III

I KYRKAN

Midsommarmöjor lyste i en krans kring altarrundens röda sammetsvallar, och djupast ur den festliga bersån framglimmade ibland det gyllne korset på Skriftens jättelika läderpärm. Av björkarna stod altartavlan skymd: de sträckte vänligt sina friska toppar till Lammet, där det halvvägs upp mot taket låg fridsamt betande på deras löv, försett med ett standar i ena klöven. Och bredvid Lammet stod en fetlagd pilt och blåste i en fruktansvärd basun mot djävulen på andra sidan valvet.

Vad det var ljust i kyrkan denna dag! Man kunde räkna sandens korn på golvet och fräknarna i nackarna framför. Det var som hela sommarn flyttat in med ens i denna dysterhetens boning. Därutifrån föll ljuset in i floder igenom fönstren och den öppna dörren, det hade färg av björkarna på backen, så hela templet skimrade i grönt. Och simmande i sol låg sakristian, den sved mot ögat som ett himmelrike.

Än sjöng i tornet klockan. Gudstjänsttiden var överstånden nyss, men ännu dröjde församlingen i girig väntan kvar. Så mycket folk var sällan sett i kyrkan, de packade sig hop i alla bänkar, de stodo runt kring väggen som en mur och gapade och tummade på mössan. I porten var det trängsel, bråk och slagsmål av alla utestängda barn och hundar. Allt flera kom det till för var minut från Gammelgården, festligt bröllopsklädda, men det var underligt att se hur dystra de togo säte på den främsta bänken, som kyrkovärden ännu hållit blank.

Nu tystnade där uppe klockan långsamt med några trötta sving. Det blev så stilla ett ögonblick, att genom tystnan hördes hur lärkorna i höjden öste drillar kring gråa kyrkotuppen, och hur staren på taket satt och skriade av glädje.

Då hördes låt därute av fioler. Från Gammelgården kom den, växte fram allt starkare, tills den höll upp vid porten och orgeln med en bröllopspsalm föll in. Vartenda huvud vände sig mot dörren, nu delade sig skocken där itu. Och orgeln brusade, och folket sjöng och reste sig till hälsning upp i kyrkan. Men varje öga fick alltmer den färg som på begravningar den hemska stunden, då locket före färden lyftes av.

Längs gången upp gick Spangar svart och hög, men vadmalsgrå i synen, sommarljuset lät märka hur hans underkäke ryckte. Och vid hans arm gled ljudlöst fram en skugga, fast hon var vit från myrtnen ned till tån.

De stannade vid altaret, där prästen stod bödelaktigt mörk mot ljusa lövet och väntade med Skriften tryckt till bröstet. De stannade. På Klaras vita dräkt låg strimmor utav sol och ljusgrön skugga, de rördes ej, det skälvde ej i dräkten. Hon stod som frusen till en stod av snö, men över nämndemannens bistra huvud förbyttes ljuset i en ständig oro.

Nu steg den sista versens långa amen mot valvet upp, av gälla kvinnoröster i höjden pressad, ekade och sjönk till ro i orgelns sakta efterspel. Det blev allt tystare. Blott nära dörren kom än en stump ur någon gammal strupe, som hängde i med någon orätt psalm. Så var ock den till ända. Allt blev stilla. Och prästen uppslog Skriften och begynte med Pauli ord om kärleken, den sanna.

Förbi flöt allt för Klara, där hon stod vid altaret, en längesedan drunknad i hopplöshetens hav, det strandlöst lugna. Det sorlade och brusade bakom, det sorlade framför — hon hörde intet, hon visste blott att det var samma ström av orättfärdighet och mänskoondska. Vad rörde henne mer hur strömmen gick? Det fanns ej strand ändå för en som drunknat.

Hon stod och stirrade med frusna ögon emot en port, där sommaren föll in med gäcksamt ljus i hennes döda mörker. Det dröjde länge, innan hon blev varse att det var sakristians öppna fönster. Det blommade därute. Rönnen böjde en snötung gren mot en förfallen gravsten, det blinkade av fjärilar förbi, och under rönnens grenar, bortom muren, sköt fram ett stycke utav sockenvägen, som slingrade i gröna rågar bort långt, långt mot något blått — de fjärran bergen. Hon såg dit hän, men utan längtan längre, han var ej där, det fanns ej mer en strand.

Otydligt hörde hon ibland ett ord, som talat till en annan: — »Kärleken förtörnas icke, den fördrager allt, den hoppas allt»… Nu satt en liten fink på mossbelupna stenen under rönnen; han sträckte halsen mot den vita grenen och slog en drill, så pickade han glatt i fårorna på övergrodda skriften och fann ett korn och slog en drill igen. En liten tid, och någon fågel sitter om hundra somrar på vår glömda sten och prisar glädjen och den sköna mossan… En liten tid… Och huru mycket dock det stackars hjärtat i oss hinner utstå!… — »Jag frågar dig, Mattias Larsson Spangar, inför din Gud och denna menigheten» — — — Nu flög den lilla finken där sin kos, han blev väl skrämd för något. Ifrån vägen kom drivande ett dammoln in mot rönnen. Det var en gruvlig fart på denna kärran! En tok till söndagsfarare! I sken det bar i väg mot bergen, dammet hängde som tjocka svedjerökar över rågen. Ibland sågs bara huvudet av hästen, men inne i det gråa molnet stod en karl och svängde mössan som en galning och piskade framåt… — »Jag frågar dig, Kristina Klara Gammelgård» — — — Nu var han redan nära Vägasked, och vinden strök molnet bort. Nu vände han sig om. Å Gud! Såg hon en syn? — — — »Jag frågar dig, Kristina Klara Gammelgård, vill du inför din Gud och denna menigheten» — —

Hon tog ett steg, hon sträckte sina händer dit ut mot sakristians öppna fönster liksom en drunknande emot en strand. Så gled hon ljudlöst ned vid altarkransen framför de ljusa björkarna och prästen.

* * *

Församlingen sprang upp, det lopp en frossa igenom kyrkan ända ut på backen. Man trängdes mot varann, man rörde munnen, men den var stummad av en mållös skräck. Det kom en tystnad, som var mera hemsk än om man skrikit så att valven darrat. Förvirringen stod vit i alla ögon, man stirrade med halsen framåtsträckt mot altaret, där bruden låg i vanmakt.

Men sjunken hop på altartrappan satt den bistre Spangar, huvudet han höll begravet djupt i händerna och bortvänt. Det riste i hans skuldror — inför Gud och menigheten grät han, nämndemannen.

Man väckte henne snart till liv igen, men liksom borta var hon, svarte intet på moderns frågor, ej på prästens heller. Då lyfte hennes bröder henne upp och buro bruden varsamt ut ur kyrkan. Omkring dem skockades det bleka folket; nu hade jämmern löst sig, mycken snyftan, välsignelser och böner följde tåget. I porten väntade med sänkta stråkar den muntra spelmansraden sorgset stum: det blev ej marscher mer i dag och danslåt. Och efter skocken kom en ensam man, som såg mot marken och som sade intet.

Man tvekade vid bron ett ögonblick om rätta vägen. Äldste brodern Gusten såg bort och nickade mot Gammelgård, och Jan och Lill-Matt tycktes mena lika. Man vände sig till prästen, men man fick ej något klart besked, han riste bara betänksamt på sitt runda herdehuvud. Det var så sannerligen första gången som dylikt hände honom, mente han, det tålte studier i reglementet.

Då framsteg moran, myndigt slog hon ut med handen över bron mot andra sidan, och käken smällde då hon sade: dit!

Så bar man bruden skyndsamt bort till Spangar.

SPANGARS KAMP

I kammaren låg Spangar i sin säng, den breda äktasängen, änklingskall sen mer än fyra vintrar allaredan. På väggen tickade hans silverrova, och bredvid rovan hängde på en spik en stor och tandad nyckel, blank av bruk.

Ren var det nära midnatt, men ännu föll ljuset in igenom fönsterrutan och stirrade från väggarna orörligt med detta döda, skugglöst bleka sken. Han skönjde hur på klockans vita tavla den lilla spindelvisaren sig vred i varv på varv av jagande sekunder. Den hade alltid tickat på sin vägg så broderligt och roligt, men i natt den körde ur sig som en ström av nålar.

Han kastade sig rolöst av och an i tvåmanssängen, än låg han begraven i kuddarna, än stödde han sig upp och lyddes ut mot stängda stugudörren. Än låg han still en stund och såg mot nyckeln, som ställde han sitt hela hopp till den. Det var den första natten den var tagen ur farstulåset ut — månntro det hjälpte, månntro det hejdade det hemska? — eller var det bestämt att hända likafullt, av någon okänd övermakt igångsatt?

Hon hade fått det som hon velat, Klara. De möttes blott på dagen, stilla skötte envar sin syssla utan många ord. Hon sov i stugan ensam, han sov ensam i kammaren, emellan dem var dörren. Om det så gällde intill dödedag, han skulle inte stiga över tröskeln och tigga eller taga — inte förr än Klara öppnade den dörren själv.

Så hade redan fyra dygn förlupit, ståndaktigt bidde han; hon visste nog: från honom var det intet hårt att vänta. Då kom det oerhörda, kom ändå och skapade en bidan, sjufalt värre, med ångestsvett för var sekund som gick och hela byn som vittne till hans smälek. Nu var det tvenne nätter som det hänt, hur blev den tredje? — Han såg bort på nyckeln och sedan på sin rova: hon var tolv.

Från stugan hördes rosslingen av klockan, och göken började sin längsta visa. Men varje slag han gol drev svetten fram i kalla strömmar över Spangars panna. Så var det slut. Och allt blev tyst igen, blott jämna knäpparna av pendelslagen. Han lyddes än en stund — nej, intet hördes. Det saktade i nämndemannens bröst. Kanhända var det onda överståndet, kanhända kunde allt bli väl till sist?

Då — var det ej ett prassel utav lakan?… En sakta duns mot golvet… sedan steg, de hemska stegen bort till farstudörren. En hand på låset… en gång… tvenne gånger… nej, nyckeln var försvunnen… stegen vände till stugan åter, gingo runt i den med detta obeskrivligt döda ljud. De tycktes leta någon annan utväg.

I kammaren låg Spangar i sin säng. Han ville upp ur bädden — kunde inte. han låg där stelnad och lät allting ske. Igenom ryggen rann en iskall ström och lägrade sig runtomkring hans hjässa; den växte till för varje gång som stegen därute närmade sig kammardörren, den sjönk en smul för varje gång de togo mot stugusängen av och tycktes sluta. Kanhända var det nog med detta varv?… Kanhända gick hon dock till ro ånyo?… Då hördes knäppen av en fönsterhake och klirret av en ruta, som slogs upp. En duns på gården. Så var allting borta.

På väggen tickade hans silverrova, från stugan hördes jämna pendelslagen: ett-tu, ett-tu, — men annars ingenting. Det dröjde länge innan han fick kraft att taga farstunyckeln ned från spiken. Så vacklade han ut och låste upp och återvände till den våta sängen.

En timma gick, och åter gick en halv, av göken ropad som en röst ur graven. Då hördes ute bullret av en kärra och steg på trappan, fasta stövelsteg. Det gick i farstudörren, stegen styrde igenom stugan fram till Klaras säng. Och sedan tvenne röster: en förgråten, som snyftade så hjälplöst som ett barns, den andra tröstande och klar och lugn.

Ack, allt var som i går, hon hade hittats av Josua igen och blivit tagen i tokerns vård och faderligen hemförd. Nu satt den skäggige på hennes sängkant och tröstade och vyssjade till ro, hans stämma steg och sjönk i lugna vågor, en vagga lik, som gungade till sömns det sjuka hjärtat: barnet, barnet mitt… Och först på morgonsidan fram, när skenet på kammarväggen redan börjat rodna, han tassade till dörren och försvann. En hane gol, och slamret av en kärra dog bort mot bron, men inne var det tyst.

Då vände nämndemannen sig mot väggen. Förlossad var hans ångest än en gång för några korta timmar, och han sov.

DEN VITA

Ej hörs ett hundskall mera. Andlöst tyst den ljusa natten vilar över bygden. Ej hörs en fågelröst. I fältet gömda ha alla lärkor somnat in, och än har åkerskärans sträva sång ej börjat. Orörligt simma de i daggens bad, de vida rågarna; ej rör en kåre de späda axen, som metalliskt glimma och tyckas andas en omätlig frid, från teg till teg i blomningsdrömmar sjunkna. Blott älvaleken svävar som ett flor, knappt verkligt, över slätten; utmed ån den böljar bred och buktar sig och slingrar med draget nedåt sjön, som ligger skum inunder varv på varv av dimgardiner.

Det sorlar ej i ån. Förrunnen redan är vårens strida virvel under bron, och ingen timmerstock tar längre fart och stångar som en oxe dovt mot stranden. Det glider knappt ett löv på blanka vattnet, som ligger famnande den bleka skyn med slutna näckrosknoppar på sin skiva.

Då stiger fram i skuggan under bron en spegling, vitare än dimmans flikar. Den glider ljudlöst som en strimma snö förbi på vattnet till den andra stranden. Så är den borta. Åter ligger ån och speglar blott den sommarbleka rymden.

Men framåt vägen skrider en gestalt, en ande snarlik mera än en kvinna, från skuldrorna till foten linnevit, med håret som en skymning kring sitt huvud.

Nu är hon hunnen intill kyrkoporten. Vart vill hon hän? Hon går den stumt förbi, hon ser sig aldrig om, hon vandrar bara igenom byn mot vida slätten ut. Barfota skrider hon med stela steg, så döda liksom, och ändå så säkra som skrede hon mot en förtrollad sol och glömde hela jorden under foten. De höras icke, hennes hemska fjät, blott sakta frasar det ibland i linnet.

Och hennes mun! Ett obeskrivligt stelt, förhäxat leende det vilar kring den, som gjutet stramt av någon hemlig glädje till vilken vägen är oändligt smärtsam. Och hennes ögon! Som två vita lampor ur detta vita anlet lysa de, förblindade, men seende ändå, orörligt riktade i vida rymden mot någon punkt, som ingen annan ser. Det stiger ur dem som en fosforstråle, lysmaskens sken och vätteljusen lik, och vandrar före henne ut i natten.

Så skrider hon sin vålnadslika väg bygatan fram emellan tysta husen. Men kommen utom byn, där rågen börjar och bergen dyka blåa upp ur slätten, så villsamt nära i den bleka luften, hon lyfter sina armar ut mot dem. Hon tas av sädeshavet, skymmes bort ibland av axen, vilka tyckas vakna och vika undan i en andlös ängslan. Ibland går hon i älvaleken in, vit i det vita, och den rör sig sakta och hänger som ett släp i hennes dräkt. Så syns hon åter; längre, längre blott hon vandrar vägen fram med sträckta händer.

Nu är hon redan bortom Vägasked, nu är hon hunnen halvvägs ut på slätten, snart skall man knappast skönja henne mer. På stannar hon. Hon fäller sina händer, hon tar sig hårt åt pannan, skriker till och sjunker vaknad på den kalla vägen.

* * *

Men i de tysta husen sov man icke. Bygatan utför vakade vart liv i en förfärlig väntan alltsen kvällen. De vuxna sutto frysande kring bibeln och grundade på någon gruvlig rad ur Uppenbarelsernas svarta sidor, och barnen kastade sig av och an i sina bäddar, ropande på mor. Det var så gott om grannar dessa nätter i stugan, både kvinnfolk, män och barn, och skocken tätnade, ju mer det led, kring fönsterna, som vette ut mot vägen. När det slog tolv, låg hopen kind mot kind bland balsaminer och bland myrtenkrukor och bidde viskningen: nu kommer hon…

Och Klara kom på vägen, men hon såg ej hur det på ömse sidor låg en rad av ångestvita ansikten i fönstren. Med öppna munnar tryckta emot glaset de vredo sig, så länge än en flik var synlig av den vandrande gestalten. Då sjönko de tillbaka, och det blev ett bönemummel kvar i skumma stugor. Men först när man var ense att hon hunnit ett säkert stycke från den egna knuten, man knäppte sakta fönsterhaken upp, och halsar stucko ut ur alla gårdar.

Man hängde i med ögonen, man lyddes: snart kommer det… Man for ihop vid skriket, och mången ruta slog förskräckt igen. Skall hon bli liggande? Gud hjälpe oss! Är han på vakt månntro, den tappre tokern som vågar sig på vålnader? — — — Då hördes en kärras buller ifrån Vägasked, och piskrapp veno vassa genom luften.

Ty Josua satt varje natt och bidde med kalla ättiksbindlar i beredskap och varmmjölk väntande på spiselglöden. Och första tiden i sitt långa liv sov icke drängen ens, den sjuttiåra, och förspänd stod den lättjefulla hästen och stampade vid stallet varje natt.

ORONS DAGAR

Nu grep en obeskrivlig oro byn. Allt var förgjort och ingenting som fordom. Det brann som tjärat blår i varje kropp och ännu värre tyg i alla själar. Man rände runt i stugorna, man sprang med sista olycksbudet ut på vägen, beklagande sin nästa och sig själv. Som moln av sot flög skrocket vida kring och skymde varje dagsens klara sanning. Och djävulstron fick åter fart i byn, och ungar haglade i sjätte månan, och kalvar kommo ned med krökta horn, ty upplöst var all tingens gamla ordning.

Än hade Grannas sett ett tattartåg, som körde fram till trappan mitt på dagen och högljutt hojtade om hästabyte. Men då han öppnade var ingen där, fast djupa kärrspår ledde in på gården och inga kärrspår ledde därifrån; och ingen annan hade sett dem sedan. — Än vart en gök av Sjöfallsgubben hörd, men den var Gud förbjude ingen vanlig, den talte tio tungomål, men gol ej. — Än visste man att flottarföljet var på härnadståg mot byn för andra gången, beväpnat hiskligen och fört av Markus. — Än nalkades från öster någon sot med hemska koppor. Redan hade moran på Gammelgården sjuknat in däri; hon låg och fäktade besatt i luften, som beck i syn, det blev förvisso helsot, — jojo, till vissa kommer straffet strax. — Man såg så mycket dessa vridna tider. Och själva Belsebub var bliven sedd av fiskar Filus — men han ljög, den rackarn, och skrattade de bleknande i synen och bad om snus att bjuda fanen på. Förgjort var allt med ens, och rågen rykte i dessa yttersta förfärans tider.

Försummat blev åtskilligt. Korna stodo och bölade på gröna klövervallar omjölkade, med juvren svullna till som smedjebälgar, färdiga att rämna. I stallarna steg mången prydlig häst allt högre upp mot taket på sin spillning, förgäten grymt och skrapande i dyngan. Med mat och bastugång var klent beställt, men allehanda sammankomster trivdes. Hos Josua var visserligen tomt, ty själen törstade till djupa brunnar, och anden sträckte armarna mot allt som överjordiskt fladdrade i molnen. Hos Josua var tomt ännu. Men prästen fick åter tag i folkets innanmäte, han vred och stekte det, men större blott blev våndan och förvirringen allt värre. Det dundrade från predikstoln — nu skulle all hednatidens skada tas igen. Och kvinnor svimmade varenda söndag, och karlar gräto. Men när gudstjänsttiden var slut, så var det ändå ingen råd. Man skockades som får kring kyrkoporten och glodde på varann: vad ska vi göra, vi arma barn i denna fasans by?

Så var det nu i dessa sommartider beställt med byn: han vändes upp och ned av makter, starkare än tingens ordning. Men uppe i sin höjd satt gul om näbben den gamla kyrkotuppen och såg ned förundrad på sitt fordom stilla rike.

* * *

Vad som var sant av alltihop, det var att Gammelgårdens mora hade lagt sig i någon elak feber, att hon såg i syne stundom och fullständigt mjuknat, som man det gör när graven börjar öppnas. Hon sade sig ha illa gått sin väg igenom prövodalens många skiften, och prästen sprang där jämnt, och bibeln låg beständigt under änkans huvudkudde. Men Gusten sade, när man frågte honom, att det var ångern blott som satte an, för livet, påstod han, var ingen fara. Det svaret gjorde ingen riktigt glad. Ty moran var en kropp som helst man offrat åt Herrans tuktohand — då hade straffet törhända tagit sitt och lämnat byn.

Hon passades av dottern sin, som flyttat tillbaka till sin hemmagård igen, fast hon var Spangars hustru enligt prästen — men ingens enligt lagen, påstod mången från andra sidan ån och svor därpå. För lögn och nödtvång var det, hela giftet, som moran spunnit hop från första stund, det visste varman, och alltmera spred sig den meningen på Spangarstranden med. Man var ock rädd, att fördes Klara åter till nämndemannen, skulle de på nytt begynna på, de hemska vålnadstågen, som varit borta några nätter nu.

Alltnog, där satt hon nu, den bleka stackarn, och skötte dotterligt sin sjuka mor, den leda lövjerskan och kopplarpackan. Det sades att de mycket talats vid med många tårar. Det blev ock bekant att Klaras bröder, Gusten, Jan och Lill-Matt med Spangar gått till tals, och Spangar vandrat till prästabolet tvenne dagar redan. Nu satt han varje afton vid ett ljus och grundade på något oavbrutet, omvärvd av ensamhet och tunga tankar.

Men tiden gick, och intet stötte till som skulle tagit oron bort från byn.

BELÄGRINGEN AV SPANGAR

En söndag, när som vanligt kyrkofolket stod rådvillt skockat vid den stängda porten, bespisat rikligen med lagens lut, men törstande till evangeliskt vatten, som äntligt velat släcka våndans brand — en sådan dag kom vandrande på vägen profeten Josua från Vägasked. Hans gråa långskägg svallade i solen, hans panna lyste hög och siarklar, det syntes genast på hans karska hållning: förkunnar andan jäste i hans bröst. Han plöjde sig en väg igenom mängden och klättrade på kyrkomuren upp. Han väntade ett ögonblick, tills alla fått syn på honom, där han upphöjd stod. Då vart han blek av andan, och han talte:

»När icke folket finner väg till mig, så måste jag omsider söka folket. Ty skammen går på torra landet, vänner, och eder ynkedom vet ingen hut. Här stå ni darrande av djävulsfruktan, begapande varann som vilsna får, fast sommarn blommar härliga mot höjden. Ni ränna runt som fanen satt i baken, ni skria bibelsprängt på tusen möten och tugga svavlet om, som prästen spytt, men hemmen, fälten, fänaden försummas. Och vadan detta allt? Ni ropa: straffet! Jag frågar vilket? Jo, det skall ni höra: det är er egen ynkedom som hämnas. Så långt man minns har denna leda by ej aktat på naturens visa ordning och låtit oförhindrad var få sitt. Ty penningpungen var er enda gud tillhopa med sin broder, högfärdsdjävuln, — där har du dina förstår, leda by! Här handlades med allting. Barnens kroppar blev bytesvara mellan gård och gård. Jag frågar eder: höjdes det en hand förutom min mot sista slemma dådet, då Gammelgårdens Klara såldes bort?»

Han höll ett ögonblick. Ett ovisst mummel steg upp ur mänskohopen, halvt förargat, men halvt bejakande den sturska läxan. Och mitt ur högen kom en häpen röst: »Förbanne mig, han kan ha rätt, den tokern!» Då tog profeten ännu högre vid:

»Det händer dock, när köttets köpenskap bedrives alltför fräckt, att anden reser sig upp till nödvärn mot det råa våldet, fast präst och kyrka stå på köttets sida. Si, andens långmod är förvisso stort, och därför frågas föga om hans mening, men kränkes han för svårt — då står han upp och mejar, liksom lien mejar säden, beräkningarnas jämmerliga fält. Platt ingenting blir kvar — blott svarta marken, där skator flaxa skrattande omkring. Då menar man att djävulen tog växten, och löper ylande till kyrkan hän och gömmer huvudet vid prästens mage och skyggar till för allt som far och flyger, anamma, som en vettvill tvåårsmärr.»

»Har du förstått mig, ynkansvärda by? Jag frågar nu: kom ej er själanöd från denna vita vandrerska i natten, hon, som förpinad gick i drömmen ut, förunderligt av trofast längtan vägledd? Si, ingen häxa var hon, ingen vålnad, men utsänd var hon till er egen bot. Ty där hon nattliga gick sjuk förbi, där gick ert kranka samvete på vägen. Är icke detta sanningen, gottfolk?»

Bekräftande steg mumlet upp ur hopen, och huvud nickade sitt ja och amen, men mitt ur högen kom en röst på nytt: »Du talar svåra tankedigert, gubbe, men vet du någon råd, så raska på!»

Då greps profeten av ett mäktigt löje, som hoppade som grodor i hans drag men dog omsider i det stora skägget. Han rätade sig ut i all sin längd, och muntert skrek han ned från kyrkomuren:

»Om jag vet råd? Det var en fråga det! —
Vrid rätt igen vad vrånga viljor vrängde!
Ge drängen åter flickan, som är hans,
och signad sommar skall besöka bygden!»

Han hade sagt vad mången länge tänkt, fast klenmod tystat tungan på dem alla. Nu brast den bundna vreden lös, den steg som när en jättegryta kokar över och kastar locket som ett spån ifrån sig. Det sjöd och bubblade i hundra bröst, man fäktade med nävarna, man skrek: »Ge drängen flickan hans! Ge Spangar svinskjuts!» Tumultet växte. Det sög till sig snabbt vad allt som fanns i kyrkbyns fyra hörn av hundar, barn och påkbehängda sällar. Förenade vid kyrkan stodo snart de tvenne stränderna som ständigt trätat, upptända av en helig endräkt nu. »Mot Spangar!» skreks det — »hej, framåt mot Spangar!» — Men ned från kyrkomuren klev profeten och vandrade sin väg till söndagssång.

Dock spred sig hären icke, ned mot bron den rullade sin vredes tunga bränning. En biflod väste upp mot Gammelgård, som låg där grå och stilla, snett mot kyrkan. Man hötte vilt med nävarna mot knuten, där änkan visstes ligga i sin säng, och röster skreko: kopplerska och packa! Då syntes bröderna på farstutrappan, den hederlige Gusten, Jan och Lill-Matt, beväpnade med var sitt tjocka grimskaft. Man lyfte påken… Det var ingen fara, de vinkade på sammansvurnas sätt och drogo med de andra bort mot Spangar.

På bron hölls krigsråd några ögonblick. Så stormade med ens den morska hären mot Spangarstranden som en getingsvärm, med mycken ilska surrande på brinken. Omslutet snart stod nämndemannens hus av ring på ring med hotfullt höjda påkar, och gården fylldes som det regnat gubbar utav en hundrahövdad, skränig hop. »Ge flickan åter, som du stal av drängen! Ge flickan fri, din djävla kvinnotjuv!»

Det kom ej svar. I bommad myndighet stod breda farstudörren järnbeslagen, och fönstren sågo oberörda ned, som kunde intet bryta deras tystnad. Det kom ej svar. Men skränet växte till, bemängt ibland med klang av sprängda rutor, ty nu begynte stenarna att hagla. Och redan sprungo Jan och Lill-Matt upp på farstubron och började med sparkar behamra dörren, dundrande som trummor.

Då hördes ej hur bommen lyftes av, men plötsligt växte Spangar fram på trappan, av vrede vit och jättelik att skåda. Den äldre brodern fälldes med en spark, så han sjönk dubbelviken hop och spydde; men Lill-Matt kramades av nämndemannen med nacken ned mot knäna till en boll, så slungade han bollen ut på gården, och karlar stöpo radvis, där den kom. Men lika plötsligt var han åter borta, och dörren small igen, och bommen föll.

Betänksamhet grep hundramanna hären, och skränet krympte snopet efter hand. Det hade ingen väntat! Omkring trappan förmärktes hastigt ett respektfullt rum. Man stod och morrade i mörka klungor och svor ohyggligt, hötande ibland: i morron, gubbe, vänta du, i morron! Man skelade i smyg mot närmsta grannen: skall inte snart du ge dig av, så jag med heder kan gå hem till aftongröten? Fanflykten började. Där någon smet försiktigt bort i skydd av uthuslängan, som var han stadd i trängande bestyr, där följde genast tjugu trängda efter. Och när det nattades låg brinken tom, och ej ett liv var synligt mer på gården. Ett fäste likt låg nämndemannens hus, tillbommat, tyst, och stirrade omkring sig med sina ödelagda fönsterögon.

* * *

Då tändes där det grubbelsjuka ljuset. Det lyste över midnatt långt mot morgon, helt sakta flämtade det stundom till för kylans andning ur de öde fönstren. Så släcktes det. En ensam man steg ut på farstubron i första gryningsskenet. Han vandrade till stallet, låste upp och spände för den vackra travarhingsten.

En kärra körde långsamt över bron. Det var ej någon fart i dag på hästen, och piskan vilade förglömd i knät på mannen, som i tankar satt försjunken. Han såg sig aldrig om, han körde bara likt den som äntligt vet sin enda väg, fast den är mödosam och intet brådskar.

Det låg en sällsam ro kring denna man, där han i röda morgonljuset åkte igenom rågarna mot bergen bort.

I RÅGEN

Som elden varit lös i själva kyrkan, så hastigt lopp ett bud från dörr till dörr:

»Säg, har ni hört det — han är kommen, drängen, han vart av Spangar egenhändigt hämtad. Nu sitter han som bäst på Vägasked, förplägas rikligen och fejas fin — här skall bli muntert, jädrar och anfäkta!» Så ropte ryktet jublande kring byn, och julihimlen log och kyrkotuppen.

Det blev ett spring i bodar och kontor, klädkammaren blev plockad i ett huj på helgdagsvästar och på silkesdukar, och varje yngling som var snäll att spela tog länge glömda felan från sin spik. Han kvintilerade som hin en stund, tills lådan åter lydde gamla konster, och spottade i nävarna och sprang.

Snart var det tomt i gårdarna. Blott farmor satt vaktande den övergivna grytan, och några ungar stodo runt omkring och frågte ängsligt: farmor, blir det krig? Men utåt Vägasked gick strömmen jämn längs sockenvägens middagsheta fåra, välkomnande den äntligt funna frälsarn.

Han satt i stugan. Men profeten stod och stängde vägen, talande från trappan. Ty sjuttiåringen höll på som bäst och hyfsade den vilda junkarluggen — det sågo pojkarna, som klättrat upp till fönstren, stångande varann i höjden. Då gav man sig till tåls en stund ännu. Man spände för den välbekanta hästen, byns blankaste och lataste och äldsta, för gubbens sällan sedda söndagsschäs. Man pyntade till hyllning ekipaget med blom och strå, från närmsta tegar brutna av flinka flickor, och ur rian sjöd en storm av stråkar, prövande till samspel.

Nu var han äntligt färdig. Ett hurra bröt löst kring trappan, svällde ut och steg ur trängseln upp mot sommarstilla molnen. Och hela gården vred sig runt en stund som när en stordeg knådas i ett tråg, tills allt var ordnat efter stånd och ställning. Då bröt man upp, och detta var ett festtåg, vars make ingen lär ha sett i byn.

Först gingo tjugu drillande fioler. Så kom profetens häst, av gubben körd med mycken värdighet i väldig respäls.

Han satt och svettades och sken, men drängen, den sjuttiåriga, stod bak i bygeln så styv i ryggen som en kejsarknekt. Kring båda hjulen rullade en sol av granna rågax, och ur hästens sele stack blåklint ut i vajande buketter.

Och tronande med hatten i sin hand satt högst i kärran Spangardrängen Markus, han viftade ibland mot följet ut, men för det mesta var han svårt förlägen. Ty efter kärran i allvarlig takt kom rad på rad av kyrkobyns förnämste, behållna bönder, myndiga i min, med guldked guppande på svarta västar. Så kommo kvinnofolken i en flock med snack och snytningar och glädjetårar, så slagsmålssällar, pojkar, hundar, barn. Allt lägre sjönko stånden, varv på varv, precis som taken gjorde det kring kyrkan, tills allt omsider tog en ändalykt med fiskar Filus och hans barnbarnsbarn. Nej, sist av alla, kryssande i dammet kom brännvinsbrännar Janne med sin bock, han svang en kutting lallande i luften, frampuffad understundom av den röde.

Så drog man festligen i kyrkbyn in. Från gård till gård gick tåget, överallt det viftade från trapporna välkommen. Och när man äntligt gjorde halt på bron, stod aftonsolen lutande mot nedan.

Det blev en natt, som byn besjunger än! Från alla vallar ljöd det muntert spel, och bössor knallade mot ljumma himlen, från vilken stjärnskott föllo ned till svar. Det flammade på ån: en jätteflotte av tjärigt stapelvirke tändes på, och båtar rodde svängande med bloss kring stränderna, som dansade i skenet. På Vägasked var fest tills morgon kom: rigolvet dundrade av hundra klackar, då sjuttiåra drängen förde an det stolta purpuriet, högtidsdansen. Det var den natten som profetens golv mot morgonsidan rämnade med brak — det är bevarat än till minnesmärke.

Men långt från gästabud och dryck och dans försvunno de i sädeshavets skymning, de två som bygden hyllade i natt. De gingo tigande från ren till ren, för häpna för att ännu töras tala. Blott axen viskade sitt sus som förr ur när och fjärran i den mörkblå natten. Allt längre gingo de, alltmer de sjönko i rågens varma, välbekanta famn.