Note: Project Gutenberg has Volume I of this work.

See https://www.gutenberg.org/ebooks/59646

RESEANTECKNINGAR FRÅN ORIENTEN ÅREN 1843-1849 II

Dagbok och bref, efter resandens död, utgifven af S.G. Elmgren

Af

GEORG AUGUST WALLIN

Helsingfors, J. C. Frenckell Son, 1864.

Imprimatur. L. Heimbürger.

ANDRA BANDETS INNEHÅLL:

IV. Afdelningen: Färd till Barranijeh och Tanta.

Byn Barranijeh.
Byn Kavadi.
Byn Shamon.
Menof.
Tanta.
Marknaden i Tanta.
Återfärd till Kairo.
Kilfest, kanalens öppnande.
Bref af den 3 september 1844.

V. Afdelningen: Ramadan i Kairo.

Färd till Khanka i öknen.
Fastans början.
Amrus moské.
Pashans divan.
Tailons moské och berget Gujushi.
Gujushi-moskén.
En khatme.
Ramadans slutfest (stora Bairam).
Procession med Kisveh och Mahmil.
Möte med en Kinesare.
Bref af den 30 oktober 1844.

VI. Afdelningen: Resa till öfra Egypten och Nubien.

Sujut eller Siut.
Luksor och Karnak.
Grafdalen.
Byn Mansorijeh.
Nilkatarakten vid Assuan.
Ön Philae.
Kolosserna i Abu Zembel.
Vadi Halfa ooh Abu Sir, resans ändpunkt.
Sebu.
Dakkeh.
Dandur.
Kalabshe.
AsBuan.
Ombos.
Edfu.
Esne.
En nyårsdag hos Lepsius.
Kenneh.
Minjeh.
Sakkara-pyramiderna.

IV. Afdelningcn.

Färd till Barranijeh och Tanta.

1844.

Dagb. d. 6 Juli.

Vi uppstego före solen, gjorde vår morgonbön, drucko kaffe, gingo sedan ut på bestyr och köpte upp allehanda för resan. Slutligen efter 'asr packade vi vår säck på en åsna och satte oss sjelfva upp, shekhen på säcken och jag på en annan åsna; så begåfvo vi oss af till Bolak och satte oss der ner på sanden. Shekhen sökte båt, men fann ingen; vi foro derföre öfver till Embabe, fingo der, efter litet krångel, en båt som skulle föra oss fram, och begåfvo oss på väg närmare 'esha, sedan vi likväl en stund väntat på att den starka nordliga vinden skulle något lägga sig. Vi rodde hela natten i det vackraste, ljummaste väder, och senare på natten äfven i klart månsken. Jag sof dock godt mest hela natten om bord på vår lilla båt, vaknade blott några få gånger och betraktade den vackra himmelen.

Juli 7.

Hunno om morgonen fram till Manjal el'aros, der vi drucko kaffe på stranden hos en gammal gumma, som hade slagit upp tält och plägade resande med kaffe. Här togo vi åter 2 åsnor, redo upp öfver den vackra, men släta Nildalen, till shekh 'Alis födelseort Barranijeh, och togo in i hans hus derstädes, hvilket såsom alla andra hus i byn och hos alla fellaher öfverhufvud, var uppfördt af gråa tegelstenar och till en del af blott hopknådad mull och halm. Gården är ganska liten, dock större än vanligen i Kairo. Från den stiger man omedelbarligen på ett trappsteg upp i en förstuguqvist, som till hälften är täckt af ett till fall lutande skygge af vass eller säf. Denna förstuguqvist är platsen der alla besökande emottagas och sitta. Hela förmiddagen kommo och gingo folk, de vanliga artighetsorden, såsom tajibin, salamat, vahashtinna &c. upprepades ända till leda och afsmak, och såsom annorstädes på landet var umgänget här mera tvunget, med värre etikett än i Kairo. Man hemtade oss slutligen att äta och vi gjorde ett dugtigt middagsmål. De besökande hade till största delen lagfrågor att afgöras, mest rörande äktenskap och skilsmessor. Shekh 'Ali, som här tyckes stå i stort rop och anseende, afgjorde dem genast och lätt. Sedan de besökande alla småningom lemnat oss i ro, lade vi oss att hvila. Jag tog min plats inne i rummet innanför förstuguqvisten. Det är byggdt af samma material, tegelsten, i form af en kobba eller halvklotformigt hvalf, med golf af någon sorts bruk. Intet fenster, blott en liten rund öppning midt i hvalfvet. Dörren förfallen, sönderbruten och svart bränd af rök från den midtemot uppförda ugnen. För öfrigt öfverallt på golfvet fullt af provision, såsom durra, bönor, bröd &c. isynnerhet var rummet öfverfullt af flugor, som gåfvo mig ingen ro att sofva, hvarföre jag steg upp och skrifver nu detta på min portfölj, stödd på mina knän. Vid 'asr kommo alla besökande åter tillbaka, sedan de lemnat oss ro från dohr till 'asr, och nu upprepades de vanliga artighetsbetygelserna. Rättsökande kommo äfven med sina lagfrågor och vi suto ett sällskap af omkring 10 personer, liksom nämndemän med shekh 'Ali till domare. Han var särdeles färdig med hat el ma'lom, här liksom i allt handlades och prutades, och jag fann det slutligen högst osmakligt och uselt. Med mig började man nu äfven rådgöra i medicin, sedan de af shekh 'Ali fått höra att jag egentligen var medicus, och nu fanns folk med alla möjliga sorts krämpor. De tröttade alldeles ut mig med sina frågor; men med den bästa vilja och bästa förmåga skulle jag ändock ingenting kunnat uträtta nu, då jag var alldeles utan medikamenter. Jag gick ut och satte mig på den lilla begrafningsplatsen; men äfven här kommo några sjuka och pratade med mig. Sedan jag åter kommit tillbaka in, började man qvestionera mig om mitt land. Jag berättade att nära min hemstad var ett land der på 3 nätter under midsommarn solen ej gick ned. De förundrade sig högeligen häröfver och ville ej tro mig, men shekh 'Ali, som jag förut underrättat härom, styrkte min berättelse dermed att härom vore nämndt äfven uti deras Fikh-böcker och att bland Herrans under detta ej vore större, än undret att ett land gåfves der alla qvinnorna voro fullkomligen vackra qvinnor, men alla karlar hade hundskapnad, och barnen föddes flickor till flickor och gossar till hundar. Man yttrade härvid ingen förundran, blott ödmjuka fromma utrop till Herren, såsom: subhan alkhaliki &c. Härefter qvestionerade man mig mycket om huru man gjorde med de dagliga fem bönerna och Ramadan-fastan, då solen aldrig gick ner eller då, såsom i mitt hem, natten räckte blott 3 à 4 timmar. Till min lycka kunde shekh 'Ali svara dem tillfredsställande på dessa frågor och sålunda slapp jag ur klämman. Såsom de hade gjort om middagen, så hemtade de äfven nu till aftonen mat åt oss, och vi gjorde ett dugtigt mål i stort sällskap. De suto derefter ännu länge och pratade, men jag var sömnig, lutade mig och slumrade bort ifrån dem. Sedan de gått bort lade shekh 'Ali och jag oss ordentligen att sofva i förstuguqvisten under bar himmel.

Juli 8.

Sedan vi om morgonen stigit upp, efter en åtminstone å min sida af myggor och vägglöss störd natt, gjort vår tvagning och bön samt druckit kaffe, kommo folk till oss och hade oss ut. Vi drucko kaffe på 2 à 3 ställen, dock icke inne i husen, utan utanför porten, sittande på våra fötter och som oftast upprepande med hvar och en af de närvarande de vanliga komplimenterna. Vi kommo dock snart hem och blefvo åter här besökta af folk. Man hade nu flyttat mina saker i ett annat rum på gården, men dock i samma byggning. Detta rum är byggdt alldeles i samma smak som det förra, med ett halfklotformigt takhvalf och en liten öppning högst uppe, en ugn på sidan. Här är väl ingen provision af lifsförnödenheter, men längs ena sidan är en lång stapel af halm och instängd badstuguluft. Jag lägrade mig nu här, men fick dock ingen ro för besökande, som dels frågade mig om bot för sjukdomar, dels suto blott pratande och frågande nyfiket om ett och annat af mina saker, som de sågo ligga framme. Efter 'asr kom en gammal man och bad mig se på hans son, som höll på att förlora sitt ena öga. Vi gingo dit och jag fann patienten verkeligen, genom en femton dagars försummad inflammation i ena ögat, troligen utan hopp att återfå synen i detta öga. Jag skref dock efter blodiglar, calomel och åtskilligt annat att hemtas från Kairo. Vi drucko kaffe der och blefvo inviterade till qvällsvard. Vi gingo hem, suto en stund, blefvo tvungna af shekh Soleiman att först här äta ett dugtigt mål vid maghrib, gingo sedan till gården, dit vi voro inviterade, och gjorde der en ännu starkare måltid, sittande i förstuguqvisten och på gården framför en flammande koleld i en mankad.

Juli 9.

Hade om morgonen tidigt besök af kadi från en närbelägen by, Talie, shekh Ibrahim, som förekom mig vara en särdeles respektabel man. För öfrigt kommo de vanliga gästerna och resonnerade i lagfrågor, i anledning af folk som tvistade med hvarandra och sökte rätt. Jag drog mig undan i mitt rum och hade å min sida hela förmiddagen att göra med folk, som rådfrågade mig om sjukdomar. I dag hemtade ingen, såsom de förra dagarne, åt oss mat på uppdukad bricka, utan vi måste taga fram vår medhemtade resprovision, så när som på battikh och abd allavije, som om morgonen hemtades åt oss i stor mängd. Närmare maghrib gingo vi ut, satte oss under det stora trädet på den närbelägna begrafningsplatsen och blefvo snart uppsökta af byns äldsta och sjuklingar, som öfverhopade mig med frågor. Bland andra kom hit äfven en gammal sherif, som tycktes vara bland byns förnämsta, och rådfrågade mig om en hämorrojdalist, hvilken äfven var tillstädes. Jag undervisade dem om allehanda bot, som voro möjliga här utan läkare och all sorts apotek. Sedan började man åter med de gamla frågorna om i mitt land ej var natt alls och huru vi gjorde med våra böner eller bestämde tiden för dem. Jag hade redan blifvit utledsen på de beständigt samma frågorna, äfvensom på den gamla sherifens halfva näsvishet och sjelfbehag, så att jag ej kunde hålla mig från att svara dem ofta rätt vresigt. Medan vi suto der skickade shekh 'Ali, som man hade kallat till ett hus för att slita en tvist, efter Ibrahim och mig. Vi begåfvo oss dit och funno ett stort sällskap sittande på gården jemte shekh 'Ali, och svarta, smutsiga, nakna barn tittande på dem genom springorna i porten. Vi satte oss jemte de andra och frågan ventilerades. Parterna blefvo heta, isynnerhet en liten kort och tjock gubbe skrek alldeles förfärligt och knöt näfven. Jag blef dock snart trött att höra och se derpå, lemnade sällskapet och gick hem. Snart derpå kom äfven shekh 'Ali med Ibrahim och några andra och sedan vi gjort vårt aftonmål, blefvo vi sittande på mastaban att prata och röka. Jag somnade dock snart från deras ointressanta samtal och kröp in i mitt rum, der jag tillbragte en ganska plågosam natt i den instängda badstuguluften samt med allehanda obehagligt sällskap i mitt läger på min lebbade.

Juli 10.

Shekh Ibrahim begaf sig hem, sedan han druckit kaffe med oss här. FÖr öfrigt var det hela förmiddagen ovanligt lugnt och tyst. Hvarken shekh 'Ali eller jag hade besök, så när som på 2 à 3. Jag fördref tiden på mitt vanliga sätt på landet med att sofva mest hela dagen. Efter middagen gjorde jag en liten vandring rundtomkring vår by, hvilken dock ej är så liten som den först förekom mig. Vid 'asr blef jag uppväckt af mannen, som begifvit sig till Kairo för att hämta blodiglar och medicin åt Abo Musas son. Han tvang mig följa sig hem och applicera blodiglarne der, hvilket jag ock gjorde med stort bråk och besvär. De voro äfven små och usla så att de ej gjorde den verkan jag önskade, ehuru jag applicerade 24 stycken. Sedan jag kommit hem närmare maghrib, fann jag gården full af sjuklingar som kommit att rådfråga mig, bland dem en man med ett stort djuptgåendo sår på näsan, hvilket under några års tid uppätit större delen af den venstra näsborren och nu höll på att härja uppåt. Åtskilliga andra med sjuka ögon, isynnerhet trichiasis, och en med heshet, som räckt i några års tid utan smärta i bröstet; den hade börjats efter sår, som brutit upp först på magen under nafveltrakten och sedan på högra skuldran, af hvilket senare jag såg ett förfärligt stort och vidsträckt ärr. Jag rådde dem att söka sig in på hospitalet i Kairo; här kunde de omöjligen göra någon ordentlig kur, i den smuts, fattigdom och uselhet som de lefde uti.

Juli 11.

Gjorde om morgonen bittida ett besök hos min ögonpatient. Jag fann honom i den stuga dit jag i går låtit föra honom, ifrån det rum hvari jag först funnit honom och som var fullt af halm, strå och annat skräp, hvilket allt förorsakade ett förfärligt damm. I denna stuga vat åtminstone ej annat än hvete och ehuru ej särdeles tjenlig för en ögonpatient, dock ansenligt bättre än den förra. Hans ögon var något litet bättre, dock ej så som jag trodde mig ha anledning att hoppas af 24 blodiglar. Jag kom sedan hem och läste litet med shekh 'Ali, emedan vi nu voro i fred för besökande; tog mig sedan en liten lur på förmiddagen och blef jemte shekhen afhemtad af Abo Musa till hans hus, der vi gjorde ett dugtigt middagsmål af det här vanliga, liksom tortor bakade brödet, och resonnerade om hans sons öga och sjukdom. De vilja veta allt, fråga huru medicin verkar, orsaken till sjukdomen och äro förfärligt frågvisa. Shekh 'Ali pratade mycket strunt med gubben, men jag kunde ej förmå mig dertill. Också bad han shekh 'Ali skrifva något, såsom man här brukar, för att besvärja sjukdomen, och mente att det äfven skulle göra sitt till. Vi kommo hem och togo oss en lur, men den förfärliga hettan och flugorna i min stuga gåfvo mig blott föga ro. Jag steg upp och gick ut. Ute var som om man skulle stå framfor en masugn af den hett brännande solen och vinden, som blåste särdeles stark från nordtrakten, var alldeles het. Jag påminner mig knappt ännu ha öfverlefvat en så het dag. Efter 'asr förevar här ett mål mellan en ung man, som hade slagit sin hustru och äfven sin svärmor, då hon en gång hade gått emellan dem. Han var närvande jemte den senare, men hans hustru var ej tillstädes. Man föreföll honom att mannen skulle försöka lefva i sämja med sin hustru &c. Han invände med frågan: om då mannen ej skulle slå sin hustru? Man svarade: att han visserligen skulle aga henne med stryk, men ej utan full skäl, och frågade honom: hvad hon då gjort honom emot? Han svarade ett hon ej rostade hans bröd, t.ex., att qvällsvarden var kall då han kom hem att äta, att hon ej hemtade vatten åt honom då han ville dricka m.m.d. småsaker. Härpå svarade hans svärmor, som var en kort pigg gumma med skinn på näsan: hemta tvål till tvätt och kohl till hennes ögon och henna till hennes händer och hon skall uppfylla alla dina önskningar. Härvid slog hon sina händer än mot sitt bröst, en mot golfvet, gret och väsnades, och så gjorde äfven motparten hennes måg. Dispyten var särdeles liflig och som oftast måste af den stora församlingen upprepas: salli 'annebi. Gumman svor och försäkrade sina ord vid shekh 'Alis och mitt skägg, och hennes måg tvangs ett stiga upp och kyssa henne på hufvudet, hvarmed hon tycktes vara belåten och gjorde nu inga vidare påståenden, än att han skulle betala henne en skuld på 10 piaster. Hon kyste ofta hjessan på en man som satt bredvid och talade för henne. Alltsammans var högst roligt. Knappt var frågan slut och de flesta gångna, efter att ha läst fathe gemensamt, så kom Abo Musa och hemtade oss till sig för att äta qvällsvard. Vi gingo dit, höllo vår maghrib bön, suto och pratade ända till 'esha, då maten hemtades fram. Det var ej utan att jag utledsnades på deras fadda och långa prat, som räckte ännu en lång stund efter måltiden.

Juli 12.

Hade åtskilliga besök om morgonen, bland andra af shekh Soleiman, som kom att hemta oss till den närbelägna byn Kavadi, der han är imam i en nyligen uppförd moské. Vi blefvo å andra sidan dragne af en sherif från vår by att stanna här qvar och frukostera hos honom. Shekh 'Ali var som vanligt obeslutsam och skulle lätt låtit förleda sig att stanna qvar, om jag ej tvungit honom att gå med mig och shekh Soleiman. Vi gåfvo oss sålunda alla tre på väg, till stor förargelse för den annars i mitt tycke präktiga sherifen. Efter omkring 20 minuters vandring framkommo vi till Kavadi, betraktade den nya moskén, som storligen prisas här på landet, ehuru den ej är särdeles grann, utan prydd med sneda och klumpiga, målade zirater. Vi blefvo här emottagna af byns förnämsta, hufvudsakligen 2 bröder, som sägas vara ibland de förnämsta matadorer och seigneurer i Arjaf. De tycktes ock veta deraf, ty de förekommo mig uppblåsta och temmeligen högdragna. De voro tjocka, väldiga patroner med ett frodigt och välmående utseende, den ena med rödt skägg. Sedan vi flygtigt besett den lila moskén, blefvo vi inbjudna i trädgården derinvid, satte oss på matta under ett stort och tjockt vinrankshvalf samt rökte och drucko kaffe. Vården med sitt röda skägg var besvärad af rheumatism och plåkade mig förfärligt med frågor om bot derför, då han fick höra att jag var medicus. När jag påstod att rörelse och spatserande vore den bästa grundkur deremot, slog han mig med en utsago af deras profet: att gående var från gehennem. Det var ej utan att han föreföll mig något tråkig genom sitt högmod. Sedan vi så sutit en stund och druckit ett särdeles godt kaffe, blefvo vi inviterade att stiga upp i hans hus och sätta oss i en ka'ah, som, ehuru ej något utomordentligt, var här på orten ovanligt vacker och snygg. Medan vi suto der i den äkta orientaliska lättjan, hörde vi selam från moskén och gingo dit, gjorde vår vodo och vår fredagsbön i ett ganska stort sällskap. Det var första gången jag gjorde denna bön och det var ej utan en liten rädsla och darrning i byxorna jag stod i församlingen, nästan på den första och förnämsta platsen i moskén.

Shekh 'Ali läste khotbe med en viss enkel värdighet. Den var ganska vacker, så mycket jag i hast och i min tvungna ställning kunde höra och förstå deraf; men så glömde han ej heller om aftonen, då vi voro på tu man hand, att berömma och prisa den. I moskén fattades ännu member och dikke och jag fick öfverhufvud ännu ej riktigt reda på alla ceremonierna. Efter bönens slut gingo vi åter upp till byns patron och blefvo sittande i ka'an tills middagsmålet inhemtades på en stor bricka. Sällskapet hade under det vi sutit här småningom ökat sig, så att det var ganska betydligt då vi satte oss omkring bordet och med fingren började gröpa i faten. Här förekom naturligtvis krus och trugningar och man nästan tvangs att äta för mycket. Den äkta enkla gästvänligheten har jag dock ännu ej funnit här. De tyckas vara gästfria mer af fruktan för tadel, än af sannt hjerta. Sedan vi ätit och druckit kaffe aflägsnade sig somliga, andra lade sig der de suto att taga sig en lur; jag gick med shekh Soleiman och en annan Fellah fikh ner till floden och simmade der. Vi suto sedan i skuggan af ett uselt skjul vid en sakijeh, åto råa gurkor och betraktade den väldiga floden, på hvilken nu färdades ovanligt många små fartyg. Vi gingo sedan åter upp, höllo vår 'asr-bön i moskén och jag gick derefter ensam hem, emedan shekh Ali gått förut. Sedan jag kommit hem hade jag åtskilliga besök af sjuka, bland andra af shekh Soleimans unga hustru, som frågade mig om en hennes sjuka son. Hon var en särdeles nätt qvinna och hon lär ha märkt att jag betraktade henne, emedan hon särdeles flitigt slängde på sin slöja och flera gånger lät mig se hela sitt ansigte. Och hvarföre skulle ej qvinnorna kokettera äfven här, ehuru de ej hållas just bättre än hundar? Om aftonen blefvo vi afhemtade af en byns äldsta att äta qvällsvard hos honom. Sedan vi på hans vackra höga mastabe väntat ifrån maghrib ända till 'esha och hållit vår 'esha bön, hemtades slutligen maten fram och vi åto nu såsom i går hos Abo Musa i kolmörkret. Så snart jag fått maten i mig, gick jag hem, följd af shekh 'Alis systerson Ahmad, som ännu länge efter det jag laggt mig blef sittande vid min bädd att prata, plågande mig med uppmaningar att jag skulle bli här hos dem, gifta mig här, så och skörda såsom de andra. Jag ledsnade slutligen vid hans prat, men svarade just ej annat än: nasib, hvarmed man oftast och lättast slipper ur mången klämma.

Juli 13.

Sedan vi druckit kaffe, läst litet och haft åtskilliga besök, kom Sejid Mohammad och hade oss ut till sig. Det var helt bittida på dagen och vi blefvo sittande på hans gård i starkt damm af lin, som 2 karlar höllo på att häckla. Detta gjorde man med en sorts breda trädknifvar, hvars blad voro ganska breda, isynnerhet upptill. Man tog en knippa lin i handen och slog den på båda ändar, tills den var alldeles fri från blår. Sättet var öfverhufvud behändigt och karlarne förrättade sitt arbete med den lätthet och flinkhet man i allmänhet finner här i alla göromål. Vi blefvo sittande här hela förmiddagen i väntan på middagen, i sällskap med några andra. Jag hade förfärligt tråkigt af denna långa väntan och var uttröttad af det oafbrutna sittandet på fötterna. Åtskilliga sjuka kommo äfven hit och besvärade mig, ibland andra ett par med ett 3 års gammalt barn, som ej ännu kunde gå eller tala. Det förekom mig ha engelska sjukan; hans föräldrar hade brännt honom med glödande jern på ryggraden och i hufvudet. Detta är i allmänhet en kur, som särdeles mycket nyttjas här och ofta har jag på Kairos gator eller cafén sett folk stå och bränna sig sjelfva med glödgade spikar eller andra jernbitar. Sedan vi alla blifvit uttråkade här efter omkring 3 timmars väntan, hvarunder jag dock tagit mig en god lur och vår värd nästan hela tiden lemnat oss allena, hemtade man slutligen maten fram och ett dugtigt mål gjordes, hvarefter vi genast begåfvo oss hem att sofva. Jag plågades förfärligt af flugor och den heta instängda luften i min kammare, så att jag just ingen ro fick, utan steg upp och gick till den närbelägna trädomplanterade sakijeh, samt såg med särdeles nöje på de särskilda hjordar af får, åsnor och kameler, som hemtades hit att vattnas. Jag tyckte mig nästan lefva i Josefs och gamla testamentets tid. Jag kom tillbaka kort efter 'asr och gick öfver battikh- och bamia-fält, som vattnades från sakijan. Det var hela dagen en förfärlig hetta, men jag tyckte mig ej lida alltför mycket deraf och ingalunda mer än hemfolket här. Sedan jag kommit hem, blefvo vi åter vid maghrib afhemtade af Sejid Mohammad till honom att äta qvällsvard, och fingo åter sitta der och vänta länge förän maten hemtades fram. Vi hade i dag besök af en blind fikih från byn Ashmam, som äfven åt här och tillbragte natten hos oss. Han hade litet tycke af vår Hacklin, och hade en viss gemen min i sitt ansigte. Han vakade största delen af natten reciterande Koran och tycktes vara en stor skrymtare.

Juli 14.

Vi hade om morgonen här åtskilliga rättegångsfrågor mellan hustrur och män, isynnerhet en som roade mig särdeles, mellan en af byns betydligare män och hans hustru, som han hade agat med stryk. Hon kom hit springande om morgonen, medan shekh 'Ali och jag suto inne i min kammare samt studerade; hon ropade fi'ardek, fi'ardek, och berättade huru hennes man slagit henne. Han efterskickades och infann sig om en stund. Här voro äfven några andra tillstädes och saken begynte afhandlas. Mannen kallade sig sjelf Bedavi och är af Beduin-ursprung, ehuru redan hans föräldrar varit bosatta här i byn. Han var en något kort man, med ett tunnt i rödt stötande skägg, som litet begynt gråna, särdeles liflig, häftig och ofta rytande; tog ofta shekh 'Ali i skägget, svor dervid såsom han svor vid sitt, kallade skam och vanära ner öfver det om han ej talade sanning, uppmanade oss oftare än vanligt att välsigna profeten och begagnade sjelf ofta eden: bileahilasím, upprepad 3 gånger, under det han tog shekh 'Ali i hand. Ilade i allmänhet ett outtömligt förråd på eder och försäkringar, långt flere, tror jag, än Tyskarnes och våra kötteder. Sedan här länge grälats, fann man for godt att afhöra några vittnen i saken. Saken gällde nemligen en äktenskaps-ed: bittalata. Han hade nemligen i en stund af häftighet sagt till sin äldre hustru, durrah (ty han hade 2): inte motol saka, har stannat litet i orden och kort derpå tillagt: vabittalateh. Härvid voro åtskilliga personer närvarande och de skulle nu höras som vittnen. Han gick bort, men kom längre fram på förmiddagen tillbaka och hemtade oss till sitt hus, der nu åter ett långt gräl, såsom fornt hemma hos oss, börjades mellan honom och hans durra. Vittnena kommo slutligen tillstädes, blefvo hörda och till min stora förundran fälldes han ej till äktenskapsskillnad, ehuru han sjelf förklarade att han med full afsigt och i dess fulla mening yttrat ordet bittalateh. Men det korta uppehåll han gjort emellan det och de föregående orden, gjorde att de ej gällde. Han var nemligen Shafi, men uti Hanafi- och Maliki-sekten skulle han ej blifvit frikänd. Nu återtog han sin hustru med ord, förestafvade af shekh 'Ali och upprepade af honom, hvarunder allt de höllo hvarandra i handen. Sedan hemtades middagen fram, som jag åtminstone förtärde med särdeles god smak. Värden trugade mycket och oftast med barsk min, ungefärligen såsom vår Sjöström, då någon uppvaktare krusade att sätta sig. Det var öfverhufvud kanske den första man här, som jag tyckte mig kunna hjertligt skratta åt. Sedan vi kommit hem derifrån, tog jag min bössa jemte min lilla väska och begaf mig i den stekande middagssolen ner till Nilen, passerade på vägen en nästan förfallen by, Ronamijeh, samt den började, men ej fullkomnade trädgården eller parken af Ahmad pasha Ettahir, gick ner till floden och simmade, samt mojade mig rätt i det halfljumma vattnet. På återvägen vandrade jag genom alléerna, som man nu håller på att hugga ned, sköt en hodeir och 2 abo girden, af hvilka sistnämda här fanns alldeles till otal. Gjorde långa vandringar öfver fälten och kom tillbaka till Ronamijeh, starkt plågad af törst, satte mig der jemte en man i skuggan af en vägg, drack och pratade med honom och andra som samlades omkring oss. Vandrade sedan öfver ett battikh fält, åt en battikha för att släcka min allt fortfarande starka törst och kom slutligen hem ganska trött närmare maghrib. Här hade jag besök af en Turk, som bosatt sig i byn och var plågad af allehanda krämpor, till största delen kanske inbillade. Han satt en lång stund rådfrågande mig, och jag skulle säkert blifvit alldeles utledsen på honom, om han för öfrigt ej varit en särdeles hygglig och präktig man. Vi åto hemma i afton och lade oss genast efter esha.

Juli 15.

Suto hemma mest hela dagen och fingo största delen af den vara i fred för besökande. Jag sof mest hela förmiddagen och så äfven eftermiddagen ända till asr, hvarefter jag gick till vår sakijeh och satt en stund der med en gammal sherif.

Juli 16.

Åto bittida frukost hemma, hvarefter jag företog mig en vandring till floden; passerade moskén i Kavadi, satt der en stund och pratade med shekh Soleiman jemte några sjuka, som rådfrågade mig, bland andra en gammal omkring 60-årig gubbe, som tycktes ha föga qvar af sina lungor och magen alldeles hopkrumpen i en båge. När han andades rördes blott magmusklerna och bröstet var orörligt. Han var ömtålig för hvarje tryckning på bröstet, isynnerhet på högra lungans öfra och nedra lob, och vid starkare tryckning på den nedra loben uppstego långa och häftiga rapningar. Vid auscultationen hörde jag föga respirationsljud och ett ihåligt klangljud då han talade. Det var öfverhufvud, tycktes mig, ett intressant fall och jag rådde honom bege sig till hospitalet i Kairo. Men härpå svarade han att läkarena der voro kristna och han moslim, och att, om de sågo sig ur stånd att kurera honom, skulle de ge honom något gift, som snart skulle göra slut på honom, sedan skära upp honom och se hvar hans sjukdom satt, för att framdeles i slikt fall veta råd. Han försäkrade att sådant händt. Också beskref han sig i en dröm ha sett 3 mubarikin, som sagt honom att de hvar i sin tur höllo vakt öfver honom o.s.v. Shekh Soleiman följde mig efter en stunds väntan ner till floden, vi stannade en stund på ett battikh fält och åto en battikha, vadade öfver en smal gren af floden till en holme, som till största delen upptogs af ett sandfält, men på hvars östra kant var ett battikh fält. Vi simmade i floden och satte oss sedan vid en gammal gubbe, som var väktare här, och åto 2 battikh, som alldeles spände min mage, och dock ville de truga mig att äta mera. Liksom annat för godt och välvilligt trugande folk, äro menniskorna ock här tråkiga. Vi vandrade i middagshettan tillbaka och kommo trötta fram till moskén, der jag satt en stund, hvilade mig och drack vatten. Der var fullt af fattigt folk, som låg och sof. Jag satt dock ej länge förän jag steg upp, begaf mig på väg hem i den hetaste eftermiddagssol, och kom hem, ej så trött, som fastmera plågad i mina fötter, emedan de fördömda nya skorna på nytt börjat skafva. Vid 'asr kom hit folk,son satt en stuns. Sedan de gått och vi gjort vår maghrib-bön, begåfvo vi oss till en af byns förnämsta, dit vi voro inviterade till qvällsvard. Vi blefvo uppförda i en stor ka'ah, som egentligen var för husets qvinnor, men nu uppläts åt oss till vår måltid. Väggarna voro brokigt målade, hvita och röda i rutor och som vanligt intet tecken till möbler eller sängar; blott på ena sidan var en lång halmmatta utbredd och ofvanpå den i ena hörnet af rummet närmast dörren en seggade samt en dyna, på hvilken shekh 'Ali och jag lutade oss. En särdeles lyx var det i afton att vi hade upplysning af en lampa, som dock spridde blott ett ganska matt och svagt sken. Qvällsvarden bestod af de här oföränderligt brukade rätterna, en stekt gås, ris, bamia och lobia, men var öfverhufvud god.

Juli 17.

Sedan jag om morgonen bittida efter kaffet gjort ett litet mål af mjölk och bröd, begaf jag mig med shekh 'Alis systerson Ahmad på en åsna ut till marknåden i en närbelägen by, Shamon. Det blåste en mild frisk nordvestvind, som ifrån fälten och de hvetehögar man nu håller på att tröska, hemtade en särdeles ljuf och lifvande doft. Vi passerade mest hela vägen längs Tera eller den låga usla kanal, som leder upp vatten öfver fälten vid Nilens nu snart instundande öfversvämning. Den är högst usel och försummad, men, ehuru årets hela gröda beror af den, måste man ändock med våld nödga folket att helst litet gräfva och hjelpa upp den. Passerade på afstånd en liten och längre fram en betydligare, ganska vacker by, Talie, med en ansenlig moské och minaret. Här tycktes vara ovanligt mycket planteringar och sevaki, hvarföre den vann betydligt vid jämförelsen med de byar jag härtills sett i Nildalen. Den var belägen ungefär på hälften af vår väg. Utan uppehåll fortsatte vi färden, dels på brädden af Tera, dels in uti den och framkommo efter omkring 2 timmars, mig tröttande åsneridt till Shamon. Det är äfven en ibland de betydligare byarne och plats för en marknad, sok, som hålles här hvarje onsdag. Den är belägen i sluttningen af en sandhöjd eller kanske rättare grushög, på hvilken jag genast uppsteg och njöt af den härliga utsigten öfver Nildalen samt de densamma åt alla håll dominerande pyramiderna. De förnämsta artiklar här funnos till salu tycktes vara kreatur, får, kor, isynnerhet kameler och åsnor. Jag fattade här ett särdeles tycke för kameler, så klumpiga och fula de än först förekommo mig. De förekomma mig såsom särdeles kyska och blygsamma djur. För öfrigt oändligt mycket battikh, meloner och grönsaker. Åt här första gången i år vindrufvor. Attarer med kryddor och allehanda småsaker, lärfts- och bomullstyg-säljare voro här äfven till ganska stort tal för köpande qvinnor och flickor, som åter å sin sida utbjödo takijer. I byn fanns för öfrigt handelsbodar, slagtare och cafen, i ett af hvilka jag drack ett särdeles godt kaffe. Rörelsen var ej särdeles stor, dock ej obetydlig, och tyckte jag mig kunna uppskatta folkmassan till omkring 400 personer. De bekanta jag här träffade från vår by, klagade öfver att i dag var ringa rörelse. Jag vandrade några hvarf 1 staden och tyckte den vara byggd i samma smak som vår by, af obränd tegelsten. En vacker och stor moské fanns här med åtskilliga (4 à 5) kubbor för shekher. Ehuru här intet spirituosum förtärdes och inga druckna sågos, var oväsendet och sorlet dock ingalunda mindre än på våra marknader. Man ser folket här i allmänhet nästan aldrig slåss, men de förstå att bruka tungan desto bättre, deras vrede bryter ut i skrik och hojt, högst sällan i slag; i detta fall äro slagen blott matta och usla, och å andra sidan äfven högst matt afvärjda. Jag köpte allehanda småsaker, för att ej komma tomhändt hem från marknaden. Satte mig i skuggan af några träd och åt en battikha, väntande på Ahmad, som ännu hade små bestyr. Kort före middagen begåfvo vi oss på återväg i en starkt stekande sol och tjockt damm, som uppsteg efter det hemfarande marknadsfolket, samt af medvinden fördes med oss och plågade mig svårligen. Vi kommo i sällskap med 2 andra åsneridare från vår by och gumpade hemåt under samtal. Vi hunno fram kort efter middagen, höljda i damm och smuts samt brända af solen. Man hade på förmiddagen under min frånvaro skickat åtskilliga bud från en granngård, tillhörande den nu aflidne Turkiska kashifens enka, att jag skulle komma dit och se på hennes sjuka dotters ögon. Sedan jag således tvått och skott mig, begaf jag mig dit med shekh 'Ali, Vi blefvo emottagna på mastaban i portgången, suto der ätande frukt och ett dugtigt middagsmål af de vanliga rätterna, samt drucko ett ypperligt kaffe. Allt här i huset tycktes vara rikt och godt, dess ägarinna välmående, i goda omständigheter. Sedan vi sålunda blifvit väl plägade, blef jag anmodad att med shekh Soleiman stiga upp i harim. Gårdens ägarinna är nemligen hans faster. Vi gingo upp öfver en snygg vacker innangård och togos emot en trappa upp i en stor ka'ah af 3 fruntimmer, husets värdinna, som beslöjde sitt ansigte särdeles väl, hennes dotter den ifågavarande sjuka och shekh Soleimans hustru. Det är väl att här att inga complimenter finnas för fruntimmer; man inträder utan att ens helsa eller högst säger man salamat eller något annat dylikt. På mattan der de suto, var lemnad plats mellan modren och dottren, jag intog den genast utan krus, satte mig och började titta i flickans ögon. Hon afslöjade sig helt och hållet, visande sitt utomordentligt vackra ansigte, med en ljus skär hy nästan såsom hos oss, och emellan den framtills öppna 'antarin sken hennes hvita framknoppande bröst. Hon var midt emellan mogen och omogen, kanske omkring femton år och en höt retande varelse, så mycket mera för mig, som på en lång tid ej sett någon vacker flicka. Jag betraktade hennes vackra svarta, men nu af conjunctivitis fördunklade ögon, men kunde ej hålla mig från att kasta ögonen äfven på hennes öfriga behag. Hon var verlkigen mera nordisk, än en flammande sydländska. Jag kände hennes puls och den var förfärligt agiterad, sprittande troligen af den för henne alldeles ovanliga närheten till en främmande karl. Sedan jag var färdig med henne och pratat ut om medicin &c., framkom en annan något ändre flicka, dock ännu i första blomningen, med ett särdeles skälmsk, pikant ansigte och en frodig kropp. Hon hade äfven det ena ögat litet fördunkladt, och jag fick derföre se henne obeslöjad. Skada att hon var litet, dock alldeles obetydligt, märkt med små koppärr. Hon var för öfrigt vacker, med ett helt annt uttryck än hennes syster, fullkomligen österländsk. Jag fann mig särdeles blåten här uppe i harim, och försökte göra mitt besök så långt som möjligt. För öfrigt fann jag qvinnorna här i tal och åtbörder ungefär dylika som hos oss, dock kanske med mindre koketteri. Hvad qvinnorna här hafva ett ypperligt tillfälle att kokettera med, är deras slöja, som de allt efter behag kunna vrida och slänga så, att de visa antingen blott ena ögat, mer eller mindre eller hela ansigtet. Det föll mig litet in att alltsammans var en liten anläggning af shekh Soleiman, som hela tiden på allvare gått ihop med mig att ja skulle bosätta mig här i byn, gifta mig här samt lefva och dö med dem. De begagnade sålunda kanske tillfället att låta mig se två giftasfärdiga döttrar. Sedan vi sutit här uppe kanske närmare en timme, gingo vi ner jemte värdinnan, som kom och helsade shekh 'Ali (till hvilken fordom efter hennes mans död haft godt tycke), stannade stående nedanför mastaban och pratade med honom om ett rättegångsmål, samt skickade åt oss kaffe, sedan hon åter gått upp. Vi drucko det ocg gingo bort en stund efter 'asr. Sedan vi kommit hem och hvilat en stund, kom hit en man, som jag åderled, och en annan, åt hvilken jag gaf ett pecept för sjuka ögon, Aftonen tillbragte vi hemma, oroade blott af några i en rättegångssak tvistande män, som slutade vid 'esha.

Juli 18.

Gick på förmiddagen ut till vår sakijeh, satt der en stund och svalkade mig. Medan jag satt, kom en gammal man med en åsna. Jag gaf mig i samtal och fann honom vara så godt som alldeles blind genom gammal trichiasis. Han sade sig ej se vägen eller hvart han gick, utan hans åsna ledde och förde honom rätt. Jag bad honom hyra mig sin åsna ner till floden och lofvade vid återkomsten hemta den tillbaka i hans gård. Med den vanliga Arabiska misstänksamheten svarade han sig ingen säkerhet ha, att jag skulle komma tillbaka med den, kanske skulle jag taga åsnan och bege mig på den till Kairo. Slutligen kommo vi öfverens att han sjelf skulle följa med mig. Vi begåfvo oss sålunda på väg, jag på åsnan och han lunkande efter. Han var en högst rolig gubbe, vägen gick fort under samtal med honom, i den ljufva NVvind, som blåste oss svalka öfver fälten. Framkomna till floden tog jag mig ett godt bad i den; när jag kom upp, satte vi oss under ett träd och gjorde en god måltid på några bröd och en stor präktig battikha, som vi köpte af några på stranden vid ett vanligt landningsställe sittande qvinnor. Vi begåfvo oss så hem i middagshettan, som det tycktes till stort besvär och plåga för min gamla gubbe, som ätit just dugtigt af den väderdrifvande battikhan och nu lunkade efter åsnan. Vid 'asr begaf jag mig till vår sakijeh och svalkade mig der; under tiden kom en af byns shekher och vattnade sina kameler. Han tog mig med sig till ett invid liggande lökland, der folket höll på att taga upp lök. Jag satt der en stund med honom i solhettan och gick sedan hem. Här afhandlades ett mål mellan en gammal svärmor och hennes måg, som slagit sin hustru, gummans dotter. Gumman var särdeles vig i tungan, såsom öfverhufvud allt folk här, och liflig i sina rörelser med händerna. Kort efter maghrib kom en af byns shekher och tog oss med sig till sitt hus, der vi på ett tak åto qvällsvard.

Juli 19.

När selamen hördes begåfvo vi oss med shekh 'Ali till moskén, för att hålla vår fredagsbön. Det var ett högst uselt hål, sämre än den sämsta lada hos oss, med vasstak som höll på att falla sönder och hängde i långa strån ner; golfvet belagdt med söndriga halmmattor, var fullt med stoft, damm och fogelträck. Af alla kyrkor, moskéer och bönehus, som jag sett, har intet varit sämre än detta, och det vittnar ej just särdeles väl om byns folk. Efter bönen, som jag tyckte mig nu förrätta utan fel och fruktan, blefvo vi uppkallade till en af byns äldste, suto der en stund och åto battikha, men då ingenting annat kom fram och vi af värden blefvo inviterade att göra som han och lägga oss till en middagslur, begaf jag mig bort. Så snart jag kommit hem och kastat af mig gibben, gick jag åter ut för att få tag på min gamla åsnedrifvare, som borde föra mig ner till floden. På vägen kom emot mig shekh 'Ali, som äfven ledsnat hos gubben der vi voro, och hade mig med pock och tvång tillbaka till vårt hus, der vi åto litet. Jag skickade sedan att höra efter min gamla åsnedrifvare för att föra mig ner till floden, men han var ej hemma. Jag beslöt således att slå simningen och floden ur hågen för i dag samt blef hemma sittande. Yi hade ej sutit länge förän Sejid Mohammads lilla son Ibrahim kom och bjöd oss tillbaka till gården, den vi nyss lemnat. Vi hade sutit en liten stund uppe i ka'an (jag betraktande de klumpigt och fult målade ziraterna af Nilfartyg, minareter, brinnande lampor och cirklar, nästan alla i röd och grön färg) då bordet dukades upp på den vanliga runda halmmattan och vi började gröpa i faten. Sedan vi ätit och druckit ett särdeles godt kaffe, begåfvo vi oss hem. Jag gick till vår sakijeh och roade mig åter att betrakta boskapen, som vattnades, och den klart nedgående solen, med en viss längtan efter våra ljufva nordiska julinätter.

Juli 20.

Gick om morgonen med shekh 'Ali till den för några dagar sedan från Kairo hitkomna shekh Hariri. Hans hus är ett af de största och vackraste här; vi blefvo der emottagna på en mastaba på gården, öfver hvilken för oss utbreddes 2 seggader. Sedan vi der blifvit serverade med kaffe, kom shekhen sjelf ner. Yi hade nemligen kommit något bittida, så att han ännu ej hunnit väl upp eller ajusterat sig. Vi suto ännu en stund här med honom, hvarunder han frågade mig om mitt land m.m. Vi blefvo sedan bjudna att stiga en trappa upp och sätta oss i en fasha, der samma mattor utbreddes för oss. Shekhen började läsa för oss ur en liten bok, en tefsir på suran Vaddoha; men som skriften var Persisk och något svårläst, gaf han boken åt shekh 'Ali, som läste förklaringen till slut. Den räckte temmeligen länge och var tråkig. Shekhen, som är son till den förra muftin i Flanafi-sekten i Kairo, började nu tala om sina öden, om hat och förföljelse som han lidit i verlden m.m. Han hade sjelf haft drömmar och andra om honom, han hade rådfrågat Raml och Mendel, alla hade lofvat honom kommande storhet och höghet; men när han jemförde sin nuvarande ställning i verlden med hvad alla dessa lofvat honom, visste han ej hvad han skulle tänka. Han tycktes mig sjuk och högst ömklig i sin själ, med stora tankar om sig sjelf, liksom han vore utvald af Herren till stora värf och hög plats. Han liksom alla skrymtare och uslingar, så här som hos oss, bar Herrans namn på tungan ständigt och var alltid färdig med en bön eller en suck till honom, men bar honom föga i hjertat. Han är för öfrigt en man af förmögenhet, med slafvar och qvinnor till stort tal. Shekh 'Ali var hans ödmjukaste jabror. Vi åto hos honom en dugtig frukost på ungefär midten af förmiddagen, drucko ännu kaffe och begåfvo oss bort, nedföljda af honom, som begaf sig till sitt harim för att sofva, sägande att nu just vore tiden för hans sönm, ty om natten fick han ingen blund i sina ögon — stackare han! Sedan jag kommit hem och väntat en stund till eftermiddagen, tog jag min gamla åsnedrifvare Abo Salim och begaf mig ner till Nilen, der jag först simmade 2 gånger efter hvarandra och sedan tog mig en lur på min lebbade, som jag tagit med mig och nu bredde ut under de stora acacieträden. Sedan simmade jag ännu en gång och kom hem mellan 'asr och maghrib. På vägen blef jag vid Ronamijeh anhållen af några byns raska gossar och affordrad 10 fadda, ej utan det här vanliga pocket. Jag pockade tillbaka, gaf dem ingenting, och slog till en med den lilla käpp jag hade i handen för att jaga på åsnan, men han böjde sig undan slaget. Jag förargades något, men det är här så vanligt och jag lär nog ofta komma att möta sådant folk i Arabien. Hemkommen suto här åtskilliga sjuklingar, som väntade mig. En lät jag åder på; han var särdeles rädd för åderlåtningen, men då jag gick bort och stack min lansett in, kom han tillbaka och bad mig derom förfärligt. Ato qvällsvard hemma.

Juli 21.

Blefvo utkallade om morgonen bittida att dricka kaffe, och jag att skjuta ett par foglar, som hvarje morgon plägade komma och sätta sig här i några trän. Jag begaf mig ut med min bössa, men fann ingenting annat än kråkor och dufvor, lossade derföre ej mina skott. Sedan låg jag hela förmiddagen på mastaban och språkade med Mustafa, äfvensom den andre hans gamle vän och slägtinge. Till middagen blefvo vi utbjudna till f. d. kashifens hus och jag fägnade mig med hoppet att få se mina 2 vackra flickor, men det slog felt. Vi blefvo emottagna på mastaban i portgången, der redan före oss ett sällskap af 5 personer hade lägrat sig. Bland dem var en man, som tycktes hafva varit mycket hos Européer i Alexandria. Han talade allehanda om deras bruk och hade funnit att deras lefnadssätt samt institutioner voro i tvär motsats till Orientens. Han, liksom mycket annat folk här, prisade mycket Frangerna, deras redlighet och andra goda egenskaper. Den tid måste ock snart vara inne, då Frangernas öfverlägsenket uti allt blir erkänd här, om ock religionshatet behöfver kanske sekler för att mildras. Det vanliga samtalsämnet om mitt land kom naturligtvis upp, och det hette nu att der var ingen natt alls. Jag satt mest tyst och lät som vanligt shekh Ali berätta derom efter godtycke. Slutligen kom måltiden fram, den var ymnig och god, hvarföre all ära äfven bevisades den. Tvärtemot hvad jag hemma föreställt mig om Arabernas måttlighet, har jag här öfverhufvud funnit dem temligen glupska och svaga för kräslighet. Det är blott i mat, qvinnor och kaffe, som de öfverflöda; men det är också nog! Efter måltiden afhandlades ett mål mellan en gammal man och hans svärson. Gubben tycktes vara utomordentligt gammal, darrade i alla lemmar och hela sin kropp af ålderdomssvaghet, kanske nu äfven till någon del af vrede, så att då han tog emot en pipa för att röka, spillde han ut allt som var istoppadt. Han blossade som oftast upp af vrede, steg upp från sin plats i sjelfva portgångens tröskel, stapplade darrande i alla leder och vacklande fram till mastaban, och förde sin sak med hög, förifrad stämma under häftiga rörelser med sina darrande händer. Mig, som satt på sidan om honom, förekom hans solbrända ansigte alldeles svart, och jag fann öfverhufvud särdeles intresse, men äfven en viss hemskhet i att betrakta vreden och öfverilningen hos en man, som stod så nära grafvens brädd. Jag kunde ej nu, såsom vanligen vid dylika fall, skratta, och nedrigt förekom mig det tvungna skratt jag såg på shekh 'Alis läppar, då han for en sak förebråddes af gubben. Jag lemnade slutligen sällskapet, gick ensam bort, tog min gamla Abo Salim och begaf mig ner till floden, der jag, dels i den, dels på dess strand under träden tillbragte eftermiddagen tills någon timma före _maghrib__. 'Ali_ var ej hemma, men kom snart, vi åto allena vår qvällsvard och lade oss omedelbart efter esha.

Juli 22.

Gick om morgonen till vår sakijeh, och skot en kråka åt byshekhen, att hänga upp på sitt battikh fält. När jag kom hem blef jag efterskickad till Ahmad effendi, der jag träffade ett stort sällskap på mastaban på utgården, bland andra äfven Abo Jusuf från Kavadi, som sade att en af hans vänners tjenare i en närbelägen by blifvit skjuten, men lefde ännu, och bad mig fara dit för att taga ut kulan. Han lofvade skicka mig ett ök vid middagen i fall de 2 läkarena, han skickat dit förut, ännu ej fått ut kulan. Men då intet bud kom till mig, begaf jag mig vid 'asr ner till floden med min åsnedrifvare, nu på ett annat ställe vid cafét nedanför Kavadi; jag satte mig, sedan jag simmat, på stranden, drack kaffe och betraktade med särdeles nöje båtarne, som i stor mängd färdades fram på floden. Då jag gick tittade jag på café-karlen, som höll på att bereda hashish. Den var finstött och invecklad i flere böjningar papper. Han brände pappret först på kolelden och stampade det sedan. Hvad den skjutna karlen beträffar, fick jag sedan höra, att han blott fått sig en liten rispa och ingen kula träffat honom.

Juli 23.

Vandrade omkring och sköt en örn för byshekhens dufslag. Satt med honom vid sakijeh och blef inviterad att der äta qvällsvard med honom. Han håller på att fasta nu i början på Regeb (redsheb) och fortär ingenting så länge solen är uppe. Jag tog mig äfven här ett kallt bad i fiskijeh. Vandrade för öfrigt omkring och bestyrde om åsnor för vår resa till Tanta, samt förargade mig öfver shekh 'Ali, som allt ännu ville uppskjuta den från stund till stund. Hade för öfrigt något tråkigt hela dagen.

Juli 24.

Stego upp vid fagr och gjorde vår bön, hvarefter jag började packa min kappsäck och ställa allt i ordning till resan. Sedan vi voro färdiga fingo vi ännu länge vänta på vår åsnedrifvare, föran han kom med våra åsnor. Han kom dock slutligen och vi begåfvo oss å väg. Vi passerade Talie och Ashmon, ridande oupphörligt förbi stora hjordar af boskap, hufvudsakligen kameler, som Maghrabi och Beduin Araber förde till torget i Ashmon för att säljas och troligen, om de ej lyckades der, sedan till Tanta. Genast efter Ashmon blef jag trött af ridten på den svårridna och dåligt besadlade asnan, steg af och vandrade till fots omkring en half timma med bara fötter. Jag kände under vandringen ingenting och tyckte mig kunna så spatsera huru länge mig behagade. Men då jag sedan satt upp och ridit en stund och derefter åter steg af, kände jag mina fötter vara svullna och hälarne så ömma, att jag ej kunde stiga på dem. Jag fann mig i en särdeles svår ställning, kunde hvarken gå väl eller rida, men af solen och hettan led jag just ingenting, ehuru shekh Ali måste binda duk om sina ögon för att hindra solen. Vi passerade förbi en by Samadom och åtskilliga andra, hvars namn jag ej lade på minnet; de voro alla liksom stöpta i samma form, alla byggda af den här oföränderligt brukade obrända tegelstenen. Fälten lågo nu nästan öfverallt i träde och man var sysselsatt att släpa på dem spillning, som dock här ej bestod af dynga, utan af grus från gamla hus m. m. Här och der såg man ett tobaksfält, men mest battikh- och _'ägor-_fält, lobia- och melohija samt andra grönsaker. Vägen gick nästan oföränderligt längs kera' eller kanalerna, som leda vattnet ur floden öfver fälten. Det är bedrÖfligt att se huru dåligt de äro underhållna, ehuru årets hela gröda helt och hållet beror af dem; och dock nödgas folket med våld från pashans sida att gräfva upp dem och ålla dem åtminstone så pass i stånd. Der vägen gick in på fjälten var jorden remnad i stora sprickor och tycktes likson gapa efter Nilens öfversvämning. Hvar helst vi tågade fram fanns ingen skugga alls, och utan det minsta skygd voro vi utsatta all middagssolens hetta. Trän finnas här öfverhufvud föga, blott vid hvarje by omkring någon sakijeh eller annars möjligen någon trädgård. Nu har man äfven till stor del nedhuggit palmträden, sedan pashan satte 60 faddas firde på hvart träd. Utsigten är öfverhufvud enahanda, men vackert begränsad åt vester af de långa Sandbergen och öknarne, som sträcka sig inåt Afrika och i fonden af dem de väldiga Gize-pyramiderna. För öfrigt åt alla håll den fruktbara Nildalen, som liknar ett haf med byar och deras små trädlundar liksom öar. Hvarje by, eller åtminstone de flesta, står på någon liten upphöjning, ej berg, utan någon sorts jordhöjd, som jag ej kan förstå huru den uppstått. Kanske äro de qvarlefvor af hus och sophöhat från de äldsta urminnes tiderna. Floden synes öfverhufvud ej, dess stränder ligga högt öfver dess yta och i full jemnhöjd med det öfriga landet, så att man måste vara nästan på dess brädd för att se dess vatten. Få byar äro byggda vid dess strand, de flesta högre upp i dalen. Orsaken dertill inser jag ej. Vägen var öfverhufvud väl befaren, ehuru der ännu ej var någon trängsel, såsom man sade att det i morgon och öfvermorgon skulle bli. Vi kommo middagstiden fram till Menof, sedan vi visst öfver en timmas tid sett den och ridit mot den. Det är en af Nildalens största och betydligaste städer eller byar, balad kursi d. v. s. säte för kadi och kaskif, och derjemte äfven balad bender d. v. s. här finnes torg och handel. Dess läge behagade mig isynnerhet på afstånd, ovanligt mycket planteringar och träd sågos rundtomkring och äfven ett teleskop. Den ligger på en temmeligen stor höjd, under hvilken flyter en kanal af Nilen, med temligen brunt och smutsigt vatten. Vid dess strand stod en stor, nästan oformlig byggnad, med en jordvåning under och en annan deruppå. Den var nu förfallen, hälft utan tak, här och der ramlande. Den hade tjenat till kasern, men stod nu obegagnad och rucklig, liksom så många andra af pashans inrättningar. Vi satte öfver den smala och grunda kanalen på en färja, vandrade upp till staden, togo in hos en shekh 'Alis slägtinge, lemnade våra åsnor och våra saker der, samt företogo oss en vandring inåt staden. Den var byggd i samma form och af samma material som dess andra Nilsystrar, med en betydlig sok med tak öfver. Vi rakade våra hufvuden här, drucko kaffe och begapade en liten kavalkad af Turkar, som med trummor, tarer och pipor begåfvo sig ut till Beduin Araber. Menof är för öfrigt bekant och berömd för sina vackra mattor, som här förfärdigas af samar och kash, två slags rör eller säfvexter som vexa på berg. Sedan vi uträttat hvad vi hade att göra i staden, återvände vi till vårt qvarter, åto der en god frukost och hvilade oss litet, dock utan att sofva. Någon timma efter middagen begåfvo vi oss åter på väg i värsta kejale och gumpade på åsnor. Jag bytte här åsna med shekh 'Ali och fann någon liten ro på den nya, emedan den var lastad med vår ressäck, som gjorde ridten litet beqvämare. Vi passerade åter åtskilliga byar, bland andra Sershine, der en stor vacker palmlund och andra trädplanteringar funnos. Här, sade vår åsnedrifvare, var fordom under Faraonernas tid Egypternas magasin. En gammal pelare syntes här ännu, som tycktes vara en qvarstod efter en moské, ehuru vår åsnedrifvare försäkrade den vara från aflägsnare tider och att man här ännu gräfde upp skatter. Kort före maghrib passerade vi en by Tuli, som låg alldeles ovanligt högt på en jordvall utan berg. Vi började nu påskynda vår ridt, för att hinna vårt nattqvarter. Satte öfver kanalen på en färja och hunno i hälft mörker kort före esha fram till byn Zurkan, der vi veko in hos en shekh 'Alis vän shekh Ibrahim, en lärd och studerad man. Vi emottogos särdeles vänligt och gästfritt uppe på ett tak eller fasha, som var fullt af stoft, halm och mycket skräp. Aftonen tillbragtes här under prat, och bland annat underrättade oss shekh Ibrahim att ryktet om en fånge, som Essejid Ahmad Elbedavi säges i år hafva flyttat under en natt från fångenskapen hos Druserna (der han försmäktat i 16 års tid) till Gum vid Tanta, var fullkomligen grundadt, ehuru folket i Kairo förklarade hela historien för lögn och en uppfinning af fången att väcka medlidande. Vi åto en god qvällsvard af många rätter, gjorde vår vodo och våra böner, som shekh 'Ali och jag försummat hela dagen. Jag förkortade dem dock till blott maghrib och esha bön, men shekh Ali gjorde dem alla. Vi bredde så ut våra mattor och lade oss, jag ej utan fruktan för skorpioner och annan ohyra på den plats jag valt mig i skräpet, sedan jag först drifvit undan en der sofvande get. När jag klädde af mig mina byxor, takme, fann jag mina ben från knäna alldeles röda, brända af solen och särdeles ömma. Jag hade nemligen lemnät dem bara och obetäckta under resan, för att få litet färg på dem. Jag sof dock särdeles godt under hela natten, trött och utriden som jag var.

Juli 25.

Sedan vi druckit kaffe och förut gjort vår morgonbön, begåfvo vi oss på väg, ehuru folket och shekh Ibrahim träget gick ihop med oss att stanna här qvar öfver denna dag. Han tycktes i allmänhet vara en särdeles god, välvillig man och jag fann mig väl hos honom. Han följde oss ett godt stycke på vag ner till kanalen, hvilken vi åter öfverforo på en färja. På vägen åto vi en battikha vid ett battikh-fält och shekh Ibrahim gaf oss till vägkost en stor torta. Sedan vi skiljt oss från honom, satte vi oss upp på våra ök och fortsatte i morgonsvalkan vår väg. Vi passerade åter åtskilliga byar, som i allmänhet, ju högre tipp vi kommo, tycktes vara vackrare och mera välmående, med planteringar och trän. Här och der på ganska korta håll af omkring 1/2 timmas väg voro små brunnar med öfverbyggdt hvalf och en liten stuga invid, alltid under ett eller flera trän, der man kunde släcka sin törst för 5 fadda eller ingenting. Folk var vanligtvis samladt deromkring och vägen i allmänhet hitåt mera trafikerad än framföre. Vi hvilade en stund vid en källa under några trän och åto der den battikh och den pannkaka shekh Ibrahim gifvit oss. Kommo in i Tanta någon timma före middagen och sprungo litet af och an för att söka oss qvarter.

Sedan vi betraktat några små usla kryphål, stannade vi slutligen vid ett, en ghorfa i ett litet hus. Genast efter det vi här inqvarterat oss, lade vi oss att sofva, jag alldeles afklädd mellan mina lakan. Sedan vi stigit upp närmare 'asr, fullgjorde vi, såsom alla andra, den alla hit anländande åliggande skyldigheten att besöka och göra zijaret hos Sejid. Vi trädde in i moskén, som utan att vara af de största, dock var ganska betydlig och temmeligen full med folk, icke allenast af sådana som besökte Sejid, hållande sina böner och läsande surer ur Koran för honom, utan äfven af allehanda krämare, som utbredt sina småsaker till salu i pelargångarne. Yi gingo först till Medan och fingo slutligen efter lång väntan plats i ett litet hus, för att lösa våra byxor. Sedan vi gjort det, gjorde vi vår vodo uti Medan, hvars vatten var så smutsigt att jag omöjligen kunde förmå mig att vid madmadsh sätta det i munnen, ehuru om aftonen en af våra karlar försäkrade mig att han druckit dcraf ymnigt och funnit det alldeles utomordentligt godt. Men hvad gör ej vantron! Medan är ovanligt stor, kanske den största jag sett; rundtomkring var fullt med folk, som förrättade den vanliga tvagningen till bön, och inuti var fullt af folk som alldeles nakna badade sig i den, anseende dess vatten vara af ovanlig välgörande kraft. Äfven qvinnor sprungo här omkring och tvättade sig i medan. Vi gjorde vår hittills försummade middagsbön och kort derpå vår 'asr bön i moskén, inträdde sedan i maksoran, satte oss der i en knut och läste hvar sin sura till Sejid. Jag begagnade dock mest tiden att titta mig omkring, runkande på hufvudet och kroppen och rörande mina läppar. Folket dels vandrade, dels satt omkring maksoran till stort tal, kysste den och läste någon bön dervid, såsom vanligt. Fokaha fanns här till stor mängd, som för 5 fadda läto leja sig att för den eller den läsa Jasin eller någon annan sura till Sejid. Derefter gjorde vi vår zijare hos Sejids khalifa eller rättare Tabi abdolal, som har sin maksora nära invid Sejids. Maksoran var särdeles vacker, ungefär såsom Hosseins i Kairo, men kobban var ansenligt högre här. Sedan vi sålunda fullbordat vår skyldighet, begåfvo vi oss ut och gjorde slag i staden. Den var liksom alla dess syskon byggd af obrända tegelstenar, åtminstone till största delen, men litet i Kairos smak med fenster och genombrutet rutigt trädverk. Den är näst Kairo den största jag här sett, kanske ungefär såsom Alexandria, ehuru ej i Alexandrias Europeiska smak. Nu var här oändligen rikt på bodar och allehanda handelsartiklar, samt redan i dag stor trängsel på de trånga gatorna; men på andra tider skall staden ha ett helt annat utseende, med tomma gator och ringa handel, såsom hennes andra systrar. Cafén funnos här nu till största otal, såväl stora som små, utom de käringar och karlar, som nästan i hvarje hörn och hvarje knut stodo med sina pannor. Vi gingo dock snart hem i dag och satte oss i vårt lilla rum, der stora stoftmoln blåste in genom det otäckta och glaslösa fönstret, äfvensom taket hängde fullt af spindelväf och smuts. Jag lade mig ej utan rädsla för skorpioner och abo shabat, men hvad var att göra? Jag finner mig ej litet generad af min shekh, som till min stora afsmak och utan att jag veterligen gifvit någon anledning dertill, iklädt sig nästan en tjenares ställning till mig, nu mera än i Baranijeh.

Juli 26.

Gingo om morgonen bittida ut i morgonsvalkan, passerade genom staden, drucko kaffe och gingo ut på norra sidan, der på det stora oöfverskådliga fältet tallösa tusendctals tält voro uppslagna och bebodda af de hit anlända grannarne. Hvar och en by, hvart och ett folk har sig sin plats anvist, der de få uppslå sina tält, och der en fremmande aldrig får tränga sig in. Midt i detta otal af tält var upprest festens 'amod eller pelare, utsirad med röda och gröna flaggor, på något afstånd derifrån 2 andra mindre pelare. Nära intill den stora pelaren stod det stora, vackra, gröna i 3 rum afdelade tältet för hakim elmolid. Längs sidan af denna sträckning flyter den lilla kanalen Gafarijeh med sitt gråa, nu af allehanda skräp uppfyllda vatten, hvari dock menniskor och boskap badade sig med god smak. Vi spatserade här en stund af och an i trängseln, vände sedan om och begåfvo oss till den lilla stenbro, som leder öfver kanalen och invid hvilken de små Nilfartygen ligga. Här mötte vi en lång oafbruten rad af ankommande besökare, till största delen qvinnor, som suto i sina takhtrevaner eller andra simplare bärstolar och sadlar på sina herrars kameler. De voro utstyrda i sina grannasto kläder, med sina barn i sina knän eller vid sidan, och med allt sitt pick och pack, såsom kistor, grytor, skålar jemte annat för resan och lifvet här nödigt. Framför dem och emellan kamelerna redo deras husbönder och andra byns unga män, äfven i sina helgdagskläder, hvar och en ej utan cn viss stolthet öfver den präktiga häst han bered, eller öfver den stora tross i hvars spets han gick. Främst framför hela följet gingo pukorna (4 eller flera) och piparena med sina små skrällande zummara, hvilken musik, accompagnerad dels af qvinnornas sång eller deras underligt vibrerande drillande saghiret, dels af fröjdeskrik, gjorde en underlig, om ock ej behaglig effekt. Trängseln var förfärlig på den trånga bron af ankommande och dem mötande olastade kameler samt folk, ocb det dröjde kanske en qvart timme förän vi kunde komma öfver. Raden af de ankommande afbröts ej under hela dagen och hela natten, äfvensom de 2 följande dagarne; ännu på den tredje anlände otaliga stora skaror. Utom musiken som föregick dem, gingo äfven 4 à 6 eller flera stora vackra rödgröna fanor i deras spets, allt efter som den byn, hvilken anlände, var välmående eller älskade ståt. Derefter voro ock kamelerna utstyrda med än ståtligare, än simplare sadlar och säten. Sedan vi länge betraktat detta och vandrat omkring, återvände vi hem; derefter gingo vi middagstiden ut till en moské, Sejid Mersok, och intogo der vår plats i främsta raden af folket, som var församladt till fredagsbön. Moskén var alldeles full och öfverfull, så att man nödgades öppna dörren till en madfon, som var invid, dit äfven folk samlade sig och höllo bön, ehuru framför member och framför Imam. En bredvid oss sittande gammal man sade sig ha gått till Sejids moské, men den hade varit så fullproppad att han der omöjligen kunnat finna någon plats. Sedan Imamen slutat khotbe gick han ner från member in i madfon och höll bön der framför församlingen, ehuru vägg skilde honom från den. I anledning häraf uppstod sedan mellan honom och en lärd efter bönens slut en tvist. Under gudstjensten hördes somliga ropa högt allah eller något annat uttryck af hänryckning. Dessa utrop voro högst vilda, det var ej utan att de ingåfvo mig fruktan och läto mig ana hvad följden skulle bli för mig af sådant folk, om de visste eller kunde gissa att jag var kristen och trängt mig in bland dem. Jag förrättade dock min bön väl, utan fel eller rädsla och kom ut, utan att något händt mig. Derefter steg jag upp på den höjd vid östra sidan af staden, som begagnas till begrafningsplats, och betraktade den stora vidsträckta plats som ligger derunder och utgör torget för boskap. Äfven har voro otaliga tält uppslagna och hvimmel af folk, som bodde i dem eller annars voro här församlade för att handla. Allt hade här utseendet af en camperande rytteri-trupp och erbjöd en för mig alldeles ny, utomordentligt intressant anblick. Här var äfven den så kallade mal ab d.v.s. platsen för kapplöpningar till häst. De voro 3, dock icke ombyggda med något skrank eller på annat sätt instängda, utan bildades af 2 rader omkringstående, åskådande folk. Kämparne voro Araber, mest, som det tycktes, häromkring boende Beduin-shekher eller åtminstone af Beduin-ursprung i nära led. De voro som vanligt klädda i sin svarta 'abajeh, med vanligen röd koftan under, beväpnade med det här vanliga och nästan enda af landtfolket brukade vapnet, nebot. Detta vapen var en slät, något mer än en karlslängd lång stör, och med den dels kastade de i förbifarten på sin motkämpe, dels stötte de honom, och man sade mig att man understundom gifvit dödsslag dermed. Understundom uppfångade den slagne neboten, i det den träffade honom. Här lyste Arabens egentliga karakter ratt fram, i deras välsadlade hästar och i den ifver som de i allmänhet visade under leken, så väl som i den otaliga skaran åskådare, hvilka trängde sig deromkring och med än högre, än lägre sorl gåfvo sitt bifall tillkänna. De pratade med hvarandra om den och den kämpen, en kallades F?ris, som var den förnämsta och besegrat de öfriga. Man sade att pashan borde komma hit och kämpa, eller helst se på, men han går blott och tittar i Ter'an och ser på arbetet der. Här var i allmänhet stark trängsel, men soldater voro närvarande för att hålla ordning och hålla raden jemn. Det var ofta förskräckande att se de framstormande hästarne ibland med någon liten böjning liksom hota att störta in i folkhopen, eller den åt sidan flygande neboten. Dock hände ingen olycka så länge jag var närvarande. Ej allenast här omkring sjelfva löparbanorna stod tätt med folk, äfven på den ofvanföre belägna höjden, der stadens begrafningsplats är, var fullt med åskådare. Åfven erbjöd denna höjd i mitt tycke den intressantaste utsigt öfver marknaden. Jag steg ned derifrån och vandrade öfver boskaps-torget. Här stodo i rader först hästarne, sedan kamelerna, här och der öfverallt emellan dem åsnorna och hornboskapen. Kameler isynnerhet fanns här till stort tal. Men handeln tycktes verkligen, såsom några af vårt byfolk sagt mig, vara usel och utan lif. Dock var trängseln stark. Jag vandrade rätt öfver till kanalen, som går i öster och som nu låg full med fartyg, följde dess strand ända till bron der kanalen böjer sig åt norr, och gjorde en tur på fältet här, som egentligen är bestämdt för tält. Detta fält är norr om staden och den egentliga platsen för alla tältande främlingar. Om aftonen illuminerades de 3 fest-stängerna, 'amod, och raketer kastades från Hakims tält, hvilket ehuru ej något utomordentligt, dock fröjdade folket på det högsta. När jag om aftonen vandrade hem, gick jag förbi hus der glädjeflickor inqvarterat sig. Här lades inga band på dem, och den stränga tukt hvari de hållas i Kairo, var här alldeles bruten. De stodo dagar och nätter i sina portgångar och vinkade gossarne in med _henna-_färgade finger och kohl-besmorda ögon. Allt tilläts här ala hobb essejid, och med det i hvarje mun och hvarje ögonblick nyttjade: she lillah ja Sejid ansåg man hvarje förseelse, hvarje bedrägeri, med ett ord allt vara ursäktadt. Bedrägeri, tjufnad m.m. bedrefs uppenbart, allt under den pretext att det var she lillah samt att Sejids skydd och förmedling vore nog att godtgöra det; liksom Sejid skulle vara mån om att få besök af sådant folk!

Juli 27.

Vandrade omkring dels i staden, dels utom staden, der vid branten eller rättare brädden af den brant nedstupande höjd, på hvilken staden är byggd, nu liksom en ny stad var uppförd af grofva halmmattor, uppslagna i form af stånd på några pålar. Dessa sträcka sig rundtomkring staden på norra och östra sidan samt till otal på fältet åt norr, framför de der tältande skarorna. De äro uppförda alla i rad, bilda ordentliga gator och upptagas hufvudsakligen af trafikeraude, isynnerhet kockar och en stor mängd sådana, som rosta tirmis i ngn samt göra hummus; ty det är vanligt att alla besökande taga med sig en qvantitet sådant för att utdelas åt hemmavarande slägtingar och vänner. Ibland andra såg jag här uti ett litet stånd en, af hvars utseende jag genast igenkände en Tatar. Han satt i sitt stånd med sitt Ryska thékÖk eller samovar framför sig och bjöd ut thé i våra vanliga smärre koppar åt de förbigående. Allt hade tycke af våra Ryska handelsmän, såväl théet som det småskräp han hade i sitt stånd. Jag satte mig bredvid honom, drack en kopp thé och frågade honom hvarifrån han var hemma. Han sade sig vara från Bokhara, men bosatt i Moskwa; Ryska förstod han dock ej. Han var högst treflig och jag satt länge hos honom, rörande tillsammans Arabiska, Persiska och Turkiska, hvilket sistnämnda språk han egentligen blott förstod. Näst mig var han säkert den längst bortifrån komna. Jag köpte äfven af honom litet thé, som han sade sig hafva hemtat med sig från Moskwa och som äfven var särdeles godt, isynnerhet här. Vandrade för öfrigt omkring i folkmassan, orienterande mig litet i staden och dess omgifningar, satt i cafén, handlade åtskilliga småsaker och åt isynnerhet mycket vindrufvor, som nu blifvit mogna och här säljas till 15 fadda marken. Var inne i Sejids moské, som nu hade mera utseende af ett torg, än ett heligt hus. Alla möjliga sorts skräphandlare och boksäljare hade här utbredt sina småsaker till försäljning, emellan dem vandrade pojkar och qvinnor med sina korgar fulla af vindrufvor och annan frukt, jemtc pannkakor, bröd och all slags annan matprovision. Andra höllo sin bön mellan den rörliga och brokiga skaran, som trängde sig omkring, så att de knappt funno plats för sin sogod. Andra suto sysslolösa deromkring och språkade. I medan var allt samma trängsel af badande karlar, qvinnor och barn, troende, om de händelsevis voro sjuka, sig skola återvinna helsan i det smutsiga vattnet genom Sejids underkraft. I Sejids kobba var dock den värsta trängseln af besökare, som dels vandrade omkring maksoran, dels suto och läste surer till hans lof och anropade hans hjelp, dels stannade och kysste det fina gallerverket eller berörde det med handen och kysste den derefter. Fattige fokaha ansatte förfärligt besökarne och erbjödo sig att för 5 fadda läsa Jasin till Sejids ära, vattenbärare drogo dem i armarne erbjudande sig att för samma pris låta tömma sina krukor och släcka fattiges törst af kärlek för Sejid. I dörren suto andra tiggare, som begärde 5 fadda för zijare makboleh, och man kunde i allmänhet ej taga ett steg, utan att höra en tiggare. I trängseln skola flere förlorat sina turbaner och annat, hvilket äfven förekommer mig ganska troligt. Moské-tjenare stodo öfverallt omkring och slogo de trängande med i ändan mångklufna käppar. Men desse voro nästan de värsta tiggarena. Det hände sig att jag tog upp min börs for att utdela några 5 faddastycken åt fattiga, men knappt blef jag observerad görande detta, förän jag blef omringad af ett förfärligt otal tiggare, som ryckte mig hit och dit samt skreko mig i örat, den ene ett, den andre annat, allt lihobb essejih. Af somliga blef jag förföljd långt ut på gatan, isynnerhet af en, som följde mig halfvägs hem genom halfva staden, oupphörligen läsande fathe och besvärjande mig vid min kärlek till Sejid och profeten att ge honom 5 fadda. Han förekom mig så föraktlig att jag haft lust att spotta honom i synen, men afhöll mig dock.

Juli 28.

Vandrade omkring mest utanför staden och såg på tiggarne, som lågo i alla knutar och på alla vägar, nästan alldeles nakna, blott med en gördel om midjan, icke allenast karlar utan äfven qvinnor, lika nakna med blottade hängande bröst, vid hvilka ofta något barn hängde. De voro smutsiga och svarta, som det tycktes med flit nedsudlade i ansigtet, och vältrade sig i ordets egentligaste bemärkelse i stoft och dam. Somliga hade sina blottade kroppar öfverhöljda med sår och skabb, samt uppväckte åtminstone hos mig afsky och styggelse, i stället för det medlidande de troligen åsyftade. Äfven här blef jag, då jag en gång tog upp min börs, på det förfärligaste ansatt af en skara, som i största hast, jag vet ej hvarifrån, samlade sig i otal omkring mig, och ryckte mig från alla sidor. De tycktes alla ha sina bestämda platser, dit de om morgonen begåfvo sig, liksom dagsverkaren till sitt arbete. Jag vet mig nästan aldrig ha sett ett så vederstyggligt folk, som dessa tiggare. Vandrade för öfrigt omkring hela dagen, dels seende på birgas, dels i staden betraktande folket. Simmade några gånger i den smala och smutsiga kanalen. Så ljumt vattnet än var, så var det dock något uppfriskande att blöta sig här från den förfärliga hettan och dammet, som stod öfver hela trakten. Hemma hos oss var en samlingsplats för alla Baranijeh-boer, som suto här samt åto och sofvo hos oss, lemnande oss aldrig i fred.