Abisag af Sunem drömde i Konung Davids famn. Med öppna ögon drömde hon. Hon stirrade ut i mörkret.
Mot hennes bröst låg gubbens hufvud och sof, det tunga hvita hufvudet, hon kände dess sträfva skägg och matta anda; kring hennes lif låg hans arm, mot hennes kropp hans kropp, mot hennes varma gyllene hud hans blods domning.
Hon låg som på en bädd af grodor och ormar, af mörkrets vämjeliga, kalla djur, hon vämjdes vid sig själf.
Men hon vred sig ej ifrån honom, ty till detta var hon hämtad dit, till att värma kungen, hvars lemmar började stelna, till att le och leka för honom, hvars ögon aldrig öppnades helt mera, till att skänka sitt blods friskhet som ett bad öfver hans förvissning, till detta hade man utsett henne som den skönaste af alla landets jungfrur.
Och hon log i undergifvenhet, när man förde henne bort från Sunem, och log och knäföll för konungen och värmde hans händer med sitt kyssande och dansade för hans ro.
Hennes dans var som skälfningen af ett träd, då kvällens heta vind griper det, då örter och blommor rundt omkring skänka sin doft i flammor, och marken bäfvar under den kommande åskans hot; i ängslan och fröjd sträckas bladen, men roten binder vid mullen, och den svarta luften glimmar af en blixt. Det var gråt i hennes dans och tryck af blod mot hjärtat, det var längtan och oro i barmens flämtande andedrag och förtviflan i hennes stelnande hvila. Ringarna kring hennes armleder klirrade i en långsam rytm som besegrades vapen och korsades kylande öfver hennes bröst, men sina ögon riktade hon i tillbedjan och skygghet mot sin herre.
Då ville konungen ha hennes smärta skuldror intill sig och leka med hennes hals och ansiktet som sänktes mot mattan, och hans styfva fingrar gledo i smekning mot hennes kind, medan blicken efter en vänlig glimt blef tom igen, och läpparna rördes i meningslöst mummel.
Men nu drömde Abisag, drömde sig fri, där mörkret flämtade omkring dem, och lampans runda röda låga var som nattens ängsliga hjärta.
På en afbruten klippa satt hon, famnad af sol, och stenens röda yta brände mot hennes arm, fastän det var morgon ännu. Hon lutade sig bakåt, så att solen strök öfver ögonfransarna, och såg två örnar, långsamt kretsande kring hvarandra, lysande som ny brons mot det bjärta blå, hon följde dem med välbehag, fastän hon visste, att deras skarpa lugna ögon voro riktade nedåt. Hon hade gripit en sten, att skrämma dem med, om de voro snikna efter hennes får.
Då klang luften af glädje. Zuar stod på en klippa helt nära och ropade: »Abisag, Abisag, stig upp och spring!» Hans rop studsade från bergen, som snabba fåglar lyfte de sig.
Och Abisag steg upp och sprang, framför henne årslammens hopp och de tunga mödrarnas gång; i en däld mötte henne Zuar och kysste lutad hennes kinder och skuldror och höll hennes hand, medan de hvita hjordarna spridde sig in i hvarann. Hans kläder luktade timjan och isop och ullens varma svett, hans hår låg i smala svarta flätor som hufvudfjädrarna på en gam, hans hals lyste som guld, sin nacke kastade han bakåt och följde med blicken örnarnas flykt. Hans röst smekte hennes kind och öra som fladdrande dufvor.
»Abisag», sade han, »Abisag, följ efter mig och spring!»
De hoppade från sten till sten och nådde i en krets den högsta klippans hjässa, där örnarna voro närmast. Då löste Zuar sitt bälte och grep en sten och slungade. De visste, att den icke kunde nå de fjärran starka djuren, men de fröjdades åt dess fart. Brant upp steg den och hven och glänste i solen, och hvinande föll den. Och örnarna, som visste sig vaktade, sträckte i några långa slag sina vingar och fortsatte öfver ett annat berg sin hvirflande hvila. Då satte sig Zuar ned och drog Abisag med sig och log och sjöng; som hvita stenar i en bäck glittrade hans tänder under löjet, som sol i vattnet glittrade hans ögon. De talade om sina får och visste att skilja dem åt, där deras ulliga ryggar skymtade nedanför i snåren, de tvistade om sina lamms storlek, och deras röster slingrade sig i hvarandra som bollarnas lopp under spelet, de lyste mot hvarann som stjärna mot stjärna. Ibland böjde Zuar sig ned och kysste Abisags knä.
Ofta talade han om David, herdegossen, som med ett enda kast af sin bruna arm slungade ner lyckans och ärans frukt, det ville också Zuar göra, och hans drottning skulle heta Abisag. Och i dagens ljus skulle de gå hand i hand, och hans harnesk skulle glänsa, och purpursidenet skulle hviska och skratta om Abisags steg, och de gula mynten skulle skramla kring hennes tinning, och bergens luft skulle bära deras rykte, och örnarna skulle lyssnande vända sina hufvud.
De voro nära hvarann hela dagen och hjälptes att hålla hjordarna samlade och möttes med röster flämtande af jakten efter förrymda lamm och skakade öfver hvarandras hufvud de låga trädens blekröda knoppblad och gula regn af solfläckar.
Så drömde Abisag af Sunem i Konung Davids famn och drömde vidare och skalf af längtan och grät i mörkret.
Konung David drömde icke mycket, men ofta var han vaken och stel, och kölden kramade hans mörkådriga händer. Han tänkte icke mycket. Som ett nött guldsmide låg hans ungdom för minnet, han kunde intet gripa däraf, intet skönja, blott en orolig glans; det rörde honom föga, hvem som efter honom skulle bli kung.
Men därute var luften kvaf af rykten, Adonia, Haggiths son, traktade efter kronan, samlade män i harnesk omkring sig och oroade gatornas folk med sin prakt. Salomo teg, men prästerna talade framför honom och bugade sig djupt, där han gick. Jehova teg och sög åt sig röken från bådas offereldar.
Adonia trängtade efter kronan som en törstig efter vatten; han lutade sig till Joabs bröst och sade: »Käre, jag dör, om en annan än jag blir kung!»
Han åkte genom staden så fort, att kopparhjulen på hans vagn glänste likt rullande eldklot, han jagade i oro och drack öknens hetta med skälfvande näsborrar, han sof om natten på bergen med hörseln lätt vaken i deras skarpa luft. Han hade vakter från Ghaza och Karien med grinande lejonhufvud på knäskenor och sköldar och långa lansar i handen, och de följde honom, hvart han gick. Han hade kvinnor med glimmande ögon och bernstensgula halsar, men han fann intet lugn hos dem. Då gick han in till David att få hans löfte om makten.
Adonia hade långt vågigt hår, glansigt mörkt och tungt som svärtadt silfver, det föll stort bakom hans skuldror, emedan han höll hufvudet högt lyftadt; hans ansikte skalf som af skälfvande strängar, hans ögon hade den molnströdda himlens skiftande och brännande ljus. De unga älskade honom, de gamla, som sett lifvet, skakade sina hufvud efter bugningen, när han ilat förbi och sågo tankfulla mot jorden.
När han kom fram till Davids bädd, var Abisag i kammaren och tvänne tjänare, men han märkte dem ej; han föll ned och tryckte sin panna mot lejonhuden och slöt med båda armarna tätt om sitt bultande hjärta.
»Hell Israels konung», sade han. »Måtte du lefva länge och se dina fienders barn framför dig lika lågt, som deras fäder krupit! Måtte våren värma ditt blod! Sänk din blick ned till din son, gif honom din välsignelse! Den mäktige guden håller ständigt sin hand på din skuldra.
»Se, vredgas icke, att jag talar därom. När dina senor mist sin styrka, och folket gråter och sliter sitt hår, att deras hjälte är död, hvad skall det svaras dem, hvilket ord af din vilja? Jag darrar inför dig i fruktan, mitt hjärta är gallört mot dem, du hatar, jag lyser och glöder mot dem, du älskar, genljudet af ditt namn vill jag stärka och ropa det högt, att det aldrig dör. Gif mig din välsignelse!»
Den gamle konungen rörde icke sin hand. Han tycktes knappt höra hvad som taltes, ty där skönjdes ej förståelse i hans blick. Den blixtrade till i stolthet vid synen af ett evigt fortsatt välde också efter döden, men mattades strax, den log af list inför sonens ödmjuka ord men blef genast tung och trött af sorg. Så märkte han Adonias hår, och hans ögon vidgades och glimmade stirrande emot det. Hans läppar rördes i sällsamma sväljande rörelser, och hans röst kom hes fram. »Absalom», hviskade han. Det var ej glädje däri, ingen yrsel, han visste, att Absalom var död, och hans tanke trefvade öfver döda sorger. Långsamt drogs hans ansikte samman i gula veck och skrynklor, det var som om en gråt kämpat med långa tyngande års höljen och kväfts under dem; det var medlidande i hans skumma blick.
Men Adonia såg ej upp och talade vidare. »Absaloms lif är förbannadt», sade han. »Han reste sig i olydnad, hans vänner voro dina fiender, men Adonias lust skall vara din lust, hans röst skall tala dina tankar. Hans själ brinner af ditt blod.»
Då stirrade David ut, bort öfver honom.
»I konungsdalen», sade han, »reste han sig en stod af sten — ack inga söner funnos ju efter honom! Den står där ensam och hög, och hökarna speja från den efter rof. Jag ville dit och se Absaloms sten!»
Och hans tankar sjönko tillbaka i döda sorger, han hörde åter budskapet om sonens fall, och under ekars svartgröna kronor såg han hans kropp hänga. Det var mer än gråt i hans blick, det var mer än förtviflan, det var dunkla djup af grym visshet och trött underkastelse. Han såg långt bort, hans öra var stängdt af svunna tiders våg.
Då reste sig Adonia, tung af misströstan, och släppte den lejontass, hvars guld han lekt med — med ens var det allt glömdt.
Abisag var bredvid honom, Abisag var öfver honom, hennes skönhet famnade om hans själ. Hon var snabb och skygg som dufvovingars fladdrande, hennes mildhet svepte emot honom som doft från en blomma, hennes ögons prakt lyste.
De voro svarta med glimmande guld öfver, guld var där öfver hennes kind, guldglans slocknade under hårets tyngd. Hennes blickar veko för hans, men vändes ej bort, drogo sig inåt med hans själ efter sig. Hon bar en purpurviolett dräkt, guldsnören knutna kring midjan med gyllene knoppar, i form lika slutna cederkottar; färgen brann omkring henne med solnedgångars glöd.
Han visste, att hon var Abisag, ehuru han ej sett henne förr, och hans vilja att äga henne flammade upp, med ens i låga. I hans trängtan efter makten kom det en ny eggande önskan, starkare än den förra, genom sin kraft bar den visshet med sig. Mot hans ögon slogo blodsvarta blixtar, och han vacklade, nära att falla. Men han lät intet ana af hvad han tänkte, ty ännu var hon konungens.
Han bugade sig åter öfver lejonhuden vid Davids bädd. »Du bestämmer allt», sade han, »du kan sträcka din hand ut och skapa mig stor, du kan förinta mig under din fot. Du har ej velat tala, och Adonia går och väntar i undergifvenhet. Hans lycka är trygg i dina händer.»
Då såg åldringen rätt in i hans ögon, utan stränghet, med hjälplös sorg såg han in i dem, som om han forskat i framtiden och vetat och beklagat det oundvikligas makt. »Absalom», mumlade han igen, »Absalom!»
Och Adonia gick med ögonlocken fällda och utan att vända sig mot Abisag, men hans blick brann under fransen, och han andades skälfvande kammarens luft för att ana hennes doft däri.
Sedan var hon jämnt framför honom. Där flydde icke en skugga för hans syn, som ej glödde i violett purpur, där lyste ej en solstråle, som ej bar glans från hennes hy. Öfver hans läger brunno och lockade hennes ögon, hans dröm stördes af sökande efter hennes röst.
Hans jakt efter kronan blef ännu hetsigare än förr, ännu mer flammande orolig; hans vänner sade: »Guldet, makten», han själf sade: »Makten och Abisag, guldet och Abisag, solen och Abisag!»
Hon var vinet som väntade efter en solig fest, hon var bäddens hvila och drömmens lycka, hon var allt. Han kved af jämmer att icke kunna tala henne till, hans ord sköto upp som yppiga blomskott, där hölster lyfter bristande hölster och brunno som rökelse, där han hviskade dem för sig själf, hans händer lekte med smycken och guld, han kväfdes af att intet kunna yppa, intet kunna ge.
Men när kronan var hans och allt, hvad kungshuset höll, då skulle Abisag komma inför honom likt ett skyggt gyllenbrunt rå, och i en ström af guld och glimmande skänker skulle hans kärlek regna öfver henne och be vid hennes fot.
När Adonias vänner sågo, att David intet beslöt, och att han slocknade mer och mer, då rådde de Adonia att draga ut och offra vid Rogels brunn på Soheleths sten: »Bjud de öfversta med dig och dina bröder, blott icke Salomo, så göra vi dig till konung!»
De drogo dit på morgonen, då solen sprang upp emot dem från bergen, röd och skälfvande som ett blodigt och lefvande hjärta, de skrattade i ljuset, och harnesken brunno, och dräkterna flammade i prakt mot gryningens långa skuggor. Ab Jathar, prästen, tvådde sig i Rogels brunn och drog sina kjortlar på; han lyste i gult och skärt och sköldens stenar blixtrade. Så drog han uppför kullen och efter böljade skaran. Tvänne tjänare förde vid dess nedtvingade hufvud fram en tjur som fnös mot mullen och stampade i oro.
Då böjde de hans hufvud bakåt, så att halsen spändes, och Ab Jathar grep knifven och skar. I en slungad stråle, som luktade sött och varmt, bröt bloden fram, och en präst fångade upp den i ett bronsfat, där den steg i bubblande purpur till brädden. Som ett torn faller, när grunden gräfs undan, sjönk djuret ned på sina kraftlösa knän, och jorden suckade under dess tyngd. Ab Jathar tog blodet och hällde det i stenens grop, och alla sågo på luftens sakta hvirflande rörelse, hur en ånga drogs uppåt och steg högt, som om den dragits in af kraftiga andedrag. Det var Jehova, som pröfvade Adonias offer och fann det godt, och Adonia spratt till af glädje.
Ab Jathar stack sin blottade arm ned i tjurens uppristade buk och grep magens hinnor med deras gula fett, lade kakor af honung och mjöl därpå och lyftade sin blodiga börda mot himlen. Hans ögon spändes ut med krympande pupiller, hans munvinklar skälfde, pannan skälfde, men den röda armen var orörlig, och han talade med rösten hög och sjungande likt metalltubors sång:
»Adonia, Davids son, Adonia, konungens son bringar offret af markens fetma.»
På stenen hade tjänarna lagt en trafve af kort ved, nu bredde Ab Jathar sitt offer däröfver och tände bålet med en brand. En lång hungrig låga steg genast, gul och rykande, ur det kådiga träet, slickade utefter blodet och pekade rätt upp som ett finger i den tysta luften.
Då spred sig ett sorl af jubel ikring, ty detta bådade godt, och Adonia blickade segerviss bort mot stadens kullar.
Nya offerdjur fördes fram, tjurar som darrade för slaktlukten, gumsar som vände blodsprängda ögonhvitor utåt. Deras strupar rosslade och bubblade vid dödshugget. Deras röda kroppar styckades konstfärdigt, så att blodet blef kvar i huden, och icke en droppe föll på jorden; bålet fräste af det fuktiga köttet, och från dess mörka lågor föll svart, blankt sot. Luften var ljum af blod, salt af blod, kom näsborrarna att vidgas och skälfva. Från den feta stenen sköt offerhögen uppåt lik en jätteblomma af blod och lågor, i röken stod solen blodröd utan strålar. Allas hjärnor grepos som af yrsel, luften vaggade och hvirflade, ögonen glänste af hänförelse, läpparna skrattade i grymhet, och af stundens jubel bars Adonias framtid likt ett baner, som lyftes af vind. Men ännu en gång skalf Adonia af oro, när han bragte sitt sista offer. Det var tvänne dufvor, de andra förstodo ej, hvarför han bragte dem, men det var för Abisag och sig själf, för att hon skulle bli hans.
När fåglarnas halsar vridits af, och de blågrå vingarna brutits, och de kastades in i bålet, fladdrade de af det starka draget och nästan lyftes brinnande, förtärdes, försvunno med ens. Det tycktes Adonia, att Jehova tog dem med nåd, och han kunde knappast bära sin glädje. Nu var hon hans, nu var allting hans.
När bålet brunnit ned, samlades man nedanför kullen, där köttet af offerdjuren redts till. Man åt och drack, och offringens vilda triumf blef bullrande af glädje.
Man nämnde Salomos namn och hånade honom under skratt och skymford, man räknade offrens antal, aldrig hade han bragt så många! Med lismande och vackra ord sökte han vinna sin Gud, med rena kläder och tvagning; hur skulle ej hans snåla läppar ha häpnat, om han bara sett så mycket blod! Som en Herrens ark skred han fram, så försiktigt. En stentafla hade han i bröstet i stället för hjärta. Han skulle vara här, Salomo, och se, om han tordes vara kung för krigare, han, skökan Bath Sebas son, — hon skulle vara här, den hyndan! Vid hennes hår skulle man gripa henne, hon, Adonias fiende, och trycka hennes nos mot de blodiga hudarna, hon, Urias blodiga änka, och hennes målade naglar skulle gräfva i jorden af skam.
Man var rusig af triumf och öfvermätt af föda, man skakade sina vapen mot Edom och Syrien, mot Ammon och Tyrus och svor vid Adonias namn. Joab steg fram och ropade ut honom till konung, och ur öppna munnar ropade alla med. Det blef en hvirfvel af röster, som slungades uppåt och stötte samman och studsade utåt, det blef en pelare af jubel och triumf som bar himlen, och solens smältande och förblindande eld lyste Adonias ära.
Han tog mot hyllningen med blicken lugn. Nu, när han hade det åtrådda visst och nära att gripas, darrade ej längre hans händer af begär. Som eld förenar sig med eld, enades hans väsen med makten, endast tanken på Abisag kom hans strupe att sammansnöras af otålig åtrå och lockade bilder att fladdra för hans syn.
Då steg där ett skri öfver höjderna, likasom till svar på deras, och några gälla toner ur pipor svingade högt upp och dansade i fröjd. Det var kvinnoröster däri, mansröster, tusenden af stämmor, det måste vara hela staden, som från ekande murar sände sin triumf utåt. Hvad kunde det vara? Hade ryktet redan nått dit?
Då sjönk det ett mummel och sorl och steg igen, och närmare kom det med pipornas drillande kvitter, och ur skriet trängde ett ord, lyftes öfver halft och dränktes igen, bröt fram gång på gång, tills det anades af förnimmelsen, och bleknade läppar hviskade »Salomo» och »konung».
Där kommo rykten, förvirrade hviskningar, motsägande rop. Från en klippa tyckte sig några skönja hur fältet i fjärran böljade af viftande kläden och sträckta armar — så kom där ett bud: »Salomo är konung. Till David har hon gått, Bath Seba och påmint honom om ett löfte, vid Gihon är Salomo krönt med olja ur tabernaklet; han har suttit på Davids stol, David har välsignat honom; det skall, I hörden, var folkets glädjerop.»
Då spredos med ens Adonias vänner för vissheten, att intet var att göra, och Adonia fruktade för sitt lif och gick att söka fristad i Herrans tabernakel.
Det låg en tung blå rök därinne, och lampornas sken från ljusastaken trängde icke fram till tapeternas kerubim. Luften var hotfullt oviss, ty man såg ej, hur stort rummet var, och fylld af rökverkets lukt, men från brännofferaltaret därutanför trängde en äcklig dunst af brändt fett.
Därinne stod arken, tryckt under nådastolens vingade gestalter, framför glänste rökofferaltaret, och Adonia grep med händerna om dess horn för att freda sitt lif; det var klibbigt af försoningsblodet och halkade under hans grepp. Han stannade där, medan ett bud bragte Salomo hans underkastelse.
När hans ögon vant sig vid den täta luften, såg han rundt omkring sig allt intill hörnen, väggarna voro mörka af rök, och här och där fanns ett svart blodstänk. Kerubernas sällsamma långa ögon stirrade grymt och kallt förbi honom, på nådastolen var också keruber som blickade kallt in i hvarandras gyllene ansikten; han räddes och väntade sin död, men rökelsens tunga doft stannade hans tankar. Han visste icke, hur länge han stod där stel och kände det blodiga guldet kallt under sin hand, hans ögon fjättrades allt fastare vid änglahufvudenas stirrande klot, och hans fasa trefvade att samla sig till undran, hvad den bar på, deras blick.
Då såg han deras hufvud vända sig nedåt, och röken tätnade under vingarna och genomlystes af ett torrt glödande sken, och i skenet brann ett ljus, ett förblindande, uddigt ljus af hotfull, förfärande skapnad. Adonia trodde sig se Jehova.
Härarnas gud, som bräcker murar och trampar sönder kopparspjut likt rör, öknarnas gud, hvars makt speglar sig i den brännande röda sandens spegling, lagarnas gud.
Och Adonia hörde hans röst.
Den var stark och förfärande, den kom ej ur några läppar, ur något bröst, den var där, var öfver allt, klang hårdt och hånfullt och vredt. Adonia var som en sträng, darrande och dränkt i ljudet.
»Hvem är du att vara konung, hvem är du att bära mitt löfte? Din håg är vek, dina händer famla. Att brinna af fåvitsk lust och trängta och gråta och skakas af lidelsens grepp vid ditt bröst är du till. Att lysa och fladdra i vinden som en purpurdräkt är du till, — behöfver jag purpurdräkter? — att slitas och trampas i mullen som en purpurdräkt är du till!»
Den tystnade i förakt, och Adonia ville sänka sitt hufvud för Jehovas åsyn, men hans nacke var stel, hans ögonlock lydde ej, fjättrad stod han, brännande öppnades hans ögon för fasan. Han visste, att Gud var hans ovän, och att han skulle förintas.
Där kom ett bud från Salomo och ropade utanför tältet och förkunnade konungens nåd och misstro. Barmhärtighet fick Adonia för det, som brutits mot den förre Salomo, hotelse mot hvarje åtbörd, som kunde tydas fientlig mot konungen Salomo.
Men Adonia brydde sig föga därom, blott han fick fly från gudens skräckfulla närhet, han drog sig bort baklänges med händerna stelt framför sig och tankarna stela. När han kom ut, flydde han solen och stängde sig i sin mörkaste kammare, att dölja sin skam och sin sorg.
Snart slocknade David och dog, men Adonia visste det knappt och tillbragte sina dagar och nätter, i domning och grämelse.
Och Abisag af Sunem var fri från sin tjänaresyssla och försvann i hopen af jungfrur och fann dagen tyngre än någonsin och bergen mer fjärran och sörjde den börda, hon mist. Då slog det plötsligt Adonia, att nu kunde Abisag bli hans.
Förut hade han begraft äfven henne under spillrorna af sin ramlade lycka, och hans minne hade blott haft en trög kvidan för hennes namn. Nu glänste hon åter framför honom i all sin skönhet och sitt eggande jubel, hon drog honom med sig fram i solen, hon väfde guldglans i hans rymd igen. Åtrån brände hans själ.
Han sprang spänstigt upp från bädden och andades åter luften med lidelsens korta andedrag; den var sval mot aftonen och bar tung, söt doft af hvita blommor. Han ville ha klädt sig som en brudgum i ljus, guldstickad dräkt, så kom han ihåg, att det först gällde att i ödmjukhet vinna konungens gåfva. Hans ansikte tog smidigt den min, det skulle ha därför, hans tankar letade bedjande och hyllande ord, han njöt att få krypa i stoftet och tigga sig till Abisag.
Så tog han sin nöttaste kjortel på af svartrödt tyg, men under armodet lyste hans glädje och hopp, och hans fötter dansade öfver marken.
Han sökte Bath Seba för att genom hennes förbön vinna sitt mål, och gick emot sin hatade fiende med leende vördnad och smickrande, glittrande blickar.
Hon betraktade honom misstroget. »Kommer du med frid», sade hon.
Adonia böjde sig djupt för den afskydda och svarade: »ja, med frid kommer jag. En bön har jag att göra.»
Och därmed bröt öfver honom all hans sorg, allt hvad han mist, hans grämelse och maktlöshet och hans längtan efter Abisag; hans händer lyfte sig att slita sönder manteln och hufvudets hår, hans ansikte badade i gråt, och hans röst skrek och kved. Han sjönk ned till hennes knän och famlade efter stöd.
»Se», klagade han, »riket var mitt, jag var den äldre, och jag höll det i min hand, allas hjärtan slogo mot mig, jag skulle ha blifvit en stor konung. Jag offrade vid Soheleths sten, och Jehova tog mitt offer, och solen stod stilla öfver röken — så blef din son konung, och allt blef hans, Jehova ville det så.
»Mitt blod blef saknad och smärta, och luften blef bitter; mitt bröst brände, och om natten såg jag mitt lif upplösas. Allt I tagit från mig, min tanke hade intet att hvila vid. Men gif mig Abisag af Sunem till hustru, och jag skäll glömma allt — o, skaka ej på hufvudet, säg ingenting, men hör mig! — Abisag är glömska från allt. Lyckan och skrattet är hon, hon har aftonens glans öfver sin hy, hon har vinden under sina fötter, hon leker som ett rå. Du har aldrig sett henne. Hon böjer sin hals, och skuggan glimmar som guld, hennes ögon äro drömmar. Gif mig Abisag, och jag skall glömma, att riket var mitt, och jag skall välsigna Eder båda. Om jag hade blifvit kung, hur kunde jag då ha blifvit hos Abisag jämt. Hon är gyllenbrun i mörkret, och hennes ögon lysa af sig själfva.
»O Bath Seba, du har sett henne, och du vet, att jag icke kan lefva utan henne!»
Han såg upp och fann i Bath Sebas blick undran och förakt och tvekande ovisshet. Då kysste han hennes fötter och vätte dem med tårar och bad:
»Du, du har älskat!»
Han kunde ej säga mera, ej röra vid hennes blodiga rykte, som han så ofta hånat och förbannat. Nu syntes hon honom blott ha handlat, som man måste handla, ty hon hade ju älskat, och var det icke hennes hand, som skulle gifva Abisag? Han fortsatte:
»Jag önskar intet annat än Abisag. Hvad är det andra för mig? Allt gör mig trött och min längtan gör mig trött; jag löses upp i gråt. Men ett ord af dig lifvar upp mig igen, ett ord blir sång och spel och jubel.»
Bath Seba betraktade honom och såg i sitt inre, och hennes förakt blef afund. Sedan hon öfvervägt, lofvade hon: »Jag vill bedja konungen.» Och hon gick.
Adonia sprang upp med glädjens visshet öfver sig, han kunde ej bli stående, han gick af och an, färdig att stöta mot murarna som en fångad fågel i förväntansfullt jubel.
Men Bath Seba nådde fram till Salomos tron. »Jag har en bön till dig», sade hon. »Låt mig ej komma på skam!» Och Salomo tog mot henne vördnadsfullt och lofvade det.
Då framförde hon Adonias bud. »Gif honom Abisag», slutade hon.
Redan vid Adonias namn flammade konungen till i upphetsning, ty han fruktade för sin medtäflare ännu och hatade honom. Vid Abisags blixtrade hans smala ögon af glädje och hans tankar letade snabbt, medan anletsdragen togo vredens förstelning. När han lyftade sin arm med dräktens tunga, långa veck och talade, bar hans stämma endast förfäran öfver synden och härskarens straffande stränghet.
»Abisag af Sunem», ropade han, »Abisag begär Adonia! Så må Gud fördärfva den som vill kränka sin faders blygd. Detta har Adonia talat till sin egen dom, mot Herrans lag har han syndat.»
Hans smala ögon stodo riktade rätt fram och sjönko i hycklad sorg, ty han ville icke möta någons blick, visste att det var lögn, det han sagt, och att Abisag varit Davids tjänarinna blott. Han slutade i en ton, som hvar och en förstod bära inseglets kalla visshet i sig: »Måtte Herren förinta mig, om han ej talat detta mot sitt lif! Så visst som Herren lefver, i dag skall Adonia dö.»
Då gick Benaja, krigsöfversten ut, han drog svärdet, redan innan han hunnit Adonia, och fingrarna trefvade kring fästet efter ett fast grepp. »Du skall dö», sade han.
Adonia spratt upp ur sin väntan, gick emot honom med löjet ännu icke borta från läppen af det jubel, han väntade på och utan att förstå, hvad Benaja sagt. Då stelnade hans ansikte i förfäran, och han stammade otydligt sin fråga. Där kom intet svar. Benaja stötte honom svärdet i strupen så hårdt, att det drogs med i fallet.
Så dog Adonia som trott sig nära att bli konung och nära Abisag och nära lyckan.
Men Abisag af Sunem fick aldrig ens veta, att hon varit älskad, och hon hörde intet om Adonias död. Hon sörjde, men icke öfver den som dött för hennes skull. Hon visste, att hon aldrig skulle se sina berg igen, och hon drömde allt mera matt, allt mera sällan om dem och om Zuar, där kom som en dimma öfver allt, hvad hon kände och såg. Hon förstod, att hon var dömd att åldras och kallna och blifva som en sten utanför konungagubbens grift.