Renauds ögon togo färg af dagern, domnande matta och mörka i skymningen, lysande, smältande guld, när solskenet svepte öfver hans hår och sträckta hals, gnistrande i vidgade och krympta flammor, när de spejade öfver fälten med blå dimma mot morgonrodnadens sneda ljus och hararnas prassel i snåren och skrämda fåglar och gungande kvistar.
En lat och stolt blick, reflex af förgylldt stål på hvilande dolkfäste, af lyckoslant på zigenarflickans bruna bröst; lat och stolt var också rytmen i hans nakna fötters gång, eller armarnas linje, när han lade sig rak i hettan med händerna under nacken och hörde hornen jubla på afstånd och marken darra för jägarnas ridt.
Men, när det så blef tyst — en underlig spänd tystnad, liksom sträckt ut i ett spetsigt hvalf af orörlig väntan, med tvänne svarta, krympande fläckar, som stego i kretsar högst uppe, — då vände Renaud sig ditåt, lutad på armbågen, med ögonen stora och läpparna halfslutna. Och när punkterna stötte samman och föllo, den ena sviktande i veka bukter, den andra skarp som ett spjut ständigt öfver, och den blåa luften åter klang af röster, och ryttarna sprängde fram att se falk och häger sluta sin strid, då sprang gossen nära. Och han skrek af fröjd, när falken lyftes, ännu darrande af ifver, på sin herres handske, med vingarna hängande och ögonen blinda under hufvan.
Ofta följde han med till sire Enguerrands bakgård och såg falkenerarna bada jaktfåglarnas gula fötter i metallskålar och torka dem omsorgsfullt, som vore de furstebarn, med hvar sitt märkta kläde, och smeka deras halsar, tills de slöto de nakna ögonlocken och drömde mot vårdarens axel.
Och Renaud skulle gärna gifvit tio år af sitt lif eller ett af sina tio fingrar för att få hålla dem så, de stolta, tysta djuren, men de fingo icke röras af hvem som helst, de voro ädla. De hade hvar sin handske, sirad efter rang, hvar sin hufva med spetsmönster på, hvar sin särskilda föda, och man talade med dem på ett sällsamt, ålderdomligt språk med snirklad etikett. Renaud nästan rodnade, när han mötte deras stora ögon med likgiltig, lättjefull hvila i, och mest för sire Enguerrands hvita islandsfalk, som hade röd purpurhufva med guld, röd purpurhandske, en rem med silfverbjällror om foten och en blick af trött förakt och hjältesagors gula sol.
De unga fåglarna, som ännu skälfde af raseri öfver fångenskapen och drömde om fria jakter under hufvans natt och reste halsfjädrarna för att skrika och tämdes med svält och mörker, dem fick han ibland lyfta ur buren. Han fick visa dem dagern och se dem vackla med blinda ögon först och klorna spända in i hans handled, lugnare sedan, när pupillerna krympte, och nästan smeksamma, när han räckte dem en bit varmt, blodigt kött, — men dem höll han ej af, dem tröttnade han snart på, och han lärde sig fort att se, att ingen hade islandsfalkens bröstmuskler af stål och långa breda vingar och hvilande styrka. Men det var roligare än något annat att se på, hur de öfvades till jakt efter kung Modus’ visa regler, när det gått om en tid, så att minnet af frihet värkt bort, och de sutto där tunga och blinda och dåsade på sina pinnar.
Först gällde det att vänja dem att flyga igen, men med snöre om foten, tills de lärt sig att vid falkenerarens rop slå ned på den röda klädesbulvanen med ett par stora hägervingar, som han svängde i luften vid en rem i konstigt afmätta kretsar — vackert var det att se! — och vid hvilken han bundit bröstet af en vaktel eller en del af en kyckling, som falken sedan förtärde med raseriet öfver fångenskapen domnande i blodtörst. Snart voro de så vana vid det, att de aldrig sträckte ut snöret ens, att det aldrig glimtade till i deras ögon af vildhet; de spejade genast lugnt mot lockbetet och stego blott för ordningens skull, och emedan man väntade det af dem, uppåt i en krets för att så lättjefullt och kokett skjuta nedåt i en vid svängning; och när de miste snöret, tycktes de icke känna det.
Nu var tiden inne att öfva dem till jakt, hvar på sitt byte, de mindre på vaktlar, på rapphöns eller sparfvar, de större på harar eller hägrar eller glador, de oädla gladorna som hade kråknatur till sina starka klor och näbbar och aldrig kunde tämjas att äta vid ridderlig taffel.
Först fingo de bulvaner, som liknade bytet, med ett stycke älsklingsföda inuti att leta upp, sedan lemlästade kräk, som de kunde slå klorna i genast och slita upp i halfväckt raseri, så allt svårare rof att fånga, tills de lärde sig att åter njuta af jaktens tjusning. De gamla vilda instinkterna vaknade igen i full styrka, men behärskade och förädlade, så att de lugnt släppte det döende bytet efter en kort rusdryck af blod och åto blott från sina sirade fat, utan ifver, som det passar sig för riddares fåglar.
Och deras ögon blefvo lata och stolta och togo färg af dagern, svarta när hufvan lyftes af, ljusnande till smältande guld, när de stego i solljuset, brinnande af gnistor öfver rofvets skrik. De lutade sig smeksamt mot Renauds bruna hand, men ingen var som islandsfalken med trött, konungsligt förakt i blicken, och han var led vid dem alla, tryckte hårdhändt näbbarna till, när de ville leka, och kastade undan dem vårdslöst och härmade gladans skri, så att de skälfde i oro, och lämnade fågelgården med männens svordomar efter sig och det vida, bruna fältet framför sig.
Sire Enguerrand red hvar dag ut på jakt och oftast med den guldstickade röda handsken på, ty endast islandsfalkens bjällerklingande flykt kunde väcka sång i hans inre och komma honom att andas morgonens skarpa, lätta luft med glädje, som drucke han ett lifvande vin. En dag hade falken kastat hägern blödande i en sump bak ett skogssnår, där jägarn fann honom och knäckte af hans hals, men falken själf var borta, antingen han lockats af ett nytt rof eller skytt det bruna vattnet, eller af en nyck låtit sig lyftas och ryckas med af blåsten, — fåfängt sökte man, fåfängt ropade man de vackraste namn, fåfängt lät man hornlåtarna studsa mot hvar höjd. Sire Enguerrand slog öfverfalkenerarens darrande mun i blod med den röda handsken och red hem i sträck öfver tufvorna med läpparna ännu skarpare slutna och ögonlocken ännu dystrare sänkta öfver loja pupiller, — och falken fann man icke.
Men Renaud fann den, snärjd in vid fotremmen i en nyponbuske, orörlig, väntande hungersdöden med fast grepp om grenen, den ena vingen hängande, den andra trotsigt lyft, det smala hufvudet hotfullt sträckt framåt med ögonen spända och näbben hvass, — vacker var han bland de blodigt röda bären. Renauds hand darrade af ifver, när han löste remmen ur taggarna, när bjällrorna skramlade om hans fingrar och ringen med sire Enguerrands märke, och han skrek af glädje, när de hvassa klorna skuro in i hans seniga arm, och den var hans, falken med det bredaste bröst och de längsta vingar och de stoltaste ögon af brinnande guld.
Den var så mycket mera hans, som han aldrig skulle kunna visa den för någon, ty han visste, att stränga lagar skyddade riddarnas nöjen. I skogen skulle han bygga en bur åt honom, tidigt på morgonen skulle han smyga dit, innan fågeln skakat kölden af sig, på fälten skulle de följas åt med spejande blickar bort mot hvitaktig rymd, de skulle få hvarann kära, där de läto solljuset stiga och sjunka öfver sina hufvud och vinden rycka deras tysta tankar med sig, och aldrig skulle falken sakna sin röda handske eller sin pärlprydda hufvas tvång. Han band honom igen och sprang ned mot tjärnen, snart kom han tillbaka med en stenad and, och falken tog den, och Renauds hjärna domnade af berusning därvid, ty det var tecknet på, att den ej föraktade honom, och att den ville vara hans.
Och hans blef den, den böjde sitt hufvud lyssnande framåt med vakna, lugna ögon, när frostiga grenar knäcktes under hans steg i morgonens tystnad, den sprang lätt ned ur buren och sträckte sig mot hans hand och slog med vingarna som för att flyga, men den flög icke — det var bara en maning — och så skyndade de ut till hedarnas sakta ljusnande vidder.
Deras ögon spejade skarpa mot dunkelröd himmel. Svarta lågo kullar och glesnande snår, och träden sofvo med grenarna tunga af tysta fåglar. Men ljusare blef himmeln, flammande i guld och rödt, och blåa blefvo fältens linjer, och ugglan strök tätt öfver marken, sökande sitt gömsle, och dagfåglarna sträckte på sina vingar och pepo sakta af köld, och mörk skar deras flykt in i glimmande luft. Men Renaud och hans falk gingo snabbt förbi, ty det var sparfvar och trastar, icke rof för dem. Nere mot träsken drogo redan hägrarnas skrin och långa vingslag sina vida kretsar, där var deras byte. Där kastades falken uppåt med bröstet redan spändt och vingarna färdiga att slå, och Renaud såg honom förgyllas af sol, stod med blinda ögon och svindlande hjärna, medan fågeln krympte mot det djupa blå, och hörde hur klangen af hans bjällror gäckade hägrarnas rop.
De snurrade som hjul i sin förfäran, än ville de skjuta ned till stranden och gömma sina långa halsar och dumma, rädda hufvud med den bakåtsträckta tofsen under mörka trädbangar, än sökte de i tvekande ovisshet att stiga upp i skruflinje, förlitande sig på sina breda vingar att hinna högre, än fienden kunde följa, och de sviktade som rön af bleka hjärtans skrämsel.
Men falken valde från början en af de starkare, en af dem, som genast flögo mot höjden, ty han älskade att pröfva sin kraft och känna skarp, lätt luft under vingarna, och han lyfte sig så snabbt och rakt, som hade han kretsat kring en solstråle. Snart var han öfverst, mindre än en sparf syntes han, men något i vingarnas hållning, i kroppens samlade styrka kom en att ana hans ögons gnistrande vildhet och hans sträckta klor, — och med ens föll han, tung som stål, på rofvets värnlöst uppåtvända hals, och de sjönko som en enda sten, knappast hvirflande en vingbredd ens. Då sprang och simmade och vadade Renaud för att hinna fort fram, innan den af stöten döfvade hägern hann att samla sig och i förtviflans vildhet bruka sin hvassa näbb. Och falken gaf dödshugget skarpt och snabbt och vände sina stora, redan lugnade ögon mot sin herre, ty han älskade ej att sudla sina fjädrar med blod, och väntade att få det varma hjärtat räckt till sig.
Sedan flög han ej mera för dagen; när Renaud kastade honom och sprang med ett lockrop, tog han blott ett par vingtag och satt åter på hans axel med stolt kyla mot gossens skrattande ansikte; han tycktes förakta all lek, och Renaud slutade snart därmed, och hans blick fick falkens fjärrskådande allvar. Han fick den kärare, än han haft någonting, det tycktes honom, den var hans egen själ, hans längtan med breda vingar och segerviss blick. Men det var smärta i hans kärlek, dyster förkänsla af en olycka, och han fruktade ibland, att fågeln skulle flyga från honom i likgiltighet, försvinna i ett gäckande ljud af bjällror, och det skulle bli som döden, så tomt. Eller det tycktes honom, den var äran, glänsande af solljus mot blå luft, som hvilade ut till nya färder på hans skuldra, och midt i hans glädje tryckte honom hans ringhet, och han vågade knappast se på den, och det sved i hans hjärta, att den aldrig ville dela hans fröjd, att aldrig dess blick ville smälta i värme mot hans, och han flydde till drömmarnas vidder.
Han lade sig ned midt på heden med röd ljung under sitt hufvud, och molnen gledo förbi som människoöden, tunga och lätta, samlade inom fasta linjer eller spridda i flykt, ständigt med vindens osynliga hand mot sin skuldra, och buskarna lutade sina prasslande gyllene kvistar, och Renaud berättade sagor för falken.
Kung Artus var kommen igen, ur Bretagnerhafvet räcktes honom åter hans svärd Excalibur, blått som natthimmel i köld, hans tolf riddare lyfte sina tunga hufvud från stenbordet och skakade sömnen bort, marken sjöng under deras steg. Gareth var med, furstesonen, som tog köksdrängens kläder på och vände Lynettes klingande hån till kärlek. Renaud var också med, var ädel född, och hästen dansade under honom, och falken, som nu sof med hufvudet sänkt, satt högt på hans hand och sökte hans blick med ögonen glänsande af glädje och hjältesagors gula sol.
Men molnen gledo förbi som människoöden, drefvos mörka öfver hvarandra till ett hvalf af jätteblock, där solstrålar föllo genom öppningarna, bleka och skarpa som spjut, och falken drömde dystra drömmar af maktlös vrede och vaknade med ett skrik.
Snart fingo ströfvande gossar se sire Enguerrands fågel på Renauds hand, riddarens drängar grepo honom och förde honom till slottet, och han frös af köld, när falken togs från honom, orörlig och stolt som alltid, utan en vändning af den krökta halsen eller en blick ur kalla, lugna ögon. Man förde den till dess herre, men han hade ej en smekning ens för den saknade gunstlingen som låtit sig beröras af oädla händer. Sire Enguerrand blickade tyst ned på Renaud, och för hans tankar präglade sig allt skarpare minnet af en gammal jaktlag från den tid, då ädlingens fot låg stålskodd mot folkets nacke, och nöjena fladdrade oantastliga kring hans skuldror, — och hans ögonbryn slöto sig kring vissheten, att den gamla lagen hade aldrig återkallats. Lagen bjöd, att den, som stal en falk med en riddares märke om fotleden, skulle böta tolf sols silfver eller sex uns kött från refbenen under näbben af en uthungrad roffågel.
Och sire Enguerrand visste af Renauds fattigdom och såg på hans nakna, bruna bröst, sträckte ut handen och rörde vid det med en pröfvande, okänslig åtbörd. Så sände han bud till grannslottet, som lyfte spetsiga tak öfver skogen, och bjöd senechallen och hans två döttrar att trenne dagar därefter blifva hans gäster och se några falkar flyga, sedan de med sin närvaro höjt allvaret af en tjufs bestraffning — och de skulle komma före gryningen.
Renauds ögon hade vidgats af fängelsets mörker, de voro svarta och orörliga, och pupillerna drogo sig blott långsamt ljusnande samman och speglade österns slitna moln och stigande sol; bakom sire Enguerrand fördes islandsfalken med klorna häftigt spända i handsken och hufvan öfver vakna, hungriga blickar, som ej sett föda på trenne dagar.
Men längre bakåt buktade sig en linje af färg, som flammade och brann; sex ljusa hästar, blåa nästan i morgondagern, leddes af svenner, i språng, röda sammetstäcken lyftes af deras krökta halsar, röd var vagnen, som de drogo, och inne i den glänste guldet tungt öfver senechallens döttrars späda bröst och smala armar. Sex tärnor redo efter med hår blondt som korn och de spetsiga fötterna lekande under kjortelfållen, sex jägare blåste toner, som tycktes dansa och svänga som hjul ur de krumma hornens mynningar, slättens linjer dansade med och sköto förbi hvarann i vinfärgadt töcken, medan molnen ofvanom hade glänsande bårder som fjärilsvingar.
De slöto sig i en halfkrets, plym vid plym, skuldra vid skuldra, kring en buske, där fången bands. Hästarnas täcken slogo för vinden, rödt tog djup i skuggan, tungt som hopplös trängtan, rödt brann i ljuset, lätt som segerjubel, fröknarnas veka halsar böjde sig framåt ur vagnen, och deras toppiga hufvor gingo i ett med axlarnas sluttande linjer. De voro som hägrar, tyckte Renaud, och han nästan väntade att höra dem gifva till gälla skrik, när hornlåtarna föllo som slungade stenar långt borta, och allt blef tyst. Men när han såg dem tydligare, med deras tunna, raka läppar och sällsamt drömmande ögon, som alltid riktades på något oändligt fjärran i kylig extas, och de hvita, lata händerna i skötet och dräkternas långa veck, då tycktes de honom underbart sköna som de rikaste helgonbilder med domnande vaxljuslågor vid foten, och det smärtade honom, att de skulle se honom bunden. Han lät blicken löpa vidare, utmed tärnorna, — skygga, nätta fåglar, som han velat skrämma med en hvissling — utmed drängarnas röda ansikten och nyfiket gapande munnar, utmed den bruna slätten, där han sprungit sig trött och drömt sig trött.
Han visste hvad för ett öde, som väntade honom, men när islandsfalken bars fram, och han förstod, att det var denne, som skulle utföra straffet, då skrattade han i glädje, och hans hjärta bultade af stolthet, liksom när de voro hans, fågeln och den långa soliga dagen och fältet med lyssnande vindar och bugande höstgula träd.
När falken skådat ljuset åter och vant sig att se, samlade han sin styrka till flykt och väntade att svingas af bärarens arm, medan hans blickar snabbt sökte rofvet i luften, — de voro skarpa och vilda af hunger och flammade som af gnistor, och de hade intet minne i sina djup, de kände ingen igen. Men Renauds ögon stodo ängsligt spörjande på fågelns och tårades af sorg att ej möta dem. De skulle ha speglat hans dagars käcka längtan och hans förakt och hans drömmar på den röda ljungen, men de väntade blott snålt på rof, grymt och kallt, som människornas nyfikenhet eller skämtet på sire Enguerrands tunna läppar. Han kände sorgen svida bittrare än förr och vände hufvudet åt sidan för att finna sig själf igen, med ögonlocken slutna om fladdrande tankar.
Han låg så, medan härolden läste upp lagen — »tolf sols i silfver — — sex uns kött vid hjärtat — — så skyddar sire Enguerrand ädlingarnes nöjen» — han såg ej upp, när huden rispades, för att blodlukten skulle locka falken, och när den sänkte näbben i hans bröst, gaf han ej till ett rop, skälfde blott, så att fågelns ögon flammade till i vrede, och hans vingar spändes ut att slå.
Och senechallens döttrar lutade fram sina hufvuden med en glimt af intresse i de sällsamt drömmande ögonen, men de lyfte ej händerna ur skötet, och deras dräkter lågo som förr i lugna veck, och hästarna fnöso af blodlukten och stampade i frostig mark, så de röda täckena flämtade mot morgonluftens blånande blekhet, men Renaud låg tyst och jägarna stodo fåfängt med uppsvällda kinder och hornen till munnen, färdiga att öfverrösta honom.
Den första smärtan hade ryckt i hans finaste fibrer, det var som om hjärtat skulle följa med, men sedan hade han domnat nästan i välbehag, i svindlande dvala, och medan blodet gled varmt ur såret, och den hvassa näbben slet i hans bröst, drömde Renaud sig in i sina drömmars höga blåa luft, och han förstod allt, döden och äran, och han kände, hur den brann och bländade, hjältesagornas gula sol.
Och när sire Enguerrand trodde, att lagstadgans sex uns voro erlagda, gaf han männen tecken att blåsa, och falken lyftes bort, mättad af blod och med ögonen åter fyllda af lugn stolthet, och tåget satte sig i rörelse än muntrare än förr ner mot vassen, som blänkte gul i fjärran; men Renaud kunde man ej väcka, han hade drömt sig in i döden, och man löste honom blott och lät honom ligga med röd ljung under hufvudet.
Men islandsfalken fick aldrig sitta på sin herres hand, ty sire Enguerrand älskade ej att dricka ur en bägare, där en annans läpp tryckt sin kyss.