XIII.
Mamma hade följt efter honom på ämbetsrummet, som, enligt tidens spartanska sed, samtidigt var sängkammare. Hon hade ett litet krypin, stort som en garderob, för sin räkning längst innanför, men drog sig ej nu tillbaka dit. Hon satte sig i stället med korslagda armar att betrakta pappa.
Kyrkoherden hade slagit sig ner framför sina längder, läste, som han brukade, halvhögt ett namn eller siffertal i sänder, jämförde och skrev. Men han kände den tårögda blicken i sin rygg, avbröt sig retligt, läskade i en fart, slog bullersamt samman böckerna och marsjerade ur rummet. Han härdade ej ut i dag att vara på tumanhand med sin hustru.
I matsalen stod han en stund stilla och tvekade, rev sig förtretad i huvudet, trippade så vidare till Minas rum: måste ju se efter, hur Ola redde sig med reparationen.
Ej häller där stannade han längre än en minut. Ola var nästan färdig, och Minas snörpande irriterade. Sedan han utan anledning eller sammanhang mumlat sitt »sjåpagås, sakramenskade syndakors», fortsatte han sin irrfärd, genom blå rummet, som stod tomt med alla familjeporträtten, och ut i gula salen, där den eviga brasan brann och gamla mormor nickat in framför knyppeldynan.
— Håhåjaja, suckade han i viskton för att ej väcka henne och steg utan knackning in på pastorns rum — en vana han tagit sig på grund av de föregående hjälpprästernas ofta lastbara egenheter.
Olander satt i nattrock och bolmade på långpipa. Hans blondduniga ansikte passade till dräkten ungefär som en rädisa till en yllesjal. Men hans hållning saknade ej värdighet, när han reste sig och hälsade farbror välkommen.
— Bror skriver redan på sin nyårspredikan, anmärkte kyrkoherden i sorgset tillfredsställd ton.
— Nej, det var bara —
Olander försökte i hast smussla undan konceptarket, som väckt hans förmans uppmärksamhet. Men denne förekom honom. Snabb som en hök slog den gamle ner på papperet och närmade det misstänksamt till de starka, obeväpnade ögonen, som i alla fall börjat bli närsynta.
—»I ungdomen,» läste han för sig själv, —»äro vi som starka, nybyggda hus, i vilka varje rum är åtskilt från de andra, varje våning från den andra.» Hm hm, vad är det här för nonsens?
Pastorn, som med spänning följt hans minspel, liksom knäcktes av vid utropet. Han kröp ihop, så att han själv såg ännu mindre ut, nattrocken ännu större än nyss.
— Hm hm hm, mumlade gubben och fortsatte läsningen, ofta avbruten av sin kritik.
—»I det ena rummet höras ej det andras tankar, och en dörr avklipper minnet.» — Vad sitter bror och plitar samman för dumheter? »Men när vi åldras, blir det lytt i oss som i gamla hus.» Vad för slag? »Vi växa samman med alla våra kamrar i det närmaste och fjärmaste förflutna. Allt i dem förnimma och förstå vi, som om vi just nu upplevde det. Röster höras, som blivit oss långt avlägsna. Bud och järtecken knäppa och mumla. Ty vår tillvaros väggar ha vuxit samman och samtidigt försvagats av ålder: de släppa igenom minsta ljud och äro fulla av förstörelsens och det nya livets makter.» Hm, hm, hm! »Till vilka Herren give, att vi lyssna, medan tid är.» Hm, slutet inte så galet, inte så galet!
Kyrkoherden syntes helt tankfull.
»Till vilka Herren give, att vi lyssna, medan tid är,» upprepade han och rev sig med en på en gång blidkad och plågad uppsyn i nacken. Så rätade han häftigt upp sig.
— Hm, hm, är här ännu mer? Också på andra sidan? »Besynnerligt, hur hastigt vi glömma, ja, hur tätt intill barndomen vi dövna till för barnakänslorna!» Är det här brors egen hus- och livsfilosofi? Smakar nästan titulus Vilhelm! Nonsens! Det sista passar ju inte med det föregående!
— Det sista är själva inledningen, stammade pastorn, som blott långsamt började växa i nattrocken igen. — Det är, att jag så må säga, proëmium eller argumentum —
Kyrkoherden tittade vasst upp.
— Anledningen, vill bror säga! Skall det vara en hänsyft —?
Han avbröt sig hastigt.
— Ämnade bror sätta det här i en predikan?
— Jag hade i alla händelser, förklarade Olander med hjärtat i halsgropen, — tänkt be farbror recensera mitt koncept.
— Kyrkolagen ålägger oss, sade hans förman barskt, — att predika Guds ord rent och klart — utan mänskliga griller och påfund. Lägg det där i skräpkorgen! Eller hm — i ett bordstal någon gång, till exämpel i all underdånighet hos vår nådiga grevinna! Brors filosofi och mina namnsdagsvärser, dem spara vi bäst till fruntimren och kättarna —
— Asj, seså, tröstade han och skakade nattrocken vid axlarna, när han såg den unge mannens förvirring, — det blir nog karl av käre bror! Alla ha vi fått passera linien — och det är inte alla, som få sin skopa i enrum. Apropå, där passerar just en man, som —
Gubben trippade fram och knackade på fönstret, utanför vilket en lunsigt framvaggande gestalt blivit synlig. När vandraren vid knackningen vände det breda, kindskäggiga ansiktet åt sidan, såg pastorn, att det var Ekdahl. Kyrkoherden vinkade befallande, varpå Ekdahl lunsade förbi fönstret.
— Där ha vi en man, fortfor den gamle, — eller rättare en stackare, ett novissimum exemplum, ett varnagel för ungdomar, som ej låta råda sig. Ty minns det, käre bror, den som ej lyder goda råd, får lyda trummor av kalvskinn. Mången lovande yngling kom på villospår, därför att han envisades att gå sina egna vägar. Och mången fader får bittert ångra, att han ej i tide brukade färlan. Håhåja, där ha vi Ekdahl!
Ekdahl gjorde, i det han inträdde, en överdrivet vördnadsfull bugning och gömde blicken i ett smil, som närmade sig fångrin. Men vid kyrkoherdens förargade åtbörd rätade han en smula upp sig och sökte lägga sitt gråpussiga ansikte i prästerliga veck.
— Herr kyrkoherden behagade knacka på fönstret?
— Ja, jag vill veta, vad ärende titulus haft att uträtta för volontären?
— Herr volontären skickade mig till Änggården, smilade Ekdahl inställsamt. — Vackra Elna och volontären ska ju —
— Titulus ska taga sin tunga i akt, avbröt prästfar, — tungan är människans skorpiongadd, och liksom hos skorpionen dräper gadden ofta henne själv. Pastor Ekdahl borde veta det.
Ekdahl vände sig åt sidan; huvudet sjönk ner mällan axlarna, och kroppen skakades av undertryckt fnitter.
— Se bara, bror Olander, står inte människan och fnittrar som en barnunge? Gärna för mig, fortfor den gamle med en föraktfull sidoblick, — men biskop Aurelius förlät honom aldrig.
— Det — det är ett naturfel, meddelade Ekdahl mällan två anfall, — men det — det blev min olycka. Biskopen trodde jag fnissade åt honom och hindrade mig alltsedan att få — pa — pastorat —
— Tag sin tunga i akt, titulus, rådde kyrkoherden, — biskopen fick snart andra skäl. Det viktigaste var tituli lösmynthet i lärofrågor. Titulus ville förstå Skriften bättre än hela kyrkomötet, och —. Men nu ha vi ingen tid med titulus. Titulus har väl fått brev tillbaka — få hit det!
Ekdahl bugade och räckte fram handen.
— Två stycken? Ett till volontären — »Till min general», jo, jag tackar, sakramenskade flicksnärta! Och ett till — till mamma? Vad för slag? Är det också från Elna?
— Korrespondenten är mig obekant, smilade Ekdahl, — en liten parvel lämnade mig det strax nedanför allén.
— En parvel? Hm! Stilen fruntimmersstil! Inte sant, bror? Kan inte på stund erinra mig, men — nog har jag förr sett den pikturen! Hm! En parvel? Vems var han? Vad hette han? Hur såg han ut? Hur var han klädd? Sjutton hakar! Står inte människan och fnissar mig rakt upp i synen?
— Det — det är ett naturf — fel, fnissade den olycklige.
Men prästfars bekymmer krävde sin urladdning. Han stampade i golvet och fäktade med armarna.
— Ut, spektakel, skrek han gällt, — ut, driftkuku, flinebytta, fördetting, ut —!
Kyrkoherdens förbittring var så häftig, att han, ännu sedan Ekdahl försvunnit, utförde en ilmarsj runt pastorsrummet, och när han stannade, skakade han de båda breven över sitt huvud.
— Och ett sådant sakramenskat spektakel, sade han, — skall man ge kost och logi, bara för det ens odåga till son håller sig med hovnarr. Och så är det till på köpet meningen, jag skall agera postiljon — postillon d’amour! Hahaha!
Den gamle skrattade i vredesmod, och hans skratt ringde den unge pastorn i öronen med samma envishet som skrällen av den islagna dörren. Olander stod och liksom magrade i sin nattrock. Han kom sig ej på länge för med att sätta sig. Det var första gången han sett sin förman i detta våldsamma lynne.
Kyrkoherden hade genom bokkammaren och Nannas rum marsjerat in i matsalen, där han råkade Ekdahl i samspråk med Josef. Det vill säga: Ekdahl hade utan framgång försökt urskulda sig, och volontären uttryckte just sitt misshag och sina tvivel genom att örfila upp Ekdahl.
Utan att avbryta exekutionen eller bevärdiga någon av stallbröderna med ett ord slängde den gamle Änggårdsbrevet på matbordet och fortsatte raka vägen in till mamma.
Mamma hade lagt sig på tvåmanssängen och betraktade med ett djupt grubblande uttryck tapetblommorna mällan sparrlakanen. Vid pappas inträde tittade hon åt sidan och spärrade blicken rund, som hon plägade.
— Vad har hänt, frågade hon.
Prästfar hade kommit infarande i sitt livligaste tempo. Han var ännu för upprörd att få fram mer än det enda ordet brev, varpå han räckte sin hustru den till henne adrässerade biljetten.
Hon granskade förundrad utanskriften.
— Jag känner inte stilen, undrade hon och reste sig till sittande ställning, — men jag tycker mig bestämt ha sett den någonstädes.
Hon lossade oblaten, varmed det sammanvikta, okuverterade papperet var förseglat, och vecklade upp skrivelsen.
Prästfar betraktade henne i ett slags butter spänning, som tilltog, då han märkte hennes ögon börja irra och hennes kinder få sin blåaktiga blekhet.
— Vad står på, frågade han i samma ton som hon nyss.
I stället för svar gav hon honom en lång, fuktig, smärtsam blick och föll så avsvimmad baklänges mot kuddarna.
Kyrkoherden skyndade fram, men förskräcktes ytterligare, då han kände hennes kalla, slappa hand i sin, och ropade överljutt:
— Hjälp — hitåt — mamma!
Han hade mekaniskt lyft upp papperet från golvet och läst och igen låtit det falla. Och medan rummet fylldes av de förskrämda familjemedlemmarna, såg man pater familias vandra upp och ner i kammaren och vrida händerna och hörde honom klaga:
— Ack, mamma, mamma! Ack, mina barn, mina barn, likt Jakob lägga ni mig med grå hår i graven! Hur har jag förtjänt detta, förtjänt detta? Ack, mina barn, mina villfarande barn, mina — barn! Ack, mamma, mamma!
Ingen förstod ett ord, ty ingen visste, hur detta kommit sig, eller varför mamma nu låg där stel och inte ville låta kalla sig tillbaka ur vanmakten.
Josef förstod minst. Han hade först av alla skyndat till, och mällan det han gned mammas tinningar, händer och fötter, upprepade han för sig själv den glada nyhet han läst på det tillskrynklade pappersbladet.
— Nanna, stod där ju, — är i gott förvar och mår väl, men stannar tills vidare borta från sitt hem.
Efter Josef läste de andra i tur och ordning.
— Där finns ingen underskrift, sade faster och fnös av ovilja. — Så var då ett manfolk, lille präst!
— Ack, mina barn, mina barn, jämrade den lille kyrkoherden och vred händerna.
XIV.
Nanna lydde endast sin tillfälliga förskräckelse, när hon hasade sig ut genom sitt fönster och tog till fötterna utför allébacken.
Från början hade hon ju endast ämnat gömma sig undan pappa och Vilhelm och de andra, om de skulle vilja ha henne med i ottesången. Och där hon nu sprang, hade hon minst av allt tänkt sig en flykt från hemmet.
Hon ville endast lägga avstånd mällan sig och det brinnande rummet. Hon ville undkomma elden och medansvaret för att den uppstått. Hon föreställde sig, att hon när som hälst skulle få se lågorna färga snön, och fantiserade med en isning efter ryggen om skrämseln och skriken, när alla plötsligt vaknade i prästgården.
Själv var hon endast till hälvten vaken. De sista veckorna hade hon gått i en sömngångardvala, som julaftonens upplevelser blott fyllt med ännu mer förvirrade drömbilder. Nu var det tidigt på julmorgonen, och omkring henne låg mörka natten.
Hon tänkte på pappas vrede och Vilhelms förakt, och fasan gav foten en oanad fart.
Det, som först häjdade henne, var omtanken om dem, hon lämnat efter sig, tanken på faran, de nu alla lupo … och hon stannade villrådig.
Instinkterna vägde varandra. Skulle hon ej skynda tillbaka och väcka mamma och pappa? Skulle hon ej hjälpa till att släcka, rädda?
Medan hon tvekade, hade hon blicken fästad på boningslängan, som skymtade mällan de snöiga vägpilarna och aplarna i trädgården.
Hon hade tårarna i strupen: skulle då allt detta förgås? Hemmet, där hon lekt och läst och haft alla sina glada och bittra stunder? Kanske skulle alltsammans skyllas på henne? Kanske hade hon också gjort alltsammans! Hon var ibland så oviss om, vad eller hur mycket ont hon egentligen gjort. Vilket straff väntade henne inte, vilket straff! Pappa skulle —
Ännu syntes inga eldtecken. Prästgården låg kvar på sin gamla plats. Fönstren stodo mörka, även Minas fönster. Men nu — nu tändes det i fönstret ovanför. Elden hade hunnit genom taket. Och nu slog röken ut, belyst därovanifrån, och snön skimrade röd. Svingelbrunnen gnisslade. Det hördes buller och sorl av människor. Det kom någon … det kom folk uppe i allén.
Då vände sig Nanna till flykt. Hon vågade inte möta sina föräldrar och syskon. Hon sprang … sprang så snabbt de tunga bottforerna tilläto.
Hur tjockt hon var påpaltad, gick det i alla fall lätt att springa. Vägsnön var frusen, och det knarrade och visslade så lustigt kring stegen. Pilarna skyndade förbi som vita, tjockhuvade spöken. De voro oändligt många, och de skrämde och jagade på.
Och språngtakten gjorde henne gott. Springfält brukade pappa kalla henne, och i dag gick det som av sig självt. De långa benen togo riktiga skutt, de långa armarna plöjde som vingar, draget ven och värmde om näsa och öron. Farten jagade frusenheten ur lederna, spridde blodet och skingrade dvalan.
När hon äntligen stannade, låg prästgården långt borta, gömd bakom snöträd och snöbackar. Och förskräckelsen hade blivit till en dov, övergiven oro.
Om nu prästgården brann ner, så var hon utan hem. Först så småningom började hon göra sig reda för, vad det betydde. Utan hem, det var detsamma som utan matbord, när man blev hungrig, utan bädd, när det blev natt, och utan tak, när det blev kallt eller snöade. Ja, och det var att vara utan föräldrar och syskon och andra, som brydde sig om en, när man var sjuk eller ledsen.
Men hemlös på det sista sättet hade hon ju varit länge. Ingen hade brytt sig om liten Nanna, om ej för att bevaka henne, misstro henne, ge henne snäsor och skrubbor. Ingen hade förstått henne — det var visst för långt årsavstånd mällan henne och syskonen. Att gå ibland dem var som att gå ibland främmande människor.
Kanske det bästa vore att bli alldeles borta. Så slapp hon undan bannor och örfilar, och Vilhelm slapp göra illa med sin stränga blick. Om hon blev alldeles borta, skulle de kanske börja sakna henne; själva pappa skulle fälla en tår, och Vilhelm skulle få samvetskval.
Det var så ljuvt mitt i det sorgliga att tänka sig saknaden efter en.
Var hon hemlös, så var det väl likadant med de andra nu för rästen. Dock, de finge väl snart en ny prästgård att bo i. Pappa fick väl fara med hela familjen i lånta kläder till kyrkoherde Franzén i Onslunda — alldeles som kyrkoherde Palm en annan julnatt för många år sedan till honom själv.
Nanna kom ihåg, att hon hade en moster i Lund, en ogift gammal moster. Dit kunde hon ju gå eller kanske få åka med någon, när det skrek för högt i kakestan, som pappa brukade säga. För tillfället lockade mostern inte. Hon bodde så trångt för den, som var van vid över tjoget prästgårdsrum. Och i Lund skulle ju Nanna bli tvungen råka bröderna, kanske bli hämtad hem med skjuts till förhör och moralkakor och allt det där.
I detsamma kom hon att tänka på sigenarna. Knappt hade tanken dykt upp, förrän den slök henne med hull och hår.
Vara sigenare måste vara ett fritt och härligt liv. Åka land och rike omkring och få se många bygder och många slags människor. Bo i tält om sommaren och koka kaffe i skogen, som var så roligt, och om vintern hysas på logarna i allt det sköna höet eller bjudas in på julaftonen i någon gästfri prästfamilj. Spå i händerna och trolla guld och gå klädd i brokiga kläder och med håret ner över ryggen och dansa danser, som ej liknade de vanliga. Vara fri och sin egen och slippa skrubbor, för det man lånte böcker, och fara över havet och komma till södern, där det fanns druvor och apelsiner och marmorslott, som alla lågo i ruiner, så att vem som hälst kunde få bo i dem. Det var som i sagorna — som i Rinaldo Rinaldini eller Schillers Rövare.
Ja, tänk, att bli en fri och modig och beundrad rövarflicka!
Hon erinrade sig fröken Cunégonde, som på liknande sätt blivit hemlös och liksom Nanna farit långa vägar från föräldrahemmet. Skrämd såg hon sig tillbaka — sigenarna, det var dock ett annat och mildare folkslag än bulgarerna. Dessutom tycktes sigenarna ha begivit sig åt annat håll, när branden förjagade dem. Det var kanske inte så lätt att få tag i dem, men de förföljde henne inte. Nanna var ensam på hela den långa, mörka vägen.
Ty ännu var det mörkt. Pilarna skuggade också, bara snön lyste, men inte mycket just. Vägen hade en matt glans nästan som av silver i mörker, och stammarna räckte sig likt vita armar, vilka slutade i knutna händer och långa, stretande klor. I fjärran ringde en kyrkklocka — eller kanske det var bjällror? Tänk, om Mats fått spänna för och pappa börjat sätta efter henne?
Hon kände sig redan hungrig, men vandringen gjorde henne annars gott. Stundtals glömde hon både olyckan och sin flykt. Aldrig förr hade hon erfarit ett sådant välbehag, en sådan lättnad av att bara gå, gå. Och kläderna värmde så skönt.
Nu släppte pilraderna. Framför henne låg öppna landet. Hon kunde se det tindra av ljus än här, än där. Kanske från stugfönster, där man klädde sig till ottan. Kanske från slädbloss, som så långsamt flyttade sig, att man kunde tro dem stå stilla över marken.
Det var egentligen bara roligt att vara ute så här, på äventyr! När hon räknade efter, hade hon hunnit mer än halvvägs till Toftarp. Om hon skulle gå ända fram till kyrkan och från något gömställe se julotteslädarna glida vägen fram — det var bland det roligaste på hela året; det blev så vackert med de många sprutande blossen.
Roligast av allt vore att få se pappa och Vilhelm och bröderna åka förbi, utan att de hade en aning. Men det var ju sant: inte kunde pappa predika i dag, medan prästgården brann, eller sedan den brunnit. Det blev förstås mässfall.
Men nu bjällade det bestämt någonstans bakom henne. Alldeles från hemhållet?
Hon lutade sig mot marken, som hon lärt av drängarna, och hörde det nu alldeles tydligt. Det knastrade i marken, det susade i snön. De färdades fram någonstans i pilallén, och här var öppna, skyddslösa vägen. Inte ett pilträd att gömma sig bakom. Inte ett stenröse eller en gärdesgård. Bara bred, öppen väg och översnöade, kanske vattenfyllda diken.
Tänk, om det var prästgårdsslädar … pappa … bröderna … Nanna tog igen till att springa, vilket nu kändes ganska tröttsamt. Hon hade sprungit eller halvsprungit över en timme på fastande mage. Men nu hörde hon tydligt bakom sig klangen av bjällror.
Springfält såg sig ej tillbaka. Hon vågade ej offra en minut. Hon sprang, tills hon flåsade och den torra vinterluften riktigt stack i strupen.
Bjällrorna hördes allt tydligare. Hon förnam ett dovt buller som av hovar eller av medarnas smällar mot ojämnheterna i den frusna snön.
Nu steg herregårdsskogen svart framför henne …
Här korsade hon en smal byväg, varifrån en kälksläde sågs skynda fram långt nerifrån. På sidorna glimtade det som snabba och korta gnistor — det var julotteblossen, de första hon var viss om att ha sett denna julmorgon.
Bakom henne ringde bjällerkransarna, dunkade stålet.
Nu var hon allvarsamt trött. Benen ville inte flytta sig mer än fot för fot. Det kändes som att gå i stället för springa. Någon häjdade foten, när den ville fram. I strupen och bröstet brände det sårigt som efter ett rivjärn. Men så kunde hon också riktigt lukta skogen, så nära nalkades den.
Ropade någon? Nej, hon bara tyckte så. Men de måste kunna se och känna igen henne nu. Vore det inte så mörkt, skulle hon kunna känna igen dem också, om hon vände sig om. Men det vågade hon inte för allt i världen.
Hon hade ingen sekund att förlora, om hon ville komma undan. Och komma undan var nu hela hennes trängtan och traktan.
Hon tyckte, att det redan ljusnade bakom henne, och att fackelskenet glimmade på snön runt omkring. Hon hörde Brunte frusta — tyckte sig känna igen, att det var Brunte. Hovarna hamrade som på hennes örhinnor. Rättnu skulle löddret drypa henne i nacken och pappas stämma skulle kommendera:
— Halt och helt om, vanartiga Springfält!
Men nu var hon i behåll på skogsvägen, klev över diket och in mällan granarna för att pusta ut och se slädarna passera.
De hade längre igen, än hon föreställt sig, när hon sprang, och när de nu värkligen nalkades, blev hon rädd och tog till benen inåt skogen.
I början sprang hon i sicksack. Hur det var, så drog brynet och äggade nyfikenheten. I en uthuggning bländades hon plötsligt av alla blossen. Det var som att stå inne i en glaskula, tyckte hon, men bestämt mötte hennes blick Vilhelms.
Då rusade hon in i mörkret, så att det knakade i rötter och ruskor. Här var stiglös, översnöad mark och en natt, djupare än den därute, och här gick det endast steg för steg framåt.
Det var trångt mällan granarna. Från varje gren, hon satte i vaggning, prasslade det av snökorn; hela moln av snö kommo nedrusande bakom henne eller över henne. Torrt som grus hördes det, men det svalkade vått och skönt om de heta kinderna. Strunt i, att det ibland smälte ner över nakna ryggen.
Alla backar och stenar buro snöhättor; allt syntes så underligt levande. Här och där glimmade det som ett ögonkast; men det var väl speglingen från stjärnorna. Ty molnen hade sopats undan, himmelen var klar.
Blotta snön var det vackraste man kunde se. Snön och stjärnorna tillsammans. Som oräkneliga snökorn dalade de däruppifrån mot jordens oändliga marker. Ibland kunde man tydligt se dem falla — när en stjärnflinga hunnit före och under de andra. Då skulle man önska sig något — Nanna visste bara inte vad hon skulle önska sig.
Och på snön vandrade millioner små gniststjärnor som en vacker, glimmande vintergata mällan mörka granar, enar och ekar. De liknade en här av lysande myror. De vandrade framför Nanna som vägvisare — hon visste ej själv varthän.
Men hon var hungrig, åh, så glupande hungrig!
Så kom hon fram till skogsstigen och därifrån till Rönnåsen. I kjolsäcken hade hon hittat bror Josefs guldfemma. Hon blev glad, när hon fann den; nu hade hon ju respängar och kanske också till lösen, om hon skulle råka sigenarna och få lust att lösa sig in i bandet.
I Rönnåsen var moran nätt och jämt oppe. Men Nanna blev genast igenkänd och rikligen bespisad. Hon kände sig egentligen själaförnöjd, när gumman inte ville ha hennes skatt, och den gamlas prat lyddes hon inte på.
Mycket fick ej häller Rönnåsgumman ur henne, och när Nanna mätt, men orolig vandrade vidare, passade flickan på att trampa ett villospår ner till Rönnbäcken. Så skulle ingen förföljare kunna veta, var hon gått fram, och så gjorde folk i äventyrsböckerna.
Moran hade frågat efter så många ting. Det hade varit svårt nog att inte förprata sig. Och i värmen och vilan började Nanna känna sig helt besynnerlig. Svetten rann, tyckte hon, över hela kroppen och ända ner i skorna. Hon blev helt ängslig och måste bryta upp.
Hon begrep, att hon gjort illa genom att olovandes bege sig hemifrån. Hon tyckte sig ha förövat otaliga andra dåliga gärningar och började frukta, att straffet väntade henne.
I skogen ruvade hemliga och hemska varelser. Bolla hade berättat om varulven och nattrammen och bäckahästen och kyrkogrimmen. Bolla eller hennes föräldrar hade mött och sett dem allesamman och varit illa däran. Faster Jeanette hade skrattat och förklarat alltihop vara osanning. I vanliga fall trodde Nanna ej en stavelse av Bollas prat. Härute i ensamma skogen blev det stundom hårresande trovärdigt.
Men var Nanna rädd för trolltyg, så fruktade hon ännu mera människorna. Hon hade blivit skygg för att se någon i ansiktet. De tusentals myror hon nu kände krypa i huden, det var Guds straffdon, som höll på att fullbordas — hon skulle bli sjuk och dö härute — men en ny ångest och en ny skam avhöllo henne från banade vägar och bebodda platser.
Hon hade läst i böcker om päst och spetälska och undrade, om ej de mötande måste kunna se på henne, att hon straffats med någon hemsk sjukdom.
Hon kom ut ur skogen och förbi gästgivargården, det var med nöd hon vågade sig förbi, ty det var nu ljusan dag, och ottan måste rättnu vara till ända. Det klack till i henne, när hon tänkte på kyrkfolket, och så snart vägen igen kröp in i skog, följde hon föredömet. Ja, hon tog av på en gångstig och stod en stund obeslutsam bakom några granar — hungern plågade henne i dag oftare och värre än någonsin förr. Hungern — den hörde väl till sjukdomen.
Vid det hon så stod, förnam hon rullandet av hjul och skallet av en stor hund och var strax ånyo på språng. Hunden satte bestämt efter henne, hans tunga flåsningar väste än här, än där. Det hördes, som om han prasslade i buskarna bakom henne. Ju snabbare hon sprang, desto närmare flåsade han. Nu nafsade han efter henne, han högg efter vaderna, hon skrek till och stannade förtvivlad — i detsamma var han försvunnen. Kanske det inte varit någon värklig hund, kanske det varit trolltyg — hon saknade sitt ena strumpeband. Kanske det också varit inbillning alltsammans och strumpebandet fastnat på taggar eller barr.
Hon vandrade och vandrade tills på andra sidan middag. Ömsom i skog, ömsom på väg. Flera gånger lockade hungern henne fram till gårdarna, men hundarna och fruktan för forskande frågor och blickar tvungo henne ständigt vidare och förbi.
Hon rörde sig framåt som en maskin. Känslo- och viljelös flyttade hon sig på okänd stråt. Hon var förskräckligt trött, men tänkte inte på vila, tänkte inte alls. Det föreföll henne, som om hon varit fördömd att gå, gå, gå, tills hon domnade, tills hon stupade i snön.
Uppe i en vägkrök stod en milsten. På avstånd liknade den nästan en stol, och som vägen var öde och tyst, drog den ensamma stolen oemotståndligt en uttröttad liten Springfält till sig.
Nanna mindes ännu länge, hur det lisade att få luta sig där, om också bara för en stund. I kvällningen ämnade hon knacka på vid någon stuga och köpa mat. Men ännu var det bara middag, en något disig julmiddag, som lovade tö. Alla synlinier, skogar, pilvallar, vägdiken lågo ritade i blått, och lågt kring den bleka himlen vandrade solen, ledsagad av otaliga smältande glimtar från backar och renar.
Det fattades bara en lärka, för att man kunnat inbilla sig, att det rättnu skulle bli vår.
Nanna stirrade sig omkring med matta, liknöjda blickar. Hon var förbi. Där hon satt, fruktade hon att ej mera kunna resa sig. Hon var illa sjuk, dödssjuk, trodde hon. Livet förrann, svettades långsamt ut ur kroppen på henne.
Hon mattades med varje minut, ögonlocken ville sjunka ihop — hon var sömnig, sömnig, dödssömnig. Hon satt visst och höll på att nicka in på milstenen …
Plötsligt skrämdes hon i vädret av ett hårt hundskall. En stor S:t Bernhardshund stod framför henne, och hon spärrade upp ett par vida, sömndruckna ögon, som sågo mindre, än de uttryckte.
Men bakom hunden, på vägen, hade stannat en åbäklig, gammaldags heltäckare, ur vars fönster en gammal dam nyfiket tittade ut.
När Nanna fått slummern en smula ur ögonen, såg hon av fyrspannet, livréerna och vapnet, att det måste vara katolska grevinnan på Herrevall.
Flickan tyckte, att hon utfrågades, och att hon lydigt svarade. Men vad, visste hon inte fullt klart — det vet man ju aldrig i en dröm, och att hon bara drömde, trodde hon ännu länge.
Var det också likt värkligheten att plötsligt lyftas upp från en översnöad milsten till ett sammetsmjukt, parfymerat täckvagnssäte, medan fyra hästar vaggade en vidare i drömlandet och två smala, vita händer svepte filtar över en?
XV.
Nanna drömde fortfarande om himmelriket. Hon hade blivit avklädd och tvättad med ljumt vatten över hela kroppen av en kammarjungfru i grevinnans egen närvaro och nyklädd från topp till tå med en främmande jämnårig flickas kläder och ompälsad placerad i en länstol vid ett stort bord med en brasa bakom sig och den härligaste måltid framför sig.
Men det var ju ingen dröm. Nanna måtte nypa sig i benet hur hårt som hälst, så blev hon inte vaknare. Och allting var för tydligt och för sammanhängande för att likna en dröm.
Bakom sin stol hade hon en betjänt i livré, stel som en bildstod, utom då han räckte ut armen efter ett fat, en tallrik eller en karaff.
Till höger vid bordet smilade ett vänligt gubbhuvud; så litet, ack, så litet var det huvudet, att hon knappast sett något så litet huvud. Och fullt med små fina streck och veck hade det kring sina stickande ögon och sina tunna läppar.
En svart sammetskalott hade gubben på hjässan, hans tinning- och nackhår lyste alldeles vitt, och han var klädd i en lång rock, som nådde från huvud till fot och knäpptes med en oändlig massa knappar ända upp i halsen. Nanna förstod, att det var en katolsk präst, och hon förundrade sig, att han inte bar dolk och såg elak ut, vilket hon läst i böcker, att de katolska prästerna gjorde.
Men den tyste gamle prästen glömdes alldeles för grevinnan, som satt mitt emot honom och vid bordets och Nannas vänstra sida. Även grevinnan var så olik fjortonåringens föreställningar som gärna möjligt.
Nanna hade föreställt sig katolska grevinnan såsom en lång och mager, blek och hålögd gammal kvinna, med ett ständigt allvar över det gula ansiktet och en förtärande glöd i de djupa ögonen.
I stället hade »Ers högvälborenhet», som prästen och betjänten kallade henne, en frisk och ganska hög färg, en smula högre på näsan, som var lång, böjd och kraftig. Den röda ansiktsfärgen syntes så mycket rödare mot det glesa, vita håret, som var benat och i nacken slutade med en lustig liten knopp, genomstucken av en silverkam med grevekrona.
Den satta, buttiga gamla gestalten, som var livlig och rörlig, var klädd i en fotsid, lös klänning av svart sammet med vida, hängande ärmar. Klänningen var olik alla, som Nanna dittills sett. Den hade varken garneringar eller plisseringar, ej ett broderi, ej en synlig knapp. Den hölls ej upp av krinolin — såsom mammas och fasters och systrarnas klänningar vid högtidliga tillfällen. Den föll alldeles fritt och släpade en smula. Enda prydnaden var en bred spetskrage, som omgav den bara, knubbiga halsen och räckte ner över skuldrorna.
Sådan hon var, enkel och osmyckad, utan armband och guldkedja, och med sitt kraftfulla, muntra ansikte kring de spelande, svarta ögonen, tycktes hon sin unga gäst på en gång oanad och välbekant.
Grevinnan var, i allt utom dräkten, mer lik en kär gammal släkting än det hemlighetsfulla, katolska spöke, som Nanna så länge fruktat. Värkligheten påminte om faster Jeanette. När värdinnan skrattade, ekade det nästan av fasters klingande mässingsstämma.
Och grevinnan skrattade i kväll, så ofta hon inte pratade. Det var hon ensam, som höll målron vid makt. Den gamle prästen endast smilade fint med små fryntliga rundblickar. Betjänten rörde inte en muskel. Och Nanna fann ej ett ord för idel häpenhet och matlust.
— Skänk i mer av rödvinet, Christophe — så ja, men späd upp med vatten! Mer legymer! Hahaha, ser ni, pater, en sådan välsignad aptit la petite Nanon håller sig med! Mon dieu, que c’est amusant que ça! En voyant la petite manger je deviens rêveuse — malgré moi je pense aux temps passés. Je souhaiterais que monsieur le comte vivrait et verrait — mais enfin, de son ciel il la voit et la bénit, n’est-ce pas, mon père? Encore un peu du rôti, Christophe — hahaha, ser ni, pater, ser ni, vi tina till sist upp vår lilla snödriva!
— Non, merci, madame la comtesse, rien de plus, svarade Nanna skyggt, mera av instinktiv finkänslighet än av stolthet över sin kunskap.
Grevinnan gjorde en rörelse med ögonbrynen och log mot henne.
— Mais en vérité, vous avez appris français, ma petite, et très bien, ça me semble, vous n’avez point d’accent! N’est-ce pas, mon père? Maintenant notre café dans le petit salon, Christophe — et du lait pour mademoiselle!
Lilla salongen med gyllenläder och sirliga, krönta möbler i guld och blått syntes Nanna vackrare, än något hon sett. Från väggarna strålade röd- och vitsminkade skönheter och pudrade eller pansrade stormän i gyllene, ovala, rosetthängda ramar. Brokiga kinesiska vaser, fyllda med blodbok, stodo på låga, förgyllda små bord. I hörnet ruvade en gammal spinett, stum, orörd kanske sedan decennier.
Från sin plats vid den susande cheminén lät Nanna förlägen blicken vila sig från all härligheten ute på den snöiga parken, som spökade fram ur den tidiga vinterkvällen.
En blandning av lycka och blygsel fyllde henne. Varigenom hon förtjänt allt detta, begrep hon ej — ty detta liknade belöning i stället för straffdom. Hon kände, att hennes värdinna slösade sin godhet på en ovärdig. Grevinnan visste ju ingenting om hennes äventyr, hennes förseelser. Skyggheten gömde allt sådant bakom de stumma flickläpparna, men även om Nanna blivit tillfrågad, uppmanad att skrifta sig, skulle kanske ej ett ord förrått någonting. Vad hon förtegat för far och mor, hur skulle hon kunnat röja det för en främmande?
Nu ställde grevinnan kaffekoppen på det lilla åttkantiga bordet, högt som en pall, vilket på trissor rullats fram till hennes fötter, och gav en vink åt betjänten. Hennes högvälborenhet hade försjunkit i en tankspriddhet, som bjärt efterträdde pratsamheten vid middagsbordet.
Patern fattade tystnaden som en antydan. Han steg upp ur sitt bekväma hörn och bugade sig för sitt förnäma biktbarn. Till svar böjde hon huvudet inför honom, medan han gjorde ett korstecken över henne. Därefter vandrade han långsamt ut ur salongen.
Nanna och katolska grevinnan voro ensamma. Flickan ville, i tanke att hennes högvälborenhet önskade vila, följa efter patern, men grevinnan vinkade henne i stället närmare.
— Mon enfant, sade hon vänligt, — je veux te parler de quelque chose d’importance.
Nanna vidgade sina runda ögon och satte sig på en pall vid hennes fötter.
Och medan grevinnan höll hennes hand och tankfull lät blicken vila i mörkret därutanför, började hon tala till sin lilla gäst i en ton och med en förtrolighet, som ännu ingen begagnat mot Nanna.
Flickan svalde och skiftade färg, så underligt föreföll henne hennes läge. Så nytt syntes henne det sagda, så sällsamt fann hon det, att en främling skulle säga henne allt detta. Det var idel ohörda ting — inga böcker, ingen människa hade yppat något av detta för henne. Ting så ofattliga och ändå så naturliga — förklarande mycket av det, som utgjort de gångna veckornas gåta. Ting, som lugnade och varnade på samma gång.
Hon sänkte huvudet. Hon erfor än en gång den känsla av blossande skam, hon erfarit nyss ute i badrummet. Det kändes som att klä av sig än en gång och inför obekanta ögon.
Men tröst var att ej längre tro sig spetälsk, att veta sig sund och sitt tillstånd naturligt, att få en blick in i sin egen själ, på samma gång man lärde förstå sin egen kropp.
Och så skönt och gott det kändes att höra den kraftiga stämman, som för Nannas skull gjorde sig len och utan begriplig orsak stundom tycktes fylld med tårar, tala goda, varma ord till en främmande, ensam liten flicka, liksom om hon ej längre vore en främling.
Till sist tvang själva stämman så uppmärksamheten till sig, att Nanna nästan upphörde att lyssna till meningen för att endast fånga klangen — tonen av sökande, smekande ömhet.
Katolska grevinnan satt alltjämt med Nannas hand i sin och tittade ut i natten. Hon varken strök eller klappade handen, endast höll om den med ett lugnt, moderligt grepp. Över parken jagade tunga vintermoln, medan ett sorl av lösta droppar susade från de snöfläckiga, allt svartare häckarna och träden. Det töade. Och i samma tonart som droppet, allt blidare och lågmäldare talade rösten, hemligt upprörd, tycktes det, smältande än i glädje, än i sorg.
Annorlunda kunde ingen släkting tala. Annorlunda kunde ingen mor upplysa sitt barn om dess egen framtid och om livets hemlighet.
Det tycktes, som om den talande allt mer talade sig ut ur sig själv och sin omgivning. Hennes ord ryckte henne själv med sig. Hennes stämning blev till en inbillning, inbillningen till värklighet.
Ett par gånger nämnde grevinnan sin skyddsling vid namn, men ena gången missade hon sig och kallade Nanna för Antoinette.
Och vid det namnet böjde sig hennes högvälborenhet ner över henne, kysste hennes panna och drog henne intill sig.
— Säg, ma petite, vill du alltid stanna kvar hos mig, säg?
Grevinnans röst lät så upprörd, så sliten av ett slags förtvivlan, flickan ej förstod, att Nanna ej nändes säga mot.
— Oui, madame la comtesse, svarade hon lågmält.
— Och vara min egen lilla dotter, ma chère petite?
— Oui, madame la comtesse!
— Och ej längre heta Nanon, men Antoinette, Antoinette ma chérie?
— Oui, ma — dame la com — tesse!
Nanna kunde i sin förlägenhet och rörelse ej svara annat. Hon kände fläkten av det bedjande gamla ansiktet tätt över sig.
— Säg maman, viskade grevinnan och höll andan.
— Maman, svarade Nanna med huvudet mot hennes bröst, men tårarna runno utför flickans kinder. Det var Nannas tårar blandade med grevinnans. Och den lilla prästdottern kände det, som om hennes avlockade »maman» varit en dålig, en mycket dålig handling.
XVI.
Livet på Herrevall liknade en vacker saga. Den gamla gården var en sagobok, full av plansjer, lika brokiga som de där hemma i bokkammaren över Wilhelm Tell eller Sancta Genoveva.
Grevinnan liknade en vänlig fé, vars godhet var utan gräns, och som aldrig kände trötthet. Lika lätt på foten som en liten flicka strövade hon omkring överallt med Nanna vid handen eller tätt efter sig. Och var hon gick fram, lyste plansjerna i guld och underbara färger.
På spinetten i lilla salongen hade en gång kungliga fingrar spelat. Det stod ännu som ett skimmer av puder och en doft av torkade rosor omkring den; i de nötta tangenterna tyckte sig Nanna se märkena, där prinsessornas korppännor knäppt fram muntra eller vemodiga menuetter och gavotter. Det blev strax en vacker tavla av blå eller rosig atlas, av vitt silke och gyllene tränser, som skimrade i solen. Det blev till ett kvitter av prat och skratt, som susade ut genom fönstren och dog bort mällan trädgårdens höga, klippta häckar.
Mot salskaminens järngaller hade en biltog storman värmt sina våta och frusna fötter. Hans sprängda holsteinare hade legat rosslande framför trappan, och ur stallet hade hans värd valt ut sin bästa ridhäst till ersättning, medan flyktingen, med sitt mörka ansikte skuggat av allongeperuken och den blottade värjan över knät, vilat ut mällan tvänne dödsritter.
I ett av rummen — man visste ej mera vilket — hade en höglärd och högättad man intagit sin bröllopsmåltid med en lågättad bonddotter — innan ödet drev honom vida vägar, från land till land, till en grav i en fjärran stad.
I de gamla murarna, som här och var voro äldre än slottet, kunde man ännu hitta ingrodda kanonkulor — minnen och märken av strider i forna dar. Och ändå var Herrevall varken ett av de största eller ett av de äldsta gamla herreslotten — Nanna hade föreställt sig motsatsen, men måste ju, om än med häpnad, sätta tro till den goda féns utsago.
Där Herrevall nu låg, hade fordom rest sig en långt mäktigare borg med torn och vallar och gravar och med en krigsbesättning så manstark, att skaran räckt från porten ända till Ystads By. Då hade borgens herre fört krig mot själva rikets konung.
Ja, så gamla voro slott och bygd, att en slottsherre på 700-talet skickats som sändebud till Karl, frankernas store konung, sedan käjsare …
I varje vrå av de gamla tomterna kunde man hitta minnen av dåd och överdåd. Vid en vink av den goda féns hand tillreddes kostbara, gammaldags gästabud. Gemaken behängdes med dyrbara, vävda bilder, golven täcktes med kransar och ruskor. Springbrunnar sprutade röda och gyllene vinstrålar i sol- eller måneglans. Facklor sprakade längs alléerna i ändlösa rader. Styckeskott skrällde, solar och rakethjul svängde och susade och överstrålade stjärnorna. Och medan herrar i sammet och damer i silke trådde sirliga danser, spelade en konsert av flöjter, oboer, klarinetter, trumpeter och pukor, så att genljudet hann ända till lägena, där Sundets fiskare och strandrövare vaknade upp och lyssnade.
Nanna lyssnade själv. Hon glömde nästan, att fästen var avblåst för flere hundra år sedan.
I en åker hade man funnit en avbruten värja — man hade av vapnet på ytterknappen gissat sig till ägaren. Det var en hög herre, som för ett brott fråndömts adelskapet och livet — men om honom och hans öde rådde grevinnan alla förståndiga att hällre tiga än illa tala.
Under golvstenarna i Toftarps kyrka vilade den olycklige riddarens huvudskalle. Och i koret ovanför förvarades ett betsel, som tillhört en häst, vars snabbhet en gång räddat landets konung, sedan ägaren självmant kastat sig ur sadeln och låtit sitt liv i fiendelederna.
I boksalen förvarades böcker, så gamla och vördiga, att de buro hål efter kedjorna, med vilka de varit fängslade vid muren. Där stodo luntor i rad under rad, hylla vid hylla, så att Nanna aldrig trott världen äga så många.
— Här existerade ett bibliotek, sade grevinnan med stolthet, — innan det fanns en skriven bok i hela staden Stockholm.
Gamla kartor funnos där, som visade världen mycket mindre och underbarare än nu — fylld med drakar, som simmade på havet eller flögo omkring i luften, och bebodd av folkslag, så underligt skapade, att varken museum eller naturhistoria förvarar deras likar.
Glaskupor funnos där med sällsamma vätskor i — ännu såg det ut, som om trollmannens gullklimp legat kvarglömd på deras botten. Pärgament förvarades där med konstigt hoptrasslade cirklar och långa latinska eller grekiska namn och formler — i deras spindelnät kämpade kanske ännu den ande, som trollmannen sökt behärska i livstiden.
Här fanns lärdom, som fordom hetat häxeri, och vidskepelse, som fordom hetat lärdom. Och här fanns lärd och krånglig villfarelse, som en gång fram i tiden kanhända skulle heta sanning.
Här bevarades namnen på landsförrädare, som stigit till rikedom och anseende, därför att de svikit sitt fosterland och troget hållit sig till erövraren. Här höljdes med skam och begabbelse, med dödsdom och landsflykt minnet av sådana, som för sin trohets och ståndaktighets skull råkat vilse bland underliga medmänniskor.
Och djupt under gemak och kök och visthus och källrar gömdes fängelserna — besynnerliga, trehörniga stenkamrar, så byggda, att ett framflyttat järngaller kunde göra dem snävare och snävare kring fången. Till sist måste han stå upprätt i själva fönstergluggen. Kamrarna voro låga och mörka. Man måste böja huvudet i dörrvalven. Fukten rann i svarta strimmor längs de kalla murarna. Stundom hängde gluggen, som också var dörr, högt uppe över fångens huvud … I ett källarhörn låg en stor hög järnskrot, sällsamma redskap med taggar och tänger, ringar och trådar, trissor och häktor — men om dem visste grevinnan intet besked, hon gick dem förbi, så hastigt hon kunde.
Slottet var en outtömlig bilderbok, grevinnan tröttnade aldrig att vända i de brokiga tavlorna, Nanna aldrig att beundra, njuta deras skönhet eller ryslighet. Ett barns njutning är ofta blandad med rysningar; och intet stegrar så den unga glädjen som de kalla kårarna inför det hemska eller spännande.
Nanna igenkände i bilderboken, märkligt nog, samma värld, som Candide öppnat för henne på prästgårdsvinden. Men det som i Candides sällskap isat och modfällt henne, det värmde och lyfte henne här.
Candides blommor voro isblommor eller pappersrosor. Här fingo rosorna sin färg och sin doft, och de växte i sagans underskog. Den goda fén strålade god och mild mitt ibland dem, och där Gullerödsklockaren hånskrattat, lyfte hon sina händer till ett välsignande korstecken och brusade orgelackorden högtidligt från det gamla slottskapellet.
Vackrare än alla tavlor var i alla fall bilden av Antoinette, sådan Nanna redan i hundra olika belysningar såg och kände henne. I slottets alla härligheter hade Antoinette en gång haft del; Nanna förstod, att de för grevinnan blevo så mycket härligare vid glansen av de vackra svarta barnaögon, som en gång tindrat emot dem. Hon förstod, att »Toni» nu på något sätt var uppstånden, och att, där grevinnan och hennes gäst vandrade genom salar och gångar, de tu hade en tredje osynlig emällan sig. Och Nanna älskade redan den osynliga som en syster, bad för henne i sitt hjärta, gnolade sakta med i den sällsamma täxten till orgelmusiken.
Nanna lopp, utan att veta det, en allvarlig fara att bli papist. Här var det sovande slottet, och blott en irrande och ridderlig Candide kunde ännu rädda henne.
XVII.
»Petit oiseau, som trippade vid min sida liksom — liksom Antoinette i dag! Hon var knappa tretton, när hennes pappa dog — Bayard, pauvre, jag lät genast skjuta hästen, som kastat honom av. Det var kanske en synd — miserere me — jag rådde inte mig själv, jag hade varit i stånd att misshandla djuret för olyckans skull. Jag tålte inte se Bayard, men minns ännu skriet, när —.
»Vad pratar jag om, Toni, vad pratar jag om? Du såg ju aldrig vare sig greven eller Bayard. Mais de son ciel il te voit et te bénit, Toni!
»Petit oiseau, hon hade sitt ponnyspann och sin ridhäst — alltsammans lät jag skaffa ur världen, jag minns inte längre på vad sätt. Det var kanske grymt, men sorgen gjorde mig grym — miserere me, priez pour moi, mon père!
»Petit oiseau, hon sprang i park och salar, sprang med små fågelsteg — hon var ej stark, liknade en sjuk liten fågel, men läkarna spådde henne i alla fall ett långt liv. Jag hade varit i stånd att väga deras medikamenter i guld den tiden — och än i dag, ack, ännu mera i dag, Toni!
»Hennes far avgudade henne, bar henne på armarna, liksom han bar mig — i allt, som rörde henne, tog han del, som om också han varit hennes mor. Och alltid ville han se mig speglad i henne. ’Se, så brukade din mor sitta och drömma, när hon ännu var fröken,’ sade han. ’Och så flitigt satt också hon vid sin båge en gång, och så snäll var också hon i sin Numa Pompilius.’
»Ack, greven var ett mönster som make — skulle du få höra annat, mon enfant, så tro det inte, men erinra dig, vad jag berättat dig! Han var ett mönster, och när han ofta predikade: ’Likna din mamma, tag efter henne i allt, i allt,’ så kunde jag varit frestad att säga: ’Imitez votre père, mon enfant, likna i stället din far i kärlek och uppmärksamhet!’
»Men Antoinette trivdes ej riktigt i vårt klimat, pauvre petite — hon var klen, men så vacker: ack, du skulle sett henne, ni skulle känt varandra — fast kanske ni i alla fall inte känt varandra då! Hon vistades mäst i Nizza — i Nizza sommar och vinter, utom den sommaren pappa föll — föll ifrån.
»Jag sjuknade, och du — Antoinette, menade jag, imiterade mig — också hon blev sjuk, hårt sjuk. Hon dog — ack, att hon tagit mig med sig i graven! Är det synd att tänka så — priez pour moi, mon père! Ack, läkarna, de skälmarna, jag hade varit i stånd att låta hänga dem allesamman — om det varit i de gamla, galna, förnuftiga tiderna!
»Antoinette, varför skall man mötas för att skiljas? Varför skall man födas för att dö? Antoinette — hon hade ett manér att sitta och se på mig ibland, som om hon tänkte: ’Chère maman, maintenant je vais m’envoler! Nu flyger jag från dig, mamma! Petit oiseau, petit fripon!
»Ack, Antoinette, varför kan du inte alltid stanna här hos mig? Varför skall du behöva tänka på alla de andra? Varför skall du ha en pappa och en mamma? Varför skall du ibland sitta och betrakta mig, som om du tänkte: ’Chère maman, maintenant je vais m’envoler!’
»Antoinette, säg — jag är ju din chère maman? Riktigt! N’est-ce pas?
»Ack, Nanon, förlåt mig — priez pour moi, mon père!»
XVIII.
Varför Vilhelm, sedan kamraterna förlorat hoppet, fortsatt sin spaning, stod ej rätt klart ens för honom själv. Han såg, att Gustav och Daniel ondgjordes över hans nit, och förstod, att hans välmening näppeligen genast skulle skörda tack av alla i prästgården. Om han värkligen återfann den försvunna, skulle hennes bröder finna sig trädda för nära.
Tvivelaktigt var också, om han beredde Nanna någon glädje med att återföra henne. Hon misstrivdes i hemmet. Hon hade frivilligt begett sig hemifrån, vände kanske ej frivilligt tillbaka. Ty att sigenarna kunde ha ett finger med i spelet, fann han föga troligt.
Men kom han igen med oförrättat ärende, skulle han mötas av all den köld och allt det hån, hans förrådda åsikter uppkallat mot honom. Finge han slutligen en jobspost att bära till prästgården, vore det knappt lönt att ens bege sig dit.
I alla fall strövade och spanade han. Han hade upptagit det spår, han trott sig ha upptäckt, hittills dock utan framgång. Uppe före solen, unnade han sig ej rast, förrän natten låg oigenomtränglig. Han logerade i bondgården, men måste nödga betalningen på sitt värdfolk.
Kan människosjälen överhuvud förklaras, så sammansatt varje känsla och varje beslut i grunden är? Vilhelm fann det underligt, men det tycktes honom, att vad han gjorde, berodde endast av själviska grunder. Han kände det, som om hans inre lugn hängde på, att han åter visste prästdottern i säkerhet. Hans samvete skulle ej bli tillfreds, innan han fört Nanna till hennes anhöriga i Gulleröd. Hans ögon skulle inte sluta sig i drömfri sömn, så länge de innerst buro bilden av gamle kyrkoherdens kvalfyllda blick.
Ibland lämnade honom också dessa skäl likgiltig. Någonting annat, än mera själviskt bevekte honom, jagade honom utför vägar och stigar, genom skogar och kärr och skärpte hans uppmärksamhet, tills den liknade en gammal jägares.
Ibland liksom brände det till i bröstet, och han skulle velat skänka vad som hälst, själva sitt studentbrev, tyckte han, blott för att få en skymt av den tafatta, långbenta flickungen med de bedjande, oroliga rådjursögonen.
På annandagens töväder kom en nattfrost och därefter ett nytt, ymnigt snöfall, som alldeles täckte, vad som tilläventyrs kunde ha funnits av gamla spår.
Så gingo tre korta vinterdagar. Att Nanna under hela denna tid, kanske dag och natt, kunde ha tältat i skog och mark, var högst otroligt. Hon måste i så fall förfrusit, så mycket mer som hon kanske också hungrat. Men även det otroliga måste prövas — vid äventyr, att det till sist kunde befinnas vara värklighet.
Levde hon, måste hon nu förråda sig genom nya spår och genom påhälsningar i grannarnas gårdar och stugor. Så täta blevo Vilhelms besök och så ivriga hans förhör, att den tröga befolkningen började få inträsse och de yngre drängarna självmant biträdde vid spaningen. Under vintern hade ju bönderna gott om tiden.
Fortfarande intet spår — ej ett fotsteg, ej en trasa, ej en skymt.
Nyårsaftonen strax efter frukosten — Vilhelm stod just i begrepp att bege sig ut, och moran packade matsäcken — trädde länsmannen med två fjärdingsmän in till Anders Svens.
Moran hajade till en smula, men far i huset förblev lugnt sittande med benen uppdragna i kakelugnsbänken och långpipan i munnen.
— God dag i stuan, hälsade kommissarien, som ville visa sig gemytlig.
— Go da, svarade Anders med en nick, men utan att ta pipan ur mun eller lyfta på mösskärmen.
— Ja, det är den här historien om kyrkoherdens Nanna, förklarade länsman i sin spruckna falsett, som han fåfängt sökte få att låta »gemen».
Vilhelm bleknade.
— Har kyrkoherden anhållit hos kommissarien —, frågade han och darrade på målet.
— Ja, jag ska låta anställa skallgång, upplyste länsman och granskade misstänksamt studenten. — Vet han något, så ut med det!
— Visste han något, svarade mor Anders Svens i Vilhelms ställe, — så stod han välan inte här i stuan nu!
— I kan låta honom själv tala för sig, skrålade länsman för full hals, — och I, Anders Svens kan gärna lätta på huan för konglig majestät och kronan.
Anders Svens log brett, men flyttade varken på mössa eller pipa.
— Jag snackar allri mä länsman, svarade han tryggt, — strajs etter ja har edet.[12]
Moran slog upp ett skallande skratt, och i själva fjärdingsmännen kluckade det av munterhet. Men kommissarien mulnade till.
— När jag frågar, sade han strävt, — skon[13] I svara. Det är så förordnat och påbjudet. Och nu skon I lämna man och hund till skallgång. I bler väl mjukare, tillade han lägre, — äss[14] ja kommer en gång och pantar för skatten.
— Äss I kommer, svarade Anders och strök en fosforsticka mot byxbenet. — Men äss I vill söka flickan, kan I söka’na utanför mina dörrpäla.
— Jag talar med den där, röt konungens illa sedde sändeman och pekade på Vilhelm. — Har I sett den efterlysta?
— I hennes hem, svarade Vilhelm, — som gäst över julen i Gulleröds prästgård. Sedan har jag inte sett till henne, men sökt har jag i dagarna fyra och snart fem.
— Ja — så, mån tro det, undrade länsmannen sävligt, — en sån herreman har osse sökt — mäst oppåt herregåren, kan tänka?
Vilhelm svarade ej. Länsman tog hans tystnad för medgivande.
— Bondvägarna har han väl inte extemerat, men där är det skallet ska gå, triumferade kommissarien och vände sig mot dörren. — Vi komma igen, Anders. Marsj, gubbar!
Vilhelm lyddes ej till bondfolkets glam och speglosor, sedan kronofolket avtroppat. Han grundade över den nya tråd, kommissarien i sin välvishet räckt honom.
Samtidigt greps han av häftig oro. Nu befalldes ju man ur huse. Kronan anställde jakt. En kedja knöts, som måste fånga det skyggaste villebråd. Och för drevet med dess jägare och stövare måste stackars Nanna till sist jagas upp och fram. Men vilken jakt! Och vilket hemfölje för en skygg och späd ung flicka?
Han kände, att han nu kunnat hjälpa att gömma henne, försvara henne mot hela socknen, mot föräldrarna, kronan, alla. Bröstet bultade. Ögonen lyste.
Vilhelm tog avsked och skyndade ut.
Herregårdshållet hade han hittills lämnat outforskat. Det hade synts honom för tättbebott. Ingen kunde väl falla på den tanken att gömma sig mitt i en by!
Men om hon nu ej fanns i byn — om hon gömt sig på själva slottet!
Det var det orimligaste — som kanske var det troligaste!
Han kom att tänka på de antydningar om grevinnan, som sipprat fram i prästgården. Hennes avstängdhet, främmande religion, änkestånd, barnlöshet.
Han mindes spannet, som passerat späjarna på skogsvägen. Ho anade, vad som kanske just den stunden — eller tidigare eller senare — gömdes i den vapenprydda gamla droskkuren?
Med en iver, som om vissheten med ens dagats för honom och det gällt förekomma ett mord, skyndade Vilhelm än en gång förbi den lilla kyrkogårdsmurens översnöade taktegel. Nu bar kosan åt motsatt håll.
Det tog en halvtimmes vandring på drivkantade skogsvägar, innan han fick slottet i sikte. När han passerade herregårdsbyn, förstod han det lönlösa i att söka flyktingen där. Dessa stugor av ohuggen gråsten med sina små skumma fönster, spräckta rutor och söndriga halm- eller tegeltak lockade ingen bortskämd liten prästdotter.
Men där, en kvart senare, där lyste det fram, kalkvitt med svart skiffertak och vita skorstenar, i en uthuggning i skogen, Herrevalls slott.
Ovan häckarna varsnades ej stort mer än övervåningen och mällan dem en trädgårdsdörr och nedervåningens två höga mittfönster. Byggnaden var på avstånd ej vidare imponerande, såg nästan ut att ha varit ämnad till änkesäte eller eremitage — så försvann den mällan de väldiga, nu vitmenade skogskulisserna.
På andra sidan vägen såg blicken genom en rad uthuggningar i skogsmurarna en avlägsen, solspeglande isrand. Även där bortom skog. Hela insjön låg tydligen inom godsets råmärken.
En del av dessa skogsområden hade Vilhelm redan genomströvat. Andra voro nytt land. Här fanns gott om utrymme för en folkskygg flicksnärta.
Men mittöver, åt andra hållet, reste sig det vita slottet. Nedervåningens mittfönster betraktade späjaren likt två stora, bevakande, sugande ögon. Vart han spanade, lockades till sist blicken mot dessa fönster. De tycktes vilja honom något; de visste och väntade och på samma gång fruktade och önskade honom i sin närhet.
Vilhelm mindes nu tydligt, att farbror kyrkoherden en gång i Nannas närvaro berättat om änkegrevinnans åstundan att få råka hans yngsta dotter.
Studenten vandrade vidare likt en sömngångare; efter tio minuter stod han i gapet på herrgårdsallén. Tveksam svängde han in mällan dessa rader av kalkade stenar, nu halvgömda i snön, och mällan de avlövade, snöspräckliga almarna. Dragen efter snöre, stängdes uppkörsallén vid sin övre ända av en byggnadsprofil, kanske förvaltarbostaden.
Vandraren hann genom trädens stränga, nu taklösa arkad och förbi flygelbyggnaden och stannade tvehågse på en gårdsplan, fylld med översnöade rabatter och begränsad av tre, fyra boställs- och ekonomibyggnader, alla vitkalkade och förenade med en mur, bakom vilken skogsparken sträckte fingrarna av sitt vinterskelätt.
Allt vilade vitt och dött, men i nästa ögonblick, medan han ännu tvekade, kom en täcksläde bjällerklingande upp ur portvalvet mittemot huvudbyggnaden.
Släden stannade nedanför trappan, utan att någon gjorde min av att öppna vapendörren. En betjänt sneddade i sakta mak planen och knäppte gående sina handskar. I släden fanns alltså ingen, den väntade ännu på sina åkande — någon i slottet skulle fara ut.
Vilhelm förstod, att han med en smula tålamod snart skulle få sin nyfikenhet stillad. Fanns flickan på herregården, var det klart nog, att hon skulle med på åkturen. Hästarnas yviga nät, deras rika ståt med bjällror och rödvita silkestofsar gällde kanske enkom en liten övermaga passagerare.
Fem vänteminuter ökade främlingens djärvhet. Han låddes varken om kuskens trägna klatsjande eller om betjäntens tillrop och handvinkar. Han ämnade inte låta jaga bort sig, innan han fått visshet. Han måste råka Nanna, innan drevet spänt sin jägarkedja också kring herregården. Måste vädja till hennes egen fria vilja, innan våldet grep in med hårda nävar.
All skygghet, alla hänsyn hade fördunstat, när han satt foten på översta trappsteget och, snuddad av silkessnärten, av all kraft bultade på med portklappen.
I samma ögonblick slogos dörrarna upp. Ett äldre, undersätsigt, rödlätt, ompälsat fruntimmer blev synligt och tätt bakom henne, mällan två betjänter, Nanna.
Nanna — och hur förvandlad! Det blyga råkidet hade fått ett stadigt, nästan hårt uttryck i blicken. Ansiktsfärgen var sund och hög, huvudet hölls rakare på sin smala nacke, gången hade fått en mjukare svikt, som berättade om nyförvärvad känsla av sin värdighet. I det oregelbundna skolflickansiktet fanns redan något, som lovade kvinna och — skönhet.
Fruntimret, damen — som han förstod måste vara grevinnan — hade spörjande mönstrat honom; och Vilhelm hade med en djup bugning och hatten i handen samlat sig till ett tilltal. Nu skred Nanna över tröskeln. Nu såg hon honom. Sista steget spratt till och blev kortare. Hon hade känt igen honom.
Han mötte hennes blick — men på en gång undvikande och stolt, tycktes den ej vilja veta av honom. Hon knappt skiftade färg, och hon sänkte ej pannan. Han bedrog sig ej: i den bruna, djupnade blicken bodde ett agg, en stelnad smärta, en förhårdning likt trots eller hämdkänsla.