Rättigheter och Skyldigheter gentemot Statskyrkan / En hjälpreda för svenska medborgare

I allt detta kan man se en viss utvidgning af statskyrkans makt under senare tid, ty förr (före 1862) utgingo åtskilliga afgifter till kyrkan såsom s. k. jura stolæ, d. v. s. särskilda afgifter för prästs biträde vid kyrkliga förrättningar, hvilka afgifter alltså icke behöfde erläggas af andra än dem som anlitade prästen.

I och med den förändringen att kyrkan tvångsvis i form af skatter uttar alla kyrkliga afgifter ha däremot de särskilda afgifterna bortfallit. Hvarken i de fall, där anlitande af präst är frivilligt, t. ex. till barndop, eller i de fall, där det är tvunget, t. ex. till vigsel, behöfver sålunda detta biträde numera medföra någon kostnad. Präst är skyldig att utan betalning värkställa samtliga kyrkliga förrättningar och utskrifva samtliga prästerliga intyg eller bevis.

Rätten att besluta om afgifter till kyrka och prästerskap tillkommer — inom vissa gränser, för hvilka här ej kan redogöras — hvarje församlings kyrkostämma.

Förbundna att erlägga skatt till kommunen äro såsom regel alla medlemmar af densamma hvilka af taxeringsmyndigheterna uppförts till allmän bevillning. Till allmän bevillning skall åter uppföras en hvar som antingen äger fastighet, värd minst 100 kronor, eller också har minst 500 kronors inkomst om året. (I vissa fall kan friheten att erlägga allmän bevillning utsträckas ända till 700 kronors årsinkomst.)

Ogift kvinna, änka eller frånskild hustru, som uppföres till bevillning och alltså måste skatta till stat och kommun, har kommunal rösträtt likaväl som man. Gift kvinna saknar däremot i praxis sådan rätt, enär mannen uppföres till bevillning och får skatta både för sina egna och för hustruns inkomster och egendom.

Bolag, som betalar skatt till kommunen, har rösträtt. För omyndigs skattskyldiga inkomst eller fastighet röstar förmyndaren.

Vid omröstning på kyrkostämma gäller — utom i Stockholm, där reglerna äro något afvikande — alldeles samma röstberäkning som på kommunalstämma eller vid allmän rådstuga, d. v. s. man äger, med vissa begränsningar, röster i förhållande till hvad man betalar i allmän bevillning (enligt den s. k. graderade eller fyrk-skalan).

Tre ordinarie kyrkostämmor skola årligen hållas, en på våren före maj månads utgång, en i oktober och en i december. Dessutom kan i vissa fall hållas extra kyrkostämma. I hvarje fall skall kyrkostämma kungöras från predikstolen minst en vecka före stämman. På annat sätt, t. ex. genom annons i tidningarna, behöfver den däremot ej kungöras. I hvilket fall som hälst böra inträsserade vara påpassliga, så att en kyrkostämma ej går dem förbi. Särskilt viktig är oktober-stämman, ty då skall utgifts- och inkomstskatten för kyrka och skola bestämmas. Likgiltighet för kyrkostämma hämnar sig i form af ökade utskylder till kyrkobyggnader m. m., det torde erfarenheten mångenstädes ha visat.

Besvär öfver kyrkostämmobeslut kunna anföras, först hos Konungens Befallningshafvande eller domkapitlet, därefter hos Kongl. Maj:t. Hos de förstnämnda myndigheterna skola besvären ingifvas 30 dagar från det beslutet upplästes i församlingens kyrka, utom i Stockholm, där besvärstiden endast är 14 dagar. —

Slutligen må betonas, att kyrkostämma icke blott beslutar om afgifter till kyrkan samt väljer kyrkoråd, utan äfven handlägger folkskole- och uppfostringsärenden. Sålunda fattas där beslut om afgifter till folkskolan och till uppfostran af vanartade barn, anordnande af folkskoleundervisningen, vidare väljas där folkskolelärare och skolråd m. m. Det är alltså äfven medborgerliga rättigheter och viktiga sådana, som beröfvas de från kyrkostämma uteslutna, d. v. s. främmande trosbekännare och ur statskyrkan utträdda.

I detta sammanhang kan f. ö. påpekas det olämpliga uti att, såsom med lagens tillåtelse i praxis ofta sker, kyrkorådet och skolrådet sammanslås till ett gemensamt kyrko- och skolråd. Till medlemmar af detta råd få nämligen icke väljas andra än »för gudsfruktan och nit» kände män (enligt bestämmelserna för kyrkorådet, hvilka bestämmelser äfven gälla för det sammansatta kyrko- och skolrådet).

Bättre att ha ett särskilt kyrkoråd och ett särskilt skolråd, för hvars medlemmar det ej erfordras några kyrkliga egenskaper, utan i stället hvad som värkligen behöfs, nämligen nit för skolväsendet.

I nu gällande förordning angående främmande trosbekännare etc. af den 31 okt. 1873 stadgas i dess 3 §:

»Har medlem af svenska kyrkan omfattat främmande kristen lära och vill fördenskull ur kyrkan utträda; gifve sin afsikt tillkänna för kyrkoherden i den församling han tillhör; uppgifve ock det trossamfund, hvartill han vill öfvergå. Framhärdar han i sin afsikt; inställe sig, sedan minst två månader förflutit, personligen hos kyrkoherden, samt anmäle sig till utträde ur kyrkan; och göre kyrkoherden därom anteckning i kyrkoboken. Ej må någon på grund af anmälan, som skett innan han fyllt aderton år, anses från kyrkan skild. I främmande församling må ej häller någon före denna ålder upptagas.»

Rättighet till utträde medgifves således endast anhängare af kristen tro, ej dem som vilja öfvergå till muhammedanismen, buddhismen, mosaiska läran o. s. v. och ej häller ateister eller dem som icke ha någon viss religiös tro. Det trossamfund hvartill man uppgifver sig vilja ingå måste vara förutom kristet äfven »främmande» (= af annan lära än statskyrkans); däremot behöfver det enligt flera prejudikat ej vara af staten erkänt. Ej häller föreskrifves det någonstädes att det uppgifna samfundet skall finnas i Sverge. I hvilket fall som hälst skall den utträdessökande, därest vederbörande pastor ej känner till samfundets lära, redogöra för denna så pass fullständigt att däraf framgår att läran är »kristen» samt »främmande». Finnes det uppgifna samfundet ännu icke till, kräfves förklaring att sådant samfund är afsett att bildas i vårt land.

Huruvida nu ett samfund kan anses kristet eller ej, pröfvas i hvarje särskilt fall, i sista hand af Kongl. Maj:t.

Enligt en kongl. res. den 7 november 1884 behöfver den som anmält sig till utträde ej värkligen öfvergå till det uppgifna samfundet. Utträdet blir alltså giltigt vare sig den utträdande ingår i samfundet eller ej.

Den som ej är fylld 15 år anses medfölja sina föräldrar, om båda utträda. Mellan 15 och 18 år kan utträde icke vinnas.

Slutligen må anmärkas att för återinträde i statskyrkan icke finnas några bestämmelser gifna, men att i praxis sådant medges utan vidare på blott anmälan.

* *
*

För bildande af nytt främmande trossamfund föreskrifver förut anförda förordning angående främmande trosbekännare i 1 §:

»Vilja bekännare af annan kristen troslära än den evangelisk lutherska bilda särskild församling och önska de, att densamma varder af staten erkänd; göre därom hos konungen ansökan, samt uppgifve sin trosbekännelse och församlingsordning; bifoge ock, där de svenska kyrkan tillhört, bevis om anmälan för utträde därur, som i 3 § omförmäles. Finner konungen skäl att ansökningen bifalla, äge den församling rätt till offentlig religionsöfning.»

Innan Kongl. Maj:t afgör sådan ansökan plägar utlåtande inhämtas af vederbörande domkapitel hvilket till- eller afstyrker ansökningen. Sålunda har t. ex. ansökan af en unitarisk församling afstyrkts, därför att dess trosbekännelse ej ansågs vara kristen.

Under förutsättning att de utträdessökandes troslära anses vara kristen, samt deras församlingsordning ingifves till Kongl. Maj:t, kunna de blifva en af staten erkänd församling med rätt till offentlig religionsöfning, näml. om Kongl. Maj:t finner skäl att bifalla ansökningen.

Härvid torde Kongl. Maj:t böra rätta sig dels efter de särskilda föreskrifterna i förordningen om främmande trosbekännare, dels efter regeringsformens föreskrift: »Konungen bör ingens samvete tvinga eller tvinga låta, utan skydda hvar och en vid en fri utöfning af sin religion, såvidt han därigenom icke störer samhällets lugn eller allmän förargelse åstadkommer». På grund af denna bestämmelse torde sålunda mormonerna, hvilka hylla månggifte, icke kunna blifva ett af svenska staten erkänt samfund. —

Slutligen föreskrifver förordn. angående främmande trosbekännare i § 15:

»Innehar den, som till utträde sig anmält, offentlig tjänst; varde han därifrån skild, där ej tjänsten är af beskaffenhet, att han utan afseende å sin trosbekännelse kunnat till densamma nämnas, samt konungen eller den myndighet, som äger att tjänsten tillsätta, finner skäligt att honom därvid bibehålla.»

Till sist må nämnas, att vid riksdagen flerfaldiga gånger förgäfves väckts förslag att den som önskar utträda ej skall behöfva uppge något visst trossamfund hvartill han vill öfvergå. Äfven har väckts motion därom att utträde ej skulle medföra förlust af några borgerliga rättigheter. Att båda dessa reformer påfordras af den enklaste känsla för billighet och religionsfrihet, behöfver väl icke framhållas. Men första kammaren afslog t. ex. senast år 1903 utan votering förstnämda förslag.

2) Utträde ur statskyrkan är dels icke alls medgifvet, nämligen för personer under 18 år, dels efter fyllda 18 år tillåtet endast för dem som vilja ingå — eller åtminstone uppge sig vilja ingå — i visst kristet trossamfund, men däremot ej för dem som icke alls vilja tillhöra något sådant samfund eller någon viss religion.

3) Utträde ur statskyrkan medför icke någon som hälst befrielse från skatt till densamma, men däremot förlust dels af rätten att besluta om sådan skatt, dels af åtskilliga rent borgerliga rättigheter och fördelar, bland hvilka särskilt märkes rätten att deltaga i beslut och val rörande folkskolan inom kommunen.

4) Alla barn till föräldrar som tillhöra statskyrkan skola uppfostras och undervisas i statskyrkans tro. Sålunda skall i alla offentliga skolor meddelas religionsundervisning i statskyrklig anda. Alla våra folkskolelärare och -lärarinnor äro nödgade att bedrifva kristendomsundervisningen på detta sätt. Förmyndare äro skyldiga att uppfostra sina myndlingar i statskyrkans lära. Barn som gå i folk- eller elementarskola kunna icke erhålla befrielse från religionsundervisningen, äfven om föräldrarna på det bestämdaste önska att deras barn ej skola uppfostras i statskyrkans läror. Och om barnen undervisas i hemmen eller enskild skola äro föräldrarna skyldiga att se till att barnen bibringas åtminstone den kristendomskunskap som meddelas i folkskolan, allt vid risk att barnen eljes tagas ifrån dem, något som också faktiskt skett ända in i senaste tid.

5) Tvång till statskyrkogudstjänst eller statskyrkliga andaktsöfningar råder inom alla offentliga skolor och inom hela krigsmakten — för de värnpliktige lika väl som för den frivilligt anställda personalen — samt dessutom för våra domstolar.

6) Alla statskyrkans medlemmar som någon gång begått nattvarden äro för äktenskaps ingående tvungna att underkasta sig den statskyrkliga vigselceremonien, huru stridande emot deras känslor och åsikter denna ceremoni eller den till grund däraf liggande kyrkliga åskådningen än må vara.

8) Alla medlemmar af statskyrkan äro skyldiga och kunna tvingas att på kallelse inställa sig inför kyrkorådet för att af detta emottaga kristliga förmaningar och varningar.

9) Alla statskyrkans medlemmar skola begrafvas med statskyrklig jordfästning, äfven om de själfva uttryckligen önskat eller de efterlefvande af hänsyn till den aflidnes lifsåskådning vilja ha civil begrafning. —

Till allt detta tvång kommer dessutom att yttrande- och tryckfriheten är ensidigt inskränkt till skydd för statskyrkans lära eller de statskyrkligt troendes känslor.

Visserligen blir det numera sällan fråga om att tillämpa de lagparagrafer som i detta afseende ännu gälla, men paragraferna äro dock icke upphäfda och ej häller så föråldrade, att de ej kunna användas, åtminstone i tider af reaktion. Bestämmelserna äro följande.

Strafflagens kapitel om »religionsbrott» stadgar bland annat:

»1 §. Hvar som genom att häda Gud eller genom att lasta eller gäcka Guds heliga ord eller sakramenten åstadkommer allmän förargelse, straffas med fängelse i högst ett år eller böter.

2 §. Gör man gäckeri af gudstjänsten, så att allmän förargelse däraf kommer, straffes med böter eller fängelse i högst sex månader.»

Samma straffpåföljder drabba enligt tryckfrihetsförordningen den som i tryck »hädar» Gud eller gör gäckeri af Guds ord, sakramenten eller den allmänna gudstjänsten. Men dessutom straffas enligt denna förordning »förnekelse af en Gud och ett lif efter detta eller af den rena evangeliska läran» med böter eller fängelse i högst ett år. Denna paragraf tillämpades så sent som år 1888, nämligen emot redaktör Hjalmar Branting såsom ansvarig utgifvare för Socialdemokraten, i det herr Branting då dömdes till 150 kronors böter för — förnekelse af en Gud och ett lif efter detta!

Utom nu nämda tvång på yttrandefriheten märkas ytterligare föreskrifterna i kongl. förordningen »angående särskilda sammankomster för andaktsöfning» den 11 dec. 1868:

Hit höra t. ex. vägran att utfärda fräjdebetyg, betingande eller emottagande af betalning för ämbetsåtgärd o. s. v.

Förbrytelse mot ämbetsplikt, vårdslöshet, försummelse, oförstånd eller oskicklighet i de flästa andra fall afdömas däremot af domkapitlet (i Stockholm af Stockholms stads konsistorium).

Såvidt den genom brott kränkte önskar den skyldiges bestraffning, har han alltså att vända sig i förstnämda fall till vederbörande härads- eller rådhusrätt (genom stämning), i senare fall till vederbörande domkapitel, därest han ej föredrar att hos justitiekanslären eller justitieombudsmannen påkalla allmän åklagares ingripande.

Åsyftar den genom brottet kränkte däremot icke dettas bestraffning utan endast att vinna rättelse, bör han i hvarje fall vända sig till domkapitlet, enär detta alltid äger meddela behöflig rättelse.

Ett par exempel på den vid klagan mot prästman vanligen använda form må till sist här bifogas.

Till Riksdagens herr Justitieombudsman.

Enär kyrkoherden i N. N. församling N. N. i för mig utfärdat flyttningsbevis meddelat uppgift att jag icke på två års tid begagnat mig af nattvarden (lämnat annan uppgift angående min fräjd än den i lag bestämda) får jag, med bifogande af ifrågavarande bevis, härmed vördsamt anhålla om laga beifran af bemälte N. N:s förfarande.

(Vid anmälan hos justitieombudsmannen bör såvidt möjligt bevisning om den anmälda felaktigheten bifogas. I ofvanstående exempel är själfva flyttningsbeviset eller fräjdebetyget i detta hänseende tillräckligt. — Därest präst skulle vägra att utfärda något bevis, t. ex. hinderslöshetsbevis, bör intyg om denna vägran, utfärdat af två personer, bifogas.)

Till Domkapitlet i Göteborg.

Enär kyrkoherde N. N. i N. N. församling vägrat att för mig utfärda vederbörligt bevis därom, att jag af präst inom kyrkan åtnjutit konfirmationsundervisning och därvid funnits beredd att, efter undergången konfirmation, få tillträde till Herrens heliga nattvard, får jag vördsamt yrka åläggande för honom att vid anfordran utfärda begärda bevis.

Till Stockholms stads konsistorium.

Enär vice Pastor N. N. i N. N. församling vägrat att med af oss begärda namnet Minerva döpa vår den 3 innevarande mars födda dotter, få vi härmed, jämte det vi för N. N:s sålunda ådagalagda förseelse i ämbetet yrka laga ansvar, anhålla om förständigande för honom att i dopet gifva vår dotter det af oss bestämda namn.