Detta är historien om, hur Raymund Lullius blef den man, hvars rykte spriddes med förstelnande storhet öfver den kristna världen, den man, till hvilken resande foro långt ifrån, för att begära råd af honom att bota såren på sina själar, — och de stodo där häpna under hans ögons dödslika lugn, halft bäfvande för hans tankelifs skymtande gåta, halft medlidsamma, föraktligt medlidsamma öfver hans frivilliga armod. Det är historien, sådan som den målade sig för honom i nätternas vakna syner under de första åren af hans eremitlif, sådan den brann i lidandets ännu ej slocknade bål med färg af rosor som fattas af lågor, med doft af rökelse och svart mull, med ljud af gråt och flämtande, djupa ord — och allt med himlens stålblå kyla och stjärnglimtande vidder bakom. Det är också historien om en kvinna. —
Carneola hette hon, blicken ur hennes ögon hade något af svarta fjärilar fladdrande öfver brokig glädje; hennes läppar slöto sig aldrig helt, när hon tystnat, de skälfde som öfver ett tillbakahållet ord, ett ord som skulle ha vändt skrattet i gråt; sina händer knäppte hon gärna samman i hvila, och de lyste smala och blåhvita mot skötets purpursammet.
Hon bar en dräkt med underklädningen slutande tätt till den vackert framåtböjda halsen, fastän de icke längre brukades så, öfverstycket lämnade sidorna fria med midjans och höfternas härliga linjer och hölls samman öfver bröstet af ett spänne med en röd sten i, spelande i ljuset som en droppe af den heliga kalkens blod. Öfver pannan hade hon en svart duk med guldrand, glänsande fram, där hårfästet hvälfde sin båge, och smygande undan i vecken intill kinden.
Och omkring henne lyste och log det lilla konungariket Majorkas muntraste glädje, stirrande i sysslolöshet mot blå luft mellan trädens löfmassor, hvilka ännu liksom buro formen af skaparehandens bjudande åtbörd, dåsande i ro inom höga trädgårdsmurar, så hvita och varma af sol, att vinden, som kretsade för nära intill dem, hvirflades upp och spriddes som rök öfver krönens blommande refvor. Bakom sträckte slottets runda torn sina vaksamma hufvud framåt med de spetsiga mössorna på och blickade ut öfver hafvets ljusa blåa siden — annars var det en vinklig massa af sirade portar och taklister som togo färg af gammalt guld i middagsdagern, ett palats sådant ett jättebarn skulle ha byggt af snäckor och glittrande flisor under lek vid stranden.
Och man lekte därinne. Citterspelet drog som en ring af bristande bubblor kring hufvud som lutades samman till löjen och hviskningar; jonglörernas förgyllda klot tycktes vara de rätta mätarna för tiden, där de kastades upp och föllo ned och bollades upp igen af snabba händer. När vinden ibland tog styrka och växte och tryckte sin blåsande mun intill murarna, var det bara i skämtande hot, liksom att varna: dröjen kvar därinne, I barn, värmen er i hvarandras blickar, trycken hvarandras händer, stannen alltid kvar!
Det fanns ingen fiende att föra krig med på öarna, just intet villebråd att jaga heller. Men man skulle ha falkar som andra, och man lärde dem därför att snappa upp fladdermöss som skrämdes ur gömslena och sköto fram, blinda af ljus, i vändningar, så spetsiga som piskslag, eller man släppte ut dufvor och roade sig med att se deras skära fötter tryckta intill kroppen, deras mjuka vingar smekande luften och deras blåa skuggor på marken, när de sökte skydd intill fågelhusen. Eller man lät sig snärjas i kärlek, väfvas in i flyende eller fångade drömmar, i växlande små sorger och triumfer, liksom man fann nöje i sångernas konstfullt flätade rim, med här och där en klang af vacker smärta.
Så blef Raymon förälskad i Carneola en afton, då han var led på sin senaste härskarinnas gång; en smula för bråd och för tung var den, och aldrig bar hennes gestalt denna linjernas hvila som kan samla hela landskapets förväntansfulla lycka i en bild, mejsla den mot himlens guldrand under dräktens på måfå fallande veck.
Men Carneola stod så, lutad mot en trappas baluster; där Raymon satt, ett stycke från hennes fot, såg han kinden med dess bernstensfärgade skuggor och hufvuddukens vackra fall stå skarpt tecknade mot den rand af aftonrodnadens orange, som dör i isgrönt, och han kunde icke förstå, huru han någonsin velat se efter något annat än detta mörka dok, där guldstickningen lyste matt som bården på en sammetsfjäril.
Svarta fjärilar, nu förstod han uttrycket i hennes blick. — Längtan? — Den var för djup för längtan. — Sorg? — Aldrig hade hon klagat. Månne det icke var ensamhetskänsla blott och medvetande, att i denna hop af svagvingade väsen fanns ingen som kunde hålla jämn flykt med hennes själ ut öfver lidelsens purpurhaf? Men det kunde Raymon, bara för en stund hade han lekt med de lekande, ung och nyss sluppen från böckerna hade det roat honom att dansa och känna banden fladdra om sig. Men det var annat stoff i honom, och nu tryckte han sin hand knuten mot den varma jorden och lofvade sig, att med den kvinnan skulle han skåda lyckans vidaste horisont.
Hon var ung, men flera år hade hennes make varit död, man kunde icke fatta hvarför hon ännu bar änkedoket, ty hon kunde ej ha älskat honom så djupt. Man kunde ej heller förklara hennes ögons slutenhet, ty där skrattet var muntrast, där allt var lifligast, dit drogs hon med, och där vinkade hennes hand och klang hennes röst, men med en spröd sjunkande slutton, som om hennes inre öra lyssnat efter dess eko. »Hon söker kväfva sitt samvete med sidenband», sade några, — men hvad skulle då ha bringat hennes samvete i kamp? I biktstolen följde prästens välsignelse så snabbt på frasandet af hennes klädning, när hon böjde knä, som myrtengrenen reser sig efter vindens stöt, och aldrig hade någon sett en ond rodnad på hennes kind eller afund darrande kring hennes mun.
Men Raymon trodde sig hafva löst gåtan. Kärleken var det, hon lyssnade efter, den stora kärleken, tvänne väsens stigande färd genom allt ljusare, lättare luft, — omöjligt att säga hvilkens vingar det var som buro den stunden eller den — tvänne röda munnars dryck sida vid sida ur glädjens rymliga skål. Och han bjöd henne sin tro och sin kraft, det var icke ohinnligt fjärran, det hon sökte — tätt invid henne var det, med kinden intill hennes svarta dok.
»Kärleken är undret», sade han, »tro blott, och det är där i oförklarlig storhet, böjdt öfver din hjässa. Tro blott, och din fot skall sväfva ännu lättare än nu, vingarna finnas redan, hopfällda i din lilla, spetsiga sko. Tro blott, och allt det, du vill finna hos en man, det blommar hos mig, redan hör jag palmernas susning öfver oss!»
Hon lyfte sina knäppta händer litet, så att fingrarne snuddade vid bröstets spänne och skakade sakta sitt hufvud. — »Men döden finns!»
»Och är det så säkert? För oss, som vi äro nu? Nej, den finns icke. Vi veta icke af den. Om vi älska, kan den icke finnas, ty då känna vi, att döden och smärtan, de ligga djupt under våra fötter, så långt bort som en brusten dröm, inom tidens ring, i den värld, som icke är verklighetens.»
Då glänste det till i Carneolas ögon, och spännets röda sten kastade glitter öfver hennes hand, det var som hennes inre fyllts af mysteriets klarhet, liksom mörker skälfvande fylls af en blixt. Men så var det borta, och hennes fingrar slöto sig spändt och smärtfullt, som en förtviflad sluter dem.
»Nu trodde jag på undret», hviskade hon, »men min blick drogs mot såren och icke mot glorian, och jag kan blott förnimma, att de äro verkliga.»
Och Raymon tordes icke rycka till sig hennes hand, fastän han kände i smärtblandadt jubel, att hon var hans, att hon trodde på honom, om icke på kärleken, eller att just den kom henne att lida djupare. Han kunde icke sörja däröfver, men han letade hennes tankar, letade dem otåligt men viss om seger, och hvar morgon somnade han först, då solljuset brann öfver hans hufvudgärd, somnade lycklig, med den stora händelserika dagen framför sig.
En natt var det fest i slottet, och man dansade fackeldansen.
Musiken stod i mörkret, och det var, som om tonerna fått kropp och fladdrade in mot de svängda lågornas skimmer. Fiolernas bristande fröjd och hornlåtarnas vida vingslag och flöjternas eggande vemod och trummans barska maning, det var, som om de alla hade ilat med i de dansandes slingrande led, som om de hade ropat: »fly, fly, se, när som helst stryper draget lågan, denna värld är tidens och växlingens, smärtans och längtans, men vi lyfta förhänget till en annan, till kärlekens, fly med oss, fly!» Nyss hade där varit så mycket ljus, som hundra vaxljus kunde bära på sina spetsar, nu var där blott flämtande sken af rödt öfver röda kinder, växande skuggor öfver vidgade ögon. Raymons och Carneolas händer slöto sig fast samman vid hvart möte, och löste, nästan fruktande, sitt tag, och deras hjärtan voro lyckligare än någonsin, ty de kände, att denna lek talade visdom, jagade bort alla hindrande tankar och slöt dem tillhopa som skrämda barn, att möta ljuset med vakna, leende ögon sedan.
Innan musiken ännu domnat i hvila, och medan ljusen började föras in, hviskade Carneola till svar på Raymons fråga; — »Ja, tag mig! Aldrig skiljas! Låt oss fly härifrån!» — I den klarnande belysningen såg han hennes blick glänsa af lycka, hennes mun darra af förväntan, det var som om hon lyfts af jubel, men förtviflan ännu hängt tung vid foten.
Han lämnade henne och irrade ikring i gångar och gemak med blodet dansande i takt till den åter klingande musiken, med en rymd af flammande ljus inom sig — så förnam hans skärpta hörsel hennes steg på trappan, och han hann upp henne, när hon nått sin kammare. En bönstol var där med en helgonbild och lampljus öfver kjortelns röda veck, annars intet annat ljus än månens köld i fönstrets färgade glas. Han lade sin panna i Carneolas knä och gaf ord åt sina jublande tankar: — undret, undret! — han tryckte hennes händer mot sina ögon och sträckte upp sina armar, så att de slöto in hennes smärta gestalt. — »Nu är all din tvekan skymd, utestängd!»
Carneola lutade sin mun tätt till hans hår, — »Ja, och om också döden vore oss nära ... Är du viss på ditt under?»
Raymon lyfte upp sin blick och ryste öfver hennes spörjande ton, men hennes kärlek strömmade ner öfver honom med berusande makt.
»Ja», sade han fast, »kärleken är allt, det andra är villa. Kärleken är lyckan, samma arm famnar båda. Det andra är utanför, det kommer aldrig in.»
Carneola tryckte på hans panna en kyss, hvars värme brände som feber, hon gjorde sig fri, reste sig vacklande, och gick några steg fram mot lampan. Hennes tanke var spänd till yrsel, hon sjöng till musiken som ännu dansade och lockade på afstånd, hon bröt af med hälft obegripliga ord, och hennes händer lyfte sig mot bröstet, darrande och hvita, och löste spännet med den röda stenen, — som en bloddroppe glänste den i fallet.
— »Jag tror på undret, tror på undret» — hennes röst var späd som en klang af tunt glas — hon vek undan klädningen från sin vackra böjda hals, vek undan den från bröstet och blickade nedåt, som om hon väntat att se något onämnbart, oändligt befriande. Så stelnade hennes anlete plötsligt, stelnade i ödslig förtviflan, med ögonen fjärrskådande och djupa af den djupaste sorg.
— »Se», sade hon — och Raymon såg, såg någonting förfärande, frätande — »se hvad jag bär!»
Raymon kände sitt hufvud tomt, tomt som djupet under hans fötter; sorg, fasa, oändlig bitterhet och en kväljande känsla af vämjelse kommo honom att svindla, men han hörde dock, hur hon fortsatte.
— »Jag såg det komma för flera år sedan, jag har vaggat döden i famn, jag har velat kasta honom, fly honom, jag har bedt till Gud om under, jag har sökt glömma det därute, jag har lekt, jag har skrattat. Det bet sig allt djupare in; jämnt kände, jämnt såg jag det. Jag älskade dig, älskar dig ännu, jag trodde, jag visste inte, jag kände det som ett under nyss, Gud är kärleken, säga de, och jag tänkte — tror du på under nu, Raymon?»
Raymon böjde sitt hufvud, han kände gråten trycka, och medlidandet, och något förfärande kallt därjämte.
— »Vår Gud är smärtornas Gud, Carneola.»
Hon talade med ett förtvifladt, mörkrädt barns kvidande.
— »Jag har vetat det, vetat det alltid, men det har skrämt mig, och jag har flytt honom. Jag har lekt som de andra, jag har sagt efter deras ord, jag har trott dem i sömnen, allt har varit en dröm. Detta är verkligheten. Bär icke du ett sådant sår, bära de det icke alla, är det icke därför, de spela så där? Hör hur det gråter vid dörren!»
Raymon tordes ej se upp, han grät öfver allting, tycktes det honom, när han grät öfver henne, hon var för stor för hans blick. Då kom hon intill honom och kved som en hungrande.
— »Kan du stanna hos mig ändå, kan du älska mig? Jag har längtat efter din kärlek, ännu dör jag icke. Jag är rädd för ensamheten, och jag var så lycklig nyss. Jag kan icke lefva utan kärlek!»
Men Raymon såg den känsla, som nyss fyllt honom, så liten, så trampad under det obevekligas fot, att han ej ens skulle velat, om han kunnat det, att lyfta upp den. När han som barn funnit sårade fåglar, hade han känt det så, fast svagare, han hade ej velat se på dem, brådskat att ge dem nådehugget.
— »Jag kan gråta med dig», sade han sakta.
Hans tonfall bragte henne åter till sig själf, som kallt stål mot den värkande pannan. Hon höljde öfver barmen igen och gick mot dörren, vinkande honom att följa.
— »Farväl», sade hon med något af sin vanliga sköna stolthet i den gest, hvarmed hon räckte handen till kyss, och hennes ögon drogo hans blickar in i svarta rymder, större än han någonsin anat.
Därutanför fladdrade musiken emot dem, de logo sorgset mot hvarann, och så, med detta leende kring munnens skälfning och med blickens svarta fjärilar drunknande i ett haf af sorg, kom Carneolas bild för Raymons syn, hvar gång hennes namn ljöd för örat, hvar gång han tänkte på en kvinna. — — —
Och han såg henne aldrig mer, sporde aldrig om hennes öde; redan samma natt lämnade han Majorkas matt glimmande ljus bakom sig och styrde ut mot den stålblå rymden af haf och luft.
Han förstod allt, han hade sett igenom glädjens svek och skönhetens, lifvet hade han velat kyssa, och det hade vikit likt en skugga för hans hand, men stor och oändlig var smärtan.
Den var sanningen, den var gudomens röst, den ensam ljög icke, — och lyss! var det icke skrämseln från sagornas dikter blott som gjorde henne skydd, bar hon icke viddernas skönhet i sin uppenbarelse?
Smärtan, det var droppen som stänkts på naturens bröst, för att vänja de klagande barnen att rycka sin mun därifrån, att törstigt taga mot själens föda, att växa sig starka för evighetens lif.
Fåfängt var det att trefva efter kärlek eller misskundsamhet härnere, att göra människohjärtats sökande rop till en gudomens löfte. När en fågelunge sträcker sitt duniga hufvud öfver bokanten, och ser, att under det blåa hvalf, som var allt, hvad han hittills känt, ligger en jord, som brinner i ljus, då vet han ej, att i det ögonblicket bryter sig ut ur skalet höken som skall växa stark och vild under moderns fläckiga bröst och som en gång skall tysta det skrämda pipet i hans strupe.
När ynglingen ser ned från gossvärldens drömmar och rena luft på lifvet som lockar, då är redan den olycka i rörelse som skall träffa hans panna likt en slungad sten. Ty oändligt tillbaka går händelsernas kedja, från tidernas gräns slingra sig sorgens svarta trådar in i alla de brokiga som tvinnas af ödets händer, och allt från början är det bestämdt när och hur de skola möta hvarann.
Men utanför är Gud, är sanningen, där alla begär, allt hopp har slocknat som gnistor i sjön, och själen endast känner sig själf, ty dess storhet sluter alltet inne.
Så drog Raymon till klostrens murar och till böckerna och till heliga mäns samtal för att utforska om någon annan förstått detta, och han fann blickar som stundom djupnade i det lugn, han sökte och ord som tycktes likna spridda ekon af hans tankar; men han flydde de kyrkor som lyfte mot himlen hvalf liksom af sträckta armar och lofsånger, heta af önskningar.
Och Raymon talade föga, men hans hand var ständigt färdig till gärning, han bad aldrig, men alla visste, att han var nära Gud.