Charleys sista kärlek.
När jag en eftermiddag kom in i mitt rum, fann jag Charley där före mig. Han satt i min bekvämaste hvilstol, med fötterna på mitt bästa bord, drickande min whisky och rökande en af de havana puros, som jag, i ett tillfälligt moment af välstånd, lagt mig till med. Han tog inte den allra ringaste notis om mitt högljudt uttalade missnöje, utan slog helt lugnt upp en ny whisky, exproprierade en ny cigarr och satt sedan tyst, med beslöjad blick stirrande ut i fjärran.
För mig, som kände Charley, var det inte svårt att förstå, att något var å färde, därför slängde jag mig i ett soffhörn, de nedre extremiteterna öfver en stolkarm, lagade till en grogg och frågade:
— Well, hur är det fatt?
Intet svar.
Charleys blick stirrade lika drömmande bort mot ett aflägset fjärran, i detta fall husväggen midt emot. Jag började bli orolig.
— Är du sjuk, Charley, eller hvad tusan är det med dig? Skall jag skicka efter läkare?
Charley steg upp, fäste på mig en på samma gång drömmande och föraktfull blick, gjorde stora gesten och sade med af känsla vibrerande stämma:
— Nej, jag är inte sjuk. Jag är kär!
Jag blef genast betydligt lugnad, ty denna åkomma var icke ovanlig hos Charley, och hade alltid hittills visat sig vara af ofarlig och hastigt öfvergående natur.
— Jaså, inte annat! sade jag därför utan synnerlig öfverraskning. Hvad är det för en den här gången?
Charley blef passionerad.
— Den enda, den sista, den första jag verkligen älskat med hela mitt unga hjärtas heta glöd. Den fagraste, den renaste, den skäraste varelse jorden frambrakt. En ros, en — en — —
— En ängel, föreslog jag.
— Drag åt helsicke! En — en — — jag kan icke likna henne vid något, ty hon är oförliknelig.
— När jag tänker noga efter, vill jag påminna mig, att jag vid ett eller annat föregående tillfälle hört dig nämna om ett fruntimmer med samma signalement, tillät jag mig att anmärka.
— Jag har aldrig förr älskat någon så, svarade Charley häftigt.
— Än Maggie då? frågade jag. Henne sa du precis detsamma om för en tid sedan, och Adelaide och Muriel och Winnie och — —
— Tig människa! När känslans förtärande glöd flammar i mitt bröst, så bör väl jag själf vara den, som bäst förstår att bedöma dess intensitet.
— Well, som du vill. Men säg mig då, hvad heter änglabarnet? Det tycker jag, att du i alla fall kan tala om för mig, jag lofvar att jag inte skall gå och slå dig ur brädet.
— Försök! sade Charley och såg hånfull ut, tog ett par elastiska steg tvärs öfver rummet, spände vador och bröstade sig, tydligen för att ge mig tillfälle att beundra hans kraftiga figur.
— Men namnet? Det var det jag frågade om.
Charley såg litet snopen ut.
— Vet inte! svarade han. Såg henne på gatan. Men hon är i alla fall den allra — —
— Ja, ja, jag vet det! Det är totalt onödigt att du talar om hvad hon är, jag har hört detsamma så många gånger förut, att jag kan det lika flytande, som ett konfirmationsbarn hemma kan långkatekesen. Låt mig nu bara höra hur det gick till.
— Ja, om du anser dig vara i stånd att tiga fem minuter i sträck utan att allvarligare fara för lifvet uppstår, så skall jag tala om det hela. I middags efter repetitionen på operan promenerade jag ett slag i sta’n. Jag gick och drömde som vanligt, hvarken hörde eller såg, förrän jag vid en gatukorsning höll på att bli förlossad från denna jämmerdal af en motorkupé, som kom svängande om hörnet. Uppriktigt sagt blef jag inte alls tilltalad af att på detta numera icke ovanliga sätt placeras med ena foten i krematoriet, och ämnade just i väl valda ordalag påpeka detta faktum för chauffören, när ett förskräckt flickansikte stacks ut genom vagnsfönstret och med en röst, klar och melodisk som en klockton, frågade om någon olycka händt. Jag förklarade naturligtvis genast, att ingen fara var å färde, fick en nick och en blick, och bort for auton, lämnande mig kvar på gatan — kär. Ty, ser du, det var en flicka, hvars like inte ens mina vackra bruna ögon någonsin skådat. Hår af guld — —
— Visst ja! Guldgula lockar, som fladdra för den smekande, ljumma vårvinden. Djupa, blå ögon, som med fördel kunna användas till att drunkna i, pärlhvita, synnerligen välgjorda löständer etcetera. Den vanliga banala typen, som alla idioter förälska sig i.
Charley blef vild.
— Banal! Herre! Hennes lockar voro inte guldgula, de voro guld, rent guld! Om du sett hur det skiftade och brann i solen, skulle du inte tala så öfverlägset. Hennes ögon! Själfulla, drömmande, violetta. Hennes mun! Finskuren, smal. Hennes panna! — —
— Alabasterhvit!
— Drag — —! röt Charley.
— Ja, men det brukas alltid så i romanerna, invände jag.
Det var strået, som knäckte kamelens rygg. Totalt förkrossad sjönk Charley ned på en stol.
— Håna du! sade han, men om du sett henne, så hade det varit likadant med dig, men bara betydligt mera hopplöst.
Efter denna tirad satte han sig på sin plats, och som hans kärlek tydligen gjort honom mycket törstig stjälpte han i sig groggen och lagade till en ny. På samma gång uppmanade han mig att göra sammaledes och inte vara generad utan känna mig som hemma hos mig själf.
Denna fräckhet gjorde mig just inte mildt stämd mot honom, och jag beslöt, att gifva honom några goda råd. Detta är nämligen det säkraste och minst besvärliga sättet att reta gallfeber på min vän Charley.
— Min käre unge vän, började jag utan att bry mig om hans fnysningar. Visserligen är du en mycket berömd man. — Du hade ju fyra små roller förra säsongen. — Men jag tror i alla fall, att du spänner bågen något för högt. Tösen kom åkande i en motorkupé, sade du. Du vet hvad det betyder. Hennes pappa är naturligtvis en fläskpackare, som börjat sin bana längst nedifrån, och alltså inte tolererar andra än dem, som äro rikare än han. Tösen själf är, i likhet med alla andra amerikanska flickor, uppfostrad till despot, satt på piedestal och bortklemad, i synnerhet om hon ser bra ut — —
— Om!!! skrek Charley.
— Som, sa’ jag, som hon ser bra ut, och af samma orsak är hon naturligtvis dum.
Det var för mycket för Charley. Han flög upp, som om han plötsligt upptäckt, att han satt på en fysiskt ovanligt väl utvecklad igelkott, och började vispa ur sig en massa protester, öfverdrifna beskrifningar öfver de förutnämnda, själfulla ögonen och förklenande uttryck om mina förståndsgåfvor, släktingar, gångkläder m. m.
Omsider lugnade han sig dock, sedan jag i ett obevakat ögonblick förlorat själfbehärskningen och lofvat att bjuda honom på en bättre supé vid något tillfälle i en oviss framtid. Sedan började jag igen.
— Som varande ung, är tösen naturligtvis romantisk, och som varande detta, kan hon möjligen finna något tilldragande hos dig.
Charley ville här säga något vackert, men hejdade sig, tydligen med tanke på supén.
— En skådespelare — —
— Operasångare, om jag får be, rättade Charley.
— Nåväl! En operasångare, om än aldrig så liten, slår alltid till en början an på mycket unga flickor, så att det är ju inte uteslutet, att hon skulle gå på Operan ett par kvällar för att se på dig — höra dig är, som du vet, inte något nöje — men det komme hon snart att tröttna på. Och om du sökte närma dig henne, så komme säkert farsan att hyra en neger för att slå dig fördärfvad, ty jag antar att han hvarken är ung eller romantisk eller så enfaldig att till och med du skulle kunna föra honom bakom ljuset. En karl, som förtjänat millioner här, är allt för slug och skarpsinnig för att inte genast märka sådant. Och för öfrigt! En tös, som heter Gwendoline.
— Gwendoline?! Hvem tusan har sagt, att hon heter så? frågade Charley förundrad.
— Om hennes pappa är fläskpackare, så faller den saken af sig själf. Har du någonsin hört talas om en fläskpackartös, som inte heter Gwendoline?
— Den här heter i alla fall inte så, svarade Charley med värdighet, det syns på henne, att hon heter Rose eller Lily eller Myrtle eller Violet eller — —
— — något annat vegetabiliskt namn, ifyllde jag.
— Blomsternamn, min herre! Och för öfrigt älskar jag henne hvad hon än heter, ja, till och med om hon heter Gwendoline, och om hennes pappa så vore fläskförgiftare, bomullstjuf och hveteskojare på en gång, så vore hon densamma för mig ändå. För öfrigt kan endast en verkligt nobel karl ha en sådan dotter.
— Och ingen annan än en karl af fläskpackarkvalitet ha råd att hålla sig med motorkupé här i sta’n.
Detta obestridliga faktum kunde Charley icke förneka, och han tycktes vara ett rof för ganska stridiga känslor när vi gingo ut för att afäta den utlofvade supén, som han insisterade på att genast få.
Efter detta var Charley försvunnen i det allra närmaste en hel vecka, men så en vacker dag kom han störtande upp till mig med en fart, som utan tvifvel ställde den mycket omtalade motorkupén totalt i skuggan.
— Eureka! skrek han i dörren, så att pendeln på vägguret tvärstannade i häpenheten.
— Hvad har du funnit? frågade jag intresserad, i förhoppning att den upphittade artikeln icke skulle sakna ett visst marknadsvärde.
— Tösens namn! svarade Charley med uppriktig glädje präglad i sina manliga drag.
— Hvilken tös?
— Den, som jag talade med dig om i förra veckan naturligtvis!
— Kors, är du fortfarande intresserad i den? Och har inte hunnit längre än till namnet! På så pass lång tid borde du ha hunnit med både det smärtsamma afskedet och en ny flamma.
— Nej du! Jag har redan sagt dig, att det här är allvar, och då går det minsann inte så fort. Tillsvidare har jag inte hunnit längre än till namnet, men det räcker det så länge.
— Nå, hur har du lyckats göra denna storartade upptäckt?
— Jo, det är ett arbete, som både Sherlock Holmes och Nick Carter kunde vara stolta öfver. Ser du, jag gick i sta’n och dref som vanligt, då jag fick se den där auton igen. Den kom nedåt State street med den högsta fart som trafiken och automobilstadgan tillåter, men dock icke fortare än att jag hann se numret. Hvad tror du jag gjorde nu? Om du hade varit i mina kläder, så hade du naturligtvis varit lika litet hjälpt med det. Men jag gick till polisen och tittade i automobilregistret, och följden blef att jag nu vet, att automobilen n:r B. 617 tillhör finansiären och hvetespekulatören Josuah E. Snider, i firman Snider, Motts & C:o, och boende vid Michigan avenue.
— Hveteskojare alltså! inföll jag.
Men Charley ville inte höra talas om den saken.
— Äfven bland storfinansmännen kan man finna ädla tänkesätt, sade han tvärsäkert, men utan tvifvel mot bättre vetande.
— Nå men förnamnet då? Har du fått tag i det än?
— Nej, inte än, svarade Charley. Men det är ju bara en tidsfråga. Jag skall göra en expedition upp till Michigan avenue och intervjua tjänstefolket. Det finns väl alltid någon piga, som man kan tjusa till, och han strök med välbehag sina i det närmaste osynliga mustascher.
Jag uttalade naturligtvis oförbehållsamt mitt tvifvel om Charleys förmåga i detta fall, men yttrandet lämnades utan ringaste afseende.
I öfver tre veckor var Charley nu absolut osynlig. Willy hade visserligen sett honom i sällskap med »något slags fruntimmer» en eftermiddag och Freddie hade mött honom i en blomsterbutik där han beställde en tiodollarsbukett skära rosor. På Freddies fråga om hvem som skulle ha dem, svarade Charley endast med ett stolt leende. Därför är det inte att undra på, att de vildaste rykten kommo i omlopp om honom, och att vi alla började lefva inskränkt och lägga af kapital för att kunna lösa ut frackarna i händelse vi skulle bli bjudna på ett fashionablare bröllop.
Men en dag, när hela laget var församladt hos mig, anlände helt oförmodadt Charley. Det var något på samma gång snopet och triumferande öfver honom, och i det stora hela såg han nöjd ut. Han steg in helt lugnt, som om han varit där hvarenda dag, slog sig ned i en stol och tände en cigarett, utan att säga ett ord.
— Välkommen igen, Charley! sade jag.
— Välkommen själf, svarade Charley. Det är för öfrigt ingenting att tala om, fastän jag kan förstå att det är roligt för dig att någon gång träffa en gentleman.
— På de senaste tre veckorna har jag inte träffat annat, men nu så — —
— Det är bra! Vi ska inte tala om den saken. Det var inte det jag kom hit för, utan för att se hur ni ha det, boys. Det har naturligtvis inte varit något trefligt medan jag varit borta.
— Du har väl haft så mycket trefligare då, antar jag, inflikade Willy.
— Tja, kan inte klaga, svarade Charley nonchalant. Men jag kan förstå att ni vilja höra, hur det gick med tösen, och om jag får någon verkligt välsmakande läskedryck — jag ser en flaska Pickwick Rye whisky, där i hörnet — så skulle jag möjligen låta er få höra historien.
Dagen efter det jag sist var här, gick jag och promenerade på Michigan avenue. Tur hade jag som vanligt, ty jag hade inte gått där mer än på sin höjd en halftimma när en auto kom körande, inte kupén den här gången utan en öppen vagn. Att hon åkte i den, behöfver jag inte nämna. Den stannade utanför dörren, flickan hoppade ur, graciös och lätt som en — —
— Älfva, sade Freddie välvilligt.
— Omodärnt, svarade Charley lugnt. Låt oss säga, som en premiärdansös. Jag hade sett vagnen på afstånd och lagade så, att jag passerade just som hon steg ur. Naturligtvis hälsade jag artigt och, ni må tro mig eller ej, hon kände igen mig, hälsade, stannade och frågade, om jag blef skadad den där gången, när hennes chaufför höll på att köra öfver mig.
— Det var verkligen egendomligt, att hon kände igen dig, fann jag mig föranlåten att framkasta.
— Det tycker jag inte alls, svarade Charley och sträckte på sig, i ett fåfängt försök att se sig i spegeln.
— Alltnog, fortsatte han. Hon frågade om jag blifvit skadad, och jag svarade, med en talande blick, att kroppsligen var det ingen fara med mig. Då skrattade hon och slog till mig med parasollen och sprang in, men när hon kom i dörren, vände hon sig om och nickade.
Chauffören hade kört rundt till baksidan af huset, och höll på med att backa in maskinen i stallet, när jag kom och frågade efter namnet på damen, som han kört. Som jag ansåg upplysningen värd en dollar, vållade det ingen svårighet att få veta att hon hette »miss Violet». Således ett blomsternamn, som jag redan från början sagt.
Jag måste erkänna, att jag inte tänkte på annat än Violet hela dagen sedan. När jag fick se en violbukett i en blomsterhandel köpte jag den genast, därför att blommorna hette som hon, och när jag skulle kläda mig till representationen på kvällen öfverraskade jag mig själf med att skrifva Violet Snider med en sminkstång på spegeln. Det är kärlek det.
Dagen därpå såg jag henne inte, men på kvällen skramlade jag ihop några af pojkarna från Operan, och vid tvåtiden på natten sjöngo vi utanför Sniders hus. Resultatet blef dock skäligen klent, ty som vi inte visste hvar hennes fönster var, flyttade vi oss så småningom rundt huset i det bedrägliga hoppet, att hon skulle tända ljus, men inställde konserten, när en ilsken karlröst bad oss dra åt h-e. Då gingo vi hvar och en till sitt.
Ett par dagar därefter träffade jag flickebarnet i sta’n. Det är hvad man kallar landtmannaflax. Naturligtvis gjorde vi sällskap. Vi gingo in på ett ställe för att få ett glas madera och litet annat, och uppmuntrad af vinet och flickans ögon pratade jag en hel del, och då — håll i stolarne så att ni inte trillar — erkände hon, att hon älskat mig från första ögonkastet. Tänk er en amerikansk familjeflicka, som kapitulerar så lätt.
— Och till dig, se’n, sa’ Willy.
— Det lär väl knappast vara någon annan än jag, som kan åstadkomma något dylikt, svarade Charley själfsäkert. Dig, min käre Willy, skulle hon förmodligen aldrig ha kommit ihåg. Men afbryt mig inte mer, om ni vill höra slutet.
Nu började en härlig tid. Vi korresponderade flitigt. Jag hade arrangerat med den där greken Dimitrios, att vi skulle få sända brefven till hans fruktbutik adresserade till »miss Violet» eller »mr Charley». Nästan hvarannan dag träffades vi och jag började tigga stora sångpartier på Operan, ty jag visste ju, att så länge jag gjorde så obetydliga saker som nu, så vore det inte lönt att söka öfvertyga gubben Snider om lämpligheten af att »miss Violet» blef »mrs Charley».
Så en vacker afton när jag råkade vara ledig, gick jag upp på Nationalteatern för att träffa en bekant. Representationen var i full gång när jag kom, och den jag sökte var inne på scenen. Medan jag väntade gick jag där mellan kulisserna, tills jag fick se en grupp körflickor, som stodo och snattrade i ett hörn. Jag gick dit för att göra mig bekant, men höll på att få slaget, när jag hälsades med ett »Hallå, Charley» ur hopen, och i nästa ögonblick stod Violet framför mig i en synnerligen lätt dräkt, och gjorde storartade ansträngningar att sparka af mig hatten. Jag förstår inte än, hvarför jag inte afled. Violet, familjeflickan, halfnaken midt i en hop korister, ogeneradt exekverande verkligt beundransvärda höjdsparkar midt framför min näsa.
Ett ögonblick förstod jag inte ett dyft, men så småningom klarnade det för mig. Jag tog henne i axlarne.
— Och jag, som trodde att du var Sniders dotter, utropade jag.
— Snider är ungkarl, svarade tösen storskrattande.
— Och du är hans — — hm — — väninna!
— Än sen då? Se inte så ilsken ut för det! Det är väl inte så farligt!
Idealet hade fallit ned från sin piedestal, och det kändes verkligen ganska tomt efter det. Då smög tösen sig tätt, tätt intill mig.
— Men jag tycker bäst om dig i alla fall, hviskade hon.
Det är hela historien.
Det var tyst en stund när Charley slutat. Hans åhörare voro tydligen inte nöjda än. Därför kom det lättande, när Freddie frågade:
— Men tösen? Bröt du med henne, eller — —
Charley smålog, och tände långsamt en ny cigarrett.
— Delad glädje är dubbel glädje, sade han.
Blåsväder.
Chicago.
Cyklonen drager fram öfver staden, förande med sig telegrafstolpar, träd, butiksskyltar och diverse lösegendom. Främlingen blåser in genom krogens svängdörr, går lugnt fram till disken och rekvirerar en drink.
Bartendern slungar upp det begärda på disken och anmärker:
— Blåser bra i dag, sir.
Främlingens ansikte antager ett öfverraskadt uttryck. Sakta och lugnt vänder han på hufvudet, kastar en blick genom fönstret ut på gatan, där cyklonen som bäst är i färd med att vidtaga en förändring i en mindre byggnads geografiska läge, och säger kallt.
— Tja, man kan verkligen märka en viss oro i atmosfären.
Bartendern förstår, vill icke låta sig bluffas, och säger:
— Åh, för att vara här i sta’n blåser det ganska bra, det måste man i rättvisans intresse erkänna, men den här vinden har inte det ringaste släkttycke med cyklonerna nere hos oss i Indiana. Jag minns en karl därnere, som hade ansiktet fullt af finnar, som inte på något sätt kunde förmås att aflägsna sig. Han lade ned hundratals dollars på patentmediciner utan resultat. Han lät fila bort finnarna, men det hjälpte inte, och han var viss om att han skulle få dra’s med dem till sin död, om inte någon karl uppfann något sätt att amputera hufvudet på’n och ersätta det med ett konstgjordt som dom gör med armar och ben. Well, en vacker dag när han var ute på sitt hvetefält kom där en cyklon sättande. Karlen kastade sig genast ned på rygg och såg på hur hans hveteskylar gåfvo sig af upp mot himlen, utan att han kunde göra något åt’et.
Men när cyklonen var öfver och han kom hem och fick se sig i spegeln, välsignade han cyklonen fastän hveteskörden gått åt fanders. Saken var nämligen den, att finnarna blåst af. Joe Pettersons gris, som också hissades upp af cyklonen, men sattes ned oskadad i andra ändan af farmen hade visst råkat komma ihop med dom där uppe i de högre luftlagren, för se han hade fått dom allihop. Vi kände till och med igen den stora blå som karlen haft på vänstra käkbenet, den hade grisen fått i nacken. Petterson var vådligt stolt öfver den grisen, men sålde den till slut till Barnums cirkus för 150 dollars. Där förevisas han nu, som piggsvin från Nya Guinea.
Främlingen läppjade på sin drink. Inte en muskel rördes i hans ansikte.
— Nå, frågade han.
— Hvad? sa’ bartendern förvånad.
— Är det allt?
— Ja visst. Räcker det inte?
Främlingen smålog lugnt och öfverlägset.
— Nere i Kansas, i min hemtrakt, händer det också ibland att det blåser litet. Förr var det skog och berg där, men en dag kom det en cyklon och tog hela rasket med sig, så att nu är det prärie. Dit kom det en gång en gröngöling från Indiana, och byggde sig ett hus. Så en vacker natt hände det, att det kom en cyklon, inte af värsta sorten, men så där lagom, som vi ä’ vana vid att ha en gång i veckan eller så. Well, på morgonkröken, när indianabon kom ut för att ta sina ägor i betraktande, fick han till sin stora förvåning se, att huset fortfarande var lika omåladt, som innan han första gången satte sin färgborste mot dess vägg. En lång stund funderade han öfver hvart färgen tagit vägen, men till sist blef det klart för honom. Den hade blåst bort.
— Men, frågade bartendern knipslugt. Hur få ni själfva färgen att sitta på edra hus?
— Vi? svarade främlingen. Hur vi få färgen att sitta på våra hus? Vi spika fast den, naturligtvis.
Med ett uttryck af uppriktig beundran i blicken frågade bartendern, om han icke fick bjuda på en ny drink.
Jakt.
Att jaga är, som bekant, en ganska nobel sport. Dessutom är den ovanligt välgörande för fysiken. Därför idkar och älskar jag den passionerat. När jag får ströfva omkring i skog och mark med ett muskedunder under armen i väntan på att en bättre söndagsmiddag skall störta fram ur någon buske eller flyga upp ur något träd, så anser jag mig ha funnit min lyckas fullhet. Och jag njuter.
Jag minns dock en gång, då min njutning inte var alltför intensiv. Vänta, så skall ni få höra.
Det hände i Harristown. Min vän Billy Williams och jag hade tröttnat på att larfva på den brännheta sanden mellan »skyskraporna» och andas »stadsluften». Följaktligen beslöto vi oss för att taga ett par da’rs »holiday» och jaga präriehöns eller hvad som hälst ute i naturen. Stekt präriehöns är dessutom icke obetydligt mera välsmakande än de nästan oförstörbara fläskkotletterna, som frun på vårt matställe med rörande trohet serverade hvarenda dag. Alltså gingo vi hem och packade det allra nödvändigaste, d. v. s. tolf flaskor öl, en butelj whisky och en anjovisburk, i en kappsäck och gåfvo oss af med första tåg.
Williams uppgaf sig känna till ett ställe några mil från staden, där man knappast kunde komma fram för matnyttiga högdjur, hvars högsta önskan vore att få komma på bordet.
Dit foro vi naturligtvis. När vi kommit till ort och ställe erinrade Williams sig, att vi hade ett par mil att gå från järnvägsstationen innan vi kommo till de sälla jaktmarkerna. Det kan hända, att jag fällde ett eller annat yttrande, som knappast skulle varit lämpligt på en söndagsskol-pic-nic, men som jag af naturen är en sedesam yngling, kan jag knappast anse det troligt.
Vägen till jaktplatsen var som sagt bra lång, men antagligen för att godtgöra detta var den så mycket smalare. Dessutom var den så gyttjig, att vi voro tvungna att gå i gåsmarsch. Williams gick främst, med bössan på axeln. Han var tydligen i mycket godt humör, ty han svängde med bössan så att mynningen beskref stora cirklar bakom honom, en sak som icke häller bidrog att återställa mitt själslugn. Jag traskade alltså tyst och snäll bakom, och försökte känna mig så obetydlig som möjligt. Dessutom var jag på god väg att bli troende. Man blir sådan då man går inför döden.
Ändtligen kommo vi fram till ort och ställe och sedan vi intagit ett lätt mål af anjovis och Milwaukeebier, började jakten. Vi gingo fram jämsides och med en fyrtio stegs afstånd mellan oss. Högdjuren voro emellertid omärkbara. De hade förmodligen äfven tagit sig en »holiday» och rest till Harristown.
Plötsligt sprang en hare upp. Jag ska be få påpeka att jag är en ovanligt säker skytt.
Pang! Skottet gick. Haren gick däremot inte. Han sprang. Genom något himmelens under hade jag, jag skjutit bom.
Haren luffade emellertid åt Williams håll. Jag väntade att få höra skottet. Och vänta fick jag.
Ty Williams sköt inte.
Jag sade något fult, och fortsatte sedan. Om en stund flög en hök upp ur en tall. Ljudlöst seglade den bort under de tunga kronorna. Jag sände ett skott efter den, och stod sedan förlamad af förvåning. Ty höken fortsatte sin flykt helt obekymrad.
— Vänta din tusan! Williams tar dig nog, tänkte jag. Men den gången högg jag i sten.
Ty Williams sköt inte.
Denna gång tog det mig en ganska lång stund, innan jag i ord klädt mina tankar om Williams. Men när jag var färdig fortsattes jakten.
Det satt en bofink i ett träd.
— Bättre något än intet, tänkte jag.
Stannade således, siktade länge och noggrannt och tryckte af. Nu hade nog f-n tagit bofinken om inte en liten omständighet kommit emellan. Jag hade nämligen glömt att ladda om. Bofinken flög.
— Skjut, Williams, skränade jag.
— Äsch! Inte skjuter man på så’nt, svarade han.
Och Williams sköt inte.
Då insåg jag, att Williams var sinnesslö eller på annat sätt oansvarig för sina handlingar, och beslöt att jaga på egen hand och ge honom tusan.
När jag om en stund fick se ett kaninhål brydde jag mig således inte om honom, utan tog ett spö, lade mig på alla fyra vid hålet och började peta i det för att om möjligt få ut kaninen. Under denna procedur kom jag att vända finalen mot Williams. En fågel flög upp bakom mig.
Då sköt Williams.
Det tog en ganska lång tid innan jag kunde sitta igen.
Tagen på orden.
J. J. Dobbs var en af Wall streets mera framgångsrika storjobbare, specialist på järnvägsaktier, men dock icke obekant med hvete- och bomullsmarknadens fluktuationer. Genom en viss förmåga att förutse, och måhända i någon mån reglera dessa, hade han under tidernas lopp skaffat sig ett ansenligt kapitalkonto med åtföljande bostad vid Femte avenyn, villa i Newport m. m. Dessutom hade han en sjuttonårig dotter.
Unge Jack Cannon, J. J. Dobbs’ privatsekreterare, var en tvärsäker, skarpsinnig ung man om några och tjugu år. Genom sitt fina väderkorn och klara affärshufvud hade han satt i gång flera af Dobbs’ mera lyckade kupper, och följden blef, att han i högsta möjliga mån hade sin chefs förtroende. Hemma hos Dobbs kom och gick han som han ville, och med hänsyn till att unga miss Dobbs verkligen var förtjusande, får man inte undra på, att han hällre kom än gick. På unga miss Dobbs lilla hjärta hade också det öppna, frimodiga ansiktet och den smärta, kraftiga figuren haft en viss inverkan, och som vanligt när två unga, friska människobarn släppes tillsammans, ordnade sig snart saken så godt som af sig själf.
Kärleken är, som bekant, vanligen förbunden med en hel del besvär, och detta unga par hade i det fallet inte bättre tur än andra, ty fastän det dem emellan var klappadt och klart, fanns det ju alltid en person till att räkna med. Det var pappa Dobbs. Och pappa Dobbs hade en gång, när en utlefvad och afdankad utländsk adelsman börjat slå sina lofvar kring miss Mary, svurit på, att ingen annan än en välbeställd amerikansk affärsman skulle ha hans dotter. Unge Jack var ingen välbeställd affärsman. Han visste inte ens om eller när han någonsin kunde ha hopp om att bli det. Däremot visste både han och Mary, att när pappa Dobbs en gång sagt en sak, så behöfdes det betydligt starkare krafter än två förälskade ungdomar för att rubba det, och det var inte utan att miss Mary fällt bittra tårar vid tanken på hur mörkt det såg ut för henne och hennes Jack.
Unge Jack var betydligt mera oberörd. Typisk yankee som han var, hade han en vilja af stål, en obegränsad tro på sig själf och en förmåga att gripa tillfället i flykten, eller göra tillfällen där sådana ej yppade sig af sig själf. Som ordet »omöjligt» icke fanns i hans ordförråd, hade han beslutat att föra sin Mary i brudstol. Ett sådant hinder som J. J. Dobbs bekymrade honom icke alls. Det kunde endast något fördröja denna efterlängtade tilldragelse. Som han emellertid ansåg sig böra ur första hand taga reda på, om inte hans principal, för första gången i världshistorien, ändrat åsikt, hände det en vacker dag, att han helt resolut klef in i sin chefs allra heligaste med ett fast beslut att ta reda på, om Dobbs verkligen hade något väsentligt att anmärka mot, att miss Mary och mr Jack tillsammans inträdde i det heliga äkta ståndet.
— Hvad är det, Cannon? frågade Dobbs när han steg in.
— Well, mr Dobbs, jag skulle endast vilja ha en upplysning, svarade Jack.
— Om?
— Om ni har något emot, att jag gifter mig, sir.
— Visst inte! svarade Dobbs litet öfverraskad. Tvärt om. Ni är en präktig pojke, Cannon, och jag önskar er all lycka. Och hvem är det, som ni tänker gifta er med?
— Er dotter, sir! svarade Jack lugnt.
J. J. Dobbs var inte lätt att bringa ur fattningen, men nu satt han ett ögonblick mållös. Han fattade sig dock snart, och sade kallt:
— Omöjligt, Cannon! Ni känner mina åsikter om den saken. Slå alltså de där planerna ur hågen. Som jag emellertid behöfver er i min affär hoppas jag, att ni inte lämnar er plats. Ni får en löneförhöjning af fem dollars i veckan om ni stannar.
— Jag har alls inte tänkt lämna er, sir, svarade Jack. Allt hvad jag önskade, var att få ett svar på min fråga, och det har jag fått. Jag förstår att det för tillfället intet är att göra åt saken, men skulle ytterligare vilja ha upplysning om när ni vill låta mig få er dotter.
— Ni är envis, Cannon, svarade Dobbs. Nåväl, ni skall få veta den exakta tidpunkten när jag skall gå in på, att ge er min dotter. När det blir två torsdagar i en vecka.
Det blänkte till i Jacks ögon, när han hörde hånet. Han bet samman tänderna med en smäll, bugade sig och gick utan ett ord.
Mary fällde många nya, bittra tårar när hon fick höra talas om utgången af expeditionen, men Jack var kall och lugn som vanligt. Sina göromål skötte han som förut, och Dobbs kunde icke låta bli att beundra den resignation, hvarmed han bar det slag, som träffat honom. Lugn och behärskad observerade han kursernas fluktuationer och utförde sitt öfriga arbete utan ringaste spår af nervositet. Men när ingen anade det, träffade han sin Mary ute i staden, och tillsammans spunno de en intrig med trådar så spindelväfsfina, att inte ens J. J. Dobbs skarpa öga kunde upptäcka det nät, som så småningom spändes kring honom.
På det sättet gick vintern, och när vårens första grönska började visa sig i Central Park, hade Dobbs för länge sedan glömt »Cannons lilla dumhet» och allt hvad därtill hörde.
Vid den tiden slutade miss Mary pensionen, och hennes pappa, som var mycket mån om sin enda dotter, beslöt, på förslag af henne själf, att hon, som modet nu är bland de högsta klasserna i Amerika, skulle göra en resa jorden rundt för att afsluta sin uppfostran. Naturligtvis i sällskap med någon lämplig person. Men unga Mary, som visste hvad hon ville, nekade absolut att resa, så vida inte »den lämpliga personen» vore hennes egen, kära pappa. Kära pappa protesterade. Han kunde inte komma ifrån affärerna o. s. v. men det hjälpte inte. De dumma affärerna kunde sköta sig själfva, det brydde hon sig inte alls om. Kära pappa, som släpat på kontoret hela vintern behöfde ombyte och förströelse, och utan honom reste hon inte, se så!
Dobbs hade som vanligt svårt att säga nej till sin dotter, och frågade så sin privatsekreterare hvad han tänkte om saken.
Jacks svar var rakt på sak.
— Naturligtvis bör ni resa, sir. Ni behöfver det utan tvifvel. Simmons, förste prokuristen, kan sköta de löpande affärerna under tiden, och kan telegrafera till er efter råd och upplysningar när så behöfs. Men för att ni skall kunna få någon verklig hvila, bör ni taga mig med för att sköta det, så att ni endast behöfver befatta er med det viktigaste. Resplan och andra arrangemang, bör ni äfven anförtro åt mig, så att ni får så fullkomlig ro som möjligt.
Dobbs fann rådet godt, miss Mary fann det förtjusande och som gud vill det kvinnan vill, blef resan snart bestämd. Men innan de gåfvo sig af, skref Jack ett långt bref till en gammal vän till sin far, som förde ångaren »Mongolia» mellan San Francisco, Yokohama och Hongkong. Brefvet träffade kaptenen i San Francisco, och svaret som kom efter fjorton dagar, tycktes göra unge Jack mycket belåten.
Kort därefter anträddes resan. Man besökte efter den af Cannon uppgjorda planen de flesta intressanta platser i Europa, Egypten och Indien, och befann sig efter omkring tre månader i Yokohama. Därifrån afreste man med ångaren »Mongolia» till San Francisco. Det kanske var en händelse, att man kom att resa med Mongolia, kanske också att Jack beräknat det när han uppgjorde resplanen. Alltnog, när kaptenen fick se Jack, sin gamle väns son, blef han mycket glad, men sedan han blifvit presenterad för Dobbs måste han skynda in i sin hytt, och fick där ett svårartat anfall af skrattkramp.
Så afseglade man, och resan gick mot Californien. Dag efter dag plöjde fartyget fram genom Stilla hafvets blågröna vatten. Passagerarna latade sig i sina däckstolar, och om kvällarna promenerade Jack och Mary på promenaddäcket, betraktande mareldens tusentals gnistrande juveler i ångarens skum, och hviskande hoppfulla, segerglada ord, ty nu spunnos de sista maskorna i det oslitliga nät, hvarmed de skulle snärja J. J. Dobbs, och på samma gång fånga sin lycka.
Så gick den ena veckan efter den andra, och man hade redan hunnit ett godt stycke in på den tredje, när ändtligen det monotona lifvet ombord erhöll en något lifligare prägel.
En vacker morgon, när mr Dobbs kom ut på promenaddäcket, fick han se sin privatsekreterare stå lutad mot relingen.
— God morgon, Cannon, sade J. J. Dobbs.
— God morgon, sir, svarade Jack. Hur mår ni i dag?
Och när Dobbs försäkrat, att hans hälsa var utmärkt fortsatte privatsekreteraren med orubbligt lugn:
— Nå, mr Dobbs! Jag får alltså er dotter nu!
Man får förlåta Dobbs, om han inte i en hast fick klart för sig hvad det egentligen var fråga om. Han hade redan länge ansett frågan, om en förbindelse mellan Cannon och sin dotter, brakt ur världen och hans häpenhet när den nu, till synes helt omotiveradt, upptogs igen, kände inga gränser.
— Hva — Hvad menar ni? lyckades han ändtligen stamma fram.
— Just hvad jag säger, sir. Jag får naturligtvis er dotter nu!
Dobbs, som nu hunnit bli fullt öfvertygad om, att hans stackars privatsekreterare mist förståndets fulla bruk, kände visserligen en djup medkänsla med den af olyckan drabbade unge mannen, men ansåg sig dock icke böra gå så långt i sin välvilja, att han därför lofvade honom sin dotter. Som han emellertid hört, att det vore säkrast att inte säga emot vansinniga, utan söka taga dem med lämpor, sade han:
— Det kan ju hända, att ni får med tiden. Det är kanske bäst att tala om den saken en annan gång.
Men Jack hade nu sin fisk i nätet, och var inte sen att börja hala in.
— Det är ju onödigt, svarade han. Den saken behöfva vi ju inte resonnera om. Jag har ju ert löfte.
Nu glömde Dobbs sin försiktighet.
— Mitt — hvad — — skrek han.
— Ert löfte, svarade Jack, att jag skulle få henne när det blef två torsdagar i en vecka.
Om Dobbs förut hyst det ringaste tvifvel om att Jack var vansinnig, så skingrades detta tvifvel nu.
— Ja, det löftet minns jag mycket väl, svarade han vänligt, och det skall jag också hålla. Men i denna vecka blir det inte mer än en torsdag. Vänta till nästa, då kanske det blir två, tillade han, i hopp att lugna den »vansinnige».
Jack smålog.
— Nästa vecka blir det nog inte mer än en torsdag, men hur det är med denna, är en annan sak. Hvad var det för dag i går?
— Torsdag!
— Och i dag?
— Fredag!
— Fel! Det är torsdag i dag också!
Dobbs såg sig försiktigt om efter något försvarsvapen, i händelse Jack skulle bli våldsam, och fick då syn på kaptenen, som stod ett stycke därifrån.
— Kapten! ropade han. Kapten!
Kaptenen kom, men en noggrann iakttagare skulle kanske ha observerat, att han måste uppbjuda hela sin förmåga, för att icke få återfall af skrattkrampen.
— God morgon, kapten! sade Dobbs, betydligt lugnare, sedan han kommit under den starke sjöbussens skydd. Vill ni vara god och tala om för mr Cannon här, hvilken dag det är i dag.
— Torsdag! sade kaptenen småleende.
Dobbs höll på att få slaget.
— T — torsdag, sa’ ni! Då måste jag ha blifvit veckvill. Och i går då?
— Torsdag! svarade kaptenen igen, men den gången storskrattade han.
Dobbs raglade ett par steg tillbaka, tog sig om hufvudet, satte sig i en däckstol och stirrade på dem, medan Cannon skickade den framstörtande stewarden efter whisky åt sin blifvande svärfar.
— Antingen är jag galen, flämtade han, eller också äro ni båda i besittning af det mest renodlade fullblodsvansinne jag hittills haft förmånen påträffa.
Kaptenen hade återtagit sitt förbindliga småleende.
— Intetdera, mr Dobbs. Det kan verkligen förefalla ganska egendomligt, att få två dagar i följd med samma namn, men det är en nödvändighet här i oceantrafiken. Som ni vet råder en betydlig tidsskillnad mellan Japan och Förenta staterna, och denna måste vi om skeppsbord medräkna, annars skulle vi komma till San Francisco en söndag och finna, att de höllo på med lördag där. Oftast bruka vi visserligen sätta tillbaka klockorna hvarje dag en fyrtio minuter eller så, beroende på hur fort fartyget går, men i bland blir detta af en eller annan anledning inte gjort, och då göra vi som nu, låta två löpande dagar få samma namn för att komma i takten igen, och flytta sedan fram klockan litet hvarje dag, så att vi, när vi komma till San Francisco ha den rätta tiden.
Härefter drog sig kaptenen tillbaka, ty han kände, att han behöfde vara ensam en stund.
J. J. Dobbs satt ett par minuter och funderade. Plötsligt steg han upp, gick rakt fram till Jack och sade:
— Ni har haft ert finger med i det här!
— Visserligen! svarade Jack. Men det förändrar icke faktum.
— Jag har en gång beslutat att ge min dotter endast till en välbeställd affärsman. Nu ger jag er mitt samtycke till att ta henne. Från och med i dag inträder ni som delägare i firman, och, fortsatte han, hjärtligt kramande Jacks hand. Smartare kompanjon kunde jag aldrig få.