Att detta var tjuvgods, som Nanna ställt undan, var ju en klar sak — men Bolla ville haft äran av upptäckten. Nu överlämnade Ola egenhändigt fyndet, varav faster Jeanette blev nästan lika gripen som hjälphustrun. Den senare störtade huvudstupa hem till torpet och vart ej sedd i prästgården förrän efter helgen.
Faster gjorde upptäckt på upptäckt. Spiskammaren var duktigt skattad, vem som nu behövt vägkosten: Nanna eller sigenarna eller Ekdahl. Och i nästa stund måste Mina förtro sig och bekänna sitt missöde.
Allt detta vållade letandet efter en okynnig flickunge.
Studenterna togo saken minst lika grundligt. Men de voro på förhand övertygade om sammanhanget, otroligt som det föreföll dem.
De letade, där ingen annan kommit på den tanken att leta, nämligen i flickans egen kammare.
Malena, som städat och bäddat upp, tycktes ej erinrat sig fönsterkarmen, vari syntes ett märke av en sula, tillhörande Nannas bottfor.
Daniel upptäckte, att ena dubbelfönstret stod avhaspat. Och Vilhelm, vid en blick nedåt muren, att bitar av den gula murlimningen fallit av och prickade snön.
De tre studenterna betraktade varandra med bekräftande häpnad. Nu stod det för dem som en given sak, att det var Nanna de skymtat framför sig på vägen i skogsbrynet.
När kyrkoherden vände tillbaka från kyrkan, gällde hans första fråga Nanna. Den ställdes i den morskaste ton; det lät, som om Springfält kunnat bereda sig på en fruktansvärd straffdom; i själva värket skalv ångesten igenom.
Daniel tog pappa avsides och berättade om de funna spåren och om sina misstankar.
— Rymt, ropade den gamle och förde händerna mot sitt bleka, stelnade ansikte. — Jag anade det, jag hade börjat ana det. Ack, mitt barn!
— Säg ingenting, pappa, mumlade Gustav ängsligt, — här kommer stackars mamma.
— Mamma?
Gubben stramade upp sig med en övermänsklig ansträngning.
— Hur — hur står det till, käraste?
— Tack, svarade prästfrun och smålog, — jag har tagit mig en liten lur, som har gjort mig så gott —
— Nå, Gud vare lov för det, Gud vare lov för det, stammade prästfar och smekte hennes bleka händer, i det han betraktade henne med en blick, som om han skolat bereda en livdömd till det sista ögonblicket.
— Ni andra, stackare, ömkade mamma och såg sig kärleksfullt om i kretsen, — ha inte fått en blund. Ni se riktigt angripna ut, tycker jag. Vet ni vad, nu gå ni och slumra allesamman efter middagen.
— Jag tänker, vi måste en tur över till Anders Svens i Toftarp, invände Gustav och sökte åstadkomma ett småleende.
— Till Anders Svens, undrade mamma och tittade forskande från den ene till den andre.
En plötslig oro flackade över hennes drag. Hon höll sig för hjärtat, medan hon synbart bleknade.
— Nå, och Nanna — var fann ni Nanna?
— Nanna, upprepade kyrkoherden och borrade sin blick i Vilhelms, — Nanna? Jo, kan du tänka dig, det är riktigt underligt! Så den Springfält kan hitta på! Blev bevars stött på oss i går aftse och ville inte följa med skjutsen, utan gick till fots. Nu kommer bud från Anders Svens, att hon hunnit fram nästan en minut efter det vi rest därifrån — hade råkat vilse, stackars skrået, och nu —
— Och nu?
— Nu sover hon ut efter strapatserna.
Kyrkoherdens röst darrade som inför gråten. Så morskade han åter upp sig.
— Men vänta mig, Springfält, vänta mig! I kväll ska vi talas vid hos mäster Erik!
— Mäster Erik, bönföll mamma förskräckt, — nej, aga henne inte, aga henne inte!
— Eller också, fortsatte den gamle hotfullt och stirrade fortfarande på den främmande studenten, — ska hon till straff och varning få stanna över en tid hos Anders Svens. Kanske kosthållet kan späka —
— Stackars min Nanna, suckade modern, men sänkte undergivet sitt fina huvud.
Hon var lugnad och anade ingenting.
Kyrkoherden svängde runt på klacken.
— Och nu, brummade han så barskt han förmådde, — nu gesvint — en god middag — vi äro allesamman hungriga som vargar!
Vilhelm instämde med överdriven iver i den första nödlögn, han funnit ursäktlig. Han hade länge nog blickat in i en gammal mans ögon med deras mödosamt behärskade plåga.
X.
Vid brynet av herregårdsskogen stego studenterna ur skjutsen, medan Marie-Louise fortsatte fram till Toftarps kyrka. Marie-Louise hade farit med för att höra efter hos Anders Svens och i värsta fall bringa bud från herrarna med hem.
Efter kort sökande upptäckte Gustav spåret efter bottforerna, som satt djupa märken i skarsnön. Det hade sig i början ej häller svårt att följa detta spår, som ensamt plöjt sig genom djupa skogen, korsat endast av har- eller rådjursspår.
Men om en stund mörknade luften så betydligt, att det blev nödvändigt att söka sig ut till banad väg. Späjarna togo nattlogi hos Anders Svens, medan Marie-Louise återvände till prästgården.
Marie-Louise hade hos Anders Svens mött idel förvånade och nekande svar. Var det också likt något: löpa bort från själva prästegåren för att söka tillflykt i en vanlig bondfyrkant?
Natten kom med blidväder och starkt tö, vilket fortsatte på morgonen. Studenterna voro tidigt på fötter och avböjde alla välmenande kvarbjudningar, som kunde vålla uppskov.
Vädret var disigt och väglaget slask. På skogsvägen rådde skymning, och det var med tvekan spårletarna bröto sig in i det ännu skummare mörkret mällan snåren.
Ute på vägen hade de mötande slädarnas medar redan skurit igenom och kring hästspillningen frättes bara, svarta fläckar. Inne i skogen höll sig snön envisare, fast den även där begynte täras.
Värre blev det, när solen stack igenom dimman. I stället för dunklet kom nu den lika farlige fienden töet. Det blev en av de skånska vinterdagar, som likna vår, och vilkas hetta smälter drivor på några timmar.
Talgoxarnas kvitter under grankvistarna började blandas med det klangfulla droppet av vatten, som snart gjort skaren pipig som svamp eller pimsten och bräcklig för minsta vidröring.
Gamla spår töade bort, isynnerhet på öppna ställen och över gråstensbotten. I stället skapade solen en mängd nya, och det var ofta ingen lätt sak att skilja en fördjupning efter mänsklig fotbeklädnad från en efter tättrampande djurfötter eller från en urgröpning genom solens invärkan.
De tre studenterna gingo nedlutade som botanister, men väderleksomslaget fördröjde allt spanande: långa stycken släppte spåret alldeles mark.
De nådde en gångstig, där det tycktes ha blandat sig med flera andra. Det var lätt att förstå, varför flickan — om det nu värkligen var Nannas vandring de följt — vikit in på stigen. I början hade hennes folkskygghet fördjupat henne i stiglösa skogen. Men då snöpromenaden börjat trötta henne, hade stigen inbjudit till bekvämare framkomst.
Detta var i dag dubbelt fatalt. Ty på stigen var snön så gott som alldeles borta. Det blev till att följa den förra utan att bekymra sig om fotavtrycken, följa den, så länge inga sådana visade sig på sidorna om den; — Gustav kände för rästen nu igen sig: detta var gångstigen, som ledde till Rönnåsen, torpet de talat om på ottefärden.
Snart sågo de också den blåa röken ur den lilla sneda skorstenen, och mällan grenarna skymtade den vänliga, mörkröda stugan.
Men innan de hunnit närmare, gjordes de uppmärksamma på ett spår, som åt vänster nästan vinkelrätt tog av ner mot en sänka. De tvistade om meningen med denna utvikning — sänkan var i dag fylld med vatten; en liten rännil tycktes flyta fram därnere: skulle skare eller isskorpa ännu i går ha slagit brygga över den?
För visshetens skull beslöto de först höra sig för i torpet. Stugan låg så fryntlig med stia och täppa på en avrödd plats i skogen.
Moran kom själv och öppnade — en gammal gumma i hornbrillor, som skymtat i fönstret innanför blomkrukorna. Hon lyste upp, då hon kände igen prästherrarna.
— Om prästatösen vaed här, upprepade gumman, i det hon enträget, men förgäves bad dem stiga på. — Jo, ded va en sag, ded. Nanna kallas hon visst, hör jag, och hon kom hid i går och velle köba mälk och brö. Ih nä bevares, sa ja. Ente ska en köba ded en kan fåu oköbanes. Och körkeharrens doter måtte väl va go för en bid brö och sul mä, om ded ska va rejält. Så jag bö na ing, för hon va hondans sölten, men så velle hon äntelien betala för si och kom stickanes me’en gullpäng, di kallar — ja, jag har då allri sitt sån för. Men ded kan väl harrarna tänkja — vorre ded likt nåed ded — åu prästens, vår egen prästadoter — ork[8] nej! Var hon to väjen? Ih nä gonn jag ded ved! Ih, är hon ente hömma te körkeharrens? Nä du min goe tid, had ä’ nu ditta för nåed? Sicke nåed snack! Ih vorless har nu ded kommed si? Hade ja barra hatt min doterdoter hömma, så skulle hon äntelien fått visa harrarna i skauen — säl är jag holians stelbenter — och Marna kommer ente tebages frå Onslunna för i maren, och Kristensa är på harregåren och ska sälja värken, och —
Gumman var omöjlig att tysta. Hon följde dem ett stycke till vägs i skogen, men det funna sidospåret ville ej häller mor Dortha tro på.
— Tösen — Nanna velle kanse toa[9] sej, sade hon, — hon så holians nytoader ud.
Och mor Dortha log, ej olikt en sprucken bjällra, och visade sina glesa tandstumpar, när de skildes från henne. De kunde höra henne ropa sina råd och förmaningar, långt sedan hon försvunnit bakom det våta kvistnätet.
Det blev att leta på egen hand och utan ledning av fotspår. Snömattan, även i djupa skogen, liknade nu en utsliten trasa med en oändlighet små och stora hål. Kring varje träd, stubbe, sten, backe hade snön smält. Vattnet porlade och silade i rännilar och strimmor. Stenarna lyste i solen som polerat stål, och utför varje svart kvist och brun knopp dallrade flinka, bristande pärlor. Det var en musik som av millioner sparvar, ett dropp-dropp, ett kvitt-kvitt som en förvårsdag i mars. Det var intet väder för annandag jul.
Späjarna rastade på ett stort rullstensblock ej långt från skogsbrynet. De höllo därifrån utkik till kyrkvägen och kunde lita på att ej tappa bort väderstrecken. Faster Jeanette hade rundligt sörjt för matsäck. Hos Anders Svens hade de fått stövlarna smorda med talg, men i alla fall redan hunnit få strumporna blötta. Gustav, vars hälsa var ömtålig, hade börjat hosta.
Stämningen på stenblocket var tryckt.
— Vad skall stackars mamma säga, undrade Gustav med en sorgsen skakning på det fina huvudet.
— Nanna står i Guds beskydd, svarade Daniel allvarligt, — hans djupa bas och långlagda ansikte passade väl med de religiösa orden.
— Men om vi nu inte finna henne, klagade brodern, — eller om vi finna henne sjuk, halvdöd?
Daniel stirrade tankfull mot vägen, medan han med god matlust fortfor att mumsa.
— Nanna följde säkerligen någon plan, tröstade han, — hon tog ju pängar med sig. Hon har läst mycket för sina år och inte orkat smälta, vad hon läst. Ho vet, om hon inte tänkt härma Robinson Crusoe? Vad menar du, Vilhelm?
— Jag tror som du, svarade kamraten, — men jag tror också, att Robinson behövde sin ö och sin ensamhet.
— Alltid filosof?
Daniel drog på mun, så att ett par långa, torra veck djupnade längs vardera gipan.
— Ett barn, som snart inte längre skall vara barn, är ingen så enkel och lätthanterlig varelse, som vi stora inbilla oss, menade Vilhelm en smula retligt.
Bröderna betraktade honom stumma. Sedan ett par dagar kände de inte rätt igen kamraten.
— Hm, undrade Daniel och sökte få bukt med sina mungipor. Maten hade återskänkt honom tillförsikt och lynne.
— Vi ha för nyss varit barn, fortsatte Vilhelm i en ton, som om han förebrått sig någonting, — därför förstå vi inte barn. Och att vara enda barnet i ett hus, fullt av vuxna, det är en tortyr.
Nu fattade Gustav eld. Det hade han lätt för, och däri bråddes han på pappa.
— Du menar, att det är vi, vi i prästgården, som tvungit Nanna att rymma?
— I går, inföll Daniel buttert, — ansåg han, att det var vi, som tvungit honom att blamera sig med sina åsikter i religionen.
Gustav skrattade gällt, och Daniel instämde lågmäldare, liksom tvekande.
— Du är allt en lustig kurre, du, Vilhelm, förmodade Gustav mällan tvänne hostningar, — men utan stort jugement, tycks det. Vem anade i gymnasiet, att du så snart skulle börja reformera världen?
Vilhelm svarade ej. Han syntes en smula blekare, men annars lugn.
— Och rättnu, fortfor Gustav stridslystet, medan han ryste till i vinterfukten, — rättnu kommer det väl att heta, att det är vi, som fördärvat julferien för dig? Vi, som enleverat herr stadsbon ut på sådana här slaskiga skogsexkursioner?
Vilhelm ryckte på axlarna.
— Jag tycker, vi borde handla i stället för att gräla, sade han en smula kallt.
Gustav ville svarat skarpt, men Daniel, som redan börjat frukta följderna av den inledda trätan, häjdade honom.
— Tyst, varnade han, — jag hör vagnshjul! Tänk, om det vore sigenarna?
Gustav lyddes ett ögonblick.
— Det hörs, att du glömt bort landet för stan, förebrådde han, — kan du inte skilja rasslet av en fjäderlös skralta från mullret av herrskapshjul? Hallå, där ha vi dem!
De tre studenterna stirrade, åter eniga, om ej försonade, alla i samma riktning. Genom skogsöppningen, som bildat sig kring en låg rullstensås, skönjdes vägen och stänket kring de första paren hovar. Nu plaskade och frustade ett par välfödda vagnshästar förbi, tätt följda av ännu ett par, efter vilka rullade en gammaldags, vapenprydd droska. Betsel och seltyg hade silverbeslag. På vagnskorgen kunde i avstånd stänket från ävjan knappt skiljas från glittret av silverspikarna. Och på bocken sutto kusk och betjänt i livré med silvergaloner.
Hela synen med dess skimmer, brus och frustande varade en minut. Så försvann den bakom skogens svarta och silvrade sidokuliss, och bullret händog i det oförtrutna kullret och kvittret av vatten.
— Där åkte katolska grevinnan, sade Daniel med en egendomlig tonvikt på katolska.
— A votre garde, rådde Gustav med en sidoblick, — Vilhelm kunde stöta sig på din bristande tolerans.
— Ja, muttrade Daniel med ett plötsligt skärande tonfall, — fritänkarna ha skäl att fördra eller till och med föredra katolicismen: där ha de religionens karikatyr, dess mani, och vilken bättre bundsförvant kunna nihilisterna begära?
Där var i Daniels yttrande ett satiriskt patos, som lovade en blivande ypperlig apologet.
Gustavs löje slutade i ett häftigt hostanfall.
— Om vi nu skulle övergå från katolicismen alla tre, smålog Vilhelm och hoppade ner på marken. De andra följde, men samtalet och även sämjan hade fått sin knäck.
De tågade tysta skogsvägen fram till kyrkan; därefter, förbi den tegeltäckta kyrkvallen och de sista småhusen i byn, vidare utåt landsvägen, tills de efter en halvtimme stannade utanför gästgivargården.
— Här höra vi efter, sade Daniel, — du behöver dessutom någonting för din hosta, Gustav!
Krogrummet var tomt och öde. Krögaren låg i ugnsbänken och läste en halvmånadsgammal tidning. Han blev glad att få någon att förpläga och utspörja om nyheter.
— God dagen, välkomnade den rödpussige värden, i det han sträckte tröjärmarna i vädret och gäspade. Han syntes lika trygg, som om de inträdda varit just de han väntat. — Jaså, harrarna är ute och går på våra vägar? Hur kan det stå till i prästagåren? Hur mår prosten? Och prostinnan? Och gamla änkeprostinnan? Och mamsell Mina —?
Gästgivaren namngav gårdens samtliga invånare och räknade sig synbarligen särskilt till godo att ha upphöjt kyrkoherdens rang med en grad.
— Jag kan väl tro, att harrarna behöver nånting i detta bösa vädret? Ja, se, bara en kommer på krogen, så sätter det min sju till att rägna! Se bara!
Studenterna fingo var sin romtoddy och blevo sittande i hopp, att rägnbyn skulle gå över. Annandag jul liknade mer och mer en vårdag eller försenad höstdag.
— Och kandidaterna, som blivit studenter till julen — jag hörde det av Anders Svens ryktare i hin dan. Nä gonn, i dag var det. Minnet slår mig på felet iblann. Studenter, ja, ja men — det tar vi en skål på!
Gästgivaren hade av idel välvilja blandat sig själv en ännu rödare toddy än de andras. Men om mamsell Nannas vägar och vandringar kunde han ej lämna besked.
— En kommer så nödigt[10] över tröskeln nu för tiden, förklarade han och vaggade ovant omkring på sina trinda ben. — Och nån guldpäng, nej! Nej, min sju — här kan studentkandidaterna själva se min kassa!
Därmed tömde han en bastant segelgarnspung mitt på bordet. Där lågo nu alla slags koppar- och silvermynt, riksdalrar och skillingar alltifrån Karl XIV:s första år och till innevarande sextiotal, men intet guldmynt.
— Ih guld har di väl bara i Amerika? Det var så sant, här står nånting nytt i avisen. Ja, ja, inte så splinter! Men ändån! Klockarens Eusjén kommer hem, står här, och han har fått bå medalj och pensjon av regeringen i Vashington. Då är väl mamsellen glad?
— Vad säger Truedsson, förvånades Gustav. — Den nyheten vet ingen om i hela prästgården. Och klockaren har ingenting nämnt!
— Se här själva i Snäll-Posten! Klockaren — ih, den pingson[11], den går där och muckar för sig säl och säger aldrig ett knyst. Det tar vi en skål på!
Studenterna togo sig både en och två skålar. Gustav kände sig så upplivad av spriten och nyheten, att han efter en halvtimma glömt bort deras ärende. Vilhelm och även Daniel påminte gång på gång om, att vädret höll på att klarna. Dagen var kort, det gällde att begagna den innan mörke.
— Ih, lilla mamsellen kommer nock tillrätta, tröstade krögaren, — hon har vatt ute och julat lite hos bekantingar. Kanse hon nu rätt till pass sitter hemma och mojar sig. Det tar vi en skål på!
— Skål, klingade Gustav förtjust, — Truedsson är en förståndig karl. Vill ni som jag, gossar, så far vi hem i kväll med Anders Svens’ hästar?
Daniel brummade någonting för sig själv och syntes ovillig, gjorde till och med ansatser att bryta upp.
Men brodern fick ånyo ett av sina hostanfall, varför en ny toddy lagades.
— Det är min sju tids nock att ta skjussen i morn bitti, tyckte gästgivaren fryntligt, — för rästen så har jag hästar jag med. Skål, det tar vi en skål på!
Vilhelm reste sig.
— Det är solsken, sade han, — jag går väl ut och ser mig om ett slag — om inte ni andra har lust!
— Haha, skrattade Gustav, — det kan du förnöja dig med. Mycket plaisir i skogsplasket, medan Nanna sitter hemma i prästgården och skrattar åt oss!
— Haha, gnäggade Truedsson, — det tar vi en skål på!
Vilhelm gick mot dörren. Daniel gjorde min av att vilja följa honom, men satte sig igen.
— Jag måste väl ta vara på min bror, undskyllde han sig.
Vilhelm kom ensam ut på trappan. Med spriten i hjärnan kände han sig på en gång olustig och förhoppningsfull. Det låg någonting i, vad gästgivaren förmodat, och leta efter Nanna var, när allt kom omkring, föga mening med. När pängarna tagit slut, vände hon väl näsan hemåt.
Men krogsittandet var lika meningslöst. Det ständiga pimplandet i hans samtid pinade Vilhelm. Redan på gymnasistbänken började det för att naturligtvis öka på vid akademien. I lärda och vittra kretsar söps det lika friskt som hos de ständigt halvfulla bönderna. Gulleröds prästgård var som en ö i översvämningen, men även där söps det, endast att det söps måttligare. Det stod ett ständigt ångande spritmoln över allt Sverges land.
Vandringen gjorde Vilhelm gott. Allt som spriten fördunstade, återkom handlingskraften och försvann sorglösheten. Lilla Nanna var ingen vanlig liten flicka, det hade han genast sett på henne, ja, redan den gången i sakristian. Hon liksom hela hennes familj hade ett spelande temperament, var mäktig både det onda och det goda. Hade hon råkat på avvägar, vore det fåfängt att vänta henne tillbaka med detsamma. Hade hon rymt i bävan eller vredesmod, vände hon ej så snart stegen till underkastelse eller aga.
Han kom att tänka på ett rådjur, de skrämt upp i förmiddags — det hade haft hennes oroliga, känsliga, oberäkneliga ögon. Det hade sett på honom — ja, så att det gjorde ont i hjärtat. Det var väl därför han blossat upp och blivit retlig mot kamraterna.
Såg det inte rentav ut, som om Nanna fattat en särskild tillgivenhet för just honom, främlingen? Bestämt hade han anat det först på julaftonen, på kvällen, under förhöret. Han hade förstått det, när han sett på henne — så där strängt och kallt, som han alltsedan ångrat, att han gjort. Då var det, som om någonting brustit sönder innanför de mjuka rådjursögonen.
Vilhelm hade så småningom ökat takten. Han befann sig i stark marsj, då landsvägen på nytt försvann i skog. Liksom av instinkt vek han av på en vattensjuk stig, som sakta höjde sig mot torrare mark.
Våta grenar slogo honom i ansiktet eller piskade honom om benen. Granruskorna drösslade ett helt rägn ner över honom: ibland tillrade det en iskall droppe neråt ryggraden. Det skvätte i skodonen för vart steg, strumpsulorna kändes lungvåta. Men hans kläders tillstånd bekymrade honom ej längre. Han vandrade i en feber, som kunde han i varje ögonblick vänta sig få se den sökta eller ett spår av henne.
Stilla! Värkligen! Var där inte ett avtryck som av en kort, men bred skosula — en bottfor? Och där, vad nu — en bandstump — visst ett strumpeband! Tänk, om hon nyss befunnit sig i närheten? Hm, bandet färgade ifrån sig, hade visst länge legat i vatten.
Han gav sig till att ropa hennes namn, först sakta, så högre — till sist skrek han av sina lungors hela kraft. Men ingenting svarade honom — om ej en viskning, som väl var ett eko eller pulsen i hans öra eller —?
Han stoppade bandstumpen på sig, medan han ivrigt letade på marken för att finna ut, vart spåret ledde.
Men vilken riktning han slog in på, tycktes det lika förgäves. Allt var utplånat av snö och vatten, rägn och tö. Och enda vittnet — om det nu var något vittne om den saknade — var ett enstaka, djuptryckt fotmärke och ett vattendränkt och urfällt litet strumpeband.
Skymningen föll redan. Solen hade gått i nya moln.
När han hunnit tillbaka till gästgivargården, var det nermörkt. Vid det han gick förbi på väg mot Anders Svens, tyckte han sig höra röster innanför det upplysta krogfönstret. En stämma — det var en sluddrig och ungdomlig tenor, tycktes det — skrek över de andra:
— Det tar vi en skål på!
XI.
Mamsell Mina hade hoppats att kunna dölja olyckan för pappa. Hon hade tagit tysthetslöfte av faster. Och faster hade först stirrat på henne med sina svarta, utstående, humoristiska glober, men sedan utan vidare moralkakor givit löftet. Redan tredjedag jul skulle Ola huggedräng få gripa sig an med tapetseringen — det fanns ännu en del skarvar på skräpvinden.
Nannas rymning blev åtminstone till någon nytta: pappa var inte i lynne att besöka gula salen. Mamma gick det, som vanligt, lätt att föra bakom ljuset. Och lyckligtvis voro nu också bröderna borta, så att det ännu inte hunnit bli prat om pastor Olanders tokiga påhitt.
Marie-Louise, som under tysthetslöfte fått veta allt, fann pastorns enfald makalös. Att inte ha vett att gå, sedan man gjort sin skyldighet, bevisade ett klent ingenium. Marie-Louise syntes mera förbittrad på pastorn, än hon ville låtsa om. Mina betraktade henne förlägen — hon hade ej trott sin kloka syster om att vara så långsint.
Trots allt dyrkade Mina pastorn. Vad som kunnat hända, om han ej kommit till hjälp, fasade hon för att tänka. Och till och med hans kvarblivande och hans nödlögn hade gjort gagn: det hade givit uppskov med upptäckten.
Upptäckten skedde i alla fall och helt händelsevis. När kyrkoherden skulle till kyrkes annandagen och Mina ej genast stod tillhands med halsduken, marsjerade han i sin retlighet själv in och hämtade henne.
— Har också du rymt din kos, sjåpagås, frågade han, men gjorde förbluffad och förstummad halt innanför tröskeln.
Mina, som erinrat sig sin försummelse och för halsduken glömde allt annat, ville skynda fram till sitt söndagsgöra — en blick från pappa häjdade och förstenade henne. Den ena förseelsen hade bragt den andra i dagen. Pappa hade sett och förstått alltsammans.
— Förlåt mig, pappa, bad hon och knäppte händerna som till bordsbön, — förlåt mig, jag är så ledsen —
— Det gläder mig, sade kyrkoherden och suckade, — jag är också ledsen, men jag ser inte, att det förbättrar mina döttrars hörsamhet mot sin far?
— Ack, pappa, stammade mamsellen, — jag skulle, snopp — ett drag, snopp, snopp — några brev —
— Ja, gäckades prästfar, som började se hennes förvirring från dess komiska sida, — det behövs ofta bara ett drag och några brev för att både en prästgård och ett mamsellhjärta ska stå i ljusan låga. Det var alltså du, syndakors! Stackars Olander råkade illa ut, tog det i onödan på sig. Eller — vad har du för smussel med Olander? Var det från honom draget kom, kanske, sjåpagås, svara!
— Bevare mig, pappa, slog mamsellen förfärad ifrån sig med bägge händerna, — jag tror, det var Nanna, som —
— Nanna, vet du något extra om Nanna? Var det hon, eller var det du, som tände på? Ut med språket, eller för sjutton hakar —!
Gubben stampade i golvet.
— Bevare mig, pappa, draget kom, snopp, snopp, och pastorn kom, snopp, och —
Det gick runt i huvudet på gamla mamsellen. Pappa måste le mitt i förargelsen.
— Hade jag inte döpt dig till sjåpagås förut, sade han barskt, — skulle jag göra det nu! Akta dig bara att vålla Eugène svartsjuka, när vi nu ha honom här om ett par dar —!
Om kyrkoherden velat straffa brandstifterskan, kunde han inte gjort det eftertryckligare än med de sista par orden. De värkade inte genast, Mina tog dem för ett skämt. Men medan hon hjälpte sin far med halsduk och krage, plockade hon så småningom sanningen ur honom — hela den så kallade överraskning, han tillämnat henne, och som han ej velat ut med, strax han fått brevet, på julaftonsmorgonen.
Först när gubben moraliserat ut och kommit i väg, träffade henne nyheten med samlad kraft. Mina sjönk ner på en stol, och just för det hon inte grät eller kunde gråta, kände hon det desto starkare. Hennes stämning blev inte lättare, därför att hon fann sig otacksam och oresonlig.
Breven från Eugène hade ju varit hennes näring och livsinnehåll i tio långa år. De flästa härrörde från första året; sedan hade de duggat glesare och glesare, tills det varit fullständig torka i fem års tid.
De fem åren hade gjort mamsell Mina gammal. När Eugène reste, hade hon varit mer än ung: hon hade varit vacker, sett bäst ut av alla döttrarna, ja, av flickorna i sju kyrksocknar, erkände klockaren, hennes presumtive svärfar. Det ville också något till att knipa ett sådant hjärta som Eugènes, den rustibussen, och få honom att bortse från ett lyte.
Men Minas fägring hade varit hennes ungdom, hennes klara och rena färger: den friska hyn, den djupa glansen på ögon och hår och det skygga och rörande, som kanske just lytet skänkte hennes uttryck och sätt att vara. Mina hade åldrats tidigt, tidigare än de flästa. Nu var ungdomen förbi — sedan fem år förbi — och behaget som borttrollat. Hon såg ibland tio år äldre ut, än hon var. Mina fann sig på överblivna kartan och upphörde snart att sörja över det. Hennes sorg hade för övrigt aldrig varit stormande — redan första året efter Eugènes avresa eller flykt liknade den mera vemod eller saknad. Den fyllde ögonen med tårar, men hjärtat med ljuvhet. Den fann tröst i breven och i poesien och mammas musik.
Andra sörjde så mycket mera. Pappa hade för Eugènes skull blivit ovän med sin klockare, som sedan aldrig kom och aldrig eller sällan nämndes i prästgården. Ja, pappas gnat på henne själv berodde djupast på hans besvikenhet. Han brusade en gång öppet ut med sin mening. Hon hade bort hålla efter sin fästman, leda, varna, reformera honom, den galenpannan — han samman med Josef, det var just maken till broka — måhända hade en resa, som liknat en rymning, då kunnat undvikas.
Vad skulle hon svara — så alldeles utan gadd och maktbegär, så stilla och tålig, som hon alltid varit? Och hur skulle hon kunnat reformera — så onyttig, så skröplig och senfärdig hon visste sig och varje dag fick höra, att hon var?
Någon stark lyckolängtan hade hon aldrig burits eller lidit av. Lytet, som hon ådragit sig under lek i barndomen — någon lekkamrat hade råkat knuffa henne omkull — hade liksom tappat ur henne den friska livslust, som jäste i bröderna. Kanske också hon ensam ärvt sin mammas blida, stillsamma lynne. Mina hade alltid gått omkring som åskådarinna utan att just ha känt det eller saknat andras starkare begär. Och så länge hon var ung, såg det ut, som om just hennes stillsamhet, hennes fina, vemodiga leende, hennes förmåga att lyssna och spegla drog de rörligaste nära henne.
Fem år! Under de åren hade hon tänkt på Eugène som på en död, saknat honom på ett tåligt, ljuvligt sätt, som ingenting åstundade, minst den dödes uppståndelse i detta livet. Hans brev voro en roman, där hon såg speglat ett livsöde, som liksom av en händelse var hennes eget.
Det var en vacker, stillsam, blid roman med blekta, främmande blommor prässade mällan bladen och drömlika ansikten skymtande, men aldrig fullt och jordiskt tydliga. Det hela liknade ett poem av Böttiger eller Malmström, ett minneskväde med sirliga vändningar och mällan raderna en smärta, som ej upprörde, blott vederkvickte efter dagens gråa enahanda. Det var som mammas musik, som en romans »i rosens doft och näktergalens gömma» och utan närmare värklighet.
Och nu steg det plötsligt en levande person ut ur romansen eller romanen. Ett porträtt, som hon betraktat, kanske också kysst, nästan varje natt under alla dessa åren, visade sig med ens vara en värklig människa, en karl — som hennes jungfrulighet alltså hyst i sin kammare och vid sitt hjärta!
Mamsell Mina kände sig mer skamsen och förskräckt än glad. Bittert begråta människorna förlusten av sina kära, men se dem återvända ur graven i deras nya, antagliga gestalt skulle de ej vilja. För Mina var Eugène nu endast en gengångare, en vålnad. Men hon tänkte inte så mycket på fästmannens möjliga förvandlingar som på hennes egna, så påtagliga. Den Mina, som — sjutton år gammal — tog avsked av henne på daguerreotypin, och den Mina, hon hälsade i spegeln, voro varandra alltför olika för att antagas för samma person. Den ena hade Eugène fästat sig till sitt hjärtas mö; den andra skulle han väl knappast vilja se åt.
Vad kunde han nu ha att säga henne, vad hon honom, sedan allt det vackraste redan blivit sagt? Varför nöjde han sig inte som hon med det minne, som åren gjort så vackert? Vad ville han henne? Inte kunde de fundera på att gifta sig, sedan de inte längre voro unga?
Gifta sig — det kröp i huden vid blotta tanken! En känsla av skam, förnedring, förlöjligande grep henne. Inte nog att bära andras gyckel med detta sena menage, hur skulle hon te sig inför honom, inför sig själv — med sina vissnade behag, sina gammalungmövanor, sin stela höft, sin onyttighet och senfärdighet?
Bara det att inte längre få stöka i de gamla breven nattetid — ty hur skulle hon sedan kunna och vilja röra dem? Bara att se dem förlora doft och glans — ty hjältens uppståndelse var som ett onödigt tilläggskapitel till en färdig roman, som en banal fortsättning på en romans, vars skönhet just berodde på aningen, oändlighetsdallringen. Ja, bara att förlora, att profanera detta, som varit hennes minne och hennes hälgedom: var inte detta hennes livs första värkliga olycka? Vad skulle det sedan bli av henne?
Skulle hon kanske hädanefter leva för hans tapperhetsmedalj?
Mamsell Mina grubblade, med händerna i skötet; hon visste ej, om i timmar eller minuter, men hon visste, att hon varken på timmar eller dagar skulle finna en utväg ur sitt grubbel.
Det var också så sövande tyst i huset denna förmiddag. Mamma sov, faster hölls i köket och pappa i kyrkan. Studenterna strövade långt borta i Herrevalls skogar, och Josef, plågoanden, var ute på en slädtur, gud vet vart — det var god tid till söndagsbetraktelser.
Då förekom det Mina helt plötsligt, att det vaknat liv inne i blå rummet. Ej stojande eller ens glammande och pratsamt liv. Men allt hördes så tydligt genom den tunna, sprickiga dörren — det var ett samspråk med låga och långa viskningar, korta små fnitter och — bevares — det föreföll, som om någon också kysstes därinne.
Mamsell Minas första ingivelse var att rycka upp dörren och överraska de syndiga på bar gärning. Så mild och överseende hon eljest var — överseende till och med mot Bollas snatteri — med anständigheten i prästgården var hon sträng. Hon fördrog ingen kurtis i sin omgivning, och så långt respekten sträckte sig, hindrade hon allt kyssande, som ej ett äktenskap eller en förlovning gjort giltigt.
Men för närvarande fanns det i hela prästgården ej ett enda förlovat par.
Mina ryckte emällertid ej upp dörren. Hon blev sittande, där hon satt, med händerna knäppta i knät, överkroppen något framåtlutad, huvudet en smula på sned, och lyssnade — lyssnade spänt.
Hon hade känt igen Josefs röst, den vettvillingen — som så föga gjorde skäl för sitt namn. Och hon anade också, vem den andra var.
Det var alltså henne slädfärden gällt, vackra Elna på Änggården, den galna flickan, vars fägring gjort själva fadern yr i huvudet, så att han — en enkel hemmansbonde — givit dottern pensionsuppfostran i Schweiz och en utstyrsel vida över hans tillgångar, tills han nu satt i inteckningar över öronen.
Det hade i flera år varit bra mällan dem båda, Josef och Elna — båda papporna hade, den ene med längtan, den andre med oro, väntat, att det skulle smälla en dag. För den fåfänge bonden var den vackre volontären ett ståtligt parti, för pappa kyrkoherden Elna en mesallians och därtill ännu en felslagen förhoppning till alla de andra.
Märkligt nog, besinnade mamsell Mina i det ögonblicket intet av allt detta. Hon gjorde ej ett tecken för att ingripa vare sig till sedlighetens eller ekonomiens fromma. Hon misstänkte med fog, att Josefs avsikter kanske ej ens voro ärliga. Men hon visste, att Josef, långt ifrån att ta reson, tvärtom kanske skulle bli brutal. Och ångesten för plågoanden — Minas plågoande sedan barndomen — var kanske huvudgrunden till hennes ovärksamhet.
Hon kunde emällertid ha tillkallat faster Jeanette eller mamma, och hon gjorde intetdera.
Som hon satt och lyddes till kuttret därinne, hörde darrningen i rösterna, när ett halvhögt ord av misstag slapp över de försiktiga läpparna, hörde de heta, ofrivilliga flåsningarna, det svaga ljudet av kyssar, prasslet av kramningar, knarret i möbler och tiljor, sympatiknäpparna i de gamla väggarna — då var det, som om en helt annan känsla än den sedliga harmen fått makten med de blida, vissnade dragen.
Munnens avspända båge slappnade än mer, giporna sjönko darrande neråt, varje fåra och rynka i det halvgamla ansiktet fick skärpa och djup. Ansiktet blev till ett dokument, vari ett ungdomslivs försakelsehistoria stod skriven. Ett liv, som måhända först i detta ögonblick blev sig medvetet. En försakelse, som först nu anade, vad den offrat.
Ögonens långa torka fick vatten. Tår efter tår tillrade utför i små naturliga rännor. Huvudet böjdes sakta ner över de hopknäppta händerna.
Men mamsell Mina skulle blivit röd av iver och harm, om hon ens själv kunnat beskylla sig för att gråta av avund mot den lyckliga vackra Elna.
XII.
Bröderna — Gustav och Daniel — kommo hem på tredjedagen, lagom till middag och duktigt hungriga, men utan vare sig Nanna eller Vilhelm. De hade lånt hästar och släde av Anders Svens — ty på natten hade det både frusit och fallit tjockt med snö — och fingo skrubbor av pappa, för det de lämnat flickan och Vilhelm i sticket.
De blevo först överraskade och nedslagna, ty de hade väntat, att Nanna självmant kommit tillbaka. Denna förmodan hade de från den förståndige gästgivaren i Toftarp.
Pappa fnös av otålighet och förargelse, han kunde tydligt se på dem, hur de tillbragt gårkvällen.
Sedan tog Gustav humör och förklarade, att vem som hälst utom han — ja, bror Josef till exämpel — kunde få skvalpa i snöslask på jakt efter flickslynor: han, Gustav, hade skaffat sig en hosta på halsen.
Varpå han, mycket riktigt, började hosta — ganska naturtroget, ansåg Josef — och vart inskickad att få sig en äggtoddy, efter middagen, nota bene.
Daniel syntes förlägen. Hans mångåriga rykte som karaktären i familjen hade fått en knäck, även i hans eget medvetande.
Men då också han bekräftade, att Vilhelm varit stursk och envis och velat veta allting bättre än sina kamrater, fann pappa det förklarligt, att sönerna lämnat åt sitt eget värde och sin egen vård och värdering detta i grunden kanske fördärvliga umgänge.
— Det inträffade blir er emällertid en varning för framtiden, sade kyrkoherden, — att med större jugement välja era sällskaper.
Gustav blev trotsig och upprorisk, bara den egenkäre Vilhelm nämndes.
— Vem hade också kunnat ana gynnarens kaliber, halvgrälade han, — lömsk och inbunden som krämarprinsen var? Jag höll honom för en beskedlig och obetydlig liten puttefnasker, som det kunde vara nöjsamt få visa omkring i prästgården. I stället avslöjar han sig som en rabulist av värsta sort och en tyrann och toppridare, som varken skonade ung eller gammal. Daniel berättade mig om hans dispyt med pappa juldagsmorgonen —
— Synd om ynglingen, är annars ej utan gry, klagade gubben och strök sig över nacken. — Apropå, var lämnade ni honom? Tog han skjuts till sitt hem direkt från Toftarp?
— Bevare mig, utropade Gustav försmädligt, — han ville, han ämnade —
Hur det var, stockade sig den tillämnade meningen, och Daniel måste fylla i.
— Han ämnade fortsätta att leta på egen hand.
Prästfar gav fritt lopp åt sin ogillande munterhet. Daniels tysta smil var minst så smittande som Gustavs ljusa skratt.
Men så avbröt sig gubben, löjet gled över till sin motpol. Bekymret på pannan kom tillbaka, i blicken fick det en tillsats av något annat.
— Men då gör han sig ju större omak för er syster än ni själva, anmärkte han, — ja, än någon av oss, som sitta här i godan ro omkring fyllda fat, medan Nanna — kanske fryser och svälter!
— Henne går det nog ingen nöd på, menade Gustav sorglöst. Hans organ lät i dag ibland ovant skrovlig.
— Vet du alltså någonting mera om henne då, sporde den gamle med ett häftigt kast på huvudet. Det syntes, hur spänningen pinade bakom det morska ansiktets muskler.
— Vet —, drog Gustav på det.
— Ut med språket, för sjutton hakar!
Kyrkoherden sprang upp, så att pinnstolen for baklänges och omkull på golvet.
Den frimodige Gustav kröp samman; han fann, att han började göra en löjlig figur.
— Inte annat, än vad vi nyss berättat, sade han.
Han förteg visligen det spår, Vilhelm ensam påstått sig ha funnit på kvällen, men som ingen av bröderna tillmätt någon betydelse. Till den grad hade både späjandet och sällskapet tråkat ut dem.
— Då må jag säga, mullrade prästfar, harmsen och besviken, där han, sedan han fått stolen på fötter, hetsad och tankspridd satt och rullade brödkulor, — att efter detta synes mig Vilhelm långt mindre blamabel än mina klemiga och kallsinniga söner.
Det blev så stilla omkring bordet, att ej ens knivarna rörde sig på tallrikarna. Tystnaden värkade som ett varsel, ty i nästa minut gick en ängel, livslevande, genom rummet. Mamma, som tagit sig en förmiddagslur, kom först nu ut till middagen.
Hennes blick gled runt bordet och vidgade sig, när hon räknade de många tomma stolarna.
— Var är Nanna, frågade hon och såg storögd på Gustav.
Denne liksom letade i luften efter svaret, pupillerna irrade runt och undveko modern. Det var inte så lätt att narras mitt upp i ansiktet på lilla mamma.
Pappa kom honom till hjälp.
— Nanna, svarade prästfar, så lugnt han förmådde, — Nanna stannade, som jag tillsagt, uppe hos Anders Svens.
— Du är väl ändå för sträng, förebrådde mamma, — vi ha varit för stränga mot vår flicka. Vad i all världen skall hon göra hos Anders Svens?
— Lära sig göra nytta, fabulerade pappa, — här i huset springer hon vind för våg och bara hittar på hyss. Nå, lilla mamma, skall du inte välkomna dina söner? De vilja inte förskjutas för en galen flickunges skull.
Prästfrun hade tankfull betraktat sin make. Hon förvånades över, hur gammal han i dag såg ut. Det hade kommit någonting grått i det blonda håret, munnen läspade för tandluckornas skull, och själv hade han sjunkit ihop och blivit mindre. Först i dag lade hon märke till, att han börjat åldras på allvar.
För att inte bedröva honom sade hon ingenting, men flyttade blicken över på sönerna. Hon kysste dem lätt på pannan, i det hon gick förbi till sin plats.
— Förlåt oss, mamma, att vi börjat, urskuldade den gamle, som knappast rört en bit, — vi hungrade som vargar.
Faster, som suttit tyst hela tiden, gav husfadern en manande knuff, och det var rörande att se, hur ivrig han blev att göra skäl för sig.
— Var är er kontubernal, undrade prästfrun med en ny forskande blick på Gustav, som satt stum och bara åt och svettades.
— Han har rest sin kos, svarade sonen mödosamt och petade ivrigt omkring i sin tallrik.
— Ha ni blivit osams, fortsatte modern sitt förhör utan att släppa Gustav ur sikte. Han var hennes andra ögonsten, om Josef var den första. — Var det för den där olycksaliga rymlingen Almqvist?
— Ja, svarade sonen, olyckligare än i någon examen.
— Sådana äro nu en gång människorna, tröstade pappa i predikoton, — som unga äro de dårar, och som gamla bli de —
— Narrar, ifyllde faster Jeanette och skänkte i av julölet.
— Till narri, rättade gubben snäsigt och fortfor utan att låtsa om Gustavs fnitter, — apropå, var är Ekdahl?
— Jag skickade honom bort i ett ärende, brummade Josef, som alldeles tappat lusten att skämta. Volontären satt nästan ännu mera böjd och fåmält än de andra.
— Till fårhuset, fiskade gubben alldeles förgäves. Han tillade genast, liksom om han fruktade tystnaden: — Mormor sover förstås, som vanligt! Gumman sover allt oftare och oftare, allt längre och längre. Till sist somnar hon bort en vacker dag. Ja, ja, hon dör inte, hon försvinner — som en pust, en rök. Vad äro vi alla annat? Och pastor Olander är på begravning, och Mina ruvar på sin kammare! Skål, Marie-Louise, du är snart — vår sista!
Tårarna trängde kyrkoherden, trots all behärskning, ut i ögonen. Lyckligtvis tycktes mamma just då ouppmärksam och försjunken i sitt eget bordsgöra.
Middagen tog äntligen slut. Det var den längsta måltid någon av deltagarna kunde minnas ha varit med om, och den hade räckt en knapp halvtimma. Uppbrottet skedde nästan i oordning. Var och en syntes angelägen att komma för sig och till sitt.
Mamma gick in för att språka med Mina. Hon förstod, att hennes äldsta bar på något, som tyngde. Allt sedan Nannas oförklarliga bortresa kände husets moder stundom någonting, som liknade självförebråelser. Pianot hade kanske, när ett kom till allt, berövat hennes barn en del av vad dem tillkom.
Gustav och Daniel flögo upp på sin kammare med samma odygdiga hast som i pojkåren. För övrigt voro de väl den dag i dag knappt annat än pojkar. Marie-Louise försvann till sina sysslor. Josef sneglade tveksamt åt pappa, men vankade, när han såg faster närma sig gubben, långsamt ut till förstutrappan.
Kyrkoherden kände plötsligt fasters klapp på sin skuldra.
— Lille präst, inledde hon.
— Ja, vad är det om, snäste den gamle, som fruktade någon ny giftighet till alla de andra, majoren låtit honom smälta i sin dag.
— Seså, bits inte, gamle nummerhäst, förmanade hon, sköt fram ögonkloten och höjde överlägset på mustasjläppen. — Stå stilla en sekund, om annars görligt, och lägg märke till ett förnuftigt ord!
Prästfar gjorde en av sina gamla soldatvändningar.
— Nåväl, major, sporde han med ett försök att låta godmodig. Han anade just nu allra tydligast värdet av fasters kloka, kalla förstånd.
— Lille präst, sade hon, — jag djärvs inte persvadera dig att sitta ner, medan vi språkas vid. Skall förstås kurbettera under mina gamla änkeögon. Men min kroppshydda trivs inte med att sväva i luften som en ballong. Jag sätter mig.
— Jag är idel öra, försäkrade kyrkoherden, satte tummarna i rockslagen och såg på förhand bister ut.
— Det är om Nanna, sade hon, och gubben gjorde värkligen genast en halv volt med överkroppen.
— Nå, påminte han i nästa sekund, stirrade otåligt i taket och trummade i golvet med fotbladen.
Men faster Jeanette tog saken med ro. Hon mönstrade husets herre från topp till tå, skakade på sitt mössprydda huvud och anmärkte slutligen:
— Jag beklagar stackars Mina!
— Syndakorset, stönade gubben, som om han just nu varit under den åsyftades behandling.
— Nej, det är hon, som har sitt kors, rättade faster lugnt och sökte genom hypnotisk fixering binda hans blick vid sin person. Naturligtvis förgäves. — Lille prästen inbillar sig, att ingen har närver mer än han själv. Men om han inte håller hovarna i styr, så —!
Majoren dängde sin bastanta hushållerskehand hotande mot sitt knä.
— Så, morskade sig kyrkoherden, medan ådrorna svällde under Walter-Scott-luggen.
— Så får han inte veta någonting.
Prästfar svarade ej, men höll sig orörlig under en hel minut.
— Bolla berättar mig, meddelade faster sävligt, liksom om hon njutit av den lille prästens ostyriga ansiktsspel, — att Nanna brukade ligga och läsa uppe på vinden och ha ljus tänt mitt på dagen.
— Sjutton hakar, spratt kyrkoherden upp, — kanske hon ligger där ännu?
— Bevare mig, korsade sig faster, — Ola har forskat så väl, att han fått annat med i dagen —. Men det är min hemlighet.
— Sakramenskade flickunge, fräste prästen, som fortfarande hade tankarna på ljusläsningen.
— Nå, hon gör ju inte om det, tröstade faster.
— Nej, det vill jag hoppas, hotade prästfar, glömsk av allt utom den eldfara han lupit. — Så Bolla har äntligen hunnit kläcka det ur sig? Men vad har här varit för tillsyn med ungen?
— Det var just dithän jag ville komma, sade faster.
— Vems är felet, snäste den gamle.
— Vårt förstås, erkände hon lugnt, — vi alla ha vår part i ansvaret. Vi ha inte haft ögon med Nanna tillräckligt. Bolla berättade mig det där alldeles nyss. Men för att säga som sant är, så har jag länge haft mina misstankar. Nanna har gått smygvägar.
— Har Springfält, brusade prästen ånyo upp. För varje gång tycktes detta meddelande vara honom lika nytt.
— Åh, det ha vi gjort allesamman, sade majoren kallt. — Här i huset som i alla andra hus ljuges och gömmes det både i parti och minut. Nå, de stora få svara för sig själva. Jag lägger mig inte i ert smussel. Själv har jag nog av mitt.
— Vad smusslar majoren med, om jag törs fråga, undrade han halvt otålig, halvt road.
— Det angår dig inte, lille präst — men nu var det om Nanna vi skulle tala. Jag kom att tänka på det här, innan jag talt med Bolla. Jag bytte om lakan i hennes säng i dag —
— Bytte hon inte till jul, vet jag, muttrade gubben, — sakramenskat slöseri!
— Var resonlig, vi slippa kanske byta oftare!
Fasters grymhet tycktes henne enkel rättvisa gentemot den gamles småsinne.
— Varför skall du plåga mig, brast det med ens ur honom. Det övergivna, uttröttade i hans ton fick själva majoren att vekna. — Skaffa henne tillbaka, vet jag, jag begär ju ingenting annat! Varför skulle hon sky sina egna köttsliga föräldrar?
— Hennes köttsliga föräldrar brydde sig helt enkelt inte om henne då. Eller, tillade hon med ett stänk av medlidande, — hennes förstånd räckte inte till att förstå, hur mycket de, trots alls, brydde sig om henne. Just nu är hon dessutom som mäst sensibel. Just nu behövde hon ett helt hav av ömhet. Lilla mamma, bevars, skall ju och måste ju skonas. Men månne hon farit illa av att se om sin flickas lilla lekamen? Och ni andra med era nödlögner och överraskningar hade väl inte mod att tala om för flickungen, att hon håller på att bli kvinna!
— Vad för slag?
— Kvinna, upprepade faster försmädligt, — har lille prästen aldrig hört det ordet förr? En flicka blir, om hon får leva, förr eller senare kvinna! För rästen skall jag inte bravera. Modet svek mig själv flera gånger, då jag föresatt mig att tala ut. Man måste visst ha övning för att duga i krig, inte sant — och jag har ju aldrig haft eget barn.
Faster Jeanette blev ett ögonblick elegisk, vilket borde tett sig skrattretande för en opartisk åskådare. Hon saknade lilla Nanna på sitt eget sätt.
— Menar du, att —, sporde kyrkoherden med en fulländande blick, i släkt med den, som de flästa män bestå så ömtåliga ämnen.
— Just det menar jag, genmälte faster ungefär lika tydligt, men utan någon skämtsam glimt.
Den gamle prästen stod en stund förlorad i tankar. Så ryckte han sig förtretad lös.
— Nonsens, bröt han ut och svängde runt på klacken, — komma med sådant pladder till en man! Varför göra ni kvinnor inte er plikt? I stället för att — driva mitt barn — ifrån mig —?
Och han vandrade, en smula framlutad, mot sin kammardörr.
Faster, som kände hans förebråelse djupare, än hon låddes om, försvann med högburet huvud i folkstudörren, samtidigt som Josef sakta trädde in ifrån förstun.
— Pappa!
— Vafalls, ryckte fadern till och strök sig hastigt över ögonen. Han vände sig halvt om och mönstrade med morsk uppsyn sin äldste son.
— Det var något viktigt jag hade att tala med pappa om —!
— Pängar, fnös pappa med förbittrad enärgi.
Något i tonen retade Josef. Han stramade upp sig och såg sin far i ögonen.
— Pappa skall inte tro, att jag är alldeles hjälplös, för det — min egen far kanske saknar hjärta.
— Såå, muttrade gubben inträsserad, — vad har munsjör då för okända gullgruvor?
Vackre Josef kastade stolt med huvudet. Blekheten i hans ansikte hade försvunnit, de högblå ögonen blänkte stål. Han stack teatraliskt handen i barmen och antog en bredbent aktörsställning.
— Närhälst det konvenerar mig, sade han vårdslöst, — har jag hela Kristianstad till mitt förfogande.
Kyrkoherden gjorde en ny halvvändning, så att han kom att stå mitt emot sonen. Han behöll händerna på ryggen och frynte gäckande, men kunde ej hindra blicken att uttrycka hans faderliga beundran.
Josef var värkligen en vacker karl. Just nu liknade han mer än någonsin Cavaignac eller rättare hans porträtt. Och själva övermodet tillhörde, som andra militära dygder, den gamles kära ungdomsminnen.
Dock, här rörde det sig om fakta, ej om stämningar.
— Vem är hela Kristianstad, om jag törs spörja?
— Vilken grosshandlardotter som hälst, skröt volontären med en frikostig armrörelse.
— Par exemple, inföll gubben dubbeltydigt.
— Grosshandlare Müllers arvtagerska, kom svaret utan betänkande.
— Nåväl, avgjorde fadern med illa dold belåtenhet och lagade sig att förändra front, — konvenerar hon dig, så nog konvenerar hon mig. Här har du min välsignelse in blanco!
Josef häjdade honom med en vink.
— Saken skulle vara enkel, om —
— Hon inte vore så ful, hånade pappa.
— Misstag. Hon är en skönhet.
— Eller inte vore så dum?
— Hon är en förståndig flicka.
— Eller grosshandlaren inte hade kontoret på fickan?
— Pappa känner honom ju —
— Asj, i våra dar spela grosshandlarna bank varannan —
— Müller har stenhus för flera hundratusen, har en brigg och tre skonare i Åhus och pängar som —
— Eller inte vore så snål —, envisades den gamle.
— Misstag, men —
— Ut med språket då, munsjör, och stå inte och ömsa fot, röt kyrkoherden, vars tålamod sviktade.
— Om jag får tala till punkt, parerade Josef saktmodigt. — Rent ut: pappa vet, att jag är engagerad på annat håll —
— Som aktör?
— Pappa!
— Vafalle?
— Pappa låts enfaldig, men Elna Åkesdotter på Änggården —
— Vafalle?
— Elna, som pappa vet —
— Vafalle?
Nu brast även volontärens tålamod.
— Kort och gott, pappa: jag och Elna ämna eklatera på nyårsafton —
— Såå, hånade fadern, — och vad ämna ni sedan gifta er på?
— Det är just det, det nu blir frågan om, sade Josef och krönte förläget.
— Vem tänker munsjör fråga?
— Käre pappa — volontären närmade sig med smidiga löjtnantssteg, — jag behövde i alla fall nu på nyåret en sextusen riksdaler —
— Banco, frågade kyrkoherden skämtsamt.
— Nej, bara sextusen riksdaler.
— Fägnar mig att höra. Jag själv behövde ungefär lika mycket.
— Men pappa måste — pappa måste låna mig dem!
— Jag, pojke, är du alldeles rasande?
Sonen nalkades bevekande ännu ett par steg.
— Pappa har säkert så mycket liggande i kyrkokassan, och om ett par månader kunde jag —
— Pojke, vill du göra mig till försnillare?
— Asj, låna — är det försnilla? Man lägger en lapp med påskrift, att —
— Pojke, vill du lära mig, hur man försnillar? Vem har lärt dig det själv?
— Pappa, det är hedersskuld! Jag — jag måste helt enkelt ha dem! Annars —!
— Annars?
Josef lyfte med en lidelsefull åtbörd handen mot sin panna.
— Akta dig, pojke!
Fadern, som röd i huvudet och stel i ögonen betraktade sin nyss så beundrade telning, kippade med läpparna, som om han letade efter ett ord eller en sats, nog kraftiga att göra intryck på den förirrade. Men ur den flämtande strupen hann ej en stavelse, innan lätta steg i närheten förstummade honom. De hördes ännu i den lilla korridoren till Minas rum.
— Gå, sade den gamle hest, — mamma kommer!
Josef vände sig dröjande om och spanketerade, strykande sina mustasjer, mot förstudörren.
Prästfrun trädde nyfiken och rundögd in i matsalen. Hon måste ha uppfångat något av det högröstade samtalet.
— Vad stod då på härinne, frågade hon med en darrning i rösten.
Kyrkoherden övade sig ett par gånger med konststycket att le i denna stund och sinnesstämning. När det äntligen lyckades, vände han sitt röda ansikte mot hustrun och skakade humoristiskt-otåligt på huvudet.
— Åh, det var bara Josef, sade han, — Josef igen! Nu har han skickat Ekdahl för katten i våld! Till sist få vi väl spika fast prästspektaklet i folkstugan. Nu löper han med kärleksbrev från Josef till det där stycket — hm — vackra Elna på Änggården, vet jag!
Prästfar gjorde helt om för att dölja sin återvändande sinnesrörelse. Men mitt i sitt sinnesuppror kände han ett slags moralisk tillfredsställelse att ha funnit på ett svar, som bara till hälvten var en nödlögn.