäraren och hans son uppburit mina saker, en vaktmästare, städad som supplikanten, anmält sig, hvarigenom de begge domestikerne voro representerade, och det gamla skrinet med min kassa blifvit inlåst, slog jag mig ned i en svällande soffa, tog ur cigarrfodralet en cigarr, tände på den och försjönk derpå i ett behagligt dolce far niente, alldeles som när professorn njuter landtluft, eller när man om våren, då “vintern rasat ut bland våra fjellar“ och de små foglarne qvittra, känner sig litet tung i hufvudet. Jag vet inte huru länge min dvala räckte, ty efter sista natten var jag nästan lika illa deran som taktäckaren efter taklagsölet, alltnog: den stördes af någon som ropade: Herre min gud, svärfar kommer! Fullt vaken erfor jag att rösten kom från en möblerad våning bredvid; jaså, jag har grannar, tänkte jag, skulle vara lika angenämt som att tillbringa en midsommarnatt i Dalarne att få taga de båda kusinerna i betraktande, och, gifvande vika för min nyfikenhet, lika berättigad som kärleken hos tre förälskade poliskonstaplar, stälde jag mig vid dörren till andra rummet i attityd ungefär som fäktaren från Ravenna, men såg inte ett dugg för en spik i nyckelhålet. Prosit! der stod jag nu lurad som lorden af den svarta dominon, men om jag nekades att se som de båda blinde i fattigstugan, så hörde jag desto mer ... hvad tycker ni om denna konversation ur de ungas förbund?

Förträffligt! han gick förbi, vi kunna således vara utan fruktan för en Jetta tore eller onda ögons magt, ty du ska veta att min svärfar, som är en småaktig man, har åtagit sig rolen af den hemlige agenten; hur snällt att du helsade på mig! jag har inte sett dig sedan bröllopet på Ulfåsa; om du viste hvad jag ångrat den stunden; min man är så kall som en snöboll och hvad han lofvade i sin sång till Emelie, som han så ofta föredrog vid Berthas piano, det har han icke hållit, och här sitter jag nu fången på hedersord, färdig att tråna bort som den hvita nejlikan, under det att min man gör affärer med huset Valeur & kompani. Nå, finner du inte att det är ett angenämt lif de nygifta föra? Ack, annat var det när jag såg blott min blifvande mans porträtt ... en fästman i olja, inföll den andre skrattande ... och jag hoppades att genom föreskriften i Onkelns testamente vårt bröllop skulle vara lika aflägset som en hydda vid riksgränsen. Mins du en nyårsnatt i Upsala för två år sedan, då vi spelade intrigen i fönstren med de glada studenterna och mitt hjerta intogs med storm af Herman von Unna, som går ända opp till det höga C? — Om jag mins, jo det må du tro, men en faslig natt var det, och hade inte den komiska giftermålsannonsen blandat bort korten så ... Ack, jag anade inte då att man snart skulle betrakta mig som en af de onyttige och göra mig lifvet surt som för den lifegne; du är lycklig, du, som ännu är fri och blomstrande som rosen på Kungsholmen. — Jo vackert lycklig, men snälla Leonora, jag har ju fått mig en elak styfmor, som bevakar mig som skatten bakom spiseln, och — kan du tänka: fastän pappa har gifvit lof, oupphörligt förhindrar mig att träffa kusin Rocambole, den rike och vackre brorsonen från Amerika. Man kunde tro att hon är vansinnig, som handlar så, eller att hon hatar mig derföre att jag upptäckt det hon bedrar sin man; men jag har beslutit att sätta stolthet mot stolthet, och att, när hon nästa gång spelar den inbillade sjuke och tvingar mig att läsa om Ariadne på Naxos eller om det befriade Jerusalem, som äro hennes favoritböcker, ge henne en huskur så att hon aldrig ska glömma den ståndsskilnad, som eger rum emellan fröken Elisabeth och den uppblåsta madam Angots dotter. — Det är mycket bra, så tuktas en argbigga bäst, och mellan drabbningarne låter du den olycklige älskaren berätta dig sina minnen från Amerika, de böra vara lika intressanta som hin ondes memoirer. — Ack, att jag vore i ditt ställe och aldrig kommit i skärselden, jag skulle minsann inte nu vara så nedstämd som en fru som tar in opium eller pinas deraf att min man dagdrifvaren, som känner till Emelies drömmar om huslig lycka, är liknöjd som kärleken i regnväder och till på köpet inte en smula jaloux. — Han är en odåga, det är alltsammans, och förtjenar inte din ömhet, och för att visa honom att man kan göra allt för fosterlandet, men mycket litet för en Jacob von Tyboe, för prata det kan han, så bryt ditt fängsel som de begge arrestanterna och störta dig ut i verldshvimlet bland bättre folk och pack. Nu ska vi roa oss af hjertans grund och låta din man leka lejonet vaknar, folkets dom må utfalla till vår fördel eller inte. — Jo, jag är just i lynne att roa mig; det var ett olycksöde att det blef allvar af Stockholmsbesöket; hade jag följt de goda råd, som min moster gaf mig, och blifvit hemma, så hade inte millionärens dotter behöft lida sådana Tantali-qval som nu, eller frukta för små förtretligheter i det menskliga lifvet af de odrägliga dagsländorna, för hvilka ingen får passera oantastad: det fick jag erfara i fjol under vistandet här vid Viktorines bröllop. — Herre min gud, du är då rigtigt enfalden från landet! Så vet då, att jag knäpper dem om de komma oss för nära; för öfrigt ha vi ingenting att frukta, då vi hvarken vilja repetera ett äfventyr på Stegeborg eller åstadkomma en revolution i drifbänken, utan blott med vår utflygt vilja lära din man förstå att min hustru vill ha roligt; det hade visserligen varit bättre aldrig än sent, att han vunnit den erfarenheten, men då han bedrar sin hustru, det är inte för någon en familjehemlighet, så är det inte mer än rätt att du i din tur visar hur man kurerar en flyktig man och icke låter honom återfå din kärlek förr än han blir så spak som det besegrade lejonet. — Jaja, nog är det bra, men tänk ändå om experimentet misslyckades, och vi vid första steget utom hus råkade midt i famnen på min älskade man eller min svärfar, den argsinte gubben. — Nå, än sen? öfverraskningen skulle bekomma de begge kronorna bland äkta män särdeles väl — jag bedrar mig aldrig — och lära dem inse faran att gå på klubben, då de ej medgifvit dig att på landet och i staden njuta af din frihet. — Det var en spegel för äkta makar, som var skön, inte sant? fortfor morbror Pehr, efter en liten paus, men det blir evigt enahanda i de rikas skola, så länge våra hustrur lida af romangriller och de ej lärt sig inse att en hustrus bästa politik är att försöka hvad kärleken förmår.

— Ni borde som en man af verld och en man af värde, — tog mamsell Garibaldi till ordet — icke vara så sträng af er och begära att man som flicka och fru skall vara af olika natur; för öfrigt gör en moders bild hvad den kan, och antingen man fått en god uppfostran eller ej, har man svårt att fatta det smekmånaden ej är evig. Hon hade härunder kastat en bakelse åt den tama skatan, som hoppade framför paviljongen uti starka funderingar, om på en sommarafton så härlig som denna, hos aristokraten på landet ingenting stode att vinna.

— Alldeles min mening, — vidtog fru P., — och skulden dertill, att i allmänhet bygga upp och rifva ner föregår inom familjen, är odisputabelt mannens; som ungkarl och äkta man har han olika intressen, och vore han än utrustad med Aladdins lampa, skall han aldrig finna sin maka, så länge han dels förnekar det täcka könets magt, dels vandrar i sjelfkärlekens mörker, intensivare än det, som herrskar under en Oktobernatt på Kolmorden.

— Jag tror hon har hjerta, hviskade Smith till Bläckstadius.

— En skalk den, som tror det, — svarade denne, — säg snarare att de häftiga passionerna råkat i svallning vid tanken derpå att hon bedragits af fästmannen från Norrköping, hvilken instälde friarefärden sedan han fått kännedom om frun i sitt hus.

— Det synes som ni antagit Fiat Justitia till ert valspråk, mina damer, — återtog morbror Pehr, — och det hedrar er, ty ni viljen dermed säga att man är icke alltid så dålig som man synes; emellertid får jag bekänna att jag af det farliga grannskapet erhöll den lärdomen, att det i synnerhet i rum för resande är af största vigt att ha tand för tunga. Sedan jag dragit mig tillbaka blef det för mig en ordenshemlighet hvad som vidare yttrades; jag tog derföre på mig min rock för att besöka en modern rakstuga, der man sagt mig att de båda systrarne, Amelie och Emelie, visade lika mycket behag när de tilltvålade oss herrar, som skyddsgudinnorna, när de delade sina gåfvor åt de fattige i Paris. Knappt hade jag med en liten nyckel stängt min dörr och trädt ut i förstugan, förr än mina grannar, förtjusande som Drottning Filippa och Kung Renés dotter, jemväl kommo dit ut; men de hade icke väl blifvit mig varse, som gaf dem en blick à la Fra Diavolo, förr än de, generade som de ertappade vildbrådstjufvarne, utbytte några ord med hvarandra och sedan liksom den flygande Holländaren jagade af utför trapporna. Visst var uppenbarelsen af en fru som har ledsamt och fästmön från hufvudstaden pikant nog, men den kunde icke utplåna mina ständiga misstankar, att orsaken till allt trassel här i verlden är att söka i kabal och kärlek, och att utan dem några ulfvar i fårakläder icke skulle förefinnas. Hos portvakten fick jag, tack vare Drottning Elviras saga, som jag gaf lilla Fiammina att roa sig med, veta att mina grannar voro Herr och Fru Denis, hvilka logerat sedan den 6:te i och för bevistandet af kröningsfesten. Slående rakningen ur hågen och tänkande på att till tings! till tings blir väl slutet på fruns utflygt, stälde jag mina steg till närmaste gathörn, der så kallad ungdom afhandlade dagens “on dit“, och det bereddes mig nöjet att uppsnappa den telegrafering, som desse underhöllo med symamsellerna, om förlåtelse, jag menar syfröknarne, i den charmanta nipperboden. Jag vet inte huru länge jag stod i hörnet och derunder frågade mig sjelf: hvar skall jag tillbringa mina aftnar, samt såg barnhusbarnen återvända från bevistandet af ballongfärden, då helt plötsligt de gamla syndabockarne, magister Janne Bulling och advokaten Knifving fingo fatt i mig, och ehuru de kommo från en tillställning mer lifvad än Bacchi giftermål, öfvertalade mig att göra en tur till Djurgården, för att få klöfverbladet fullständigt. Jag märkte på magisterns peruk, som satt litet skrufvad, och på Knifvings ögon, i hvilka Pariserpojken allt som oftast framblickade, att det icke stod rätt till i deras öfre våningar, men då de såta kusinerna underhöllo mig med så tjusande sirénsånger om utflygtens behag m. m. att icke ens troubadouren kunnat bjuda på bättre, lät jag alla betänkligheter vika och tillhörde för aftonen falangen af moderna vinglare; jag hoppas att ni förstår mig rätt. Från Strömparterren, denna täcka samlingsplats för börd och förtjenst, för att icke glömma törne och lager, gjorde vi öfverfarten till Alkärret, och då jag icke varit i Stockholm sedan Jeannettes bröllop hos hennes slägtingar Faust och Greta Falkland, gjorde jag, vid betraktandet af allt nytt, lika stora ögon som Bror Jonathan eller oxhandlaren från Småland, och sedan jag beträdt den plats der Fredman och Ulla Winblad svärmat, kunde jag icke afstå ifrån en titt in på Gröna lund, så skräpigt der nu ser ut och tidens strid gör sitt bästa att förinta den boning hvarest Ulla Winblads födelsedag en gång firades och der glädjen var en lika beständig gäst som på balen i Olympen. Hvart man nu vänder sig ser man att andra tider, andra seder äro rådande och att aldrig sådana glada sommaräfventyr på Djurgården, som Bellman besjungit, skola förnyas.

Vår tids Bellmanianer i det gröna äro mycket sorgliga att skåda och det förvånar mig alls inte att Anna Stinas illusioner ramlade, då hon fann att det blott behöfdes Savojardgossarne med sina instrument, en positivspelare Farinelli, som skrålade några sånger ur Orpheus i underjorden, prins Kille och fröken Vira m. fl., under det han förevisade en tafla öfver ett mord på Norrtullsgatan, samt gubben Noach med sin kasperle-teater för att åstadkomma ett s. k. folknöje i fult och vackert väder; men då alla spekulera på en späckad börs och föga sinne finnes för konst och natur, får man inte begära bättre. Sedan vi liksom positivhataren undflytt musiken och på Hasselbacken fått oss en plats bredvid musikpaviljongen der orchestern, anförd af kapellmästaren från Venedig, Marino Fallero, bjöd på ett potpouri ur Stradella, samt en flaska punsch med tillbehör reqvirerats, uppslogo vi våra språklådor; naturligtvis tog Bulling brorslotten, ty han har hin ondes gåfva att prata, fastän han egentligen excellerar såsom skrattmenniskan, och ibland gamla minnen erinrade han mig om vår första bekantskap, som egde rum en natt i Falkenberg å gästgifvaregården för omkring 30 år sedan, då studenten och hans älskarinna genom min mellankomst räddades ur klorna på studenthataren och jag som belöning för min ridderlighet utsågs till marskalk på Malins bröllop. Det var en liten rar tös må ni tro, qvick och liflig som Nürnbergerdockan, och fin och blid som elfjungfrun, och i Sven Dyrings hus, der hon upptagits som fosterdotter, var hon gunstlingen hos alla. Det påstods att hon haft tre friare och en älskare förut, om det är sant lemnar jag derhän, men i så fall torde rivalerna om hennes ynnest varit lika goda vänner som Furst Diedrich Menschenschräch i Preussen och en kommunist i våra dagar, och den reela vinsten af deras frieri med stormsteg blifvit en massa af Malins korgar. Skada att hennes lif blef nära nog lika flyktigt som en sommarnattsdröm, och att hon, ehuru följd till Stockholm af en moders välsignelse, skulle få erfara att jemväl ett söndagsbarn har att kämpa med tur och otur; hon råkade nemligen någon tid efter sin ankomst under nyårsmaskeraden, sjelfva nyårsnatten på Mosebacke, att, dansande i Auroras träskor, hvilka hon begagnade som tiggarflickan, snafva mot majorskans krinolin, med den olyckliga påföljd, att benet afbröts, och en dag under smekmånaden hon utandades sin sista suck. Låt henne bli ett varnande exempel, mina damer, härnäst ni styr ut er till Kungslenafärden. Men, min gud! jag aflägsnar mig ju från ämnet ungefär som Nisse och Nubbe eller tomtegubbarne från ett hus der hin ondes första lärospån gjort insteg; nå, för att fullfölja berättelsen om vår trio, får jag upplysa att vi pokulerade lika flitigt som indianerne i England och skrattade rätt godt åt Knifvings nederlag i Bohuslänska skärgården, det är måhända icke fullt så pikant som ett äfventyr på en fotresa, skildradt af Calle Bultén och illustreradt af den tafatte fosterfadern, men jag tror ändå att det skall roa er. I afsigt att sköta sin helsa och få några bilder ur lotsarnes lif, hade Knifving en af de första sommardagarne i fjol slagit sig ned vid en badort på vestkusten; tack vare bekantskapen med storbonden blef han inackorderad hos Greta i Sorgenfri, hvilken ännu lefver på lifstidsräntan, som hon erhöll för den hemliga beskickningen till engelska flottan, på den tid då den ärelystne Napoleon, efter att hafva varit löjtnant och förste konsul, svingat sig upp till kejsare, och, byggande på en ministers fall, ämnade att göra Sverige schack & matt i ett enda drag; gumman var som mormodern högt aktad, och fiskarestugan hade namn om sig att vara lika städad som ett Sundhets-kollegium; också trifdes Knifving hos henne mycket väl, och för att få ton för sig som de moderna, hade han genast vid ankomsten till orten anmält sig hos doktor Maurice och antagit till uppassare dumme Petter, ehuru han nästan dagligen fick ge honom en kur för stationära, bekajad som Petter var af de ständiga distraktionerna och trög i rörelserna som skräddaren excellens; till umgänge hade K. några Tyskar och Skandinaver, hvilka liksom han togo vattenkuren i anspråk. Så till vida var allting godt, men, som ni vet, gör man för sent den upptäckten, äfven om plånboken är aldrig så späckad, att man icke, som de begge pensionstagarne, kan lefva endast af en mogen melon, och att man i nöjen fordrar mera omvexling än en båtseglats eller en utflygt i det gröna kunna erbjuda, och i synnerhet då man är gräsenkling och ej behöfver frukta att frun inkognito tar rätt på hvad mannen gör när han reser för att roa sig. Ingenting var derföre naturligare än att K. försökte sig i den sista eröfringen och lade ut sina krokar för lotsens dotter, en liten pigg tös vid namn Edith, som bodde några steg från hans hem, i byn i bergen. Han hade visserligen hört att den vackra skärgårdsflickan redan hade tre älskare, bland hvilka en skåning, matrosen Bertram, ansågs vara den mest gynnade, men ej varnad deraf eller af historien om David och Goliath, lät han genom flickan som säljer blommor, litet emellanåt tillställa den sköna en bukett, uti hvilken doldes en papperslapp, på hvilken han skrifvit att i regn och solsken vore han hennes lifligaste beundrare. Det bör smickra sjömannen på landbacken, tänkte han, att syrsans dotter äfven råkat behaga den anonyme äkta mannen, och, tryggad dervid, visade han sig lugn som sömngångaren. Det var utan tvifvel en dunkel tanke i Martins hufvud, och ehuru den faderlösa tycktes lyssna till hans smicker, skulle han snart få erfara att fruntimmersvänskapen icke är att lita på. En afton i solnedgången när hon beviljat honom ett möte, omintetgjordes det genom friarens besök, och innan K. viste ordet af hade han fått sig en knuff af så väldig art att han rullade utför berget lättare än en hatt, och stannade i ett bråddjup, hvarifrån han först efter en natts väntan upptogs af de begge vedhuggarne, som hört hans rop. Efteråt blef det kändt att flickan på kärlekens genvägar gifvit friaren från Skåne del af det farliga förtroendet, så att han från första stunden kunde bevaka dem lika väl, som de begge girige sin skatt; emellertid förskaffade denna en natt bland fjellen Knifving fjorton dagars arrest på sitt rum, tack vare en vrickning i foten, och i afvaktan på nya synrör i stället för de sönderslagna glasögonen, lärde han sig inse, att en ung flicka icke har någon medömkan med mannen i fällan.

— Förträffligt! — utbrast fru P., — det skall lära allas farbror, ja, jag kan gerna säga en herre som springer efter fruntimmer, att en otrogen man är en styggelse både i himmelen och på jorden, och att det aldrig slår felt att, som man sår, så får man skörda.

— Ni har då alltid för brådt om med edra omdömen, min fru, — svarade morbror P. — och då ni tyckes ömma för att den sällsamma sjukdomen otrohet må försvinna, så får jag föreslå att ni upprättar en skola för äkta män, på det att ni måtte få oss så gudsnådeliga som väktaren och så ytterst blyga som vestalen; jag är öfvertygad att enlevering och mord, misstanke och process snart skulle bli “en saga blott“ och ankomsten af fruntimmersriket, till hvars drottning ni vore sjelfskrifven, skulle hålla passionen och förnuftet inom tillbörliga skrankor.

— Nog vore det det rätta sättet, — sade fru P. — för att få de skilda makarne att draga jemt, men derigenom blefve man också ständigt sysselsatt och ...

— Och redde sig lika illa som polislöjtnanten med de begge tjufvarne, — afbröt majoren, som fann föga behag i kriget med onkeln — det är så säkert, som att artist och affärsman aldrig kunna förenas, eller att ett fruntimmer som har träben, med fördel kan uppträda i polkan; emellertid vågar jag anhålla att, på det onkelns hemlighet ej vidare må afbrytas med dumhet på dumhet, ni täcktes iakttaga en fjerdedels timmes tystnad, — det blir väl svårt kan jag tro, men vill qvinnan, nog lyckas hon.

— Han blandar sig i allt, puttrade fru P. och slog sig ned på en stol.

— Jag slöt, — vidtog morbror P. — med Knifvings ett blad ur samhällslifvets mysterier, och tillägger, att hvad som sedan hos oss höll munterheten uppe, det var Bullings berättelse om herr Dardanell och hans upptåg på landet, hos den glade Arrendatorn af en egendom till salu, der B. vistades förliden sommar, lurad som han blef på resan till China i sällskap med Nathan den vise. Jag har gudnås glömt det mesta, men duellen kan jag icke undanhålla er; anledningen dertill var krämerskan Bertha, hvilken, ehuru hon var förlofvad med sergeant Fredrik, mottagit en ring af den qvicke upptågsmakaren, och då de vid ett tillfälle sammanträffade i qvarnen vid lindarne, — kärleken var naturligtvis på tapeten, — tillät den vildhjernan att frånröfva sig en kyss. Det behöfdes icke mer för att Fredrik, som funnit att det är omöjligt att bevaka en qvinna, och som nu höll sig dold lik tjufskytten i de älskandes närhet, fattar eld som ett kruthus, rusar fram med en värre fart än den ondsinta hustrun och “nolens volens“ griper mannen och älskarn i strupen. Det är osäkert huru utgången blifvit om icke Dardanell, tack vare små händer, lyckats göra sig fri, och, vig som ekorren, fått sin motståndare under sig på golfvet; emellertid fick denne göra bekantskap med örfilarne och hålla till godo med förklaringen att det här sommarnöjet blott var ett oskyldigt soldatputs, eller, rättare, ett svar på hvad han gick ut att söka, hvarefter D., rädd för att vedergällningen icke skulle utebli, lemnade valplatsen, lika snabbt som min vän Cambiac, då han fann sig stående på en krutfjerding mellan tvenne eldar. Sergeanten, mörk i hågen som stråtröfvaren och svärjande på att skymf och upprättelse skulle följas åt, hade icke väl kommit på benen, förr än han jemte korpral Lustig uppsökte D. och med två ord lät denne förstå att i vägen vore den ene för den andre, och sålunda måste duellera. Nej, det är för tokigt! utbrast D., men anser ni att ett litet qvi pro qvo bör ge anledning till blodshämnden, så gerna för mig. Jag vill blott lära en herre som går vilse, svarade sergeanten, att det är farligt att leka med elden, hvad vapen väljer ni, sabel eller pistol? Två pistoler, om det kan lugna er. Godt! vi träffas om en timme utanför stugan vid Ugglesjön, och ni kan anmoda antingen Volontären eller en af Adjutanterna att vara er sekundant. Spektaklet i Kråkvinkel kunde icke väcka större uppseende än denna duell mellan rivalerna på skämt och allvar; också infunno sig vid ryktet här om veteranerna från kriget i Finland 1808 och 9, saltdirektören Daniel Hjorth och två äkta män, farbror Filibert och fiskaren Filip samt annat godt folk för att åskåda den. På utsatt tid infunno sig Don Juan mot sin vilja, herr Dardanell, och arméns barn, sergeant Fredrik, på mötesplatsen, och sedan de begge sergeanterna, det vill säga veteranerna, utstakat banan, gjorde de sig klara till aktion. Knappt var signalen framåt gifven förr än båda skotten affyrades och samtidigt träffade Bertha, som, lik den vansinniga, kastat sig emellan de begge svartsjuke tokarne, men sekundanterna hade af en kapris laddat utan kulor, dock fattade hennes kläder eld, och inom ett ögonblick stod hon som det gamla huset i låga. Vid denna syn glömde de kära sitt hat, skyndade fram till Bertha och använde, som sista utvägen till hennes räddning, att qväfva elden emellan sig. Förgäfves! äfven de angrepos af den, och i det brydsamma valet att rädda ingen eller alla, ty en af dem måste deran, föredrogo de att på en gång störta sig i vattnet. Den nya vattenkuren var förträfflig, ty inom kort stodo de åter på marken, visserligen tilltygade som om de varit på stortvätten, men dock oskadade, och det var ju en bättre affär. Vid den förtroliga aftonmåltiden, som sedan arrangerades af Bertha, lärer förlikningen ingåtts mellan de båda romanhjeltarne och till och med beseglats med broderskyssen, och visst är, sade Bulling, att den trettonde Juni, som varit orsak till missämja och försoning, icke så lätt skall utplånas ur minnet hos de begge ogifta. Under denna berättelse, vexlande af allvar och humor, hade vi hunnit tömma vår andra butelj, och då vi fruktade att oupphörligt utföre det skulle bära hän om vi reqvirerade mera, (i denna svaghet äro den rike och den fattige lika), beslöto vi att i stället intaga en liten enkel supé. Vi hade nätt och jemt fattat detta beslut, lika vigtigt som en arfs- och kärleksfråga, då vi öfverraskades af herr och fru Tapperman, hvilka, åtföljda af sina tjusande döttrar Agda och Diane, värdiga att utgöra två modeller till Maria och Magdalena, inbjödo oss på ytterligare en flaska punsch, enligt min uträkning den tredje, men det var lika omöjligt att neka att emottaga bjudningen, som att afslå en nyårsgåfva af den farliga tanten. Nu är hin lös, hviskade Bulling — tre för en, det är alldeles för mycket, ty jag känner mig hetare om hufvudet än älskaren på vinden; du vet inte du, att jag förut firat en födelsedag på gäldstugan, den renommerade sjuttifyran, der min gamle vän kapten Roland sitter fången som lilla apan derborta, och har till rumkamrat den gamle skådespelaren Hans Helling, hvilken nedskrifver sina minnen under titel trettio år af en spelares lefnad. Nå, än sen, svarade jag, der man tagit sot skall man taga bot, och visar du dig icke lika säker som betjenten professor, så spår jag att om smädeskrifvaren eller den firade tidningsredaktrisen får syn på dig, en af dem gör dig till hjelten i en novellett benämnd en herre med otur eller dylikt; ty, som du vet, skilja de aldrig mellan sken och verklighet. Ja, du har rätt, man måste vara filosof om man inte skall gå i qvaf, som de begge drunknade, invände Bulling, i det han blef kry som studenten i Småland och under det vi klingade med mor och döttrar underhöll oss med berättelserna om aprilnarrit han stälde till med blekingsflickan, och som slutade så, att artisten och aristokraten, oaktadt de vunnit hennes gunst med dukaten, blefvo alldeles som studenten i klämman, körde på porten af svärmodern och mågen; hvad han uträttade för storverk i nyårskomitén, hvarest jernbäraren gaf honom hederstiteln den politiske kocken, och slutligen huru han åvägabragte en försoning emellan frun af stånd och frun i ståndet, den förra hade nemligen retat den senare med utropet: bort med stånden, och som ett välvilligt erkännande af deras tacksamhet en nyårsafton erhöll till present de begge pomadorna inneslutna i il bacio för piano. Det har jag gjort en visa om, tillade B., och om recensenten och djuret i en person, jag menar den giftige tidningsskrifvaren, notarien Guerin, hvilken icke kan förlåta mig min lilla novell, en notaries olycksöden, icke sablar ned den helt och hållet, (i så fall unnade jag honom en flägt af ridspöet), skall behållningen deraf tillfalla de förtryckta, det vill säga Sven och liten Anna, som förskjutits af föräldrarne för det hemliga giftermålet. Magisterns omvändelse till spik nykter hade satt mig i förvåning, och oaktadt jag tog en pris ur min snusdosa, återkom jag ej från den förr än en husdräng med bildning, det är en vaktmästare, anmälde att supén var serverad. Nå, gud vare lof, bordet är dukadt! utropade Knifving, i det han, ungefär så säker på benen som fregattkaptenen under stormen på hafvet, styrde hän till och bjöd fru Tapperman sin arm. Om förlåtelse! Jag bjuder min major, jag, svarade hon skälmskt, med betoning af det näst sista ordet; alltid stolts Elisif, puttrade Knifving, men det är ursäktligt när hon är från Grenna. Ja, så äro de alla, svarade Bulling, men en man med ett namn som du, bör icke förarga sig öfver en mjölnarfröken. Komne in i matsalen, i prakt täflande med den vackra riddarsalen på slottet Luxeuil, läto vi oss maten väl smaka alldeles som visst folk en svafvelpredikan af läsarepresten när han friar till pastoratet, och tack vare flickornas upptåg, à la Marinettes små skälmstycken, med sina farbröder, stod glädjen så högt i tak, som om de muntra fruarne i Windsor gästat Hasselbacken. Men äfven den högsta fröjd har sitt slut, så äfven denna, och sedan mellan bröderna, de bortbytta hattarne kommit till rätta, begåfvo vi oss på hemvägen, om icke med fullt så ståtlig hållning, som regementstrumslagaren vid Svea Gardet, dock vida bättre än när vi i påsk med byspelmannen i têten kommo från mjölnarvargen och genom en skavank hos en hvar gjorde sådane komiske pas att de begge Crispinerne skulle blifvit förvånade om de sett vår lyx och obestånd. Under vägen yttrade Tapperman till mig, att min hustru vill ha en syssla åt min äldsta dotter, romantisk som Preciosa, emedan hon börjar bli för gammal i huset och sedan båda flickorna blifvit studentskor, hon fått ett så stridigt lynne, att de sämjas ej. Jag borde visst inte blanda mig i min hustrus affärer, tillade helt blygsamt den narrade filosofen, men om du i landsorten får se att i tjenst åstundas en bildad dam till sällskap eller dylikt, torde du ha i minne min älskade théblomma. Jag kan verkligen vara stolt öfver henne, ty utom det att hon skrifvit en historia om fyra dagar af Konung Gustaf den tredjes regering, har hon äfven försökt sig som novellist och tills dato utgifvit en serie af berättelser såsom Vasa-arfvet, Konungens dom, Brodertvisten samt Kärlek och egoism, och de ha vunnit en lika liflig beundran som kronjuvelerna på kröningsdagen; men den unga modren till dessa snillrika barn längtar, som sockenskomakaren efter veckans arbete, ut i den fria naturen; hon lider, stackars flicka, af mjeltsjukan, och faran i hemmet försvårar den, och derföre tänkte jag, att om du ville ha ännu en gång den svaga sidan att vara damernas riddare, det skulle lyckas henne att nå målet för sin önskan lika lätt som Polkander i Stockholm att göra en eröfring. Jag måste till min blygsel erkänna, att en efterhängsen vän aldrig behagat mig, och att jag var färdig utbrista: herre, var så god och tag bort er dotter eller tillråda honom att gifta bort henne med t. ex. en farlig kontorist, som är kär, ty sådana tryta aldrig, men inseende att det skulle såra min vän, invände jag blott att det var en farlig kommission han gaf mig, och att jag icke kunde lofva någonting förr än jag fått rådgöra med vår unga gudmor, Regina von Emmeritz. Vi skildes nu åt, och sedan jag nått mitt hem, ämnade jag lägga mig för att snarka eller icke snarka; men jag blef bedragen derpå liksom de två jonglörerne på djefvulens pengar, ty från rummet bredvid hördes en ganska högljudd konversation. Jag vill hålla ett vad om att det är lektioner mellan äkta makar, tänkte jag, och närmade mig dörren, för att få del af bikten; och mycket rigtigt, emellan man och hustru egde följande samtal rum: det är ovärdigt att uppföra sig så mot en trogen äkta man som jag, och som aldrig nekat dig något, hade du också begärt en half million, men min tant Aurore skall få veta att hon arrangerat ett farligt giftermål och att behållningen deraf är en störd lycka. Tyst! jag vill ingenting höra till ditt försvar; det vore just skönt om jag sökt en syssla i hufvudstaden, som du så mycket önskat, den förstkommande förvred väl då hufvudet på matmodern i huset, jag känner vår tids menniskor jag, och sedan återstod det för mig, med det sönderbrutna hjertat, icke annat än att med min fars värja eller en pistol beröfva mig ett lif, som tre månader efter bröllopet är mig förhatligt. För guds skull Lucidor hör mig! det är din egen kallsinnighet, börjande dagen efter bröllopet, som narrat mig att försöka hur man roar sig i Stockholm; jag trodde nemligen att om jag följde råd i mormors dagbok jag skulle göra dig till en förtviflad äkta man, som skulle söka lyckan åter inomhus och att du för en krigslist inom familjen af så oskyldig art, icke skulle bli eldfängd som tändstickorna. Nej, gubevars, jag skulle ta en farlig praktik, som den helt lugnt och mycket tacksam bita i Evas äpple, men det roar mig icke, och då pensionskamraterna tyckas vara dig kärare än din man, så är det bäst att vi lefva hvar för sig, adjö! — dermed försvann han som en liten stjerna bakom ett moln och lät sin fru svimma, i det hon utbrast: o, min gud, min man går bort! — och så blef det tyst och mig tillåtet att efter nattäfventyret drömma om ett äfventyr i Humlegården under Carl Israel Hallmans tid, om resan till månen och om två brudar i en person. Har ni någonsin hört något dylikt?

— O, den tyrannen, att så bära sig åt! suckade fru P. och kramade klippingshandskarne för att afleda sin harm.

— Hvad behagas, skulle det ...

— Förlåt en distraktion, fortfor fru P., jag tänkte på porträttet af en ärlig man, som kunde vara så grym emot den sextonåriga frun och jag önskade att han måtte få fästning för lifstid för sin vänskap i döden och för det han beredt sin maka en lika oangenäm tillvaro som flugornas hos spindlarne.

— Efter 15 år som lycklig enka, yttrade morbror P., och sedan ni undgått att dö som flickan på öfverblifna kartan borde ni icke vara så sträng, ty man kunde deraf sluta att en vacker syster som ni, anfäktades af bloomerismen eller att ni ansåg det för ett misstag när ni lät fängsla er i en boja ...

— Som icke var utaf rosor, inföll majoren skrattande, i det han satte munkorgen på Alcibiades hund och erlade hundskatten till kronofogden Finke.

— Låt de döda hvila, min bror, fortfor morbror P. och vändande sig till de begge döttrarne i huset, som hviskade om fortsättning, yttrade han skalkaktigt: jag tror ni ären lika nyfikna som två unga fruar, jo, sådana äro flickorna, men det är inte mitt fel att ständiga hinder möta berättelsens gång, kotteriernas magt är ju så stor, att om jag också hade kungens befallning att tala, de nerfretlige alltid skulle få tillfälle att bereda motgång på motgång, ty man kan hvad man vill i våra oroliga tider.

— Kors, jag tror onkel är diplomat, afbröt Rosita, ni går åtminstone så illa åt de farliga fruarne, att inte en gång regeringens ombud kan rädda dem från nederlag, men jag vill våga de tjugu kopek silfver jag fick af tanten från Helsingfors att liksom tillfället gör tjufven, de skola hämnas på er, om inte förr då onkel sofver sin middag; var derföre på er vakt, så att ni icke som vid ett riksdagsmannaval, jag tror det var i Söderköping, ännu en gång blir öfverlistad af de valberättigade damerna, hvad skulle ni säga om ni vaknade som ett fångadt lejon?