När Maurice kom in i kabinettet, höll Mutine på att genom dragning i den sidenfodrade jalusien jaga en bred solfläck upp mot fönstrets hörn och stänga in den där; madame ville bara se en strimma af luft åt andra sidan, där dess glans icke var så stark, bara pärlfärg öfver bleknadt blått. Madame själf höll hufvudet lätt lyftadt från stolens rygg, emedan hon var trött af att hvila det, och såg upp mot honom med en blick som bara gaf intryck af matt blågrå genomskinlighet, men ingenting annat, och hennes svar på hans hälsning var bara en aning till rörelse af ögonlocken och ett leende, så svagt som stoftet från en snuddande fjärilsvinge.
För att ej störa hennes läppars hvila, vände han sig med en frågande åtbörd mot Mutine, som just skrämde den sista gula strålen från sin runda kind och halft vände sig om. »Grefvinnan har vapeur», svarade hon med något af den friskas medlidsamhet, märkte det själf och rodnade af förlägenhet och gick fort mot dörren, vaggande i sina lösa skor.
Han riktade sin tveksamhet mot madame, färdig att buga sitt farväl. »Men ni lät ju släppa in mig!» sade han.
»Denna ...?»
Långsamt lät hon hufvudet trycka sig in i det ljusa sidenet för att kunna svara, och munnens trötta linjer liksom visade från sig hvart taladt ord, affärdade det som en tjänare, den hon ej ville se snart igen; hon undvek nervöst ängsligt att säga samma ett två gånger.
»Det dumma namnet, ingenting uttrycker det, annat än obestämdhet, och hvar sjuklig stämning har sin särskilda rymd af sådan. Min för stunden är som ett bristande af tankarnas garn, ett domnande af hvarje intryck ned från smärta, men icke helt, bara ett snuddande med det mjukaste fingrets yttersta nerv och så förintelse i tomhet. Det är sorg, hvilken intet har att gråta för, glädje som är döfstum, tusen lytta förnimmelser är det, och de krypa i blindhet öfver mitt medvetande, liksom mörka ofödda fjärilar öfver blommor, ty man säger ju att det är detta de bli till — icke sant — larfverna? Men Ni skall dröja och tala till mig, och allt, som jag hittar ett ord vid dess tröga vinge, svarar jag — om väder eller vind, och glömmer på det viset att lyssna till allt det andra som aldrig blir till ljud. Om Ni har försökt att påminna Er en dröm, då inte den minsta brokiga flik af den finns kvar, så kanske Ni kan ana Er till, hur jag känner det, men gör det inte, ty man slipper aldrig fri därifrån! Men Ni skall tala om vackra, lätta ting. Icke för skarp åskådlighet! — den är som stenen mot hjärnan, — men gamla goda vändningar af orden, dem man känner så väl som porslinets rundningar på servisen och icke blir alltför trött vid ändå.»
Maurice log. »Ett spinnargöra vill Ni ge mig, och hvad Ni vill, att jag skall spinna, är egentligen rummets halfdager här, och rocken får knappast höras. Nåväl, jag samlar mina lätta blånor.
»Därute är det klart solsken, det finns alltså icke till för oss, icke heller min blidt muntra morgon med förväntan på denna stund. Men Ni själf är det lättaste och vackraste, jag kan finna, och det ämnet bör icke vara för nytt för Er, och den beundran, min tanke kan forma, bör icke kunna stöta Er genom konturernas ovanlighet, ty tusen ha beundrat Er och sagt det på alla de tusen möjliga sätten, men alltför trött blir Ni aldrig af sådant.
»Jag sitter alltså och ser på en kind och haka, mjuka i linjen som det yttersta bladet af en daggsluten ros — icke rosor? Icke det ordet? Ack, men det faller en på läppen lika visst, som ordet röd om er mun. Må gå, men då öfverger jag ert mjuka hufvud åt sidenets guldreflexer och oförtjänt tystnad och talar om er dräkt i stället.
»Först och främst klär den Er, men, ack mitt fattiga språk, hur skall jag kunna gripa dess färg? Purpur, violett purpur med ett visst metalliskt glitter i, eller kanske icke metalliskt, glans af vatten i stället! Har Ni någon gång tänkt Er en solnedgång, sedd från hafsbottnen, från de mörka, skälfvande snåren där, en flod af död, af storhet och djup genom vågornas täta, gröna köld — Ni kunde skratta åt min liknelse? Sådan purpur är det i alla fall, och liksom skimmer af snäckor eller pärlor, af de bräckligaste sköna saker lysa edra armar och er hals fram ur dunklet, och Ni blir som en varelse från en afskild, otillgänglig, stelnad och döende skön värld ... Men hvarför så tragisk toilett, när det tröttar Er att ens höra talas om den? I edra garderobers mörker prassla och hviska ju otaliga af dessa lustiga rober, gratiösa i själfva sin vårdslösa strutform, hvilka ännu i sidenets utpösning behålla kvar något af det sista skratt och sista dansande steg som fläktade ut dem, mattblåa, skära, guldbruna, dufvobröst, persikoblomma, hvad vet jag? Lika många färger som nyanserna i edra lynnen. Hvarför har Ni icke en af dem? De skulle bära med sig som en svag och lockande parfym rester af munterhet, de gladaste spöken från vaxljuslysta salonger. Om Ni tänker Er dem tala därinne, hvad skulle det kunna vara för språk? Vers, inte sant? Inte alexandriner, inte visdom, därtill fordras det långa hvalfiskben och hakar att knäppa upp och till för cesuren, allt som den stigande känslan fordrar mer eller mindre luft; därtill fordras det mera pedantisk styfhet, än en sidenrobe kan ha samvete till. Quatrainer, lätta, lekande quatrainer, som snafva öfver hvarandras små fötter och halka och falla i klingande munterhet! Hvad skulle de tala om annat, än hur herr d’Aymé senast fick sin förberedda komplimang för tidigt till världen och fick svälja med egen mun sitt dyraste barn likt en storknande Kronos’, eller hvem skulle de vara kära i, om inte Narcissus vid fontänen, Narcissus, hvars hjärta är det enda, man kan tänka sig vara af sten, ty hans pose är sötare än socker, och han tycks suga på sig själf. Så släpp fram en af dem ur mörkret, låt allt det där skratta och hviska och frasa, behåll Ert hår, som Ni har det, à la nature, eller är det »sentiment», förlåt — släpp också ut Er lilla apa, den som är misantrop och ironiker, och låt den bita i sin egen svans. Låt oss tända ljusen på byrån där som i sin bukighet har ett så ovanligt starkt tycke af att vara klädd i krinolin. Det är vårt auditorium och så hålla vi salong! — Men min dyraste väninna, det vet Ni ju, att Ni icke behöfver känna Er road af mina dumma ord, vill Ni af artighet ej afbryta mig, så gör det af människokärlek och antyd med ett ord eller krökningen af ett litet finger hvad Ni befaller, eller jag smälter bort i rummets trista förstämning till ett salongens Echo, en röst bara, en tårdränkt gäspning i en näsduk, de moderna myternas mest tragiska figur.»
Madame skrattade sakta, tog upp en liten näsduk ur stolen bredvid sig och räckte honom den.
»Om Ni känner det så, så tag denna! Jag har intet behof af den, så länge Ni är här. Men jag tillstår, att dessa sidentyger för närvarande icke intressera mig mycket. Emellertid kan jag tala nu, en smula kanske — blif bara icke öfvermodig öfver Er kur — och skall berätta Er, antyda för Er, hur jag blef sjuk senast, hur det är — en hel spindelväf.
»Jag ligger här i tvungen stillhet, eller jag ligger någon annanstans, och tystnaden droppar öfver mig, och när jag sätter fingret mot pendylens visare, så le figurerna mot mig i oförsynt bekymmerslöshet, och tiden fortfar att flöda öfver mig; jag blir dränkt i den som en svamp, och allt omkring mig tränger sig på mig, jag känner och ser med hvar fingerspets.
»Se Er nu kring! Den stackars byrån och sekretären och gravyrerna och tyget och kornischerna, allt sammans! Det pinar ut mig som en ihållande hög ton. Där finns omväxling, menar Ni, lek och tusen nycker, men ser Ni då icke, hvad allt går ut på? Ornamenter, som kyssa sig själfva, äta sig själfva, förinta sig själfva! Mjuka, runda linjer, som snärja hop sig och bli borta, katt som sofver nystformigt eller spinner, apa, som biter sin svans — när det skall vara muntert. Vackert, menar Ni, åh ja visst, — Ni behöfver ingenting säga om min smak, den är känd, — men det pinar ju lifvet ur en! Ni förstår väl, att jag icke menar möblerna, men de ligga ju närmast, och bakom är allt det andra likadant, människor, ord, mitt hela lif!
»All denna subtilitet, denna finhet trycker mig. Jag har hört sägas, att luften är tunnare högst uppe, och att den, som kommer upp på bergen, känner bloden trycka sin hjärna; så ungefär förnimmer jag, tyngd af tomhet. Tänk Er luften däruppe, så blå, så ljust blå och vid, men edra ögon se svarta ringer i den och domna trötta, och edra knän bli veka, där det måste vara härligast att gå. Så är det med oss!
»Vi födas upp under tusen kalla omsorger, vi läras behärska vår kropp, som en konstnär ett ädelt, sprödt instrument, vi spinna våra tankar till bristande finhet, och af alla lifvets grofva ting se vi nästan bara det damm som mattar våra speglar. Vi kvinnor nämligen, Ni komma utifrån och ha dammet med Er.
»Men Ni ha annat med Er, det bärs af Er som reflexer af ljus, som vindens friskhet, skogens lukt, om Ni också ej själfva känt det, bära med Er glitter af stora, gula solar och vidder under sträckta moln, genklang af sällsamma, manande röster och doft larm af strid.
»Hör på mig! Ni vet, hur mitt lif varit. Barndomen, upptagen af omsorgen att öfva in oss i rytmen till det poem vi skola bli. Hufvudet förstår det inte, hjärtat ännu mindre, bara fötter och händer och hals, hela kroppen gripes af takten och förstår och dansar med. Äktenskapet sedan, som slungar oss in likt fjäderbollar på salongernas glatta golf att studsa där och kastas i förvirring från intryck till intryck, hela tiden med leende min, tills vi ha förstått äfven detta, äro inne i det, och vårt poem är färdigt. Då först äro vi mogna för kärleken, äktenskapet var bara förspelet, Amor som portvakt, litet grof och alltför rättfram. Där fanns ej det innehåll som skulle passa att fylla våra spröda och vackert formade lif. Jag blef icke mor och skulle väl knappt haft styrka till det, blef icke kär, annat än som de andra, och kunde väl icke ha fått tid till mer. — Så sorgeåret, svart som insidan af ett skrin, svarta slöjor och dok öfver allt, svarta rosetter på toiletten, sorgens koketteri, litet gammalmodigt och tryckande, kring en sorg som aldrig hunnit bli vuxen. Änketiden sedan, först vid hofvet, så här. Framför mig en park som sakta glider ned mot en damm utan flöde, kring mig de här sakerna, inom mig ingenting!
»Den religion, de lärde oss, stämde de in till en blå halfton i vårt lifs tafla, mattade den till pastellfärg; man vill, att den skall finnas för att ge ett visst lugn, en helhet, men man tror inte på den.
»Men, när man är trött att se oss le, eller inte orkar söka de få kvickheter som erfordras till det, eller icke finner våra tänder vackra nog längre, då räcker man oss på fraser som bricka en bok därutifrån, ett skri från lifvet, en klut ännu varm af blod, och man vill, att vi på något sällsamt sätt skola göra detta till vårt, utan att rubba en krusad lock i frisyren, eller visa en trött min vid edra artigheter, eller förlora ett puderkorn af den öfning i ädla idrotter, som bär oss genom sällskapet. Och det är ändå de bättre af Er som göra så; för de andra finnas ju ej heller böckerna till. Ni har bragt mig »Emile», och Ni är förvånad öfver att se mig allvarsam och sjuk.
»Jag läste den i går, i förrgår, åh, en hel passionsvecka! Jag har hunnit till den plansch, där Orfeus med sitt spel har förvridit den naturliga ställningen på all världens djur och människor, och själfva kaninerna bukta sig under känslan af skapelsens gudomlighet, jag är inne i den savoyardiska prästens trosbekännelse och bekänner, att jag tror, att jag icke kan komma ut ur den. Men Ni måtte väl inse, hur mödosamt det är för ett stackars hufvud, öfver hvilket ständigt hänger ett Damokles-ämbar, fylldt med vapeur, att bäras under klättring på dessa tankestegar! Hur tröttsamt är icke redan det föregående!
»Denne man som måste ständigt spela komedi eller tragedi för barnet, för att uppfostra det till en sann och naturlig människa, dessa erfarenheter som måste uppställas i perspektiv efter ordning, numrerade i en konstgjord öken, där det minsta språng öfver ett led fördärfvar spelet!
»Om man kan tänka sig, att Emile någonsin blir annat än ett ur som alltid visar rätt, hur skall urmakaren bli, guvernören, filosofen, Jean Jacques? Kan det finnas en lifsgnista kvar hos honom, när han linjerat upp Emiles och Sophies kärleksjournal — Ni ser att jag bläddrat också! — och sedan, Emile den andre, som Emile den förste skall bli Jean Jacques för, och sedan den tredje, fjärde, trettiosjunde! Blir det inte en snörrät rad af ljus i mörkret, af de förträffligaste ljus, och hvart och ett slocknar i pipan, när det följandes låga blir färdig att lysa! Men så Ni missförstår mig nu! Ni skrattar, som om Ni trodde, att med dessa frivoliteter vore boken slut för mig. O nej, det är ju just, för att jag beundrar, tillber, dyrkar Jean Jacques snille, som detta gör mig så ondt, det jag pratar öfver!
»Här föds ett hjärta till världen och växer stort och rödt, här komma två ögon som se, här kommer en hjärna som icke stannar vid ord, men fattar ting, här kommer ändtligen en man, som icke låter sin egenkärlek locka sig att af lifvets allvar få ämne till en kvickhet och tillfälle att skörda ett smickrande skratt, denna sällsamma uppfinning af små människor!
»Här kommer en sådan man, och han kämpar titaniskt mot alla de blinda, och nästan hvarje hans hugg träffar, men han faller, fast han icke vet det, faller af trötthet — det finns för mycket att döda. Han har rätt, i allt har han rätt, det är vi, som ha orätt, och vi se det, men vi orka intet annat, vi fatta med hjärtat, vi fatta med hjärnan, — men händerna som intet gjort, men läpparna som bara vant sig att skratta!
»Och har Ni hört underströmmen i denna bok, har Ni förstått, vet Ni hvart det bär, känner Ni dammväggarna skälfva!
»Dessa ord, människa, mänsklig, sanning, hur nytt, hvilken hotande klang i dem, hvilket lif! Människor! Men hvad äro då vi? Ord, lek, manerer, stil, skummets krusiga linjer i en vattenflod. Har Ni sett ett fall på vintern? Den fragga, som bildas, har frusit till och drifvit likt musslor mot stranden, den hopas där, den ligger där stel, alla flödets sköraste infall ha stelnat, — för ett barn ser det ut som fast snö att gå på.
»Men den stiger, floden, och sväller, och den skall rycka ned dessa bräckliga ting och krossa dessa bubblor, och de skola icke finnas, en solstråle smälter dem; blott ständigt döende skall det ständigt födas, skummet, en försvinnande lek skall det vara som bara skymtar. Människofloden kommer, människofloden sväller, där är djup af hot, där är jubel af kraft, där är rödt af blod och af hopp. Där är kanske lifvet — tänk att dö, utan att ha fått lefva!
»Har Ni icke också känt denna uppslitande kamp i vårt väsen, dualismen i tvänne bildningar?
»Vår hjärna, den blir mer och mer aristokratisk, den tål intet plumpt, den vämjes vid det raka, den skrattar åt allt dogmatiskt, logikens kedjor har den löst upp i länkar och fördrar dem på sin höjd som armband, tviflet är vår knähund. En sak kan vara så, det är egendomligt och lustigt nog, — den kan också vara så, det är möjligen mindre lustigt, — det troliga är, att den icke är någondera delen. Det säkra är, att vår subtila tankeflykt är vackrare, ju mera den liknar fjärilens, oberäknelig, nyckfull, från tusen olika håll, efter tusen bukter rörande vid samma blomma och utan att tynga ner ens det ljusaste blad, med vingarnas skälfning smekande sig intill hvar linje. Andra ha före oss i stirrande allvar dragit upp allmänbegreppen, ritat ut snillrika kurvor, hvilka kunna pluggas i skolbarn, vi lösa upp kurvorna i smålinjer som icke kunna läras, hvar och en har sin touche därför, kanske finare eller gröfre än en annans, men lika berättigad i sin personliga egendomlighet.
»Och under allt detta smälter godt i ondt till en mjuk clair-obscure, rätt och orätt gunga upp och ner på en vippbräda, dygd och last befinnas stå i det mest invecklade familjeförhållande till hvarandra och säga ömsesidigt onkel, allt är intressant, allt ger stoff till en kvickhet eller till ett frågetecken.
»Men hjärtats bildning har också förfinats. Den måste följa efter, man kan låta bli att lyssna till den, man kan låta egoismen vända ryggen åt den, eller smaken förstumma dess röst med en parfymerad näsduk, den är där ändå. Och hjärtats bildning är demokratisk, mer och mer, den måste vara så, den består ju bara i, att värmen breder sig längre och längre, öfver allt flera.
»Men hvilkendera principen, tror Ni, segrar, den, som slår i blodets slag och brinner från hjärta till hjärta, enkel, fattlig för alla, omätlig som ett element, eller den andra som spinner in hvar och en af oss i sitt särskilda nyanserade silke, ristar kring hvar och en af oss sitt sällsamt snirklade pentagram, fjättrar oss och skapar kring hvar och en af oss lekbilden af en värld, medan den första i en fläkt, ett andedrag ger oss innehållet.
»Det finns två vägar att gå. Den ena bär utåt, från en själf ut i vidderna. Det kan tyckas vara att utplåna sig själf att gå den, men det är inte så, ingenting utplånas, ingenting förgås däruti — är det inte samma väppling som år efter år doftar vid ängskanten?
»Den andra bär inåt och uppåt i spiral, kretsande kring sig själf, det skulle bli ett torn, det blir ett svarfveriarbete, en leksak. Nu skall Ni höra, när jag först förstod det där. Det var i vintras. Jag var med, jag också, och hörde föredrag, såg experimenter, en abbé —, någonting! Han hade en lätt hand och kittlade oss på det behagfullaste sätt med vetenskapens isnålar. Så var där ett försök att bränna diamant, lösa upp den till intet, ingenting som syntes, diamanten som är det fastaste och oförgängligaste ting, vi trott på, modets odödlighetslära, slipad i facetter, blixtrande fram öfver bröstens andedrag och hårets lockar! Han hade en så hexaktig, förtrollande apparat, pustar och kol och glas och klolika järn, hans hvita händer foro fram och tillbaka öfver det där med värdig beskäftighet, manschettkråset darrade — det var ett svårt experiment. Vi sutto lutade i krets omkring, vi hade intet ljus, för att kunna se diamanten väl och se hur den förtärdes. Där var bara svagt rödt sken som glimmade på våra pannor och våra smycken och hans händer med en blixtrande ring. Offret, en rätt liten sten, låg i en glasballong, tror jag, och såg på oss i matta små glimt, frostlika, rysande glimt.
»Så var han färdig, och ett »gif akt» kom hela kretsen att luta sig mera fram och vaja, och tyger frasade, och ögon lyste, och tänder lyste under läppar som höllo andan. Det var någon slags luft, han släppte dit, så var där eld i diamanten, en liten bländande låga, en uppflammande klarhet, — så mörker. Ingenting kvar, intighet, intighet! Där var skratt och sorl af förtjusning, och det frasade i mörkret, och fötter slogo mot golfvet, men jag var stel. Jag hade sett, hur den där lilla lågan, som slocknade i intet, kom våra smycken att släckas, dödade hvar glans i ögon, i tyger, i allt, kom hårets puder att synas dödt som aska, lyste i en död krets; intighetens pust var där, där fanns ej annat. Och den blef där hela kvällen, och den följde mig hem, och den är här, och den finns i sidenets kyla och stenarnas klarhet, och den vajar öfver hvar stiliserad blomma på min tapet. Vi lekte med den gnista, som skall förtära oss, där är utbrunnen diamant i våra blickar.
»Och att tänka på den dag, då själfva solen åter blir varmare af att speglas i människors ögon, och att veta, att man icke är med!»
Maurice kände, att han måste säga något, förstod, att det måste vara något han verkligen menade, icke en vacker leksak som skulle ha skorrat mot stämningen, — men han var rädd att säga för mycket.
»Åter», citerade han »ja visst, det är ju så han menar, Rousseau! Paradiset, inte längre mellan Gihon, Pison, Hiddekel och Prath, men mellan Missouri och Mississippi eller Senegal och Gambia eller några andra vatten som aldrig vanhelgats af tvål. Men, om nu Rousseaus urmänniska skulle befinnas vara urmakarlärling från en präsbyterskola i Genève, om vi med all vår stil vore mindre stiliserade, än han, det är en öppen fråga, — om Ni vill. Och om den flod, Ni talade om först, vore till bara för skummets fina och spröda linjer, bara för fallets lek — det står ofta en brokig regnbåge däröfver.
»Om personlighetens själfulla återspegling af världen vore lika mycket värd, som världen själf med dess massa och tyngd — om det vore lifvet själft som söker sitt slut i en skarpt och fint präglad stil, liksom epigrammet finner sitt i udden? ...»
Han släppte tråden, det roade honom ej att taga upp den, och han kände, att hans ord flögo ut i rummet bara.
Madame såg långt bort, talade långt bort.
»O nej, men det lefver allt, det har mening för sitt lif; allt vill lycka. Se, jag själf, hur längtar icke jag efter lycka!
»Jag gick ut i morse med hjärtat stort af allt det där, jag rörde vid, — af Jean Jacques. Jag lutade mig mot dörrposten och drack luftens friskhet, med tårarna nära att brista fram, och solljuset var mig en öfverstor och oförtjänt skänk. Jag gick fram mot rosenbosquén, den stora, där Ni improviserade den lilla nätta dikten om prins Amadoux, som inte var ämnad att skratta åt alls. — Om prins Amadoux hade kommit nu, i stället för annars, och talat om något annat än om Amadoux, hvem vet!»
Maurice afbröt med en handrörelse, som bad om ursäkt.
»Men det kan icke vara så dåligt med Er», sade han. »Ni gör mig glad af den mest oegoistiska glädje. Elakhetens lilla blåa låga brinner ännu hos Er, alltså få änglavingarna ännu en tid gömma sig i ert siden. Men den sveder mig grymt, er elakhet, Ni är alltför raffinerad! Att visa den stackars herr Räf inte ens drufvorna, dem han inte når, utan bara deras spegling i det förflutnas sjö som flyr, bara han andas på dem, och det fast Ni vet att, han inte kan trösta sig med att förklara dem sura, och efter att med er trötthet ha på förhand afväpnat hvarje hans möjlighet att plädera sin sak!»
Hon såg på honom med en kort blick af misstro och en smula medlidande som genast tröttnade.
»Herr Räf får resignera, han får klaga öfver drufvornas falskhet och sätta sin egen trohet till kontrast och fånga sig en ny hvit höna, — hvilken i ordningen lämnar jag åt honom själf att afgöra. Men jag fortsätter:
»Jag gick med båda händerna sammanknäppta, icke af andakt, fastän jag kände mig lyckligare och bättre än annars, men emedan jag måste hejda min lust att verka och skapa, tills jag gjort mitt val — så rik var jag! Jag såg och såg, jag vet icke allt, hvad jag visste, jag kände sus af vingar kring öronen.
»Jag ville vara med i detta som kommer, jag ville arbeta, jag valde bland flera planer, än jag hade fingrar till. Jag skulle ha skola här, jag skulle ha Jean Jacques, jag skulle ge penningar till böcker, till resor, jag skulle resa själf, jag skulle lära själf, ack, det är svårt att ens komma ihåg nu! Så kom jag som jag visst redan sagt, till rosenbosquén. Där måste jag hvila mig, jag kände mig matt af att luften var så tunn och frisk.»
Hon höll upp med ett leende, som var mera sorgset än gäckande. »Rosorna där voro också så vackra ...» Maurice ville få henne att hålla upp, hon såg så trött ut, icke endast kroppsligt, — men denna gråblå blick, som vatten!
Han grep fatt i detta ord, rosor, såg för sin blick bosquén med alla dess färger och på den krumma bänken en liten spröd figur som borde sofva; han ville gripa med båda händerna af de lätta bladen och hölja henne därmed och stänga allting annat ute.
»Rosor», sade han, »åh rosor! När Ni säger det ordet, får det en så sällsam suggestiv makt. Det ligger i er stämmas mjuka böjningar; hvart ord, Ni säger är ett finformadt buckligt rosenblad.
»Det var just de lätta, vackra väsen, jag ville tala om nyss, det är just de spöken, man kan göra historier om, att fylla er konstgjorda kvällsskymning. Men Ni hejdade mig då, förlåt — nå, nu har Ni själf varslat in dem, nu är skulden er, och skulden är förresten alltid er, att man tänker på rosor i er närhet.
»Känner Ni många? Visst, icke sant? Jag känner tusen, har hört deras historier, förstår deras lynnen och nycker och drömmar, har hört deras namn hviskade i mitt öra. Icke de vanliga namnen efter hertigar och kardinaler och abbéer, och hvad nu deras beskyddare månde heta, men nätta, lätta egennamn, Mariette och Suzette och Chloris och Ninon och Rosette och den mörkhyade, muntra Laurette, deras smeknamn, som bara de närmaste bekanta få veta.
»Ni förstår mig ju? Ni känner det också på detta sätt? Hvar ros är ett väsen för sig, en personlighet som kunde ha mycket att berätta, om det icke vore onödigt, ty man ser hela historien bara på deras min. De äro så förfinade, så sprödt eleganta, så subtilt stilmättade, men ändå så omedelbara och enkla.
»De gula, tänk på de gula! Med smala, litet tunga hufvud, bladen sammanslutna och smärta, bara för att de yttersta flikarnas abandon skall vara så mycket mera tjusande. Och deras doft, åh, deras söta, hemlighetsfulla tunga doft, som man tycker sig dricka vid inandningen. Det är ur dem, hvilkas blad nedåt gå öfver i brunaktigt skärt. En del andra, ljusare, ha den litet syrlig, litet sträf, med lukt af regn och fuktig jord, men så lätt! De ha bladen litet skrynklade, det är något af flickaktig magerhet öfver dem — men så muntra tankar de ha, ironi och skratt, bara för skrattets skull, ironien!
»Och de hvita, svällande vida, som vallmo eller pion! En lätt krydda i deras doft, något narkotiskt! Det hvitas raffinement är doldast och farligast af allt!
»Och detta i så sunda former, i linjer så lugna och stora, linjer af amfora, ofläckad marmor — hvilken mystère i hvarje ros!
»De skära, dem har ni kanske varit förtroligare med förr än nu; åh, så yra hufvud! De stöda sig hur som helst, hvila hvar som helst, de se ut, hvart det faller sig, ur friska, ljufva anleten och le lika godt mot allt. Hvart deras blad är hvit glans, om Ni ser efter, det skära är som ett sken däröfver, af blod som kommer och går. Ur det haf, där Venus föddes en morgon, kommo de till, väsen af pärlemor och morgonrodnad. Deras doft är munter, ingenting annat, sorglöst och slösande glad, söt, men så lätt och frisk!
»Och de mörka, hvad de nu ha för färg — det är så svårt att säga! Rödt intill violett och brunt, rödt upp till den grellaste fanfar, som bryts af helt stumt, rödt i de innerligaste förtoningar, rödt ned till blått och svart. Passionsrosor, syndiga systrar, heliga, flammande, utbrunna sinnen. Rosor, födda att bladas af genom sin egen svällande lifskraft, dödens märke redan i knoppens spets, blå skugga, där dagen bryter ljuset, svart pest i det innersta hjärtats hjärta! Eller också så sunda, så sällsamt sunda, blickande ut mot Er med stora, mörka, obekymrade ögon, badande nästan trotsigt i sol, men de känna ej trots, de känna ingenting sammansatt eller sjukt. Det är solen själf som ser sig själf ur dem, deras lif är kort, mätt som ett lif, men oändligt långt, mätt som en blick mot den, hvars glans är för stark för andra att uthärda mer än i en blink.
»Men alla de tusen, de hvita och skära och gula och purpurljusa och purpurmörka, så fulländadt sköna inom sig själfva, så fullödigt stora konstverk som intet af människohänder, hvar och en värld för sig, där längtan funnit sin gräns! Där är stilens triumf! De sätta ej frö, men de lefva genom naturens lagar — hvad är också till utan dem? — de äro formade genom människotankars famlande försök, men i deras seger är den dolda naturidéns triumf. Och, emedan de äro konst, men icke nytta, äro de därför mindre öfverlägsna sitt proletariat, nyponrosorna, täcka, friska väsen, de också, men så fattiga, så kortlifvade i sin blomning, så ensartade i sin form, med frukten nästan genast svällande under de lösa bladen, med framtiden nästan genast pockande mot skönhetens »nu»? — »Drömde Ni ingenting af det där, när ni såg ut öfver dem, där i bosquén, var där inte rikare med dagg öfver dem, än öfver annat, var där inte mera sol öfver dem? Stilens utveckling är icke tragedi, det hela vet icke af tragedier, i delen och begränsningen lefver det tragiska. Stilens utveckling är sig själf nog, är sitt eget apoteos; i besegrandet genom högre utvecklingsformer går den under, men det som är utom och nedanför har ingen domsrätt öfver den.
»Tänkte Ni icke något af det där, kände Ni icke er egen skönhet le af glädje öfver sig själf, drömde ni ingenting?»
Madame hade länge haft ögonen slutna mot bilder som drogo förbi, hon öppnade dem ej heller nu, när hon svarade:
»Jag drömde om hela rosen som ett väsen, med stam och blad och blinda rötter, allt skönt, i fulländadt jämnmått, den hvita amforan utan narkotisk doft, den djupa purpurn utan dödens märke.»
Hon öppnade halft sina ögonlock liksom hvita, trötta vingar. »Och tack för ert försök, men det var som en blomsterhyllning öfver en död. Jag var som i domning, jag kände bara de tunga våta bladens börda. Ni skall strax fatta, hvarför det tog mig så.
»Ser Ni, jag var i rosenbosquén, och jag drömde ... Det där, Ni hörde. Det, jag ville göra, och det, jag ville veta, och det, jag ville tänka och känna. Jag kunde ju icke göra det genast, det vill säga, kunde nog, men ville njuta af förväntningen först — så föll det mig in, att hvad jag kunde göra nu, det var att ta mig af dem där, rosorna. De voro så törstiga och tunga, och jag höll af dem.
»Så började jag mitt arbete. Det var icke långt till fontänen, och bara den late Narcissus kunde se, om jag bar mig tafatt åt, och han såg bara på sig själf. Vill Ni tro mig? Som jag gick där, blef detta till ett hjältedåd, början på allt var det, invigningen, den lysande triumfbågen öfver vägens gula band. Efter den segern kunde jag binda mig en krans af lager — och rosor med, förstås — och taga itu med hvad som helst.
»Det var kyligt och friskt om händerna, litet tungt just i skuldran, men det var förtjusande allt. Jag vattnade och sjöng, och vattnet sjöng, och jag lutade mig öfver dem, och de voro så tacksamma, och det glittrade så vackert i bladen. Men solen var het, härlig och stor, men åh, så het! Och så doften, doften! Tung som vin, het som vin, skarp som gift och med något hviskande, smygande i sig. Skulle jag icke ens duga till att vattna rosor!
»Jag badade pannan i vatten och svindlade af välbehag och bar och gick. Men så brast det för mig, och det var öfver mig, som Ni fann mig i. Det var nog inte många rosor, jag vattnat. Men jag låg på bänken, slagen; det flammade rödt för ögonen, uddigt rödt, det hviskade och gäckade och ringde och hotade mot min hörsel. Det var midt i min domning en punkt i hjärnan som tänkte så klart och skarpt, det gjorde ondt — det föll så mycket rosor kring mig också.»
Hon höll upp med samma tomma, sjuka blick som först.
»Men det var ju en tillfällighet», sade Maurice, »i morgon är det öfver, i morgon gör Ni, hvad Ni vill.» Hon rörde läpparna till ett »nej», men gaf det ej ens ljud.
»Jag är mera än dödssjuk», sade hon så, »fast det bara är vapeur, jag har, och fast det kanske är öfver i morgon, och fast det kan hända, att jag har den igen och igen ett år från nu.»
»Ser Ni, den vanlige dödssjuke, han dör, men det är bara han, som dör, ikring honom är lifvet lika starkt, kraften är kvar. Hos mig är det lifvet själft som är sjukt. Det har odlats som en af edra gula rosor, de med ironien i doften, koketta skrynklade, icke fula, tvärtom. Men i den formen är lifvet dödt, och det där smittar; närmast omkring är allting sjukt af samma sjuka. Det är ett släktes sjuka, det är kanske mer, det är kanske skönhetens och förfiningens sjuka. Men icke triumf! Efteråt kommer där kanske en fyr med öppna, djupa ögon, en Jean Jacques, med skönhetstörst också i sitt stora hjärta och stark nog att icke behöfva en enda mask från komedien, en Emile den sublime, och så säger han efter en blick mot våra minnen, att vårt sköna var fult, och han har ett annat ideal. — Och kanske bär det också dödens märke i knoppen.»
Maurice kastade en snabb, liffull blick på henne, men vände den strax i missmod bort.
»Den skulle kunna botas, er sjuka», sade han mjukt, »men jag kan knappt antyda räddningen — nu är Ni ju så svag! Det är hårdare, än Ni tror, att finna sitt lifs lyckligaste tillfälle glida sig ur händerna, emedan det är för sprödt att gripa i. Men er skugglikt flyktande tanke på Amadoux, ert behof att dela er lycka, när Ni var rik, där var medlet att ha rikedomen kvar. Däri är lycka, utan det är allt tragiskt. Och nu är äfven Amadoux tragisk, men han kunde säga — åh, han kan tiga ...»
Hon såg fullt och helt på honom.
»Jag får säga mera? O, så vänd då bort er tanke från pedantiska grubblerier. Hvad som är och hvad som blir, och hur det är och blir, hvad gör det? Men hvad som sjunger och jublar och ler i allt och är det enda verkliga i hela illusionen, det rosiga ansiktet bakom masken, hvad är det annat, än kärleken? När Venus satt vid stranden, tog hon upp en snäcka och höll den intill sitt rosiga öra och lyssnade till hafvets sus och tidernas sus därinne, och hennes fina förnimmelse förstod allt däri, fångade allt i det ljudet. Men hon log hela tiden: hvad gör det mig? Likaså evig är jag och min skönhet! Och, när hon hört en stund, blåste hon på lek i snäckan, och det blef en klingande ton som fladdrande dansade ut i luften. Och den tonen är kanske det enda riktigt sanna, liksom det är det skönaste af allt, och den har klingat igen i det vackraste, som sjungits, och allt det oändligt mycket vackrare som icke sjungits men hviskats och skrattats och jublats från läppar nära hvarandra.»
Hon såg bort igen, och han tystnade.
»Nej, Amadoux», sade hon, »plymen räddar icke hjälmen. När man en gång sett skeptiskt på en lek, då är den leken slut, har man sett djupt, kan man icke dröja vid ytan igen. Den lifslust, Ni behöfver att binda er rosenkrans med, kan ha spunnits ut i så subtil förfining, att den brustit — där ligga så rosorna. Men jag är trött, luften är så tunn, hvart ord faller som bly däri, nu måste Ni gå!»
Maurice bugade sig ned och kysste hennes hand, den såg helt skör ut i sin pärlemoraktiga hvithet, låg där matt och viljelös som en snäcka, den tidvattnet lämnat död i sanden.