Swan Swansons misstag.
Den första värmevågen för sommaren hade hunnit till Minneapolis. En glödhet vind från prärierna i söder strök genom de breda gatorna, och klockorna från ambulanserna, som voro ute för att hämta dem, som blifvit öfverväldigade af hettan, hördes tidt och ofta. Framemot kvällen mojnade vinden och lämnade efter sig en tung, kväfvande atmosfär, som kom transpirationen att flöda ymnigt, trots de tunna sommarkläderna.
Inne i Jim Anderssons »saloon» vid 8:de gatan var fullt hus, och två svettiga bartenders hade fullt upp att göra med att langa upp stora, fradgande ölglas till de törstiga kunderna, som stodo och hängde mot mässingsstången på andra sidan disken.
Jim Anderssons saloon var en affär, som betalade sig, men den var icke något förstklassigt etablissement. Dess kundkrets bestod till största delen af skandinaviska arbetare, resliga, bredaxlade jättar, som hade sin sysselsättning i skogarna i norra Minnesota och Wisconsin om vintrarna och arbetade på järnvägsbygge eller på hvetefälten ute i västern om somrarna. Nu hade de kommit ned från skogarna på vårsidan med fickorna fulla af stora, goda dollars, för att, till krögares och falskspelares fröjd och fromma, i Minneapolis tillbringa den döda tiden, innan sommararbetet började fram i juli.
De stodo i grupper och samspråkade, och lokalen var fylld af ett surrande sorl, öfver hvilket då och då höjde sig ett skratt eller en svordom. Det var presidentvalet, som i allmänhet diskuterades, och meningsutbytena voro i många af grupperna rätt hetsiga.
De flesta höllo på Johnsson, svensken Johnsson, Minnesotas guvernör, som arbetat sig upp från ingenting till statens högsta ämbete. Han och ingen annan skulle bli president.
— Jag säger er, boys, — sade Swan Swanson, timmersågare till yrket, — att Johnsson är den ende man i staterna, som är lämplig att efterträda Teddy.
— Prat! — inföll en småväxt, bleklagd amerikan, som tydligen var republikan ut i fingerspetsarna. — Taft är mannen, och Taft skall också bli vald.
— Taft! — skrek Swanson. — Nej, Johnsson säger jag. Han är svensk, och det finns inte en hederlig svensk i hela Förenta staterna, som inte kommer att ge honom sin röst, om han bara blir nominerad. Det står jag för, bet your life on that.
— Du! — Den lille amerikanen mönstrade med en blick Swansons sex fot och fyra tum. — You swede!
Det var en hånfull ton i rösten då han uttalade det sista ordet, ett föraktfullt uttryck, som gick rätt in i hjärtat på Swanson och kom hans eljes så lugna blod att koka öfver. Det är inte sällan ordet »swede» användes som skällsord ute i västern.
Swansons väldiga, hårda näfve susade fram mot amerikanens ansikte, men denne var honom för snabb. Han vek med en blixtsnabb rörelse undan, och stod i nästa ögonblick i boxarställning midt på golfvet.
Swanson fullföljde anfallet, men amerikanen var honom fullt vuxen, undvek vigt Swansons väldiga näfvar med en öfvad boxares kallblodighet och säkerhet. För hvart och ett af Swansons slag hann amerikanen slå två, och medan den förre endast träffade tomma luften, träffade den senare sitt mål, så att blodet strömmade från Swansons ansikte.
Snart började emellertid yankeen bli andtruten. Svetten rann i stora droppar från hans panna och hans slag blefvo mera osäkra, medan svenskens armar slogo med samma lugn som förut.
Rundt omkring stodo skandinaverna och bevittnade slagsmålet. Sympatierna voro på Swansons sida men ingen försökte hjälpa honom. En mot en, rent spel, är regeln.
Slutligen insåg amerikanen, att han ej kunde hålla ut mycket längre. Han måste göra slag i saken till hvarje pris. Alltså kastade han all försiktighet öfver bord, och sprang fram för att kunna göra en afgörande stöt mot svenskens hakspets. Bang! Swansons näfve hade till slut träffat målet. Amerikanen raglade åt sidan, sjönk ned på golfvet och låg som en säck där han fallit.
Ett jubel bröt ut i kroglokalen. Alla trängdes rundt Swanson, gratulerande honom och tryckande hans händer, och Jim Andersson, barkeepern, kom med en fuktig handduk för att torka blodet ur hans ansikte.
Det tog en stund innan någon kom att tänka på att se till amerikanen. Men då var han borta. Han hade tydligen kvicknat vid, och under det allmänna stojet obemärkt smugit sig ut.
— Swanson! — sade Jim Andersson. — Du gjorde ett stort misstag, då du först slog efter den där karlen. Han är falskspelare och har förbindelser här. Det bästa du kan göra, är att gå direkt hem i kväll och resa ur staden i morgon bittida och söka arbete för sommaren. Det var ett misstag, säger jag dig, och det kan komma att stå dig dyrt annars.
— Skräp! — svarade Swanson. — Jag är inte rädd för falskspelarbyket. Jag är karl till att ta vara på mig själf, det tror jag, att jag har visat i kväll.
— Hör hvad jag säger, Swanson! — envisades Jim Andersson. — Och om du inte vill följa mitt råd, så lämna mig i alla fall dina pängar. Jag skall ta vara på dem för dig. De ligga säkrare i mitt kassaskåp än i din ficka.
Förslaget tilltalade icke Swanson, och det var först sedan flera af hans kamrater enat sina röster med krögarens, som han kunde förmås att till denne öfverlämna hundra af de hundrafemtio dollars han hade på sig.
Sedan vidtog ett muntert lif. Det fanns inte en man i lokalen, som inte ansåg det som en bjudande plikt, att bjuda på ett glas »all round» och dricka Swansons skål, och fastän Jim Andersson också bjöd på ett par omgångar, så gjorde han goda affärer den kvällen. Han och hans bartenders voro de enda fullkomligt nyktra i saloonen när han omsider stängde.
När Swanson kom ut ur krogen ämnade han gå direkt till det logihus där han bodde. Men föresatser äro i allmänhet icke af hållbart material, och en halffull »lumberjacks» allra minst.
Vid närmaste hörn stod en kvinna. Lång, smärt och ståtlig var hon, så vidt Swanson kunde se i mörkret, och hans föresatser föllo genast.
Han hade hunnit ett tiotal steg åt kvinnans håll då hans kamrater fingo se hans afsikt. — Stopp, Swan! — Följ med oss, Swanson! — Ge henne tusan, old boy! — ropade de efter honom.
Swanson stannade obeslutsam, han ämnade redan vända, då kvinnan försvann bakom hörnet. Men innan hon försvann, såg Swanson tydligt, att hon vinkade åt honom. Det var mer än nog. Utan att bry sig om kamraternas rop, skyndade Swanson efter henne och försvann äfven han rundt hörnet.
Ett par timmar senare, just som morgonrodnadens första skimmer syntes i öster, hittade en irländsk poliskonstapel en storväxt, blond man liggande sanslös i en ruskig gränd i en illa känd del af staden, alldeles nere vid Missisippistranden. Han var klädd i endast underkläderna, och hade i hufvudet ett långt, djupt sår, tydligen tillfogadt genom ett kraftigt slag med ett tungt tillhygge.
Konstapeln telefonerade efter ambulans och lät föra mannen till polisstationen, där han efter lämplig behandling snart kvicknade vid, så att han kunde göra reda för sig.
Han uppgaf sig heta Swanson, timmerhuggare till yrket, och berättade sin historia.
Sedan han skilts från sina kamrater, hade han följt efter fruntimret. Hon var emellertid långt före och gick fort, så att om hon inte då och då hade vinkat åt honom, hade han säkert inte brytt sig om att följa efter.
Hon ledde vägen nedåt flodstranden och gick gator, — så krokiga, att en orm skulle brutit nacken af sig, om han försökt följa krokarna — sade S. Under tiden kom Swanson allt närmare och närmare. Hon vek in i en gränd, och när Swanson hann fram stod hon där och väntade på honom.
Swanson gick fram till henne och upptäckte då till sin stora missräkning dels att hon var svart och dels att hon såg mera maskulin ut än han märkt på litet afstånd. Han fick emellertid icke länge reflektera öfver detta, ty med ett vigt språng kastade sig »damen» öfver honom och grep honom i strupen. Innan han hann sätta sig till motvärn, sprang en man fram ur skuggan af det närmaste huset. Swanson kände ett förfärligt slag öfver bakhufvudet, sedan mindes han ingenting mer. Han hade icke sett den, som slog honom, mera än ett ögonblick, men han kunde ta på sin ed, att han kände igen den lille falskspelaren.
När Swanson en stund senare, iklädd polislöjtnantens gamla kläder, gick därifrån, erkände han att han gjort ett misstag, då han slog falskspelaren, men han tackade på samma gång sin skapare för att han lämnat sina hundra dollars i Jim Anderssons säkra förvar.
En Chicagoman.
En vacker kväll stod jag och hängde vid disken i krogen »Stockholm» i den stora svenskstaden Minneapolis. Rundt omkring mig trängdes de törstiga och i mina öron ljödo alla Sveriges dialekter, från skåningens skorrande, till norrlänningens sjungande mål. Plötsligt kom Fred, bartendern, fram till mig och visade på en ung man, som stod vid andra ändan af baren, med ett tomt grogglas framför sig.
— Se på den där fördömde gröngölingen, sade han. Jag serverade honom en grogg för en stund sedan. Han välte i sig den i ett drag, och svor sedan på, att han aldrig druckit sämre whisky sedan han var på järnvägsbygge och fick den petroleumblandad. När jag svor på, att han fått Silver Pitcher Rye, det bästa i huset, — fast det var det, gudskelof, inte — så blef han uppkäftig, kallade mig giftblandare, och bad mig byta om vanor och bli bondfångare igen. Märk igen. Som bartender hade jag absolut inga förutsättningar sa’ han. Men han känner inte Fred Olson from Gothenburg, Sweden. Vänta en stund, så ska’ du få se hur jag »fixar» honom.
Som jag, i motsats till den gentleman, som ådragit sig bartenderns vrede, kände Fred Olson from Gothenburg, Sweden ganska väl, väntade jag mig något sattyg, och höll intresserad utkik på hvad som komma skulle.
Jag behöfde inte vänta länge. Efter en stund tröttnade karlen på att betrakta sitt glas, som ju var tomt, och således saknade alla möjligheter att uppväcka intresse och han begärde en whiskygrogg till. Fred blinkade ett tag åt mig, med vänstra ögat, tog ostentativt en flaska Silver Pitcher Rye och slog en styf dosis i glaset, sedan tog han, ehuru mindre ostentativt, en flaska svenskt brännvin och fyllde glaset därmed, i stället för sodavatten. Så blinkade han en gång till åt mitt håll, och serverade groggen.
Karlen, som skulle »fixas» anade tydligen ingenting, utan tog glaset och tömde groggen i ett drag. Sedan grinade han, spottade ett tag, svor och sade:
— Hör du, din fördömda son af en groda! Hvad tusan är det för gammalt, dufvet sodavatten du slagit i groggen. Det var ju ingen kolsyra i det.
Sade och gick.
Jag erkänner, att karlen intresserade mig, därför följde jag efter, högg honom på falskspelarmanér i knapphålet och anhöll om äran att få göra hans bekantskap. Han granskade mig skarpt från topp till tå, och som resultatet tycktes bli tillfredsställande, svarade han, med lugn värdighet, att det gick för sig. Som han förklarade sig vara törstig, gingo vi in på »Hvita stjärnan».
— Hvarifrån kommer ni, frågade jag, när vi fått oss hvar sitt glas.
— Chicago! svarade han lakoniskt. Varit där?
— Aldrig! ljög jag. Jag ville nämligen ha honom att prata.
Det lyckades.
— Aldrig varit i Chicago, aldrig varit i Chicago, upprepade han för sig själf i halft begrundande, halft beklagande ton. Hvarifrån kommer ni då?
— San Francisco senast.
— Frisco! föraktfullt. Fy tusan! Sabla håla! Nej, tacka vill jag Chicago, det är en stad det, som ni inte kan drömma er maken till! Där tjänar man pängar, sir. Jag fick en gång för tre dagars arbete en sedel så stor, att jag måste skicka den till John D. Rockefeller för att få den växlad, men som jag glömt att ta kvitto, så behöll han den, antagligen af gammal vana. Nej, säg ingenting ondt om gamle J. D., han behöfde den nog bättre än jag. Jag var ju i Chicago. Nämde ni brådska, sir? Herre gud! Tala inte om brådska, ni vet inte hvad det är. Sådant finns hvarken i Minneapolis eller Frisco. Why! Jag minns en gång, när det låg ett tjugudollars guldmynt vid hörnet af Railway Exchange byggnaden vid Michigan avenue. Jag, och åtskilliga tusen andra personer passerade det tre-fyra gånger om dagen i tre veckors tid, och det blef till slut en af Chicagos sevärdheter, tjugudollarn vid Railway Exchange. Vi va’ stolta öfver den, sir! Det fanns ingen stad i världen, som hade en sådan tjugudollar. Ingen tjugudollar i världen hade legat så länge på samma ställe på en så starkt trafikerad gata.
— Men hvarför plockade ingen upp den, frågade jag.
— Plocka upp den, sir? Sa’ ni plocka upp den? Tillåt mig fråga: Hvem innerst tror ni hade tid till det? Och flickor, sir! Sådana flickor som i Chicago — — — — — — — — — — — — — —
Intill döden.
I.
Sunny Beach den 10 juli.
Käre vän!
Så har jag då till slut kommit till den här lilla platsen. Som du vet, ligger den som en oas midt på prärien; ett par klippor, litet skog, en sjö, det är det hela, men det är tillräckligt. När man är van vid prärie på alla sidor, van att gå som medelpunkten i en cirkel, så är det godt och hvilsamt för ögat att vara i en kuperad terräng, att inte alltid behöfva känna sig som världsalltets centrum, som en ensam fixstjärna i rymden. Här bland dungarna af asp och silfverpoppel kan man försvinna om man vill, och du anar inte, hur man njuter af det, när man som jag kommer från vidderna. Tidigt i soluppgången, innan jorden lagt af sin friska morgondräkt, är jag ute och går i det daggvåta gräset, lyssnande till koltrastens första hvissling i poppeln här utanför och härmfågelns morgonkvitter långt borta bland buskarna. När jag känner den starka luften fylla mina lungor, går det som en ström af eld genom ådrorna, och jag känner, att lifvets ljuflighet icke är långt borta.
Det finns inte mycket folk här. Några affärsmän från de närmaste städerna, en dam med en bleksiktig dotter och en ung änka. Änkan har mitt fulla gillande. Inte bara därför, att hon är den enda här, som man kan ha något nöje af att umgås med, utan därför att det är en verkligen förtjusande kvinna. Askblondt hår, mörkblå ögon, rak näsa, låg panna, smal mun. Dessutom är hon intelligent och jag tror, att hon har en hel del förträffliga egenskaper. Ännu känner jag ju henne så litet, att jag inte kan bestämt uttala mig om den saken, men det rättar väl till sig.
Nu tror du naturligtvis genast, att jag är kär i den där änkan? Du hyser ju den egendomliga åsikten, att jag blir kär i hvarje flicka jag ser. Jag vill emellertid först som sist underrätta dig om, att det är ett absolut misstag, och att jag hvarken är, tänker bli eller har varit i allra minsta grad »verliebt» i änkan. Hoppas därför, att du, när du skrifver, befriar mig från allt dumt prat om dylikt.
För öfrigt vore det inte alls att undra på om man i alla fall blefve fast för änkan. Det är hon värd.
Din vän
George.
II.
Sunny Beach den 15 juli.
Käre vän!
Visserligen har jag inte ännu fått svar på mitt förra bref, och som jag har det lindriga nöjet, att känna dig rätt väl, så har jag inte gjort mig några illusioner i den vägen, utan har beredt mig på att få vänta ett par år eller så, men som jag för ögonblicket inte har något bättre att företa mig, så kan jag ju, trots allt, kosta på dig ett par rader.
Orsaken därtill är, att jag har en liten nyhet att berätta dig. I förtroende. Så att jag antar, att du inte försummar någon tid, utan ofördröjligen låter den gå vidare till umgänget. Saken är den, att jag är förlofvad!! Inte riktigt än, visserligen, men inom en ytterst kort tid. Jag har ju inte friat än, men det tänker jag snart göra, och jag har naturligtvis på förhand sonderat terrängen så pass mycket, att jag kan vara säker om, att bli accepterad. Kanske till och med inte utan en viss glädje.
Jo ser du! Jag nämnde i mitt förra bref några ord om en ung, vacker änka, som bor här. Jag har redan beskrifvit hennes utseende, så att du vet, att det inte lämnar något öfrigt att önska, och sedan jag kastat en blick in i hennes själ, kan jag utan öfverdrift säga, att det är den härligaste kvinna jag hittills sett. Hennes sätt har jag hela tiden tyckt om, och hon tycks vara nöjd med mig, ty redan från början ha vi varit mycket tillsamman. Det är visserligen endast några dagar sedan vi sågo hvarandra för första gången, men det har varit tillräckligt. Jag smickrar mig med att vara i viss mån människokännare, och så småningom har jag upptäckt en mängd nya sidor af hennes karaktär. Jag har nämligen lagt märke till hvarje ord, hvarje smådrag, och har kommit till det resultatet, att hon är Kvinnan. Ju bättre jag lärde känna henne, desto mera kände jag mig dragen till henne, tills nu våra hjärtan äro knutna samman, med band, som endast döden kan lossa. Jag har funnit, att hon är den ädlaste och bästa kvinna som finns. Hennes själ är så ren, som nyfallen snö, ofläckad af koketteri, flirtlystnad och dylikt, som hör till den modärna kvinnans förnämsta kännetecken. För emancipation och dylikt moj intresserar hon sig inte alls, utan anser att kvinnans plats är hemmet. Äfven i andra fall är hon precis en sådan kvinna, som vi män älska. Jag är säker på, att hon icke är i stånd att älska mer än en gång i lifvet — sin första man, har hon nog mot sin vilja blifvit tvungen att gifta sig med, — och jag känner, att denna stora passion kommit till henne nu, ty en kvinna som hon skulle inte ge mig sådana blickar som hon gör, om hon inte älskade mig.
Och jag älskar henne tillbaka. Du har alltid påstått, att jag haft lätt att bli kär, fast gud skall veta, att jag i det fallet legat långt efter dig. Jag erkänner nu, att jag ibland trott mig hysa ett visst intresse för en eller annan flicka, men först nu, när jag känner den verkliga kärleken, kan jag se hur löjligt små och obetydliga de där flyktiga intressena varit. Jag vill inte förnöta min och din tid med prat om detta. »En massa onödigt svammel», kommer du väl att kalla det. Allt hvad jag ämnar säga är, att denna gång är det »Intill döden», — »Jusqu’ à la mort».
Under de få dagar vi varit tillsammans, har jag haft oräkneliga tillfällen att tala om för henne mina känslor, men som jag ju mycket väl kan förstå, att det kan stöta hennes känsliga sinne om jag toge mig en sådan frihet, efter en så kort bekantskap, så väntar jag ännu en liten tid. Det var dock nära här om kvällen, att jag hade förlorat själfbehärskningen och låtit min känsla skena af med mig.
Utanför pensionatet där vi bo, hade vi gjort upp en lägereld och lågo i en ring omkring den berättande historier för hvarandra. Utanför eldens ljuscirkel kunde man då och då se en skugga smyga förbi, det var ett stinkdjur, platsen vimlar af sådana, och ibland förde vinden till våra näsor ett stänk af den ingalunda söta lukt, de utveckla.
Så småningom började elden brinna ned, och änkan och jag, som voro yngst i sällskapet fingo på vår lott att skaffa ved. Vi gingo därför bort mellan träden i parken för att leta upp grenar och kvistar. Det var en af de härligaste promenader jag haft i mitt lif. Vi dröjde kanske onödigt länge med att samla ett fång bränsle, men det blef likväl gjort till slut, och vi vände om. Änkan hade nu fått en idé i sitt lilla hufvud, att hon skulle bära veden och inte jag. På så sätt fick jag armarna fria, och du må tro, att det kostade en viss själsansträngning, att icke använda dem till sitt rätta ändamål. Försiktigt gingo vi fram mellan träden, då vi plötsligt kände en liten doft af stinkdjur. Det fanns tydligen ett i mörkret framför oss, och de skicka, som du vet, en liten varning, när de inte önska att bli störda. Men, milde gud, hvad tösen blef rädd. Hon släppte i förskräckelsen veden, och drog sig tätt, tätt intill mig, medan hon bad mig för all del skydda henne. Det var nära, att jag skulle ha klämt till då, men min vördnad för henne höll mig tillbaka. Hon lugnade sig emellertid förvånande raskt och vi fortsatte fram till elden. Den gången bar jag veden.
Du, med din vanliga misstänksamhet, och förmåga, att misstyda allt, kommer naturligtvis att tro, att hon af ren uträkning lät mig ha armarna fria, och att hennes skrämsel endast var låtsad. Men sådana insinuationer visar jag med förakt tillbaka. Denna unga dam är inte i stånd till dylikt svek. Hon är ingen vanlig »flirt», utan en kvinna, med hjärta af renaste guld.
Jag vet mycket väl att du kommer att skratta åt hela affären, och säga åt pojkarna, att »George har funnit den enda rätta igen», men jag bryr mig inte om det, ty, jag upprepar det, den här gången räcker det »Jusqu’ à la mort.»
Din vän
George.
III.
Sunny Beach den 18 juli.
Käre vän!
Det är endast tre dagar sedan jag sist skref till dig, men jag kan inte låta bli att underrätta dig, att denna plats, som hittills varit så trist och intresselös, nu plötsligt blifvit full af lif och solsken. I går kom det nämligen hit en gammal fru med sin unga dotter, en sjuttonårig liten tjufpojkstös med gropar i kinderna och glädje i ögonen. Jag måste verkligen kalla henne »en solstråle», fastän det är banalt och utslitet.
Tösen tar mig med sig ut i skog och mark hela dagen. Jag skall hjälpa henne att fiska och ro och göra det eller det. Allt användes jag till, och jag protesterar inte. En ekorre, som bor i parken, har lyckats uppväcka hennes intresse och hon finner den »gränslöst, förtjusande söt». I dag fick hon se en »gopher», en sådan där lustig, vackert tecknad, liten gnagare, sitta utanför det ihåliga träd där han hade sitt residens, och, vet du, tösen gaf sig inte förrän jag rökt ut den ur trädet och fångat den lefvande åt henne. När hon så haft den en halftimma, fick hon klart för sig, att »det var synd att ta den från sitt bo,» och så gick hon dit och släppte den igen. Sådan är hon. Litet nyckfull kanske, men med ett godt hjärta under det hela, och för öfrigt är hon en alldeles förtjusande flickunge. Jag känner, att hon så småningom får allt större makt öfver mig, och det får gå, ty jag känner också, att min känsla icke är af det vanliga, hastigt öfvergående slaget, utan något mer, djupare, mera äkta än de plötsliga, hastigt uppflammande och lika hastigt slocknande små böjelser, som du och andra små själar bruka vara välsignade med, och, än mer, nöjda med. Nej detta är en, om ej till åldern, så till själen mogen mans fasta, aldrig döende kärlek till en god kvinna.
Din vän
George.
P. S.
Jag nämnde visst, i något af mina föregående bref, ett par ord om en änka, som bor här. Hon är inte änka alls. Hennes man kom hit i förgår.
Sjösjuka.
Jo, se det var så, att Sam och Harry och farbror John, skulle göra en tripp till Europa i förra månaden, och de hade hållit vad med hvarandra, att de inte kunde bli sjösjuka.
Långt innan de kommit ombord på båten, anförtrodde de hvarandra en hel del, dittills omsorgsfullt hemlighållna upplefvelser på traden New-York—Boston. De hade varit med om både skeppsbrott och cykloner. Harry försökte till och med, med ett korallref vid Sandy Hook, men det gick inte alls. Ingen af dem hade emellertid någonsin varit sjösjuk. I hälsingland heller!
Sjöhistorierna själfdogo emellertid då båten hunnit förbi Frihetsstatyn. Farbror John och Harry sutto och latade sig i sina däckstolar, medan Sam gick omkring, ifrigt sysselsatt med att glömma sin amerikanska dialekt, och hindra en af fartygets officerare i hans arbete.
Af denne fick Sam en värdefull upplysning. Vid ett tillfälle när man talade om sjösjuka, gjorde nämligen förstnämnde gentleman följande uttalande:
— Om en karl håller på att bli sjösjuk, och ert vänliga sinne tar öfverhanden, så att ni tycker, att ni borde hjälpa honom på trafven, så tala bara med honom om fett fläsk. Så jäklar — —
Sam begrundade de orden, och gömde dem i sitt hjärta.
När Sandy Hook passerats, började hafvet bli kullrigt. Inte mycket för all del, bara så där lagom stora ojämnheter här och hvar.
Farbror John hade ingen vidare aptit till middagen, utan föredrog att promenera på däck. Harry åt också föga. Han ansåg det inte nyttigt att äta mycket på sjön. Så att han gick snart nog ut till farbror John. Sam åt en bastant middag, sedan drack han kaffe och likör och afseglade slutligen för att inspektera sina reskamrater.
Han fann dem sittande på en bänk midskepps. De sågo inte så värst glada ut. En aristokratisk blekhet hade lägrat sig öfver deras drag. Sam slog sig ned, gjorde sig underrättad om deras hälsotillstånd, och begynte med några goda råd.
— Well, boys! Hvarför åt ni inte i middags? När man är på sjön skall man äta. Det värsta ni kan göra är att inte lägga in tillräckligt. Gå ned till stewarden och bed honom ge er en bit fläsk, fett, skinande fläsk. Det är det bästa som finns på villande haf.
Farbror John anlade ett lidande ansiktsuttryck, och äfven Harrys utseende blef ännu mindre fördelaktigt.
Sam fortsatte:
— Ha dom till att steka det lätt åt er, så att flottet dryper om det — — hvafanurå? Hvart skall du hän, John! Kors, hvad han fick brådt, du Harry!
Farbror John hade nämligen, med dödsfasa tecknad i ansiktet, försvunnit nedför salongstrappan.
— Men, som jag sa’. Bara lätt stekt, så att flottet dryper af det. Ännu bättre är ju att steka det själf, så att man får känna lukten af det också.
Kallsvetten pärlade på Harrys panna. Sam smålog.
— Ett annat bra sätt, är att binda ett snöre i fläskbiten och dra den upp och ned genom strupen, det liksom — —
Harry reste sig ostadigt, och stapplade utan ett ord ned i salongen.
Sam log bredt och förnöjdt. Så’na där landkrabbor tala om skeppsbrott och cykloner, och så gå åt skogen vid blotta tanken på en bit obefintligt fläsk.
Fy tusan! Han ville inte tänka på fläsket vidare. Det var så fördömt äckligt. Nej bättre sysselsätta sig med något annat. Och Sam tänkte på Europa, på allt trefligt han skulle få där, och hur roligt det skulle bli när han talade om för folk om farbror John och Harry och fläsket.
Se så, nu var fläsket där igen! Sam blef irriterad. Kunde han inte låta bli att tänka på det fördömda fläsket? Åjo! Och Sam tänkte på sin mäst älskade flickas blå ögon, och i sammanhang därmed på himmelens stjärnor, och dessutom, helt omotiveradt, på fett fläsk. Fett, skinande fläsk, som fräste och spluttrade och luktade flott. Han riktigt kände flottlukten kittla sina näsborrar. Brrr!
Sam blef himla ilsk. Den stora vreden var en försvinnande liten ilska jämförd med hans. Han gaf sig sjutton på, att han skulle glömma allt, som hade den minsta förbindelse med fläsk. Både farbror John — ja, missförstå mig inte — och allt annat. Och han tänkte på allt under himmelens fäste, negerbarn och fondpapper och smittkoppor och död och pina och — fett, sabligt fett fläsk.
Nu var det Sam, som kallsvettades. Han kände en blyhätta öfver hjässan och hade en förnimmelse af, att fartygets vågrörelser väckte ett gensvar i hans inre.
Då vardt Sam bedröfvad intill döden. Han reste sig, spottade, svor och vacklade ned i sin hytt för att lida sjösjukans kval.
Och tänka på fett fläsk.
Nykomlingen.
När nykomlingen anlände till Harristown, var han full som en alika och pank som en guldgräfvare. Men icke förty uppträdde han så ohöfligt, att han genast tillvann sig allas aktning och bevågenhet. I Harristown hade man nämligen sett betydligt fullare karlar nyktra till, och lika barskrapade bli boskapskungar, endast och allenast på den grund, att de i rikt mått ägde oblyghetens gudagåfva.
Det var inte ofta någon resande brukade anlända med det tåg, som på de mest oberäkneliga tider besökte Harristown, och därför var hela den lediga delen af stadens befolkning nere och mötte den man, som i samhället representerade turistströmmen.
Nykomlingen steg af tåget och gick med värdiga, ehuru något osäkra steg uppåt gatan, under afsjungande af en vacker sång, som handlade om »The girl I left in sunny Tennessee», följd på något afstånd af en lifligt intresserad befolkning. Fastän mannen aldrig varit sedd i staden förr, ställde han instinktivt färden direkt till Johnsons förfriskningsställe, och hopen följde villigt efter.
Där inne debuterade nykomlingen, och gjorde genast lycka.
Han steg nämligen fram till disken, satte ned kappsäcken, betraktade bartendern Jenkins, betraktade den församlade menigheten, stod så omkring tio sekunder med ett förväntansfullt uttryck i ansiktet, och yttrade slutligen:
— Nå?
— !!??
— Hva’ ä’ ni för några afritade fårskallar?
Ett obehagligt mummel blef svaret, blickarna mörknade och en och annan näfve sökte sakta revolverfickan.
— Ni ha ju inte det ringaste begrepp om gästfrihetens enklaste bud vis à vis bemötandet af en törstig, pank och efterlyst främling.
Ett gladt sorl blef svaret, blickarna ljusnade och alla händer sökte byxfickorna där pängarna förvarades.
De erforderliga törstsläckarna kommo fram, och befolkningen, som tilltalats af främlingens obesvärade sätt, bjöd gärna. Nykomlingen lät utan svårighet förmå sig att dricka ett glas med hvar och en af de närvarande, och inom kort insågo pojkarna, att han var i behof af hvila. Man bar därför in honom i hotellet, hvars resanderum var jämförelsevis oupptaget, d. v. s. befolkat af endast fyra kreatursdrifvare.
Följande morgon var nykomlingen, trots allt, tidigt uppe och tog sig en morgonpromenad, dels för hälsans skull och dels i afsikt att skaffa mynt. Han träffade också snart en landtbo, med välmående, ehuru icke särdeles intelligent utseende, med andra ord, just en sådan person, som han sökte. Till denne sålde han en af sina revolvrar, under uppgift, att det var samma vapen, som Napoleon använde, när han sköt St. Helena. På grund af pjesens kuriositetsvärde erhöll han hela femton dollars för den, ehuru den såg ut som en vanlig, sexdollars Smith & Wesson.
Med denna summa på fickan, gick han till Johnsons, där han träffade en hel del af kamraterna från föregående kväll. Han bjöd naturligtvis genast på en »round», som han, till allmän förvåning, också betalade, och började sedan berätta för en intresserad åhörareskara:
— Well, boys! Jag kan nog förstå, att ni undra hur jag, som ju är en verkligt fin karl, råkat hamna i den här fördömda hålan, och med hänsyn till den gästfrihet, hvarmed jag blifvit mottagen, har jag beslutat att låta er få höra historien om den rad motgångar som drifvit mig, en framstående medborgare i den stora staden Chicago, hit ut i ödemarken.
För icke länge sedan innehade jag en framskjuten post i en af Chicagos största firmor, och ett af mina göromål var, att hvarje vecka aflöna firmans arbetare och kontorspersonal. Dessa aflöningar uppgingo till ett ganska stort belopp, och jag for alltid själf till banken för att hämta pängarna, ty åt någon annan vågade jag icke anförtro detta ansvarsfulla uppdrag. En dag, när jag skulle fara tillbaka till kontoret efter att i banken ha lyft aflöningsbeloppet, kom jag att i hastigheten stiga på fel spårvagn och befann mig inom kort vid järnvägsstationen. Här hoppade jag af, i afsikt att följa med nästa vagn tillbaka, och stod just och väntade på den, när jag fick se en bekant gå in i stationen. Som jag i detsamma erinrade mig, att jag hade något angeläget att säga honom, skyndade jag efter, men han hade försvunnit i trängseln. Det stod emellertid ett tåg färdigt att afgå, och i tro att han möjligen var ombord gick äfven jag på tåget för att söka honom i vagnarna. Min vanliga otur förnekade sig icke heller denna gång. Tåget satte sig i rörelse, och var i full gång innan jag hunnit fullt fatta hvad som händt. Till råga på olyckan var det ett expresståg, som icke stannade förrän i St. Paul. Jag hade således ingenting annat att göra, än att följa med till St. Paul, och än mer, jag måste naturligtvis betala biljetten. Några egna pängar hade jag för ögonblicket inte på mig, och var därför nödsakad att använda min principals.
Nu kunde jag naturligtvis icke resa tillbaka utan vidare. Hvad anledning hade min chef att tro min, jag medger det, ganska osannolika historia, om jag kom hem med brist i kassan? Antagligen skulle han skicka efter polis och låta sätta in mig för förskingring. Därför beslöt jag att stanna i St. Paul och arbeta ihop det felande beloppet, för att sedan återvända, lämna tillbaka pängarna och förklara saken. När intet fattades i summan skulle han säkert tro mig, och kunde i alla händelser icke skicka efter polis, då han ju ingenting förlorat.
Alltså stannade jag i St. Paul och sökte arbete, men sådant tycktes icke finnas att få. Många, långa dagar gick jag där i hopp att något skulle yppa sig, men förgäfves. Som jag dock inte ville fara illa, och ju ämnade ersätta hvad jag gjorde af med, bodde jag på Ryan hotell, och skulle haft det utmärkt bra, om icke sorgen öfver, att jag icke kunde återvända till Chicago, plågat mig så djupt.
En vacker dag lade jag märke till, att en ung man med breda axlar och skarpa ögon, ofta tycktes ha sina vägar åt samma håll som jag. Jag anade att han ville mig något, men min medfödda blyghet gjorde, att jag sökte undvika honom så mycket som möjligt. Men utan resultat. Slutligen såg jag från fönstret honom en dag gå in i hotellet, och som jag antog att han nu beslutat att tala med mig, skyndade jag nedför trappan medan han åkte upp med hissen, och skyndade till järnvägsstationen. Detta gjorde jag, mina herrar, endast på grund af min blyghet, trots det jag hade en aning om, att mannens ärende var just att erbjuda mig stadigvarande arbete.
Jag skyndade således till järnvägsstationen, och köpte biljett för de slantar jag hade kvar. De räckte precis hit. Därför kom jag hit, och därför var jag utan pängar när jag kom. Om inte en medresande gifvit mig litet whisky, så hade jag heller inte fått den allra minsta näring i kroppen på hela resan, och då vet jag inte hur det hade gått.
När främlingen slutat, uttryckte alla sin djupa medkänsla för den af olyckan hårdt pröfvade mannen och en insamling igångsattes genast, hvars resultat, tillsammans med de pängar han under dagens lopp vann på poker, gick upp till ett rätt betydande belopp.
Senare på aftonen anordnades en liten fästlighet för honom, och när deltagarna fram emot dagningen skildes, stod det klart, äfven för en flyktig betraktare, att de icke kommit från någon goodtemplarbal.
När Harristown nästa morgon vaknade var nykomlingen försvunnen. Äfvenså Pat Flanagans bästa häst och innehållet i krögare Johnsons kassaskåp.
I misshugg.
Om en harristownbo någon gång råkar skjuta ned en främling, så brukar man inte räkna så noga med det. Hvar och en kan ju begå ett fel. Råkar han skjuta ned en annan harristownbo, så gör han dock bäst i att resa bort några månader, tills den bortgångnes anhöriga och vänner något lugnat sig. Skjuter däremot en främling ned en harristownbo så kan man vara viss om, att det blir lif i luckan. Sheriffen kommer i rörelse och hvarje manlig stadsbo, som kan sköta en revolver — och hvilken harristownbo kan inte det — ställer sina krafter till hans förfogande för att uppspåra den brottslige och befordra honom till sitt rättvisa straff.
Det hände en gång för icke så länge sedan, att en främling, som uppehöll sig i staden för att sälja patentmedicin — en medicin, som rönte strykande åtgång, då den till såväl smak som verkningar var förvillande lik konjak — råkade i ordväxling med en patient, som tagit en väl stor dosis af läkemedlet. Patienten, som var en hetlefrad herre, förde högra handen bakåt, med den naturliga påföljden, att han ögonblickligen blef nedskjuten. Bättre förekomma än förekommas, heter det ju.
Medicinmannen, som hade fullkomligt klart för sig den sannolika följden af skjutningen, tog sin tillflykt till hotellet, körde, med revolvern i hand, ut de innevarande, barrikaderade dörren, och sköt från fönstret utan åtskillnad på hvar och en, som kom inom skotthåll.
Ljudet af skotten hade naturligtvis väckt en del uppmärksamhet, och den tillgängliga styrkan mobiliserades hastigt. Sorgligt nog befann man sig midt uppe i boskapsmärkningen, då större delen af stadens manliga befolkning var ute på rancherna. Därför lyckades inte sheriffen anskaffa mera än tolf man, ehuru unge Collins, som nyss kommit till sta’n och ännu knappast räknades som riktig harristownbo, äfven inmönstrades.
Sheriffen förlade sin styrka bakom husen i närheten af hotellet, och höll sig passiv till mörkrets inbrott. Under denna tid växlades endast enstaka skott mellan de stridande parterna, och ingen skada åstadkoms å någondera sidan.
När det så mörknade delade sheriffen angreppsstyrkan i två afdelningar. Den ena, under hans eget befäl, skulle från de närliggande hustaken beskjuta hotellet, medan den andra, förd af borgmästaren, försiktigt avancerade för att sedan, med en enda, gemensam rusning söka spränga dörren och gripa missdådaren. När rusningen skedde, skulle sheriffen med sin eld hålla den belägrade från fönstret, och således hindra honom att beskjuta de anfallande.
Detta program följdes till punkt och pricka. Från hustaken skickade sheriffstyrkan ett sådant kulrägn mot hotellets fönster, att den stackars medicinmannen inte vågade visa en flik af sin eftertraktade lekamen. Borgmästarens afdelning avancerade icke desto mindre med den yttersta försiktighet tills den befann sig bakom hörnet af det hus, som låg midt emot hotellet. Sedan störtade den med ett indiantjut mot dörren, som snart gaf vika för angreppet.
Med ett ljudligt hurra, inträngde borgmästarens armé i byggnaden, medan sheriffens lagade sig ned från taken med en hastighet så beräknad, att man skulle hinna fram när faran var öfver, men dock icke för sent för att dela äran.
Men den ära, som fanns att dela, var så liten, att den knappast räckte till åt en, om än aldrig så anspråkslös. Fågeln var nämligen utflugen. Husets baksida, där hvarken dörr eller fönster fanns, hade man nämligen icke ansett det löna mödan att bevaka, och så hade karlen helt enkelt brutit loss ett par bräder ur väggen och gifvit sig af.
Där stod man nu, tolf stycken stora, starka präriepojkar, med en borgmästare och en sheriff bland sig till på köpet, och hade låtit en förbrytare slippa undan. Och orsaken till det hela var, att man inte tänkt på, att det, för en energisk karl, finnes möjligheter att gå fram öfverallt, äfven där inga dörrar finns.
Men det kunde repareras. Styrkan delades i patruller om två man, tre vakter utsattes, en vid hotellet, en vid järnvägsstationen och en vid banken. Borgmästaren, som upptagit mannens försvinnande som en personlig förolämpning, jagade på egen hand.
Unge Collins, som fått vakten vid hotellet på sin lott, tyckte att det kändes kusligt, när de öfriga försvunnit i mörkret. Han kände, såsom själf varande främling i staden, en viss sympati för den andre, som nu jagades som ett djur, därför att han gjort hvad hvar och en af de jaktifriga harristownborna utan minsta betänkande skulle ha gjordt själf, om han varit i samma situation. Collins var inte rädd precis, och hade beslutat att skjuta så fort han såg en skymt af den jagade, men anropade lika fullt den högste, att främlingen inte skulle ta vägen åt det hållet.
Då och då hörde han kamraternas rop, där de meddelade sig med hvarandra, och han tänkte på hur obetänksamt det var af dem att på detta sätt ge tillkänna hvar de voro.
Plötsligt närmade sig springande steg på andra sidan hotellet. Ett skott small, och borgmästarens röst hördes:
— Pass på, Collins, han kommer rundt hörnet.
Collins stod färdig och väntade. Sekunderna gingo långsamt, en efter en, och blefvo en half minut. Då skymtade i mörkret en person, som försiktigt kom smygande rundt husets ena hörn. Collins sköt ögonblickligen. Karlen slog ut med armarna och sjönk tillsamman, och med ett jubelskrän rusade Collins fram. Men när han lyste med en tändsticka på den skjutne, gick det en kall kåre utefter hans rygg. Den person, som låg framför honom var nämligen — Harristowns borgmästare.
Collins stod skräckslagen. Nu voro goda råd dyra. Han visste inte hvad han skulle taga sig till, och när en person kom smygande rundt byggnadens andra hörn, sköt han inte. Den andre gick fram till Collins, och lyste på honom. Vid tändstickans fladdrande sken, kände Collins igen medicinmannen. Denne blinkade ett tag med vänstra ögat. Collins förstod, och blinkade tillbaka. Tillsammans gingo de båda till borgmästarens och sheriffens hästar, som stodo bundna vid en påle där bredvid, svängde sig upp i hvar sin sadel, och lämnade oförtöfvadt staden.