I en sal i Romancias land är det många ljus och mycket folk; vi se blott en del däraf, ty vi stå under skuggan i en dörröppning bakom tvänne män. — Mellan fönstrens skulpterade poster och takstöden, hvilka tyckas förmå att bära sin börda genom kapitelernas svällande och blommande kraft bara, ligger natten svart i de obeslöjade fönstren. Det är många och vackra färger i dräkterna, men vi ha ej tid att se det, allas blickar äro vända mot en ung man i malvaviolett som synes ämna improvisera.
Nu ser han rätt ut ifrån sig med ögonen så öppna, att hvitan glimmar rundt kring pupillen, skrattar ett skälfvande tyst skratt som tycks ligga nära gråt i sin hänförelse och talar:
Lik vinets purpurglans, så lätt som eld,
I bägarens sköna, speglande rundel hälld,
Lik vinets kraft som verkar rikt och sött
Och väcker med lena händer din fröjd, som är trött,
Från tunga och kalla guldet smeker din gom,
Allt medan om lyftade hufvudet solsken slår,
Och rymden, den gyllene rymden brister i blom
För halfväckt blick under glimmande ögonhår,
— Så tyckes mig kärlek ...
Hans ögon börja se, ila snabbt kring kretsen.
— Nej intet mot kärlek är vin!
Se, bara vid ordet, hur ändras ej snabbt er min!
Se, bara vid ordet, blir ej ert leende mjukt,
I röda, linjestränga läppars par,
Och allt, hvad nyckfullt mörkt och kallt och sjukt
I minnet dröjde, på skälfvande vingar far.
Se, fläktar ej ljudet männens ögon i glans?
Hör, är det Er ej, som i luften en glädje fanns,
En själ, som sjunger, en jublande fågeldrill?
Och för mitt tjusta öga flammar till
Den fest, jag ser, af guld och slipad sten
Och sammets döende färg och blickars sken,
Och sidens vattring, bärnsten, pärlors skatt
Och hvita pannor under hårets natt
Och skuggans arm bakom Er, svart som kol,
Och ringprydd hand på damaskeradt stål
Och anad rikedom af hals och barm ...
Och hvad som så gjort dess skönhet trefaldt varm,
Det var mitt ord, mitt vacklande, trånande ord.
Så finnes det intet, intet att likna på jord
Vid kärlek.
Gissen I nu, hvad den gäller min sång?
Om långa nätters vaka och dagars dröm,
Om längtans djupa kvidan och maktlösa språng,
Om sol som faller i bred och i glimmande ström
På glimmande blickar och läppar, dem yrsel närt ...
— Om allt, hvad af lifvet ett klingande rim är värdt
Af lycka och sorg, af klagan och hopp och tröst,
Jag höjer i vajande rytmer för Er min röst.
Nu sänker han blicken, och halft talande, halft sjungande, än sökande orden under saktad ton, än gifvande sin stämma full klang och fångande raderna i flockar fortsätter han:
Den sköna Claribellas broders land
Låg tätt vid hafvet, mjukt uppå gulhvit sand,
Och lyfte sig käckt intill bergen med vallar och torn,
Så dristigt som morgonklangen ur jägarens horn,
Och hafvet bar buktiga rankor af purpurröd tång
Och glimmande snäckor mot stranden och mumlande sång,
Och fjärran ifrån man såg det på skiftande ström
Som ett sväfvande under af skyar, en solgjuten dröm,
Som lofvade mera än lycka — och, var du där re’n,
Snart blommade blickens gjädje i muntrare sken,
Snart hviskade lågt ett luftdrag af domnande vind,
Att här han den skönsta hyllat och smekt hennes kind,
Snart smög öfver blommande häckar och murarnas krön
Din blick uti spanande oro och väntansfull bön,
Att skymta därbakom, bäddad som fågel i bo,
Den sällhet, du ej än ej funnit, men jämt gaf din tro,
Och snart, som skeppet sluts i lycklig hamn,
Din tanke slöts i Claribellas namn.
De båda männen i dörren ha lyssnat förströdt; nu byta de sakta några ord med hvarandra.
»Det är ju ett riktigt gräddskumsparadis, det där», säger den ena som är klädd i brunt och har en snabbt sökande blick, »hvarje ord smälter i sött, — han kan aldrig må väl af det! Har han månne en gång varit lärkan i denna pastej, Piero Salviati?»
Den andra håller en hvit ros vid stjälken och slår den mot knät, räknande hvart blad, som faller. »Vi få se», svarar han, »tre, fyra ...» Och improvisatören, som hämtat andan, fortsätter:
Till detta land bar Biondellos gång.
— Så brukar lyckan skänka då och då
Sin bästa gunst åt den som under sång
Ej hennes råd det minsta aktat på,
Men knutit all sin vishet med vårdslös hand
I lutans röda, fladdrande sidenband,
För hvarje fläkt att gunga, för hvart glas vin
Åt sidan slängd. Han kom med en sorglös min
Och dammig rock, och älskat han gjort så tidt,
Som rosenskördar bleknat från rödt till hvitt,
Så såg han Claribella —
Den som känt,
När gosseålderns stumhet länge tvungit
Hans röst med hvarje glöd som sakta brännt, —
Har känt den vakna och i jubel sjungit,
Har lyfts af klarnad ton och från dess höjd
Sett lifvet djupt af kraft och rikt af fröjd —
Den anar, hvad hans stora lycka var,
Men anar bara — —
Den bruna herrn säger lågmäldt till den andra:
»Han har varit lärkan i pastejen. Jag kan märka det på hans deklamation. Den glöd i känslan, hvarmed han suger på Biondellos namn och figur, ägnar en äkta poet — och dennes verser skramla ju bra nog ibland — endast åt sitt eget jag, när det har en kärlekstriumf att skryta af.»
Herrn med rosen ser eftertänksamt upp. »Ni tror det, Ser Luca?» säger han. »Hvarifrån kommer han senast?»
»Söderifrån, Neapel, vill jag minnas.»
»Hm» — han blickar begrundande nedåt, nickar i takt till rytmen, men hör förströdt endast rimmen — »hm, det första sammanträffandet, hör jag, filosofi också, en smula Plato ur andra hand, vänstra hand — ur det där erfar man ingenting, det är blå luft som är sig lik öfverallt. Han ger ju icke ett drag af hennes porträtt, bara själen. — Men han byter om metod. Där sjunger han sin första sång för henne, mera ryggrad i den, hoppas jag! Låt oss höra efter, om den säger något!»
I blåaste hafvet hon föddes
En morgon i plaskande brus,
När flammiga skyar förströddes
I bleknande purpurljus.
Af vindarnas smekning fraggad,
En hvirfvel sjönk och försvann,
Och, högt utaf vågor vaggad,
En glänsande bubbla brann.
Den bar skiftning af kommande öden,
Den bar glitter af kommande år,
Den var svart utaf mörker, som döden,
Den var röd af de rödaste sår,
Den bar tjus utaf ögon som glimma
Och af lyckliga läppar som le,
Den bar sol från berusningens timma,
Den bar natt ifrån tusendens ve,
Den var lätt utaf längtan och trånad.
Den var tung af den svartaste mull,
Den var väfd utaf fladdrande spånad
Ifrån parcernas sländor af gull.
Och den brast, liksom drömmen från natten
Brustit samman i morgonens brus,
Uti glimmande stänk utaf vatten,
Uti gnistrande skurar af ljus,
Och den sjönk med hvar skugga, den hyste,
Släcktes ut med hvar oro, den bar,
Och i regnbågeskimmer som lyste
Afrodite stod lysande kvar.
Och hon log emot världar att glädja,
Och hon log emot sorger och harm;
Utaf droppar en skälfvande kedja
Slöt i glans hennes skuldror och barm.
Hon såg fram genom soliga tankar,
Hon såg ut öfver domnande hot,
På tritonernas skummiga mankar
Stod hon trygg med sin rosiga fot.
Och hon böjde sig lätt, och hon räckte
Sina smekande armar mot land,
Där på dansande blått det sig sträckte,
Som af silfver ett glimmande band,
Och till lur slöt hon händerna samman
Ikring stämmans förtrollande klang,
Och ur hafvets och vindarnas gamman
Hennes maning i locktoner sprang.
Där kom svar i ett jublande eko,
I en springflod af toner, den födt.
Det var djupt utaf smärtor, som veko,
Af den klaraste fröjd var det sprödt,
Det bar brus utaf blod, som förvillar
Under lidelsen tanke och syn,
Det bar dallring af lärkornas drillar
Från den luftigast glidande skyn.
Och mot stammande röster af lycka
Och mot bäfvande, maktlösa ord
Bars hon fram för att lysa och smycka
Med sin pärlhvita skönhet vår jord,
Bars hon fram för att le och att smeka,
Hvad en ton blott med bojor belagt,
Afrodite, den segrande veka,
Den betagande kärlekens makt.
Piero Salviati håller upp sin rosenstjälk som nu mist alla blad, slår ännu takten med den, men ser på den och släpper den så.
»Inte heller detta upplyste mycket», säger han, »ty inte kan det väl vara Venus själf, han haft i knät! Men om alla, som trott sig om det, varit hennes älskare, skulle hon ha haft ännu flera, än Homeros talar om.»
Den andra hör ej på honom, drar honom vid armen mot sig att se framåt.
»Men det tar sig vackert ut, detta», säger han, »förträffligt! Hans hufvud får pärlglans i ljusskenet, han bär det också väl — och den strimman öfver pannan!
»Egentligen är det bakgrunden som gör allt. Så sällsamt rik den gråa luften därute blir mot belysningen, så djup och blåmörk, violettsvart, stor af hela grufvor af mörker, men med något väntande i sig, glimmande i sig.
»Han kunde aldrig ha ställt sig bättre än framför fönstret där. Det ger relief och höjer hvar färg till dubbel styrka, på samma gång det vill förtära allt — något att taga vara på för mig, när jag målar prins Ercole! En vacker gosse, den där! Skulle intet fint och vackert fruntimmer ha kommit underfund med det? Åh, det är sant, det är ju det, han sjunger om, — så låt oss höra på då, fast jag föredrager att se bara, isynnerhet under dessa improviseringar.»
Piero Salviati vänder sig ifrån salen.
»Nej, nej, Ser Luca», säger han, »inte se för ihållande! Det är i en glimt, Ni skall se, om Ni skall tränga in i det; rörelsen är allt, för ögat, som för tanken. Och låt oss icke höra länge heller! Vi äro ju icke unga längre. Ingen kan begära af oss att vara med på hela den vackra känslomaskeraden. Vi ha druckit så många glas vin på kärlek och bötat för våra rus så många gånger, att vi inte tåla mer i den vägen.
»Låt oss gå här af och an, äfven det här är ju en vacker sal och förlorar intet på halfmörkret. Ser Ni pilastrarna där? Egyptisk marmor, svart och hård som döden själf, och präktigt handterad! En glans ur själfva svärtan. Låt oss gå här och då och då se en skymt af dem därute — vacker samling! — och höra då och då. Så gissa vi lika godt till fabeln, om jag icke redan vet den.
»Låt oss diskutera något, Afrodite till exempel, som de nu vilja göra till en fru gudsmoder af ömhet och höghet, de ömma poeterna! Hon var ändå en blind och larmande drifts gud, en skrattande och grym gud, alltför häftig i sin lystnad för att kunna vara så hvit och mild, som de säga ...»
Ser Luca stannar tvärt.
»Nej, icke allmänheter», säger han, »icke djupsinnigheter, Ni vet, att det pratar man bara för att glädjas åt sin egen röst, men så griper man intet. Här är också för tomt eko för skratt, och de väggarna där spegla icke! Det som intresserar mig är han där, eller kanske den bakgrund, han ställt sig så skickligt mot. Har Ni nu gissat, hvem hon är, om vi äro öfverens om, hvem Biondello är?»
»Måhända, och en rätt egen omständighet är det med henne, men därom i sinom tid! Kanske sjunger han därute om den. — Jag hade nyheter från Neapel i dag. Ni har väl hört talas om don Ippolito, Carafa, hertigen af Capua, en mycket smal och sträng herre af spansk familj, naturligtvis påfvens. Han har en syster, donna Elena, som Ni nog också hört, blond och mycket munter, icke torr alls, har varit gift med prins Scipio, hvilken är mest beryktad af alla tre. Men icke heller detta gjorde henne mindre munter och vacker. När han dog, kunde ingen märka skillnaden, hon hade varit lika glad och skön förut. Hennes porträtt! Blond, som jag sade — men därute ger han just nu ett porträtt, låt oss se, om det stämmer!»
Sångaren sjunger nu och ackompagnerar sig på en luta, som förut låg på bänken bredvid honom.
I sol mot silkesgul gardin
I morgonvind hon står.
Hon badat uti gyllne vin
Sitt gyllenblonda hår,
En flod om hvita armar fälld, —
Hon lyfter den med skratt,
Att den må dricka solens eld
Och solens glans ta fatt.
Det gnistrar som ett nät af ljus —
Jag kan ej skönja mer.
Det snärjer in mig som ett rus —
O, månn hon ser, hon ser,
Mot haf och jord och linjer blå
Och morgondrömmars dans
Min kärlek uti glitter stå
Och blind af hennes glans?
Piero Salviati upprepar sakta rimmet och lutar sig förströdt fram.
»Den bakgrunden», säger han, »hur underligt djup! Hvad är det af? Alla ljusen här, alla färgerna, liksom ett eko af färg, ett doft eko — högst eget!»
Ser Luca hör ovilligt på. »Men hvad är det Ni gömmer? Säg det strax och stör icke min vackra tafla!»
»Det må komma i sinom tid, Ni skall icke fara sämre, än de därute. Nåväl, där hade Ni porträttet! Blond, som Ni hörde förut, och munter, äfven då hon icke sysslade med toiletten. Kom nu med ett par hvarf, han är knappt i förstugan af sin dams gunst ännu, det är långt till det intressanta.
»Åh, mycket munter och bekymmerslös! En själ af vattenstänk och sol, evig växling i evigt samma, skratt och klingande plask. Nå, blod också, men icke mycket stolt. Det sägs, att hon älskade en kringströfvande improvisatör.
»Det är ju sällsamt! Ha poeter verkligen all den tur, de skryta med, tror Ni? Det vore icke bara blindhet hos kärleken, det vore perversitet. Det vore att söka fromhet hos präster och glädje hos komedianter; de ha ju till yrke att sjunga om kärlek, poeterna, alltså ha de väl först och främst skrämt den på dörren. De enda äkta kärlekssånger, äro väl de, som aldrig blifvit sjungna, af brist på tid och lust.»
»Piero Salviati, antingen är Ni en pedant, eller också vet Ni inte den historia, Ni börjat på. Hvarför alla dessa diskurser?»
»Kanhända, emedan jag är en smula pedant, kanhända också, emedan jag vill vara jämnsides med honom därute, ha ett öra mot honom, — och Ni vill väl inte, att jag skall begagna så många ord som han? Nå, hon lär ha gett sin sångare allt, hvad hon hade att ge, och en vacker skatt var det. Bara händerna värda fem sonetter hvar! Nu kan Ni höra själf, hur han tog mot den!»
Sångaren därute sjunger igen:
Jag vandrat i världen vida
Mot skiftande, leende dag,
Och lutan skälft vid min sida
I takt efter hjärtats slag.
Om kärlek ofta jag sjungit,
Mitt jubel visorna bar,
Om kärlek ha rimmena klungit —
Jag visste ej, hvad det var.
Jag vandrat i världen vida
Med sol öfver leende min.
Mitt blod uti vågor strida
Har jäst och berusat som vin.
Och intet kände jag trycka,
Och intet att önska kvar.
Jag trodde mig rik utaf lycka, —
Jag visste ej, hvad det var.
Nu är jag lik själar som famla
I blindhet mot paradis
Och känna bakom sig det gamla
Försvinna i mattadt dis,
I bäfvande glädje dricka
Hvar sällhet med ovant sinn
Och drömmande, undrande blicka
I lysande rymder in.
Ser Luca vänder sig snabbt mot sin kamrat.
»Men hvarför ser Ni så strängt på den stackars sångaren», säger han. »Han låter ärlig nog. Han har älskat.»
Piero Salviati nickar. »Kanhända», svarar han. »Han säger så, och han förefaller ärlig nog. Men det roar mig icke att höra honom. Låt oss gå här igen!
»Historien alltså!
»De trodde förstås, de två, att ingen människa skulle se, att de sågo på hvarandra, eller veta någonting, annat än kammarfrun som var lika oåtkomlig för guld, eller dåligt lynne, eller pratsjuka, som alla kammarfruar från evig tid. Man tror alltid så. En frisk människa tror icke, att döden finns för alla, han är med på det i ord, men han tror det icke.
»Don Ippolito, han tror gärna hvad som helst, men det hade han någon svårighet att tro. Ni förstår, den spanska glödande torra stoltheten, — en salamander, den tror inte på vatten.
»När han fick veta det, stötte han icke genast en dolk i sin man. Han är het som svaveleld — den ger inte stor låga — och mycket metodisk. Han lät inte ens fängsla honom, väntade på, Gud vet hvad, månskiftet, eller Petrus martyrens dag, ville se med egna ögon. Ännu hade de tid, möttes så tryggt, som någonsin, anade ingenting. — Hör här!»
De äro framme vid dörren igen och sångaren sjunger:
Hur måste det brinna af rosor, hvart snår,
Fast mörker för blicken dem släckt!
Hur måste det glänsa, ditt doftande hår,
Fast nattens dok det täckt!
Af sånger skälfver högt mitt sinn,
Sånger af tystnad tvungna,
De vackraste sånger, drottningen min,
— Om skrattet ditt, om famnen din, —
Som aldrig skola bli sjungna.
Så ligger i mörker den vackraste jord
För intet öga att se,
Så finner den högsta lycka ej ord,
Ej skyggaste ord att ge ...
Piero Salviati drager sin vän bort och hviskar sakta:
»Så finner den högsta fara ej ord, ej skyggaste ord att ge!» — »Men jag förstår mig ej på honom», fortsätter han, »han tycks njuta af hela olyckan, eller vet han ingenting? Det har knappt fallit mig in förr, men det måste ju vara så. Han stode väl annars icke här och sjöng, — ett hundradetal mil längre bort, det kunde så vara!
»Till historien igen, den är snart slut, liksom sången därute förmodar jag.
»Don Ippolito ville icke bara döda honom, det kunde han ju gjort på misstanke, men henne också. Då måste där vara bevis, handlingar för familjerådet efteråt, det kunde annars blifvit obehagligt. Så lät han försiktigt snärja en snara om dem, — tycks icke ha räckt till ändå, efter han står därute, — nå han är väl dödlig än! Alltnog det sista mötet, de hade, där var don Ippolito icke långt borta. Hör på här! Äfven vår sångare tycks ha en aning ditåt!»
Medan de stanna, tränger sången in.
Du skall ligga som smekning lätt mot min arm,
Det skall klinga som kvitter ditt skratt,
Du skall vara som lyckan själf, så varm!
— Men jag hade en dröm i natt! —
Åh dröm, åh dröm! Och hvar finns den du?
Är den verklig än som vår kyss?
Och hvad var det, du drömde? — Jag minns ej nu,
Men jag kände en rysning nyss. —
Den skall jagas och fly och dö bort af smek.
Hör! Natten är ljuf som en sång.
In, in i dess mörker! — Men sanden skrek
Nu — där — under fötters gång! —
Det var fruktens fall från en bugnande gren,
Och nu kväfver jag rädslan din,
När din hörsel jag kväfver. — Se, hårdt liksom sten,
Något svart som har smugit hit in.
Se, fly, o fly! Se, de trefva på spår!
De veta ej, veta ej än! —
Ja fly och blott smeka som tystast ditt hår
Till ett jäktande minne, där tvungen jag går, —
Men jag kommer igen, igen!
Ser Luca tar dröjande ett steg tillbaka och vänder sig mot kamraten.
»Igen, igen», säger han, »kunde Ni se, hur han sträckte fram händerna just vid de orden, som om hon redan var där inom synhåll? Nå, er historia, hur var den? Är hon instängd någonstans, där trädgården är säkrare, är det utsikt, att han får se henne igen?»
Piero Salviati betraktar honom nästan förtrytsamt.
»Har Ni aldrig hört talas om don Ippolito? Död är hon förstås!»
»Död, åh, han vet det inte! Nu förstår jag er ovilja, men var säker på det, han vet ingenting! Hvilken tok också att stå och sjunga om detta!»
»Vanvettigt! Men han vet ingenting. Kanhända har han heller ingenting annat att sjunga om, och man har bedt honom enträget. Jag börjar på att tycka om honom nu. Som han står där mot fönstrets natt, är han ju sublim! Så skall sången om lyckan låta! Så skall illusionen ställa sig. Det är en naivitetens ironi i det där som är sällsynt rik!»
»Och hur dog hon?»
»Hur hon dog? Ni har väl hört talas om garote? Icke? Det är en sed, de följa därnere, ha lärt den af arragoneserna. Det sägs, att man blir mer och mer förtjust i den, ju mer man vänjer sig vid den. Den är nätt, snygg, riktigt elegant och verkar snabbt — just en sak för don Ippolito!
»Han kom in till henne en kväll, strax som hon kommit från bikt och mässa och icke hade mera synd kvar, än som kunde hänga vid kjolfransen — han ville icke hennes själ något ondt, don Ippolito, har ingenting emot att bli i tillfälle att begagna sin broderliga myndighet däruppe också; alltså måste hon frälsas. Han hade det mjukaste silkessnöre hopveckladt i ena handen, så fint och lätt, att han kunde dölja det genom att sluta fingrarna bara, men starkt — i den andra handen hade han en kort käpp. Jämn och slät, af vackert olivträ, men litet grof, så att han skämdes att se den mellan sina fingrar, — men den måste vara så för att hålla, förstår Ni.
»Han talar om för henne, att hon måste dö, efter som hans ära — några ord, ungefär hvad som behöfdes — låter henne skymta snöret, så att hon förstår, men gömmer käppen halft i ärmen, ty, som sagdt, han skämdes litet för den.
»Ni bör kanske veta, att min sagesman hört det af en som var där inne i rummet, däraf alla detaljer. Don Ippolito ville ha vittnen, hade också en tjänare med sig för det fall, att hon skulle behöfva hållas.
»Det blef emellertid icke af nöden, ty hon lär ha varit en högsint dam, utrustad med alla fullkomligheter — bland annat den vackraste hals — jag vet icke, om han därinne nämnde det i sina rimmerier. Sedan hon begärt och fått ett litet handkläde (till och med det hade han tänkt på att taga med sig! Sannerligen en ärans man!) — och höljt öfver sitt ansikte med det, knöt don Ippolito snöret om halsen på henne, det var ljust och märktes knappt. Bara litet rodnad af att det var trångt. Hvad hon kan ha tänkt där bakom duken, och om hon grät eller inte, det vet man föga, men jag har låtit mig berättas ... Men låt oss höra ett sista tag! Det tycks vara slutsången. Man gör ett sakta buller, som tyder på det!»
Och han därute sjunger:
Och när som vi mötas igen vi två, —
Snart skall det bli, rätt snart —
Vidaste rymden skall sjunga då,
Solen skall klinga klart,
Vinden skall stanna och hviska och le
Och smeksamt intill oss sig trycka.
Dagern skall glittrande guldstoft ge
Våra svindlande hufvud att smycka,
Och vi skola ej höra, vi skola ej se,
Vi skola stå blinda af lycka.
»Nog nu, Piero Salviati», säger den ena af de båda herrarna, »tillbaks nu och sluta Er historia, edra kontrastverkningar bli smärtsamma nästan.»
»Måhända! Nå — jag har låtit mig berättas, att icke ett ljud hördes, och att ingen fuktighet syntes på duken, och förmodar, att hela hennes kraft gick åt till att brottas med hjärtat, och att hon var blek. Emellertid går sådant där rätt fort. Don Ippolito står redan på sin plats bakom henne, sticker in käppen under snöret och vrider några hvarf. Hon lär knappt ha sprattlat, sjunkit först, när lifvet var borta, och viljan borta. Så gick det till, och må vår stackars sångare därute, som nu knäpper sitt sista ackompagnemang, bära berättelsen om det med samma kraft, som hon bar gärningen.
»Men så applådera då, var icke oartig, Ser Luca, han har gjort sitt bästa och bör vara trött. Man är förtjust ikring honom — inte underligt, ty det varade väl länge!»
Ser Luca slutar att applådera och säger eftertänksamt:
»Sällsamt ändå det hela! Där står han, som hennes röda hjärta sprang upp emot, bara hon hörde hans steg, där står han och ler och tror sig se hennes hufvuds tillbedda pose öfver de där båda damernas redan nästan förälskade ögon, där skryter han och drömmer och trånar, och under tiden ligger hon — olyckliga, lyckliga Biondello, som ingenting vet!»
»Och under tiden spåra don Ippolitos hundar, kanhända ha de redan lystrat till för hans röst!»
»Ni tror då, att han icke är för stolt för detta, att han vill låtsas om, att den mannen där har något att skaffa med hans ära?»
»Han är stolt och styf som en stilett, don Ippolito. En sådan är gjord att döda hvad som helst — den smutsas icke af blod. Säkert rider det nu någonstans på de mörka vägarna ett par handfasta karlar som sjunga liderliga visor, när de äro muntra, svära när de äro törstiga, slåss, när de äro rusiga, spela när de vädra guld, lyssna med spetsade öron efter namnet Biondello och gripa åt bältet, bara de se sidenrosetten på en luta, antingen de äro fulla eller nyktra. Och samma måne som han koketterar för med fuktiga blickar och en färdig ritornell på läppen, stirrar bakom en mörk trädtopp med tvänne kalla, lysande ögon ned på de två där.»
»Vid sankta Luna, de kunna redan vara här! Jag kom litet efter Er andra, och det tycktes mig, att jag såg ett mörkt hufvud dyka ned vid portvaktstugans buske — det kan vara mördarna som spårat honom hit?»
»Det kan det, eller det kan vara en tjuf, som smyger efter att vrida nacken af Ser Andreas fetaste påfågel ...»
»Men borde han icke varnas?»
»Då skulle jag berätta honom samma historia, som Er nyss. Vore det en tjänst? Och hvarför? Skall han fly undan ekot af sina rim med blek förfäran i synen, flacka om, tills han har glömt henne, och andras kyssar ha gjort honom yr, dikta om sina sonetter med andra namn som kanske inte passa in bland versfötterna, göra om hela rader och fördärfva allt? Är det värdt så mycket? Det tycks mig bättre och riktigare, om nu ödet så vill, att han får sig ett stål i hjärtat, medan hon ännu är där varm. Att låta hennes minne få kallna, det vore dubbel död, det skulle kyla stenen i det hvalf, där hon ligger, göra dunklet gråare — hvem vet, hvad en död känner? Det andra, om det blir så, det vore som ett offer till henne, blixt öfver hennes sömn, eld öfver hjärtat, rosor öfver hennes kalla mun. Det är svårt att tänka sig ett rikt lif med ens som intet. Kanhända dröjer det någonstans, liksom en ton efter sång väl dallrar långt efter, sedan vi förnummit dess sista ljud — någonstans en hvit kontur, ett töcken, en frysande blekhet — har Ni aldrig haft anledning att drömma så? Skulle man nu icke kunna tänka sig, att ur en döende sångares hjärna flyger hans soliga, bräckliga fantasi, hans minne och hopp mot denna skuggbild, smälter samman med den, flammar upp den, varm af lif, bringar den att en sista gång skälfva af den spröda musik som kallas kärlekslycka?
»Men hvad är det för buller där ute, bryta de opp?»
»Bara ett bud till någon, till vår sångare. Han står alldeles berusad af glädje, han tar afsked. — Det är försåtet kanske, försåtet!»
»Det få vi strax veta. Spela nu icke försyn! Ni skulle bara fuska bort en lyckad dikt!»
»Må vara, men kom ut ur mörkret, här ryser man. Ni har jäktat upp fantasien med ert prat och ert skuggspel.»
De gå in till de andra, sångaren har redan försvunnit, de ställa sig vid fönstret, tala och deltaga i berömmet öfver honom, men lyssna hela tiden och speja då och då utåt. Då hörs där ett skrik, det blir larm utanför.
Piero Salviati lutar sig till Ser Luca. »Såg Ni», säger han.
»Jag såg allt. Han kom vaggande och gnolande, tror jag. Vid portvaktarstugan sträckte mörkret sig pilsnabbt ut, det var som armar, polyper, det nådde honom fort som en blixt, det var icke hans, skriket; han fick icke tid.»
»Lycklige Biondello, ingenting fick han veta. Tycks det ej också Er, att af hela denna historia om lyckan var slutet det minst olyckliga och hemska?»