Produced by Jari Koivisto

RESEANTECKNINGAR FRÅN ORIENTEN ÅREN 1843-1849 I

Af

Georg August Wallin

Dagbok och bref, efter resandens död utgifna af S.G. Elmgren

Helsingfors, J.C. Frenckell & Son, 1864.

Imprimatur: Carl von Schoultz.

FÖRSTA BANDETS INNEHÅLL:

Förord.
G.A. Wallin, lefnadsteckning.

  I. Afdelningen: Lübeck—Konstantinopel.
     Hamburg.
     Havre.
     Paris.
     Lyon.
     Marseille.
     Färd öfver Medelhafvet.
     Dardanellerna.
     Konstantinopel.

 II. Afdelningen: Alexandria.
     Smyrna.
     Syra.
     Alexandria.
     Offerfesten, lilla Bairam.
     Färd längs Nilen.

III. Afdelningen: Kairo 1844.
     Pilgrimers återkomst.
     Profetens fest, molid ennebi.
     Bref af den 13 april 1844.
     Färd till pyramiderna.
     Nil-festen, lelet ennokta.

Förord.

En rikt begåfvad, men genom döden i sin verksamhet alltför hastigt afbruten språkforskares litterära qvarlåtenskap lemnas härmed i allmänhetens händer. Förnämsta synpunkten vid dennas utgifvande har derföre varit såtillsägandes biografisk: nemligen att undan glömska och förstöring rädda så mycket som möjligt af Wallins, äfven under brydsamma förhållanden ganska flitiga, pennas alster, samt dymedelst för all framtid bevara minnet af honom och hans i många afseenden märkvärdiga färd. Undertecknad, som af Wallins anförvandter och hans förtrogne prof. Geitlin fått det hedrande uppdraget att redigera och offentliggöra dessa dyrbara reseminnen, har derföre ansett sig böra ur i behåll varande anteckningar upptaga allt, som möjligen kunde egna sig för offentligheten, äfven om derigenom någon omsägning eller något jemförelsevis obetydligt privatminne komme att följa med. Äfven några förut i åtskilliga tidningar tryckta bref af Wallins hand måste här upptagas för fullständighetens skull, emedan eljest förtretliga luckor hade uppstått; i förhållande till det hela upptaga de också ganska obetydligt rum. Men det fragment af en utförlig resebeskrifning, som redan 1853 här utgafs med titeln: G.A. Wallins första resa från Cairo till Arabiska öknen i april 1845, kommer deremot icke att ingå i dessa Reseanteckningar, emedan det icke kan inpassas i dessas sammanhang, ej heller innehåller några under resan gjorda anteckningar, utan är ett här i Helsingfors redigeradt arbete, vid hvilket den nu i dagen trädande dagboken samt författarens utmärkt säkra och omfattande minne tjenat till ledning. Det var Wallins sista arbete; dödens hastiga mellankomst gjorde det till blott en ringa början af ett tillämnadt stort verk. Men fragmentets värde är dock nog gediget, för att försvara sin egna plats bredvid dessa voluminösa anteckningar, som författaren sjelf icke hann bereda till tryckning.

De utgöras, såsom titeln antyder, förnämligast af resandens ganska vidlyftiga dagbok, som dock slutar under första ökenresan den 21 september 1845, samt 24 stycken bref till professor Gabr. Geitlin; dertill komma några få och jemförelsevis obetydliga bref till resandens mor, kammarrådinnan Wallin, privatläraren Frans Edvard Conradi, sjökapten A. Wiklund, och konsul B. Borgström. Dagboken upptager det största arktalet i hela verket, men för större delen af resetiden utgöra brefven till prof. Geitlin enda materialet. Detta första band innehåller blott två af dessa rikhaltiga bref, jemte dagboksanteckningar till den 6 juli 1844; andra bandet kommer att innehålla fortsättning af dagboken, jemte några få bref; det tredje dagbokens slut och flere bref; det fjerde deremot uteslutande bref. För bättre öfversigts skull blir hvarje band indeladt i 3 à 4 afdelningar, efter resans olika stationer. Första afdelningen skildrar Wallins resa till Konstantinopel, den andra: hans vistelse i Alexandria, den tredje: vistelsen i Kairo (första sejouren), den fjerde: färden till Tanta i nedra Egypten m.m., den femte: resan till öfra Egypten, den sjette: vistelsen i Kairo (andra sejouren), den sjunde: första ökenresan o.s.v. I första afdelningen hafva ett par bref blifvit fördelade i mindre stycken efter orterna som beskrifvas, men i det följande, då brefvens innehåll är mer concentreradt, införes ett bref helt och hållet vid det datum i dagboken då det blifvit afsändt.

Stiliseringen i dagboken och till någon del äfven i brefven har undergått så mycken förändring och städning som nödvändigt behöfts, men i allmänhet har utgifvaren följt den grundsatsen, att bibehålla så mycket som möjligt af Wallins egendomliga skrifsätt. Såväl i dagboken som isynnerhet i brefven skref Wallin den allrafinaste perlstil och iakttog den största möjliga hushållning med papper, så att ofta nog förstoringsglas kunde behöfvas för deras läsning; hvarföre äfven hela denna första del upptar allenast 13 små ark i originalhandskriften. Denna omständighet har förorsakat mycken svårighet vid öfversigten af det hela, samt ett ganska drygt afskrifnlngsarbete; ty alltsammans måste afskrifvas och derefter korrigeras, innan det kunde lemnas till tryckeriet. Handskriftens beredning till tryck erfordrar derföre sin runda tid, och ehuru utgifvarens afsigt är att så mycket som möjligt påskynda tryckningen, kan likväl ingen viss tidpunkt för verkets fulländning utsättas.

I Wallinska dagboken råder mycken ojemnhet och inconseqvens beträffande Arabiska ords och benämningars ortografi, emedan författaren tid efter annan ombytt skrifsätt och i allmänhet gått mycket sjelfständigt tillväga. Samma inconseqvens har utgifvaren ansett sig böra bibehålla, emedan den i sjelfva verket är upplysande i frågan om benämningarnes rätta uttal, och emedan den ofta nog tyckes bero af dialektolikhet på de orter der författaren vistades. På de allraflesta ställen äro Arabiska ord och fraser införda efter Wallins egen transscription till Latinsk skrift; endast under sin vistelse i Alexandria och någongång eljest på spridda ställen begagnade resanden i dagboken Arabisk skrift, hvilken blifvit transscriberad med prof. Geitlins benägna hjelp. I detta afseende råder mycken olikhet emellan olika författare, ty hvar och en uttalar orden på sitt egna vis; och det system "zur Umschreibung der arabischen Buchstaben", som Tyska orientaliska sällskapet försökt införa bland filologer, kunde Wallin icke följa, emedan det då ännu icke var uppfunnet.

Genom löfte att ur universitetets fonder i förskott utbetala tryckningskostnaden, har consistorium academicum velat betrygga mig för möjliga förluster på detta omfångsrika verk, med förelagdt vilkor att sagda förskott återbetalas så snart den erforderliga summan influtit genom böckernas försäljning. Denna garanti gör att jag utan tvekan och afbrott kan fortsätta utgifvandet af dessa evärdeliga reseminnen. Helsingfors i april 1864.

S.G. Elmgren.

Georg Aug. Wallins lefnad.

Dessa reseanteckningars författare förunnades icke någon lång lifstid och hans korta bana erbjuder ej heller något annat af synnerligt intresse, än just denna resa och hans ovanligt goda förberedelse till den. Ty den stora orientaliska resan, som föreliggande verk noggrant beskrifver, förblef hela hans lefnads mål och kärna, den kommer att bestämma Wallins plats i litteratur-historien. Hans utmärkta språkforskning i allmänhet har nemligen till stor del gått förlorad för efterverlden, emedan döden öfverraskade honom innan han hunnit göra den fruktbärande för vetenskapen genom utarbetade afhandlingar.

Georg August Wallin var född den 24 oktober 1811 på Åland i Sunds socken, hvarförc han, enligt gammal akademisk sed, kallade sig Sundensis i Borealiska studentafdelningens matrikel. Likväl tillbragte han endast sin första barndom i denna stora och vackra skärgård, hvilken sannolikt ingaf honom den förkärlek för haf och sjölif som han alltid hyste; ty redan 1818, då gossen således var blott 7 år gammal, öfverflyttade hans far, kronofogden Israel Wallin, ifrån Åland till Åbo, der han en tid innehade landskamrerare-befattningen. Sedermera besökte dock den unge Georg sin födelseort Åland flere gånger på segelfärder, till och med ända ifrån Helsingfors, der han tillbragte mesta delen af sin lefnad. I dåvarande universitetsstaden Åbo förflöt Wallins senare barndom, der han äfven bivistade katedral-skolan, redan då åtnjutande sina små kamraters synnerliga aktning för modighet och starkt utprägladt rättsinne, hvarom några från glömskan bevarade anekdoter bära vittne. När sedan efter branden 1827 skolan förflyttades till Raumo, begaf sig ynglingen Wallin dit, ansåg sig hafva blifvit orättvist förbigången vid någon klassflyttning och skiljde sig från skolan, men vistades dock i Raumo om hösten 1828. Redan derförinnan lärer hans hem hafva blifvit flyttadt ifrån Åbo, emedan fadren, såsom befordrad till ordförande i allmänna revisionsrätten med kammarråds titel, omkring 1827 bosatte sig i Helsingfors. Här blef han vid 18 års ålder med privatbetyg student, just på den tid då universitetet, nyss flyttadt från det i aska liggande Åbo, ännu icke rätt väl hade hunnit fästa sina bopålar eller bli hemmastadt i Helsingfors; ty den nuvarande universitetsbyggnaden fanns icke då ännu och staden var ganska trång samt i alla afseenden obetydlig. Den 22 juni 1829 inskref Wallin sitt namn i Borealiska afdelningens matrikel, och torde några dagar förut hafva undergått studentexamen, som på den tiden väl icke var synnerligen sträng.

Han skötte derefter sina studier, väl grundligt, men fritt och ingalunda brådskande, ej heller med hufvudsakligt afseende på stundande examen, som all tid tyckes hafva varit honom en pina; tvärtom synes han denna tid hafva sysselsatt sig mest med modern poetisk litteratur, i hvilken han äfven ägde en temligen rik och dyrbar boksamling. Engelska, Tyska och Franska poeters verk, såsom Walter Scotts, Shakespeares, Rousseaus, Göthes, Schillers m.fl., hvilkas läsning då var till och med mera på modet än nuförtiden, studerade han ifrigt i original och svärmade med sina tankar i dessa secular-snillens ideala verld. Ty det var ej blott språkligt, utan äfven poetiskt intresse, som länge fängslade honom vid nyssnämnda moderna litteratur, i hvilken han ägde för sin tid ovanliga insigter. Derunder fick han väl ock den synnerliga förkärlek för Engelska språket och litteraturen, som följde honom genom hela lifvet och som gjorde att han, ehuru blifvande professor i Arabiskan och nyss hemkommen från sina resor, ännu 1850 om hösten och 1851 om våren gaf enskilda kollegier i Engelskan för studenter. Vid mognare ålder fann han dock mer njutning i språkstudier, än i poesi, allt eftersom hans afgjorda och medfödda fallenhet för de förstnämnda utvecklade sig till klarhet.

Dessa poetiska studier alstrade måhända det djupa natursinne, som alltid var ett utmärkande drag i hans lynne och som stärktes af hans ständiga vistelse ute i den fria naturen. Dagboken lemnar derpå otaliga bevis och hela sin lefnad igenom trifdes han mycket bättre ute, än i studerkammaren, hvarföre äfven företrädesvis öknen och hafvet voro hans förtjusning under resan. Såväl i hemlandet, som i Egypten och Arabien, yttrade sig Wallins oöfvervinneliga böjelse för ett tankfullt ströfvande omkring i skogar och parker, på berg och grönskande fält, merendels helt allena eller på sin höjd i sällskap med någon enda god vän; under sådana ensliga vandringar, som derjemte erbjödo en för hans kroppsliga helsa nödig motion, njöt hans uppmärksamt betraktande öga af naturens mångfaldigt vexlande skönheter, jemte det hans tankar ordnade sig till mogna och djupa reflexioner. Likaså gjorde Wallin, isynnerhet i yngre åren, täta segelfärder i slup på öppna hafvet och utsträckte seglingen stundom till många dygns resa genom långt aflägsna skärgårdar, någon gång till och med alldeles ensam. Deri uttalade sig en lust för äfventyr, som var honom medfödd och som längre fram oemotståndligt drog hans håg till Orientens underfulla trakter samt Arabiens böljande sandöknar. Med sjölifvet var han derföre fullt förtrogen redan som gosse, och derjemte en lika flitig, som oförvägen simmare; ty vid de nästan alldagliga sjöbaden gaf han sig stundom långa sträckor utåt hafvet, täflande med de starkaste i simkonsten. Wallin var äfven såsom simmare vida berömd bland jemnåriga kamrater; likaledes såsom själen i många lustiga studentupptåg. Ty under sin studentatid, till och med ännu länge derefter, var Wallin emellanåt öfverdrifvet munter och lefnadslustig, deltagande med öfverdådigt nöje i upptåg, som visserligen icke alltid hörde till det fina slaget, men ännu den tiden tolererades af studentopinionen. I glada berättelser om lustiga äfventyr fann man ofta Wallin spela mästarens roll; hans egendomliga trygghet och orubbliga lugn, förenade med rådighet i kritiska fall, äfvensom isynnerhet hans trofasta kamratlighet och godmodiga humor, prisades allmänt af hans då lefvande mångtaliga vänner vid universitetet. Det var ogeneradt kamratlif bland jemnåriga och studenter, som han företrädesvis sökte och fann trefnad uti, dervid en bål också merendels hörde till saken såsom föreningspunkt; annat mer cirkladt sällskap kunde han aldrig rätt väl finna sig i, ja som knappast ens fördraga utan förargelse.

Under studii-tiden egnade Wallin äfven mycken tid åt musiken, den han alltid älskade, och kunde konstmessigt traktera flere instrumenter, särdeles flöjt; vid musikaliska sällskapets öfningar och offentliga konserter spelade han de sednare åren mest kontrabas. Till virtuositet hann han dock icke i musikalisk väg, men ägde i alla fall nog insigt i musiken för att äfven i detta ämne, så väl som i många andra, kunna bilda sig ett sjelfständigt omdöme, hvarom dagboken på många ställen vittnar. Af hans musiköfningar kom det sig att han en tid valde sitt sällskap företrädesvis bland här i Helsingfors vistande Tyska musici, exempelvis Grädener m.fl. Ännu i Kairo fortsatte han sina öfningar, för att vinna någon färdighet i behandlingen af Arabernas egendomliga flöjt; och i öknen upptecknade han några melodier på Beduinsånger, bland hvilka en finnes tryckt i Tyska orientaliska sällskapets tidskrift, femte bandet; de öfriga, 5 till antalet och ganska enkla, hade han kort före sin död på begäran meddelat åt doktor H.A. Reinholm, och detta musikaliska öken-minne förtjenar utan tvifvel att bevaras från glömskan, äfven om melodiernas värde i sig sjelft icke får anslås synnerligen högt. De bifogas härhos.

Allt det anförda utvisar tydligt att Wallins håg låg mera åt studium af lifvet och naturen, än af böcker, ehuru icke heller dessa af honom försummades. Ty oaktadt de strängare, mer metodiska studierna för examen i början af hans studentatid lades å sido, hade han redan då förvärfvat sig temmeligen vidsträckt språkkunskap, och längre fram arbetade han sig in äfven i andra ämnen med den honom egna grundligheten. Efter ungefär 7-årig kurs genomgick han filosofie kandidat-examen den 12 april 1836, väl icke med synnerligen höga vitsord, men med det välförtjenta rykte inom kamraternas krets, att han bland alla då till Parnassen sträfvande ynglingar vore den mest lofvande capaciteten. I de klassiska språken och orientaliska litteraturen hade han då redan ovanliga kunskaper, vida öfverskridande det vanliga måttet för laudatur. Lagerkransen erhöll han vid promotionen den 21 juni 1836, då professor F.W. Pipping var promotor; bland hans promotionskamrater funnos äfven sedermera vordne professorerne Castrén, Ingman och Törnegren, hvilka döden likaledes skördade i början af deras bana, till stor förlust för universitetet, som räknar den förstnämnde bland sina största ryktbarheter.

Såsom magister begynte Wallin hösten 1836 tjenstgöra som extraordinarie amanuens vid bibliotheket, och efter det han disputerat om skilnaden emellan den lärda Arabiskan och Arabiska folkspråket, utnämndes han den 29 juli 1839 till docent i orientaliska litteraturen. Dermed var också riktningen gifven för hans framtida studier och hans lefnadsmål i viss mån bestämdt, ehuru då ännu ingen ordentlig tjenst med lön tycktes stå honom till buds att söka. Docentur var nemligen den tiden en helt och hållet lönlös tjenst, egentligen blott en titel. Hans hela lynne var också afgjordt emot fikandet efter någon tjenst; utan hans syftemål var nu blott att grundligt genomforska Orientens språk och seder. Man vet icke att han någonsin tvekat i valet af lefnadsbana; redan före sin utnämning till docent sysselsatte han sig ifrigt med praktiska öfningar i orientaliska språk, förnämligast öfversättningar från modersmålet till Arabiskan och Persiskan under prof. Geitlins vänskapliga handledning. Han begaf sig till Petersburg för att bivista dervarande orientaliska institut, och dröjde i nyssnämnda lysande hufvudstad nära två års tid, nemligen åren 1841 och 1842; derunder begagnade han sig föga af föreläsningarne i sjelfva institutet, men så mycket flitigare af några dess lärares enskilda handledning i förnämligast Arabiska och Persiska språkens talande och skrifvande, ty Turkiskan synes jemförelsevis mindre hafva anslagit honom. Dessa hans lärare voro en infödd Arab från Egypten sheikh Tantavi (eller Muhammed Aijad Attantavi) och en likaledes infödd Perser Mirza Ismail. Der vaknade ånyo med fördubblad styrka Wallins ända ifrån barndomen hysta längtan efter personlig bekantskap med Orienten, och alla hans tankar vände sig nu kring möjligheten att göra en resa till Arabien och Egypten, hans barndomsdrömmars hemland. Ifrån hans vistelse i Petersburg finnes qvar ett odateradt bref, ur hvilket följande märkeliga yttranden må anföras:

"Jag besöker flitigt en Perser Ismail, af hvilken jag mycket profiterat och för hvarje dag kan draga allt större nytta, men han måste få gå sin egen väg och kan på intet vis krånglas in i någon annans method. Han är alldeles fördomsfri, tar sig gerna en sup då och då, känner sitt språk och muhammedanismen bättre än någon här, men kan ej fäs till annat än att prata, i hvilken konst han är fullkomlig mästare. Ty jag sitter ofta hos honom 3 à 4 timmar å rad hela veckan igenom, utan att behöfva annat än höra på honom; ganska sällan inträffa omsägningar eller upprepande, men för hvart ord och hvar tanke har han alltid en vers i beredskap. För öfrigt har jag 3 gånger i veckan arbetat hemma hos Tantavi och öfversatt mest hälften af den Tolk, du i sommars såg hos mig, och dessutom nästan slutat en öfversättning af Schillers Der Neffe als Onkel. Äfven hafva vi nu börjat konversera om aftnarne; ena aftonen tala vi blott Tyska, deri han småningom börjar göra framsteg, den följande tala vi blott Arabiska, begagnande oss af hvarandras kännedom af litteraturen. Hans godsinta och nästan barnsliga karakter, samt hans sinnrikhet och uppriktighet, vinner allt mera min aktning; vi stå numera ej i det trånga förhållandet af lärare och lärjunge, utan på en fullkomligt vänskaplig fot. Vi dricka först thé tillsammans och vräka oss i hans stora divan; hans oändliga berättelser om sitt älskade Egypten, dess sagoberättare, sångerskor, danserskor och alla dess andra fröjder, hafva, om möjligt, ännu mera väckt min lust att komma dit, och jag vet sannerligen icke huru jag skall kunna bära underrättelsen om utslaget på min ansökning angående resestipendium, som i alla fall endera dagen måste komma. Blir det ett nej, är jag rädd att sjunka neder af sorg och harm, blir det ett ja, är jag rädd att hjertat hoppar ur bröstet på mig. Hvad institutet beträffar, var jag der i början några gånger, men kunde omöjligen förmå mig att fortfara; ehuru jag sedan ofta ångrat mig, då jag funnit att jag kunnat draga mycken nytta af den nu från Persien återkomna De Maison. Tantavi är en man, som till stor del öfvervunnit den muhammedanska indolensen, han gör numera ingen hemlighet af sitt pund, utan svarar på allt, äfven sådant som säkert för stränge musulmän vore ömtåligt. Sådan är äfven Ismail; en man som jag oftast måste högakta, ehuru han nu på sätt och vis är i stor decadence och mycket misskänd af sina landsmän. Jag har denna tid äfven sysselsatt mig med att läsa de bref, som kommit till Tantavi från hans vänner i Egypten, och såsom en frukt häraf tänkte jag skrifva detta bref på Arabiska; men dertill skulle dock fordrats mera tid och en lugnare sinnesstämning än jag nu har."

Universitetets lediga resestipendium, som han ansökt, gafs också åt honom och kunde icke gerna hafva gifvits åt någon värdigare; det föll nu på en mans lott, som derigenom såg sin lefnadsuppgift lösas och sina käraste förhoppningar gå i fullbordan, men som ändock i glädjen ingalunda glömde bort att grundligen förbereda sig till färden. Icke heller nu, mer än eljest i sitt lif, brådskade han med att bege sig å väg, utan dröjde ännu ungefär ett år i fäderneslandet, allt ifrigare sysselsatt med förberedelser. Hösten 1842 och våren 1843 gjorde Wallin i härvarande Clinicum en kurs i praktisk medicin, för att med någorlunda framgång kunna passera för läkare ibland Arabstammarne i öknen och i Egypten, sålunda ägande en lämplig förevänning att vistas ibland dem. Planen att agera läkare för att ostörd få färdas bland vilda nomader, var utan tvifvel väl uttänkt och skulle hafva befordrat Wallins ändamål ändå bättre, om icke hans stora samvetsgranhet emellanåt förbjudit honom att spela rolen komplett, om han kunnat förmå sig att helt ogeneradt qvacksalva alla sjuka Araber, som anlitade honom om bot för hvarjehanda krämpor. Men han synes oftare, än önskligt varit, hafva tvekat om han borde föreskrifva läkemedel för sjukdomar som han ej begrep, och derigenom förminskat sitt läkare-anseende ibland Araberna.

Slutligen begaf han sig, så väl förberedd som någon Finne kunde vara det, sommaren 1843 å väg på den resa, som skulle afgöra hans rykte och bestämma hans plats inom vetenskapen. Följd till stranden af Araben Tantavi, som jemte orientalisten De Maison ifrån Petersburg rest hit för att bese Finland, gick Wallin den 28 juli 1843 i Helsingfors hamn om bord på ett till Lübeck gående skepp, för att icke återse fäderneslandet förän 1850, efter 7 års bortavaro. Om hans resas mångfaldiga skiften upplysa dessa reseanteckningar tillräckligt, och någon annan källa för dess beskrifning finnes icke att tillgå. Läsaren har här tillfälle att dag för dag följa resandens alla steg, se hans fröjder och sorger, till och med hans hemliga tankar om folk, föremål och förhållanden. Endast de allraallmännaste konturer af resans gång må här uppdragas, tjenande till en slags kronologisk öfversigt. Den som på förhand, innan alla delarne af detta verk utkommit, skulle vilja inhemta en öfversigt af Wallins resa, hänvisa vi till Litteraturbladet 1850 pag. 19-32, samt till Lännetär, album utgifvet af Vestfinnar, häft. I, pag. 17-25.

Wallin reste genom Lübeck, Hamburg, Havre till Paris, dit han ankom den 24 augusti 1843 och der han den 2 eller 3 september träffades af ett svårt olycksfall, som hotade att genast i början af resan tillintetgöra hans egna och vårt fäderneslands förhoppningar om densamma. Efter denna olycka, som djupt grep hans känsliga själ och som dessutom torde hafva för alltid qvarlemnat ett sjukdomsfrö i hans kropp, ansattes Wallin emellanåt af en djup melankoli, ett själen förlamande svårmod, som qvarhöll honom vissa tider i overksamtet och gjorde honom bitter eller orättvis mot menskligheten och mången enskild. Ifrån den stunden begynte han misstro sina krafter och tidtals tryckas af den bittra tanken att hans lif förfelat sitt mål, att han icke gjort hvad han bordt och i yngre dagar föresatt sig att göra. Den 14 oktober lemnade han Paris, ankom den 19 okt. till Marseille, gick den 23 om bord på ett Finskt fartyg, seglande öfver Medelhafvet med öfverhufvudtaget gynnande vind, besökte den 17 november stället der Troja stått, passerade Dardanellerna den 18 nov., ankom till Konstantinopel den 25 nov. och qvardröjde i dess hamn till den 7 dec. Sedan besåg han Smyrna den 9 dec., staden Syra den 11, och ankom den 14 till Alexandria, der han qvardröjde till den 22 jan. 1844. Vidare ankom Wallin den 29 jan. till Kairo, der han ordentligen bosatte sig för flere år och det han kallade sitt österländska hem. I juli 1844 gjorde han en utflygt till byn Baranijeh och kort derpå till staden Tanta i nedra Egypten emellan Nilmynningarne; återkommen derifrån och ånyo bosatt i Kairo, begynte han den 31 okt. en högst intressant färd längs Nilen till öfra Egypten, på hvilken han dröjde till den 14 jan. 1845. Vistades så ånyo i Kairo, sysselsatt med de grundligaste förberedelser, till den 10 april, då han ändteligen den 12 april 1845 anträdde den första ökenfärden, som gick genom Gebel Shammor, inre Arabien, Mekka, Medina och Gidda, samt öfver Röda hafvet tillbaka till Kairo; den räckte ungefär ett års tid, till den 14 mars 1846.

Under densamma slutar dagboken den 21 sept. 1845, och underrättelserna om Wallins färder och reseintryck bli derefter sparsammare. Sin zijaret (offentliga andakt) vid profetens graf i Mekka gjorde han i slutet af nov. 1845. En långvarig sjukdom höll honom sedan länge i Kairo. Den andra resan gällde Jerusalem, och försiggick i slutet af 1846 och början af 1847; under densamma uppsteg han den 22 dec. 1846 på berget Sinai, fortsatte färden genom öknen Nakhil och Abrahams gamla stad Hebron, ankom till Jerusalem den 15 febr. 1847, gjorde derifrån en utflygt till Nazaret, Kapernaum och Jeriko, samt återvände i april till sitt österländska hem, der han ånyo måste dragas med långvarig sjuklighet. När Wallin således ofta angreps af sjukdom i den stora förvekligade staden, men åter alltid i öknen åtnjöt den fullkomligaste helsa, kan man icke undra på att han oaflåtligt längtade efter öknens friska luft och rörliga lif. Den tredje ökenfärden, som anträddes i början af 1848 och slutade den 26 maj 1849, blef både långvarig och vidt utsträckt, men också rikare på missöden än någon föregående. Den gick genom Hajil i distriktet Gebel Shammor, och Sedeir, en annan stor oas i öknen, till Rijad, ett i Arabien berömdt lärdomssäte, samt Bahrein vid Persiska viken; Wallin fick så om sommaren 1848 i Bagdad tillbringa en lång tid under de strängaste försakelser för total brist på respenningar, emedan en påräknad vexel uteblifvit, och plågades dessutom ännu af sjuklighet och en tryckande hetta. Från nöden i Bagdad räddades han af en der anträffad Engelsman, begaf sig derifrån den 13 sept. 1848 till Persien, då färden gick genom Kirmanshahan och Hamadan till Isfahan, den fordom så lysande verldsstaden, dit han framkom den 9 nov., samt vidare genom Shiraz till sjöstaden Abu Shir vid Persiska viken, derifrån den 7 jan. 1849 sjövägen till Basra, och öfver Aleppo, Damaskus, Beirut till Alexandria och Kairo, der han ändteligen med i hög grad nedstämdt lynne sade orienten farväl i medlet af juni 1849. I öknen utanför Damaskus råkade han ut för röfvare, som fråntogo honom allt, till och med kläderna, men återgåfvo dock sedermera det mesta af rofvet; dervid gingo dock hans under resan gjorda anteckningar förlorade, till oersättlig skada för vetenskapen. Sedan nu hans värf i orienten var fullbordadt, reste Wallin hastigt tillbaka genom Europa, öfver Triest, norra Italien, Gotthardsberget i Alperna, Schweitz, Rheinländerna och Belgien till London, der han lyckligen hamnade den 1 okt. 1849, och qvardröjde öfver hela vintern, för att i Londons rika samlingar ytterligare förkofra sitt kunskapsförråd angående orienten. Der fick han också rikligt erkännande af de lärda för sina litterära förtjenster. Slutligen hamnade Wallin i juni 1850 vid hemlandets kust, just då promotionshögtiden firades i Helsingfors och således en stor mängd landsmän från alla trakter hade samlats hit, alla nyfiket välkomnande den berömda resanden. Ty Wallins resor voro ingalunda obekanta för allmänheten under hans bortavaro, ej heller blott af lärda uppmärksammade; tvärtom hade nästan hvar och en läskunnig med det största intresse genomläst de ufdrag ur hans bref, som flere tidningar meddelat, och Araben Wallin var på den tiden i hög grad populär.

Under hans bortavaro hade professionen i orientaliska litteraturen blifvit ledig, derigenom att prof. Geitlin fått transport till professionen i biblisk exegetik; Wallin ansökte således denna tjenst, utarbetade till större delen redan i London sitt specimen, och utgaf det om hösten 1850. Han var enda sökanden och utan jemförelse den mest meriterade inom hela norden till en sådan befattning; han utnämndes till professor den 1 jan. 1851 och hans befordran blef här kunnig just de dagar, då universitetet firade en fest till minne af H.K.H. dåvarande thronföljarens 25-åriga kansleriat. Han tillträdde genast sin tjenst och höll föreläsningar i Arabiska grammatiken, för hvilket behof han äfven utgaf en liten lärobok på Arabiska af Ibn-Malik; men af hans verksamhet såsom föreläsare finnas föga minnen qvar, dels emedan den fortfor alltför kort tid, dels emedan åhörarnes antal för ämnets skull var ganska ringa och deras förkunskaper alltför elementära. Så mycket fann man dock, att han ämnade införa en dittills ovanlig praktisk undervisnings-method i österländska språken, den hvilken han sjelf med så mycken fördel begagnat. Han begynte ock nu utarbeta vetenskapliga afhandlingar i sitt ämne på Tyska, för Orientaliska sällskapets i Leipzig tidskrift, hvilket vidt utgrenade sällskap genast hade inkallat honom till ledamot. Äfven begynte han redigera en i stor skala tilltagen berättelse om sin första ökenresa, hvilken fulländad skulle hafva belyst Arabernas seder och lefnadssätt på det mest tillfredsställande sätt; men endast en liten början hade hunnit bli färdig, när berättarens röst plötsligt förstummades och pennan föll från den flitiga handen.

Wallins fädernesland fröjdades öfver att ifrån österlandets faror och strapatser hafva återfått honom välbebållen och kunskapsrik, men han sjelf tycktes njuta ingen fröjd och ingen ro, hans fordna lefnadslust var till det mesta förstörd. Orsaken dertill var utan tvifvel, åtminstone förnämligast, ett sedan lång tid groende kroppsligt sjukdomsfrö, som endast tidtals någongång yttrade sig med smärta i bröstet, men hade fortfarande svårmod till följd. Såväl utländskt, som inhemskt pris och beröm tröstade honom föga, hans nu vunna trygga samhällsställning och passande verksamhetskrets tillfredsställde honom ej, såsom det tycktes; i ett bref från London uttalade han sitt nedslagna lynne med följande högst märkliga ord, som äro hållna i den äkta orientaliska Beduinstilen: "I lifvets dagsresa hade jag ett mål: att före solens nedgång komma fram till källan i fjerran öken; men mitt ök var uthungradt, dess puckel tom på fett, seraben (sandförande väderhvirfvel) på vägen förde mig vilse; hvarföre jag hungrig och törstig, med en Beduins lugn och tacksamma al hamdo lillah, lägger mig der natten kommit öfver mig, i den grop jag skrapat i sanden, för att afbida hvad Herren skall sända med den randande morgonen: lif eller död." Han längtade ånyo till orienten för att fullborda hvad han alltännu ville anse för blott halfgjordt arbete; men föga mer än två solhvarf efter hans återkomst till hemlandet, kom den "randande morgonen", om hvilken han talat, och medförde: döden.

Wallin gjorde ansökan om reseunderstöd för en ny färd till Arabien — i stor skala tilltagen, att dömma af den betydliga summa penningar han begärde — såväl af Geografiska sällskapet i London, hvilket i hög grad hade intresserat sig för hans förra resa, som af Ryska geografiska sällskapet i Petersburg, men fick afslag på sin anhållan från båda hållen, måhända blott af ekonomiska skäl. Dessa afslag lära hafva gått honom mycket till sinnes, ty med sin numera vunna erfarenhet i ökenresor, större än någon då lefvande Europés, ville han ytterligare i grund genomforska Arabien, äfven södra delen af den stora halfön. Med anledning af sagda ansökan inbjöd det senare sällskapets ordförande, H.K.H. storfursten Konstantin, om sommaren 1852, Wallin till sitt amiralskepp, liggande i hamnen vid Sveaborg, och emottog der artigt den berömda resanden, samtalande om orienten, som icke heller för storfursten var obekant.

Nästan utan föregående sjukdom, sedan Wallin ännu samma afton i ro sutit vid thébordet med sin mor och syster, brast plötsligen en åder i hjertat och han afled om natten den 23 okt. 1852. Sorgebudet om detta oförmodade dödsfall flög såsom en löpeld kring hela Finland och väckte allmän bestörtning; de stora förhoppningar man fästat vid den nya professorns i orientaliska litteraturen verksamhet, voro med ens tillintetgjorda. Vid begrafningen den 29 okt. bars den aflidnes stoft genom staden af deputerade från Vestfinska studentafdelningen, hela den öfriga studentcorpsen slöt sig sjelfmant till processionen, för att dymedelst hedra den namnkunnige läraren, och professor Geitlin höll vid jordfästningen ett varmt minnestal, som är tryckt i Litteraturbladet för 1852 pag. 248-51. Några år derefter subscriberades bland lärare och studenter, som hört till Vestfinska afdelningen, en liten summa, för hvilken anskaffades en enkel grafvård, bestående af en stor, ohuggen, mörk sten med Wallins namn på, för att utmärka stället der hans stoft hvilar å Helsingfors Lutherska begrafningsplats; denna minnesvård, flärdlös och oprydd som Wallin sjelf, invigdes högtidligen med tal, sång och verser, för tillfället författade af Jul. Weksell.

Dessutom har den akademiska krets, som bildas af studenter från Vestra Finland, beslutit hålla sin sedvanliga årsfest på Wallins dödsdag den 28 okt., då således anledning gifves att årligen upplifva hans minne. Redan i dec. 1852 fattade Vestfinska studentafdelningen, hvilken just då stod i begrepp att jemte andra afdelningar upplösas, såsom sitt sista beslut det, att på sin bekostnad låta måla Wallins porträtt och skänka detsamma åt universitetet till ett evärdligt minne. Utförd af R.W. Ekman med vanlig raskhet och skicklighet, står taflan sedan dess i en af universitetets lärosalar, företeende en liflig bild af en snillrik Finne i Arabisk kostym, vid öknens djerfva klippor blickande ut öfver fältet, med uppslagna tält i bakgrunden. Efter samma tafla, som åter grundar sig på en konturteckning gjord af fru Lagus omedelbart efter Wallins död, är det lithografierade porträtt utfördt, som åtföljer Lännetär 7, Helsingfors 1860, äfvensom de fotografiska porträtter i visitkorts format, hvilka finnas till salu i Frenckellska bokhandeln. Emedan således Wallins porträtt äfven eljest är lätt tillgängligt för allmänheten, hafva vi icke ansett nödigt att här bifoga detsamma.

Wallin var en flärdlös, allvarlig man, med de upphöjdaste tänkesätt och ett enkelt yttre, samvetsgrann och besluten att så grundligt som möjligt genomföra hvarje uppgjord plan. Men hans arbetsmethod var beräknad för en lång lifstid; ty den slags raskhet, som griper tillfället i de flygande lockarne och låter verket gå hastigt af stapeln, färdigt eller halffärdigt allt efter omständigheterna, den hade han icke, gillade den icke heller, utan ville helst föra den under rubriken fjesk. Tvärtom synes af hela hans lif att han älskade långa och grundliga förberedelser, som trängde till botten af en sak och icke medgåfvo något, ens det oskyldigaste charlataneri; ehuru sådant i ämnen, så föga allmänt kända som de orientaliska språken, är mycket mera vanligt än mången oinvigd kan förmoda. Derjemte låg i hela hans karaktär en redbarhet och samvetsgranhet, som förbjöd honom uttala sin mening i något ämne, det han icke hunnit genomforska i grund och genomtänka på alla sidor. Deraf hans långvariga vistelse och beredelsetid i Kairo. Dermed sammanhängde ock hans fullkomliga oberoende af, ja nästan förakt för alla litterära auktoriteter; ty hans skarpa kritik märkte snart nog, att äfven de anseddaste författares yrkanden ingalunda alltid hålla profvet vid allvarlig granskning. Han ville stå helt och hållet på egen grund, och stod det äfven i de flesta fall; han ansåg vetenskapen vid hvarje steg framåt erfordra en ny pröfning, anställd med ett från alla förutfattade meningar fritt sinne. Derföre citerar han nästan aldrig någon författare, kunde det ej heller med fog, emedan allt hvad han skref framgick ur hans egen tanke och forskning, om han också derförinnan hade gjort sig bekant med andras tankar i ämnet. Originalitet var hos Wallin ett utmärkande drag, det man observerar i alla hans pennas alster; originaliteten var också en ibland de egenskaper, han mest värderade hos andra, medan deremot den flacka konvenansens virtuoser och det traditionella vetandets kolportörer voro honom leda. Men ett hårdt öde ville att han i rikt mått skulle få erfara sanningen af det gamla ordspråket: ars longa, vita brevis; ej blott bokstafligen fattadt, såvida döden tidigt afbröt hans vetenskapliga bana, utan äfven i så måtto, att han under sin korta lefnad esomoftast plågades af tanken att nödgas lemna alla sina företag halfgjorda i brist på tillräcklig tid. "Hela mitt lif är blott ett lappverk", klagade han vemodigt, ehuru mången annan skulle funnit sig belåten med hälften af hvad han uträttade. Det är en naturlag att efterföljande generationer måste klifva upp på de föregåendes axlar, för att kunna skåda vidt omkring; ingens lifstid eller förmåga hinner till att sjelf genomforska en vetenskap från början. Berömligt är i alla fall sjelfva sträfvandet — och det var hos Wallin alltid synbart — att söka skaffa sig en egen tanke och sjelfständig öfvertygelse i hvarje ämne, det man företagit till behandling. Just derigenom få hans yttranden synnerlig vigt för vetenskapen, emedan de aldrig äro uppkok på andras yttranden, utan alltigenom egna; också ser man Europas orientalister och geografer med hvarje år fästa allt större och större uppmärksamhet vid Wallins tyvärr alltför fragmentariska arbeten. Hans verk blefvo blott fragmenter, men de ådagalägga mästarehanden i det lilla som blifvit utfördt. Isynnerhet äro hans etnografiska iakttagelser och reflexioner verkliga mästerstycken af originell fördomsfrihet, djupsinne och naturtrohet. Menniskors egendomlighet var också ett ämne, det han alltid med synnerlig förkärlek studerade.

I sällskaper satt Wallin icke sällan tyst och till utseendet kall eller likgiltig; men under den sträfva ytan gömde sig ett känslofullt hjerta, som gerna ville dölja sina rörelser för andras blickar. Att mycket föra sina känslor till torgs, betraktade han såsom en svaghet och qvinlighet, den mannen icke borde låta komma sig till last. Han leddes dock hela sin lefnad igenom hufvudsakligen af känslan, hade antipatier mot eller sympatier för folkslag, språk och annat. Näst Beduinerna, dem han omfattade med synnerlig förkärlek, värderade han t.ex. Engelsmännen, troligen för deras lugn och gedigenhet, deras i mycket med hans eget öfverensstämmande lynne. Märkligt är hans förakt för den vesterländska civilisationens inflytande på folken; åtminstone föllo hans uttryck ofta så, som skulle han ansett den hafva alstrat blott flärd och löslighet i karaktären. Kanske var detta en reminiscens från Rousseaus skrifter, eller en frukt af bemödandet att rätt grundligt sätta sig in i orientalernas åskådningssätt; kanske voro hans yttranden icke heller så allvarsamt menade. Till grund för berömmet öfver de halfvilda Beduinerna låg utan tvifvel Wallins obevekliga hat mot all flärd. Och dermed sammanhängde äfven hans såtillsägandes fullkomligt demokratiska tänkesätt; ty menniskors olikhet i samhällsställning var honom alldeles likgiltig, såsom öfverhufvudtaget allt yttre, och han trifdes ganska väl äfven med personer af den lägre folkklassen, öknens redlige son i trasor var för Wallin fullt lika mycket värd, som någon maktägande excellens, emedan allena mannens rena menniskovärde, utan afseende på yttre förhållanden, bestämde graden af hans aktning. Att efter förmåga utforska detta blef derföre hans favoritstudium. Den okonstlade redbarheten, som uttalade sig i hela hans väsende, förvärfvade honom tillgifna vänner hvarthelst han kom, vare sig här hemma eller borta, vare sig bland verldsberömda lärda i London eller bland de fattiga shekherna i Kairo. Praktisk alltigenom, föraktade han i grund långsläpiga teorier, emedan under dem vanligen gömmer sig mycket charlataneri, och rekommenderade praktisk läromethod åtminstone i språk; icke dess mindre har han efterlemnat djupsinniga grammatikaliska undersökningar, till hvilka han ledt sig på praktisk väg.

Åt Wallin tilldelades, under hans vistelse i London, det s.k. "Kungliga priset för litterära förtjenster", och ett pris af Ostindiska kompaniet, äfvensom sedermera af Geografiska sällskapet i Paris en stor medalj i silfver, allt utmärkande de största orientalisters erkännande af hans ovanliga förtjenst.

Wallins skrifter, dels af honom sjelf utgifna, dels efter hans död utkomna, äro, utom dessa reseanteckningar, följande:

De praecipua inter hodiernam Arabum linguam & antiquam differentia.
Helsingfors 1839.

Kasidetu-l-haijet min eschari-l-faridhiet, carmen elegiacum Ibnu-l-faridi cum commentario Abdu-l-Ghanyi e duobus codicibus Londinensi & Petropolitano in lucem editum. Helsingfors 1850. Litografierad.

Lamiatu-l-efal (eller afhandling om verberna på vers af Ibn Malik, med Bedr-eddins kommentar). Helsingfors 1851. Litografierad.

Notes taken during a journey through part of northern Arabia in 1848
(Read before the Royal Geographical Society of London on the 22-nd of
April 1850). I "Journal of the Royal Geographical Society of London"
Vol. 20, London 1851. Med en karta öfver Wallins resa i qvartformat.
Samtidigt utgafs samma karta särskildt i mycket stor skala.

Probe aus einer Anthologie neuarabischer Gesänge, in der Wüste gesammelt. I Zeitschrift der Deutschen morgenländiscben Gesellschaft, Band. 5, 6, Leipzig 1851, 1852.

Georg Aug. Wallins första resa från Cairo till Arabiska öknen i April 1845. Fragment. Helsingfors 1853.

Narrative of a Journey from Cairo to Medina and Mecca, by Suez, Araba &c. in 1845. (Read 26 April 1852) I "Journal of the R. Geogr. Society," Vol. 24, London 1854. Likaledes med en karta.

Narrative of a Joumey from Cairo to Jerusalem, via Mount Sinai.
Translated by D:r Shaw. (Read 12 July 1854) I "Journal of the R. Geogr.
Society", Vol. 25, London 1855.

Über die Laute des Arabischen und ihre Bezeichnung. I Zeitschrift der Deut. morg. Ges. Band. 9, 12. Leipzig 1855, 1858. Är Wallins största vetenskapliga afhandling.

Bemerkungen über die Sprache der Beduinen. I Zeitschrift d. Deut. morg.
Ges. Band. 12. Leipzig 1858.

S. E.

Georg August Wallins rese-anteckningar.

I. Afdelningen.

Lübeck—Konstantinepel 1843.

Långt in på sommaren nödgades jag ligga hemma och vänta på lägenhet till Tyskland. Så stor ock min fröjd var att träffa min scheikh Tantavi och med honom och hans reskamrat De Maison tillbringa de sista 10 dagarne af min långa väntan, kunde dock allt detta ej stilla min oro och otålighet att komma på väg. Denna otålighet minskade äfven till någon del det nöje och den nytta jag annars haft af scheikhens besök hos oss. Han var glad och munter som vanligt och gjorde sig derigenom hos oss, liksom annorstädes, omtyckt af alla. Sjelf tyckte han om vår stad, vårt folk och vårt klimat, hvari han fann likhet med sitt eget lands, och lofvade att det ej skulle bli sista gången han besökte oss. Några dagar före min afresa begaf De Maison sig ut på en liten lustfärd i Finland, under hvilken han tänkte besöka Tammerfors, Tavastehus och möjligen några andra städer och ställen. Ändtligen den 28 juli, sedan den alltid långa skeppartimman en hel vecka blifvit förhalad från ena dagen till den andra, gick jag om aftonen om bord, följd af de mina och af scheikhen, som på Europeiskt vis med ett handslag och en kyss från sina skäggbuskiga läppar, men med sin Arabiska helsning, var den sista som från vår strand önskade mig lycklig resa. Jag kan ej undgå att nämna, det min koran, som jag behållit framme till reslektyr, jemte några andra lösa saker, bland dem min väl fullpackade snusburk, blefvo glömda hemma, hvilket jag ansåg som ett dåligt omen. Den 14 dagar långa resans öfver Östersjön besvärligheter ersattes hos mig af nöjet att vara på sjön, och det var sällan den förekom mig för lång.

Fredagen den 11 augusti kommo vi ändtligen fram till Travemünde, ett fridfullt vackert badställe med fri utsigt uppåt Östersjön och åt de vackra bördiga Mecklenburgska och Holsteinska stränderna. Efter intagen dugtig frukost, vid hvilken jag af mina reskamrater i champagne blef helsad välkommen för första gången till Tysklands jord, begåfvo vi oss alla 6, kapten Lange inberäknad, uti en vagn till Lübeck, der vi inträffade i god tid på förmiddagen. Främmande var för mitt vid Finlands torftighet och kala berg samt dess folks trumpna anleten vana öga, anblicken af Tysklands rikedom och yppiga glada fält samt dess folks glada sjelfbelåtna ansigten. Men tillika har jag ock alldrig förr kännt huru kärt Finland är mig. Lübeck förekom ungefär sådant jag på förhand tänkt mig det — blott alla menniskor föreföllo mig der alldeles lika, liksom stöpta i en och samma form — männerne flitiga, ordentliga och prosaiska, "treuberzig und bieder"; qvinnorna, de vackra, alla med ett visst Judetycke, liknande mer eller mindre Julia Schäffer eller hennes systrar, hos hvilka man snart sagdt finner alla nyanceringar af den Tyska qvinno-skönheten jag hittills sett — de vanliga och fula här mest som öfverallt, dock med en viss kroppslig friskhet och köttfullhet mera än hos oss, för öfrigt fryntliga och färdiga med insinuanta miner. Men jag fruktar att med Tyskarnes "biederkeit" och "treuherzigkeit" står så till som med Svenskarnes nordiska kraft. Jag gjorde blott en kort rund omkring Lübeck och förundrade mig öfver de trånga gatorna och det gamla Göthiska byggnadssättet. På aftonen besökte jag med Staudinger Tivoli-teatern, som högeligen behagade mig, icke för sjelfva spektaklets skull, ty det var alldeles ömkligt, men för sjelfva inrättningens skull. Jag fann ett innerligt nöje i att i det fria sitta och röka sin cigarr, dricka sitt öl eller hvad som behagades, i stort sällskap och derunder se spektakel. Fruntimren sutto 3 till 4 vid små aflånga bord, stickade sin strumpa, åto à la glace eller förtärde något annat, och under allt detta antingen spelades på scenen eller i orkestern mellan akterna; den som ej ville höra musiken, som ehuru ej något utmärkt dock ganska gerna kunde höras, gick omkring och spatserade i en liten, men ganska vacker trädgård vid Trave. För öfrigt var man alldeles ogenerad, hvar och en gjorde och lät hvad han ville. Så hade jag en verkligen rolig afton för omkring 1 Rub. B:co ass.

Aug. 12.

Kommo med deligence till Hamburg, 6 Finnar i samma vagn. Trakten var likaså rik och glad, väl odlad och planterad, med vackra, stora skogar och bördiga, yppiga åkerfält; här och der någon bäck och arm af Traven, men inga berg. Så intagen jag än var af anblicken häraf och så oupphörligt jag än först hade ögonen fästade på de fält vi foro öfver, blef det mig dock slutligen tröttsamt, och jag sköt gerna upp mina glasögon på pannan och lät dem falla ned blott för någon af de många nätta bondgårdar vi foro förbi, eller för något bo af de i Tyskland så högt älskade och aktade storkarne, hvilka af folket anses nästan såsom skyddsandar för den gård de behaga bygga sitt bo på. Framkomne till Hamburg uttröttade af den blott 6 timmar långa, men dock högst utmattande färden i deligencen, begaf jag mig ut att göra en tur i staden, som jag genast fann vara annat slag än Lübeck. På sina ställen var den storartad och praktfull som Petersburg, men här saknades den stolta Nevan; Alster och Elben äro ömkliga små floder med smutsigt och brunt vatten, och kanalerna här kunna ej heller på långt när jemföras med dem i Petersburg. För öfrigt är Hamburg till sitt utseende mycket mera omvexlande, ej så enformigt och tröttande som Petersburg. Den beprisade Jungfernstieg fann jag ej vara något särdeles, mer än de vackra och eleganta husen på sidan om den. Men det förnämsta företräde som Hamburg och troligen alla städer i Tyskland ha framför kanske alla andra, äro de vackra promenader och gröna fält som finnas till så stor mängd. Bodarne längs Jungfernstieg voro väl eleganta, men till ringa antal. Den första man jag här köpslagade med, var en gammal antiqvar, som för Reiskes öfversättning af Abulfeda begärde först 2 mark 8, men sedan straxt gick af för 1 mark 12, så att man kan bli uppdragen af de ärliga Tyskarne lika väl som af Ryssen. Jag vandrade hela dagen upp och ner, hufvudsakligen på Jungfernstieg och på vallen, och såg mycket folk, men alla, så karlar som qvinnor, förekommo mig lika hvarandra, "recht knotig", som Tysken säger. Här träffade jag äfven tvenne Armenier, hvilka jag tilltalte på Persiska och fann vara de intressantaste bland dem jag såg.

Aug. 13.

Kom Staudinger upp till mig bittida på morgonen; vi drucko kaffe tillsammans och betraktade folket, som i stor mängd begaf sig, som det tycktes, ut på landet, mest med familj för att tillbringa söndagen. Var med Pacius i Jakobi kyrkan öfver en gudstjenst, hvarvid först förargade mig en gumma, som med sin vackraste söndagsmin beställsamt sprang omkring i folkhopen och skaffade dem sittplatser, förstås för pengar. Under predikan gingo äfven till stor förargelse håfvar ikring, som hos oss. Predikan, hållen af Schmalz, en af Tysklands berömdaste predikanter, om en kristens sanna lif i den heliga anda, förekom mig alltför mycket Hamburgisk med sina tirader om penningeförakt, men utfördes ej med den hos oss vanliga enformiga prestdeklamationen, utan mera i en nästan vanlig samtalston, dock då och då med Tysk pathos, ögonvridningar och handvändningar. Tysken kan ej inse att den sanna andakten, liksom den sanna konsten, ej behöfver några vridna åtbörder och choser. I sanning Fader vår behöfver inga handupplyftningar eller vända ögon! Den Tyska choralen smakar mig äfven för fet och lärd. Hvad mest behagade mig var predikantens drägt, som liknade fullkomligt den Luther bar, nemligen svart kappa, hvit corset och svart mössa. För öfrigt var intet i hela kyrkan som ingaf mig andakt. Ifrån kyrkan gick jag med Staudinger och en hans bekant, till en billard på Bellevue, och åt sedan middag med dem i hans hus. Man finner sig genast hemmastadd i en Tysk familj; frun är liksom en gammal bekant och hjertans glad om man äter med god aptit. Men på längden måste lifvet med dem bli tråkigt; ty i första momenten visa de allt, och hvarken kan man då ana något bakom, eller får man framdeles se något annat, än hvad man som vildfrämmande genast såg. Derefter foro vi alla i ett stort sällskap andra handtverkare af hans bekanta på jernbanan ut till Bergenhof, och besökte der alla pavillons, af hvilka Eisenbahn-Pavillon mest roade mig; der dansade sjömän vid en skrålande musik, sålunda att karlarne mest dansade med karlar och qvinnorna med qvinnor. Sjelfva trakten förekom mig ej så vacker som åt andra håll utom Hamburg. En gräslig mängd folk var församlad här, och när vi kommo till staden voro äfven alla gator fulla, och af andra hörde jag att äfven alla andra lnstställen varit fulla af folk. Senare voro vi hos Peter Ahrens, der man sade mig att de gamla goda och roliga tiderna nu till det mesta voro förbi. Såsom det nu var, var det högst uselt, hvarken nobelt eller burleskt. Der träffades Ingman och så tillbragte vi, 6 Finnar och en Norrman, hans reskamrat från Berlin, en treflig stund vid 2 flaskor champagne. Sent kommo vi uttröttade hem.

Aug. 14.

Ingman kom bittida hit och vi drucko kaffe tillsammans. Sedan gingo vi ut till Pacius, sedan med honom på boklådor och till antiqvarier, der man ofta finner mycket goda böcker; så lyckades jag ock nu få Desguignes Histoire des Huns i Tysk öfversättning. På eftermiddagen voro Ingman och jag till Hamburger Berg, der på en folktheater den bästa platsen kostade 4 skilling och Hvita frun spelades med inströdda spridda sångstycken, hvartill orkestern utgjordes af en harpa och en flöjt. Qvinnan som spelte harpan tuggade sin brödbit under det hon spelade, och var omringad af en hel hop små barn. Flöjten hväste förfärligt. Dock var det hela ej så burleskt och uselt jag trodde och önskade. Sedan betraktade vi Polichinelli Kasten, som roade mig utomordentligt, så att jag med full hals ofta måste skratta ut. Sedan träffade vi Staudinger och gingo alla 3 på Offen Teater, som var högst tråkig. Derefter kommo vi småningom på omvägar hem.

Aug. 15.

Bittida på morgonen begaf jag mig ensam till hamnen, vandrade den hel och hållen utåt och fröjdade rätt mina ögon åt den mängd af fartyg och den mastskog, den rörelse och det lif jag der såg öfverallt; genomvandrade sedan förstaden S:t Pauli och hela Altona och Ottensen, den vackraste anläggning jag än sett här, och troligen bland de skönaste man kan se någorstädes. Sedan träffade jag enligt öfverenskommelse tillsammans med Pacius, Ingman och en Judedoktor härifrån, på Alster pavillon, derifrån vi alla 4 begåfvo oss i en så kallad droschka till det nya Jude-hospitalet i S:t Pauli, som tycktes vara eller bli ett mycket väl och beqvämt inrättadt sjukhus. Doktorn som vi hade med oss var en treflig pratsam Jude. Sjukhuset är bygdt på Salomon Heines egen bekostnad, som dertill gifvit ungefär 100,000 mark banko. Derefter åto vi middag hos Pacius, hvars mor förekom mig som en den bästa gumma jag sett, och cousinen, hvilken äfven var der, som en äkta Tysk flicka, glad och treflig; äfven här fann jag mig genast hemma. På aftonen voro vi i Stadt Theatern och sågo Zampa, som gafs verkligen miserabelt för Hamburg. Hr Stritt, Zampa, var en usel både sångare och spelare, likaså M:r Cornet, Camilla, hvilka båda gåfvo Gastrollen här. Theatern var ringa besökt och de flesta tycktes vara utlänningar. Sjelfva scen och salongen voro nätta, likväl intet i jemförelse med Petersburgska stora teatern, men ungefär jemförbar med den Alexandrinska.

Aug. 16.

Besåg börsen, som både ut och invändigt behagade mig utomordentligt. Träffade på vårt värdshus en ung resande Spanior, som kommit hit för att lära sig Tyska. En ung vacker man, liknande Wasilieff. Emedan jag var den enda han ännu träffat här, som talade Franska, var vår bekantskap snart gjord. Han förekom mig ock genast lika älskvärd, som jag förut funnit Wasilieff vara.

Aug. 17.

På aftonen var jag med Staudinger på Tivoli-theatern här, hvars inrättning var densamma som i Lübeck, blott i större skala tilltagen och bättre. Trädgården var större och vackrare, dessutom var här äfven en Rutschbahn, nedför hvilken man for i små vagnar. Sjelfva theatern och orchestern voro ojemförligt bättre, äfvenså aktörerna. Man gaf här Die Papiere des Teufels jemte en annan piece, som vi ej sågo, emedan vi kommo för sent, till recett för Hr Wilde, hvilken tycktes vara publikens älskling, men också tog sitt anseende hos den för mycket i anspråk och anbragte sin Witz öfverallt, om det passade eller ej. Han var en af de vanliga Tyska komikerna, utan någon djupare humor och komik, än man vanligen finner den hos alla Tyskar. Tysken äger blott hvad han kallar Witz. Roligheten i den ligger blott i dess dumhet och ju dummare Witzen är, desto bättre.

Aug. 18.

Reste i en omnibus ut till Ottensen och besåg Klopstocks graf, som ej det minsta behagade mig. Sjelfva inscriptionen talte nästan endast om den kärlek hans hustru hyst till honom, och var affattad i en tjock och tung vanlig Tysk stil; jag tänkte skrifva af den, blott såsom ett bevis på Tysk platthet, men hade ej hjerta dertill för skaldens skull. För öfrigt var stenen fullskrifven med namn, hvarmed besökande Tyskars skrifklåda nedsmutsat den hvita marmorn. Derefter gjorde jag ett litet kort besök hos Graedeners syster, en fru Andresen, som alldeles icke behagade mig. Men Ottensen blir ändå det vackraste jag sett i Hamburg och dess omgifning. Sedan begaf jag mig åter i en omnibus till staden och steg af på Steinweg, der jag vandrade mycket omkring och betraktade Judarne. Sedan besteg jag Michaelis kyrkotorn, ända till yttersta spetsen, der i en liten kupol man hade den yppersta utsigt öfver staden och den kringliggande nejden. Märkvärdig var härifrån anblicken af staden med de röda tegelstenstaken, de trånga och krokiga gatorna, slingrande sig i alla riktningar mellan de hopträngda höga och smala husen, invid hvilka man dock här och der alltid såg en trädgård eller någon fläck gröna träd, och rundtomkring hela staden den vackra vallen med sina stora lummiga alléer; allt detta i medelpunkten af ett vidt, rikt grönskande fält, till någon del genomflutet af den breda, men smutsiga Elben. Anblicken var herrlig, dock saknades helt och hållet berg och sjö. Underlig var illusionen af de färgade fenstren, isynnerhet af det röda glaset, som visade hela staden nästan såsom i brand. Trappstegens antal dit upp var 563. Jag träffade här i sällskap med 6 Engelsmän och några Tyskar, och hade tillfälle att se huru de förre roade sig öfver det Tyska ja wohl, som man ock verkligen hör, här i Hamburg åtminstone, lika ofta och med lika varierad accent som hos oss ja så. Jag såg att Engelsmännen togo mig för en landsman, och aktade mig noga att ge mig in i långa samtal för att ej förråda mig; svarade blott i de vanligaste och kortaste ordalag och hade min stora fröjd att se huru väl vi förstodo hvarandras miner och vinkar att skämta öfver Tyskarne. Beseendet af kyrkan och tornet kostade 1 mark, rigtigt på taflor anslaget af någon direktion för kyrkan, och fann jag detta drygt tilltaget. På eftermiddagen gjorde jag en liten promenad med min Spanior och köpte billet till ångfartyget Havre, packade mina saker och skref bref till Graedener och de mina, så att jag på hela natten ej sof det minsta.

Aug. 19.

Gick om bord på ångfartyget Havre kl 5, följd dit af Staudinger, den sista Finne jag troligen på länge får se — och gråten stod mig verkligen i halsen då vi togo afsked. Kommen om bord valde jag mig genast en säng, dit jag lade alla mina saker, och såg mig för öfrigt litet omkring. Jag fann fartyget vara ganska medelmåttigt; andra kajuten, hvaruti jag olyckligtvis tagit min plats, var smutsig och något sluskig och jag ångrade storligen att jag sparat på 25 francs, då jag såg mig ej ha frihet att vandra omkring öfverallt och ej få gå på akterdäcket. Kl. 6 gick det af och kostade mycket krångel förrän vi rätt kommo oss ut på Elben, ty det var just nu flodtid och den kom snedt emot oss. Elbens stränder äro vackra, på den högra först sandhöjder, planterade med träd, den venstra slät och låg, men grön och bördig. Blankenese är en utomordentligt vacker by och så äfven många andra dem vi foro förbi; men som jag föregående natten icke sofvit och dessutom äfven var vid högst dåligt humör, (såväl vid besinnandet att jag nu var alldeles ensam, som ock att jag tagit den andra platsen på ångfartyget och kommit som det tycktes i högst tråkigt sällskap,) lade jag mig snart att sofva och vaknade ej förr än vi voro ute på hafvet utanför Helgoland. Så gick resan nu oafbrutet dag och natt mest med motvind, utom en dag då vi hade den yppersta NO med god kultje. Sjömännen voro alla hyggliga och artiga Fransoser, hvilkas välvilja jag tycktes vinna genom frikostigt utdelande af cigarrer, hvaraf jag i Hamburg försett mig med mer än jag kunde föra in i Havre. Isynnerhet behagade mig en liten gosse om 13 år, en liflig och rolig byting, som sprang omkring och gjorde puts åt alla andra, isynnerhet åt en gammal matros, som en afton helt förtroligt beklagade sig för mig öfver sin olycka att i 20 års tid ha färdats till sjöss utan att ha vunnit något, alltid förföljd af ödet, och slutligen att för 3 månader sedan ha kommit på den olyckliga tanken att gifta sig, och nu ha ingenting att föda sin hustru med. Härvid stod allt den lilla matrosen och gjorde grimaser och pekade horn i pannan åt den gamle. Sedan berättade han mig att den gamle matrosen var gift med en fille publique. Något som isynnerhet roade alla matroser att tala om, var deras förgudade Napoleon och det Franska geniet, huru egentligen det uppfunnit allt, hvad Engelsmännen sedermera utfört. Hos Fransmännen hade funnits allt förr än någonsin någon annan nation hunnit tänka derpå, och från dem vore ursprungligen idéen till allting utgången, ehuru de ej gifvit sig möda att utföra den. Så vore ock allt i Frankrike det yppersta som funnes. Så vore deras ångfartyg och deras machiner, äfven det hvarpå vi nu voro, nemligen Havre, det exactaste machineri; och det tycktes verkligen kosta på machinisten att, när jag frågade i hvilken stad af Frankrike det vore gjordt, tillstå att det var från Liverpool. För öfrigt voro matroserna alla högst artiga och verkligen älskvärda, alltid färdiga till raisonnement, anständiga i högsta grad och dock med all den Franska lättheten frivola och muntra, ställde sig alldrig liksom på tjenare fot med passagerarne, men ock alldrig på någon för närgående. Deras utseende var alldeles ej sydländskt, utan jag igenkände dem på deras ansigte för fullkomliga nordboer. Också voro de alla mest från Normandiet. Måndagsmiddagen voro vi utanför Calais och jag stod sent om natten på däck och betraktade till höger det höga Storbritannien, med tvenne stående fyrar i Dover, skådande öfver till tvenne fyrar på Frankrikes kust, den ena en blinkfyr i Calais, den andra en stående (som jag vill minnas) i Boulogne, och derutöfver den klaraste med stjernor rikt beströdda himmel, och nedantill i framstäfven af fartyget en silfverhvit glimmande skumfåra, som uppkastade glittrande diamantperlor, — ett skådespel så skönt och så lockande att jag väl haft lust att kasta mig i Neckens armar. Men så lyste åter på venstra sidan söderns stjerna så smäktande ljuft och dock så klart, emot nordens matta på min högra sida, att jag, nu verkligen sliten mellan söder och nord, gick ner i kajutan och lade mig.

Aug. 22.

Färdades hela dagen med den skarpaste motvind längs Normandies kust, som utgör en hög sandvall, tvärbrant nedstupande i hafvet, skiftande i alla sorts färger, dels rödt, dels gult och hvitt, med ingröpningar, liknande gluggar och skotthål och upptills tillspetsade i form af torn, så att det hela hade den största likhet med en gammal fästningsmur, med sina torn och embrasurer, sin grundval och vallar. På somliga ställen stodo ensamna sandpelare liksom vakter eller observationstorn, på andra strök vallen med någon utskjutande kant ut i hafvet och deremellan hade vattnet undertills bildat en port. Åt landet sänkte sig vallen i dälder, der dels fiskarkojor stodo, dels någon liten stad eller by. Anblicken häraf var verkligen, som en machinist sade, pittoresk, och jag kunde hela dagen ej upphöra att stå och betrakta detta Frankrikes fästningsverk emot England. Längre upp tycktes vara skog och åkerfält; men som vi gingo så nära landet och det öfverhufvud var så högt, kunde man ej se dit upp. Öfverhufvud var mig detta det intressantaste jag ännu sett; men det gjorde mig i själen ondt att fara förbi England. Redan på Elben då jag såg de tvenne stora Engelska ångfartygen, ett från London och ett från Hull, gå förbi oss, ångrade jag mig storligen att ha slagit färden till London ur hågen, men ännu mer då jag såg på långt håll Dovers gamla slott höja sig ur hafvet, liksom hafvets kung, och från sin höjd skåda ut öfver dess hvitblåa slätter samt öfver till Frankrikes lägre stränder vid Calais, der, enligt hvad en af våra muntraste matroser berättade, Napoleon hade uppbyggt ett torn för att se hvad Engelsmännen hade för sig; dervid gjorde han en illistig min och slug knyck på sina ögon. Resan var utom lifvet i kajutan ganska rolig, isynnerhet derföre att jag fick se Fransmännen till sjöss. Sjömän äro de egentligen icke, långsamma i sina manövrer och utan egentlig kärlek till hafvet, såsom det tycktes mig. Få eftermiddagen i god tid voro vi framme utanför Havre, men kunde ej gå in, emedan det just nu var ebbtiden och intet vatten i floden, hvarföre vi måste färdas omkring till kl. 1/2 7, då floden hade inträdt och vi lupo in i hamnen, som var fullproppad med fartyg af alla möjliga slag. I det fulaste väder och starkt regn lupo vi in och gingo upp i vårt värdshus Hotel de la Neustrie. Det fortfarande fula vädret hindrade oss att vidare gå ut. Jag kom att bo i samma rum med en af mitt ressällskap, som jag tror en handskmakare från Wien, en ung 19 årig godmodig gosse.

Aug. 23.

Temmeligen vackert väder, hvarföre vi ock genast gingo ut att besörja våra pass och våra sakers afhemtande från tullen. Visitationen gick ganska strängt till, dock för mig särdeles lätt och allt med den Franska hyggligheten och artigheten. Derefter sedan våra saker, som tillsammans utgjorde en ringa last för en vanlig liten handkärra, blifvit af en karl på en sådan transporterade till vårt, ungefär ett stenkast från tullen belägna hotel, begåfvo vi oss ut i staden, besågo den präktiga hamnen och de ståtliga skeppen från alla orter, som der lågo och klarerade ut till alla verldsdelar. Derefter gjorde vi en liten tour i staden, som är utomordentligt nätt och vacker, med reguliera raka gator, temmeligen breda och till största delen väl stenlagda; husen vackra, icke i den gamla Tyska smaken med gaflarne åt gatan, utan med façader, alla rappade och snygga, men med lika trånga gångar och hål på sina ställen som i Hamburg, blott att dessa för de bredare gatornas och den bättre inrättningens skull äro renare och proprare. Derefter badade vi i öppna sjön med hela Atlantiska oceanen framför oss, som nu häfde stora mäktiga böljor mot stranden. Vattnet var bittert saltigt, så att jag ännu en lång stund derefter hade en skarp bitter smak i munnen. Badet var oändligt stärkande. Det roligaste dervid var att fruntimmer och herrar badade nästan alldeles tillsamman, utan någon sorts skjul, en hop karlar midt emellan tvenne skaror qvinnor, hvilka dock alla hade sina kompletta simkostymer så att intet alls af deras retande behag kunde skönjas, utom ansigtet, fötter och armar. Deras kostymer voro mest alldeles svarta, dock såg man några deribland som liknade Turkisk drägt och voro oändligt behagliga och nätta. Äfven karlarne hade små simbyxor, en tricot som betäckte midjan. Badanläggningen var vacker med en promenad på taket, hvarifrån man hade utsigt öfver hafvet och en del af staden. Trädgården, utgörande en af hela badhuset omsluten borggård, var liten och nyss anlaggd med allehanda gymnastiska redskap. Det allt fortfarande fula vädret med regn och tjock luft dref oss hem, der vi omkring kl. 1 intogo vår frukost. Kort derpå begåfvo vi oss åter ut på promenad, oaktadt det fula vädret, och gingo ut genom tullen till en förstad på sluttningen af sandhöjden, som terasslikt sänker sig ned åt staden. Här äro uppförda vackra hus, säkert något slags villor, omgifna af trädgårdar, och deremellan ha fleurister sina rundtomkring på långt håll väldoft spridande blomsterparterrer och orangerier; emellan alla dessa anläggningar, till största delen omgifna af murar, slingra sig små gator, ej rakt uppgående utan krokiga, upp till sjelfva höjden, derifrån man nu ser sig om och har den praktfullaste utsigt åt ena sidan af öppna hafvet, öfverkryssadt af fartyg (hvaraf i dag, som jag såg på skeppslistan, 84 från denna hamn utgått), åt andra sidan af den mot Seinens breda och hafslika utlopp sluttande slätten, på hvilken den vackra staden ligger, med sina mastskogar åt alla håll. Men tar sig utsigten af staden härifrån väl ut, så är utsigten från staden af dessa på terassen uppförda villor ej heller sämre, och man har svårt att ge den ena företräde framför den andra. Dock mig behagade den på höjden; ty ej allenast hafvet och staden, utan äfven fruktbara odlade fält och skogar syntes der. Öfverhufvud vet jag ingen plats som så behagat mig som Havre, och jag tänkte: kan jag någongång disponera öfver tid och pengar, ville jag här förlefva en sommar och bada; men då skall jag bo på höjden. Folket förekommer mig här gladt och präktigt, qvinnorna förtjusande och gentila; hvilken kontrast emot de plumpa Tyskorna! Sjelfva vår bonne, en gammal säkert 40 årig qvinna, när hon första aftonen bäddade åt oss och parlerade sin fina Franska med en gentilesse, som man hos oss knappt finner i de finaste sällskaper, höll på att röfva mitt hjerta. I Hamburg var min Stubenmagd en kanske 18 årig och ganska vacker flicka, men så flunsig och smutsig att jag såg bort när jag såg henne. Öfriga qvinnor jag här sett på gatorna hade alla samma finhet och lätthet, samma retande behag, ehuru ej det minsta sköna eller grant klädda, tvärtom helt simpla och vanliga, trippande på de nerregnade gatorna och lyftande helt ogeneradt upp kjortlarne ända till knäet. Man ser dem äfven mycket såsom säljerskor i magazinerna, som äro splendida och granna, öfverträffande de Petersburgska; der förekomma de mig ofta så förförande att jag ej tordes gå dit för att handla, ty jag hade visst ej kunnat neka att köpa hvad helst säljerskan bjudit ut åt mig. Vid hemkomsten hade jag tillfälle att se huru gatpojkarne här behandlade en drucken gammal qvinna, som helt oskyldigt tycktes gå fram och njuta af sitt rus, men hastigt blef omringad af en hop tjufpojkar som kastade på henne all möjlig smuts från gatorna och rännstenarne; detta fann jag vara alldeles icke vackert gjordt af de annars så artiga Fransmännen. Bättre är då gatpojkarnes i Hamburg sätt att gäckas med de druckna, att nemligen illistigt under en oupphörlig sång af: "bringet dat svine to svinemark hin", föra dem omkring tills de slutligen få dem ända fram till svintorget och der lemna dem i fred. Men fylla och rus lär i fransmännens ögon vara något ansenligt fulare än i Tyskarnes.

(Ur bref till enkefru Wallin.)

Onsdagen den 23 upptogs af visitation af våra saker, som här är mycket sträng, och viserandet af våra pass, och när vi voro färdiga dermed var det för sent att tänka på affärd denna dag. Ehuru vädret var fult gick jag dock ut med en Wienare, som varit min reskamrat hit på ångfartyget och händelsevis kom att bo i samma rum med mig på värdshuset der vi togo in i Havre, emedan der då ej funnos flera rum lediga. Staden har det vackraste läge man kan tänka sig: på ena sidan det stora öppna vida hafvet, på den andra en vik deraf i hvilken Seine-floden faller med en stor, vid mynning, stränderna rundtomkring med mycket höga sluttningar, ofvantill betäckta med skog eller annan grönska, så småningom sänkande sig till närmare vattnet, hvari de slutligen brant stups ner och visa en sandmur, som säkert af vattnets och stormens ras deremot erhållit ett fullkomligt utseende af fästningsmur. Sådan var äfven hela den långa stranden af Normandiet, längs hvilken vi seglade, och tycktes vara en af naturen bildad fästning mot England, som syntes på andra sidan; men det sednare med sitt Dover förekom mig dock högre. Isynnerhet gladde jag mig tisdagsaftonen, då jag midnattstid stod på däcket och i det vackraste väder under en stjernklar himmel betraktade det i kölvattnet af vårt fartyg perlgnistrande hafvet, till höger tvenne båkar som lyste från England, till venster tvenne blinkfyrar från Frankrike och ofvanom mig de tindrande stjernorna, bland hvilka tvenne lyste framför de andra, nemligen nordens och söderns stjernor. Men till Havre igen — sjelfva den egentliga staden, som ej är särdeles stor, ligger i djupet af en sådan sluttande Normandisk strand, genomskuren af kanaler fulla med skepp och fartyg från alla verldens ändar, hvilka man här har det sällsamma nöjet att se ligga än i fullt vatten, än på torra landet. Här är nemligen stark ebb och flod, så att vattnet hvarje sjette timma faller ut och fyller sig igen. Ehuru jag var beredd derpå och redan i Hamburg sett dylikt, ehuru i ringa grad, var jag dock högeligen förundrad då jag om morgonen steg upp och genom fönstret, som vette utåt hamnen, tittade ut och såg fartygen ligga i gyttjan så att kölen syntes; men hvad än mer roade mig voro pojkarne och gubbarne och gummorna, som stego och trampade omkring till knäs i den djupa gyttjan för att söka skatter som möjligen förlorats i den. Derunder hemtade den här så kallade la bonne, det vill säga qvinnan som städar rummen, in mitt kaffe, som här och öfverhufvud öfverallt i Frankrike smakar helt annorlunda och tusendefalt bättre än annorstädes, der jag haft tillfälle att smaka det; jag har redan här fått en försmak af det äkta Mokka-kaffet och blifvit en stor älskare af detsamma. Thé, som hemma var min älsklingsdryck och hvarförutan jag nästan tyckte mig ej en enda afton kunna somna lugnt, har jag sedan jag lemnat Hamburg, der man fick ett utmärkt godt thé, druckit blott tvenne gånger i Frankrike; den ena gången första aftonen i Havre, emedan vädret var så ruskigt och regnigt, den andra just nu i Lyon der vädret är fullkomligen lika fult och emedan jag just skrifver till er på en stund, då j troligen sitten vid ert trefliga thébord. Jag sitter nu i en liten kammare, hvars enda fönster vetter utåt en gård, jemt så stor och bred att jag med utsträckta armar räcker från ena ändan till den andra. Fönstret, så stort det ock i sjelfva rummet ser ut att vara, är sålunda nära omslutet af trenne 4 våningar högt sig sträckande väggar, och som det är i andra våningen får jag titta högt upp, för att få se en liten fyrkantig bit af den tjockt molnbetäckta och regnande, men dock litet ljusgifvande himmelen. Den öfriga delen af rummet är upptagen af en stor säng med gardiner, som kunde rymma minst 4 personer. Med största nöd har jag kunnat hala ett litet bord fram, för att skrifva detta bref på och äta min middag kl. 6. Derefter ville jag smaka på théet här och beställde mig det. Så hemtades mig en kanna och en skål, ty här dricker man théet, såväl som oftast kaffet, ur en skål eller spilkum, just sådan ungefär som vi bruka hemma till såsskål, och dertill får man en stor matsked för att röra om sockret. Men i ordning med frågorna — jag var vid Havre. Så fult och småttregnande vädret än var den dag jag låg der öfver, kunde jag ej hålla mig från att gå och simma i Nordsjön. Vädret var från hafvet och vågorna vräkte in höga mot stranden, der badinrättningen var, och vattnet hade en bitter stark sälta, hvars make jag alldrig än kännt och hvarmed vårt vatten på långt när ej kan jemföras, och som jag sedan mest hela dagen efteråt tyckte mig känna i kroppen. Men hvad som mest förundrade mig och säkert äfven mest skall förundra och kanske skrämma er, var att i detta oändliga tal af badare, som der voro, fruntimmer och herrar badade i öppna sjön om hvarannan. Hvar och en klädde sig uti ett litet numreradt, för hvar och en enskilt bestämdt skjul på stranden, ett godt stycke från vattnet, emedan floden annars skulle föra bort det, och derifrån spatserade man helt tranqvilt ut på smala plankbroar i hafvet, sålunda att längs den långa stranden först en viss terrain är bestämd för herrar, omedelbart derintill en för fruntimmer, närmast derinvid åter en för herrar och derbredvid en åter för damer, så att de råkas pêle mêle uti vattnet om de vilja. Dock bör härvid märkas att fruntimren äro uti en fullständig badekostym, täckta från hufvud till fot så att blott ansigtet synes. Det förstås att med denna kostym coquetteras lika mycket om ej mera än vanligt, och jag såg ett närmast mig badande fruntimmer, som var kostymeradt à la Turque och så intagande vackert, som någonsin en najad eller sjönymf kunnat vara. Äfven forstås af sig sjelft att herrarne ha simbyxor, som fås vid ingången till badinrättningen. Efter badet gick jag och spatserade omkring. Den sluttning, i hvars slut den egentliga staden och hamnen äro belägna, är upptagen af en förstad eller villor eller hvad det månde vara, nog af den är fullbyggd med vackra stenhus, hvart och ett omgifvet af en trädgård; deremellan gå gator slingrande sig uppåt, emedan de blefve för branta om de gingo rakt upp ända till den högsta toppen, som utgör en stor vidsträckt flacka med den härligaste utsigt öfver hela trakten. Hvarthelst man härifrån ser, är allt skönt: hafvet utan land framföre, sluttningen med sina vackra villor och trädgårdar nedanför, samt staden med sina kanaler fulla med skepp; längre bort på samma sida den stora djupt in i landet gående hafsviken, på hvars ena sida Seinen faller ut, medan den på de andra är omgifven af fästningslika stränder; på fastlandssidan utsigten öfver Normandies rika fält med der kringströdda hjordar. Detta var åtminstone för mig bland det vackraste jag sett. Men anblicken från staden af den terasslikt sig höjande sluttningen var ej heller sämre, öfverhufvud var Havre i alla afseenden en stad som behagade mig nästan mer än alla andra dem jag hittills sett. Jag tyckte mig alltför gerna vilja här tillbringa några veckor af en vacker sommar; men dertill kan framdeles bli tid, nu var det ej. Den 24 således om morgonen gingo vi om bord på ett litet ångfartyg allt ännu under mulet väder och stark blåst, som häfde höga vågor in i hamnen derifrån vi gingo ut. Roligt var det isynnerhet att se när vi just hunnit ur hamnen, der vågorna dock bröto sig något i sin styrka, ut på flackan der hela Nordsjön låg på och gaf fartyget en knuff, så att alla passagerare som tagit sina stolar och satt sig i ordning, hvar och en i sin krets att njuta af färden och sällskapet, blefvo kastade huller om buller från sina platser, under skrik af barnen och stort tumult bland alla. Dock voro vi snart inne på Seine-floden, der gick ingen sjö och ehuru stormen brusade kring dess höga stränder hann den dock ej dess vatten. Småningom hade nu äfven blåsten jagat bort molnen och klarat himmeln, så att vi i det vackraste väder gjorde den vackra färden Seine uppföre. Stränderna bibehöllo i början och långt uppåt sin hafsnatur, sådana de voro längs Normandies kust, höga och med brant sluttning stupande ner i floden, men derunder till största delen gröna och antingen skogbevuxna eller odlade till åkerfält och afdelade med små alléer eller rader af trän, som bildade gärdesgårdar och gingo ända ut i flodvattnet. Den andra sidan af floden var deremot jemnare, dock äfven den här och der afbruten af höjder, och det vanligen så, att der den ena stranden var hög var den andra något lägre och tvärtom. Dessa höjder voro inga egentliga berg, utan tror jag, hårdnad och liksom sten blifven sand. Floden afdelades som oftast af små holmar med långt ut i vattnet utskjutande rik grönska med träd och buskar, som hängde ut öfver vattnet. Ju högre upp vi kommo aftogo småningom höjderna och trakten blef mera landtlig, men äfven nu allt lika intagande. Passagerare funnos om bord till ett stort tal kanske öfver 100, deribland flera Engelska familjer, hvaraf isynnerhet tvenne små barn, kanske om 10 år, en gosse och en flicka, isynnerhet roade mig. När alla andra barn skreko och föllo omkull vid den första skarpa stöten vi fingo i hamnen, och flera gamla personer lågo sjösjuka och ömkliga, gingo de raskt omkring och sjöngo en Engelsk sjömansvisa. Mången rolig och munter scen såg man här bland den stora folkhopen. Men det bästa var att ingen generade sig, hvar och en tog fram sitt lilla matknyte eller sitt Franska bröd eller ostbit eller hvad helst han tagit med sig och sparade så in hvad kosthållaren annars hade förtjent öfverhufvud gjorde den vackra trakten, (hvilken såsom jag sedan hörde af vidtberesta Fransoser, skall vara nästan obestridligt den vackraste i deras land) det roliga och mångblandade sällskapet och det vackra vädret, denna färd för mig bland de angenämaste jag gjort. Hvad jag saknade och isynnerhet här saknade, var någon god vän och reskamrat af mina landsmän. Men alltid skall något fattas. Middagstiden efter omkring 8 timmars färd framkommo vi till Rouen, der tiden ej medgaf oss annat än att äta en hastig middag och i förbigående betrakta den såsom skönast i hela Frankrike ansedda gamla kathedralkyrkan.