SIGGE STRÖMBERG

PRÄRIELIF

PRÄRIELIF

SANNSAGOR och LÖGNHISTORIER
FRÅN VILDA VÄSTERN

AF
Sigge Strömberg

ÅHLÉN & ÅKERLUNDS FÖRLAG
GÖTEBORG

Pappersleverantör:
GRANHOLMS AKTIEBOLAG, GEMLA

GÖTEBORG 1909
ELANDERS BOKTRYCKERI A.-B.

Prärielif.

På fulla femtio mils omkrets från Harristown, fanns ingen vackrare flicka än Jessie Murray. Lång och ståtlig var hon, med hår, som glänste som guld i solskenet, och ett par djupa blå ögon under mörka ögonbryn. Och så hon satt till häst sedan! Det fanns inte en broncho i hela Syd-Dakota, som hon inte kunde få att lyda tygeln, inte ett »cowboy-trick», som hon inte kunde göra efter. När hon någon gång red in till Harristown, stod halfva stadens manliga befolkning i fönster och dörrar och bligade på hennes lackerade ridstöflar, och det var nog inte utan att en del af dem sett litet för djupt i de mörkblå ögonen.

Det var ju renodlat vanvett för »Broncho Bill» att tänka på en sådan flicka. Hon, dotter till en af de rikaste ranchmännen i Syd-Dakota, och han, en fattig »cowpuncher», som, mot den furstliga ersättningen af fyrtio dollars per månad, arbetade på en af hennes pappas rancher. Men han kunde helt enkelt inte låta bli. Han drömde om henne dygnet om. När han märkte John Murrays ungboskap, tänkte han endast på, att det »M», som han brände in, var en af hennes initialer, och när han satt i sadeln ute på prärien, tänkte han mer på hur han skulle kunna få John Murrays dotter än på att hålla reda på hans kor.

John Murray hade emellertid många cowboys men bara en dotter, och därför var det betydligt lättare för en af dem att komma ihåg henne, än för henne att komma ihåg en af dem. Hon vistades emellertid ganska mycket bland dem, när hon var hemma på ranchen, och var alltid glad och vänlig mot alla femtio. De beundrade henne på afstånd allesamman, men att någon gång få spänna åt hennes sadelgjord och få ett litet småleende i belöning var det största närmande de kunde hoppas på och följaktligen en favör, som de alla täflade om. Ett par gånger hade hon visserligen låtit Bill rida bredvid sig, därigenom ådragande honom alla hans kamraters afund, och en gång slog hon till och med till honom på skämt med ridspöt. Hela den natten låg han i gräset utanför hennes fönster, medan vilda, heta tankar brusade genom hans hjärna. Äfven på ett annat sätt behandlade hon honom olika än hans kamrater. Medan hon kallade dem vid deras dopnamn »Whisky Pete», »Gentleman John» och hvad de hette allt, så titulerades »Broncho Bill» alltid för mr Rogers. Det lät så främmande, och han tyckte inte om det, men Jenkins, bartendern i Johnsons krog i Harristown, sade att det var ett godt tecken, och han borde väl veta det, han, som varit ända i S:t Louis, tyckte Bill. Han var således nöjd och glad, och väntade att bättre tider skulle komma. Men då kom George i stället.

George var någon slags kusin till miss Jessie, och hade varit i Östern och studerat. Nu var han, enligt Bills förmodan, utstuderad, eftersom han kom dit ut till Syd-Dakota. Han hade kläder så fina, att ingen i Harristown med omnejd kunde förstå hur en karl ville ha sådant på sig, han hade blanklädersstöflar som ett fruntimmer, och små, små sporrar. Dessutom hade han en glasbit i ena ögat. Revolver hade han också, gudbevars, en liten förnicklad en utan en droppe olja på. Ingen af pojkarna kunde få klart för sig, att Jessie ville umgås med en karl, som misskötte sitt artilleri på det viset. Han red på ett gammalt, sedigt, brunt sto, som han kallade Rosalinda, men som Jenkins påstod heta Rosinante. Hvad Jenkins menade med det, voro dock pojkarna inte karlar till att begripa.

En sak till, som de inte kunde förstå, var hvad det var för tilldragande hos en sådan karl. Men miss Jessie tycktes förstå det, hon. När hon red ut var George alltid med. Red hon till Harristown gjorde han alltid sällskap, och när någon kom in i huset för att tala vid mr Murray, så kunde man vara viss på, att miss Jessie satt vid pianot och George hängde bredvid. Ja, »Arizona-Dick» hade till och med en gång hört henne kalla honom »Käre George!»

Att sådant där retade pojkarna är en sak, som faller af sig själf, men eftersom George var släkt med miss Jessie och John Murray, så ville ingen af dem gärna skjuta på honom utan att det blef alldeles nödvändigt. Det gällde således att bli af med honom på något annat sätt. Bill gick naturligtvis och väntade på tillfälle, och »allting kommer till den, som väntar» säger ett ordspråk, som de ha därute.

En dag stod Bill utanför huset och tittade på Georges Rosalinda, då miss Jessie kom ut på trappan. Hon nickade som vanligt vänligt åt honom och skickade en af de andra pojkarna till corralen för att hämta hennes häst. Hon skulle rida ut med George. Då fick Bill en idé! Han blef förvånad öfver, att han inte förut märkt hur lik Rosalinda var en af ranchens hästar, en halfvild broncho, som kallades Satan, och äfven gjorde skäl för sitt namn. Bill kände inte mer än tre människor och en neger, som kunde rida den hästen.

Gripen af ögonblickets ingifvelse kastade han sig på Rosalindas rygg och satte af ned till corralen. Det var endast ett par minuters arbete, att med ett lassokast fånga Satan och lägga Rosalindas fina sadel och gula remtyg på honom, och när han jämförde utseendet blef han säker på, att George inte skulle se någon skillnad. Satan var visserligen en hingst och något gröfre byggd, men han hoppades, att George skulle vara så upptagen af miss Jessie, att han inte skulle märka skillnaden. Sedan ledde Bill upp Satan till huset, och band honom vid pålen där Rosalinda stått.

Bill hade brådt en stund med att sammankalla så många af pojkarna som möjligt, så att när miss Jessie och George kommo ut, stod det en hel svärm på litet afstånd och väntade. George hjälpte först upp miss Jessie i sadeln och gick sedan fram till den förfalskade Rosalinda. Satan lade öronen bakåt och betraktade honom misstroget, men George satte foten i stigbygeln och slängde sig helt lugnt upp i sadeln. Satan stod stilla som gjuten i brons. George smackade på honom, men Satan rörde inte en muskel. Då blef George otålig och satte sina små sporrar i hästens sidor. Det blef för mycket för Satan. Pang! Med hufvudet mellan knäna och bakbenen rätt upp mot skyn gjorde han det grannaste »buckjump» någon kunde önska. George seglade i en lång, vid båge från hästryggen och försvann i det höga präriegräset. Olyckligtvis, sade pojkarna, kom han ned på skuldrorna, och bröt därför icke nacken af sig.

När de kommo fram till George, låg han på rygg i gräset och frågade om den yttersta domen verkligen anländt till sist, eller om det bara var jordbäfning.

— Ryck upp dig, George, sade miss Jessie. Det är bara gamla Rosalinda som kastat dig. Upp i sadeln igen, så rida vi.

När George fick klart för sig, att Rosalinda kastat honom, blef han arg. Han hade visst inte trott sin gamla märr om en så lömsk och neslig handling. Han steg upp ur gräset och linkade fram mot Satan. Så elegant som förut var han visserligen inte, glasbiten hade han tappat ur ögat och hans fina ridkostym var smutsig och trasig.

Miss Jessie skrattade tills tårarna trillade nedför hennes kinder.

— Upp igen, George! ropade hon. Upp i sadeln igen!

Men George såg litet nogare på sin Rosalinda den här gången!

— Det där är inte Rosalinda, sade han. Det är ju en hingst.

Miss Jessie kände genast igen honom.

— Det är ju Satan, sade hon. Men upp i sadeln ändå, George, du är väl inte rädd?

De ha sina fördomar där ute på prärien. Att en gröngöling inte kan rida en halfvild broncho är en naturlig sak, men präriepojkarna fordra, att han skall våga bestiga den om och om igen, så länge han orkar röra sig. Den, som inte vågar det, får intet anseende där, karlar utan kurage ha de ingen användning för.

Detta visste George, och han svarade:

— Rädd! N-n-nej l-långt ifrån, men han var dödsblek och knäna skälfde. Han hade redan satt foten i stigbygeln då Satan lade öronen bakåt, och han tog ned den igen.

— Jag bryr mig inte om det, sade han så vårdslöst som möjligt.

Miss Jessie gaf honom en föraktfull blick och vände sig mot cowboyshopen med ögon som blixtrade af vrede.

— Hvem af er har ställt till det här? frågade hon skarpt.

Broncho-Bill visste, att det inte tjänade något till att neka, så han steg fram.

— Jaså, det är ni, Bill Rogers. Er hade jag minst af alla trott om något sådant. Följ med in!

Hon vände honom tvärt ryggen och gick in, och han gick efter, kännande sig som en af världens störste syndare. Men hon hade åtminstone inte sagt mister Rogers, och det var ju alltid en tröst.

När de kommit in talade hon om för Bill hvad för en värdelös människa han var, så att han nästan önskade, att han hade väntat, tills George i tidens fullbordan blifvit hängd. När hon så grälat på honom en halftimma utan att han sagt ett ord, frågade hon hvad han hade att säga till sitt försvar.

— Jo, miss Jessie, svarade han, jag tänkte ... jag trodde ... att ni ...! sedan stockade det sig i halsen så att han inte fick fram ett enda ord.

Men miss Jessie förstod nog hvad han ämnat säga, ty hon blef röd som en ros i ansiktet. Så såg hon på honom med ett egendomligt uttryck i ögonen och sade:

— Bill Rogers, ni är en idiot! Gå och kom aldrig mer inför mina ögon.

Präriepojkarna äro just inte blödiga af sig, men när hon sade de orden, blef det en dimma framför hans ögon, och han kunde inte se någonting. Men när han sträckte ut armarna för att trefva sig fram till dörren, fann han till sin förvåning miss Jessie i dem, och hon hviskade:

— Åh, du store, käre, käre dumbom!

Den nya påskkostymen.

Seaburg stod utanför en skräddeributik vid Nicollet avenue, försjunken i funderingar. Det var en härlig aprildag, solen stod högt på himlen, framkallande den sedvanliga vårgrönskan såväl i stadens parker som på Seaburgs rock.

Just denna senare omständighet var det, som kom Seaburg att fundera. Han önskade nämligen en ny kostym till påsk. Denna del af saken var ingenting att fundera öfver, men det krångliga var, att Seaburg disponerade en obehagligt ringa del af Förenta Staternas nationalförmögenhet. Hans kredit var ännu mera obetydlig. Han var nämligen väl känd där i sta’n.

Men en ny kostym måste han ha till påsk. Hvarje amerikan med den allra minsta gnista själfaktning måste ha en ny kostym hvarje påsk. Seaburg var inte pretentiös, han kunde nog ha nöjt sig med sin gamla kostym, om den bara varit något så när snygg. Men fy tusan! Alla sömmarna höllo på med vårsprickningen, knapparna vajade på långa, smala trådar för de ljumma vindarna, och byxfransarna började strax nedom knät. No, damn it! Det var inte någon lämplig utstyrsel för en fri amerikansk gentleman. Därför var Seaburg på språng efter en bra och billig skräddare. Framför allt billig. Och sådana växa minsann inte på träd i Minneapolis.

Här tycktes han emellertid ha funnit hvad han sökte. På skylten stod nämligen med stora guldbokstäfver:

G. SCHIPKOWSKI,
Den store skräddaren!

Tillverkar Amerikas elegantaste kostymer.
På 24 timmar.

Från 15 Dollars till Högre Priser.

Beställ Er Kostym genast!

Och i fönstret lågo tygerna, ljusa, fina tyger i modärna mönster. »Kostymer efter mått, femton dollars!» stod det på en lapp på hvarje tygstycke. Femton dollars! Det var ungefär hvad Seaburg hade lust att lägga ned på en ny kostym. Hans privata förmögenhet uppgick till tjugufem. Femton dollars! Och så vackra tyger! Seaburg gick in.

Han mottogs af en ung man, hvars regelbundna drag tydligt visade, att han härstammade från Kanaan. Den unge mannen var mycket angenämt berörd af att få se Seaburg. Han bugade och smålog och vred händerna af förtjusning. Fick han visa min herre några tyger? Det här kanske? Högst elegant, smakfullt, vackert, verkligen vackert mönster. Sextiofem dollars för kostym efter mått. Nej tack, Seaburg ville ha en femtondollars kostym. Femton dollars?! No, by Gad! En femtondollars kostym? Aldrig i lifvet! Det kunde möjligen gå an för en vanlig dödlig, men en gentleman med Seaburgs ståtliga hållning, präktiga figur och distinguerade utseende kunde absolut inte visa sig i en sådan. Han komme att blamera sig.

Han tillkallade nu en annan anhängare af den mosaiska trosbekännelsen och talade om för honom, att denne gentleman värkligen på allvar funderat på att köpa en femtondollarskostym. Den nye herrn uttalade som sin åsikt, att det var omöjligt, otroligt och onaturligt, gentlemannen hade naturligtvis skämtat. Ha, ha, ha! Eller hur?

Då skämdes Seaburg och ljög, att han skämtat. Och judarna började prata. En i sänder och båda på en gång. Seaburg fick inte en syl i vädret. De argumenterade och visade tyger och viftade med händerna, så att Seaburg blef yr i mössan.

Tio minuter senare, stod Seaburg åter utanför skräddarbutiken vid Nicollet avenue och funderade. När han lyckats sortera sina tilltrasslade själsförmögenheter, kom han på det klara med, att han beställt en kostym för sextiofem dollars färdig om tjugufyra timmar, att betalas extra kontant. Femton dollars handpängar hade han betalt.

Sakta gick han uppåt avenyn. Gick in i en järnbod och köpte en sax för tjugu cents. Sen gick han hem för att klippa fransarna af sina byxor.

Seaburg uppträdde i knäbyxor under påsken.

En jordbäfning.

Solen satt som en stor glödande kula midt på himlahvalfvet, kastande sina lodräta strålar ned på präriens brunbrända gräs. Utanför mina, eller rättare »Harristown Tribunes», fönster låg gatan tom och öfvergifven i solskenet, endast en och annan stackare, iförd en bredskyggig sombrero, smög fram efter inre trottoarkanten, i ett fåfängt försök att sammansmälta med husradens smala skuggrand. Den öfverhettade atmosfären gick i vågor utanför moskitonätet och rummet var kvaft och stekande. Termometern visade 102 grader Fahrenheit i solen och jämt 10 grader mindre i skuggan. Almanackan visade rötmånad.

Jag satt vid fönstret, klädd i en dräkt som i ett mera konventionellt land och d:o temperatur skulle värkat nästan oanständig. Den bestod nämligen uteslutande af skjorta och byxor, ett par tygskor och en cigarr. »Henry Clay Havana puros especiales», made in Virginia, fifty cents a dozen. Framför mig på bordet låg en hög långa pappersremsor, men min blick sökte sig med förkärlek från arbetet och åt det håll där apotekets fönster låg. Där syntes nämligen genom moskitonätet ett anslag med den ljufliga inskriften: »Icecreamsoda, 5 cents».

Jag var nära att falla för frestelsen att gå dit, när sättaren öppnade dörren, och begärde »mer manuskript». Den möjligheten är inte utesluten att jag vid detta tillfälle i någon mån syndade mot andra budet, men sättaren fick i alla fall en del klipp, och afseglade med den hugnesamma underrättelsen att det fattades två spalter.

Två spalter! Hvar innerst skulle jag ta dem från? I det här fördömda hålet hände ju ingenting, och brodera mera på det där lilla dubbelmordet i förgår gick inte an. Vår publik nöjde sig inte med så hvardagliga händelser. Den ville ha något som rafflade, ungefär som whisky och petroleum. I den här värmen skulle man tycka att någon lokförare kunde stå och slöa till så att tåget barkade åt Hades, men å andra sidan, i en sådan här terräng där rälsen lågo som två paralella, raka, blanka streck utan en aning af en kurva på hundra mil kunde gärna en hel tågbetjäning sofva utan fara. Och dubbelspår fanns det också, så att sammanstötning var utesluten. Ingen hjälp att vänta från det hållet således.

Min blick föll på barometern, som hängde där som ett stort stirrande öga på väggen. Jag såg hur stålvisaren hade sjunkit ett par grader och började ofrivilligt fundera på om den skulle vara tillmötesgående nog att sjunka ned till cyklon. Eller rent af till jordbäfning. En jordbäfning. Åh, herre Gud, hvilken lycka i dessa bistra tider.

Just då kom idén! Som en magnesiumblixt lyste den upp alla hjärnans vrår och skrymslen, och nästa ögonblick började pennan löpa öfver papperet. En lång stund höll den på och när jag lade ned den, kunde jag med nöje konstatera att jag hade en verkligt rafflande »nyhet» att bjuda de goda Harristownborna. Så här började artikeln:

EXTRA
JORDBÄFNING I COLUMBIA.

WASHINGTON I RUINER.

Fasansfulla scener.

Syd-Dakotarepresentantens lysande mod.

Därefter kom ett hårresande »telegram» om en förfärlig olycka som drabbat förbundshufvudstaden. Midt under en af kongressens nattsittningar hade en våldsam jordbäfning lagt Washington i ruiner. Se här ett par brottstycken:

— Under massornas fasansfulla skrän störtar kapitoliets marmortorn belyst af den ur jordens inre uppflammande elden, samman, under sina ruiner begrafvande egendom för flera millioner dollars, samt äfven ett stort antal människor.

— Det fordom så stolta Hvita huset var nu ett enda väldigt bål. Vettskrämda sprungo alla omkring utan att veta hvad de skulle företaga sig. Endast Syd-Dakotas representant Hon. W. J. Smiles behöll fattningen. Lugn stod han midt i det flammande bålet omhvärfd af ett större antal fräsande lågor. Hans stämma klang som en metallklocka genom skränet och öfverröstade med största lätthet lågornas dån och de till det demokratiska partiet hörande kongressmedlemmarnas vettskrämda klagoskri. När ingen vågade åtlyda mr Smiles order räddade han egenhändigt 698 personer, däribland president Roosevelt, ur ruinerna.

Roosevelt skakade vid detta tillfälle mr Smiles hand och sade: Jag har alltid vetat, att min efterträdare skulle komma från Syd-Dakota.

Telegrammet åstadkom fullkomlig sensation i Harristown. Tidningens lösnummerupplaga satte med lätthet rekord, och hvarenda Harristownbo upprepade med stolthet presidentens ord, som om de gällt honom personligen. Både krogarna och deras kunder voro fullare än vanligt den kvällen, och faroborden voro öfvergifna. Ingen hade tid att ägna sig åt annat än resonnemang om den stora olyckan, Smiles tapperhet och Teddys ord.

För min del satt jag inne i mitt rum i sällskap med en bulldogg och en Smith & Wesson af grof kaliber, ty ett antal af stadens demokratiska valmän stodo utanför och väntade på att få tala ett par ord med mig.

En synd leder till en annan, och dagen därpå serverades Harristownborna en massa detaljer från den stora naturrevolutionen. Smiles’ tapperhet utmålades i ännu mera lysande färger och presidentens yttrande blef så till vida ändrat, att han sagt: »västra Syd-Dakota». Jublet steg därför ännu högre, och stadens demokratiska valmän ilsknade till allt mera, ty de demokratiska representanterna i kongressen hade, enligt vårt nya »telegram», samt och synnerligen uppfört sig som rena backharar, där de inte rent af deltagit i slöddrets plundring af de rasade husen.

Sedan »Demokratiska föreningens» ordförande, som sökte få ett personligt samtal med mig, afstått en del af muskulaturen å sin vänstra vad åt bulldoggen, och sekreteraren, som tittade in genom mitt fönster, råkat komma i skottlinien för min Smith & Wesson, och hastigt aflidit af blyförgiftning, lugnade sig dock oppositionspartiet betydligt.

Tredje dagen kom en ny artikel, men då hade intresset redan mattats något och faroborden började återfå sin gamla kundkrets.

Fjärde dagen hade man annat att tala om, och ett påstående att jordbäfningen var anstiftad af de demokratiska kongressmännen hade intet annat resultat än att Dem. fören. skattmästare bakvägen inträdde i vår redaktionslokal, hvarifrån han sedermera bortfördes af änkan.

Då insågo vi att tiden var inne att blåsa stoppsignal, ty det är en tidningsmans första plikt att taga hänsyn till publikens smak och inte servera den annat än den vill ha. Som en skandal ägt rum icke långt från Harristown beslöts därför att utnyttja detta värdefulla material, i synnerhet som vi hade en porträttkliché af Pizarro och en af Katarina Jagellonica, som med fördel i detta fall kunde användas till att representera hufvudpersonerna i skandalen. Alltså skulle jordbäfningshistorien bringas ur vägen, och detta skedde genom att i nedre hörnet på sista sidan införa följande notis:

En ung mans väg.

Aftonrodnaden färgade horisonten blodröd, bådande västerns korta skymning, när Joe Sturm red genom det långa gräset mot Harristown. En lätt bris svepte öfver prärien, förande med sig ljudet af banjos och tam-tams och refrängen af den senaste slagdängan från danslokalen i stadens utkant. Det höga gräset böljade som en sakta dyning för vinden och härmfågelns sång hördes från en liten plantering i närheten af staden. Ponyns oskodda hofvar trummade i rask takt mot marken och Joe satt som i en gunga under den mjuka galoppen. Men han såg dyster och fundersam ut. Hvarken banjons darrande toner eller aftonrodnadens röda flammor, som lyste med den underbara prakt, som den endast i dessa trakter kan ernå, förmådde ens för ett ögonblick fängsla hans uppmärksamhet.

När en ung, kraftig ranchman hunnit till detta stadium, behöfver man vanligen icke hysa det allra ringaste tvifvel om orsaken. Det är i regel någon mörkögd präriens tärna, som trampat, eller låtsats trampa, hans unga, heta hjärta under sin högvristade fot, och i hvilket fall är resultatet en ung man, som icke tror sig kunna lefva längre. Ibland händer det äfven att en Colt blandar sig i leken om hon låter sina vackra ögon le mot någon annan.

Joe var icke något undantag från denna regel. Han var nämligen kär öfver öronen i Nellie Evans, den vackraste flickan i Harristown i Joes tycke, »en liten sötunge» i andras, och fastän den senare beteckningen var väl berättigad, hade dock »en liten satunge» varit mera på sin plats. Ty en satunge var hon verkligen, Nellie Evans, full af upptåg och rackartyg, hetblodig som få. Det var just på grund af hennes heta blod som Joe såg dyster ut. Han hade, som många andra unga män råkat skämta litet för mycket med en flicka från en af rancherna, Nellie fick höra talas om det, och strax var det färdigt. Joe var naturligtvis stolt han också och på det sättet kom det till, att han en vacker dag fann sig ridande från staden som en i högst obehaglig grad »fri ung man».

Inte ville han ens för sig själf erkänna att han var ledsen öfver historien. Visst inte! Något sådant skulle aldrig kunna falla honom in, men det hade inte hindrat, att han, allt sedan det där hände, varit butter och tvär mot de öfriga pojkarna, och därigenom varit den direkta orsaken till en massa försyndelser ifråga om svordom och sådant. In till Harristown red han lika ofta som förut, enligt egen, mycket betviflad uppgift för att uträtta ärenden, men i regel hann han aldrig längre än till Johnsons saloon. Där blef han stående vid fönstret spejande uppåt gatan, men naturligtvis utan den ringaste bitanke på att Nellie möjligen skulle komma den vägen.

Till Johnsons saloon styrde han också nu sin kosa, när han, just som skymningens blå slöja sänkte sig öfver staden, red in i Harristown. Han kastade sig ur sadeln och steg med klirrande sporrar in i den ljusa lokalen, där han genast hälsades af ett:

— Hallå, Joe! från Jenkins, saloonens vidtbereste bartender.

— God afton, Jim! svarade Joe mörkt. — En whisky and soda.

En grogg af det starkaste slaget slungades på sekunden upp på disken, och Jim Jenkins, som nog hade en hum om huru det stod till, började med några diplomatiska ord om kvinnans falskhet. Gällde det att hyfla på kvinnan, så nog var Joe med, och pratet och groggen i samverkan tinade snart upp honom, så att han öppnade sitt hjärta för den diplomatiske Jim och talade om hela sitt lidandes historia för honom.

Just då gick Jim bort för att blanda en cocktail åt en kund och Joe blef stående ensam vid disken stirrande ut i mörkret och lyssnande till biljardbollarnas klirr i rummet innanför. En rökig fotogénlampa spred en tveksam ljuscirkel ut på gatan, och Joe betraktade de passerande, som då och då skönjdes genom moskitonätet. Som lefvande skuggor skymtade de förbi, kommande från mörkret på den ena sidan, syntes ett ögonblick i det svaga ljuset, och försvunno sedan åter i mörkret vid ljuscirkelns andra kant. Joe, som för närvarande var kär och alltså romantisk, stod och fantiserade och tyckte att de sågo ut som skuggor från en annan värld. Plötsligt sprang han upp med ett »Damn!» Förbi fönstret gick ett ungt par, en ståtlig ung ranchman, och hon med den slanka figuren och den eleganta hållningen — Nellie.

Ett ögonblick stod han obeslutsam med handen på revolverfickan, skulle han — — eller skulle han inte — —? Han tvekade en minut, tog så ett steg mot dörren men hejdades af Jims hand, som lades på hans axel, och Jims röst som framställde en förfrågan om han inte möjligen skulle kunna ta sitt visserligen obetydliga men dock befintliga förnuft till fånga, endast därför att han råkat bli kär.

— Jag såg dem också, — sade Jim. — Och inte rusar jag upp och svär för det! Kom så skola vi resonnera om saken, vi skola nog rätta till den skall du se. Du känner mig.

Och Joe följde med tillbaka till disken, ty han, liksom Harristown i öfrigt, hade ett stort förtroende till Jims förmåga att reda ut kvistiga fall af samma slag som detta. Själf ansåg Jim sig vara en synnerligen farlig fruntimmerskarl, som lekande lätt kunde styra det bångstyriga väsen, som kallas kvinnan.

Han tog nu hand om den mera oerfarne Joe, beskref för honom kvinnans konstruktion och höll sedan en kort föreläsning i den sköna och svåra konsten att handtera henne.

— Håll dig bara på styfva linan, gosse, — sade Jim. — Krusa bara inte flickebarnet och kurtisera en annan vacker unge, så blir hon förbaskad och ger sig den på att slå den andra ur brädet, och då har du henne som i en liten ask. Skjutjärnet bör du låta hvila i frid, om du inte är särdeles god vän med sheriffen. I annat fall får du ju resa bort på ett halfår och när du kommer igen har hon troligen varit gift med en annan i fyra månader. Nu är det, som du vet, dans i kväll där borta i danshallen och känner jag Nell rätt så går hon dit och tar karlen med sig. Du skall gå dit också. Sök upp den vackraste tös i lokalen, flirta och dansa med henne, och ge Nell tusan. Hälsa på henne skall du naturligtvis, och ett par likgiltiga ord kan du också växla med henne, om din själsfrid så kräfver, men inga af de där fåraktiga blickarna som du lagt dig till med på sista tiden. När hon sedan af sig själf närmar sig dig, tar du emot henne som en vanlig bekant, försöker få henne för dig själf på något ställe där ni kunna vara ostörda och där — — — Innan hon fått klart för sig hvad det är frågan om, tar du tag i henne, kysser henne och kallar henne en massa sådana där idiotiska namn, som ni förälskade bruka använda. Det kallas att ta dem med storm och det kan ingen flicka stå emot, — slutade Jim sin föreläsning.

Joe var egentligen inte anlagd åt det där mera slipade hållet, men han hade, som sagt, ett obegränsat förtroende för Jim, och kände på sig att rådet var godt.

En stund därefter befann sig Joe utanför danslokalen. Ljudet af en banjo, sekunderat af ett skrälligt piano, som på något underbart sätt förirrat sig ut i ödemarken, och skrapandet af många fötter sade honom, att dansen var i full gång. Joe väntade tills dansen var slut, och steg sedan in i rummet. Rundt sidorna på väggfasta bänkar sutto de dansande, parvis eller i kotterier pratade och skrattande medan de hvilade sig efter dansen. Nellie var mycket riktigt där. Hon satt bredvid långe Fred Morrison och Joe lade märke till att hon rodnade litet när han hälsade. När han i detsamma upptäckte vackra Annie Stade på andra sidan rummet, skred han med sporrars klang och en väldig krigares skick tvärs öfver till henne.

Ödet hade utrustat Joe med en atletisk kropp, ett par intelligenta ögon och så »stiliga» bruna mustascher, som någon flicka kunde utrusta sina drömmars ideal med, så att man kan inte undra på, att vackra Annie tog emot honom med sitt allra vackraste leende, och så begynte Joe sin kampanj. Han kurtiserade vackra Annie på ett sätt som ställde alla hennes öfriga beundrare i skuggan och för honom själf vann en obestridlig framgång. Hans ögon sade ord, som munnen inte uttalade, och när de dansade sin two-step, tryckte kanske hans arm något hårdare än nödvändigt kring hennes midja.

Då och då observerade han Nellie och fann till sin förvåning att hon inte tycktes komma i håg att han var där. Han hade haft den barnafromma önskningen, att hon skulle bli ledsen och mulna till och så småningom söka närma sig honom, men hon tycktes inte alls ha någon lust åt det hållet. I stället flirtade hon vildt med Fred, och då Joe en gång passerade henne, och frågade hur hon mådde, fick han till svar ett likgiltigt: »Tack, mycket bra.» Sedan vände hon sig genast åter till Fred.

En dylik tingens ordning behagade icke Joe. Han blef irriterad och gick ut för att fundera på saken. Öfver honom hvälfde sig himlen som en ofantlig glasruta med miljarder blanka punkter. Ett sällskap moskiter, som höllo bal utanför danslokalen, upptäckte honom, och grepo genast detta glänsande tillfälle att få bjuda sina damer på en liten förfriskning, men han märkte dem ej. Han tänkte. Hvarför skulle hon, som Jim hade sagt, dragas till honom om han visade sig likgiltig? Därför att hon innerst inne höll af honom trots allt. Hvarför kom hon inte nu då? Därför att hon inte höll af honom. Han hade det klart för sig nu. Hon brydde sig inte om honom ... inte alls ... inte alls ... Därför var det! Det hade han dock inte tänkt sig. Han hade hela tiden trott, att det blott var en tillfällig misstämning och att allt skulle bli bra igen mellan dem. Men nu var det slut! Nu visste han det! Hon brydde sig inte om honom nu. Det bultade i hans tinningar och han började gå. Bort från staden, utöfver prärien, hvart som hälst blott han kom bort härifrån.

Det gnisslade i danshallens dörr. Joe vände sig om, och såg den välkända, smärta figuren afteckna sig mot ljuset därinne. Joe drog fram sin Colt ur fickan och smekte den. »The Cowboys friend» hade fabrikanten kallat den, nu skulle han pröfva om icke den vännen var trognare än den, som stod i dörren därborta. Ett skott ur mörkret, och långe Fred skulle sjunka samman; sedan kanske ännu ett och Nellie skulle få sörja dem båda — om hon ens sörjde någon af dem.

Men långe Fred kom inte. Ensam steg Nellie ut genom dörren, och gick nedåt gatan. Joe stoppade, halft skamsen, ned vapnet, och följde ofrivilligt efter. Han närmade sig mer och mer, och just när hon lade handen på trädgårdsgrinden utanför sin fars hus, hann han henne.

— God afton, Nell — hälsade han.

— God afton, Joe, — blef svaret.

Nu var han fast. Hvad i herrans namn skulle han svänga ihop som skäl för att han följt henne? En sekund våndades han, sedan kom Nellie själf till hjälp.

— Du ville säga god natt, Joe, eller hur, — frågade hon.

— Ja ... ja visst, — stammade Joe, som egentligen tänkt sig något helt annat.

— God natt då, — fortsatte hon. — Och lycka till!

— Lycka till hvad? — frågade Joe hett, utan att upptäcka det spår af svartsjuka, som låg i hennes ord.

— Man brukar alltid lyckönska nyförlofvat folk, — förklarade flickan, — och det sägs, att du snart skall gifta dig med Annie Stade. Det är en mycket vacker flicka!

— Mycket! — var allt hvad Joe kunde framstamma, öfverraskad som han var af den oväntade underrättelsen om sitt eget förestående bröllop.

— Jag skall för öfrigt snart följa exemplet, — pratade Nellie på. Det blir förstås Fred Morrison, och det skall inte dröja länge.

— När? När? — utropade stackars Joe häftigt, med högra handen trefvande efter sin trogne Colt.

— På samma gång som du, svarade hon med ett egendomligt leende. — God natt Joe! — och hon räckte honom handen. Han tog den och tryckte den sakta när han såg uttrycket i hennes ögon.

— Nell! — hviskade han, och drog henne till sig. — Nell!

Jimson.

Jag har en bekant, som heter Jimson, och jag erkänner gärna, att han inte är den mest eftersträfvansvärda af mina bekanta. Snarare tvärtom. Endast det faktum, att Jimson är infödd Chicagobo, bör ju för människokännaren vara tillräckligt, men när jag påpekar att Jimson är den otrefligaste människa i Chicago, och dessutom patentmedicinagent, så bör hvar och en förstå, att han är inkarnationen af allt otrefligt.

Hans sätt är ytterst vinnande. Men vinsten tillfaller undantagslöst honom själf. Om man vill vara i fred någon gång så kan man vara viss om att träffa Jimson. På de mest undangömda gator, i de minst besökta lokaler stöter man ovillkorligen ihop med honom, om man bara önskar att man inte skulle göra det. Det är inte lönt att söka komma undan. Han tränger sig på en, bjuder sig själf på sprit på en annans bekostnad, och underhåller en med prat om sig själf och sina släktingar, företrädesvis uppehållande sig vid deras sjukdomar och åkommor, som han naturligtvis botat med sin patentmedicin. När man ändtligen lyckas bli af med honom, säljer han patentmedicin till en och lånar, som en afslutning på det hela, pängar på långlån. Det tjänar till ingenting att neka, ty han hypnotiserar en vanlig, hygglig människa som urskogens boa constrictor den lille kanariefågeln, så att man måste köpa eller punga ut. Oftast båda.

En rägnig kväll för en tid sedan, kom jag vandrande Dearborn street på väg hem. Jag var trött efter dagens arbete, och ville hälst vara i fred, men som jag ansåg att en cocktail var nödvändig för mitt välbefinnande gick jag in på en saloon. Framme vid baren stod Jimson. Jag sökte försvinna så obemärkt som möjligt, men hans skarpa öga hade upptäckt mig och han rusade emot mig med den angenämaste öfverraskning präglad i sina manliga drag. I ett nu hade han fått mig fram till disken och rekvirerat whisky på min bekostnad. Att han pratade behöfver icke sägas.

I öfver två timmar underhöll han mig med detaljerade beskrifningar öfver de underbara kurer han lyckats åstadkomma med sin patentmedicin. Synnerlig uppmärksamhet ägnade han sin framlidna fasters magsyra, hvilken han betecknade som en ovanligt anmärkningsvärd sådan, men som han dock utan tvifvel skulle ha lyckats häfva om icke den olyckliga fasterns lifstråd under behandlingen hastigt afklippts. När han till slut under ett outsägligt kort ögonblick höll upp för att hämta andan, sade jag skyndsamt »adjö», och aflägsnade mig från lokalen — i sällskap med Jimson. Han följde nämligen med. Gatan låg tom och tyst, och jag skyndade på så fort som möjligt för att bli af med honom, men han höll med berömvärd energi jämna steg och underhöll mig fortfarande med samma intressanta ämne.

Ändtligen kommo vi till spårvägslinien, och stannade för att invänta vagnen. Jimson tystnade.

Jag visste, hvad som komma skulle, och beslöt, att hällre förekomma än förekommas. Drog alltså upp revolvern, riktade den med fast hand mot Jimsons hufvud, talade och sade:

— Jimson! Hela denna kväll har du påtvingat mig ditt vedervärdiga sällskap. I två timmars tid har du plågat mig med din framlidna fasters magsyra, som dock borde plåga endast henne, och icke ens henne, ty hon är framliden. Mitt tålamod är nu slut, Jimson. Du har drifvit mig till vansinnets brant. Ett ord till, och du är dödens!

Jimson betraktade mig lugnt. — Vansinne, sa’ han. Inte värre! Det botar jag ledigt med Killmequick patentmedicin, som jag representerar. Botar allt, från böldpäst till kartnaglar, en dollar flaskan, sex för fem dollars. Gif mig en femdollar, så skickar jag dig ett halfdussin i morgon bittida, och — medan du har plånboken uppe, så kan du gärna låna mig en tia på ett par da’r.

Jag återkom till medvetande tre dagar senare på Chicago City Hospital.

Franskan.

Det kan icke förnekas, att det var ett ganska spirituellt lag, som höll till uppe i de två små rummen vid Chicago avenue. Det var Willy, skalden, som jämte mig hyrde rummen, Johnny, den förhoppningsfulle novellisten, Charley, innehafvare af en briljant tenor och åtskilliga mindre betydande partier vid Metropolitan Opera — det senare dock endast sporadiskt — Freddie, tecknare för ett »magazine» och ett par till i samma genre. Samt Andersson.

Andersson hörde ju egentligen icke till laget, och hans popularitet var icke alltför stor, ty naturen hade varit njugg mot honom, när hon utdelade goda egenskaper. Han var alltid ytterst vårdadt klädd, väl manikyrad och pomaderad samt hade små, uppvridna, svärtade mustascher. Som han därtill hatade poker, flickor och sprit och regelbundet gick i kyrkan, är det icke svårt att förstå, att han föga passade för sällskapet. Ingen af oss kände hans yrke, men han ansågs vara i ovanligt hög grad behäftad med denna världens goda, en sak, som han dock aldrig ville höra talas om, i synnerhet när vi hade ondt om sekiner. Detta inträffade för öfrigt icke alltför sällan, ty dollarn har en egendomlig förmåga att rulla lätt.

Hur futtig naturen än varit mot honom, så hade hon dock gifvit honom en talang. Den, att alltid komma olägligt. När pokern var i full gång, potten stor och man som bäst var upptagen med ett fåfängt försök att få »Royal Flush» — ett råd inom parentes: Försök aldrig att få »Royal Flush!» Det går inte! — så kunde man vara viss om att få höra Anderssons svaga, outsägligt milda knackning på dörren i det mest spännande ögonblicket, och när stämningen var hög och historierna började bli fräna, fick man alltid se hans »shocked» uppsyn i dörröppningen. Vi älskade honom således icke, men som han alltid uppförde sig hyggligt, blef han tolererad, ty vi voro gentlemän och ville icke slänga ut någon utan laga skäl.

Men om vi icke älskade Andersson, fanns det en annan person, som i så mycket högre mått åtnjöt vårt gillande. Nere vid hörnet af Sjuttonde gatan och Trettonde avenyen låg nämligen en liten, men förstklassig, fransk restaurant där vi i regel intogo våra måltider, när våra finanser, öfver hufvud taget, tilläto några måltider alls. Andersson, som var inackorderad i maten på ett bättre »boardinghouse» med familjelif, besökte »Restaurant Francaise» endast när han var i vårt sällskap. På denna restaurant serverade en liten fransyska, en förtjusande sjuttonåring med sammetsbruna ögon, smidig och mjuk i rörelserna som en panter på rof. Som vi alla vid ett eller annat tillfälle bott i omöblerad vindskupa på Montmartre, intresserade den lilla fransyskan oss till att börja med hufvudsakligen för sin nationalitets skull, men detta intresse hade snart nog urartat så, att vi inom kort allesamman drömde dagdrömmar om de där bruna ögonen. Andersson ensam gick skottfri, och så var han också den ende, som aldrig hugnades med en blick eller ett leende från »la petite Jeannette» eller »Franskan» som vi, för korthetens skull, kallade henne.

Behöfver jag nämna, att konkurrensen om hennes ynnest under sådana omständigheter var mördande, och att ansökningarna om att få följa henne hem om kvällarna eller bjuda henne ut, när hon var ledig, inkommo i sådan mängd, att minst åttio procent blefvo refuserade? »Franskan» delade emellertid sin ynnest och sina småleenden lika mellan oss alla, så att än den ene, än den andre sväfvade högt på hoppets vingar eller störtade ned i misströstans svarta djup.

En eftermiddag satt jag i restauranten vid min kaffekopp sysselsatt med att kontemplativt betrakta rökringarne från min cigarett, då Jeannette kom trippande fram till mitt bord för att prata bort en ledig stund. Jag frågade, om jag fick följa henne hem sedan på aftonen.

— Åh, i kväll är jag ledig redan klockan sju, svarade hon, och fortsatte sedan med nedslagen min, men jag har måst lofva monsieur Charles att få göra mig sällskap.

Jag blef emellertid endast delvis besviken, ty jag hade väntat mig något dylikt.

— Härligt väder i dag, fortsatte »la petite», det skulle vara trefligt att få en liten promenad.

— När träffas vi? frågade jag.

— Om ni hämtar mig half nio, så — — Och var punktlig, smålog hon och gick med en nick sin väg.

På slaget half nio infann jag mig i Jeannettes bostad, och fann henne redan färdig, fick mitt välförtjänta beröm för punktlighet och promenerade i »Franskans» sällskap nedåt staden. Kvällen gick hastigt. Ett kort varietébesök, »icecreamsoda» i en grekisk fruktaffär, och när mörkret sänkt sig öfver staden gingo vi ut i Central Park och beundrade månskenet, som silade ned genom trädkronorna. I den omgifningen fördes samtalet snart in på rätta vägen, blickarne ur de, nu fuktiga, bruna ögonen gjorde verkan och — — alltnog, jag kunde snart konstatera, att jag, trots konkurrensen, prickat ut de andra aspiranterna till den lilla Jeannettes oskuldsfulla hjärta.

— Men håll tyst med det så länge! voro hennes afskedsord den kvällen, och jag följde dem noggrannt. Icke ens porträttet och hårlocken, som lågo omsorgsfullt inlagda i min plånboks säkraste fack, fingo profaneras af obehöriga blickar.

En vecka förgick. En vecka af lycka och svärmeri, af enstaka, förtjusande tête-à-têter och med oerhörd risk snattade blixtkyssar i restaurationslokalen. Sedan hände något!

En kväll sutto vi samlade uppe på rummen vid Chicago avenue, pratande vid vår aftongrogg. Samtalet rörde sig om vårt arbete, och jag småsvor öfver min temporära brist på idéer, då Willy talade och sade:

— Jag behöfver aldrig lida brist på idéer — numera. Jag tar bara fram det här, så blir jag genast inspirerad. Han drog fram ett fotografi ur fickan och kastade en oändligt öm blick på det.

Ett stilla kallgrin gick genom rummet, och jag frågade:

— Une femme, n’est-ce pas?

— Det är rätt, svarade Willy. Håll du dig till franskan, det gör jag.

En förfärlig misstanke vaknade i mitt inre och den besannades ögonblickligen, när Willy vände på kortet och de sammetsbruna ögonen mötte min häpna blick. Jag kände ett stygn tvärs genom hjärtat, och den nyborna, dittills som evig ansedda kärleken, slocknade som en gnista i oceanen. Den ersattes dock till fullo af nöjet att se Willys stolta leende frysa till is, när jag ur min plånboks säkraste fack plockade fram ett likadant fotografi plus en hårlock.

Det blef dödstyst i rummet, och spänningen, när äfven Charley började trefva i sin innerficka, var minst sagt förfärlig. Riktigt, äfven han hade ett foto med tillhörande hårlock. Sedan tog Johnny vid, så Freddie, och under graflik tystnad producerade man efter man hvar sitt bevis på att lilla Jeannette var född i Paris, och förstod att dela sin kärlek rättvist. När alla kort och lockar lågo på bordet, tog vårt sinne för humor ut sin rätt, och vi förenade oss i en förlösande skrattsalfva.

Medan Freddie hvisslade »Quand l’amour meurt», arbetade Willys hjärna, och när konsertgifvaren tystnat, och väntade på bifallsstormen, slog han näfven i bordet så att glasen hoppade, begärde »silentium» och höll följande tal:

— Mina herrar! Tillåt mig säga tusan dj-r! Jag anser nämligen att omständigheterna påkalla något sådant. Vi, ett halft dussin kosmopoliter och erfarna karlar, ha blifvit lurade af en sjuttonårig fransk flickunge. Vi skämmas dock icke däröfver, ty därtill ha vi ingen orsak, icke heller gräma vi oss, ty det är alltid en »experience». Dock böra vi inlägga en kraftig protest mot denna unga dams tillvägagångssätt. Vi gå som vanligt till restauranten i kväll. Vi uppföra oss som vanligt mot flickan, prata och skämta med henne som vi bruka, men när vi gå, lämnar hvar och en af oss det porträtt och den hårlock han fått, under tallriken. Än mer! Vi fortsätta att besöka restauranten som förut, uppföra oss som om ingenting händt, och alludera aldrig på det timade. Detta är det enda sättet att draga oss ur spelet med heder. Gå ni med på det? Jag anser frågan med enhälligt »ja» besvarad. I alla fall böra vi erkänna, att det var fördömt bra gjort af henne. Franskans skål!

Sedan skålen druckits i botten, tillade han tankfullt:

— Jag antar, att alla förlofningarna få anses uppslagna nu.

I sluten trupp tågade vi till restauranten, och slogo oss ned vid vårt vanliga bord. Madame själf betjänade oss, och hon såg mycket nervös ut.

— Ah, messieurs! sade hon, c’est horrible. Jeannette har rest, sprungit sin väg, rymt.

— Rymt?! kom det från oss i en förvånad kör.

— Oui! Rymt! Med er vän monsieur Andersson, som alltid brukade besöka henne om morgnarna, långt innan herrarna intogo sin frukost.

En flugas surrande mot fönstret var allt som hördes under några ögonblick. Så bröt Charley tystnaden:

— Det är rätt åt henne! sade han, och vi instämde med ett andäktigt: »Amen!»

Endast Willy instämde icke.

— Stackars tusan! sade han.

Men om han menade Jeannette eller Andersson har jag aldrig fått riktigt klart för mig.