Purpur: Berättelser

När Elsbeth vaknade, var kammaren ännu blå af drömmarnas luft.

Hon visste ej, hvad hon drömt, men öfver hennes hufvud dröjde kvar liksom en slöja af kylig klarhet, hvad som mötte hennes blick fick simmande, glidande, ovissa konturer, dem hon mera kände än såg, och färgerna blefvo lysande bleka. Också kring sitt bröst förnam hon drömmens tyngd, och fötternas steg och armarnas rörelser blefvo dröjande, som om de smekts och hejdats af vatten. I det smala fönstret stod himlen blåhvit med döda stjärnor och den lättaste, tunnaste skära uppe i hvalfvets båge — var det månen? var det ett sällsamt moln bara? — nedtill sträckte en kastagnes krona sin breda rundning i kall grönska som glänste i grått. När den kyliga dagern där flöt ner öfver hennes kropps matta, gulvarma hud och smärta linjer, föll det henne i minnet, hvad det var för en dag; hennes bröllopsdag var det, och hon rodnade till inför sina långa lämmars nakenhet och trädde åt sidan, där skuggan tog henne, och klädde sig tyst.

Så gick hon nedför den smala trappan, där stegen spökade efteråt, och en fuktig köld, som luktade bittert, sipprade fram ur stenarnas hvita fogar; när hon vändt ett hvarf kring sin utsträckta hand, var hon nere, — en tryckning mot dörrens trä, där låg trädgården, sjunkande ned mot bäcken och blek i morgonljus.

Det steg dimma från vattnet, som osynligt risslade i sten och säf och sprang som snabba fötter, i lätta dok gled den fram öfver daggvått gräs och mörka buskar, och den lyfte trädens kronor och tycktes kunna bära dem bort i sin vaggning. Men solen var uppe, och öfver däldens hvita töckenmur flöt ljuset in mellan häckar och snår, och som en bägare fylles med vin, blef rymden fylld af en mystisk dager, ojordiskt ren och hvit kring dimmans buktande, hvita armar.

Det var drömmen igen, med halfslutna ögon gick Elsbeth in i den, och långsamt rörde sig hennes fötter, och långsamt sjönko hennes armar, och den våta sanden gaf blott ett hviskande läte, där hon steg.

Det var kallt. Som ett fuktigt band låg luften om pannen. Allt som hon gick fram, såg hon nya blommor vid sin fot, men hon visste knappt af, att hon gick; det tycktes henne hvar gång, hon såg, att det evigt varit så, att deras lugna ögon alltid hade stått så mot hennes; de kommo som tankar, glimmande fram, man vet ej hur, gömda, man vet ej hvar.

Där stodo tulpaner och lyste som bleka flammor med de långa bladen och stjälkarna blåaktiga af dagg, där trängdes nejlikor i flockar och andades mot hvarann sin kryddstarka doft, mörka till purpursvart, ljusa till skärt och gulhvitt; som ur brinnande rökelsekar steg lukten upp, men blef frisk och tunn, innan den slog mot Elsbeths kind. — Där lyfte sig höga liljor, så sällsamt ensamma, med en min, som om intet annat fanns, som om intet annat kunde finnas, än deras hvita kalkar med purpurskriften i.

Och Elsbeth drog förbi. In mellan malvor kom hon som lutade sig ut mot hvarann och spände mattskära spetshvalf öfver hennes hufvud. Som hon gick där med sina späda skuldror och bröst och höfternas rundning, innesluten af armarnas fallande vekhet och händer som knäpptes i båge, och med kjortelns gula bård smygande in i de mörka vecken, tycktes hon ej lefvande; hon var lik en målning af ett helgon mot en rosig fond, som blekts af långa tiders ljus. Hon tycktes känna så själf, hennes hufvud var sakta framåtböjdt, och munnens tankfulla leende gaf ökadt djup åt ögonens grubblande blick, hon stirrade rätt ut mot en punkt helt nära i den tomma luften.

Hon gick och tänkte på den gamla legenden om Sultans dotter som vandrade i sin faders trädgård och såg blommorna lysa i dagg och undrade, hvem som låtit dem växa så och bli så glada, hvem som var så mäktig och blid — till hans rike ville hon komma, i hans trädgård ville hon vara. Och om natten ropade det vid hennes fönster: »stå upp och kom!» — och när hon sprang ur bädden och såg, stod där en yngling i gyllne sken och böjde leende sitt hufvud mot henne under den svarta natten. Med snabba händer låste hon dörren upp och bugade sig djupt med sina hvita armar i kors. »Hvem är du? Du är vackrare och härligare än någon, jag sett!» — »Jag är blommornas mästare», svarade han, »jag har kommit att hämta dig, emedan jag har dig kär, och emedan du tänkte på mig.» — »Men hur långt, hur långt är det dit, jag skall?» — »I evigheten är det och tusen mil längre än. En krans af röda blommor får du till brudsmycke där.» — »O, har du dem redan i händerna, du har ju röda rosor däri, och ditt hjärta, hur är det så rödt, hur kan jag se det i din barm?» — »För dig är mitt hjärta så rödt, och för dig händernas rosor, ty jag bröt dem i kärleksdöd, när jag vann dig. Knäpp nu kjorteln på och kom, min brud, min blomma, ty det hastar!»

Och utan ett afsked från någon, med blicken stirrande i onämnbar lycka, tagande mot undrets skatt, som blomman tar mot regn, drog Sultans dotter bort.

Elsbeth undrade, hurudana de blommor sågo ut, dem hon fick smeka däruppe.

Långa och smärta måste de vara, — där skakar dem ju heller ingen vind — upp till bröst och kind måste de nå och tankfulla böja sina kalkar, och ljuset mellan stjälkarna måste lysa blått och blekt, och när man blickar öfver dem, skymmer ingen den andra; i underbar tydlighet stå de öfver hvarann, stjärna vid stjärna och bilda liksom en skrift att läsa och grubbla öfver.

Färgerna och kronornas former?

Åh, djupblå rosor med den innersta bladkransen röd, bildad liksom af hvassa, tunga spikar, skära liljor, hvars flikar teckna ett kors, ljusa purpurvioletta flammor, mattgula stafvar eller facklor, böjda som palmblad, guldgröna stjärnor, leende vända mot solen, — annars intet grönt — och purpur och hvitt, slingrande sig in i hvarann som flätade band.

Ingen doft där, endast tystnad och ljus och steg som mötas och ögon som hälsa och kylig, sällsam underluft.

Hur det kändes att vara brud där, hans brud?

Åh, armarna sträckta uppåt i extas, knäna böjda, pannan mot hvita mantelveck, barmen fylld af bönens vällust, tankarna brinnande som bleka lågor.

Och Elsbeth tryckte sina smala händer mot ansiktet och njöt af kölden mot ögonlocken och gick fram under malvornas hvalf, röda hvalf, hvita hvalf, — och darrade af glädje, när daggen i tunga droppar glimmande föll ned i hennes hår.

Då hörde hon ett första ljud, ty hon hade ej gett akt på sparfvarnas pip mellan päronträdens små blanka frukter, — början af en sång var det som sjönk igen, på andra sidan bäcken, bakom dimman, där klostret låg. Den hade sjunkit som i rädsla, som om det varit en hemlig tanke som tagit röst och skrämts af att luften bar den för långt, men den steg igen, började om på nytt i trots, klagande som barnslig, harmsen gråt, skrattande som barnsligt gäckeri:

Det var en gammal känd smädevisa mot nunnorna, och det var snickarens Grethe, som sjöng, — det hördes på hur tonerna drogos ut långa med darrande skratt i, — den stackars Grethe, som nu var ensam och fattig, och blef novis, emedan hon hade en släkting där i klostret som ville hjälpa henne och ingen utanför som kunde skaffa henne en man, men inte alls, emedan hon längtade dit. Tonerna kommo ojämnt, då och då sjönko de ned, som när en spänd lina sänks, som fåglar flögo och tryckte de sig ned. Hon var rädd att höras, men ville det ändå, ville reta någon, hvars makt hon hatade och böjdes under. Det var väl en af systrarna, som nyss gifvit henne en skrapa, för att hon gäspat under andakten.

Elsbeth kunde så väl se den stackars Grethe framför sig, den svarta dräkten som slängde för hennes vårdslösa gång, det röda ansiktet, nästan så rödt och klart som ett ljust körsbär, med läppar som trumpna putade ut, för att hon icke fick sofva, och för att ingen skulle få kyssa dem någonsin — en stygg och dålig flicka måste hon vara för att tänka så, när hon skulle bli nunna!

Hur skulle hon, Grethe känna det, om det vore hennes brölloppsdag i dag?

Var det nu icke ljuft att se fram mot, detta som kom alla flickors hjärtan att darra till, som de drömde om och hviskade om och rodnade öfver, var det icke något af samma fröjd, som hon anade nyss, den himmelska saligheten?

O nej, det vore ju hädelse! Annan luft i det, annat ljus! Lugnt, oändligt klart och glidande ljus, som bar en och bar hvarje ens längtan med! Ett ögonblick steg hennes tanke dit igen, sträckte sig som en lång låga i stilla luft, men under sig hörde hon ännu genljud af Grethes tonfall och skymtade lekande bilder, och utan att hon visste af det, var hon inne i det.

Och hon rodnade mot tanken på ensamhet med Meinhardt och mot detta underliga ord, kärlek, som ingen talade ut på samma sätt som andra ord, och som tycktes så likt på underförstådda ting, som ett skolrum på barnhufvuden, hufvuden med alla slags uttryck, skälmaktiga, listiga, andaktsfulla, nyfikna, oskyldiga, hufvuden som råa och lystna djurmasker, hufvuden som kerubers! Hon visste väl i ord, hvad det var, men det var ju så litet, det måste rymma mycket mera!

Och hon stirrade med drömmande ögon och en smula smärtfylld ömhet om munnen bort mot moderskapet med dess obeskrifligt ljufva omsorger mot kvidande och leende hjälplöshet och mot all dess varma glädje.

En del talade om kärlek före brölloppet, hon förstod det ej; det tycktes henne, den skulle komma med sakramentet. Hon kände ju intet för Meinhardt, som ej andra ord räckte till för. Vänlig och god hade han varit mot henne, alltsedan han begärde henne, och hon blef skänkt åt honom, tyst hade han suttit bredvid henne i den höga bänken och hjälpt henne med små tjänster under arbetet, eller då och då följt henne med en lång blick, när han talade om yrkessaker eller gemensamma borgareintressen med fadern, och hon gick ut och in i sysslor, och katten lekte med hennes långa klädnings fåll.

Men ändå lockades hon mot honom nu, och skälfde litet för honom, och det var inte så enkelt allt och så lugnt, som hon trott, och i hennes minne kom ord efter ord en gammal växelsång mellan Jungfrun och Kärleken, som de unga männen brukade reta flickorna med. De halfsjöngo den på ett snabbt glidande sätt med tonvikt nästan bara på de långa rimmen, den första hälften i falsett, den senare i gäckande klang, och i slutet på båda tog kören upp den sista raden:

Och omkring henne hade dimman smält, öfver den stackars Grethes kloster stod solen och bet i skiffertakets ås, från nejlikorna steg doften redan stark, och trädens blanka blad glimmade. Elsbeth gick tillbaka igen, ty hon visste, att nu voro de uppe därinne. En sista gång sökte hon tillbaka mot den förnimmelse, hon haft, men kunde ej finna den helt. Hon kände oro i hjärtat, var icke ledsen, men ej heller glad, och det tycktes henne, att hon mist något där under malvornas glesa hvalf, att något flydde med bäckens snabba steg och lyfte sig upp med de sista flikarna af dimmans kyliga hvithet.

Litet senare profvade hon sin brölloppsståt, icke slöjan och klädningen, ty det skulle ha bringat olycka, men kronan och halssmycket.

Hon höll upp spegeln med båda händerna och såg.

Den var liten och dunkel, och hon skönjde blott sitt ansikte, sällsamt blekt, och ögonen som stirrade och blefvo sorgsna och den tunga spetsiga kronan och spännet under hakan med stenar som döende eld — ikring det allt låg en mörk, obestämd rymd och vaggade mot förgyllningens glans, när hennes händer skälfde. Det hela var så overkligt, en matt, framtrollad syn, som tycktes kunna bäras bort af mörkret.

Hon såg kronans glimmande sirater lösas upp i skuggorna, likt växter som vissna, och det var henne sällsamt, att den kunde kännas så tung, och de skrattande rösterna i rummet slogo dämpade mot hennes hörsel som röster i en dröm, hvilkas ord hon ej förnam.

Elsbeth tänkte på den himmelska kronan, så lätt och strålande ljus, och som varar i evighet.

Hvad var detta, hon såg? I morgon bar hon det ej längre, och det låg i en kista att vänta på en annan släkt. En gång blott bars det i hvart lif, och munterhet sorlade omkring det, och musiken klang, och ljus fladdrade. Så hade hennes mor burit det, och nu var hon grå, så hade andra burit det förr, som lågo kalla i jorden nu. Och glädjen hade domnat, trött vid sin egen röst, och musiken hade tystnat, när porten föll igen efter de bortdragande, och ljusen hade släckts — hvar var det allt nu? Var den värd att tömma, denna dryck som blef så kall mot läppen, innan bägaren sjönk?

Fort lade hon det från sig allt och gick att bedja om ljus hos Maria, himladrottningen och kvinnan.

Vid stadsporten, helt nära, var hennes käraste kapell, där i det trånga rummet mellan muren och en hög, mörk trappgafvel, dit ljuset kom i en stråle helt uppifrån, afskuret af tinnarnas hörn, där var bilden i en nisch.

En gammal liten gudsmoder, som suttit i skymningen så länge, att hennes ansikte blifvit blekt, och de hvita händerna lågo tunga i skötet, — af den ständiga skuggan hade hennes kläder hållit sig oblekta och granna som på den första dagen nästan, men där kom sällan ljus nog att få deras prakt i blomning. Men när det kom, i ett knippe just för henne, en strimma med mörker på båda sidor om, ett sken, som smög in i hvalfvet bakom hennes lätt böjda hufvud och skapade liksom en gyllene rymd där, medan det knappt vågade att röra vid hennes krona och håret, som delades öfver pannan — hvad hon då var härlig! Det ljuset fick också något af trappa i sin form, blef liksom en stege för snabba böner att glida uppefter. Och gudsmodern satt likadan, i ljus och dunkel med sin smala mystiska blick rätt ut och sina stränga läppars leende, hennes dröm var långt borta, alltid den samma, hennes dröm var om det enda, som är värdt att drömma om, — salighetens mysterium.

Elsbeth böjde knä framför henne och bad sina vanliga böner. Först tycktes henne orden kalla och liflösa som radbandets kulor under hennes fingrar, sedan, ju flera gånger hon tog dem om och om igen, desto snabbare blefvo de. Som stänk i en vattenstråle stego de och flöto glimmande samman och regnade mot gudamoderns barm. Till sist kunde hon öppna sitt hjärta och finna ord för sin tvekande oro som icke kunde bli till frågor, så skygg var den, endast till ett sökande efter bilder, nya, allt efter som hennes känsla andades på dem.

Hon bad till jungfrun, som blommorna bugade sig för i purpurglans, medan vinden höll stilla, och en röst af makt och klang gled genom rymden, och allt lyssnade.

Och Maria stod lutad inför undrets skräck, i skuggan innanför porten stod hon blek, och hennes mörka ögon vidgades och stelnade mot den höghet, som skulle blifva hennes. Ned för hennes fötter föll som döende blad allt, hvad hon väntat och först nu såg, att hon väntat; som en urvuxen klädning sjönk hennes lif som skulle ha blifvit, och hon ryste af köld inför det anade nya, och hennes armar stodo sträckta som i förlamning, halft afvärjande, halft mottagande. Men jublet glimmade och glänste i luften, det flöt ned öfver henne från alla håll, och medan tårarna sprungo varma ur hennes ögon, visste hon, att hon bar evighetens fröjd. Och nu var den allas, alla kunde känna denna bebådelse, hur ödmjuka och ringa de än voro mot henne, furstedottern, till alla ljöd undrets röst, blott de lyssnande böjde sig, för alla stod valet: här eller däruppe!

— Och se henne nu här, se hennes blick och hennes mun! Var där ej ringaktande ömkan med dem som kunde tveka, stirrade hon ej på evighetens glädje, tills ögat blef hårdt?

Men hon blef ju länge kvar, Maria, och jordens lif lefde hon igenom. Elsbeth bad till modern med barnet och Sankt Josef och himlens änglar omkring som i lek pröfvade den allmakt som skulle flamma i miraklernas luft och lysa i afglans kring martyrers döda hufvud. För barnets alla behof sörjde de, af snö blef socker och mjöl, af dikets vatten under isflaken den ljummaste mjölk, af spånet, som Josef slöjdade, en sked af elfenben och rubiner — allt detta bara för att skaffa den lille välling utan besvär. Och Maria log mot allt detta, som hvardagens små händelser, jämförda med det stora undret, att där, i famnen på henne, rymdes ett mål för all hennes kärlek, och hon var helt kvinna, och öfver hennes axel myste Sankta Annas gråa hufvud.

Elsbeth bad och bad igen. När vissheten redan var henne nära, och lifvet blommade rikt för hennes blick, klamrade hon sig dröjande fast vid gudinnans knän och njöt af att väcka åter sina tvifvel för att åter få bedja om ljus.

Hon bad till himladrottningen, och hennes ord flätade in i sig stjärnornas glans och fingo långa, klara ljud, hon bad till jungfrun och smekte sig nästan in till hennes barnsliga barm och kind, hon vände åter till strängare syner, och hon kände sig bäfva inför känslornas växling och njöt däraf.

Till sist var stenen ljum under hennes kyss, och det trånga rummets dunkel skiftade i hvita flammor, och det tycktes henne, där fläktade af vingslag, och hon kunde icke tänka, att hon någonsin skulle resa sig och gå därifrån — hon drack sin bön som vin och lutade sig bakåt i extas.

Då ljödo steg i gången. Flickröster öfverlade något och skrämdes af att där icke var tomt, så fattade de mod igen, stannade helt nära och sjöngo.

Det var barn som skulle tacka Maria, för att hon gjort, hvad de bedt om och uppfyllt deras önskan, den de knappast tordts önska, — någon fest, de skulle få komma med på. Sången var icke riktigt för dem, de hade valt den bara därför, att hennes namn var i den, och för att den slutade med tacksamhet:

Och med de sista orden frasade deras kläder, och armarna föllo ned, och innan genljudet dött bort, voro de försvunna i hoppande språng.

Men för Elsbeth voro deras ord som ett svar, icke det hon bedt om, icke full visshet, ty oro fyllde henne ännu, men ändå ett svar, som hon hade att gå med.

Och i det hon reste sig upp, fann hon denna ovisshet ljuf och gick, med blickarna förlorande sig in i den, och ville ständigt gå så.

När hon kom hem, var där trångt af buller och bestyr. Ur trädgården kommo väninnor med hela fånget fullt af blommor upp till de röda kinderna, på gårdsplanen reste snickare upp svarta spiror, i förstugan låg hunden, trött och flämtande af upphetsning, och däruppe väntade beskäftiga händer att kläda henne. Hon lät sig tagas och lydde hvart ord, hon hörde, men talade knappt, förstod knappt. Det hela var henne ännu som en dröm, den hon såg in i och förlorade sig i, till sist utan att skönja annat, än själfva det ovissa, sällsamma dunklet däri.

Så var hon färdig. I styfva veck föll sidenet ned omkring henne, det hade ett mönster af gyllene blommor eller stjärnor mot purpurviolett grund, hon var blek däraf; uppe vid den smala halsen glänste spännet som ett sår. Slöjan var tung af silfversömnaden på det hvita tyget och stod ut i rundning som vingar bakom hennes hufvud, den spetsiga kronan var tyngst af allt. Den var vacker som en drottningkrona, alltför vacker, alltför rik öfver hennes bleka läppar och inåtvända blick och smala panna, krönen böjde sig taggiga inåt, — men hur de glänste i solen!

Hur allting glimmade och sjöng, där hon gick, de spetsiga röda skorna öfver gatans blåa skuggor, det frasande sidenets vinfärg, de svaga händerna midt däri! Det blef brokigt af folk, hvar hon skred fram. På trapporna böjde sig kvinnor efter henne med handen till pannan för solens skull, i gränder och portar sorlade det som bäck i dammöppning, och ljusa barnhufvud i röda och blåa hättor spredos ut och följde, där hon gått förbi, som om någon strött stora blommor efter henne. Från hvar gafvel och hvart burspråk föllo knippen af ljus ned öfver henne och täflade om att bjärtast sluta hennes prakt inne.

Och klockorna ringde så muntert klart, som om de burits ut ur sina loft och svingades fritt mot himlens ljusa blå, medan Elsbeth gick att vigas. Och nu lät hon sig ryckas med af glädjen, fann blott kronan litet tung, men log med lätt öppnade läppar mot hälsande röster, och hennes kinder blefvo röda af den ifver som stojade tätt invid henne. Den kunde komma, lyckan, den var redan öfver henne i vindens sus om örat, i de dunstlätta flammorna af hvitt mot luftens blå, den var redan i henne själf och log om läppen och gjorde bröstet fritt och stort.

Så tog henne den gråa kyrkans köld med skuggor som stödde hvarandra och sträckte armarna uppåt, med orgelspel i flykt under hvalfven och fönstrens begrundande helgon; öfver tröskeln flöt i plötslig stumhet det granna tåget och släcktes som af en pust. Under midtelskeppet skred det fram, krossadt till obetydlighet under dess höjd, det var, som om ett stoft af blågrå aska lagt sig öfver allt, som glänst och brunnit därute. I ett kapell under bilden af en vek Sankt Sebastian mötte brudgummen och hans följe.

Och den kom icke, den kärlek, hon väntat följa med sakramentet, den hann henne ej, fast hon tyckte sig skönja den stå där med smeksamt sträckta händer, bunden som Sankt Sebastian, den blef matt, — där var annat mellan dem.

Där var drömmen igen. En vemodig kylig klarhet, lik den, som är om oupphinnliga minnen, var om allt, hon såg, kom och försvann och var där ändå och hade varit där jämnt. Det var, som om tiden sjunkit ner i hvila och öste på lek ur hand i hand och tillbaks igen sin eviga flod. Och blott i att se och förstå detta var lyckan. Därute hade man en glimt af den, ett löje, en snuddande hand vid axeln, här var hela hennes blick i ens egen, och hvad man tänkte och såg fick den intensiva, helt fattade verklighet, som blott drömmens bilder ha ibland, där de lysa emot en så sällsamt klart bland allt det böljande och dunkla.

När hon kom ut igen, hand i hand med Meinhardt, var hon lugn som aldrig förr, lycklig öfver den stillhet, hon lyssnade till inom sig, viss om, att något skulle hända snart, att allt det, hon var i, skulle lösas upp och förtona och smälta i ljus. Innan kvällen föll, skulle det ske, i kall klarhet skulle det komma, och det skulle vara vemodigt och betagande stort som en vacker död.

Och där hon skred fram under spel och skratt som möttes och blefvo till ett hvalf af flätade händer liksom i danser, var hon blek och blid, alldeles tyst, men leende, så att få märkte, hur bristande svag hon syntes.

Endast hennes släkting Conrad förstod det helt, och sökte hennes blick, men fann den blott flyende in i sig själf, och gissade grubblande efter hennes tankar, som det var hans vana att grubbla. Han var präst, Conrad, men hans tro gick ensamma vägar, och han talade föga och såg gärna.

På gårdsplanen var där dukadt till festen på långa bord i vinklar, öfver dem ett tält af brokigt randadt tyg och blomsterrankor i hängande bågar, i midten var där ett par trappsteg högre, och där var brudfolkets plats.

Där blef sorlande och gladt, klang af silfver och musik och glans af metall under vinets strålar och starka färgers rop mot hvarann och skratt och glidande solljus. Bakom sammanböjda hufvud sprungo gossar i röda dräkter med armarna krökta under fatens tyngd, från mun till mun fladdrade snabba ord, ända ned på kvinnornas höga mössor snuddade blomrankornas bukter, allt var bundet som i kedjor af glädje.

Elsbeth log med, men hennes ögon riktades tid efter annan sökande ut och stannade i djupnande visshet; äfven här var den, drömmen. I tältstödens svarta pelare var den och gaf dofva rop; de sträckte sig emellan gästerna och skiljde skratt från skratt, de delade af synkretsen i fält, där ljuset sjönk gulnadt in på alla de tröttsamt glada färgerna och sjönk och drog dem med. I musiken trängde då och då förnimbart, kroppsligt igenom den djupa moll, på hvilken all dess munterhet rörde sig som dans på svart jord.

Något skulle komma, något skulle trampa där på planens skrikande sand och krossa tungt de små blomsterbäddarnas rutor med röda och hvita tusenskönor. Allt det där, det log och var vackert, men hon var ej däri, hon drömde i lättare, kallare luft. Där var det redan, något mörkt! Nej, bara flickor var det, fyra flickor som stodo vid gallergrinden och gömde händerna i hvarann. De voro blyga för så mycket folk och så mycken ståt, och de sköto hvarandra framför sig, omsider voro de inne, deras grofva skor skämdes för det buller, de gjorde, de ställde sig i rad, med ljuset från hufvud till hufvud, och sjöngo.

Det var flickor från en by där nära, de gingo att på häfdvunnet sätt tigga gåfvor till sommarens kyrkoprocession.

Och de sjöngo i klara tonfall, medan musiken teg:

Då bröto tårarna fram ur Elsbeths ögon.

Stackars Gudsmoder i den lilla bruna kyrkan, i ett halfmörkt hörn, så långt in, att hon bara kunde speja öfver den trekant med solljus, som faller på golfvet från dörren, stackars Gudsmoder i sliten dräkt som blygs att bäras fram därute i dagern och inte kan glädjas mot sin fest!

Hon reste sig och sprang ned från sin tron och ilade fram till flickorna med snabba språng. Där lyfte hon med båda händer sin krona och slöja från pannan och gaf dem, — de togo dem med tvekande och rädda fingrar. Men Elsbeth rätade upp sitt hufvud, fri från tyngd, vinden var sval om öronen, och den sjöng. Och så gick hon långsamt tillbaka med det mjuka håret bart i solen, och ögonen glimmande, och kinderna skära; alla häpnade öfver hur vacker hon var.

Hon var så lycklig, att hjärtat gjorde ondt af slagens häftighet, och hon ryste mellan skuldrorna, och hennes knän blefvo tunga. Hon visste, att hon skulle få en gåfva igen, men det gjorde henne detsamma hvad, hon var glad att ha gladt Gudsmoder. Hon snuddade knappt i tanken vid hvad de skulle mena, de andra, vid hur morgondagen skulle bedöma hennes obetänksamma frikostighet, hon visste, att det ingen morgondag skulle bli, att allt var nu.

Och man tänkte ej heller ut sina tankar omkring henne, såg blott i häpnad på hennes strålande lugn och greps af hennes extas. Och man teg eller talade sakta, likgiltiga, förströdda ord. Det var, som om alla väntade, att där, mellan de svarta pelarna skulle plötsligt någon komma, någon främmande med mystiskt förstelnande blick.

Musiken tog till att spela igen, men det var blott långsamt, som oron vek, och icke längre bort, än bakom skuldrorna helt nära, färdig att böja sig fram tätt intill hvar kind och se.

Men Elsbeth tänkte och tänkte i dallrande lycka. Nu kunde det komma. Nu hade hon skänkt bort sin tunga krona, allt jordiskt hade hon lyft af sig och gifvit bort utan en saknad — hon visste, att nu skulle kärleken icke nå hennes knän en gång.

När allt ännu hade sin vackraste glans, var det, hon skänkte det bort — lågo ej blommorna röda på faten och andades, som om de lefde ännu? När det stod rikt och varmt och rusande och sträckte ur alla händer sina gåfvor mot hennes famn, då hade hon tagit det, utan att ens se därpå, och låtit det falla i tiggares förkläden.

Ty hon visste, att det var allt, hon gaf, nu var där en flod bakom henne, och det, hon nu förnam liksom i susning för sinnena, det var på andra sidan.

Men det var vackert allt!

Den lättaste jordiska glädje var i hennes själ, och ändå bleknade den för aningen om det som skulle komma, liksom ljuslågor blekna i solsken, intill det blott är deras skugga, man ser.

Där, öfver henne! Hvad kom det, hvad bar det, hur skulle hennes ögon rymma allt ljus?

Blommornas mästare skulle vara där och undrens guldskimmer och den hänryckning som icke kan nämnas kärlek, icke lycka, som spränger hvart glittrande ord, liksom såpbubblor sprängas i sol.

Men stackars dem därnere med deras brutna blommor! Hur sjukt allt mellan de svarta pelarna, hur gult ljuset, hur den snyftar, musiken och kryper intill bordet som en tiggande hund! De veta ej, hvad lycka är, de skratta och ropa ett namn, men ingen svarar, och de skratta igen och trycka sig i rädsla samman, och ikring dem dör ljuset ut.

Stackars Meinhardt också! Nu älskade hon honom kanske, åtminstone hade hon velat gråta helt kort öfver hans hufvud hans gråt, tänka hans tanke, känna hans saknad. Hur den skulle bli, sorgen efter henne? Bitter, åh nej, men sorg ändå — men tänk hvilken glädje var hennes!

Det fläktade i luften af kommande ting, det glänste, och det brann; icke ens med en snuddande flik af dräkten fick hon sjunka ned i det, hon skulle lämna. Låta sig tagas blott, utan saknad! Men att gissa deras saknad, deras ord ...

Och medan hennes känslor brottades med hvarandra, tyckte hon sig höra ord i den musik, som spann ut sig i kvällen, hörde en visa, som hon ofta hört, men sjungen af en så sällsamt tunn och fjärran röst, liksom klang från den grönaktigt klara himlen längst borta.

Och hon vaggades länge af dessa ord:

Hvad var det, hon skulle ha glömt, åh hvad fanns det att glömma, hvad fanns det bakom, — framför var allt! Och hon drömde sig djupare in i det, och hennes tankar spunnos allt finare och mer bristande spröda, hennes själ brann af längtan, och blommornas kvällsstarka doft vältade sig fram och tog henne.

Då stannade gästerna af i sitt oroliga tal, och det sista ordet föll emellan dem, och musiken stannade af och föll stumt. Alla stirrade på Elsbeths ansikte som blef så blekt under det gula ljuset, alla kände sin ängslan springa fram som en kall fläkt, — de störtade alla upp, när hon föll bakåt i svimning, och stannade stela i sin rörelse, när de visste, att hon var död.

Hon var kväfd i famnen på extatisk lycka, som dödat genom sin intensitet; som kristaller kunna brista i stycken af en ton, så fin och stark, att dallringen däraf löser upp deras sköra och klara form, hade hennes lif brustit. Af mysteriets vin hade hon druckit och stelnat af dess köld.

Öfverstarkt hade hon fattat och känt den kärleksglädje, som drömmes, — den glädje, som bjöds henne, den hade hon gått ifrån, som man svarar nej till en alltför fattig fest, och det var ändå jordens största, men som hon skulle funnit matt och grof. Hon hade lefvat sig så djupt in i det, som aningen famlar efter, att hon lyftades i det, med blodets kraf hade hon låtit det väfva sig samman, som puppan i fjärilen hade hon dött.

Nu låg de närmastes oro böjd öfver henne, och där ljöd gråt, men icke stark.

De andra sågo blott och tyckte, att de aldrig sett döende solljus så glänsande som nu öfver Elsbeths bröllop, de sörjde ej, ty de trodde bara att nu hade den kommit, den gäst, de väntat på, och den köld, de känt, var bara köld ur hennes kläder. Ty de tänkte, att Elsbeth var lyftad vid himladrottningens hand till tack för hennes stora fromma gåfva och hennes tårar af skam, när hon gaf, och några trodde sig ha sett Gudsmoderns djupa, ständigt underfyllda blick en kort sekund där under blomsterrankan. Och de afundades Elsbeth hennes lott.

Men Conrad, mystikern tänkte ej så. Han såg på hennes ansikte, och i vecken kring munnen och ögonens blinda blick fann han ett uttryck som af den högsta kärleksextas, en spasm af öfverstor lycka.

»Hon har dött», tänkte han, »emedan hon af jordisk glädje och jordiska begär velat bygga en bro till evigheten. Hennes fantasi har varit stark nog att nå så högt, att hon ej kunde komma tillbaka, hon svindlade, då hon såg ned. Då brast det vid jorden i stället för däruppe, som för andra.

»Hon var lycklig, när hon dog, ty hon visste ej, att det var en lögn, hon stod på. Den enda salighet, som kan tänkas, är lugn och dödslik ro — så kom hon ej ens till dörren af den ort, hon ständigt drömde om, var på orätt väg allt från början. Men tusenden drömma samma dröm och se den sudlas i smuts och slås i stycken och tro på den ändå, i gråt och ånger och tuktade sinnens flykt för olyckan är deras aning till — få ha haft den så skön, som hon. Och är den synd, och skulle man tänka, att synden botas i skärseld, då passar för denna intet värre straff än den solljusets eld som bleker rosenblad, tills de hvitna.»

Så böjde han sig ned, äfven han, för Elsbeths lycka och lät sin blick samla allt till ett minne. Hennes bleka hufvud öfver klädningens prakt och alla färgerna ikring, flammande upp i en sista djup glans för det sista låga solljuset, medan från bäcken den lättaste dimma började lyfta sig ur skuggan och lofvade att snart famna allt, när mörkret var där.

Han såg åskådarnas glänsande ögon, vidgade af undran och deras kinder, bleka af rysning och glädje inför mysteriet, och blommorna under deras fötter och deras famlande händers oro, och han tänkte:

»Nu brinner i alla den feber, som sträckt henne till jord.»