Ringandet fortfor; det lät som bjällror — vilket det kanske också var! Nu hörde hon det tydligare, och det var — det var värkligen slädbjällror, som närmade sig; pappa hade på tå smugit sig bort till ett av gårdsfönstren.
En bjällersläde, som svängt in i lindallén, pinglade nu uppför backen. Hästarna hade fått fart, så det bar i trav uppför.
Där gled släden mällan fönstren och den röda ladugaveln. En pälsmössa skymtade, någon vinkade med sin handske. Nu avbröt sig mamma mitt i en takt. Herrarna sorlade till; det kom julfrämmande!
Bror Josef, hurra, det var Josef från Kristianstad, hurra, nu först blev det jul, riktig jul!
Nanna hade sprungit upp och redan förgätit sitt illamående. Över Gustavs och Daniels ansikten hade flugit ett hastigt skimmer; pappas stränga uppsyn mildrades; mamma liksom spratt upp från pianostolen; och själva mormor, som hållit på att nicka in, vaknade till med ett av sina gustavianska smålöjen.
Josef, se, Josef, det var nu julen och bjällerklangen i person!
Som en vindstöt brusade det genom alla rummen ända ut i farstun. Alla måste ju ta emot och välkomna den käre Josef.
Det var ett tjatter, ett hojt och prat ute på trappstenarna, och värst av alla hojtade naturligtvis Josef själv. Han hade redan svingat sig ur racken, vars präktiga slädnät täckte de bägge fuxarna ända fram till bogträna; bogträna åter smyckades med höga bjällerbågar.
Volontären stod i pälsmössa och päls, älghudshandskar och blankstövlar och fäktade och nojsade mitt i den lilla skaran. Hans vackra, regelbundna ansikte strålade av sitt vanliga övermod, som blott var stojigare än vanligt. Om det nu var sprit eller någonting annat, han syntes spänd en tonart gällare.
Desto snabbare erövrade han; han hade ett utrop, ett nyp och en smekning åt var och en; på alla värkade han som en dosis livskraft, och han spratt av liv. Från det röda i hans örsnibbar eller på hans nyrakade kinder och till knycken på hans nacke, svinget i hans arm och svängen på hans klack syntes han liv, liv.
Själve pappa, som haft så mycket bekymmer för sin äldste, var besegrad. Mamma föreföll föryngrad, där hon, skär som en ungmö, stod och beundrade sin vackre gosse. Nanna iakttog, att mustasjerna blivit längre och svartare se’n sist, och att han lagt sig till med ett pipskägg, som härmade kung Oscars.[4]
Gustav gav genast äldste bror stora famnen. Daniel nöjdes med ett handslag, medan i hans blick beundran stred med ett vemod, som ibland liknade fruktan. Inte ens faster Jeanette hade motstått frestelsen; »majorn» skymtade bred och nyter bakom de andra, men sökte rädda skenet med en min, som om Josef varit en ännu ohängd landsvägsrövare.
Josef pratade så käckt och skrattade så gott, hans ompälsade person var så vackert staffage mot bakgrunden: den blå snömarken, den gula himlen, de vitulliga lindarna och taken och de rykande hästarna, som då och då otåligt riste på sina bjällror, att ingen kom sig för med att gå in, förrän mamma började hacka tänder.
Då låddes kyrkoherden bli ond — han låddes det ofta, när han vart skamsen —, snurrade runt på klacken och föste med rynkade bryn och ordlös barskhet hela tutten mot trappdörren. Men mamma hade med nöd hunnit över tröskeln, när ett frustande och gällt skratt från Josef lockade allesamman att vända på huvudena.
Nanna hade stundom i undran lagt märke till, att fårskinnspälsen över baksläden synts röra på sig, och skyllt på en vind, som inte blåste, ty vädret var frysstilla. Nu hade täckets rörelser blivit häftigare, det vältrade fram och åter, så att till sist halmen blottades och rättnu ett brett, blårött ansikte såg dagen.
— Tusan i det, frustade volontären, — hade jag inte så när glömt —
Josefs raka, militäriska gestalt vek sig för munterhet — en munterhet så häftig, att den föreföll tvungen. Det var kanske ett försök att få åskådarna med sig; ännu stodo de bara och gapade med ögon och munnar.
Man kände Josef, hade nästan väntat sig någonting dylikt — upptåget skulle varit oskyldigt, om bara inte kavlen funnits. Det låg en människa i racken, ett bylte av halm och kläder, bundet till händer och fötter och med en kavle i munnen. Vitorna blänkte glasiga som på en fångad braxen.
Josef höll sig i sidorna och skrattade.
— Tusan, hade jag inte glömt bagaget, frustade han.
Kyrkoherden, som stått tveksam, såg nu kappsläden närma sig nere från stallet; den påminte honom om dagens hälgd och den förestående gudstjänsten. I det lilla ansiktet drog det samman till oväder, tvärrynkan vid näsroten djupnade, och de åldersbleka läpparna skälvde.
— Lös människan, galning, ropade han så häftigt, att volontären genast vände helt om. Uttrycket i sonens ansikte hann endast skifta en gång. Vackre Josef hade på en sekund blivit en annan — huvudet, som sköt ner i axlarna och pälsen, syntes mindre, flinet sammanrörde dragen i en suddig oreda, ögonen hade något plirande självfördjupat, och ena örat stack spetsigt upp mällan skinnmössan och -kragen.
— Lös — stackaren, upprepade gubben med en snabb, darrande handrörelse.
— Bevars, pappa, bevars, svarade Josef med ett retligt skratt, som liknade gnäggning; han reste litet på huvudet och vädjade till de andra, — det är ju bara Ekdahl, vet jag —
Kappsläden hade nu pinglat upp jäms med racken, och Mats kusk, som bestått en förvånad blick på den främmande släden, gav sig att syssla med sina hästar och låddes ingenting se.
Kyrkoherden var utom sig.
— Ma—ats, stönade han med ögonen på skaft i hålorna och rösten hes och kluven av ansträngning, — lös —! Och se till, att inte gäskivarns hästar blir förkylda —!
Josef kastade högdraget med huvudet.
— Pappa misstar sig, ett sådant spann har ingen gäskivare i Skåne. Det är grosshandlare Müllers hästar i Kristianstad —
Mina kom just ut på trappan med middagsbud. Hon höll, när hon upptäckte äldste bror, liksom avvärjande handen framför sig. Men Josef, som fann avbrottet välkommet som en förevändning att slippa lyda order, stod i ett språng vid hennes sida, lyfte systern från trappstenarna, svängde henne in i förstugan och virvlade om med henne i matrummet, tills andan svek Mina även till nödrop.
Nu jublade åter ungdomen. Bror Josef var i alla fall rolig, och pappa lämnades ensam att utdela befallningar och snäsor på den kalla trappan.
Mina, som vacklat hän till en stol, satt flämtande och förskrämd, tilltufsad i håret och vimmelkantig under det. Men Josef, som raskt hunnit få av sig mössa och päls, lutade nu bockande och åtbördande över sin mor, som, insvept i sin silkessjal, leende såg upp till honom. Han liknade nästan en balkavaljer, och den lilla prästfrun rodnade som en flicka, medan han ideligen galant kysste hennes smala spelfingrar.
Marie-Louise, som han hälsat redan på trappan, avväpnade med en blick ur sina klara, starka ögon alla försök att nypa henne i veka livet eller kyssa henne på kinderna. Hon mottog sin brors beundran, som överraskad följde henne, med samma värdighet, som om han varit en främmande herre.
Så bjöd han plötsligt sin mor armen och skred med fjädrande löjtnantssteg mot den öppna folkstudörrens sorl och glam. De andra hade fått försprång. Men Mina, som nu hämtat sig, fast läpparna darrade av närvositet, sköt sakta stolen ifrån sig och blev den sista i tåget.
Därute hade prästfar redan slagit sig ner till sin middag; han åt brådskande och utan att be om ursäkt, men hade återvunnit sitt goda lynne. Så snart han upptäckt, vem »bagaget» egentligen var, hade han gjort en ironisk välkomstbugning, snurrat om på klacken och marsjerat inomhus.
»Bagaget», som under ideligt bugande följt honom i hälarna, stod ännu obeslutsam innanför folkstudörren. Munterheten omkring honom var allmän och blev blott högljuddare, när Josef tog ledningen. Då och då fnissade »bagaget» själv.
Ekdahl syntes särdeles väl beskyddad mot vinterkylan. Utomkring ytterrocken och mössan hade man svept en tjock yllesjal, vari han så kröp in, att ansiktet halvt försvann och egentligen endast en bred, läderfärgad mun och tre, fyra gula betar stucko fram.
— Kors, utbrast volontären med ett kort, försmädligt skratt, medan han, skenbart förbluffad, häjdade sig innanför tröskeln, — står Ekdahl där ännu?
Kyrkoherden vände sig om till hälvten och avbröt tuggningen för en minut.
— Är det ett sätt, förebrådde han, — att forsla en medmänniska, en före detta prästman —?
Han tystnade tvärt vid en blick på klädbyltet och svängde sig hastigt tillrätta över tallriken. Ekdahls oändligt dumma uppsyn var som alltid oemotståndlig. Alla i folkstugan skrattade eller fnittrade öppet eller förstulet; själva prästfrun log, så att tårarna runno, och husfadern hade all möda att harska sig till en smula värdighet. Lyckligtvis måste han just störta upp och i pälsen; det var hög tid att komma i väg till annexet.
Han omfamnade sin hustru; sedan vände han sig till Josef.
— Tag av honom — det där, mera tecknade än talade han, — och se till, att han — att stackaren får mat!
Därmed gjorde kyrkoherden sin soldatsväng och tågade genom matsalen mot förstugan. Hans hustru ledsagade honom halvvägs.
Nu höjde sig stämningen ytterligare. Josef gjorde sig ingen brådska med Ekdahl; han hade andra godvänner att påhälsa. Först fick han ett stadigt grepp om Bolla, ur vars vidöppna gap en belåten jamning väste. Sedan han satt henne i sängbolstrarna, så de tjocka benen stretade upp ur kjortlarna, släppte han henne för att göra jakt på Malena. Men Malena sökte skydd bakom Ola huggedräng, som genom att bli sittande i sin stol envis bredde sig i hans väg.
Malena viade road och rädd, Bolla och Karna skreko av fröjd, ungherrarna gnuggade händerna och skrattade, Marie-Louise och Mina vände skrattlystna och förlägna bort ansiktena, medan Josef själv sökte tränga huggedrängen åt sidan.
Ola lät inte rubba sig, när han inte hade lust att låta rubba sig. Josef fick nöjas med att rubba det dukade långbordet, vars svarta doppgryta riste, så att flottet skvalpade.
Faster Jeanette, som just återkom från ett besök i spiskammaren, höjde sin varnande stämma, men Josefs iver tycktes endast växa. Det låg ingen ond vilja bakom Olas motstånd. Han kände bäst sina skäl att försvara Malena, men försvaret tog han godmodigt som en lek. Det var också en lek för den bredryggade bonddrängen att väga den smidige, men spenslige herrskapsmilitären. Olas envishet liknade en duktig gråstens, och Josefs liknade en stadsherres på tjugofem vintrar, som saknar nödig hävstång.
Josefs skratt skar obehagligt gällt genom de andras. Blickarna, han sände drängen, blänkte som knivblad. Övergången till slag och svordomar tycktes inte vara långt borta.
— Josef!
Det var en tunn, behaglig röst — ett tonfall som en smekning; och volontären lystrade ögonblickligen. Ledigt och med en skälmaktig åtbörd av försakelse vände han sig från drängen till klädbyltet vid dörren.
— Fryser Ekdahl ännu?
Munterheten, som under tvekampen börjat låta dämpad och tvungen, skallade upp igen. Järnugnen brusade som en fors, och talg- och vaxljusen på det långa, omålade matbordet speglades i de immiga rutorna som gula töckensolar.
Ekdahl själv satte upp ett dumt och oförstående ansikte. Nanna, som nyfiket betraktat honom nästan hela tiden, misstänkte ibland, att dumheten var låtsad. Hon hade följt hans minspel under uppträdet och fann det slöa uttrycket strax efteråt mäst likna en förklädnad, som skulle passa samman med sjalen, långrocken och halmstråna, vilka alltjämt hängde och svängde i veck och rynkor. Hon misstänkte Ekdahl för en filur.
— Seså, Ekdahl — nej, behåll rocken och mössan på — sitt ner! Nej, här vid ugnen, vet jag — här hos madam Bolla — Ekdahl, couche!
Ekdahl lät göra med sig allt vad herr volontären behagade. Han bockade till varje befallning och utförde den bokstavligt. Framför honom ställdes en tallrik, rågad med heta och drypande brödskivor och korvbitar. En gaffel sattes i hans ena hand, en sked i den andra.
Ekdahl frös inte längre, hade överhuvud aldrig frusit, därtill eldad alltför varm med herr volontärens konfonium. Och inomhus, i ytterrock, mössa och sjal, inklämd mällan den heta ugnen och den bastanta Bolla, frös han ännu mindre.
Ingen i det glada sällskapet tycktes heller ömka honom, denne sällsamme resenär, detta underliga bagage. Själva mamma log åt hans enfaldiga grimaser, log åt svettdropparna, som, glittrande i ljuset, trillade ner i tallriken, log åt sin vackre Josef och hans putslustiga upptåg.
Skålen för födelsebarnet, som än en gång dracks och i skummigt julöl, löste alla tungor och skrattmuskler. Tjänare och husbondfolk blandade sina röster i glammet, liksom deras skuggor flöto samman på väggar och i tak. Alla vågade snart ett nojs med galne Ekdahl, vars gula ansikte nu blivit rött och nästan svullet, och vars hornhinnor blänkte av hans inre förnöjelse.
Ekdahl syntes hysa en sann ärelystnad som driftkuku. Hans djurläten avbröto Daniel, som prisade fasters grynkorv, och Gustav, som berättade färska studentanekdoter. Ekdahls grimaser sögo till sig allas uppmärksamhet. Snart skonade honom häller ingen. Faster fyllde med humoristiskt allvar gång på gång tallriken åt honom, och Marie-Louise skötte ölkannan.
— Och nu, förordnade Josef, blinkande åt laget, — nu skall pastor Ekdahl berätta oss, huruledes han en julsöndag for från Kristianstad till Gulleröds prästgård i Skåne!
»Pastorn» svarade ej genast. Hela hans varelse tycktes upplöst i en häftig och ofrivillig fnissning. Han var sin egen driftkuku. Det var numer hans enda yrke, hans valuta för gästfriheten åt ett av prästgårdarnas gemensamma nådehjon.
V.
Kyrkoherden kom julaftonsmorgonen i ilmarsj intågande i gula salen. Han märkte knappt, att han avbröt en tvist, så uppfylld var han av nyheterna, han hade att meddela.
— Mamma, ropade han, ännu ute i blå rummet, — mamma, domkapitlet har äntligen svarat, och så var posten naturligtvis försenad. — Marie-Louise ställer om rummet. Människan kan vara här med postsläden när som hälst. Ja, så var det en nyhet till, men — det kan gärna vara så länge! Det skall bli en överraskning.
Kyrkoherden hade smak för överraskningar, och vid juletid riktigt frossade han i dem. Mina, vars tåliga drag han just dröjde vid, fäste sig mindre än de andra vid gubbens antydningar; hon kände pappa.
— Och du, sjåpagås, sade han med sin invanda barskhet, — får hjälpa med brasan! Men akta elden! — Apropå, var ha vi Josef, den galningen, och var är den tosingen Ekdahl? Bäst ha dem tjudrade, när pastorn kommer! Känner du något till honom, Daniel? Ska vara nästan en pojke, men är han annars stadgad, Olander? Glömde jag säga namnet? Han heter Erik Olander.
Daniels svar blev ett otydligt mummel; varken han eller de andra visade någon meddelsamhet. Ansiktena buro idel främmande uttryck, syntes förskräckta eller upphetsade — eller också överdrev brasskenet, som målade med sin oroliga pänsel, ivern i minerna och glittret i blickarna.
— Vad — vad står egentligen på, undrade kyrkoherden, — ni se så echaufferade ut allesamman?
Den gamle följde förvånad riktningen av alla dessa sneglande pupiller. En köldring hade bildat sig kring Vilhelm, den främmande studenten. Det såg ut till, att man plötsligt upptäckt ett nytt ansikte hos julegästen.
Kyrkoherden förmådde i sin förbluffelse blott upprepa frågan.
— Vad står egentligen på?
Innan någon hann svara, hade gubben häftigt vänt sig åt sidan. En hornsignal smattrade någonstädes nerifrån allén. Men den gamles uppmärksamhet hade fångats av vad han upptäckt genom gårdsfönstret.
— Kors i herrans namn, har man sett på maken!
Utropet kunde gällt scenen innanför lika väl som den utanför fönstren, vilken emällertid var sällsam nog. Hela sällskapet flyttade på klackarna; själva gamla mormor sträckte på sig i sitt hörn av sjäslongen, varifrån blott otydliga fönsterskuggor nådde hennes blick.
Än en gång smattrade hornet. Kyrkoherden hoppade till.
— Bevare mig, förfasades han, — och just nu kommer posten. Ola måtte väl vara tillreds, om pastorn är med! Vilhelm, Gustav, spring och säg till — och försök i en fart få dem skilda åt!
Gustav skyndade på dörren, och Vilhelm följde sakta efter. Mina och Marie-Louise voro redan borta.
— Så den stackaren låter hantera sig, ömkade pappa.
— En tosing, den Ekdahl, instämde mamma, som gärna såg skulden på andra axlar än Josefs.
— Ekdahl har alltid varit ett kreatur, förklarade kyrkoherden med en sidoblick på den främmande studenten, — söp och var för rästen närapå socialist, så han måste avsättas från ämbetet.
— Klatsj, klatsj, skrattade gubben med ett försök att höja stämningen, — nog får den hästen löpa!
Men Vilhelm, till vilken den gamle vände sig, hade snarare mulnat än klarnat. Det tycktes, som om varken uppträdet eller kommentarerna behagade honom.
— Där kommer Ola, den drulen, redan, jämrade prästfar, — och har fått pastorn och hans saker med sig. Att inte Gustav kunde hunnit fram! En sådan skandal, en sådan skandal! Vad skall adjunkten tänka? Vem svarar för, att han inte skvallrar för kapitlet? Vi bli en visa i stiftet, en visa i stiftet —!
Kyrkoherden såg sig bekymrad omkring; han hade egentligen endast två, högst tre åhörare, alla kvinnliga; den manlige visade sig nästan ohövligt ouppmärksam. Och där kom värkligen den nye adjunkten, en lång, smärt ung man, vars ansikte doldes av kappkragen.
Det första hans ögon mötte, när han skred upp på gården, var Ekdahl, som barhuvad, men med grimma i mun och piska på rygg, galopperade gårdsplanen runt, kringsnärtad och tillhojtad av körsvännen, kyrkoherdens äldste son. De bägge yngre syntes inte till; de tycktes blivit villrådiga på vägen.
— En sådan skandal, upprepade kyrkoherden, men svängde hastigt helt om för att bli herre över skrattmusklerna, innan han skulle hinna ut till adjunkten. Mamma följde tyst i hans hälar.
Mormor, Vilhelm och Nanna stannade kvar.
— Snälla kandidaten, hördes genom prasslet av brasan änkeprostinnans torra gumröst.
Vilhelm, som tankspridd stått och stirrat in i den röda tegelgaveln mittöver, vände sig genast om. En böjning på det fina gamla huvudet kallade honom till sjäslongen. Gumman vinkade honom helt nära, lade handen på hans arm och halvviskade småleende:
— Snälla kandidaten, disputera aldrig i religion med denna generationen! Till sådant har man visst nutilldags inte edukation tillräckligt.
Hon hostade fram ett slugt litet skratt och fortsatte, medan hon av och till lätt klappade honom på armen:
— På min tid, snälla kandidaten, på min tid var det à la mode att heta en esprit fort. Då var allt à la mode française, ni förstår. Nu är det tvärtom; man är bigott à l’anglaise, alldeles som man är allting annat i den barbariska engelska stilen. On ne se raille plus, on se fâche tout rouge de toute bagatelle de dogme — voilà la mode anglaise! Snälla kandidaten, ni förstår kanske inte franska?
— Jag förstår mycket väl, fru prostinna, svarade Vilhelm med det vackraste småleende, Nanna ännu sett på hans fula ansikte. — Men det var inte häller min mening att komma in på religionen.
— Alla vägar, log den gamla, — föra nu för tiden till kyrkan, kunde man säga. Och alla resonemang sluta som teologi. Apropå, den där Almqvist — som man skandaliserade sig över nyss — var det inte en giftmördare?
— Det, det, stammade studenten och såg högst olycklig ut, — det blev aldrig bevisat. Men att han var en kättare, det —
— En esprit fort, jag förstår, sade änkeprostinnan vänligt och böjde ett par gånger på sin tunna lilla hals, — jag förstår! Snälla kandidaten, för att duga till esprit fort måste man värkligen vara — ett starkt huvud, ni förstår. Och nutiden tar allting så seriöst, så »en sansculotte». Det kommer av edukationen, kanhända också av extraktionen, förmodar jag. Poeterna på min tid voro värkliga grandseigneurer eller tillhörde åtminstone hovcirkeln, ni förstår. En av de bättre hette Oxenstierna och var greve och riksråd. På den tiden kunde man skriva med grace och galanteri. Ah, epigrammer, oden, pièces fugitives —! Vad sägs om en sådan strof?
Hon släppte hans arm och halvslöt blicken, medan den tandlösa munnen läspade fram:
Gumman smilade belåtet. De halvsläckta ögonen vidgades; hon såg nästan ut att ha väntat en applåd.
— Fru prostinna, sade Vilhelm med ett tvunget leende, som för den gamla obarmhärtigt röjde både hans edukation och hans extraktion, — varje tid söker sin sanning —
— Och har sin fetisj, replikerade den gamla. Studenten böjde sig med tafatt allvar över handen, prostinnan räckte honom.
— Snälla kandidaten, sade hon en smula uppifrån, i det hon drog undan handen, — vill ni inte i stället göra mig den tjänsten att räcka mig er arm? Jag längtar till min alkov. Ni har alldeles tröttat ut mig, ni pedantiska dispytmakare där! — —
Sanning! Alltid samma stränga, underliga ord! Det ringde Nanna i öronen, ännu sedan Vilhelm gått upp till sig och hon själv kommit ut på trappan för att titta på, när Ola satte upp kärvarna. Det tycktes genljuda i sparvkvittret och färga solskenet. Det tycktes hota överallt likt skuggan av ett ansikte, som ej rådde med ens en oskyldig liten nödlögn.
En man som Vilhelm hade hon ännu aldrig sett. I går hade han lagt sig ut för Ekdahl, när bror Josef brusade upp. Ekdahl hade blivit oredig av drickandet och börjat prata historier om grosshandlare Müller, som han kallade procentare, och om hans dotter, som han kallade »villigheten». När han fått en tår för mycket — och varför måste Josef slå upp så mycket vin på lilljulafton? — var Ekdahl en helt annan Ekdahl, än den hon dittills sett.
Det var Vilhelm, som räddade honom från stryk, och Vilhelm, som fick krängt av honom ytterrocken.
Och i dag, när mamma deklamerade sin älsklingsskald, Malmström, och bröderna disputerade emot och en höll på rabulisten Strandberg, en annan på Böttiger och Josef — innan han försvann — röstade på Braun, erkände Vilhelm — men de tvingade honom också till det —, att hans störste hette Almqvist! Almqvist, den där förfärlige, som skulle vara ännu förfärligare än Voltaire!
Vilhelm både skrämde Nanna och drog henne till sig på djupet av hennes håg. Hon fruktade honom, men så, som hon fruktade en stämma i sitt innersta. Han plågade och lockade henne, ungefär som söndagarna gjort det för några veckor sedan. Varje blick och varje ord av honom betydde så mycket. Till och med hans skämt syntes hans allvar. Han tycktes ur stånd att ljuga, att neka till det som var sant —.
Nannas ögon blevo heta och skygga. Hon sprang hastigt nerför trappan och sneddade gården till köksingången. Fötterna gledo och smögo, fast just nu ingen gav akt på henne: den nye pastorns ankomst hade gett alla fullt upp att skaffa.
Loftsstegen knarrade; rappa fötter togo den i få, långa, ängsliga språng. Ivriga fjät tassade i halmen. Flitiga händer vände i pappersbuntarna. En lykta tändes. Kinder blossade, ögon lyste.
Nej — hon fick inte tag i den försvunna boken. Hon rörde upp dammet över alla de gamla luntorna, men både Voltaire och Platon voro sin kos. En hel del annat visst också, högen föreföll ansenligt lägre.
Någon hade snokat rätt på gömstället, fört bort böckerna, lagt tjuvgodset utom räckhåll, just då hon allvarligt beslutat sig för att återställa det!
Nanna kom genast att tänka på Bolla; ingen utom Bolla hade ju sett henne däruppe. Flickan kände gråten i strupen; det kändes, som om hon plötsligt förlorat någonting vida dyrbarare än både boken och till och med pappas förtroende. Hur — hur skulle hon hädanefter kunna se Vilhelm i ansiktet? — — Men hitupp, hitupp skulle hon aldrig mera våga sig!
Hon kom snavande och glattande nerför stegen. Redan nere, såg hon sig skyggt tillbaka efter tomten, — som hon ju visste inte fanns. Men det tycktes henne, som om hon just nu måste upptäcka ett elakt gammalt ansikte, som tittade ner ur vindsluckan, medan någon hånande ropade någonting efter henne. Det var julafton — undervärksdagen — då inte ens Voltaire skyddade för skrock.
Julafton — Nanna kunde genom den halvöppna köksförstun se gården full av sparvar, som höllo till i de nyuppsatta havrenekarna eller under gräl och jubel flögo av och an i kapp med skuggorna på snön. Men sparvarna och alltsammans, gården och julaftonen, skymdes av en dimma eller av ett omätligt avstånd. Från förstutröskeln späjade ett par fjortonåriga, brännande ögon med en plågad och främmande blick. Så blev förstugan tom.
I köket stod Bolla i samspråk med Karna. Nanna bligade som en levande fråga, men hjälphustrun låddes ingenting förstå. Inte häller ville Karna nånsin gå in, fast Nanna tveksam rickade på låsvredet, som om hon väntade.
Nu hördes faster Jeanette i folkstugan, och Nanna tvekade mällan att smyga samma väg tillbaka eller förbi fastern bege sig till gula salen; tvekan tyngde som en trötthet i vristerna.
— Karna, kallade en röst från folkstugan, och Nanna blev ensam med sin medbrottsling.
— Bolla, stammade hon utan att våga se henne fullt i ansiktet, — vet Bolla, vart bo—boken tagit vägen?
— Boken? Ih, hocken bok menar hon, gräbba?
Det blev så tyst i köket, att Nanna i ren skrämsel tittade upp och mötte Bollas spotska grimas.
— Tror kanske tösen, att jag har tatt hennesas latinböger, må tro?
Bolla blottade tandköttet i sitt tysta flatgrin och slog ifrån sig med bägge händerna.
— Volontärens böger, ack, vad skulle jag med sådana? Nä, gu fri mig!
Hon skubbade sig på sina träskor närmre brygghusdörren. Blicken, som kisade uppifrån, fasthöll liten Nanna vid hennes plats, samtidigt den upplyste henne om hennes vanmakt.
— Bolla, stannade flickan, röd av förtvivlan och förbittring, — jag talar om alltsammans!
Och högre, nästan med en helt liten flickas okynnesröst, upprepade hon:
— Jag talar om alltsammans, jag talar om alltsammans!
Bolla tassade som en furie fram emot henne, lyfte sin grova näve med alla de svarta naglarna och väste:
— Passa sig för vad hon gör, unge! Får körkeharren så mycket som ett nys om, vad hon tar sig till på loftet om kvällarna —
Bolla smög hastigt på dörren — just lagom att undvika faster, som kastade en nyfiken blick ut i köket.
— Vad gör Nanna härute alldeles ensam, undrade majoren och fixerade henne misstänksamt. — Talade Nanna för sig själv?
— Ja, svarade flickan dröjande och tittade upp under lugg. Hon kände det, som om hon lastade all Bollas elakhet på sitt eget samvete.
— Vänta —, faster fattade henne i axeln, just då hon tänkte glida förbi, — har Nanna sett till en tjugofyraskilling, som låg här i fönsterkarmen för en minut se’n?
Golvet vacklade under flickan, men i förtvivlan samlade hon sig, såg faster stinnt i ögonen och skakade på huvudet.
— Nej, jag kommer ute från gården, halvskrek hon, — jag har inte varit i folkstugan på hela dagen.
Ljudlöst slank hon genom folkstugan — på matsalströskeln grep något efter henne som en andehand: så ryste det utefter ryggraden.
Det var inte ens säkert, att Bolla tagit bort böckerna. Vad skulle hon egentligen haft för gagn av dem? Också faster Jeanette hade sina vägar, där man minst anade henne. Och hon hade tittat så underligt på Nanna den sista tiden.
Var detta värkligen julafton?
I matsalen kivade Mina och Marie-Louise om den nye pastorn, medan Mina klädde granarna och Marie-Louise dukade kaffebordet. (Middagen blev det ju i dag ingen reda med: var och en fick tömma sin risgrynstallrik i folkstugan.)
— Han har något så äkta prästerligt i sin fysionomi, påstod Mina, — riktigt värdigt och prästerligt, snopp, snopp, så ung han är.
— Prästerligt, fnyste Marie-Louise och skramlade med sina skedar, — jämföra den pojkvaskern med en präst!
— Är man allaredan på tapeten, undrade en spydig stämma. Den var lika ljus som bror Gustavs och skalv av skratt.
Nanna ville sjunka genom golvet, så blygdes hon på systrarnas vägnar. Mäst på Marie-Louises, ty den ljuslagde och långskranglige pastorn såg värkligen bra ungdomlig ut med sina röda kinder, blåa ögon och sin ljusa tupé.
Men när Marie-Louise satte upp en blick som en förolämpad ängel och frågade pastorn, om man inte fick lov att tala om sina kusiner på julafton, då måste Nanna le — ett leende, som inte var muntert, bara skadeglatt. Det var något inom henne, som gladdes att höra Marie-Louise narras. Det fanns ju helt enkelt inga kusiner.
VI.
Nanna kände sig lycklig och beklämd, befriad och bunden — vid sidan om sig vid bordet hade hon Vilhelm. Han hade återvunnit sitt goda lynne, skämtade på sitt hjärtliga, gladlynt allvarliga sätt och såg till, att det aldrig fattades henne bullar, rån eller mandelkransar.
Så ofta han tittade åt henne, sänkte hon hakan och rodnade; så ovärdig tyckte hon sig att sitta, där hon satt. Men så stark var hennes tillit och vördnad, att varje vänlighet från honom höjde henne i hennes egen aktning och hon nästan försonade sig med sig själv.
Hon vågade till och med tyst kritisera pastor Olander, som satt mitt emot och försökte uppfånga Vilhelms lustigheter som bollar för att lekset kasta dem tillbaka till skämtaren. Hon fann, att pastorn, i sin strävan att förefalla prästerlig, i stället värkade viktig. Han drog ut på vissa stavelser, sökte få sin mjuka tenor att strävna och blandade in en myckenhet latin i sitt tal. Annars hade han ljust, knollrigt hår, goda, blåa ögon och nästan lika hög panna som bror Daniel.
Nanna fann det löjligt, att hon, varje gång pastorn talade, hörde ett högröstat bräkande svara ute från fårhuset. Men det blev mer än löjligt — det lät ibland, som om räven huserat bland fåren.
Flickan spratt till vid att över fasters huvud upptäcka Bollas breda kinder. De lättskrämda skogsögonen rundade sig i oro, när hjälphustrun fumlade med högtidsförklädet och tycktes avvakta, att all uppmärksamhet skulle samla sig kring hennes person.
Nanna hörde i början ej, vad hon talade om, hörde endast så mycket tydligare bräkandet från gården.
— Om utifall att, härmade bror Josef och fick bröderna med sig i sin munterhet. Ingen av dem hade egentligen någon svaghet för Bolla.
Men nu hörde fler än Nanna larmet ute från fårhuset.
— Håller di på att bryta sig in, frågade kyrkoherden otåligt.
Volontären reste sig till hälvten.
— Jag skall på stunden hämta mina pistoler —
Men mamma tecknade åt sonen, ivrigt och förskräckt. Nu yttrade sig faster Jeanette. Det var som signaltrumpeten, som befaller ordning.
— Två saker kan man göra, sade hon och strök samman några smulor på duken, — antingen släppa Karo på byket eller också hysa dem, där man kan ha uppsikt med dem —
— På logen, föreslog mamma välmenande.
— Ja, och sätta eld i halmen och göra oss husvilla, protesterade pappa, men ångrade strax sin häftighet och smekte blidkande sin hustrus fina hand. Pastor Olander uppfångade belåtet hans förälskade blick och jämförde inträsserad modern med döttrarna.
— Nå, blir det Karo, sporde faster och gjorde sig i ordning att stiga upp.
Kyrkoherden trummade på bordsskivan och rynkade sina blonda bryn. Man såg, att eldsskräcken kämpade med hans goda hjärta.
— Hur många är — är — hm — de där stråtrövarna?
— Ack, svarade Bolla och slog ifrån sig, — det är väl en hel snes — ja, en åtta stycken är di säkert, sju eller åtta, utom di tre små, som konorna har i linda.
— Herregud, är det barn med, är det barn, ömkade prästfrun och lade bevekande sin hand på sin makes.
— Na, avgjorde denne i kommandoton, — det är Vår Frälsares födelsedag i dag. Frälsaren själv nöjdes med ett stall, men — nej, då hyser jag dem hällre i folkstun —
— Folkstuan, skrek Bolla förfärad, ty hon och hela hennes hus firade julaftonen därute.
— Folkstugan, upprepade faster harmset. — Är lille prästen — klok, höll hon på att tillägga, men ändrade sig av hänsyn till köksskvallret, — är kyrkoherden på det klara med, hur många han då egentligen samlar i huset i kväll?
— Åtminstone ett par tusen, inberäknat ohyran, försäkrade Josef.
— Sakramenskat alloh di håller med fåren, knotade kyrkoherden och reste sig till hälvten själv, — gå och få in dem, någon — jag menar hedningarna — och någon annan tar reda på fårhuset —!
Volontärens ansikte påminte i sin orörlighet om sfinxens vid Seinen. Han sände under lugg en sneglande blick laget runt.
— Det tycker jag, Ekdahl borde göra, inföll han påfallande allvarsam.
Kyrkoherden spetsade öron och satte blicken i sonen.
— Ekdahl, var håller den självspillingen hus? Seså, är det något nytt upptåg, din speleman? Ja, se militärer förbli då pojkar, så länge de leva.
— Var är den stackars Ekdahl, sporde mamma, som även hon greps av aningar.
— Det hörs nog på fåren, fnös Gustav. Han tordes inte skratta högt; han märkte ovädret hänga i luften.
— Och så vågar du, Josef, tog pappa i med sin bistraste stämma och ett ögonkast åt den nye pastorn, — så vågar du hantera en före detta, låt vara, avsigkommen gammal prästman?
— Herregud, svarade Josef och liknade med sin tjusarmin en ungdomlig medalj-Napoleon[5], — jag tycker Ekdahl borde vara belåten att någon gång se en hjord omkring sig.
Pappa vände bort huvudet. Men i nästa nu övergick hans återhållna löje i ett lågmält skratt, i vilket bordssällskapet — ja, själva mormor — instämde. Kyrkoherden hade alltid överhövan beundrat sin äldste; Josef var hans stora förhoppning; men av sin beundran hade han hittills mäst skördat bekymmer och skälmstycken.
Galne Ekdahl inhämtades i triumf och visade sig vara ingen annan än själva julbocken. Utklädningen väckte allmänt jubel. Nanna glömde allting annat och ropade hurra.
Från huvud till fot — blott med en öppning för ögon och näsa — var julbocken insvept i skinn, getskinn, vilket förklarade fårens förskräckelse. Och kring den avigvända pälsen dinglade runt midja och hals läckert lackade julpaket. Vilhelm skrattade som ett barn åt vispen, som hängde och svingade över ryggkorset, och i den halvöppna folkstudörren koxade inte bara Bolla och Malena, men också ett par småväxta, svartögda, gulhyade tattarkvinnor.
De senare höllo på att fördela nyfikenheten, men Mina, som höll fast vid ritualen, hade redan tänt granarna och vinkade beställsamt åt korgbärerskorna i dörrgläntan. Nanna, en sekund frestad av sagofolket därute, insöp med runda näsborrar den ljuvliga lackdoften.
Vilken stund på året gick väl upp emot julklappsstunden? Stunden efter det betraktelsen var läst, bönen sagd och salmen sjungen? Stunden, då doften av smält vax blandade sig med lukten av brända granbarr till en rökelse, som invigde högtidernas högtid? Stunden, då pappa med många ceremonier bryggde punsjbålen efter ett recept, om vars ingredienser han låddes mycket hemlighetsfull? Medan faster Jeanette satte fram skålar av vinteräpplen, studenthavre, brända mandlar och sköra pepparnötter, innan den riktiga maten fått överfylla magen? Stunden, då rysningar av förväntan behagligt febrade i närverna och alla ögon, till och med de gamlas, fingo ett uttryck, som om nästa minut skulle uppfylla deras käraste önskan?
Vem skildrar stunden? Vem, som upplevat den, finner ej varje skildring matt?
Pappa förstod med värklig grymhet förlänga denna väntan. Hans märkliga senfärdighet med bålen förargade alla, som kände hans vanliga rastlöshet. Han plågade därmed alla lika, ty givarnas spänning var ej stort ringare än mottagarnas.
Kyrkoherden utbredde sig, medan han med silversleven öste upp i glasen, över det fördärvliga bruket att julaftonen lägga långhalm på golvet, en sed, som han själv aldrig hyllat.
— Min olycklige ämbetsbroder, kyrkoherde Palm i Hägersta, berättade han med en fryntlig nick åt den nye pastorn, — blev ruinerad, för det han sålunda frestade försynen. Hade en liten slarva till dotter, som, bevars, skulle hjälpa till med att tända granen. Vad händer? Ett ljus faller i golvet, halmen fattar eld, och om några minuter stod alltsammans: rummet, huset, gården i ljusan låga. Inte en pinal försäkrad, förstås. Är inte sådant uppenbar synd mot Vår Herre? Sedan kan man gå och jämra sig hela sitt återstående liv och slåss med självförvållad fattigdom som stackars Palmen. Sakramenskat oskick! Minns, som det var i går, hur han kommer till mig mitt i natten, hela familjen halvnaken i lånta pälsar och sjalar, och ber om tak över huvudet! Julnatten till på köpet! Tänk er, barn, i själva julnatten!
Prästfar var så borta i sina minnen, att han inte längre anade otåligheten omkring sig. »Palmens historia» hade Nanna hört så ofta upprepad, att hon kunde den utantill. Hon satt bara och väntade på tillämpningen.
— Det säger jag dig, Springfält, låddes han brusa upp, medan han skämtsamt lyfte punsjsleven som ett vapen, — det säger jag dig, bortbyting, hände något sådant hos mig, så att du tuttade på —
Hotet och åtbörden kände hon också till, men i kväll skänkte hon dem en helt annan betydelse än någonsin förr. Nu liknade det allvar. Pappas röst lät så förfärlig, att flickan måste kasta en skygg blick mot folkstugan, där Bollas röst förnams över sigenarnas dova mummel.
— Det säger jag dig, röt kyrkoherden och svängde sleven, så ett stänk varm punsj träffade faster i ansiktet, — jag gjorde dig arvlös —
— Jag jagade dig ur mitt hus, förbättrade han, men erinrande sig den nya motsägelsen, tillfogade han ytterligare, överröstande majorens protester:
— Jag sloge dig sönder och samman, din slyna!
Kyrkoherden hade så levat sig in i den förfärliga möjligheten, att den redan tog sig ut som halv värklighet. Hans ställning bredvid det fästliga punsjbordet var skräckinjagande för friskare samveten än Nannas. Och den blick, som ljungade ur de blida, grå ögonen, antydde ett hat, så fruktansvärt, att han varit ur stånd att hysa det, om han stått inför den fullbordade gärningen.
Nanna kände sig starkt uppskakad. Hon fick blåa ringar kring ögonen och samma förebud till illamående som en gång dagen förut. Av en dunkel instinkt slöt hon sig som skyddssökande intill Vilhelm — hennes förskrämdhet var så tydlig, att pappa föll ur rollen och brast i skratt.
— Låt oss då kasta en blick på hednavärlden, sade kyrkoherden gladlynt, — och sedan —
Men en hel kör av gensägelser höjde sig. Otåligheten lät inte avspisa sig längre. Kyrkoherden överröstades.
Men vem gitter simma i floden av andras julklappar? Vem beskriver, vad alla i kväll unnat och skänkt varandra? Vem pappas gåva till mamma eller Nannas små påhitt åt bröderna? Vem skildrar det lysande guldtrycket på pastor Olanders poesiböcker, mamsell Minas blossande hänryckning eller mamsell Marie-Louises nådiga överraskning? Vem Nannas fröjd över bror Josefs guldfemma, vilken föräldrarna ville lagt till den övriga skatten i sparbössan, men som äldste bror med en bestämd gest stoppade i lillsysters kjortelsäck?
Men i glansen från Josefs paket fördunklades allting annat. Måhända hade fårens högljuddhet endast varit uttryck för deras beundran; och i salen beundrade snart både ögon och munnar. Ekdahl, som, sedan han fått av sig pälsen, satt i allsköns välmåga och titulerades pastor, smågnäggade efter varje kostbarhet, som om han plockat upp den på resan till Gulleröd. Och kyrkoherdens leende var sötsurt, när han undrade, var militären nu för tiden fick pängar ifrån. På hans tid ägde den aldrig några.
Vackrast av allt var en tunn och lång guldkedja att vira om halsen, ty den liknade rinnande solsken och tände en ny, ännu vackrare låga vid sidan om grenljusen. Josef höll ett litet tal, innan han egenhändigt lade den om mammas hals — det blev en mängd varv, så lång var den.
Prästfrun rodnade som en flicka, när hennes äldste stod böjd över henne. Lyckans tårar hängde i ögonfransarna. Vad kan vara ljuvare för en mor än veta sig älskad av sina kära och se de kära älskande omkring sig? Det stod också en gloria denna hälgafton kring lilla svaga mamma — så många kraftiga ättlingars mor.
I varje ögonkast barnen sände henne, såg hon, att de dyrkade sin mor. I kväll hyste de yngre en avund, som liknade svartsjuka, till äldste bror, som ensam haft något reputerligt att komma med.
— Ni bägge ha skänkt era studentmössor, tröstade kyrkoherden och lyfte sitt punsjglas.
— Och jag, utropade Josef med teatraliskt patos, men ett slags vildhet i ögonen, — jag vill en gång presentera mig med en generalshatt.
Så överdrivet det Bragelöftet klingade, fanns det ingen, som ej tilltrodde Josef vad som hälst.
Så full av upptåg och dessemällan ruvande inbunden han dessa dagar varit, hoppades alla någonting stort av honom. Han syntes laddad med en kraft, som för tillfället splittrades på ovärdiga småsaker. Men det krävdes blott, att den kraften samlades, så skulle han erövra vilket mål han än satte sig.
Hittills hade han fladdrat mällan de mäst olika mål och yrken; hade som länsmansbiträde aspirerat på både kronofogdeuniform och ministertaburett, som skogselev drömt sig i hovjägmästaregala och hade vid tjugufem års ålder ej hunnit längre än till officersvolontär i Kristianstad.
Men alla bekymmer, han vållat — det trodde alla fullt och fast — hade berott på denna överströmmande kraft. Själva resultatlösheten hade varit ett den kraftmedvetnes kungliga slöseri. Skulderna, som betäckts med pappas växlar, hade åsamkats på nöjen, som blott anstodo en galenpanna till officer. På en enda spelnatt hade strukit ett halvt års kyrkoherdelön. Att pappa alltid hade klabb med affärer, berodde till största delen på volontären. På en enda vecka hade han förlovat sig och slagit upp med tre Kristianstadsflickor, och jämt hade han någon att hänga sig i hälarna.
Han var så vacker, Josef, där han rörde sig i sin välsydda, civila dräkt, inskuren som en geting i midjan, kragen i långa, uppstående, glänsande snibbar, halsduken bländande vit, västen i ett modärnt, blommigt mönster över det höga bröstet, benkläderna åtsittande som trikåer och stramade av stropparna under skorna, samt håret i tupé. Systrarna funno det helt naturligt, att han vann de skönas beundran, och bröderna, som för hans skull ofta fått vara styvbarn, böjde sig omedvetet för äldste brors företräden.
Pappa fann, att Josef påminte om general Cavaignac, vars porträtt stått utställt i en bokhandel i Ystad. Mamma fann ingen annan jämförelse än med salig kungen[6]. Med sitt utseende borde han kunna göra vad parti han önskade, och de gamla hoppades också i hemlighet, att en förståndig hustru snart skulle bringa honom nödig stadga.
Men ännu kom sig ingen för med en antydan. Denna hälgen var det något ovanligt med Josef. Hans upptåg voro handgripligare, och hans oro var större än annars. Själve pappa inskränkte sig försiktigt till defensiven, och de andra funno det klokast hålla sig i periferien kring medelpunkten Josef.
— Det må jag då säga, erkände faster Jeanette, som, sedan hon beundrat den vackra, tunna silkessjal, som var hennes egen julklapp, satt och vägde guldkedjan i handen, — vackrare smycke såg jag sällan. Lång som en garnering, och så får den rum i gropen i ens hand!
Alla beundrade och måste beundra. Njutningen var just att känna, hur liten och på samma gång tung guldbollen blev, att rulla och rassla med den, så det klingade som trolsk och spröd musik, att veckla ut ormen i hela dess längd, så att man måste resa sig, för att den inte skulle släpa på golvet, och sedan lägga den om sin hals och prova, hur många varv det blev på så många olika halsar.
Alla måste beundra — Malena och Bolla och själva pappa. Det blev mycket skratt, när gubben försökte få den om halsen och tappade alltsammans innanför västen. Den kedjan var nästan tillräckligt att lysa upp hela julkvällen med.
Den kedjan liknade en liten sol: den kunde både lysa och draga moln.
Men det kom senare — när den ångande drycken upplöst fasters sirliga högtidsordning. Faster fick ärenden till köket och måste dela på uppsikten. Mamma var för mild för att inge respekt, och gamla mormor nickade redan. Hon ämnade ej invänta julmåltiden.
Josef hade fått en skymt av en av sigenerskorna — ett gult ansikte och en svart blick: dem måste han se på närmre håll. I folkstugan blev ett sorl, som överröstade pastorns gälla tenor, där han i matsalen samspråkade med mamsell Mina. Bollas stämma jamade och gol; dessemällan hördes sigenarnas sträva strupljud och sigenerskornas hesa och läspande röster. Därutifrån höjde sig ett kutter, ett skratt och skriande, så pratet i salen tynade och pappa måste dit ut ett slag och hälsa på sina främmande gäster.
En god stund stannade han i samtal med hövdingen, som visade sig vara en berest och språkkunnig man, vars hår och skägg blott kunde haft en kristligare ans — menade kyrkoherden. Lägerlukten blev dock prästfars militärnäsa för stark. Han kom tillbaka med smått rynkade bryn och skakande på huvudet.
Han hade sett efter, att ingenting fattades i välfägnaden: till och med punsj hade han låtit bära dit ut. Och Bolla berättade flinande, att fruntimren rökte pipa.
Alla förundrade sig över dessa underliga, långväga halvvildar, men pappa, som började skaffa sig en florshuva, föredrog en dikt om vandringsfolket av Béranger. Det var en eldig och munter dikt, och den fick ackompanjemang av en guitarr från folkstugan. Kastanjetter smällde. Någon dansade därute.
Studenterna hade blivit nyfikna. Punsjen hade stigit dem åt huvudet; till och med Vilhelm var röd i ansiktet. De avvaktade knappt slutet på dikten för att smyga sig bort till dörrgläntan, och Nanna och Marie-Louise följde dem fnittrande.
Gustav retades med Nanna genom att sätta armarna i sidorna — men genom fönstren i armvecken fängslades hon av synen lika mycket som bröderna.
Det var ett underligt spel av skuggor i den halvljusa folkstugan. En underlig tavla av vilda och mörka ansikten, en underlig lukt, en underlig stämning. Men underligast var den lilla hednakvinnans dans.
Det var ingen dans som ibland kristna människor. Därtill hade hon först och främst för litet på sig. Ingen kunde strax säga, hur mycket eller hur litet — så hjälpte ljus och skugga att kläda och avkläda. Men när barm och armar stundom blänkte fram, eller när även en flik av magen blottades, gick det en skälvning genom åskådarna. Nanna undrade, att den lilla kvinnan varken frös eller blygdes.
I handen höll danserskan en liten trumma, vilken rasslade som en pänningtallrik, och medan hon skakade den över sitt huvud, neg hon och sträckte på sig och buktade på överkroppen med de bara, bruna brösten, som en orm eller ål.
Hon varken valsade eller polkade; fötterna gingo ej i hastig takt; de rörde sig stundom knappt synbart — när de rörde sig, gledo de utmed tiljorna, som om de lurade eller svävade — som om hon velat smyga sig över eller undan en fiende.
Därtill kom musiken.
Han, som spelade, var en svartskäggig och svarthårig liten man, vars ögonvitor liknade knivblad. Själv påminte han om Rinaldo Rinaldini, om vilken Nanna läst en bok med just detta ansikte på titelbladet.
Melodien var ej att bli klok på. Där var ett surr i guitarren som av en bisvärm eller av en vind i skogen. Men där fanns en melodi, fast den irrade och flög och gömde sig och försvann. Den gjorde en inte glad eller rörd till tårar, som mammas musik i gula salen. Den plågade och gjorde orolig, ty man fick aldrig fatt den riktigt — även melodien tycktes ständigt på flykt eller jakt.
Nu ökades takten. Melodien och dansen fingo hast. Dansrörelserna blevo häftigare. Kvinnan slängde bakut med överkroppen, som tänkte hon bryta ryggen i fallet. Hon vaggade på höfterna, som hon suttit i en repgunga. Hon var smidig som en snok, snabb som en svala. Hon och musiken blevo till ett, till en synbar, hörbar oro — till en sträng, som dallrade i ens eget huvud, ens eget hjärta; den lilla kvinnan liksom lockade en med i sin takt, i sina toner.
Nanna hade smugit fram mällan bröderna. När hon kastade blicken bakom sig, kunde hon titta upp i deras ansikten. Aldrig förr hade hon sett dem sådana, upphettade, stelögda, fasthållna av den galna hednakvinnan. Gustav och Vilhelm — till och med Daniel …
Pappa och de andra anade visst ingenting. Han hade upprepade gånger kallat på dem inifrån salen.
Nu kom faster i köksdörren.
Hon kom lagom att se sigenerskans oanständiga dans, ty att detta var oanständigt, förstod Nanna av instinkt. Så uppförde sig varken Karna eller Malena. Ja, Bolla, som förut flinat och gapat, vände sig bort och blängde argt på sin man, den lille skräddaren, som hela kvällen suttit orörlig vid ugnen och hutat åt barnen.
Faster flåsade till, ögonen stodo spända och kulrunda, mustasjerna reste sig, men hon förmådde ej få ett ord fram — så överraskad syntes hon.
Då slutade dansen. Sigenerskan kastade sig raklång — det såg åtminstone ut, som om hon velat kasta sig raklång på golvet. Nu föll hon i stället i famnen på Josef, som tagit ett språng, så att han kom bakom henne … Josef hade fått för mycket punsj. Nu gav han sig till att kyssa den bruna varelsen.
Detta blev för mycket för faster Jeanette.
Det blev också de andra för mycket. Marie-Louise försvann, Daniel vände sig bort. Rinaldo reste sig från bänken, och de mörkhyllta främlingarna började snörvla någonting på sin rotvälska. Folkstugan var full av sorl och rörelse. Men sigenerskan låg stilla i Josefs armar och lät kyssa sig … på munnen, på brösten, på armarna … Nanna förstod ej, varför, men det kändes, som om kyssarna träffat henne själv. Det kändes så angenämt, liksom domnande …
Det var en skandal utan like. På själva julafton, i själva prästgården, av prästens egen son! Faster fäktade med armarna utan att få ljud.
Jo nu, efter en lång, hes flåsning, nu kom det klang i trumpetrösten.
— Jag ville bara fråga, skrek hon, så det skallade långt in i salen, — jag ville bara fråga, vart mammas guldkedja tagit vägen?
Själva Josef lystrade och släppte hednakvinnan.
— Guldkedjan, frågade han, — ja, vem har guldkedjan?
Det blev ett ropande:
— Jag lämnade den till — och jag lämnade den till —
Och sedan en tystnad, varunder oroliga och skamsna blickar frågade och svarade.
Alla kände sig lika skyldiga, alla hade haft kedjan i hand, ingen visste längre, var den befann sig.
Faster liknade en rannsakningsdomare. Hon stod över tröskeln mällan folkstugan och matsalen och sågs och hördes från bägge rummen.
I salen visste man ännu nätt och jämt, vad det var fråga om. Men därute samlades misstankarna om sigenarbandet. Josef, vars hetta bytt föremål, grep danserskan i skuldrorna och slungade henne handlöst mot flocken av stamfränder.
— Tjuvkona, ropade han, — hade jag så visst fått låta pistolerna tala —!
Han var gråblek, där han stod, en smula böjd, och en darrning, bakslaget efter ruset, skakade honom — Josef tog allting så häftigt denna julen. Den lille hövdingen hade förstått beskyllningen och insett faran — han såg ut att frukta det värsta, där han ivrigt steg fram mot tröskeln.
— Jak och mine folker —
— Håll mun, röt Josef och gjorde en hotande åtbörd.
Men hövdingen tog blott ett steg närmare faster, kom liksom att stå under hennes beskydd — majoren vädrade misstänksamt.
— Jak och mine folker, sade Rinaldo på sitt sträva, brutna mål, — är inge tjyver, vi icke hava sett kedja, icke hava kedja i vår egendom, ingen hava sett kedja — aldrik, o nej, i Jesu Kristi namn —
Faster fnös av förakt och kastade stränga blickar omkring sig, utan att direkt synas bry sig om främlingen.
— Är här ej nog hädat i kväll? Aldrig i min tid såg jag maken till julafton. Ej nog, att man skall tåla den babyloniska skökan härinne med all hennes — stank och vederstygglighet — nu skall man också frukta, att hon fått förbund med hustjuvar —
Kyrkoherden hade skrämts upp av hennes ord, men utan att rätt förstå. I matsalen hade underhållningen pågått glad och julelik, ända tills man började ropa efter kedjan. Men var det alltså ytterligare någonting annat? Vad försiggick ute i folkstugan? Prästfar kom, morskt trippande, bort till dörren. På allas ansikten lästes ettdera häpnad och förskräckelse eller skuldmedvetande.
Nanna, som hittills beundrat sin skäggige Rinaldo, sänkte huvudet mot bröstet. Hon förmådde ej uthärda fasters blick, som stadigt var riktad mot henne.
— Jag tror, stammade flickan utan att se upp, — att jag lämnade den till Bolla — eller att Bolla tog den ifrån mig —
Bolla rörde inte en muskel i sitt grova ansikte.
— Passa sig, för vad hon säger, sade hon saktmodigt, — en ska inte skylla folk för mer, än en kan ta i sig igen. Och andra har också ögon, ska jag säga lilla mamsellen —
Det klack till i Nanna. Hon förstod dubbelmeningen och tittade sig förvirrad omkring. Men i intet av de nyfikna ansiktena omkring henne fanns det hjälp.
Nanna blossade och svalde.
— Jag — jag är inte alldeles säker, medgav hon försagt och kände sig växa nerför under Vilhelms förvånade sidoblick.
— Har Nanna den kanske själv, sporde faster och betraktade henne med den min, flickan blivit så van vid under de sista veckorna.
Nanna såg upp med en fullständigt slö uppsyn. Illamåendet tycktes komma tillbaka. Det satt någonting tjockt i svalget, en tröghet förlamade hela kroppen, tungan och hjärnan tego båda. Allt var ett virrvarr för henne.
Man började gå i dörrarna. Karna strök tätt förbi med ett fång tallrikar på armen; flickan kände fläkten av kjolen, eller kanske var det draget från köket. Först nu märkte hon, att det luktade illa i folkstugan.
— Kom in, sade faster dovt, och Nanna lydde utan att veta, vart hon gick, eller vad som förehades omkring henne.
— Så julafton det är, hörde hon faster säga med en skälvning i rösten, medan alla andra tego, — så har jag någonting att fråga Nanna om — som inte kan uppskjutas. Så som julaftonen blivit hälgad i folkstugan, kan det också göra detsamma —
Faster fnös; man kunde höra, hur hon riste i hela kroppen.
Ingen annan sade ett ord eller hävde en suck. I hela världen talade endast faster Jeanette.
— Det är onödigt, att tjänarna höra på — stäng dörren, Marie-Louise! Jo, nu vill jag — nu vilja pappa och mamma ha sanningsenligt svar på tre frågor! I vems hand såg Nanna guldkedjan, när Nanna sist såg den? Svara nu!
Nanna stod som ett livlöst ting. Mekanismen hade stannat. Ej ett ord kom över tandgården.
— Vem har tagit bort tjugofyraskillingen, som jag egenhändigt lagt ifrån mig i folkstufönstret i morse?
Nanna gjorde en ansträngning för att svara, men proppen i halsen häjdade varje stavelse, som ville arbeta sig fram.
— Nanna kan alltså inte eller vill inte svara! Vore jag pappa, toge jag till riset, lille präst! Åh prat, joller — gärna på en babylonisk julafton — åh, att jag skulle få uppleva detta! Svara, unge, eller gör jag det själv.
Nannas öron fylldes av ett bedövande smatter. Men det var med nöd hon fattade täxten, orden.
— Vill slynan inte svara! Nå, kan Nanna säga mig, vem, som stjäl ljus i spiskammaren — eller vem, som tagit bort en grekisk bok från pappas bokhyllor?
Nu såg Nanna upp. Såg upp som en drunknande, ty det susade i hennes öron. Hon såg allt med plötslig och ovan tydlighet: det långa matbordet, nyss avröjt, klätt med en vacker vit drällsduk i konstfulla mönster; de vita tallrikarna med blåa landskap i mitten, brödkorgarna, silvergafflarna, saltkaren, senapsskålarna.
Nanna såg folkstudörren, såg på låshandtaget, att någon därute gläntade och lyssnade. Hon såg den släckta lilla granen med dess brokiga pappersskrud och små, halvskrumpna matäpplen under ljusen på grenarna. Hon såg ansiktena omkring sig: Josefs bistra, obevekliga, nu liknade han sannerligen en general; pappas tveksamma, överraskade, med de blonda, rynkade brynen; mammas bleka, tårögda — Nanna skulle velat brista i gråt, om hon kunnat för det där i svalget —; Gustavs medlidsamma, Daniels stränga, Vilhelms — Vilhelm såg på henne, som man ser på hund eller katt. Vilhelm trodde, Vilhelm tvivlade, Vilhelm — borta vid ugnen stod galne Ekdahl och fnissade.
Nu hörde hon pappa säga i sin barska kommandoton:
— Seså, låt oss nu inte fördärva aptiten för Springfälts skull! Efter hälgen få vi väl tala med —
Nu såg eller hörde Nanna ingenting mer. Alltsammans slocknade, och hon kände sig falla, tills — tills hon ej häller kände någonting mer.