— Nanna, sade han bevekande.
Grevinnan gav en vink åt betjänterna.
— Quel est cet homme-là, frågade hon, omskrivande en befallning.
Vilhelm fattade sig raskt.
Han hade kastat en hastig blick på sina kläder och trodde sig förstå misstaget. Hans klädsel hade farit illa under dessa strövdagar i skog och mark i alla väder och väglag. Med ränseln på ryggen, det grova, åtspända läderbältet, byxorna nerstoppade i stövelskaften och den vida slokhatten på nacken, liknade han mera en stråtrövare eller långväga, vandrande gesäll än en liber studiosus — om nu det sista betydde något inför en grevinna.
— Madame la comtesse, började han och begagnade till självförsvar de förnämas tungomål, — je vous demande mille pardons. Mais le père et la mère de cette jeune fille —
— Ah la la, avbröt grevinnan otåligt, nästan förbittrat, som om han vidrört en sårbar punkt i hennes stämning, — nous allons nous promener ensemble dans les bois — après le retour peut-être —
Hennes högvälborenhet nickade en uppmaning åt Nanna och skred skyndsamt utför trappstegen, medan flickan ilade förbi henne.
— Prenez garde, madame la comtesse, ropade han med smärtsam iver, — que la jeune fille ne soit vue par les gendarmes —
Det var ovisst, huruvida de grevliga öronen uppfattat hans varning; Nanna hade väl ej ens uppfångat den. Hennes högvälborenhet steg hastigt in i kuren, där flickan försvunnit före henne. En betjänt sprang upp bakpå. De två andra motade studenten utför trappan.
En klatsj som en pistolknall, ett ryck i bjällrorna, och slädstassen gled bort med nätet svävande likt en sky och tofsarna gungande likt små röda och vita lågor. Det hela liknade så nära som möjligt en flykt för en fiende.
Med en sällsam sveda i bröstet och en hettande rodnad på kinderna avlägsnade sig Vilhelm från slottsgården. Han kände sig som en slagen fältherre, han hade med skymf blivit jagad från valplatsen.
Hans strövtåg hade visserligen krönts med upptäckten, och hans oro för Nannas räkning borde vara förbi. På slottet gick det ingen nöd på henne — så mycket hade han sett — och grevinnan skulle veta skydda henne till och med för kronobetjäningen. För Vilhelm återstod endast uppgiften att underrätta prästgården; även där skulle snart oron vara över. Ett par timmars förargelse endast — sedan skulle farbror kyrkoherden egentligen känna sig smickrad av äran; han skulle kanske låta bero, tills hennes högvälborenhet självmant skickade tillbaka sin fånge.
Intet av detta förslog som tröst åt den unge studenten. Ännu ville det ej klarna i hans aningars dunkel, men starkare än förut kände han, att hans ihärdighet haft annan botten än de andras. Minnet av den undvikande blicken sved och brände som ett sår. En fjortonårings tystnad förödmjukade djupare än grevinnans högdragenhet och betjänternas näsvisheter.
Han kände det som en sjukdom, växlande mällan mattighet och oro. Under den svidande och frätande plågan sög ett slags hunger, som ej var i släkt med magens. Den hade i all sin otillfredsställdhet stundom någonting angenämt, ljuvt, som mitt under svedan svalkade och berusade.
Vilhelm förströdde väntans timmar i slottets nära omnäjd. Han samtidigt pinades och njöt av sin väntan. Han kom sig knappt för med att räkna timmarna; men de syntes honom ömsom långa och korta, ömsom gråa och rosiga.
Varifrån hans glädje rörde, visste han väl ej själv, ej häller, hur han fick lusten att sjunga. Det hade aldrig varit bevänt med hans röst och inte häller med hans sånglust, även om hans barndom infallit i Otto Lindblads decennium. Men i de tysta skogarna, där grevinnans bjällror annars endast tävlade med talgoxen och nötskrikan, skulle man nu kunnat höra en ung, blekhyad student med små pepparbruna ögon gnola melodierna till Hulda Rosa och Till skogs en liten fågel flög och bägge med oförmodat uttryck.
Kort före skymningen, äntligen, kom täcksläden pinglande. Vilhelm iakttog den från sitt gömställe med brinnande blick och stark hjärtklappning. Modet svek honom att följa efter och äventyra ett nytt avskedande på själva trappan.
Den plan, han hyste, var, när allt kom omkring, ännu djärvare.
På omvägar smög han sig in i trädgården, och från en berså, hög som ett torn, bespäjade han manbyggnaden. Han hade lagt märke till, att gångarna närmast slottet voro skottade, och därav slutit, att de användes som vinterpromenad. Och kanhända — stod trädgårdsdörren rentav origlad.
Några spända minuter förflöto under ovisshet. Att fingra på en riglad bakdörr kunde ha sin fara med sig i dessa tider. Såg man därtill ut som en landsvägsriddare, kunde man lätt bli mottagen som en sådan; och på de stora godsen sutto kulorna löst i betjänternas terzeroler och ryttarpistoler.
Studenten hade beslutit våga försöket, då han häjdade den framsträckta foten. Om slottshörnet hade dykt upp en manlig gestalt — vid närmare påseende en gänglig gubbe i fotsid rock och med en lågkullig hatt, vars sidobrätten nästan hade formen av pärgamentrullar.
Det var patern, och han trippade, följande den skottade gången, raka vägen mot trädgårdsdörren, vilken han öppnade och strax efter drog igen om sig. Vilhelm var ögonblickligen ute ur bersån, i ett par språng framme vid dörren och i hälarna på patern.
Den gamle hann ej ens titta sig tillbaka, innan en okänd ung man stod tätt bakom honom i den lilla förstugan. Och bägge kommo nästan samtidigt in i riddarsalen.
En brasa susade i den väldiga gamla cheminén. Skenet fladdrade över svartnade porträtt och halvrostade gamla harnesk, medan röda glimtar tändes och slocknade i silvret på det dukade middagsbordet.
Patern hämtade sig snart från sin förvåning. Hennes högvälborenhet var en person, full av nycker, och den sällsamt klädde unge mannen med de bleka dragen och de vassa ögonen kunde mycket väl vara en improviserad middagsgäst.
Den gamle anlade sitt fryntligaste leende, men medan han gnuggade sina magra, frusna fingrar framför brasan, höll han för alla fall ett vaksamt öga på silverservisen.
Vilhelm, som fann tystnaden tryckande och fåfängt sökt efter en ursäktande inledning, beslöt gå rakt på saken och genast värva en bundsförvant.
— La jeune fille ici, brådskade han sluddrigt och med sitt komiska studentuttal, — a un pauvre père qui la pleure —
Med detta meddelande avstannade konversationen. Ty under det han talade, inträdde grevinnan och hennes skyddsling.
Den förra studsade och såg sig om efter hjälp. Nanna smålog för sig själv, men det var honom omöjligt att utrannsaka, vad som doldes i det leendet.
— Madame la comtesse, började Vilhelm förlägen.
— Que faites-vous ici? Qui vous a laissé entrer?
Katolska grevinnan hörde ej till de hjärtnupna fruntimren; hon fann sig snabbt. En så erfaren gammal dam genomskådade genast både Vilhelm och hans ofarlighet; kanske också hans stämning, ty hon gick honom hotande inpå livet.
— Que voulez-vous de nous?
— Ack, Nanna, utbrast Vilhelm, som förlorat behärskningen både över sig själv och det främmande tungomålet, — i fyra dar har jag letat i skogarna. Pappa är förbi av sorg, och för mamma har man måst finna på en nödlögn.
Grevinnans ögon irrade oroligt. Hon liknade en kycklinghöna framför den jagande rövaren; hennes satta, sammetsklädda gestalt bredde sig, som om hon med sin kropp velat täcka sin skyddsling. Ce monsieur tycktes ej så lätt avspisad.
— Monsieur, en errant dans les bois, smålog hon en smula tvunget, — vous avez commis une erreur! Och, tillade hon, medan ivern stred med det uppdykande medlidandet, — jag har låtit underrätta madame, att Nanna befinner sig väl. Elle m’a faite une visite et se trouve bien ici. Lämna oss i ro några veckor — en månad — några dagar — och jag skall själv —
Det högvälborna ansiktet speglade hennes sinnesrörelse. De svarta ögonen djupnade och brunkantades, näsan förlängdes, mungiporna drogos ned. Hon lutade insmickrande på huvudet, samtidigt hon sänkte händerna och knäppte dem.
— Jag har lärt mig hålla så gruvligt mycket av henne — min — ma petite Antoinette!
Och för att helt beveka honom vände hon sig till Nanna.
— Prie ce monsieur, prie-le qu’il te laisse ici quelques jours!
Det hade varit en synvilla, att Nanna fått en tår i ögonvrån. Hon syntes fullständigt oberörd. Hon bad inte, varken för sig själv eller för någon annan. Hon betraktade oavvänt studenten, men mera nyfiket än medlidsamt.
Hjärtat vred sig i bröstet på honom, tyckte han.
Han tittade nedslagen på parkettgolvet. Blott ännu en gång kastade han en blick på henne.
— Jag har ingen rätt att tvinga någon, sade han, — men vi hålla ju så mycket av Nanna, allesamman —
— En effet? Réellement?
Det var ett misstag, att någon yttrat de orden. Men de lågo i luften, tyckte Vilhelm, de susade kring alla munnar; hela rummet tycktes småle och fråga:
— En effet? Réellement?
Vilhelm kände sig kränkt av otacksamheten, sårad av tvivlet, och han var förlägen över sin förlägenhet. Han anade, att han förrått sig — visste samtidigt ej, vad han haft att förråda — och han varken vågade eller värdigades titta upp.
Det var tyst en sekund, så tyst, att man kunde höra den gamle prästen gnida händerna framför spiseln.
Så skrattade grevinnan, grymt, överlägset, nyfiket.
— Mauvais sujet que vous-êtes, log hon, — et mauvais acteur! Ni förmår inte dölja ert hjärta, monsieur — varken för helt gamla kvinnor eller för helt unga!
Och hon upprepade, som om hon njöt av tanken:
— Ni pour les trop agées, ni pour les trop jeunes!
Vilhelm svarade ej, förmådde ej svara; önskade blott, att han aldrig begagnat bakdörrar. För dem, som vid födelsen bestämts för huvudingångarna, blev den första bakdörren gärna till en fälla.
Han var infångad, genomskådad, utskrattad.
— Je ne vous comprend pas, stammade han snubblande över konsonanterna, och han förmådde ej se upp.
Än en gång skrattade grevinnan, och skadeglädjen riktigt klirrade i det skrattet.
— Madame la comtesse est servie, ljöd i detsamma hovmästarens släpiga röst.
Vilhelm vände sig stum mot trädgårdsdörren; bakom sig hörde han som i drömmen katolska grevinnan håna honom:
— Men monsieur, vill ni inte hålla till godo? La petite Nanon skulle bli så glad!
Han var ej säker, men tyckte, att han hört ett litet skratt också från henne — också från Nanna. Han greps av ett raseri, stövlarna fumlade mot paneler och dörrtrösklar; ena dörren smällde han igen, den andra blev olåst; snön knarrade under hans ojämna, hackiga steg.
Hans förbittring vände sig efter den första minuten mot honom själv. Han förbannade sin tunga sinnesart, sin brist på smidighet och umgängsamhet. Ur stånd att hålla god min i elakt spel, ur stånd att vända ett tvetydigt läge till sin förmån, var han egentligen illa utrustad för en värld som denna. Han kallade sig trång, lillgammal och förmäten; han sade sig — som ofta förut — att hans världskännedom ej förslog att bedöma världen och dess lagar. Han fann sin stolthet vara tölperi och sin sanningskärlek sekterism. Bakom ärligheten låg i alla fall endast ofördragsamhet; bakom troheten mot en föresats blott en ovig, tung egoism.
Men det skulle överstigit hans krafter att nu sitta till bords med en gammal dam, en gammal präst och en fjortonårig flickslänga, vilken han för en vecka sedan behandlat ömsom som onkel och som rannsakningsdomare.
Med en smärtsam suck steg han över tröskeln till sin kammare hos Anders Svens.
XIX.
Nyårsdagen kom Vilhelm bittida i kläderna. Han gav sig knappt ro att få sin kappsäck packad, innan han gjorde upp, sade farväl och skyndade på dörren. I hans farväl gömdes en biton, som fick moran att lyfta huvudet och bliga stort.
— Ih nä, gräbban är väl då allri tillrättakommen, frågade hon och följde honom med ögonen.
Han varken svarade eller vände sig om, vilket efter all visad vänlighet förekom mor Anders Svens underligt och fyllde hennes huvud med allahanda plågsamma gissningar och griller.
Vilhelm ville för allt i världen uppskjuta mötet med kyrkoherden. Han kände, att han behövde samla sig innan dess, och förstod, att farbror skulle höra inom i bondgården före mässan.
Moran och kyrkoherden fingo även mångt och mycket att språka om, när de fem minuter senare träffades.
Vilhelm hade egentligen tänkt tillryggalägga Gullerödsvägen till fots — till middagen var det tids nog med att råka farbror — men fötterna buro honom, trots vilja och föresats, mot helt annat håll. Han kunde ej neka sig den trösten att få skicka manbyggnaden på Herrevall en sista avskedsblick.
Första vägbiten var full med torpfolk, som vandrade till kyrkes, fattigt, arbetsknotigt folk, men både männen och framför allt kvinnorna stassade i svart till hälgdags. Svensken har i alla tider och nästan alla klasser hållit mera på kläderna än på möblerna. I den gråstensgråa statbyn vimlade det av svartklädda kvinnfolk och lillgamla barnungar, kånkande på tunga spänneböcker.
Närmre slottet lågo vägen och trakten öde. Skogen stod orörlig och högtidlig i sin svartvita nyårsdräkt. En hare skuttade över vägen. En råbock brynte hornen mot en knastig ek. Nötskrikan ven brokig och vintertyst mällan snåren.
Hur länge den unge studenten stått och stirrat på det vita slottet, visste han ej så noga. Men han bröt upp i en obefogad ängslan, att någon kunnat igenkänna honom från fönstren.
I sakta mak kom han förbi herrgårdsallén och gjorde just en krok utåt vägen för att undvika att skrämma en liten ekorre, som satt i grenvecket på en vinterärgig bok — då han upptäckte Nanna uppkliven på en stätta över stengärdsgården och fången i betraktelser över samma lilla djur.
Hans första trumpna tanke hade varit att gå förbi. Men så hörde hon hans steg; deras ögon möttes, och Nanna lyste upp och smålog.
Det var omöjligt att stå emot det leendet. Det berättade eller tycktes berätta så mycket, och fast man nyss fyllt sina nitton, är man ej alldeles läderhjärtad. Vilhelm kände, att det ryckte i smilbanden.
— Mademoiselle är förstås ute olovandes, frågade han med ett par elaka gnistor i blicken.
— Ja, svarade hon käckt, — jag smög mig ut genom trädgårdsdörren. Madame la comtesse sov ännu — och — det är så roligt!
— Vilket? Att smyga sin väg olovandes — utan avsked och tack, undrade han, medan det ordentligt kittlade i strupen. — Det är en grym vana. Man kan göra andra stora bekymmer med den — i Gulleröd till exämpel sitta nu alla i ängslan och sorg.
— Värkligen, sporde hon och sköt fram huvudet på ett så täckt sätt, att han urskuldade hennes ord. — Har man värkligen saknat stackars lilla Nanna?
I flickstrupen skalv någonting, som inte var skratt.
— Alla ha vi saknat lilla — Nanna, försäkrade studenten och skämdes, att han svalde inför en barnunge. De fem skiljoåren betydde ju så gott som tio — de utgjorde barriären mällan två olika åldrar.
Nanna hoppade ner på landsvägen.
— Jag hade ämnat mig till kyrkan, berättade hon allvarsam. — Går du med?
— Längre än så, smålog han, ty han såg, att hon stod i skinnkappa och bottforer. Just sådan hon gick och stod, då hon rymde förra gången, tänkte han.
Hon nickade och tittade neråt vägen, åt Toftarp till — och han tolkade nicken; den betydde: hem — hem till Gulleröd!
— Ska vi inte ge oss åstad nu, frågade hon utan att se på honom.
— Inte åt det hållet, bestämde han med en hastig ingivelse. Han mindes, att han sett länsman vid kyrkgrindarna; det var inte fullt säkert, att kommissarien skulle ha försyn ens för gudstjänsttiden.
— Det har du rätt i, medgav hon och gjorde sig så listig och hemlighetsfull, — när grevinnan saknar mig, skickar hon nog Christophe ner emot kyrkan. Vart ska vi gå?
De gingo för enkelhetens skull till en början åt motsatt håll. Varken Nanna eller Vilhelm hade en aning om vägarna och väderstrecken. Men just detta, tyckte Vilhelm, liksom det, att de nu bägge två voro ute olovandes, skänkte ett gudomligt behag åt den friska nyårsmorgonen.
Eller kanske var det det, att hon helt oförberett börjat dua honom. Detta lilla »du» petade på farbroderligheten och lät honom i tysthet lägga märke till, att han nätt och jämt var huvudet högre än hon.
Tungorna hade i alla fall i början svårt att komma i gång. De båda ungdomarna kände sig så högtidliga, som om de värkligen ginge till kyrkes samman.
— Jag tror, det är bäst vi hoppa över gärdesgården, sade Nanna efter en stunds vandring, — om grevinnan låter söka efter mig, hitta de oss lättare på vägen än i skogen.
Detta fann Vilhelm vara riktigt tänkt: vägen kunde för rästen lika lätt leda dem vilse som okända skogen. Han redde sig att hjälpa henne över — men där stod hon redan, i ett språng på andra sidan, trots bottforer och allt: han hade bara att följa efter. Han föreföll sig klumpig och gammal. Avståndet dem emällan var större, än han ibland höll på att förgäta, att det var. Han överraskade sig än en gång med att finna sig löjlig, som behandlade en byxtös som en vuxen flicka.
I skogen dröp emällertid stelheten av. Att prassla i snöiga boklöv, piskas av granruskor och halvsnava över försåtliga kryprötter är inte för högtidligt folk — knappt ens för vuxet. Det dröjde ej länge, innan Vilhelm lagt bort sin färska studentvärdighet. Han blev åter gymnasisten, ömsom vig och trumlig på foten; han flängde och for, hoppade och kröp och måste stundom visa sig på styva linan för en näpen liten mamsell av sina bekanta.
Nanna glömde lika snart — eller ännu tidigare — sin blyghet. Hon pratade och skrattade som med en obetydligt äldre skolkamrat, frågade, motsade och bytte små förtroenden; kanske till och med koketterade smått, så långt bottforerna och mössan tilläto.
— Grevinnan är allt en rysligt gentil person, utbrast hon, rätt som det var, med en bekymmerslös släng på den lilla flätan i ryggen. — Hon lovade mig en guldkedja och ett guldkors till minne av sig, innan jag skulle hem igen.
Det klack till i Vilhelm. Så obesvärat hon redan kunde jollra om sin kedja — och hur förhöll det sig egentligen med den andra?
Nanna märkte varken hans allvar eller hans bemödande att förjaga det. Hon strövade och pratade lika muntert och sorglöst, som hade hon förgätit både vad hon lämnade, och vad hon närmade sig. Vem kunde missunna henne att få prata på?
— Det var förskräckligt gentilt, försäkrade hon ivrigt, — den hade hängt om halsen på hennes egen dotter — hon hette fröken Antoinette och dog, när hon var vid min ålder! Kan du tänka dig: jag fyller femton till sommaren och har inte gått fram ännu. Är det inte orättvist! Och du kan tänka dig, hur det måste kosta på att skiljas från henne — kedjan, jag menar —
— Fick du den nya kedjan med dig, frågade han sakta.
— Hahaha, skrattade hon och tittade förvånad upp till honom, — den springer jag ju ifrån nu, vet jag! Jag får nog aldrig någon kedja, tillade hon lägre, men slog åter in i sin övermodiga, nästan stojande ton. — Strunt i kedjan för rästen! Jag kunde inte vara längre borta från mamma. Det var för rästen när madame la comtesse började tala om Antoinette, som jag kände, att jag saknade min egen riktiga mamma. Fast nog — nog brydde grevinnan sig bra mycket mer om mig, än mamma gör —!
— Ma petite, ma petite, så du pratar, förebrådde Vilhelm muntert.
— Jag håller så förfärligt mycket av min mamma, knyckte Nanna på nacken, — men det är vi så många om. Alla måste ju hålla av mamma: alla syskonen avguda henne, och alla måste hon hålla av tillbaka. Men när man måste hålla av många på en gång, så måste man ju dela på kärleken — det blir inte så mycket åt varje, och det blir — nästan ingenting åt den minsta!
— Vad säger du, lilla Nanna, tillrättavisade Vilhelm och förvånades på en gång över naiviteten och gammalklokheten i resonemanget. — Vad säger du? Den yngsta brukar ju vara gunstlingen före alla de andra.
— Hos oss är det inte så, pratade hon utan vidare beklagande i tonfallet, — hos oss står äldste bror, Josef, volontären i Kristianstad, högst i gunst. Och det är ju inte underligt, så stor och klok och — vacker, som han är. Alla kvinnor bli galna i honom — jaha, allesamman, jag med! Jag kommer aldrig att gifta mig med någon, som inte är lika vacker och ser ut som Rinaldo och har lika vackra mustasjer som Josef — hahaha, tror du väl! Pytt — jag kan också skämta, förfärligt, må du tro! Det är inte ett sant ord i mig — jag är mycket ond, ska du veta, ond, som alla människor! Det är bara du, som är så förfärligt god och rättvis och sträng och aldrig narras! Men nu var det om syskonen. Jo, Josef står högst i gunst, för Mina, som är ännu äldre, räknas ju inte, och sedan är det tripp, trapp, trull!
— Men grevinnan hade bara en, hon, — och jag sprang bort ifrån henne. Riktigt styggt gjort av mig — tänk, om jag skulle vända om igen till Herrevall? Vad skulle du säga — och tycka, Vilhelm? För rästen, är det riktigt sant, att någon — att pappa och mamma och — någon — saknat mig i Gulleröd?
— Riktigt, riktigt sant, bedyrade Vilhelm och kände sig varm om hjärtat. — Både pappa och mamma och — någon saknade Nanna alldeles förskräckligt.
Hon sökte förgäves få tag i hans blick, men han gick och stirrade mot trädtopparna. Kanske tänkte han på, att hans strövtåg och herregårdsbesök redan förrått mera än nog. Då vände hon sig och sprang före honom som en ännu mindre barnunge, än hon i värkligheten var.
— Det gladde mig så mycket, försäkrade Nanna och hoppade jämfota över en stubbe med påföljd, att hon stupade på näsan i en driva.
— Slog du dig, slog du dig, oroades han och störtade fram för att hjälpa upp henne.
— Pytt, skrattade hon och gled ur hans grepp och upp på fötter igen. — Hahaha, tag fast mig, om du kan! Fånga mig, jag är som drivan och smälter mällan dina händer! Jag är som ekorren och är hundra gånger rappare än du!
Hon dansade framför och retades med honom i all sin hurtiga yrhättefriskhet. Herregårdslivet måste ha gjort henne gott — så käck och sprudlande hade han aldrig sett den skygga Nanna förr.
— Tror du?
Och så lekte de tafatt en stund mällan de grönbelagda bokstammarna. Leken lopp ifrån stam till stam, försåt till försåt, och de väl gömda skogsnymferna härmade deras skratt och stoj.
— Detta är roligt, är det inte, frågade Nanna med ett tindrande fyrvärkeri i blicken och en blossande sol över hela ansiktet.
— Om, jublade han, yr som en skolpojke och grep för hundrade gången efter henne, men snavade, rullade runt i snön och kravlade upp, lik en halvsmält snögubbe. Först skrattade hon ut honom; sedan närmade hon sig försiktigt och sporde deltagande, men beredd till flykt:
— Du gjorde dig väl inte illa, Vilhelm?
Han var strax på benen och jakten på nytt i gång. Det var ett ras och en lek, ett jubel och ett eko, som om de varit tio i stället för två. Bägge voro som förbytta; som lösgivna fångar, fjärilar, sluppna ur människopuppan, barn, som smittats av varandras och av skogens friskhet.
Ingen av dem tycktes kunna tröttna, ingen ville ge tappt, bägge återfunno sig och glömde sig i lek. Aldrig hade hon trott Vilhelm kunna vara så skojig. Aldrig hade han anat, att det var så roligt att leka tafatt med en flickunge.
— Nu är jag hungrig, bekände hon plötsligt och stannade, men kastade sig i alla fall åt sidan för hans lömska anfall. — Pax, jag är hungrig! Du har väl mat med dig?
Han dukade upp på en stubbe; han blev nu lika ivrig med maten som med leken; han lade för henne, valde ut godbitar och pratade i henne det han själv tyckte bäst om. Hon åt med strykande matlust, utan krus och utan undsenlighet för sin värd. Han fick förse sig, bäst han gitte.
— Det är rysligt gott med kavring och sötost, mumlade hon och flåsade av iver och hunger. — Sådant fick jag aldrig hos grevinnan. Du kan aldrig tro, vad hon var söt, grevinnan, jag menar — hon visste inte, hur väl hon ville unna mig. Ena dagen fick vi rådjur med karamällpudding, andra dagen — och kan du tänka dig, fast hon hade en stor, svart flygel, ville hon jämt, att jag skulle spela på hennes spinett, för det hade Antoinette brukat göra. Men när jag spelade, så bara grät hon, vet du, och kysste mig och påstod, att jag var vacker. Inte är jag vacker? Inte tycker någon annan människa, att jag är vacker?
— Någon tycker säkert, trodde Vilhelm försiktigt och tittade bort över hennes huvud. För sig själv tänkte han, att hon värkligen var vacker, och att han, märkligt nog, inte sett det förrän i dag eller rättare i går.
— Men vi få inte sitta och frysa efter svettningen, varnade han och sprang på fötter. Han kände sig hela nitton år yngre, tänkte han med ett skratt åt ingenting. Nu struntade han i både sant och rätt och Almqvist och ortodoxi — detta var livet självt utan speglar och hieroglyfer. Det fanns, när allt kom omkring, någonting, som var större än sanningen.
Äntligen var måltiden över, och Nanna hjälpte honom packa in överlevorna. Men när han fann, att hon hade bättre handlag än han med sådant, lät han henne ensam packa. Han var just nu en fri indian à la Skinnstrumpa, och Nanna var hans lilla squaw.
Som om hon gissat hans tankar föreslog hon, ivrigt, men hopplöst vädjande:
— Tänk, om vi skulle leka sigenare — hela dagen!
— Jag undrar, var vi nu finnas någonstans, undrade han undvikande och tittade sig omkring. — Vi ha sprungit här i flere timmar, och jag hör inga kyrkklockor. Min gamla rova har stannat.
— Tänk, jag har inte häller hört någonting. Det var så roligt, detta!
Hon klappade i händerna.
— Så mycket har jag inte skrattat på länge — kors, vad det gör gott att få skratta! Vi ha skrattat så, att vi inte hört klockorna! Åh, kan vi inte stanna ute hela dagen, bad hon och smålog honom insmickrande rakt in i ansiktet.
— Gärna, höll han på att säga: hans karaktär hade börjat vackla här ute i skogen. Men i detsamma studsade han och höll andan.
— Vad är det? Vad var det, som skrämde dig?
— Kom, sade han, — jag tror vi få gå åt det här hållet. Växer inte mossan åt norr? Men kom, kom!
Hon tittade sig omkring som spökrädd.
— Är det hundarna du är rädd för? Kors, det finns inte en hund, som inte jag kan få spak. Jag bara lockar: ici, ici — eller psst — fui — couche, Cendrillon, couche, allez!
Hon skrattade uppsluppet, stärkt som hon blivit av maten och den friska rörelsen.
— Uff, jag höll alldeles på att tappa bort fötterna i slottet, småpratade hon, — överallt måste man åka! Men vad var det?
— Hitåt, Nanna, manade han allvarsam, — gudilov att vi ha vinden mot oss och inte från oss! Men det är bäst vi hålla oss riktigt tysta en stund.
Hennes sorglöshet dämpades så småningom av hans allvar.
— Men vad är det? Vem jagar i herregårdsskogen?
Skallet av hundar och rösterna av människor fördes allt tydligare med vinden. Nyckfullt nog, tycktes de än komma från ena hållet, än från ett annat.
— Det klokaste vi kunna göra, rådde Vilhelm, — är att hålla oss stilla, där vi stå. Stilla som två rådjur — ja, just som två rådjur, Nanna! Drevet är i alla fall i en halvrundel omkring oss. Här är gudilov lä. Vi synas ej från det hållet, där skymma granarna — och åt det andra ha vi den rotfallna eken. Kom, stilla — stilla här bakom!
— Vad är det, säg, Vilhelm, viskade hon med stora, uppspärrade ögon. De tittade upp på honom allvarliga, nästan gamla.
Hon hade tydligen ingen aning om allt det väsen, som gjordes för yngsta barnets skull.
— Det är bara skallgången, svarade han milt, med ett halvt leende. Han såg, att hon haft en ny fråga på sina läppar. Nu teg hon och kröp ihop vid hans sida.
Allt närmare ekade skallet och drevropen.
Hon kom ännu mera upptill honom och stod nu så nära, att de snuddade varandra.
Han såg på henne ännu en enda gång. Då upptäckte han, hur blek hon blivit; all den friska färgen hade vikit från kinderna; hon hade ett lillgammalt drag kring munnen.
Han lade beskyddande sin arm om hennes liv, och hon tryckte sig sakta intill honom.
Så förblevo de stående, orörliga, andlösa, med vida, spanande pupiller och spända örhinnor, men utan annan iakttagare än de höga, tysta, snöiga träden, en och annan fågel och ett och annat uppskrämt skogsdjur.
Det var ännu tveksamt, om drevet närmade sig, eller om det höll på att passera.
— Var ej rädd, viskade han, — om de komma, skall jag nog —
Han tystnade, ty hon klämde hans arm hårt, hårt.
Stundtals hördes nu inga rop, blott ett viskande prassel i lövmattan och ett allt avlägsnare skall. Människojakten höll på att förlora sig i fjärran.
Han kunde ej hjälpa det; han måste lugnande stryka ett tag över hennes kind. Han hade erfarit hennes oro som sin, och smekningen skänkte lättnad åt hans egen spänning.
Han kände hennes blick och måste se henne i ansiktet. Han skyggade och ville undvika, men ögonen släppte honom ej. När han igen mötte dem, fångades han av deras obeskrivliga uttryck — en tacksamhet, så rörande, att den gjorde honom betryckt, en hängivenhet, en mjuk värme i de underliga rådjursögonen, sådan han ej anat den i fjortonåringens — flickungens — i Nannas makt och mogenhet.
Hon stod och mumlade något för sig själv, medan hon betraktade honom, men hans uppmärksamhet bands ännu på annat håll. Då nådde honom äntligen dessa halvviskade ord:
— Säg, att du saknade mig — en liten smula, Vilhelm?
— Ja, viskade han tillbaka som i tankarna.
I nästa sekund drogs hans nacke häftigt neråt, mot hans mun prässade sig ett par späda, mjuka läppar, medan en doft steg emot honom på en gång av skog, hälsa och halvutsprucken kvinnlighet.
Han överrumplades fullständigt. All de sista dagarnas trånad grep honom, med all sin nittonåriga, lössläppta vildhet besvarade han kyssen och höljde i ekstas hela hennes rosiga lilla ansikte med sina smekningar.
Sedan och utan att se på henne, tog han hennes arm och började leta sig tillrätta i vinterskogen — nu skrämde den honom, han skrämde sig själv; de måste komma någon vart före eftermiddag.
— Vilhelm, sade Nanna, i det hon med skygg, halvkvävd röst häjdade honom, — jag har någonting, någonting ledsamt att säga dig!
XX.
Medan mamma låg sanslös, begick lille prästen sin största dumhet på senare tider — ansåg faster Jeanette. Han skickade Mats kusk med ridande bud till kommissarien att ordna om skallgång efter den försvunna flickan. Han trodde nu fullt och fast, att sigenarna varit framme.
Faster måtte avråda och varna, hur mycket hon ville — Karna for ifrån disk och tork ut i stallet: gubben upphörde ej att stampa och domdera, förrän Bruntes hovar sprätte i prästgårdssnön.
När mamma kom till sig igen, var hon så klen, att hon måste bäddas mällan lakan. Det var en sorglig syn, kyrkoherden brast i tårar vid hennes bädd, och Josef och Daniel fingo locka honom ut ur rummet, för att ej sjuklingens tillstånd skulle förvärras av hans sorg.
Kyrkoherden var alldeles utom sig. För honom som för alla i huset betydde mamma livet — ju spädare hon var och med åren blivit, desto kostbarare och omistligare. Så ängsligt gubben vetat skydda henne för sorger och upprörda scener, hade olyckan till sist varit slugare. Hon hade läst en oskyldig — men i sitt sammanhang obarmhärtig — brevlapp, och vips, som en utblommad ros vid första fläkt, nu fällde hon sina bleka blad.
Knappt hade Mats ridit till länsman, förrän Ola måste i sporrsträck till provinsialläkaren — ordningen var bakvänd, tyckte faster, men det var ju så mycket annat nu efter juldagarna.
Lik en skott-träffad soldat marsjerade före detta fältprästen vacklande genom sina rum. I salen satt änkeprostinnan. Även till henne hade nyheterna hunnit — tack vare mamsell Mina, som aldrig var i stånd att tiga.
Den gamla rätade upp sig, så gott hon förmådde, när svärsonen kom infarande.
— Seså, seså, läspade hon med sina infallna käkar, — filosofi och religion, lille Lars Fredrik! Bästa medicinen blir att få Nanna tillbaka — Nanna själv lär vara kurerad nu!
— Ja, Nanna, Nanna — men mamma, mamma, nästan snyftade kyrkoherden.
— Hör nu, attendez un peu, mon cher, lugnade änkeprostinnan, — var inte den lilla inviterad till nådig grevinnan på — vad heter det nu — Vallherr — Herrevall?
Gubben studsade, men slog ifrån sig i nästa nu.
— Omöjligt, klagade han, — omöjligt! Hon har svultit eller frusit ihjäl — det är alltsammans!
— Men det stod ju i biljätten, hörde jag, att lilla fölungen mådde väl, n’est-ce pas? Jag har länge förstått, att Nanna behövde någon variation.
— På Herrevall? Omöjligt! Det har packet — sigenarna funnit på.
— Il n’y a pas d’impossible dans ce monde, förklarade den gamla. — Hur skulle det vara, om du skickade någon — någon — Josef till exämpel — att fråga —
— Josef? Varför just Josef! Varför den galningen? Sitter svärmor och driver med mig?
Gumman kippade som en fisk; det såg ut, som om käken fallit ned, vilket ibland hände. Kyrkoherden redde sig att lyfta den i läge.
— Nej, nej — pas du tout, log den gamla; hon hade helt enkelt förstummats av sin inre förnöjelse.
— Jag tänkte bara, skalkades änkeprostinnan, född Narwenhielm, — att Josef, som så väl konverserar damer, kanske bäst kunnat både konversera nådig grevinnan och — — konservera henne —
Kyrkoherden stirrade en stund på denna bedagade skönhet, som på gravens rand satt och kuckade över ekivåker. Varpå han förtretad svängde runt på klacken och marsjerade in för att ge pastor Olander en uppsträckning — den gamle visste ännu inte så noga, för vad. Kuraget hade i alla fall återvänt, åtminstone för en stund.
När han senare en dag beskärmade sig över infallet för faster, gav hon änkeprostinnan alldeles rätt.
— Skicka ett hövligt brev till Herrevall och hör efter!
— Det passar sig inte, svarade gubben, — det är emot all konvenans. Hela er fantasi är orimlig — och dessutom: det passar sig inte, vad skulle hennes högvälborenhet säga? Seså, bråka nu inte med mig längre! Marsj!
Faster Jeanette sköt hotande fram sina tunga ögonkulor; hon höll på att morska sig vid hans kommando. Men det gjorde henne ont om Lars Fredrik, och för rästen var det inte rådligt för henne att stanna borta länge från folkstugan. All drygsel i huset syntes försvunnen med Nanna — i trots att det nu fanns tre munnar mindre att mätta: Josef vistades sin mästa tid på Änggården, eller var det nu kunde vara.
Bolla skyllde åtgången på råttorna. Men hur råttorna orkade springa bort även med kökskärl och småslantar, förblev majoren en gåta. —
Det var tunga dagar, och somliga kunde valt bättre visittid än den dystra nyårsaftonen. Mamma låg i sitt melankoliska ruvande, elegisk och blek som en solnedgång om vintern. Pappa irrade omkring mällan sina längder, som han dukat upp i matsalen, och pastor Olander, som på sista tiden börjat misstrivas på sin kammare.
— Olander, skallade kyrkoherdens stämma, varje gång det kom sockenbor, än för en lysning, än för en kyrktagning, än för ett barndop, vilka det riktigt rägnade med vid nyårstid. Men Olander höll hällre till hos sönerna på gästrummen eller hos gud vet vem i köket än i sitt eget oroliga näste.
Gubben satt just och grymtade för sig själv över, att han haft frid i hela fem minuter, då det på nytt dunkade och skrapade ute i förstugan.
— Seså, muttrade han halvhögt med pännan mällan tänderna och sandhornet över det skrivna, — nu börjar det sakramenskade rännet igen! Stäng dörren, för sjutton hakar!
Lågmäldare mumlade han en långt mindre prästerlig ed.
— Nå, högg han pännan i bläckhornet och frågade utan att lyfta ögonlocken, — vad är namnet, och vad ärendet? Ut med språket, och dunka lagom!
— Well, colonel, kom det i djupaste bas, — jag skall göra mitt bästa!
Kyrkoherden tittade vid den utländska brytningen hastigt upp.
Framför honom stod en reslig, ja, ståtlig man i uniform av främmande snitt och kulör. Han föreföll att vara mällan trettio och fyrtio år — ibland till och med äldre. På det breda bröstet blänkte en hel rad medaljer. Kepin, som han just stuckit under armen, blottade en sirlig och yvig tupé samt ett kraftigt, ärrigt, kopparfärgat ansikte med ett par muntra, bruna ögon, en något skamfilad näsa och panna samt ett sjömansmässigt bockskägg — överläpp och kinder voro slätrakade och pryddes endast av ett par långa, röda skråmor.
Tyvärr stördes det imponerande intrycket av träbenet — det var från den vackert polerade trästumpen dunkandet kommit.
— Känner doktorn inte igen mig?
Gubben, som krupit samman över sin pänna, forskande och undrande, skakade sakta på huvudet.
— Jag kan inte påminna mig haft äran —
Den främmande krigsmannen ingav honom i alla händelser en ängslan att förplumpa sig mot en okänd storhet.
— Well, old man, smålog invaliden och slog ut med ena handen, — kalla in miss Mina, and she will remember —!
— Mina? Kors i alla dar, det är väl aldrig Eugène?
— Quite so, that’s the point and the name, skrattade krigsmannen och räckte med en hjärtlig åtbörd fram bägge bastanta nävarna.
Gubben nöjde sig med den ena, åt vilken han påfallande varsamt förtrodde sin spensliga skrivarhand. Och han fick ingen anledning att ångra sin försiktighet.
— Sjutton hakar, knotade han med en grimas, — vad ni så tar er till i Amerika, så behöver ni väl inte amputera fingrarna på fredligt folk i Europa? Ja, nå, så detta är Eugène — med medaljer, jo, jag tackar, jag — och hm — hm — ja, välkommen till Sverge, skulle jag säga! Men det har väl pappa klockaren redan sagt?
Hälsningen lät ej översvallande, snarare tvärtom. Träbenet hade långt ifrån förbättrat kyrkoherdens förut upplösta sinnesstämning.
— Hem, hem, skulle svärfar säga, brusade brumbasen uppsluppet ut, — svärfar kan inte tro, vad det ordet ’hem’ klingar i främlingens öron! Hur mår min sweetheart?
Gubben, som stått och överenskommit med sig själv, att ’Sverge’ var ett alldeles tillräckligt närbeläget ställe, utan att man därför behövde välkomna all världen till sitt ’hem’, hajade till vid det engelska slutordet. Han var ej tillräckligt stark i Albions och Onkelns tungomål för att förstå ordets betydelse.
— ’Svithat’, upprepade han hjälplöst och riste på nacken.
— Min fäst — fästmö, heter det ju, ja visst, oh yes, förtydligade amerikanen på sin brutna svenska.
— Har bror Eugène glömt bort sitt modersmål, sporde kyrkoherden knarrigt. Han visste för ögonblicket ej annat sätt att bemöta närgångenheter sådana som fästmö, svärfar och ’svithat’.
— Ack, jag kom hem i går kväll, förklarade brusbasen med muntert hjärtlig betoning, — och de sista fem åren har jag blott seldom råkat svenskar. Jag har varit i kriget, ser svärfar —
— Kriget, upptog den gamle för att parera det med varje minut förhatligare ordet svärfar, — ja, där gick det hett till, kan jag se. Såna kannibaler, såna kannibaler människodårarna kunna vara, jämrade han — hela hans soldatsvärmeri var för stunden bortblåst. — Se, som de rett till brors ben! Är det inte besvärligt att halta omkring så där?
— Besvärligt, log Eugène en smula tvunget, — åhja, så där in the beginning — i förstningen, ville jag translatera det.
— Och vad slogs man så stort om, ömkade den gamle och lutade examinatoriskt på överkroppen, — vad vann mänskligheten på alla hiskligheterna, på alla avskjutna armar och ben?
— Damn it, skrattade Eugène, — spörj the negroes! Och spörj John Ericsson, vår store landsman!
Kyrkoherden gjorde en ofrivillig bugning för namnet, som han sett berömmas både i Posttidningen och i Väktaren, och ville för stunden lämna ämnet.
— Men för rästen, inföll emällertid Eugène, — fick jag det inte bortskjutet. Vi klättrade på indianmanér in i ett fientligt fort, och jag rev upp foten på en rostig spik — that’s all, you know!
Kyrkoherden vankade orolig fram och åter och krafsade sig hela tiden i nacken. Detta sista meddelande nästan rågade hans motvilja. En människa, som på grund av simpelt slarv, således ej i slagfältets kanondunder och granateld, blivit av med en viktig kroppslem, kom här och titulerade hans dotter fästmö och honom själv svärfar. Konsekvensen vore väl, att människan tänkte bli svärson i prästgården, gifta sig med Mina och stulta för altaret till allmän begabbelse med ett polerat träben och en höfthalt käresta.
Så hade nu inte prästfar föreställt sig det eventuella menaget. Amerika brukade kunna garva oxläder, hette det, och när nu vettvillingen vände hem, hade han väntat sig honom stadgad, men frisk och färdig — en polerad svärson, men ingalunda med ett polerat träben.
Vad skulle stackars Mina, den gåsen, säga om det här? Föll väl i vanmakt, det sakramenskade sjåpet? Uff, en sådan nyårsafton!
Kyrkoherdens missnöje var så tydligt, att det gjorde honom själv förlägen. Eugène kunde ej underlåta att lägga märke till kylan i mottagandet. Men vettvillingen tycktes obotlig, spotsk och likanöjd som i forna dar. Rätt som det var, bröt han tystnaden med ett:
— Great Scott, så den vördiga baracken hållit sig! Quite as in the times of yore! Well, kan man så få se på den gamla girlen?
Kyrkoherden höll på att tumla baklänges inför detta uppträdande. Hans värsta antaganden om yankeelandet besannade sig. Han stod värkligen fullständigt mållös.
Men hans plågas mått denna nyårsafton var ännu icke rågat. Varken han själv eller den objudna gästen hade hört bjällrorna, men i detta ögonblick stampade och tisslade det i förstun, och in trädde — gubbens ögon vidgades — Josef och hans tillämnade, pensionsdamen, vackra Elna från Änggården.
Amerikanen hade kastat en blick bakom sig och genast sprungit upp från stolen — han var rörlig nog, trots trästumpen. Nu skyndade han fram emot Josef.
— God dag på dig, old boy, brummade han fryntligt, — hur går det, och hur behavar du dig nu för tiden? By Jove and general Grant — där har du fått en girl, som är first class! Up to the standard of it — tip top! What’s her name and country, old fellow?
Uppträdet var värt att måla. Kyrkoherden stirrade, stirrade på alla tre med fullständig sinnesfrånvaro. Josef, som vid första tilltalet anlagt en förbindlig min, kallnade synbart inför det okända ansiktet och mulnade, när talet föll på Elna. Elna åter, en blond, högväxt, vacker flicka, vars manér och krinolinklänning gjorde hennes uppfostran all heder, mönstrade med kall överlägsenhet den närgångne.
— Great Scott, han är lika glömsk som doktorn, känner inte igen Eugène.
Krigsmannens förebråelse klang mera road än stött.
— Eugène!
Volontärens uppsyn undergick en hastig förvandling.
— Eugène, utbrast han käckt, — är det du, gamle skojare? Välkommen hem! Nytt från kriget? Åh, jag ser!
Blicken, som snuddat träbenet, låddes nu endast ha upptäckt medaljerna.
— Slut, slut, ja visst, skrattade Eugène och skakade hand, som om han varit en hälsningsmaskin. — Sherman har tagit Savannah — det stora är slut, bara smågruffet återstår!
— Hade nästan tänkt fara och hjälpa er med smågruffet, skämtade Josef med en sidoblick åt fadern för att iakttaga värkan av sin hotelse.
Den gamle gjorde mycket riktigt en förskräckt rörelse med handen.
— Krig, sade han varnande, — är en hisklig tillställning! Att med berått mod mörda sina medmänniskor — tycker du det vore skapligt?
— Var det ämnet för pappas predikningar som fältpräst en gång i tiden?
— Din spekulant!
Gubben klådde sig bakom örat. Hela världen hade på några veckor antagit ett förändrat utseende. Han förstod varken längre råda andra eller reda sig själv — han var hjälplös på både off- och defensiven.
— Oh yes, än hålla de sig inkapslade på fort Sumter, rebellerna, you know, log Eugène uppmuntrande, — än smäller väl ett och annat skott i U. S. A. Men jag har fått nog. Girlen, tillade han i lägre ton, — är det en sweetheart, får man gratulera?
— Beror på, vädjade Josef med en halv blick på den gamle, — Eugène, här ser du den hårdhjärtade fadern, här det olyckligt älskande paret! Det här lilla papperet kunde klara alltsamman —
Josef vecklade obesvärat upp en växelblankett och räckte kyrkoherden.
— Svärfar har redan bläckat ner det, skämtade han, — sätt nu pappa några streck inunder, så lysa vi till bröllop i morgon dag!
Kyrkoherden hade blivit alldeles stel i drag och hållning. Han höll papperet framför sig, som om det varit en vanartig pojke. Josef vågade allt, trotsade allt, skändade allt — älsklingssonen blygdes ej att i en främlings närvaro —
— Går såna sedlar mycket i svang i Kristianstad, sporde den gamle med en plötslig beläggning på stämbanden.
— Alla officerare, sade Josef flott, — rida på växlar —
— Då blir det väl snart det enda de ha att rida på, snärtade gubben.
Därpå vände han sig i ett anfall av galghumor till den hemkomna »svärsonen».
— Vad skulle käre bror göra, sporde han med överdrivet allvar, — om bror ombads att skriva på den här?
— Jag? Oh no, not I — inte jag, inte jag, slog Eugène ifrån sig och betraktade papperet, som om det varit en granat.
— Ena borgensmannen är överintecknad, ruinerad, tillade gubben, liksom den upplysningen varit ett bevekande argument.
— Haha, good joke! Haha, ruinerad — no, not I! Inte jag!
— Bör jag alltså skriva på, frågade den gamle med ett slags triumf mitt i harmen och sorgen.
Sex ögon vädjade till den överrumplade krigsmannen. Att åtspörja den forne rustibussen, galningen, slösaren i växelaffärer tycktes värkligen »a good joke».
Eugène befann sig i knipa. Han hade aldrig förut tänkt sig in i ett liknande läge. Hans förflutna i det gamla landet, ännu i färskt minne hos hans värdfolk och blivande släktingar, vägde på ena sidan. Och på samma sida hade han sin gamle vän Josef, vilken han, såsom äldre i lasten, undervisat och understött i månget upptåg och galet streck. Ja, på samma sida såg han en damned nice girl, en ren läckerbit, mum-mum, med ett ord: kanske upptågskamratens hela kärlekslycka!
Å andra sidan motvägde för tillfället endast hans hårdvunna erfarenhet och mogna förnuft.
— Damn it, pustade han och steg upp, ivrigt struttande fram och åter mällan dörren och sin stol. Vid det han gjorde en häftig helomvändning, kom han att i det mörka hörnet mot trädgårdssidan möta ett inkoxande, storögt, ängsligt gammalt mamsellansikte.
Han kände genast igen Mina och glömde nu allting annat. Med utsträckta händer haltade han fram mot mamsellen, som förfärad och snörpande tog till flykten in på sitt rum, vars nyckel hon vred i lås.
Eugène syntes ej det ringaste nedslagen. Han vände och stultade tillbaka med stor iver.
— Kände inte igen mig, poor old girl, fröjdades han rörd, — kände inte igen mig! Men jag — jag mindes henne, jag mindes henne som i går — ack, hon var alldeles oförändrad, alldeles oförändrad! Dear little Minnie, gamla ängeln, rara flickan! — Hm, hm! —
Amerikanen hämtade sig med ens och betraktade förlägen de tre vittnena. Nu kom han också ihåg sin dilemma.
— För att vara upright, sir, och säga rent ut: skriv inte, old man, skriv inte — sådana papper är djävulens lockbete!
— Eugène, skrek volontären utom sig, — har du blivit en kruka?
— Kruka, upprepade amerikanen, — vad är det? Do not remember!
Och liksom tillfälligtvis snuddade han alla de dinglande hederstecknen. Men då han varseblev uppstigande tårar i den vackra ladyns ögon, slog han bekymrad ner blicken och strök med handen över pannan. Det såg ut, som om han först nu påmint sig den rymliga innebörden i det svenska ordet kruka.
— Well, suckade han, — jag vill ingen människas fördärv — utom rebellernas, förstås — och jag vill inte doktorns.
Volontären ryckte föraktfullt på axlarna och närmade sig förtroligt sin far.
— Nå, pappa skriver förstås, sade han med sin käckaste tjusarmin.
— Nej, svarade gubben utan ett ögonblicks betänkande. — Då försloge varken min lön eller min livstid!
— Låna mig då kontanterna i kassan, bad han lågmält. — Åh, det måtte pappa väl åtminstone kunna? Bara till mars?
— Kassan, hoppade Eugène till utan att veta, varom frågan var. — Javisst, låna honom ur kassan, old man! Låna honom så mycket kontanter som hälst. Dem vet man, att man har, you know — dem har man, som sagt, på bordet — lika nära som bowiekniven, you know. Kontant, det är jubel och klang, men papper, det slutar med pang!
Eugène gnäggade förnöjt, som om nu hela frågan blivit ordnad och det på det mäst tillfredsställande sätt i världen.
— Du säger det, Eugène, inföll Josef med en rullande teaterblick, medan han än en gång försökte sig à la Cavaignac, — det kan sluta med pang, det här! Seså, pappa, näns du neka din äldste, din käraste son? Du skriver, inte sant? Förr nekade du mig aldrig något, inte ens när jag —
— Kastade dig på golvet och sparkade och skrek, när du inte genast fick, vad du ville!
Kyrkoherdens ansikte var lika stelt som nyss, blott blekare, och munnen darrade efter de bittra orden. Han satt framför sina böcker i domareställning — men det var ovisst, vem han i denna stund dömde strängast.
Josefs uppsyn prövade alla sina metamorfoser; på ett par minuter framlade han en provkarta på det stumma spelets alla medel och uttryck, som bort kunna beveka den mäst hårdhjärtade teaterpappa.
Men fadern förblev stum och orörlig. Ej ett ord kom längre över hans läppar, han endast riste på huvudet.
— Ge honom kontanter, ivrade Eugène godhjärtat och blinkade blidkande mot den vackra girlen, — ge honom kassan, colonel!
Klockarsonen hade i Amerika glömt allt, vad han måhända vetat om det svenska prästerskapets kassor. En kassa var en kassa, och över den förfogade naturligtvis innehavaren.
— Galningar, utbröt gubben äntligen och ryckte stolen baklänges, — ni veta inte, vad ni be mig om!
— Räcker hundra dollars, sporde unionssoldaten och drog fram en åldrig plånbok, men ingen hörde på honom. Mällan far och son växlades blickar, som liknade projektiler.
— Jag kan inte, suckade kyrkoherden och reste sig med en bestämd åtbörd för att gå inom ett slag till mamma.
— Nåväl, skrek volontären och gjorde en förtvivlad gest mot huvudet, — pappa ser mig — kanske — aldrig mer! Mitt blod kommer över —
— Great Scott, avbröt Eugène med ett torrt skratt, — har du blivit en kruka, Josef? Man kan höra, att du aldrig mött skjutvapen i värre krig än det här, old boy!
Det ögonkast, varmed krigsmannen mätte fredsvolontären, var oemotståndligt. Josef gjorde helt om och skyndade utan hälsning på dörren. Elna följde honom — man såg bakifrån på hennes skuldror, att hon grät.
Eugène gjorde än ett försök att beveka den hårdhjärtade fadern till de olyckligas förmån.
— Men kassan då, bad han i sin oskuld, — låna honom kassan! Kontanter är —
Kyrkoherden lyddes ej till hans ord. Han hade igen böjd och bruten sjunkit ner framför sina längder.
— Ett svagt hjärta, sade han, — hela huset har vilat på ett stackars svagt hjärta! Ack, mina barn, mina arma barn!