I.
En bondstuga. Mathieu står i den halföppna dörren.
Det är höst och snart skymning.
Jeanne.
(Springer upp från en bänk och går af och an under bestyr, pratar oafbrutet.)
Nå, du är där ändå, var det inte det, jag visste, trots allt! Jag har väntat, tills jag tyckte, att det knäppte i allting, tills jag trodde, att ingenting i världen skulle kunna ske, inte ens att jag skulle kunna resa mig upp, eller sparka toffeln af foten, eller röra ett finger, så orörligt och omöjligt var det.
Jag har krafsat om i glöderna, men de ville inte spraka, och då spottade jag på dem, — tvi för såna tydor! — jag har jagat katten från fälln, för att hon inte spann hit främmande, jag har stirrat i dörren, tills jag tyckte, att busken vid vägkröken rörde sig och var du i en stor toppig mössa. Men det gör detsamma nu, du skall strax se, hvad jag har — allt möjligt godt, må du tro! Kliat i högra ögat har det gjort oupphörligt, så jag visste ändå, att jag skulle få roligt, men jag blef så otålig och virrig, att jag tyckte, det var det vänstra ibland, och att det var gråt, det betydde i stället. Gubben är borta, borta länge, det gick förträffligt! Han gick till kvarn, och då narra’ jag honom. Han skulle vakta säckarna, sa’ jag, för själ och pina, sa’ jag, att inte mjölnarn tullar mer än efter lag och samvete och lägenhet, nu ligger han där i natt och fryser och blir alldeles grå af bekymmer och mjöl — då har du det bättre du!
Din skälm, din lilla gemena skälm, ser du, vin får du också! Jag skulle kunna dansa kring dig, så glad är jag att ha dig här hela natten, men jag har så brådt att få i ordning åt dig. Ett sånt vin, så godt, åh hå hå, hvad vi ska skratta och ha roligt; när jag får en half kopp blir jag vild alldeles! Hvad vi ska’ skratta åt gubben, din elaking, det är för att du är så elak, som jag tycker om dig! Du får inte gå hem alls, du ska’ stanna här, alltid lurar vi gubben, hva, vi två, vi lurar honom upp på taket som en tupp, så ta vi dä’n stegen, där sitter han och blir hes, medan du tar hans höna.
Men hvarför tar du mig inte, och hvarför skrattar du inte? Hu, så hemskt och grått bakom dig! Stäng dörrn, jag fryser om ryggen, mellan axlarna, hu, hvad har du för min? Hvad är det som har händt? Fram ur mörkret! Hvad är det?
Mathieu.
Det är slut med mig.
Jeanne.
Slut? Kommer du inte mer, är du ond på mig? Eller vet nå’n? Åh, kommer du inte mer? Vet hon af det, vet hon af det?
Mathieu.
Så tig en gång! Om jag kommer hit eller inte, och om käringar hänger sig om halsen på mig eller sitter i hörn och grinar, och om Margot får veta, hvad hon har för mor och blir svartsjuk eller inte, det är visst att sladdra och skrika om! Det är slut med mig, hör du, jag skall ut i fält.
Jeanne.
I fält! Hvad för fält? Åh, lek inte med mig!
Mathieu.
I fält, i krig skall jag, begriper du? Dö skall jag, piskas fram med skällsord och slag, hånas, tills jag ser munter och tapper ut. Hackas sönder skall jag, harfvas och vältas som en torfva, hästar skall stampa på mig, mörkret skall krossa mig. Jag skall multna och jäsa under en hop af kroppar och ruttna och ältas samman med den som bet den sista lifsgnistan ur mig, djupt i en stinkande grop skall jag ruttna, och ingen annan svarting än korpen skall ta offer på min begrafning, o, o, o!
Och om det vore nog, och om det komme strax! Men först skall jag leka, klättra som en fluga på murar och kokas i beck och olja och dränkas i grafven, där vattnet är tungt och svart af lik, tills det knappt bubblar längre, när en sjunker. Jag skall dö, jag skall dö! Och så veta det hela tiden, och fösas fram och lockas och se munter och tapper ut! — Begriper du nu?
Jeanne.
Men hvarför? Hvem skall du ...
Mathieu.
Jag, jag! Hvarför? — Vet jag, hvilken djäfvul som drifver dem att spela käglor med oss, och bryr jag mig om det? Fogden har tagit mig därför, att han tycker, att jag har kött att hacka i, han blir min kägelkung, och grefven blir väl hans. Om fan tar oss alla, får han ställa opp oss efter rang och höra sig för hos grefven, hvad vi ha gjort och skulle göra, för själfva vet vi inte — så får han ställa opp oss i bataljon och rulla sitt eldhufvud på oss, det blir nog mig, det träffar först.
Men hör du, min skatt, du skall hjälpa mig fri du, annars är allt slut! Sätt dig här, på bänken här — orkar jag bära allt! — igen med mun, hör du, här är ju ingen som nyper dig! Sitt still och hör på och slå i, så fort jag smäller koppen i bordet!
Jag kan köpa Tony-Robert för aderton piggsvin, guldecuerna med piggsvin på, begriper du! Han har alltid skrattat åt dåliga skämt, han kommer att skratta med halsen, när hufv’et är af, men den satan är dyr, två fick jag pruta, inte mera, och jag har bara sex, jag. Nu är det du, som skall skaffa mig resten.
Jeanne.
Resten? Hur mycket är det? Tretton, tolf, tolf! Men hur skall jag ...
Mathieu.
»Hur» — i natt skall du skaffa dem.
Jeanne.
Ja visst, ja visst! Du kan inte få dö för mig. Men hur, säg?
Mathieu.
Tiden är för kort för hyckel och gyckel, sluta upp med det där! Har du pengarna på dig, så ta fram utan vidare, annars får du stjäla.
Jeanne.
Åh, men det är ju synd ...
Mathieu.
Hååh, vi ha väl syndat med hvarann förut! Låna då, låna skall du. Smakar det, hvad? Satans hyckleri! Skratta vill du, men inte låta kittla dig under armarna för anständighetens skull! Sluta upp, säger jag! Jag ska’ pinas, jag, och träla och svettas blod och knackas ihjäl, du ska’ sitta hemma, du och dra’ förklä’t öfver hufv’et och sucka ett par tag och gråta i famn på Margot och sucka igen: sådant är lifvet! — och få dig en annan älskande måg, när året är om, men det skall inte ske, det svär jag dig! Ska’ jag dö, ska’ det vara slut med skrattet också! Ingen ska’ skratta, ingen ska’ smila, när jag inte har några läppar till skratt ... Bara de döda ska’ grina ...
Jeanne.
Jo, jo visst, jag skall stjäla! Allt, hvad du vill, skall jag stjäla. Du får inte se så blodigt på mig! Drick vin, hör du! Det går alldeles rundt i mitt hufvud, och jag kan inte se, men du får visa mig, gripa kan jag och ge, ge kan jag! Visst skall jag stjäla, — hvad gör det! — allt hvad du vill, monstransen ur koret, kalken, jungfruns krans, om du vill. Du får inte dö!
Mathieu.
Jo, nu hittar du också på omöjligheter! Är det falskhet eller dumhet! Hör på! Svärfars pengar ska’ du ta, ska’ jag ha i natt.
Jeanne.
Åh, jag vet inte, vet inte, hvar de finns!
Mathieu.
Så sök, nosa, vädra! Här skall jag ha dem, här i handen, innan det är kväll, innan det är mörkt, hör du! Men du vet, din giriga häxa, du gör dig till, du vet, men jag svär dig, att, får jag inte min lösen i natt, går jag och ger oss an, båda två.
Jeanne.
Men ge mig då tid, ge mig tid, svär inte än! Jag skall leta och spåra, jag skall gräfva med naglarna, jag skall lyssna efter det. O, hvarför är han inte hemma, jag kunde ha bedt, jag kunde ha tiggt, jag kunde ha listat ur honom, hvar det är, men nu har jag själf, jag själf narrat honom bort! Hör! Om jag går och trampar så här, med klacken, tror du inte, man kan märka då, om det är en grop under? Hör, hör så tomt! O, jag vet inte, om det är i rummet ens, om han har något ens ... Det ekar så doft, hvar jag än går, det är helvetet under! Men hör, kom och hör här, fort, böj dig här! Slit upp plankan, den här, den här, åh, här är det, himmelens Gud! Alltihop skall du ha, allt, hvad du vill, får du, och skall göra med det, hvad du vill, och du går inte bort, och du håller af mig för det! Jag skall hitta på, hitta på en hel historia om pengarna, du skall höra, strax skall jag göra det, strax, — en lustig historia. Du skall stanna här och skratta här och vara så glad! Nå fort! Nu får du upp den! Hu, hvad var det, som pep och glimmade till i det svarta, det brann som gnistor, det var ...
Mathieu.
Ingenting var det där! En råtta var det, som pep; har du inte gift åt råttorna, hva’? Du har! Så ge dem gift då, ge dem gift!
(Ser på henne med drucken misstro.)
Satans list! Du leker med mig, du narrar mig, du visste, att det bara var en tom grop! Du ska’ dö, din häxa, du ska’ brinna som torrved, du ska’ få skratta dig till döds du, när elden kittlar dig. Jag skall ge oss an, det svär jag, i kväll, genast, finns här ingen som hör! Du har glömt, du, hvad straff man får för synder som dina, hva’? Begriper du, hvad jag säger? Det är pålen och elden det, min alltför ömma svärmor!
Jeanne.
Nämn det inte, tyst, lek inte! Din synd är väl lika stor! Du vill väl inte döda dig själf!
Mathieu.
Och om jag dör för bödelns hand som har lärt yrket eller för en stackars klåpares som jag själf, det kvittar mig väl lika! Nej bättre, bättre är det, mycket bekvämare! Bara att lägga hufvudet på blocket, liksom när man somnar, så här, och sluta ögonen för alltihop! Där är ingen som piskar mig fram, ingen som slår, och rundt omkring gråter man öfver mig, tycker synd om mig och ber för min själ. Jag går till himlen jag, det är bättre det!
Jeanne.
Men när jag inte vet, inte kan! Hvarför är du så grym?
För jag slipper med bila och block, jag, som kommer själfmant och biktar och ångrar och gråter — det blir lustigare, ju mer jag tänker på det! Ditt vin, det skall jag säga dig, är det enda ärliga med dig! — Jag slipper med blocket, men du, du ska’ flamma och krökas som en salamander, du ska’ skina så grant som prinsessan i solslottet, som sol’n om kväll’n ska’ du se ut. Men folk ska’ förbanna dig och spotta i elden, men inte en endaste liten udd ska’ bli släckt af det, ha, ha! Hvarenda en skall krypa och hviska och slicka och stinga och slå ihop som en krona om hufv’et på dig, hvarenda en skall gnaga och gnaga sig fet och fräta och sluka och stanna evinnerligt.
Jeanne.
Men jag kan ju inte, jag letar och trefvar; du ser ju, ser du inte, hur händerna skakar? Du gör, så allting hvirflar för mig, så jag ingenting vet. Och aldrig har jag hört, hvar pengarna finns ... Jag svider som ett enda sår, när du talar så där! O, visst har jag syndat och vetat och syndat ändå, för jag kunde inte, för du var så vacker och glad då också — nu är du grym, nu är du vild af rus, drick inte mer!
(Hon slår omkull kruset.)
Mathieu.
Din häxa, din häxa, du ska’ brinna! Tag hit nytt, eller jag går med detsamma! Tag hit nytt! Först ska’ jag dricka så mycket, jag vill, sen ska’ jag ångra mig och dö. Ser du, jag tänker på min själ jag, men du — kan också så gärna låta bli; det gagnar inte, ur elden tar de ingen, är rädda att bränna sina fingrar, änglarna! Hit med vinet! Likafullt går jag, vid Kristi sår svär jag, vid sankt Boniface och sankt Mahound, vid min själ, som jag lekt bort med dig, att jag går i denna kväll! Men först ska’ jag ha min dryck, min dryck, hör du, min sista dryck vin!
Jeanne
l5335:(stirrar nedåt).
Hur det kryper som blod öfver tiljan! Sådant vin, sådant vin! »Hans sista dryck», hvem sade det? Någon annan sade det, inte han själf ...
Mathieu.
Nå!
Jeanne.
Du ser ju, att jag går!
(Hon lyfter en källarlucka och försvinner långsamt nedför stegen; under tiden sitter Mathieu med handen mot tinningen, hufvudet nedlutadt, mumlar och ritar med foten i det spillda vinet. Jeanne kommer efter en lång stund störtande upp och slår igen luckan med en skräll. Hon står kvar i mörkret mellan denna och rummets bortersta hörn, där det står en kista, ställer kruset på kistan och förblir orörlig.)
Mathieu
l5361:(fortfarande nedlutad).
Hur var det? Var det länge du dröjde, eller gick du nyss? Du var trilsk, ditt leda djur, du har dröjt länge, och här har jag väntat och törstat. Men det hjälper dig inte, du! Slå nu i fort och upp till rand’ på koppen, så räcker det nog, för jag måste strax gå.
Jeanne.
Det blef lerigt, kruset, jag måste torka det, blef lerigt bara af, att jag måste ställa det på marken, förstår du, så här, just så här!
(Bönfallande.)
Käre, o lek inte så grymt, o drick inte mer, du får ångra hvad du gör annars, tänk inte så vildt!
(Lågt och häftigt.)
Det var svart därnere som mull, men det brast sönder och blef flammor, allt det svarta, det gungade och föll och föll. Och det svällde af stön och rop och hviskningar, och det kved under fötterna på mig, och det steg uppåt och kramade om knäna och skrek och höll mig öfver bröstet och tog andan af mig, och det grät, det var något, som grät i nöd — och jag kan inte, kan inte lida att dö!
(Hotande.)
Där var en röst också, först hörde jag den här och sprang, men den var efter och, när jag lutade mig, var den invid örat — akta dig!
(Bedjande igen.)
Men du menar det ju inte, säg du gör det inte!
Mathieu
l5407:(ser upp igen).
Såå, pratar och grinar och smilar du evinnerligt, du? Hvad var det, du pratade om? Var det lerigt? Tag hit det ändå, tvärt, jag skall gå, jag måste skynda.
Jeanne
l5416:(springer bort till kistan).
Som du väljer. Du skall få ditt vin.
(Hon öppnar kistan, letar fatt en duk och sysslar ett par ögonblick där, bär så fram kruset fort, håller det långt ifrån sig.)
Mathieu.
Det var vinsten och drägg i det, det var surt, nej beskt var det, det var äckligt, tvi! Din häxa, ditt troll, du har fördärfvat det för mig, du har blandat något i, du unnar mig inte min sista glädje.
(Brister i gråt).
O, inte ens det sista, jag bad om, fick jag! Det skulle ha gjort mig så godt, och jag är så ledsen, så ledsen, så ledsen; jag skulle ha druckit och glömt och blifvit glad en stund. Tror du, att det är så roligt att dö, du? Nu har jag ingenting, och allt är så grått, och jag är så rädd för döden — o, inte en klunk vin en gång!
Jeanne
l5444:(gråter också).
Ge mig det! Förlåt! Tag hit, jag skall skaffa annat, drick det inte, kanhända är det inte försent!
Mathieu.
Nej, nej, det du ville ge mig, det dricker jag!
(Läppjar igen, brister på nytt i gråt.)
O, inte en glädje har jag vetat af, inte en enda, inte en enda! Gått vill har jag och gått vill och frågat efter vägen, och ingen har vetat alls! Vårt lif är bara till för gråt! Nu ser jag det, allt, nu vet jag det, allt!
(Stirrar ut för sig.)
Mitt lif, mina år, se, som barn, som barn! I skymning, som barn i skymning med brinnande stickor i händerna ... de svänger kring i kretsar och dansar och skrattar, i skymningen. Skrattet glimmar till, där skenet flämtar, och munnar och tänder och ögon lysa, och så slockna stickorna, och mörkret blir allt tyngre och stelare ... — jag tycker, det var just nyss, jag lekte så, och nu är jag trött och vill somna, och jag har inte min säng.
Jeanne
l5476:(griper fatt i honom i ångest).
Det var gift i vinet.
I allt, i allt var det gift. Det är ju det, jag säger.
Jeanne.
Det var gift, du drack, råttgift! Jag ville rädda mig, jag såg ingen råd, du hotade så svårt, — jag hällde det i nyss, vid kistan.
Mathieu
l5494:(spritter till, rösten hård och trång igen).
Så är du förbannad, du, så är du evinnerligt dömd! Du ska’ flaxa, som fågeln på limspöt, och klibbigt och kallt ska’ det snärja dig, och din blick ska’ stå stel som på ett lik. Du ska’ inte få luft till ett rop, du ska’ inte få en droppe att läska dig med, här slår jag kruset i golf! Inte en droppe drägg ens ska’ du ha, ingenting, ingenting!
Jeanne
l5506:(ser stelt på skärfvorna, ser längre bort med stirrande blick).
Det och det och allt har jag visst drömt! — Då skulle det ske, då fanns det ingen väg! Då är jag obevekligt dömd!
Mathieu.
Och om du slipper att brinna här genom ditt gemena dåd, i helvetet kommer du ändå, var du så viss! Bikta dig, det kan du aldrig, aldrig får du absolution, det går inte, inte värdt att försöka ens, mässa, det får du aldrig höra! Evinnerligt ska’ det fräta dig, det ska’ tynga dig knakande ned och pressa dig i sömnen, du skall skälfva, när du somnar och spritta till, när du vaknar, din blick skall bli som en vargs. Du ska’ brinna ändå till slut, det har inte hjälpt dig, du ska’ brinna i evighet! Jag ska’ se dig ibland, jag ska’ ropa på dig ibland ... din djäfvul, det är du, som skulle svida, inte jag, det var du, det var hon, hon som står där och smälter hop med väggen, hor har hon begått, mord har hon begått, grå är hon, men röd skall hon bli, det är hon, som har gjort det. Jag drack bara, så här, så här höll jag, — åh, kruset hade hon också sönder — jag drack, då var där gift i, och det visste jag inte, rådde inte för det. Nå’n hade lagt det där, i vinet! Det är hemskt, det gråa, det suger en i sig — vore det bara ljust — hvem skulle då synda?
Jeanne
l5539:(har ej hört, ser fortfarande stelt ned).
Och mässan, mässan! Aldrig får jag höra den mer! Bikt, åh omöjligt, aldrig! Mitt lif är förspilldt, mitt lif är förspilldt!
(Slår händerna hop öfver hufvudet, springer ut.)
II.
Fram mot skymningen en vinterdag. Bruna fält med isflak och här och där en strimma naken jord. En väg rätt fram med vissna blomstånd vid sidan och, långt emellan, nakna träd. Längst bort en kyrka, liten och grå mot den gråa himmeln, tryckt ned i lugn och halft skymd af dungar, på båda sidor om vägen, nära kyrkan, tvänne popplar med något löf kvar, så att de teckna sig mörkt och skarpt. På vägen kommer Jeanne långsamt gående, ofta korsande den, som om hon sökte att komma ut på andra stigar. Hon är grå och smutsig, flera år ha gått sedan sist, och hon ser rätt gammal ut. Hela tiden går hon, och hon talar och tänker:
Kyrkan, åh kyrkan, åh tordes jag blott!
Se’n jag såg den sist, har ett år väl gått,
Det var här, jag vände och kunde ej mer —
Kan jag nu? — Åh, bara så tornet jag ser!
Bara tornet med spiran som lyfter sig skön,
Liksom armar med händerna sträckta i bön ...
På knä, på knä ligger kyrkan för Gud
Och ropar vår synd uti klockornas ljud,
Men nu är hon tyst, ej en hviskning af hot —
Tänk att bara få smyga intill hennes fot,
Tänk att trycka sig tätt intill klädningens rand! —
Men då skulle det lösa sig, tystnadens band,
Och klockorna kasta sig vildt under dån,
Och genljuden välta sig fjärran ifrån,
Och himmelen själf skulle doft klämta med,
Ty jag får inte, kan ej ens önska mig fred. —
Men att se den, att bara så sakta gå,
Tills den vigda jorden jag nästan kan nå,
Så tyst och så lätt som ett ingenting,
Och bara ett endaste hvarf gå kring
Och tröskeln se och porten på glänt
Och fönstren, som alla så väl jag känt, —
Fast helt svarta nu, medan dagern dör —
Och det lugna mörkret därinnanför!
Åh, bara från stängslet, ej närmare gå!
Om bara jag tordes, tordes ändå!
Så kallt, så skärande kallt, som det är!
Det är aldrig så kallt som på fältet här,
En vind här ... den smyger från asparnas mo,
Ligger stilla på isen och rufvar i bo,
Men han hör, hur den andas, man känner hvar fläkt
Hur den suger och suger sig genom ens dräkt,
Det är mera än köld, det är hat däri. —
Åh, stackars vind, som i hat skall förbli!
(Hon stannar och ser ned för sig.)
Och tänk på den gamle, jag vårdade sist!
Han var alldeles grå utaf sorg och brist,
Hans anlet var stelt, och hans blick var som is,
Jag tror nästan, han glömt, hur det käns vid en spis
Och alla de vänliga ord, som man har, —
Se’n hans dotter körde på dörren sin far
Och långt förut, kanske långt förut.
Han var mera än död, han var alldeles slut.
Han hade glömt bort om en tjänst att be,
Han hade ej annat än hat att ge,
Och han gitte knappt mumla, men såg och såg —
När jag gaf honom skötsel nu, där han låg,
Då sade han hvasst: du vill skaffa dig godt
Hos den rike däruppe, nu hycklar du blott! —
Och han trodde det ständigt så, och han dog ...
(Hon går omedvetet vidare och skakar på sig.)
För mig, för mig, jo det hjälpte mig nog!
Det vore just värdt för mig att ta fatt
Och samla till lösen en kärleksskatt!
O, svag som min andedräkts hvirflande rök
Mot luftens köld vore hvarje försök,
Ej tusen års bot vägde upp mitt brott! —
Men stackars hans ögon som brusto i grått,
Så vilsna, så vilsna, och ingenting lärt!
Hur är det ej ändå så vackert och kärt
Det fältet, så armt i sitt vissnade strå,
Och alarnas grenar med frosten på
Och isens blåsvarta, blänkande flak
Och himlens täta och disiga tak!
Det är jorden, den bär mig, jag älskar den jämnt.
Se, se, så när, att min fot den klämt!
Är du död? Har du svultit och frusit ihjäl? —
Den är alldeles kall och alldeles stel.
Se, se lilla pälsen, så svart och så fin,
Små fötter och klor och så sorglig en min
Med de halföppna ögonnes glans som är spräckt!
Se, Gud har ju skapt den och gifvit den dräkt,
Och åt lifvet den gladts och har sprungit så fritt,
Lilla röda hjärtat har klappat som mitt.
Bara råtta, — ett under, ett under ändå! —
Kanhända att lifvet kan vakna och slå.
Jag skall lägga den här.
(Stoppar den in i barmen.)
Så hårdt och så tungt
Är lifvet, det trampar och krossar så lugnt,
Som om känsel och ängslan och fasa ej fanns.
Nu tränger ur molnen en järnhvit glans,
Och hvar fåra glimmar så frostigt klart.
Till natten blir det nog vackert snart,
Och himlen blir djupblå och alldeles ren,
Och det klingar af köld under stjärnornas sken,
Och ingen vet, hvad som stelnar därvid.
O, all den oändliga smärta och strid,
Som jag sett, o, sorg som ej ryms i en röst,
Men i stumhet trycker och sargar ett bröst,
Och blickar, så tunga och svarta som jord,
Och klanglösa, sällsamma, mörkrädda ord
Som liksom för egna steg rycka till,
Och hatet och harmen som städse gå vill! —
Det har funnits glädje och finns kanske än,
Men det tycks mig, att sorgen förintar den,
Liksom dagen förintar den dröm, som han väckt,
Liksom vatten förintar den eld, som det släckt, —
Och att glädjen likt solsken sitt glitter drar
Öfver orörda djupen, där sorgen finns kvar.
Se, döden först, hvem har honom flytt?
Och synden, hur kommer han ständigt på nytt
Och trampar som fötter på nattfrusen sjö
Hvart lugn som förgätit det ordet: att dö. —
Och ingen förtjänar väl salighets skatt,
Men ingen, o ingen, fördömelsens natt!
Jag har flickor känt, som sitt barn ha dränkt, —
Men hvad fasa och skräck, förr’n de sådant ens tänkt!
Jag har flickor känt som sitt barn ha dränkt, —
Hvilka stackars förvirrade lif, de fört! —
Och om också ej nå’nsin de ånger känt,
Hvilken gnistrande oro i blickarna brännt!
Som vargar de svultit och drifvits i brott, —
Och jag själf, o, förtjänar jag lidandets lott?
Jo jag, jo, jag!
(Vägen framåt kommer prästen, hans mörka kappa står tung och skarp mot luften mellan popplarna. Jeanne ser honom ej och hör ej isen brista under hans steg. Han blickar forskande mot henne; då han är nära, talar han:)
Se Jeanne, se Jeanne Guibour? Jo visst!
Så kom du, Jeanne, du kom till sist.
Jeanne
l5708:(brister i gråt).
Herr Nicholas ...
Prästen.
Jag väntat så,
Jag väntat. Många rykten gå
Ännu om dig, se’n du försvann,
Och blodigt tunga rykten, Jeanne.
Jeanne.
Ej tunga nog att målet nå,
Ej mörka nog.
Prästen.
Jag tänkte så!
Då är det blod som tynger ner
Din frusna skuldra?
Jeanne.
Mycket mer,
Herr Nicholas, ej ord förslå
Att säga allt ...
Prästen.
Jag tänkte så!
Då är det svek och djuriskt brott
Som slipprig gjort den stig, du gått
Med dödstrött fot och fuktig kind, —
Då har du stirrat blicken blind
I sinnets svarta djup och ser
Ej glimt till räddning?
Mycket mer,
Herr Nicholas, det ordet där,
Det »räddning», tomt som vind det är.
Det tycks mig, ej ens ordet finns ...
Prästen.
I ständig nöd ditt brott du minns?
Jeanne.
Till minsta steg och röst och min,
Till minsta falska löjes grin. —
Jag visste intet, bara dref
För tid och storm, men klart det blef,
Och klart jag såg — för sent — och ser.
Prästen.
Då har du tryckts i ånger ner
Så lågt som lägsta kryp i jord?
Jeanne.
Så lågt! (l5773:sakta) Ack ånger, än ett ord,
Jag sett till bottnen helt — jag tror ...
Prästen
l5778:(hör henne ej.)
Så höj du blicken, Jeanne Guibour!
Ett under, under är dig när,
Och, om du vill, så högt det bär,
Som böjd du var. Se, ångerns gråt,
Den är som regn att glädjas åt,
Är till att glittra skönt i ljus,
Och hvalfvet till Gudfaders hus
Är bygdt af sådant stoff. Se hit!
Jo, du har ångrat. Ej så hvit
Du lyste annars, ej så klar
En blick ditt ögas smärta bar. —
Så hör, så hör! Du vet det, Jeanne,
Att han, hvars blod för hvarje man
Och hvarje kvinna varmt har stänkt,
I kyrkans lyfta händer skänkt
Sin nåd, det visste du, ej sant?
Men fanns där plats vid bordets kant,
Du tänkte — skall ej hvarje gäst
Dra åt sig manteln som för pest,
När sådant brott bärs fram som ditt. —
Nej, Jeanne. Så hör och andas fritt!
Bär du, så som ditt brott var tungt,
Så mycken ånger fram, och lugnt
Du hoppas kan, bär du blott tro,
Och lätt du lyfts till fröjd och ro,
När nog du lidit, lyfts mot höjd,
Af smärta blek och blek af fröjd.
Så kom till bikten, Jeanne Guibour!
Jeanne
l5812:(har lyssnat i stilla tjusning, men lyssnat som på en dröm, och hela tiden burit den tanke, hon stannat vid först. Med högre röst:)
Det ordet, ånger — hör, jag tror,
Jag vet — en annan stig det bär, —
När djupast i dess djup man är,
Då är den slut.
Din ånger slut?
Jeanne.
Då vidgar allt sig gränslöst ut.
I frostig klarhet rymden käns —
Jag vet ej hur — då finns ej gräns.
Prästen.
Din ånger slut? — Du famlar svag.
Jeanne.
Jo, slut. — Det var ej jag, ej jag,
Som bröt. Det dref och band och höll. —
Kan stenen ångra, att den föll? —
Jo då, — nu är jag icke mer
Mig själf, men allt hvad ögat ser
Af sorg, och hjärtat anar till. —
Åh, ord! Min tanke löper vill.
Det är först nu, jag ser det klart,
Först nu jag vet, och underbart
Min egen röst mig skrämmer än,
Men jag har drömt det längese’n
Och ändå längtat, längtar nu
Till kyrkan ...
Prästen.
Jeanne, hör på mig du,
Och häda ej i yrsel! Hör:
Ditt minne ej dig fasa gör?
Du skyr, du ångrar ingenting?
Jo, blodig synd. — Men se Er kring!
Är icke luften tung af gråt,
Står smärtan ej vid hvarje stråt? —
Hvad är väl jag att dröja vid
Ens för mig själf en flyktig tid?
Medlidande jag känner blott
Vid min och allas arma lott.
Hvad är väl jag att akta på?
Hvad är väl jag att misskund få,
När det och det är böjdt i nöd? —
Och så blef ångern still och död —
Jag vet ej, hur min tanke bar ...
Prästen.
Men Jeanne, men Jeanne, din blick är klar.
Jag ej förstår. — Men hör mig, Jeanne!
Du tror på den, hvars hjärtblod rann
För dig i nöd, och vet och tror,
Att sällhet finnes, där han bor.
Jeanne.
Jag tror och vet, hans hjärta sved,
Jag tror och vet blott, att han led,
Jag lider med i allt hans kval,
Men sällhet — nej.
Prästen.
Ett sällsamt tal! —
Men han är guddom, guddom Jeanne!
Men djupt i hjärtat hvarje man
Och hvarje kvinna smärtan bär,
Och kring oss lider allt, som är —
(Stirrar ut för sig.)
O ja, jag vet, de sjöngo så,
Och sant det var, men ack ändå
Ej till för mig och ej bestämdt —
Men hur jag längtar, längtar jämt
Till sådan sång! Att höra blott
En mässa! — Säg mig, om mitt brott
För alltid, alltid stängt mig ut! —
Jag vet ej hur, men tror, till slut
Den skulle skänka annan ro,
Än den jag har.
Prästen.
Du måste tro,
Du måste ångra ännu, Jeanne!
Jeanne.
Å, tro — men jag som bara kan
I smärta känna!
Prästen.
Genom bikt
Går vägen, genom bönens plikt.
Jeanne.
Men för mig själf jag intet ber.
Blott mässan ...
Intet hopp jag ger. —
Jag vet ej alls, jag ej förstår.
(Vänder sig om utan den välsignelse, hon omedvetet böjt sig mot.)
Jeanne.
Men det är sant — för mig. — Han går!
Åh, han har gått, och allt är slut.
(Brister i gråt.)
Nu är jag ensam som förut,
Och ingen mässa, ingen sång!
Ej se genom dörren in en gång!
Jag skulle ha vetat, om rätt jag har,
Jag skulle ha frågat och tiggt mig kvar.
Ej glömma jag kan, hvad jag lidit mig till,
Men kanske jag märkt, att jag bara gått vill,
Om jag hört deras sång, att jag nära stod,
Bara dörren mig öppnats. — Så hett är mitt blod.
Hvad jag talte, jag vet knappt. Så sällsamt det löd,
Men var mitt ändå.
(Ser ned i barmen.)
Se han var inte död!
Se, han rör sig! Åh, blott litet äta nu!
Se här mitt bröd, du skall få det du
(Böjer sig ned.)
Och en grop i mull och en klädningsflik,
Så är du för vintern bärgad och rik.
(Ser upp och märker, hvar hon är.)
Se, så nära kyrkan! Så vacker hon är,
Så innerligt fridfull och lugn och kär!
Mot himmelen sträfvar det, tornet, blott. —
De ha inte en tanke för straff och för brott,
De klockorna nu. — Om jag tordes mig fram! —
Därinne, så drömmande allvarsam
Var dagern där, och Gudsmodern så huld
Och leende blek under glorians guld,
Och i koret sonen, så mild i sin död,
Och Sankt Josef med kalken, af blod så röd,
Och prästens röst och förlåtelsens fred,
Öfver böjda hufvuden flödande ned!
Af guldblommigt siden var prästens rock,
Som en sol var monstransen med gyllene lock,
Och så vackert, så vackert det glimmade allt!
I det vackraste fönstret var Jungfruns gestalt.
På ett moln hon satt, hennes spetsiga fot
I guldsko var stödd på ett hvilande klot.
Hennes mantel var purpur med slingrande band,
Något gyllene glänste uti hennes hand,
Hon hade sitt barn på knä’t så tryggt,
Och ett hvalf öfver hufvudet stjärnorna byggt.
Sankt Johannes, den lille, sig lutade fram
Emot Jesus med korsstafven stödd mot ett lam.
Och en krans utaf blommor i handen han bjöd,
Så sällsamma blommor, med glans så röd,
Liksom rosor af blod med de hvassaste blad ...
På ett fönster vid sidan, där lyste en rad
Af hvita män uti veckig dräkt;
Så sällsamt de händerna uppåt sträckt,
Och kantiga stenar de höllo däri, —
Kring öppnade munnar låg stelnadt ett skri.
Framför dem en kvinna stod blickande skyggt,
Sina händer hon knäppta mot bröstet tryckt,
Hennes klädning var mörk som förtviflan och nöd,
Och i midten stod Jesus och lydnad bjöd.
Till hvad? — Jag vet ej. Så sträng såg han ut,
Där var tungor på glorian, hvassa som spjut. —
De sade, att kvinnan förnekade Gud
I synd och nu jagades bort på hans bud —
O, så ginge det mig, när dit in jag gått.
(Vänder om.)
Så förfärande, svindlande stort är mitt brott.
Som en giftig växt för min syn det sig ter.
I den feta mull skjuter roten ner
Med trefvande fingrar, så het som en brand,
Skörlefnaden, djäfvulens kolsvarta hand,
Och mullen är lättsinn och glömska och flärd,
Och af falskhetens glittrande regn är den närd,
Och stjälken är stolthet som reser sig spröd,
Och den svartröda blomman är fasa och död,
Och frukten, frukten — o, bitter att få!
(Ser upp igen.)
Så dyster himlen, så stelnande grå!
Så naken jorden, så skrämd och så tryckt,
Förlamad de svarta fåglarnas flykt,
Och allt, som har lif, uti dvala lagdt
Under tunga drömmars tvingande makt,
Eller irrande, spårande, klagande gällt,
Med glimmande, isgröna ögon af svält,
Med flåsande svalg och med indragen buk
Och mot rofvet krypande sakta på huk. —
O, offer och bödel, hvad är deras lif?
För kölden och hungern ett tidsfördrif. —
Och det föds, och det dör, blir dag och blir natt ...
(Böjer sig ned.)
Och ändå så skönt! Hvilken glittrande skatt!
Se, bara den vissnade tistelns blad,
Så hvita af nålar, rad intill rad,
En mystisk ros utaf frost så ren! —
Se, glänser den ej med ett sällsamt sken?
Se, kölden själf vill skapa och ge,
I skönhet och skälfvande finhet sig te!
Så vackert, så vackert, se allt är Gud!
(Med hög röst, liksom fylld af seende visshet:)
Jag har brutit i synd emot hvarje hans bud.
Jag har störtat en själ i fördömelsens brand. —
På mig hvar skuld med sin krossande hand,
På mig hvart mörker från namnlöst svek,
På mig hvar följd af min blodiga lek! —
Och dock kan det tyckas mig, allt förgår,
Och mitt hjärta blir fylldt till dess innersta vrår,
Ej af synd, ej af skuld, ej af ånger ens,
Men en smältande känsla som icke har gräns. —
Är den Gud? — Den är ändlös och stor liksom Gud. —
Är den bön? — Men den finner så sällsamma ljud. —
Är den vilsen, min bön, när jag bara kan be:
Måtte intet lefvande stoft lida ve!
Då glimmar det till från marken, liksom om ett sken legat gömdt däri och brustit fram i en skälfning. När hon, yr och svindlande därunder, vänder sig om, kommer där en man på vägen till kyrkan, han är helt nära, hon vet icke, hvarifrån han kommit; plötsligt är han där. Hans dräkt är som den djupa skyn bakom. Det är, som om han tagit en flik af den och svept om sig; i långa veck faller den om hans smärta kropp ned till fötterna som tyckas glida fram öfver den frusna vägen. Hans ansikte är lysande hvitt. Hans kinder och läppar äro skägglösa som ett barns, hans mun är öppen som till ett leende, men han ler icke, och hans ögon äro allvarliga och djupa. De stå riktade mot henne utan att blinka eller skälfva det ringaste, uttrycket blir däraf sällsamt ojordiskt, tycks innehålla evig klarhet, en evighet större än stjärnors. Han talar, och hans röst har i sin jämna, klara höjd något af samma evighet:
En mässa vill du höra. Kom!
Jeanne.
O nej, o knappt ens jag drömt därom!
Jag ville blott kyssa kyrkans sten
Och falla på knä, där en gång jag var ren,
Och se dit in, o, då vore jag nöjd. —
En mässa, det vore ju salighets höjd!
Det ordet en gång för mitt öra klang
Med ljud af en sträng som för alltid sprang —
Jag! Aldrig, aldrig i evighet!
Din synd, din tanke, allt jag vet. —
Så kom! Vi följas med hvarann!
Jeanne.
Din hand är kall, du bleke man,
Men kyler ej. Hvem är du, säg!
Mannen.
Den som går med dig på din väg. —
Vänd blicken inåt! Det är där,
Det gäller. Se, hvem själf du är!
Jeanne.
O, knappt jag vet det, vet det mer.
En rymd, en rymd i glans jag ser.
Det fallit något tungt och svart,
Det jublar, drifver, — vet ej hvart, —
Det gryr, det stiger underbart.
Jag vet, jag går mot något klart,
Mot stora, sanningsdjupa ting.
Mannen.
Så höj din blick och se dig kring!
Då reser sig framför dem kyrkans kor, och alla dess fönster glöda,
Det gnistrar i blått, det glimmar i gult, det brinner i purpurn röda,
Det hvita blir rent som himmelens väg högst upp under frostnattens hvälfning,
Och stjärnorna öfver Marias tron se framåt utan en skälfning,
Och leendet öfver Marias mun, i allt, i allt det lyser.
Och ned öfver markens nakna vidd som hvit utaf frostkorn fryser,
Där väfva sig strålarna in i hvarann, och långt, som skenet räcker,
Af underblommor en lysande flock orörlig sig uppåt sträcker.
Jeanne.
Så ljust, o aldrig det förr väl händt!
Man måtte väl tusen vaxljus ha tändt!
Är väl fullt af mänskor — och jag dit in? —
Se, se, nu fattar jag dess sinn,
Det fönstret där och kvinnans brott, —
De visste det icke — se, nåd har hon fått!
Se, handen hans, se blicken hans!
Förbarmande endast har sådan glans! —
De visste det icke, de hädade blott. —
O, stackars alla de blindas brott! —
Se, misskund, misskund blott är Gud!
Så kom, jag anar mässans ljud!
Mannen.
Nej icke dit, ej mänskoting!
Nej större, högre — se dig kring!
De tunga molnen ha slutit nu tillsamman i glidande flykt sig,
Oändligt vidt, oändligt högt en blåsvart hvälfning har byggt sig,
Är djup af rullande tiders djup, som rymden stor är dess resning. —
Det lättnar dit uppåt, och stjärnors ljus stå bleka i skyarnas glesning.
En våg, en flod af smältande guld på murarnas mörker brinner,
Och purpurgyllent och rödviolett i blåaste skuggor försvinner,
Och pelarliknande massor stå fram, där ljus mot mörker sig brutit.
Därframme har koret växt upp emot skyn och högt till dess hvalf sig slutit
Och glimmar i lugn och lyser i prakt från sockel till smärtaste tinne,
Och därifrån kommer den, ljusets flod, och solen själf är därinne.
Dess röda flamma är mild och stor, mot blicken vidgas i glöd den,
Är klar af seende ögons glans och varm som af hjärtblodets flöden.
Den lefver, växer, blad efter blad ur glimmande knoppen skjuter,
En underblomma, en mystisk ros i svartnande purpur sig sluter
I krans om solens flämtande rund, och Jeanne är i undran fången;
Hon tänker ej, — sänker ej blickens fröjd,
Hon står stel utaf häpnad och bakåt böjd
Och känner, men hör ej sången.
Ty det sjunger ur klingande strupar
Under solens rytmiska brand,
Och sången lyfts upp och fördjupar
Sig långt under skyarnas rand.
Invid muren en rad utaf gossar
I dräkter af purpur där står.
På kinderna rodnaden blossar,
Och blicken är klar som en tår.
Deras vågiga lockar falla
Längs det lyftade anletets ro,
Och korsvis knäppa de alla
Sina händer om sångernas bo.
Som en frans af spetsiga lågor
I jämnhöjd bärs deras kör
Och stiger och sjunker i vågor —
Hon förnimmer den, Jeanne, och hon hör:
Så fjärran sväfvar himlens hus.
Stig sång, sträck vingen ut!
Åh, hvita, hvita, hvita ljus
Skola möta en gång till slut!
Mot blick som vidgad skådar
Skall lysa blickars krets,
Och sången i tunna trådar
Lyftas mot hvalfvets spets.
Jeanne.
Mitt språk, mitt eget språk, som går
Mot Gud — åh, mässan jag förstår
Hvart ord! Tack! Tack!
(Sången igen:)
Jeanne
l6240:(ser stum mot jorden, känner foten tung, och sinnet tungt. Då höjer sig en röst bakom henne, det är mannens som förde henne dit; hon vet det, men hennes hjärta spritter till i igenkännande, som vore det sin egen röst, hon hörde i en dröm, och hon hör):
Vi arma, hur skola vi känna oändliga glädjen, säg —
Med famlande händer i mörker hur finna vår väg?
Vår dag är ett nät af skuggor, af ljusets flykt och dess bäfvan,
Som blinda rötter i mullen vårt hjärtas kamp och trefvan,
Ett flarn, som för floden stiger och bärs och sjunker i kvaf,
Vårt lif — och ett fjärran under, det hopp, man oss gaf!
Jeanne
l6251:(hviskar sakta:)
Det, det var mitt, mitt språk hvart ord —
Det kom ur själfva vår svarta jord.
Kören
l6258:(därframme, skrämdt bortdöende:)
(Då brister där fram en sång ur murar och mark, ur hela rymden. Som ett regn, ett mäktigt regn af röster är det).
Ej se, ej syn är befriande,
Ej aning om fjärran tröst.
Lyss, lyss till dit inres siande
Och djupa, förlossande röst!
Ur lidandes smärta den föddes,
Medlidandes smärta den bär —
Den frälsning, det hopp som föröddes,
I din egen känsla det är!
Jeanne
l6285:(i hänförd förvirring)
Mitt, mitt, jag visste det, hörde dess brus, —
Men nu brister det fram i så sällsamt ljus, —
Mitt det också, men först nu är det mitt!
Se koret, koret, det lyser i hvitt!
Han är här, härinne, ej bild det var,
Han själf, — han ensam, ensam är kvar!
(Och det sjunger bakom henne, det är ledsvennen som sjunger:)
(Och öfver henne röster:)
Du bär, du bär ett förlossande
Och djupt och allvetande ting.
Se, känn, huru skenet, blossande,
I purpur, dig sluter omkring!
Ur stumt, ur stumt förbidande
Har det brutit sig fram likt ett skri,
Sin egen frälsning, medlidande
Med all världens vishet uti!
Jeanne
l6320:(i yrsel)
Jag lyftes mildt, knappt rör sig min fot.
Jag är lätt, så lätt, och klar min röst.
Jag vet icke hvad, jag har tagit emot, —
All världens sorg och all världens tröst!
Att gråta är ljuft, är ljuft som en skänk —
Åh, hela mitt lif en brusten länk!
Det är icke jag som böjer mig ner,
Det är allt som lefver, det ser, o, det ser!
Ledsvennen
l6333:(tar henne vid handen och reser henne)
Jeanne.
Mig helt jag ger och allt och allt
Som tog i min sökande tanke gestalt.
Hans egen nöd jag i aning bär —
Jag själf, hvar är jag, — se allt är här!
Ledsvennen.
Så lyfter jag monstransen, Jeanne —
Hör sång, hör klang i sakta vind!
Så röd och varm är glansen, Jeanne —
Så se och se och se dig blind!
Jeanne.
O solen, solen själf det är!
Den blöder. — Annars borta allt!
Åh, se hans sträckta arm, som bär!
Den mörka skyn har hans gestalt; —
Och korets hvita, hvita gud,
Han log — han är försvunnen nu. —
Här är så ensamt, hörs ej ljud,
Och glansen är förbrunnen nu;
Den dröjer blott i skimmer kvar
På hvalf, som mörkret brister ur, —
De glida — skyar blott det var,
Och trång och mörk är kyrkans mur.
(Vänder sig om långsamt, leende.)
Nu har jag mässan, mässan hört,
Till målet har min längtan fört,
Och allt, och allt har jag förstått, —
Nu har jag min ro för evigt fått!
(Går framåt.)
Nu är mig lika, hvart jag går,
Som dag min timme, som dag mitt år!
Jag lyss och jag lyss till min visshets ljud:
Medlidandets värme är allt, är Gud!
(Sökande tillbaka i minnet.)
Så mycket nyss jag förnimma fick.
Där var sång för min hörsel, ljus för min blick,
Gestalter, änglar, — jag finner ej ord!
Ej svagaste skugga de sänkte på jord,
Deras öga var lugnt som ett ljus och klart,
Och allt var lysande underbart,
Och ändå var allt, alltsammans mitt —
Jag kanske det skapat i drömmen fritt!
(Brister ut i visshet.)
Ja, om det, om det nu också fanns
Jag tigger ej, längtar ej upp till dess glans.
Den kära, lidande jorden är vår,
Den är här, vår glädje, här våra sår,
Fullkomningen här och vår evighet —
Åh, ana ej alla det? Jag, jag vet!
De, de däruppe, ej helt de förstå
Medlidandets vishet, de dröjde ej då,
Då vore de här, och de lede som vi.
Ur tårar födes den blick som är fri,
Och kall är lyckan, hur lätt och hur hvit,
Och går vägen därifrån, ej dit.
(Hon går vidare.)