STUDENTFÖRENINGEN VERDANDIS SMÅSKRIFTER. 113.

Rättigheter och Skyldigheter
gentemot Statskyrkan

En hjälpreda för svenska medborgare

af

GEORG STJERNSTEDT,

juris kandidat.

(Fjärde tusendet.)

STOCKHOLM.

Albert Bonniers förlag.

Föreliggande småskrift utgör en omarbetning och utvidgning af en förut af »Föreningen för religionsfrihet» utgifven skrift med samma titel.

STOCKHOLM.

ALB. BONNIERS BOKTRYCKERI 1903.

Det är i två hänseenden statskyrkans anspråk gentemot den enskilde göras gällande med tvång; för det första tvingas han personligen att deltaga i kyrkliga handlingar och ceremonier, kyrklig religionsundervisning m. m., för det andra tvingas han att med pänningar bidraga till kyrkans och prästerskapets underhåll.

Följande framställning skall ägnas åt den enskildes rättigheter och skyldigheter i förstnämda rent personliga hänseende: den afser sålunda att i korthet meddela, i hvilka fall man är tvungen att deltaga i kyrkliga handlingar, religionsundervisning m. m. och i hvilka fall man icke är det.

1. Barndop. Barndopets användning i vår kyrka stöder sig, som bekant, på några yttranden hvilka enligt evangelierna skola ha fällts af Kristus. I dopformuläret heter det sålunda: »Emedan nu vår Herre Jesus har betygat och sagt: ‘Utan en varder född af vatten och ande kan han icke ingå i Guds rike’, så vilja vi efter hans befallning genom den nya födelsens bad upptaga detta barn i den kristna församlingen» etc. Enligt detta Kristi uttalande, menar kyrkan, är döpelsen ett villkor för saligheten. Detta betonas också i den af vår kyrka antagna Augsburgska bekännelsen, där vederdöparnas lära att barn kunde bli saliga utan dopet uttryckligen förkastades. I full öfverensstämmelse med kyrkans åskådning står äfven det s. k. nöddopet, där man skyndar sig att döpa det späda barnet, så att det ej måtte dö odöpt och därigenom hemfalla åt en evig osalighet.

Föräldrar, som nu ogilla kyrkans lära om dopet eller icke dela den kyrkliga eller kristliga åskådningen i allmänhet 4 och därför ej finna något skäl att högtidligen låta upptaga barnet i den kyrkliga församlingen, ha också låtit bli att döpa sina barn.[A]

Detta kunna de saklöst göra, ty det är numera helt och hållet lämnat åt föräldrarnas eller (i fråga om s. k. oäkta barn) moderns fria val att bestämma huruvida barnet skall döpas eller ej. Detta gäller såväl för statskyrkans medlemmar som för »främmande trosbekännare».

Enligt 1686 års kyrkolag, som i vissa delar ännu gäller, voro föräldrar tvungna att döpa sina barn. Den som försummade detta skulle beläggas med kyrkoplikt eller »gifva något ansenligt till kyrkan och de fattiga». Denna bestämmelse torde först genom 1887 års nedan anförda förordning med säkerhet förlorat all gällande kraft.

Det hände ock förr att dopet framtvangs med våld. Sålunda finnas från 1700-talet exempel på att Kungl. Maj:t befallt att barn skulle »genom beskedlige exekutionsbetjänters försorg» bringas till dopet. Två kungl. resolutioner af detta innehåll, nämligen från åren 1733 och 1740, synas också sedermera ha betraktats såsom allmänt gällande lag. Det förekom åtminstone att landshöfdingeämbeten med stöd af dessa resolutioner företogo sig att lämna handräckning till tvångsdop. Sista gången torde ha varit år 1863 i Örebro län, då emellertid åtgärden icke ledde till afsett resultat, enär barnets moder så »tredskades» att länsmannen ej kunde fullgöra befallningen. Ungefär samtidigt fann sig däremot Lunds domkapitel tvunget att hos Kungl. Maj:t anmäla, att landshöfdingeämbetet i Kristianstads län vägrat lämna dylik handräckning gent emot en del personer som omfattat »baptistiska villomeningar». Kungl. Maj:t var emellertid nu ej längre villig att skaffa prästerskapet det äskade biträdet af »beskedlige exekutionsbetjänter».

Numera är, som sagt, barndopet en fullkomligt frivillig sak. Enär emellertid prästerskapet är förpliktat att föra de anteckningar som ligga till grund för befolkningsstatistiken m. fl. officiella uppgifter, skall anmälan om barns födelse göras hos pastor i församlingen. Kungl. förordn. angående anmälningar om födda barn den 11 febr. 1887 stadgar härom:

»§ 1. Inom sex veckor efter det barn blifvit födt skall, äfven om barnet under nämda tid ej till dop befordras, barnets fader eller moder eller, i händelse af deras död eller frånvaro, annan person, hvilken om barnet har vård, hos pastor i den församling, där barnet vistas, (eller, om barnet tillhör en sådan af främmande trosbekännelse bildad församling, hvars föreståndare, efter hvad särskilt är stadgat, har att 5 föra anteckningar öfver församlingsmedlemmarnas borgerliga förhållanden, hos församlingsföreståndaren) anmäla orten och tiden för barnets födelse samt barnets och dess föräldrars namn. Äro föräldrarnas namn ej kända, äge anmälan om barnet ändock rum. § 2. Uraktlåtes sådan anmälan, hvarom i 1 § är sagt, böte den försumlige fem kronor och varde honom vid vite förelagt att sin skyldighet fullgöra.»

Den som icke blifvit döpt tillhör statskyrkan likaväl som om han vore döpt. Det enda afgörande för frågan huruvida ett barn tillhör statskyrkan eller ej, är föräldrarnas religion (se härom närmare sid. 6 och 23).

En odöpt person har samma borgerliga rättigheter som en döpt. Däremot märkes i kyrkligt hänseende att odöpt ej äger rätt att konfirmeras, begå nattvarden[B] samt erhålla kyrklig vigsel. Detta kan emellertid icke utgöra något skäl för att låta döpa sina barn, ty barnen kunna ju alltid sedermera, om de så skulle önska, erhålla dop och sålunda komma i åtnjutande af de nämda kyrkliga rättigheterna.

2. Religionsundervisning. Grundsatsen i vår lagstiftning om religionsundervisningen är den att alla barn, hvilkas föräldrar tillhöra statskyrkan, skola uppfostras och undervisas i statskyrkans lära, föräldrarna må sedan hysa hvilken tro och hvilka tankar om denna lära som hälst.

Denna grundsats visar sig först och främst däri, att kristendomsundervisning i statskyrklig anda för ifrågavarande barn, 6 d. v. s. det öfvervägande flertalet, är tvångsämne i alla offentliga skolor, folkskolor såväl som elementarlärovärk.

I § 6 föreskrifves: »Barn af äkta makar, som vid barnets födelse äro medlemmar af samma[C] främmande trossamfund, må i dess lära uppfostras. Äro föräldrarna vid barnets födelse medlemmar af skilda trossamfund; äger fadern bestämma i hvilketdera samfundets lära barnet skall uppfostras. Tillhör endera sådant trossamfund och den andra svenska kyrkan; då skall barnet i evangeliskt lutherska läran uppfostras. Har emellan makarna träffats aftal om deras barns uppfostran i evangeliskt lutherska läran eller främmande troslära, som en af makarna bekänner; vare sådant aftal gällande, så framt det blifvit före äktenskapets ingående skriftligen upprättat och uppvisat för vigselförrättaren — — —»

Vidare stadgas, att om båda föräldrarna öfvergå till främmande trossamfund, får barn uppfostras i detta samfunds lära.

I § 7 heter det bl. a.: »Barn, som icke skall uppfostras i evangeliskt lutherska läran, må, på framställning af vederbörande målsman, fritagas från undervisning däri såväl i folkskolan som vid elementarlärovärk; dock åligger, vid den förra skolstyrelsen, och vid den senare rektor tillse, att sådant barn genom målsmans försorg erhåller tillbörlig religionsundervisning. Försummar målsman, oaktat af skolstyrelsen eller rektor erhållen påminnelse, sin skyldighet härutinnan, skall barnet deltaga i den religionsundervisning, som i folkskola eller vid elementarlärovärk meddelas.»

Rörande dessa bestämmelser påpekas att för friheten från deltagande i religionsundervisningen erfordras att föräldrarna äro medlemmar af främmande trossamfund, kristet eller mosaiskt. Det är således icke nog att de utträdt ur statskyrkan, de måste också ha ingått i ett främmande trossamfund. (Erkänt af staten och berättigat till offentlig religionsöfning behöfver samfundet däremot icke vara.)

Vidare anmärkes att befrielsen endast är villkorlig, d. v. s. den gäller så länge skolmyndigheterna finna barnet 7 genom målsmans försorg erhålla »tillbörlig» religionsundervisning. För att kontrollera detta äga de rätt att anställa pröfning med barnet, och ligger det därvid helt och hållet i de pröfvandes skön att afgöra huruvida den undervisning barnet erhåller är »tillbörlig» eller ej.

Angående enskild skola jämförlig med folkskolan föreskrifver folkskolestadgan dessutom bl. a. att den som vill inrätta sådan skola skall för att få tillstånd därtill vara känd för gudsfruktan, samt att skolrådet äger rätt att återkalla 8 tillståndet, om undervisningen i den enskilda skolan af skolrådet befinnes anordnad »i strid med de för folkskolan gifna föreskrifter».

Skulle föräldrarna sålunda t. ex. ej låta barnet läsa katekes och biblisk historia, kan skolrådet föreskrifva skolgång. Och om föräldrarna underlåta att efterkomma skolrådets föreskrifter, »må barnen», sedan föräldrarna förgäfves varnats af präst och kyrkoråd, »kunna genom skolrådets 9 försorg från föräldrarna (eller målsmännen) skiljas och till vårdande åt andra personer öfverlämnas, samt kostnaden för barnens underhåll hos föräldrarna (eller målsmännen) i laga ordning utmätas.» (Folkskolestadgan § 51.)[D]

Till sist må beträffande religionsundervisningen och uppfostran nämnas, att förmyndare enligt Ärfdabalkens 22 kap. 2 § är skyldig att »låta den omyndiga upptuktas i rätta evangeliska läran».

3. Konfirmation och nattvardsgång. I motsats till dopet har konfirmationen ingalunda åtnjutit allmänt erkännande inom den kristna kyrkan. Den ogillades sålunda af Luther och andra reformationens män och betraktades ännu på 1700-talet hos oss som en äfventyrlig nyhet eller ett onödigt och olämpligt »upptåg», afseende att kasta alla stånd under prästerskapets makt. 1686 års kyrkolag innehåller häller ingen föreskrift om konfirmation; den blef allmänt påbjuden först genom 1811 års kyrkohandbok.

Något direkt konfirmationstvång infördes visserligen icke härigenom, men enär konfirmationen nu blef ett villkor för nattvardsgång, och ingen fick vigas som ej begått nattvarden, vardt konfirmationen en nödvändig förutsättning för ingående af enligt svensk lag giltigt äktenskap. Det sålunda uppkomna indirekta konfirmationstvånget afskaffades först genom en Kongl. förordn. den 15 okt. 1880 som föreskref borgerligt äktenskap för de statskyrkans medlemmar som ej blifvit döpta eller begått nattvarden.

Konfirmationen består, som bekant, dels af konfirmationsundervisningen, dels af själfva konfirmationsakten med det offentliga förhöret samt afläggandet af konfirmationsbekännelsen och de två s. k. konfirmationslöftena. Den efter konfirmationen vanligen följande nattvardsgången är däremot en sak för sig.

Konfirmationsaktens senare afdelning tillgår (enligt kyrkohandboken af år 1894 med 1899 års ändring däri) sålunda. Prästen säger till barnen:

»Älskade barn! I hafven nu korteligen redogjort för eder insikt i den lära, hvilken vår Herre Jesus Kristus i sitt heliga ord har oss uppenbarat och som i hans församling förkunnas och bekännes. Denna är ock den tro till hvilken I ären döpte. Jag uppmanar nu eder att inför Gud och denna kristna församling svara och bekänna:

10

11

4. Vigsel. För att göra vigseln till ett nödvändigt villkor för uppkomsten af ett lagligt äktenskap har kyrkan måst föra en lång kamp emot den gamla inhemska uppfattningen, enligt hvilken det afgörande för äktenskaps giltiga ingående endast och allena var trolofning jämte häfdande.

Först genom 1734 års lag påbjöds i den borgerliga lagstiftningen som regel att äktenskapets alla rättsliga följder skulle inträda i och med vigseln. Och fastän 1734 års lag därmed i princip ställde sig på den kyrkliga ståndpunkten, inrymde den äfven något af den gamla inhemska uppfattningen, näml. i följande ännu gällande bestämmelse i Giftermålsbalkens 3 kap., 9 §:

»Häfdar man sin fästekvinna, då är det ett äktenskap, som skall fullkomnas med vigsel, ehvad trolofningen är med eller utan villkor, ändå att samma villkor ej fullgjorde äro. Undandrager han sig vigsel, och framhärdar i denna sin motvilja, varde hon då förklarad för hans äkta hustru, och njute full giftorätt i bo hans som i 10 kap. denna balk sägs. Gör hon det: vare lag samma.»

Den inhemska uppfattningen är här bestämt fasthållen: genom trolofning och häfdande har förhållandet blifvit ett äktenskap. Men — och här ha vi den kyrkliga åskådningen — kontrahenterna böra mottaga kyrkens välsignelse efteråt, enär detta icke skett vid äktenskapets afslutande. Och vägrar den ena att låta viga sig, kan äktenskapet visserligen 12 blifva offentligt erkänt, nämligen därigenom att den andra begär att af domstolen förklaras för den förstnämdas äkta make, men som straff för sitt undandragande från vigsel får den, som undandrager sig, ej giftorätt i den andras egendom. Emellertid finnes dock genom denna § en utväg att erhålla lagligt äktenskap utan vigsel.

13

Den som utträdt ur statskyrkan med uppgift att ingå i visst främmande trossamfund, men sedan icke gjort det, har rätt ingå äktenskap inför borgerlig myndighet likaväl som om han tillhörde det främmande trossamfundet.[E] (Öfriga fall, för hvilka lagen ej gifvit uttryckliga föreskrifter, vore det här för omständligt att behandla.)

14

5. Kyrkotagning. Denna handling ligger det i moders fria skön att underkasta sig eller icke. Den är som bekant numera för det mästa kommen ur bruk.

6. Gudstjänst. Förr i tiden rådde allmänt gudstjänsttvång, i det försummelse af gudstjänsten var belagt med straff. Numera gäller tvång att deltaga i statskyrklig gudstjänst eller andaktsöfning endast i särskilda fall. De mera anmärkningsvärda af dessa fall är följande.

Lärjungar och äfven lärare i de offentliga skolorna äro skyldiga att deltaga i de andaktsöfningar som hållas i skolan. Därjämte skola enligt lärovärksstadgan lärjungarna vid elementarlärovärk »under tillsyn af en eller flera lärare hvarje sön- och högtidsdag bevista högmässogudstjänsten.»[F]

Enligt Tjänstgöringsreglemente för armén skall »evangelisk-luthersk gudstjänst med predikan hållas hvarje sön- och hälgdagsförmiddag» och s. k. korum hållas morgon och afton, hvarvid bön läses och en psalmvärs sjunges före och efter densamma. Medlemmar af främmande trossamfund skola, om de så önska, fritagas från att deltaga i regementets gudstjänst, men alla andra, de värnpliktiga likaväl som de fast anställda, äro skyldiga att deltaga däri.

15

7. Kyrkotukt. Kyrkotukten har, som bekant, förr i tiden spelat en viktig roll, men numera återstå endast några obetydliga kvarlefvor däraf.

Den enda form af kyrkotukt vi ännu ha i behåll är uteslutning från nattvarden i vissa fall samt varning af kyrkorådet. Beträffande kyrkorådsvarning kan nämnas att kyrkorådet äger rätt att i och för »allvarliga föreställningar och varningar» kalla inför sig en hvar som bor eller uppehåller sig inom församlingen. Varning får meddelas för alla »förseelser emot religionens och sedernas hälgd» och kan således afse äfven sådant som är hvarje persons ensak, t. ex. att försumma gudstjänsten, husförhör[G] eller dylikt. Varning af kyrkorådet har man ej rätt att undandraga sig, men den är utan all rättslig betydelse, och man får naturligtvis fästa den vikt därvid som man behagar.

Angående det tvång, som kan användas till åhörande af kyrkorådets varningar, stadgas i Kongl. förordning om kyrkostämma m. m. den 21 mars 1862 i 29 §:

»Kallar kyrkorådet någon, som inom församlingen bor eller sig uppehåller, till inställelse för att i de på kyrkorådets omvårdnad beroende ordnings- och sedlighetsmål höras, är han pliktig att kallelsen hörsamma, så vida han fyra dagar förut däraf erhållit del. Uteblifver den sålunda kallade utan laga förfall, skall han böta 1 riksdaler riksmynt till församlingens skolkassa och tillhållas af kyrkorådet genom förnyade viten, som dock tillsammans ej må öfverstiga 15 riksdaler silfvermynt, att sig inställa. Kan den tredskande ändock ej förmås till inställelse, äger kyrkorådet att lita Konungens Befallningshafvande till. (Denne beordrar då länsmannen att hämta den kallade.)

Församlingens präst äger däremot ingen laglig tvångsmakt att låta föra församlingsmedlem till sig, lika litet 16 som han äger rätt att mot församlingsmedlems vilja inträda i hans bostad för att förmana och varna honom eller af annat skäl.

8. Edgång. Löftesederna äro på senare tid till stor del afskaffade. Sålunda borttogs på 1880-talet läkare-, krigsmanna-, apotekare-, barnmorske-, m. fl. eder samt år 1893 prästeden. För flera grupper af ämbetsmän kvarstår likväl eden, t. ex. för domare.

För medborgare i allmänhet är ed i åtskilliga fall föreskrifven, städse enligt det kända formuläret: »Jag lofvar (l. betygar) och svär vid Gud och hans heliga evangelium att etc.» med slutorden »så sant mig Gud hjälpe till lif och själ.»[H]

Vittnesed måste afläggas af den som åberopas såsom vittne. Vägrar han att gå eden kan han »därtill hållas» genom viten eller fängelse. Medger både käranden och svaranden befrielse från eden har vittnesmålet samma giltighet som om det vore beedigat. Men i svåra brottmål skall ed i hvarje fall afläggas.

Värjemålsed (som af domstol kan åläggas en part angående faktiska omständigheter där »halft bevis» föreligger och »sanning ej annars utletas kan») måste äfven afläggas, där parten ej vill uppoffra sin rätt.

Undantag från edstvånget kan medges främmande trosbekännare, om han är »af sådan lära» (t. ex. kväkarnas) »som ej tillstädjer honom att aflägga ed då den enligt lag erfordras». I så fall skall Kongl. Maj:t förordna huru 17 förfaras bör.[I] Detta gäller dock endast för den som tillhör sådant främmande trossamfund, alltså ej för den som blott utträdt ur statskyrkan med uppgift att ingå till det ifrågavarande samfundet, utan att sedan värkligen ha ingått däri.

Förklaring inför domstolen att man ej för sitt samvete kan gå ed — t. ex. därför att Kristus uttryckligen sagt: »I skolen alls icke svärja», »Edert tal skall vara ja, ja, nej, nej, hvad därutöfver är, det är af ondo», o. s. v. — befriar ej från edgång. Lika litet befrias man därifrån om man t. ex. förklarar sig icke tro på »Gud och hans heliga evangelium» och därför finna det motbjudande att högtidligen svärja därvid.

Ed får enl. Rättegångsbalkens 17 kap. 7 § ej afläggas af »okristen». Denna bestämmelse utgör emellertid icke hinder för mosaiska trosbekännare att aflägga ed enligt den för dem särskilt fastställda lydelsen (»vid Gud och hans heliga lag»). Vidare får ed ej afläggas af »den som af sådan lära är, att han om vittneseden en falsk och skadelig mening hafver». Härvid gäller att domaren ej fäster sig vid den edspliktiges uppgift att han omfattar sådan lära; för befrielse fordras att man i vederbörlig ordning slutit sig till ett samfund med dylik lära.

Det har stundom förekommit att personer hyst samvetsbetänkligheter mot vittneseden i dess nuvarande formulering utan att de hyllat sådan lära som icke tillstädjer dem edgång. Då emellertid edsvägran ju medför böter eller fängelse, hafva de aflagt eden, men låtit den föregås af någon förklaring.

Såsom på exempel på en sådan må följande anföras:

»Ehuru jag icke omfattar den öfvertygelse som ligger till grund för edens religiösa element, anser jag mig likväl förpliktad att obrottsligt hålla hvad jag i eden lofvar.»

I juridiskt afseende gör en dylik förklaring hvarken till eller från. Dess betydelse ligger uteslutande i den samvetstillfredsställelse den kan bereda edsafläggaren och i den protest mot edstvånget som den innebär.

Slutligen kan nämnas, att domaren, då han finner den som skall begå ed vara okunnig i kristendomen, äger 18 rätt att förvisa honom till prästerskapet för att undervisas om edens vikt och betydelse. Af denna rätt bruka våra domare också då och då begagna sig.

9. Jordfästning. Själfva begrafvandet eller jordandet af en afliden sker, som bekant, utan kyrkliga ceremonier. Däremot är jordfästningen, som föregår begrafvandet, en kyrklig akt.

Om jordfästning vid dödsfall inom statskyrkan föreskrifver nu Lag angående jordfästning den 25 maj 1894 i 2 §: »Den aflidne skall jordfästas inom sex veckor efter dödsfallet, där icke giltiga orsaker för längre uppskof äro förhanden. Jordfästningen må ej förrättas af annan än präst i svenska kyrkan.»

Någon påföljd för underlåten jordfästning är icke stadgad för den aflidnas anhöriga. De kunna alltså icke straffas, om de låta begrafva den aflidna civilt, d. v. s. utan prästerligt biträde. Då emellertid af präst förrättad jordfästning enligt lag skall äga rum, kan ej häller prästen hindras från att företaga densamma. Om pastor, såsom lär ha händt, skulle i och för jordfästning låta uppkasta en redan igenfylld graf, torde ett sådant förfarande ej vara straffbart enligt svensk lag.[J]

Skall den aflidna undergå likbränning i stället för att begrafvas, måste jordfästning ovillkorligen ha föregått. Detta föreskrifves i de bestämmelser angående likbränning i Stockholms och Göteborgs likbränningsugnar, som Kongl. Maj:t (den 14 dec. 1888 och den 24 jan. 1890) utfärdat. Det heter där bl. a.: »Förrän likbränningen företages, skall hos likbränningsföreningen aflämnas vederbörligt intyg, att behörig jordfästning ägt rum; börande för den skull föreningen med någon till svenska kyrkan hörande prästman träffa aftal därom, att han, för den händelse att annan om jordfästningens förrättande anmodad prästman förklarar sig ej vara därtill villig, värkställer jordfästningen.»

19

Anmärkas kan, att enligt en kongl. resolution den 14 dec. 1888 likbränningsanstalt i Sverge icke får begagnas förrän Kongl. Maj:t pröfvat »om och under hvilka särskilda villkor användande af anstalten får äga rum». Andra likbränningsugnar än i Stockholm och Göteborg finnas ännu icke.[K]

Jordfästning skall i vissa fall ske »i stillhet». Härom stadgar 1894 års lag i §§ 6 och 7:

§ 6: I stillhet skall jordfästas den, som blifvit afrättad eller ljutit döden under föröfvande af groft brott, så ock den som förgjort sig själf; dock att, om den som förgjort sig själf var afvita eller enligt läkares intyg af sjukdom eller ålderdomssvaghet eller annan utan egen skuld iråkad förvirring saknade förståndets fulla bruk, den döde må jordfästas i vanlig ordning.

§ 7: — — Vid jordfästning i stillhet böra endast närvara den dödes anhöriga, om sådana finnas och inställa sig, samt de personer, hvilka äro oumbärliga vid den dödes jordande. Ej må vid sådan jordfästning förekomma klockringning, sorgmusik, sång eller liktal.»

Regering och riksdag ha år 1903 beslutat upphäfvande af jordfästning i stillhet för den som förgjort sig själf. Men samtliga domkapitel utom Strängnäs’ ha afstyrkt denna af hänsyn till den aflidnas anhöriga väl behjärtansvärda reform. Då detta skrifves afvaktar man kyrkomötets beslut i saken; utan dess medgifvande kan nämligen icke kyrkolag ändras, upphäfvas eller stiftas.