REVOLUTIONÄRER OCH EMIGRANTER

Av

ALMA SÖDERHJELM

Historiska essayer II.

Helsingfors, Holger Schildts Förlag, 1918.

INNEHÅLL:

Förord
När Voltaires stoft fördes till Panthéon
De första emigranterna
François-Claude-Amour de Bouillé
En politisk salong i Bryssel
Emigrantkonungen i Koblenz
En gammal roman, dess författare och hjältinna.

Förord.

Under mina forskningar för ett större arbete rörande Sveriges ställning till den franska revolutionen har jag stiftat bekantskap med förhållanden och personligheter, vilka fallit utom ramen för det nämnda arbetet, men i alla fall tyckts mig tillräckligt intressanta för att bli föremål för en noggrannare undersökning. I denna lilla bok har jag framfört en del av dem.

De olika essayerna i boken äro av varierande vetenskapligt värde, så till vida att ett par av dem i huvudsak äro byggda på andrahandskällor, medan andra åter äro grundade på svårpåträffbart förstahandsmaterial. Dels för denna ojämnhets skull, dels för att göra boken njutbar även för den utonvetenskapliga världen, har jag bemödat mig att giva dessa studier essayens lättare form samt berövat dem hela den tunga yttre lärdomsapparaten. Jag har vågat göra det, övertygad som jag är om att det för de idkare av historisk forskning, till vilka jag även vill vända mig, trots den lättare formen ej skall erbjuda någon svårighet att värdera stoffets beskaffenhet samt den vetenskapliga metod jag velat följa.

Helsingfors den 5 november 1918. Alma Söderhjelm.

NÄR VOLTAIRES STOFT FÖRDES TILL PANTHÉON.

Den franska revolutionen föregicks av en genomgripande revolution i tankar och åskådningssätt. De som inspirerade och genomförde denna idérevolution voro den breda andliga majoritet som kallats upplysningsfilosoferna, vilka med lika mycket geni som kraft förde fram kraven på individuell frihet och ansvarighet, öppen konkurrens inom arbete och näringar, på förnuftets erkännande framom dogmerna och ordets frihet i tal och tryck. Bland dessa skriftställare, vilka man med rätta kallat upplysare, fanns ingen som med en sådan kraft stormade mot de gamla fördomarna som Voltaire. På basen av vad Voltaire nedbröt, byggde de andra upplysningsmännen upp nya system och tankeriktningar. Och det var även delvis på denna bas, som den stora politiska revolutionen, som följde idérevolutionen åt, byggde sitt storartade blott alltför litet beaktade nydaningsarbete.

Det händer ofta, att den tid som är, icke ihågkommer den tid som nyss föregått, att de som i praktiken omsätta nya tankar och teorier icke erkänna vem de ha att tacka för dessas upphov. Den franska revolutionen är märklig också i det avseendet, att under dess olika skeden ledarna städse öppet och tacksamt erkände värdet av det förberedande arbete, som genom upplysningsfilosofernas djärva opposition gjorts för revolutionens framgång. Läser man nationalförsamlingarnas förhandlingar, bläddrar man igenom tidningar och pamfletter från 1790- talets första år, så träffar man icke blott på upplysningsfilosofernas idéer och tankar, utan även deras namn — oftast kanske Rousseaus, Montesquieus och Mablys. "Varför lever han icke mera", utropade Rousseau-dyrkaren Robespierre, i ett av sina första blygsamma andraganden i den konstituerande nationalförsamlingen under debatten om rösträtt och valcensus, "den man som har bidragit till att förbereda revolutionen! Varför lever han icke, denne tänkare full av känsla och vältalighet, vars skrifter hos oss ha utvecklat grundsatserna för medborgerlig dygd och givit oss förmåga att pånyttföda vårt fädernesland! Och om han levde, vad skulle han då få se? Människans heligaste rättigheter trampade under fötterna och sitt eget namn utstruket från medborgarnas antal!" — "Sublime Rousseau", utropade abboten Fauchet i ett av sina "socialistiska" andraganden i Konventet, medan församlingens medlemmar applåderade frenetiskt, "sublime Rousseau, ande full av känsla och sanningskärlek! Du är en av de första som förstått rättvisans eviga lag! Varje individ har rätt till jorden, och bör ha denna rätt redan som en gåva av naturen, han tar den i besittning genom sitt arbete och den är begränsad genom hans likars rättigheter." Medan man i sanningens och rättvisans namn gjorde Rousseau till upphovsman för de mest olika läror: de som kommo till uttryck i rättighetsförklaringen och 1791 års konstitutionella statsförfattning, eller i Robespierres tyranniska Högsta-Väsenskult, Fauchets eller Rabeufs kommunism, var det i Voltaires allbekanta, i humanitetens namn riktade anfall på den kyrkliga obskurantismen, som man sökte försvar ej blott för slopandet av dogmerna och de kyrkliga institutionerna utan ock för avskaffandet av all religiös kult. Revolutionen sökte sålunda sina förebilder och sina idoler ej blott bland männen för dagen eller antikens hjältar utan även bland dem som varit dess verkliga andliga föregångare. Dessas minne hedrades på många sätt. De rationalistiska religioner, som uppkommo under Konventets och Direktoriets tid, voro genomandade av en sådan beundran för upplysningsfilosoferna, att den blev en formlig kult, och vid alla fester som höllos, ersatte man de gamla helgonbilderna med byster och bilder av Voltaire och Rousseau. Men redan långt innan dess hade den konstituerande nationalförsamlingen bringat humanisten och samhällsomstörtaren Voltaire den mest storslagna hyllning genom att föranstalta överförandet av hans kvarlevor till kyrkan Sainte-Geneviève, vilken kort förut, enligt ett beslut av nationalförsamlingen, hade helgats till ett Panthéon, de stora männens vilorum.

Voltaire hade år 1750 hos Ludvig XV anhållit om att få inträda i konung Fredrik II:s tjänst, och denne hade då uppställt såsom villkor för sitt medgivande, att Voltaire icke under hans livstid skulle återvända till Paris. När sedan tre år därefter brytningen mellan den franske filosofen och hans beundrande vän inträdde, såg sig Voltaire sålunda bannlyst från den enda plats i vari den, som han med hela sitt hjärta hängde fast vid. Han tillbragte några landsflyktens år i Genève och Lausanne, men flyttade 1758 till godset Ferney, vid Genèvesjöns strand, som hans systerdotter, madame Dénis, köpt för hans räkning, en liten remsa gammal fransk jord, som dock skänkte honom känslan att ha fått återvända till fosterlandet Under de nära 20 år, som Voltaire som en konung i de lärdes rike residerade på Ferney, fick han till fullo känna den stora popularitet, som han åtnjöt icke blott bland utländska lärda utan främst bland sina egna landsmän. Låt vara, att han här liksom annanstädes var utsatt för angrepp och förföljelse från deras sida, vilka gjort sig till fanbärare för obskurantism och dogmvälde, i alla fall fick han av ödet en gåva som förunnas få: han fick uppleva sin egen ryktbarhet, själv se sig vara den brännpunkt mot vilken alla deras händer sträcktes, vilka ville gripa fatt i en ny tingens ordning och en ny tid. Ännu mera än förr blev han i tillfälle att se sig beundrad och älskad, när han, den 83-årige gamle mannen, i februari 1778 kom till Paris. Där han bodde vid Rue de Beaune, i hörnet av Quai des Théatins — efter Voltaires död omdöpt Quai Voltaire — hos sin vän markisen Charles de Villette, blev han uppvaktad och hyllad av Paris' både litterära och diplomatiska värld, och var han än rörde sig, samlades omkring honom en entusiastisk, hyllande människomassa. Endast hovet iakttog på grund av Ludvig XVI:s religiositet en viss reservation. Trots sin höga ålder var han alltid beredvillig att mottaga dem som ville uppvakta honom, och gjorde även själv besök hos sina vänner bland konstnärer och skriftställare, skrev in sig i frimurarlogen "De nio systrarna" och bevistade ett av dess sammanträden, åhörde några av repetitionerna till den sista pjäs han skrivit, Irène, och var även till publikens enorma förtjusning närvarande vid första uppförandet av densamma, där han fick se sin egen byst bekransas och sitt verk krönas av ett tacksamt folk. Men alla dessa representationsplikter togo för mycket på den gamle mannens krafter, och ej ens tre månader efter sin ankomst till Paris dog Voltaire den 30 maj sent på kvällen.

Under hela sitt liv hade Voltaire kämpat mot den vrångbild av kristendomen, som den franska kyrkan erbjöd, och mot detta välfödda prästerskap, som mot klingande mynt prånglade ut syndernas förlåtelse. Prästerna hade med alla till buds stående medel försökt värja sig mot hans mördande anfall, vilka drogo en så betydande del av kyrkans trogne över till de nya lärorna, men i dessa fejder hade Voltaire alltid behållit övertaget. När han var död, sökte de taga skadan igen. Kyrkoherden i Saint-Sulpice utfärdade redan på Voltaires dödsdag förbud att begrava honom i Paris. Man tänkte nu på att föra hans stoft till Ferney, där Voltaire låtit åt sig bygga en gravkammare, och sedan släktingarna av en viss abbé Gaultier erhållit intyg på att han kallats till den döendes läger för att bikta honom, men ej kunnat göra det, emedan denne redan var medvetslös, tycktes intet hinder föreligga för överförandet av Voltaires stoft till det hörn av Frankrike, som i nära tjugu år varit hans hem. Men rädd som man var, att under den långa tid som färden till Ferney skulle draga, de kyrkliga myndigheterna i Annecy, under vilket Ferney lydde, skulle få tid att hindra hans begravning också där, beslöt man sig för att föra hans stoft till Scellières' kloster. Där hade Voltaires nevö abbé Mignot, som var klostrets föreståndare, för honom utverkat en viloplats i klostrets gravvalv. Den 1 juni fördes Voltaires lik, efter att i största hast hava balsamerats, i en enkel hyrvagn till Scellières, och dagen därpå förrättades jordfästningen. När det hela var över anlände ett brev från biskopen i Troyes, som förbjöd begravningen. Då de klerikala myndigheterna ej under Voltaires liv kunnat hindra entusiasmen för honom att taga sig ett uttryck, förhindrade de sålunda åtminstone det franska folket att vid hans bår offentligt ge uttryck åt sin sorg. Men trots alla förbud som från deras sida utfärdades både mot uppförandet av Voltaires dramer, mot läsningen av hans arbeten, mot nämnandet av hans namn i skrift och tryck, kunde de ej hindra varken samtid eller eftervärld att hedra hans minne.

Då den konstituerande nationalförsamlingen påbjöd kyrkogodsens försäljning och kongregationernas upphävande, blev även Scellières' abbotstift indraget till staten. Nu måste en förflyttning av Voltaires kvarlevor äga rum, och efter en ädel tävlan mellan flere ivriga städer och kommuner, vilka till och med voro betänkta på att fördela Voltaires kvarlevor likt helgonreliker, stannade företrädesrätten hos Romilly, grannkommun till Scellières. De goda herrarna i Romilly hade redan beslutat nöja sig med Voltaires huvud och ena arm, då de sålunda hugnades med hela det lyckligtvis odelade stoftet.

Ända från revolutionens början hade emellertid spörsmålet varit uppe om att i triumf föra Voltaires kvarlevor tillbaka till den stad, därifrån de på ett så brutalt sätt bannlysts. Men det var först genom hans ovannämnde vän f.d. markisen Charles de Villette, som var gift med hans systers adoptivdotter, och vilken gjort sig till speciell tolk för det nya Frankrikes Voltaire-dyrkan, som denna tanke blev verklighet. I början av året 1791 framställde nämligen Villette "i en mängd medborgares namn" inför Paris' borgmästare planen att staden Paris skulle ombesörja förflyttningen av Voltaires stoft till Panthéon. Paris' stadsstyrelse sände också i detta syfte en skrivelse till nationalförsamlingen, och församlingen gav sitt konstitutionsutskott i uppdrag att framkomma med förslag om de åtgärder som borde vidtagas.

Den 30 mars 1791 föredrog Gossin i nationalförsamlingen utskottets betänkande. Det mynnade ut i förslaget, att man skulle utfästa den 30 maj, d.v.s. den trettonde årsdagen av prästernas förbud att begrava Voltaire, för att återbörda honom till Paris. Man skulle genom denna handling visa sin tacksamhet mot den man som gjort människorna mottagliga för tolerans och frihet, och man ansåg att rättvisan och filosofien borde få segra just på årsdagen av den dag, då obskurantismen försökte döma Voltaires minne till glömska. Beslutet åtföljdes av en motivering som i sin vältalighet ej är i behov av kommentarier:

"Namnet stor har givits Voltaire av hela det förundrade Europa."

"Efter hans död ha alla nationer enats om att kalla honom så, och när alla hans belackare nu ha gått under, har hans minne blivit odödligt."

"Voltaire har rest sig själv ett monument, vilket vilar på basen av de största gärningar och de största snillefoster, Voltaire har lamslagit fanatismen, uppenbarat de ända till hans tid avgudade orättvisorna i vara gammaldags institutioner, slitit sönder den slöja som täckte alla slag av förtryck, han har redan långt innan den franska konstitutionen gjorde det, proklamerat att den som vältjänar sitt land ej har behov av några anor. Mont-Juras slavar sågo honom skaka det gamla träd, som vi efteråt ryckt upp med rötterna, han har ropat på hämnd för familjerna Sirven, Calas, och andra, vilka blivit mördade i rättvisans namn, ja, på hämnd för hela mänskligheten långt innan vi utströko ur vår bloddrypande lagstiftning de lagar som dömde dessa vittberyktade offer till döden. Det franska folket har tagit åt sig den skymf som tillfogats denne store man, och det franska folket vill gottgöra den. Fransmännen vilja, efter att själva ha blivit fria, unna tankens befriare samma ära som de visat en av frihetens grundläggare." [Mirabeau hade förut blivit begraven i Panthéon.]

På grund av den gjorda framställningen fattade församlingen nu — som det tyckes enhälligt — beslutet att Marie-François-Arouet-Voltaire var värdig att bli föremål för de ärebetygelser med vilka fosterlandet hedrade sina stora män, och Paris-departementets direklorium erhöll i uppdrag att till Voltaires ära föranstalta en stor festlighet.

Medan ännu förberedelserna till densamma pågingo, voro tidningarna redan fulla med detaljerade och entusiastiska beskrivningar av festprogrammet. Denna fest skulle, bebådade man, med sina kostymer, tecknade av artisten Dagourre, och med herr Célerier såsom högste arrangör bli så ståtlig, att parisarna aldrig förr sett något sådant, den skulle bli fullt värdig både den nation som firade den och den store man, till vars ära den föranstaltades. I en tidning uppdrogs en parallell mellan Voltaires apoteos, sådan den nu förbereddes, och Descartes' begravning. I "La Chronique de Paris" publicerade en herr Mahérault ett brev till Charles Villette, där han full av entusiasm tackar denne för det mod han ådagalagt genom att uppmana fransmännen till att bringa Voltaires kvarlevor i säkerhet och hedra hans minne, och där han framlade sitt eget lilla bidrag för att, som han sade, "understödja Villette i hans vältaliga klagomål". "Och", utropar han, "borde ej alla litteraturens och frihetens vänner foga var sin blomma till den krans, som fosterlandet och de sköna konsterna nu stå i beråd att binda till Voltaires ära? Skola vi någonsin kunna göra nog för denne odödlige man, vår revolutions föregångare och profet? Aischylos och Sokrates gingo ej upp mot Voltaire, och man reste likväl altaren för att hedra dem. Vi, som är fria som grekerna, böra ävlas med att så snart som möjligt gottgöra de orättvisor, som tyranniet gjort sig skyldigt till." De blommor som han för sin del ville fläta in i Voltaires minneskrans, utgjordes utav några av den kungliga censuren på sin tid strukna strofer ur en hyllningsdikt vid Voltaires död, som en viss poet Roucher författat och publicerat, och till vilka Mahérault erhållit manuskriptet. Skaldens indignation hade flammat upp vid tanken på huru "fanatismens hydra" nekat Voltaires heliga kvarlevor ett minnesmärke, men i slutstrofen tröstar han sig själv och sin samtid med orden:

    "Eh, qu'importe, après tout, à cet homme immortel
    Le refus d'un asile à l'ombre de l'autel?
    La cendre de Voltaire en tous lieux réverée
    Et fait de tous les lieux une terre sacrée:
    Où repose un grand homme, un dieu vient habiter."

Att samtidigt en viss opposition skulle väckas mot beslutet att hedra den mans minne, vilken mot kyrkan slungat sitt hädiska anatema, var icke oväntat — alla belackare voro dock ännu icke döda eller bragta till tystnad. En massa flygblad utkommo under väntan på festen. Det märkligaste av dem var en protest, undertecknat av en präst, medlem i stadens styrelse, Quatremère, eller som han kallade sig "Quatremère från sektionen de Oskyldiga", och jämte honom av hundra andra, och som uppspikades överallt i Paris. [Paris var delat i 48 valdistrikt eller s.k. sektioner med olika stundom rätt pittoreska namn, såsom t.ex. "De röda barnen" etc. Ifrågavarande sektion hette egentligen "De oskyldigas torg".] Man protesterade mot den ära som tillämnades Voltaires minne dels av religiösa skäl, dels emedan en så storartad festlighet skulle förorsaka fosterlandet alltför stora utgifter. Men broschyren väckte häftig indignation. "Jag vill icke", skriver en insändare i "La Chronique de Paris", "svara på de oskyldiga invändningar herr Quatremère från sektionen de Oskyldiga har att göra i religiöst avseende, emedan man omsorgsfullt har undvikit att blanda in något religiöst moment i denna profana fest, som bör bära en rent medborgerlig karaktär, emedan den föranstaltas av filosofer och konstnärer för filosofiens och de sköna konsternas fader." Men vad den ekonomiska sidan angår, ansåg insändaren, att herr Quatremère helt och hållet misstagit sig i sina kalkyler. Visserligen skulle med de anordningar som vidtagits, festen komma att kosta staden Paris 100,000 écus, ifall det nämligen varit staden som betalat den. Men nu hade den store mannens personliga vänner, vänner till fosterlandet, samt dessutom teatrarna, skriftställarna och de olika korporationerna övertagit var sin betydande anpart av omkostnaderna, och dessa skulle därför nu stiga endast till 18,000 livres. Men med dessa 18,000 livres lockade man 18,000 främlingar till Paris, vilka utan tvivel skulle lämna kvar i Paris minst 180,000 livres!

En hel massa andra uttalanden i samma riktning gjordes även, och Voltaires lov sjöngs överallt. I en broschyr med titeln "Voltaires välgärningar mot det franska folket" skildras de missförhållanden, som Voltaire hade bekämpat. "Konungarna skyndade till prästernas hjälp och prästerna till konungarnas", heter det här. "Kyrkan sade: tänk icke, eller bannlyser jag dig. Regeringen sade: motsäg mig icke, eller jag dödar dig." I ett annat flygblad hette det: "Voltaire var den förste filosof, som modigt och öppet angrep fördomarna, vidskepelsen, fanatismen, feodalväldet och alla slag av tyranni. Han gjorde lika som det franska folket, han erövrade Basliljen innan han utarbetat grunderna för konstitutionen. Ty hade han ej omstörtat alla de fästningar, som dumheten rest, hade han ej brutit de bojor, som bundo vårt förnuft, så hade vi aldrig, nej aldrig, kunnat fatta de upphöjda tankar, vi nu hysa." Till och med kyrkans män voro uppfyllda med entusiasm, så t.ex. skrev kyrkoherden i Saint-Sulpice, vars föregångare just var den som förbjudit Voltaires begravning, ett brev till nationalförsamlingen, i vilket han uttryckte sin tillfredsställelse över församlingens beslut. "Ack", säger han här, "om Voltaire och Rousseau nu levde, skulle de se hela Frankrike för sina fötter."

Dagen för Voltaires apoteos, som från början hade bestämts till den 30 maj, blev flera gånger uppskjuten. Förberedelserna för densamma togo så mycket tid i anspråk att man var tvungen att förlägga den till början av juli månad. Till att börja med bestämde man dagen till den 4 juli, men ändrade den sedan till den åttonde. Emellertid, när Voltaires kista skulle föras från Romilly till Paris, hejdades processionen av entusiastiska människoskaror, och då man överallt där den drog fram ville bringa den store tänkaren sin särskilda hyllning, fördröjdes ankomsten till Paris med flera dagar. Först söndagen den 10 juli var man äntligen framme. Vid gränsen för departementet Paris mottogs processionen av huvudstadens prokurator, och vid Charenton, stadstullen, av en deputation, sänd från stadens fullmäktige. Jämte dessa officiella funktionärer hade en mängd deputationer, bland annat från nationalförsamlingen och från en del patriotiska föreningar, anlänt, dessutom hade längs hela vägen tåget följts och möttes även nu av entusiastiska skaror, vilka överhöljde Voltaires kista med blommor.

Det hade, såsom redan sagts, varit meningen att högtidligheterna skulle försiggå samma dag som Voltaires stoft anlänt till Paris. Men i anledning av ett ihållande störtregn, som hela dagen pågick, uppsköts den till följande morgon klockan 8. Man beslöt emellertid, att Voltaires kista ännu samma dag skulle föras till Bastiljplatsen, därifrån processionen skulle begynna följande morgon.

Det var ett långt tåg som nu satte sig i gång från Charenton till Bastiljplatsen. Här på Bastiljens ruiner, just där det torn stått, i vilket Voltaire tvenne gånger hållits inspärrad, hade man byggt en plattform, på vilken kistan skulle nedläggas. Men innan den sänktes ner, lyftes den på starka händer högt i luften, så att den kunde ses av den oöverskådliga människomassa som samlats här. Efter ett ögonblick av djup tystnad brast massan ut i frenetiska handklappningar. På Bastiljplatsen hade man även planterat träd och häckar, samt av stenar från den förstörda fästningen rest en klippa, på vilken en mängd deviser och emblem — mera i tidens smak än egentligen vackra eller spirituella — hade anordnats. På en av stenarna stodo sålunda följande ord inristade: "Mottag, Voltaire, på denna plats, där despotismen slog dig i bojor, de ärebetygelser, som ditt fädernesland nu ägnar dig."

I en av de aristokratiska tidningarna, l'Ami du Roi, omtalades gäckande, att festen blivit uppskjuten på grund därav "att den aristokratiska himlen av låg avund och för att fördröja den triumf man förberedde den store mannen, denne store Voltaire, som var gudomens rival och besegrare, utgöt strömmar av regn".

Under hela natten mot måndagen och på morgonen den 11 var vädret knappast bättre, regnet silade fortfarande ner och det blåste en orkanlik storm. Kortegen, som skulle börja klockan 8 på morgonen, kunde omöjligt äga rum, och man var redan betänkt på att uppskjuta festen ännu en dag. Men då vid 12-tiden himlen klarnade, beslöts att man skulle bestämma festens firande till klockan 2.

I den officiösa tidningen "Le Moniteur" ingår en noggrann beskrivning om kortegens sammansättning och dess gång genom Paris.

I spetsen för densamma red ett detachement kavalleri, sedan följde sappörer och artillerister och nationalgardets unga elever. Därefter skolornas deputationer, de patriotiska föreningarnas representanter, som buro en mängd deviser, bland vilka man fäste sig vid en med inskriften "Den som dör för sitt fosterland kan dö lugn", samt talrika deputationer från nationalgardets olika bataljoner samt en grupp hallarnas starka män, beväpnade. Därefter buros porträttreliefer av Voltaire, J. J. Rousseau, Mirabeau och Deslille, alla grupperade kring Mirabeaus byst. Följde så i ordningen, med monsieur Pallay i spetsen, de arbetare som hade använts till att förstöra Bastiljen, bärande hjälmar, kedjor och kanoner, som blivit funna vid Bastiljens intagande. På en ställning bars sedan valmännens förhandlingar från 1789, samt ett arbete av Dufaulx med titeln "Parisinsurrektionen". Sedan följde medborgare från förstaden Anthoine, den stadsdel i vilken Bastiljfästningen var belägen, vilka buro Bastiljens flagga samt en relief av fästningen — de hade i sin mitt en i nationalgardets dräkt till amazon klädd medborgarinna, som sades icke allenast hava varit med vid Bastiljens stormning utan även tagit en verksam del i denna. Till denna grupp hade sällat sig en mängd medborgare, beväpnade med pikar, på vilka de buro röda mössor med inskriptioner, sådana som "Av detta vapen föddes friheten". Följde så medlemmar av det första nationalgardet, klädda i sina ursprungliga uniformer, bärande mellan sig en reproduktion i miniatyr av Bastiljfästningen, vilken var beställd för departementet Paris. Efter dem kommo jakobinklubbens medlemmar — att dessa ej hade sällat sig till de övriga patriotiska föreningarna visade tydligt nog klubbens särställning och betydelse redan vid denna tid. Nya grupper bildades av medlemmarna av elektorsförsamlingarna av 1789 och 1790 samt av schweizergardena. Nu kom Houdons Voltaire-staty, som var omgiven av pyramider på vilka man hängt medaljonger, där namnen på Voltaires förnämsta verk funnos ingraverade, samt efter denna en Voltaire-staty i guld prydd med en lagerkrans och buren av män i antika dräkter, samt strax efter denna en kista av guld, vilken innehöll Voltaires arbeten i 70 volymer, i den upplaga som Beaumarchais med stora uppoffringar utgivit. Kring denna kista hade akademiernas deputationer och skriftställarna grupperats. Efter ännu en mängd deputationer, från sektionerna, från unga artister, nationalgardena och stadsmyndigheterna, från olika orter i Paris departement, samt en talrik kår av sångare och musiker, kom själva sarkofagen. Denna var av porfyr, enkel och vacker i antik stil. På dess lock framställdes Voltaire liggande på sitt dödsläger med en brusten lyra vid sidan, medan odödlighetens genius höll en krans av stjärnor över hans huvud. Framsidan av sarkofagen var försedd med inskriptionen: "Han hämnades Calas, La Barre, Sirven och Montbailli. Såsom författare, diktare, tänkare och historiker har han fört människoanden framåt och förberett oss för friheten." På sidorna hade man ristat tvenne inskrifter: "Om människan är född fri, bör hon behärska sig själv" och "Om människan har tyranner, bör hon avsätta dem". Likvagnen drogs av tolv gråvita hästar, av vilka tvenne hade skänkts av Marie-Antoinette, och vilka kördes av kuskar klädda i antika dräkter. Fyra sceniska masker smyckade vagnens fyra hörn och fyra genier med sänkta facklor prydde dess sidor. Tätt efter vagnen följde nationalförsamlingens och pariserstadsstyrelsens deputationer samt deputationer från kassationsdomstolen, de övriga domstolarna, fredsdomarna och en bataljon veteraner. En kavallerikår avslutade tåget.

Från Bastiljplatsen gick tåget längs bulevarderna till operaplatsen. Man gjorde ett uppehåll framför operan, vars fasad pryddes av Voltaires byst och av blomsterkransade medaljonger, vilka buro som inskrift namnen på hans operatexter: "Pandore", "Le Temple de la gloire" och "Samson". Medan sångaren Chéron krönte Voltaires byst med en lagerkrans, skyndade sångerskan madame Ponteuil i ett anfall av entusiasm, som delades av de övriga artisterna, fram och kysste bilden. Sedan fortsatte tåget längs boulevarderna ända till Place Louis XV, Quai de la Conférence och Quai Voltaire. När tåget nådde Tuilerierna, stodo alla slottets fönster på vid gavel, utom i ett enda rum, där gardinerna voro nerfällda. Där gömde sig det några dagar tidigare från sin nesliga flykt återförda fångna kungaparet för människornas blickar, och först när tåget passerade under fönstren, hade en flik av gardinen lyfts upp, varvid man kunnat se Marie-Antoinette.

Framför det hus, som ägdes av Charles Villette, stannade kortegen ånyo. På huset var anbragt en platta med inskriften: "Hans ande finnes överallt, men hans hjärta är här" — detta för att angiva att Villette verkligen var ägare till Voltaires hjärta. På gatan utanför huset hade man rest fyra höga popplar, förenade med varandra genom eklövsguirlander, bland vilka hängde en stor krans av rosor. När sarkofagen passerade genom den lövsal, som bildades av popplarna, lades rosenkransen på kistan. Dessutom hade man här uppfört en amfiteater, på vilken en skara unga skönheter tagit plats, klädda i trikolorens färger: kransar av röda rosor på huvudet och blå skärp om sina vita klänningar. De buro i händerna eklövskransar, den medborgerliga dygdens symbol. Här uppstämde nu en kör en triumfsång, komponerad av den kände kompositören och föreståndaren för musikkonservatoriet, Gossec, till ord av Marie-Joseph-Chénier. Ackompanjemanget utfördes av en orkester av gamla instrument. Madame Villette hade emellertid med sin lilla dotter trätt ut ur huset, följd av några medlemmar av familjen Calas, och sedan madame Villette under djup rörelse lagt ned en krans på Voltaires staty, intogo de sin plats framför katafalken. Ett antal unga flickor följde efter dem.

Ännu en gång stannade tåget, det var vid Théâtre de la Nation, den nuvarande Odéon-teatern, där Voltaires första pjäser hade uppförts. Man hade prytt teatern på ett festligt sätt: pelarna utanför teatern voro omslingrade av guirlander av levande blommor, framför ingångsdörrarna hängde ett rikt draperi, på vilket lästes inskriptionen "Vid 83 års ålder skrev han Irène". Fasaden täcktes av en stor tavla, som föreställde en byst av Voltaire, lagerkrönt av tvenne genier och försedd med inskriften "Vid 17 års ålder skrev han Oedipe". Framför teatern sjöng nu en kör frihetssången ur operan Samson. Därefter satte sig kortegen åter i rörelse.

Under hela dagen hade uppehållsväder rått, men när man anlände till Panthéon klockan 10 på aftonen började det åter regna. Detta i förening med mörker och allmän trötthet gjorde den långa festens avslutning något mindre glansfull. I tämlig hast placerades kistan på sin katafalk i templet, och processionen upplöstes utan större högtidlighet.

I "Le Moniteur" lästes följande omdöme om festen: "Denna ceremoni blev en verklig nationalfest. Den hyllning som ägnades en stor mans snille, författaren till 'La Henriade' och 'Brutus', förenade alla i en och samma känsla. Visserligen kunde man ej undgå att lägga märke till, att det i hopen fanns några av motståndarnas utskickade, vilka häftigt klandrade den lyx som utmärkte kortegen, men förnuftigt folks invändningar tystade så småningom ner dem. Överallt såg man byster av Voltaire, prydda med kransar, överallt kunde man få läsa kända citat ur hans odödliga verk, och dessa voro för övrigt på allas läppar. Den ståtliga kortegen följdes under den långa väg, som den hade att tillryggalägga, av en talrik människomassa, som även fyllde alla fönster och hustak. I hela staden rådde den bästa ordning och ingen enda olyckshändelse störde festen. Man kan ej nog prisa det nit och den klokhet, varmed denna fest ordnats. I främsta rummet tillfaller berömmet därvid herrar David och Célerier. Den förre hade gjort ritningarna till sarkofagen, vilken är ett mönster av god smak. Den senare har utmärkt sig genom att med iver deltaga i arbetena på denna fest och genom den talang som han utvecklat vid dekoreringen av Bastiljplatsen."

Den allmänna entusiasmen tog sig även vältaliga uttryck i reflexioner och uttalanden i tidningspressen. Så kunde man läsa i tidningen "Le patriote français" en jämförelse mellan den tid i Frankrike, då Voltaire endast i största hemlighet kunde erhålla en liten remsa jord för att begravas, och den tid, då man öppet kunde fira en ståtlig fest till hans ära och överföra hans stoft till de stora männens tempel. Dessutom drogs en jämförelse mellan Voltaires jordfästning samt Petrarcas. "Man har", säger artikelförfattaren, "under senaste tid talat mycket om Petrarcas triumf, men denna var endast en fest given för en skönlitterär författare och tillställd för att roa idioter samt trösta dem för att de förlorat några av dessa vältalare och segerhjältar, som voro så vanliga under denna tid. Här hos oss var det emellertid fria män som hyllade en av den franska filosofiens och frihetens fäder."

Bland inläggen var ett som kan betraktas som ett kuriosum av panegyrik, nämligen den hyllning till Voltaires minne som i "La Chronique de Paris" publicerades av "studerande i läkekonsten" och vilken var undertecknad med en massa namn. Den var avfattad i den mest braskande form: "Store Voltaire!", heter det här, "du vågade före någon annan angripa despotismen, intoleransen, och vantron! Du blev förföljd, prästerna och tyrannerna läto för dig öppna sina fängelseportar. De vanvettiga! I sin hämndiver glömde de bort, att man ej kan slå geniet i bojor, och att den som är modig är fri även i fängelsehålorna. Minnet av deras seger har förflyktigats med dem, men ditt namns ära består och dina odödliga verk ha slutligen tvungit mänskligheten att uppresa altaren till din ära överallt, till och med på spillrorna av det ohyggliga minnesmärke, där du inspärrades två gånger för att ha vågat säga världen sanningen." De unga läkarna gå så långt i entusiasm, att de anropa Voltaire nära nog som en gudom. "Låt falla över oss, o, store man", bedja de, "en gnista av det skapande snille, som omfattade hela världsalltet och kunskapen om allt, bliv du vår ledare och vägvisare vid studiet av den nyttiga konst, som motarbetar det fysiska lidandet med icke mindre säkra vapen, än de som du använde för att föra krig mot allt moraliskt ont. Du har i de ljuvaste och mest skiftande färger målat kärleken och dess ljuva uttryck, vi nedlägga för dina fötter blommor och kransar, du den energiske lovprisaren av sund moral och frihet, du, som förberett 25 miljoner människors lycka. Se dessa murgrönsblad, de äro en symbol för din triumf, se dessa blommor, de äro en symbol för dem som du förstod att framkalla på de mest oländiga marker! Dessa evighetsblommor skola alla vissna, tiden som förstör allt, skall också bleka deras glans. Ack, huru mycket bättre förtjänade de ej sitt namn, om de kunde leva lika länge som dina verk och dina välgärningar, eller som den tacksamhet vi känna för dig."

Vid genomgåendet av ministerdepescher från svenska ambassaden i Paris till utrikesministeriet i Stockholm har jag funnit en beskrivning på Voltaires begravning, sänd till Gustav III av ambassadsekreteraren Bergstedt. Depeschen, som är skriven den 11 juli på aftonen, bekräftar till fullo de franska tidningarnas entusiasm över festen och innehåller dessutom vissa intressanta detaljer. Den är av följande lydelse:

"Min senaste undernådiga var skrefven i dag bittida. Jag har sedermera gjort ett besök hos Voltaires ben, där de varit öfver natten nedsatte, inom kretsen af den förstörde Bastillen. Denna mannen som fanatismen nekade lägerställe då han dog, hade på sin mull den äran, att dess öfverlefvor från ruinerne af Bastillen skulle föras till deras grafvård ibland Nationens Stora män. I en löfsal var uprest en art af Catafalque af Stenar tagne ur gruset af Bastillen, på hvilken Voltaires kista var stäld, prydd med åtskilliga emblemer af friheten och af de yrken, hvarigenom Voltaire vunnit sin åra. Processionen af hans Apotheose, som tog sin början från Bastillen, straxt efter middagen hant ej till Pont Royal, der jag såg den, förr än emot klockan 7, och dess förbigång varade tre fjärdedels timme. Jag blir förmodligen snart i stånd att sända Eders Kongl. Majt. en utförlig beskrifning öfver denna fäst, som ensam till sitt ändamål, var äfven så besynnerlig till sin sammansättning. Qvinnor beväpnade med pikar (på en sådan stod 'de ce fer naquit la liberté') och sablar hade blandat sig i processionen. Flere taflor buros på hvilka stodo deviser, sentenser tagne ur Voltaires skrifter. En sådan angående människans lika naturliga rättigheter bars af en man klädd i slarfvor. Deputerade af alla Corps och Districts, af Academierne, af alla samfund för kånsterne, omgåfvo Voltaires buste, och presiderade en char, hvaruppå Voltaire i naturlig storlek föreställdes liggande på sin liksäng. Denna liksäng stod åter på en pied de Stal af marmor, som lärer innehållit hans öfverlefvor, och som utanpå var prydd med inscriptioner rörande de förtjänster som förvärfvat honom den ära han nu åtnjöt. Mirabeaus bröstbild och portraits af Rousseau med flere buros framföre charen, och la famille de Voltaire, les gens de lettres åtföljde den. En otrolig mängd åskådare, som upfylde gatorne på alle ställen der denne procession framgick, ådagalade det mäst liga deltagande i denna fäst, samt hedrade den och sig med det mäst stilla uppförande, ehuru ingen annan vakt var der än den som åtföljde processionen. Konungen och Drottningen beskådade processionen ur ett med jalousier försett fönster på slottet Thueillerie. Under processionen utvecklades jalouchierne, och då efter dess slut folket samlades nedanför fönstret, syntes Konungen och Drottningen. Ingen hatt lyftades; en djup tystnad tillkännagaf, att folkets hjärta var vändt ifrån dem. Drottningen försvann om en liten stund, men Konungen stadnade något längre. Efter hand skingrade folket sig."

Innan Voltaires stoft den 14 juli definitivt överflyttades till kyrkan Sainte-Geneviève, där det fick sitt sista vilorum mellan Descartes och Mirabeaus kvarlevor, var hans sarkofag under tre dagars tid utställd till allmänt beskådande och från hela Frankrike vallfärdade man hit för att bringa den store filosofen sin hyllning, en hyllning som måhända icke blev så mycket ägnad honom själv och hans verk som den blev ett uttryck för anslutning till de idéer, som uppburo revolutionen.

DE FÖRSTA EMIGRANTERNA.

"Om tre månader är jag tillbaka här igen", var den förhoppningsfulla hälsning, med vilken Ludvig XVI:s yngre broder greve Charles d'Artois tog avsked av sina vänner, när han tre dagar efter Bastiljens stormning lämnade Paris såsom den förste och förnämaste av alla de franska ädlingar, som bildade den stora emigrationens förtrupper. Huru föga kunde någon i detta ögonblick profetera om den nya rörelsens styrka och ihållighet. Huru — mänskligt att se — långt tilltagen var ej den tid av tre månader, som Artois utsatte för oroligheternas kuvande!

Redan från början besjälades revolutionen av ett våldsamt adelshat. Dess första politiska vinst var tredje ståndets seger över aristokratien inom ständerförsamlingen och dess första spontana uttryck blev böndernas framfart på landet med skövlande och brännande av gamla adelsgods.

Inom den del av den högsta aristokratien, som levde endast för att roa sig och för att representera, fanns kanske ingen, som av folket var så illa sedd som greven av Artois. Orsaken härtill var icke blott den, att han för delta i jäsning stadda folk framträdde som typen för aristokraten, envåldshärskardömets drabant och tronvakt, självsvåldig, högdragen och slösande, med ett gränslöst förakt för allt det som var folket och kunde kallas pöbel, utan berodde säkerligen mest på hans förhållande till den unga drottningen, sin svägerska, vars uppvaktande riddare han var i så hög grad, att han av skvallret betecknades som far till Marie Antoinettes första barn. Av allt det hat och den ruskiga förföljelse, för vilka den unga drottningen och hennes krets voro föremål, föll en icke så liten del på hennes svåger, vilken den allmänna meningen utpekade såsom upphovsman och medskyldig i hennes lättsinniga upptåg och taktlösa uppträdande. Han själv visste det och förstod det — de många pamfletterna som i åratal haglat ned över Marie Antoinette, och som Ludvig XVI säges i hemlighet ha samlat och bevarat i en kista för att i sin ensamhet noggrant studera — talade ett alltför tydligt språk. Liksom de andra kungliga prinsarna var han självskriven medlem av de båda notabelförsamlingarna 1787 och 1788, och i denna egenskap lade han öppet och dumdristigt sina snävt autokratiska åsikter i dagen. Såsom politiskt medagerande blev han också strax ytterst illa tåld av sin publik. När han såsom ombud för konungen en dag begav sig till Chambre des comptes för att låta inregistrera några beslut, hade han blivit utvisslad av folkmassan, medan hans äldre bror, greven av Provence, hälsats med välvilja. Om han även länge hade mött alla anklagelser med skämt och överlägsenhet, så lämnade de honom ej därför oberörd. Under de upprörda julidagar, som föregingo Bastiljens stormning, var Artois' namn ett bland dem, som på gator och torg i det varma sommarmörkret oftast mumlades i den jäsande folkmassan, ända tills det ropades så högt och hotfullt, att Ludvig XVI och Marie-Antoinette ansågo sig tvungna uppmana prinsen att lämna landet. Nationalgardets chef, general Lafayette, utfärdade för honom ett hemligt pass, och på kvällen den 17 juli lyckades greven af Artois i en enkel vagn rädda sig ut från Paris.

Den 18 juli på aftonen nådde han det första raststället — Valenciennes. Han mottogs av överbefälhavaren för de här förlagda franska trupperna, greve Valentin Esterhazy, en hängiven beundrare till Marie Antoinette, och en av de få äldre män som haft lyckan att särskilt favoriseras av henne. Just då greven av Artois skulle sätta sig upp i sin vagn för att bege sig till sin bostad, körde tvenne stora berlinare in på gården förande med sig en ny last aristokrater — det var tre prinsar av Condé: far, son och sonson, som — även de på uppmaning av kungaparet lämnat Paris ungefär samtidigt med Artois. Ehuru uttröttade av resan, vågade dessa dock ej stanna längre än som behövdes för att byta hästar, varpå de med skrämsel och förtvivlan i hjärtat fortsatte sin färd mot ovissa öden. Greven av Artois däremot stannade ett par dagar för att invänta sina två söner, hertigarna av Angoulême och Berry.

Bland andra som samtidigt lämnade Frankrike befann sig en stor mängd medlemmar av landets förnämaste familjer med namn sådana som d'Harcourt, Duras, Villequier, Beauvau, Fitz-James, Lauzun, de Lage, de Ginestous. Till den första emigrantskaran sällade sig också Marie-Antoinettes tvenne väninnor, den blida prinsessan Lamballe och den lättsinniga, utmanande furstinnan Polignac, vilka således, efter att ha varit upptagna i drottningens intimaste krets, hugnats med hennes förtroende och överhopats av rikedomar, nu lönade sin välgörarinna med att fegt övergiva henne. Detta handlingssätt stod i bjärt motsats till den osjälviskhet som redan nu i farans första ögonblick utmärkte drottningen själv, då hon, utan tanke på egen fördel, uppmanade sina närmaste vänner att hellre lämna landet än för hennes skull utsätta sig för fara.

Madame Polignac, född Gabrielle de Polastron, var kanske den av hovets förnäma damer, som kring sin person mest samlat sina gelikars avund och förtal och de lägre klassernas ursinniga hat. Hon hade hastigt nog kommit högt i gunst hos Marie-Antoinette, och hennes inflytande över drottningen ansågs redan av alla hennes samtida som synnerligen ödesdigert. Under en älskvärd yta dolde "la comtesse Jules", som hon kallades till åtskillnad från sin svägerska grevinnan Diane de Polignac, en stor förställningsförmåga — i grunden var denna till det yttre korrekta och reserverade, litet indolenta dam med det lugna, vackra leendet och de drömmande ögonen ingenting annat än en egennyttig intrigant, som använde sitt inflytande över drottningen till att skaffa sig själv och dem som stodo henne nära höga hovämbeten och kolossala rikedomar. Marie-Antoinette var henne passionerat tillgiven, och denna vänskapskult tycks ha haft en nästan osund prägel. Drottningen tillbringade ofta flera timmar om dagen hos sin väninna, lycklig över att inför henne kunna avlägga alla kunglighet, och däremellan skrev hon till henne de mest vänskapsömma små brevlappar. För att få känna sitt övertag och visa sin makt ställde madame Polignac ofta till scener, och det kunde hända att Marie-Antoinette kastade sig på knä på golvet för att bedja och besvära sin väninna att ej följa sin hotelse att lämna henne. När madame de Polignac nu skulle lämna Frankrike, var det drottningen som själv ordnade allt för hennes flykt, hon utverkade för madame Polignac pass av Lafayette och gav henne dessutom rekommendationsbrev till pålitliga personer under vägen. Vid sin nattliga avresa erhöll madame Polignac av Marie-Antoinette en sista biljett, i vilken denna med hastig stil kastat ner några rader: "Ljuvaste bland väninnor, farväl! Detta ord är grymt. Men det måste så vara. Jag bifogar ordern för hästarna. Jag orkar ej annat än omfamna er." Så lämnades den unga drottningen i sticket ej blott av de smickrande hovmän, som i festernas yra dagar omsvärmat henne, utan ock av de två väninnor som hon skänkt sin vänskap. Den ena, nämligen prinsessan de Lamballe, skulle visserligen senare ångra det steg hon tagit och söka reparera sitt misstag genom att återkomma till Frankrike vid en tidpunkt då man med sitt liv måste plikta för att man var en återvändande emigrant, men den andra skulle aldrig mera återse sin drottning. Madame Polignac åtföljdes av sin man, furst Jules Polignac, och sina två söner — dessa båda som senare skulle bli inblandade i konspirationerna mot Napoleon, och av vilken den yngste, nu endast 9 år gammal, engång skulle bilda den ministär Polignac, som närmast föranledde julirevolutionen.

Samtidigt med henne emigrerade dessutom en man som stod henne nära. Det var greve Joseph-Hyacinthe-François Rigaud de Vaudreuil, närmaste vän till greven av Artois och en av de tre följeslagarna vid hans flykt, den älskvärde Vaudreuil, som i sin dubbla egenskap av furstinnan Polignacs kusin och älskare gjort en sagolik karriär, vid tidiga år blivit guvernör i Lille och sedermera spelat en uppseendeväckande roll vid hovet Det var han som förhjälpte Beaumarchais till det första uppförandet av dennes till sin tendens så revolutionära stycke "Le Mariage de Figaro". Det skedde på Vaudreuils slott Gennevilliers under medverkan av framstående artister från Comédie Française. Att den elegante hovmannen Vaudreuil drog fram revolutionens vassa satir i rampljuset är en god illustration till l'ancien régimes blindhet och lättsinne. Det var med honom den cyniska och slösaktiga furstinnan delade alla de kolossala penningsummor, med vilka drottningen i sin vänskap överhopade henne.

De första emigranternas exempel följdes av andra. Från och med dagen för Artois' flykt rullar under åratal på alla vägar ut från Paris vagn efter vagn fylld med emigranter, män och kvinnor av alla samhällslager och olika partifärger: adelsmän, präster, affärsmän, industriidkare, konstnärer, monarkister, aristokrater, representanter för 1789 års idéer, anhängare av 1791 års konstitution — och ekot av alla dessa röster, skälvande av skräck, vrede eller hämndlust eggar i sin tur revolutionens skaror till strid på liv och död mot "fosterlandsförrädarna", vilka kring hela Europa söka sprida vidare sitt hat mot det nya Frankrike.

* * * * *

Den dysterhet och det nödtvång, sorti präglade senare skeden av emigrationen, särskilt efter 1792 — förefunnos icke i början av densamma. Tvärtom, det var för de första emigranterna ett äventyr som ingalunda var blottat på spänning. När det såg ut att bli en dyster tid hemma, begav man sig bort till något annat land, ett annat hov, där det vanliga sorglösa livet obehindrat kunde hava sin gång. De första emigranterna hyste även illusionen, att dessa samma hov skulle mottaga dem med glädje såsom kära gäster, vilka därtill hade över sig ett stänk av ett ej alldeles missklädsamt martyrskap, och de togo för givet att Europas furstar skulle stå redo att strax giva dem sitt understöd. Greven av Artois fick nogsamt erfara, att detta var ett förhastat antagande, och att de suveräner han hugnade med sin uppmärksamhet tvärtom voro mycket rädda för att ge emigranterna ens vanlig asylrätt. Till och med hans svärfar Victor Amadeus III tvekade att emottaga hos sig sin ene svärson och sin dotter, vilken senare tills vidare hade stannat i Paris. Greven av Artois hade vid sexton års ålder gift sig med Maria Theresia av Savoyen, vars äldre syster åter var gift med greven av Provence.

Under väntan på sin svärfars tillstånd, om vilket för hans räkning underhandlades i Turin, begav sig greven av Artois till Bryssel för att där söka skydd hos ärkehertiginnan Marie-Christine, som på Joseph II:s vägnar regerade Belgien. Regentinnan tog visserligen till en början väl emot honom, men hennes bror kejsar Joseph lät så tydligt förstå, att han var missnöjd över den gästvänlighet hon visade den franske prinsen, att greven av Artois var tvungen att lämna staden. På resan från Bryssel till Turin, dit han under tiden formligen inbjudits av sin svärfar, stannade han bland annat i Aachen, denna ort som senare skulle bli ett av emigrationens främsta huvudsäten. Aachens främlingslista upptager nämligen för den 7 augusti 1789 en markis des Maisons, under vilket namn den resande fursten dolde sitt incognito.

I medlet av september anlände greven av Artois till slottet Moncalieri, konungens av Sardinien sommarresidens, och tog i besittning de tre eleganta till slottet angränsande villor, som hans svärfar hyrt för honom, grevinnan av Artois, deras söner och svit. Han mottogs med de hjärtligaste vänskapsbetygelser av sin svärfar och efter ankomsten av hans gemål och de grevliga prinsarna, levdes här under några veckor ett av familjesolidaritet präglat, lugnt och lantligt hovliv. Det var intet obetydande offer, som Victor Amadeus gjorde emigrationen genom utövandet av detta älskvärda värdskap — Artois' svit bestod nämligen av 82 personer!

Ungefär samtidigt hade till Turin anlänt en annan av Frankrikes verkliga grandseigneurer, prinsen av Condé. I Sardiniens huvudstad anordnade denne ett slags residens för sig, sin familj och sin av nära 50 personer bestående svit. Härifrån företog prinsen med sina söner smärre resor i Italien och gjorde även ofta besök i Moncalieri för deltagande i familjefestligheter eller för att överlägga om huru man bäst borde utnyttja situationen.

Prins Condés familj bestod av hans son, hertigen av Bourbon, och hans dotter, Louise av Bourbon, samt den förres son, den sedermera under Napoleon kände, olycklige hertigen av Enghien, då en sjuttonårig yngling. I landsflykten följdes prinsen av sin älskarinna och trogna ledsagerska genom livet, sedermera hans hustru, prinsessan av Monaco. Catherine Brignole, prinsessa av Monaco, var vid denna tid redan en äldre kvinna, men hade ännu i behåll mycket av sin sällsynta skönhet, och med sin ståtliga växt och sitt förnäma vasen väckte hon uppmärksamhet och respekt varhelst hon kom — Goethe, som såg henne vid denna tid, betygar, att den högblonda, fina och älskvärda kvinnan på honom gjort ett starkt intryck. Det låg ett visst romantiskt skimmer över hennes ungdom: man visste att hon vid 15 års ålder blivit gift med prins Honoré III av Monaco, och att hon märkligt nog hos konung Ludvig XV funnit en mäktig beskyddare mot de skandaler och lidanden, som hennes makes otyglade levnadssätt och överallt utbasunerade otrohet beredde henne, och man visste också att hon i mera än 20 års tid varit den tappre och ridderlige prins Condés älskarinna och tillika hans trogna följeslagerska och kamrat under fältlivets besvärligheter. Hon var allmänt respekterad och avhållen. Genom sin godhet och givmildhet vann hon allas hjärtan, och i de nu stundande tiderna av penningbrist och betryck offrade hon för sin ganska fattige prins och hans soldater största delen av sin avsevärda förmögenhet. Det sägs att hertigen av Enghien hyste en sonlig vördnad och tillgivenhet för henne. Prinsen av Condé var mån om att hertiginnan skulle betraktas och behandlas såsom hans legitima hustru, och han underströk detta genom att låta henne visa sig tillsammans med hans barn och barnbarn. Det bästa beviset härpå var för övrigt att han lät henne bo under samma tak som sin enda dotter, prinsessan Louise.

Denna unga dam, "gudinnan med det runda ansiktet", eller "la belle Condé" såsom man även kallade henne, var en av emigrationens finaste och mest utsökta kvinnotyper. Hon hade ursprungligen bestämts till maka åt greven av Artois, men med sitt veka hjärta och sitt svärmiska lynne skulle hon föga passat honom. Hon hade haft en kärlekshistoria, oskyldig och vemodig som hon själv. På en badresa hade hon gjort bekantskap med en ung aristokrat, en viss monsieur de la Gervaisais, som för henne snart blev inbegreppet av all den vidhjärtenhet och humanitet, för vilken hon själv svärmade, och hon hade med honom haft många stunder av djupa, innerliga samtal och stilla drömmerier. Men vare sig hon gripits av samvetsagg över att sålunda ha lämnat ut sig själv, eller av fruktan att ge bort annat och mera än sitt romaneska flickhjärta — alltnog, plötsligt hade hon avbrutit samvaron med sin vandrande riddare och inskränkt vänskapen till en hjärtlig och innerlig brevväxling. Mitt i det brokiga och bullrande emigrantlivet förde denna skygga drömmerska en tyst och stilla tillvaro och uppträdde alltid mycket diskret. I grunden led hennes ömtåliga stolthet av det dagliga umgänget med faderns mätress, men hon fogade sig resignerat i allt.

Louise av Bourbon bildade en skarp kontrast till sin bror Louis-Henry-Joseph de Bourbon, som ända från sin tidigaste ungdom väckt förargelse genom sitt lättsinne och sina äventyr ännu knappt mera än en gosse hade han ifrån ett kloster bortrövat sin unga släkting prinsessan Louise av Orleans. Han hade visserligen sedan gift sig med henne, men därför ingalunda vunnit mera stadga. Trots landsflykten fortsatte han att prolongera sin ungdom som officer i emigranthären.

I Versailles och Paris hade aristokratiens sköna och spirituella kvinnor spelat en viktig roll, som obehindrat fortsattes under den första emigrationens lysande och brokiga äventyr. Några av de förnäma damer, kring vilka de vandrande riddarna fylkade sig, äro redan nämnda. Den kanske mest framträdande kvinnogestalten från denna tidsperiod var emellertid greven av Artois' öppet erkända älskarinna, den 25-åriga vicomtesse Marie-Louise-Françoise de Polastron, född d'Esparbès de Lussan. Hon var svägerska till furstinnan Jules de Polignac, född Gabrielle de Polastron. Denna verksamma dam kunde tillräkna sig äran av att ha upptäckt och lancerat sin unga släkting. Den lilla fader- och moderlösa Louise hade uppfostrats på familjen Polignacs bekostnad, och madame Polignac hade lagt märke till henne då hon som liten flicka på 12 år vistades i det gamla förnäma Panthemont-klostret vid rue de Grenelle i Paris, en ärevördig institution, där ej blott unga flickor av börd fingo sin uppfostran, utan dit även andra damer kunde för kortare eller längre tid draga sig tillbaka och föra ett lugnt och angenämt liv i det mest aristokratiska sällskap. Fruar som voro trötta på eller ville skiljas från sina män bosatte sig gärna här för en tid, och som en kuriositet må nämnas att den bourbonska prinsens blivande älskarinna befann sig inom Panthemonts klostermurar samtidigt som den blivande keisarinnan Joséphine Bonaparte, då en ung, frånskild vicomtesse de Beauharnais. Madame de Polignac fann behag i den unga flickan och gifte en vacker dag bort henne med sin bror, vicomte de Polastron, samtidigt som hon hos Marie-Antoinette utverkade för sin blivande svägerska en plats såsom uppvaktande dam hos drottningen med bostad i själva Tuilerierna. Det var här som greven av Artois såg henne såsom ung, ensam hustru till en försumlig make, om vilken man inte vet just annat än att han var ganska inskränkt samt spelade violin, och han blev till den grad intagen av hennes älsklighet, att han, trots allt det skämt som han från hovets sida var utsatt för till följd av hennes blyga och skygga väsen, upphöjde henne till sin "maitresse en titre". Hon å sin sida kände hans böjelse som ett skydd och återgäldade den med tiden genom en trofast och passionerad tillgivenhet, som slocknade först med hennes död.

Louise de Polastron Var liten till växten med en slank och elegant figur, hennes ansikte var icke precis vackert, men vittnesbörden om hennes sällsynta ljuvlighet och älskvärdhet äro enstämmiga; dessutom berättas hon ha ägt något sorgset och rörande i sitt uttryck samt en underbar melankolisk stämma, vilket allt förlänade henne en utsökt charm. Tonen i hennes salong omtalas såsom diskretare och stillsammare än hos någon annan av emigrationens damer. I sina brev till sin vän greve de Vaudreuil talade prinsen av Artois ofta med den största hänförelse om madame de Polastron. "Denna kvinna är dyrkansvärd", skrev han en gång, "för var dag som går blir hon allt mera mitt livs lycka." Och när hon dog år 1804: "Jag har ej mera här på jorden något mål, några önskningar eller förhoppningar och icke heller några känslor. Hon förenade allt, hon förlänade liv åt allt omkring mig. Hennes död har brutit alla band, med vilka mitt hjärta, min själ och min ande voro bundna vid livet."

En kort tid efter greven av Artois' ankomst till Turin anslöt sig sålunda även madame Polastron till hans hov, men tillbragte dock ej denna gång mera än några veckor hos sin furstlige älskares höge svärfader. I medlet av oktober strömmade nya emigrantskaror till det sardinska hovet. Bland dessa befunno sig flera av den franska aristokratiens spetsar, såsom vicomtessan de Vaudreuil, hertiginnan de Laval, greve de Bonneval, markisen av Montesson, hertiginnan de Brissac och madame de Polaslrons släktingar hertigen och hertiginnan de Polignac samt grevinnan Diane de Polignac. Madame de Polastron åtföljde familjen Polignac till Rom samt vistades där en tid. År 1790 gjorde hon åter ett besök hos greven av Artois, men begav sig därefter till Venedig, där hon stod under greve de Vaudreuils skydd.

I Turin bildades nu kring de kungliga prinsarna så småningom det första emigrantcentrum av större betydelse. Det var från denna lilla härd som de första stämplingarna mot revolutionen utgingo.

Greven av Artois var från början emigrationens självskrivna chef. Han var vid denna tid 32 år, en man av medellängd, slank till växten, med ett litet huvud och ett fint skuret ansikte, blå ögon under en aristokratisk panna, affabla rörelser och en spotsk och högdragen uppsyn. När man såg honom, säger en författare, kunde man gott förstå att han samtidigt hade varit en hovets don Juan och syndabock för en pöbel, vilken inbillade sig att han var likgiltig för dess lidanden.

På intet sätt var han emellertid till sin naturliga utrustning eller sin personlighet förtjänt av att spela den ledande roll, som omständigheterna sålunda gåvo honom under emigrationens två första år. Han ägde ej ett spår av den praktiska blick eller den organisationsförmåga, som hade behövts för att inrikta det kontrarevolutionära arbetet i en given och klar fåra, och han var icke någon riddare utan fruktan och tadel, vilken kunde föra traditionernas så att säga ideella talan. Tvärtom var han till hela sin läggning ytlig, saknade kunskaper och begåvning i djupare mening, kände varken fransmännen eller Frankrike och kunde mindre än de flesta bedöma betydelsen av de nya vindar, som drogo över världen. Att han icke desto mindre av emigranterna hyllades såsom chef och ledare, berodde väl dels på den yttre ställning han intog, och kanske ännu mera därpå att det autokratiska åskådningssättet i honom hade sin mest utpräglade representant. Under hela sitt liv och ännu när han mera än fyrtio år efteråt förde spiran i det land, mot vilket han nu ville draga svärdet, hade han ingen annan grundtanke i sitt görande och låtande än att återinföra l'ancien régime helt rätt och slätt med allt dess skråvälde och tyranni. I det avseendet visade han sig äga en envis och seg energi.

Vida lämpligare hade då en av de andra prinsarna, den nyssnämnde prinsen av Condé, varit som ledare. Louis-Joseph de Bourbon — han hade själv återupptagit den titel av prins av Condé, som hans far och farfar bortlämnat — var visserligen icke heller han utrustad med en så märklig intelligens, liksom han ej heller var någon skolad diplomat. Men han var med sina 53 år en beprövad man och dessutom en utmärkt officer. Han hade gjort sitt första fälttåg i början av det sjuåriga kriget, och redan år 1758 vid 22 års ålder blivit utnämnd till fältmarskalk, hade från 1759 anfört det franska kavalleriet i Tyskland och år 1762 vunnit en vacker seger över hertigens av Braunschweig trupper, vilken gjort honom ryktbar. Efter avslutat fälttåg residerade han såsom guvernör över Bourgogne och Bresse på Condéernas urgamla slott, det ryktbara Chantilly.

Medan greven av Artois vid de europeiska hoven ansågs såsom en lätting och goddagspilt, voro Condés militära förtjänster kända och uppskattade inom alla Europas härar, och hans namn ingav respekt. Redan såsom ung hade prinsen av Condé ägnat sig åt politiken och intagit en halvt fronderande ställning; så till exempel hade han 1771 protesterat mot parlamentet Maupou och hade för den skull blivit förvisad till Chantilly. År 1775, efter ett nytt politiskt nederlag, beslöt den tappre krigaren sig för att deltaga i det amerikanska frihetskriget. Återkommen därifrån ändrade han emellertid snart signaler, och när han 1788 deltog i den andra notabelförsamlingen ställde han sig i avgjord opposition till Necker, ja, när Ludvig XVI uppmanade de kungliga prinsarna att uttala sig om det politiska läget, riktade han till konungen ett memorandum, underskrivet även av hans son och sonson, där han uppmanade konungen att ej kränka någon av adelns företrädesrättigheter samt att kväva varje försök till opposition mot envåldsmakten.

Oberoende av den ställning han intog till tidens krav och politiska idéer, var Condé' illa sedd av hovet och i synnerhet av Marie-Antoinette. I namnet Condé gömdes ända sedan "le grand Condés" dagar en klang av självständighet för att icke säga fronderi, vilket ej kunde undgå att väcka regeringsmaktens uppmärksamhet och misstro, och fruktan för att bärarna av det ärorika namnet skulle utnyttja dess glans till att med dynastien rivalisera om makten hade gått genom tiderna. Denna fruktan var emellertid fullkomligt obefogad när det gällde den man, som nu var huvudman för ätten. Louis de Bourbon var en stillsam och mycket försiktig man utan någon egentlig ärelystnad för egen del. General Bouillé, som i emigrantarmén tjänade under honom, beskriver honom i sina memoarer såsom blyg och anspråkslös, alltid villig att taga råd av andra, även av underordnade, och under loppet av emigrationen alltid beredd att lämna främsta platsen till konungens bröder. Hans försiktighet var ett ämne till mycket skämt — man berättade bland annat såsom ett exempel härpå, att han aldrig vågade låta ett brev renskrivas av en enda person, utan delade det i fyra delar, och lät fyra olika skrivare kopiera de respektiva delarna, vilka han sedan själv hopfogade till ett helt.

* * * * *

Något egentligt program hade de första emigranterna icke. De förde visserligen jämt och ständigt på tungan ett skrytsamt tal om att kuva revolutionen med vapenmakt, och vid emigranternas hemliga sammankomster i Turin samlade sig alla med iver och glädje kring krigsparollen. Men denna paroll förblev länge, i brist på någon verklig ledning och en utarbetad plan, ej annat än en hotfull fras, ett tomt ord. I själva verket visste ej prinsarna själva vilken väg de skulle inslå för att komma det stora målet närmare: att undertrycka revolutionen. De vände sig i sin förtvivlan till en man, som särskilt Artois hyste det största förtroende till, Frankrikes forne finansminister Calonne, han som under några år på ett lika betänkligt sätt hade vigilerat med den franska statskassan som med grevens av Artois privatfinanser. Från England, där han bosatt sig, ledde Calonne härefter emigrantaktionen, hetsade på det mest ansvarslösa sätt emigrantcheferna till en opraktisk och fatal politik, vilken — och det är därvid knappast orättvist att stämpla Calonnes delaktighet i densamma såsom inspirerad av personligt hämndbegär — kom att i många avseenden gå stick i stäv mot det som egentligen bort vara emigrantchefernas mål: att på ett försiktigt och dock verksamt sätt hjälpa och stödja Ludvig XVI.

Den första åtgärd prinsarna på Calonnes inrådan skredo till var att författa och i Frankrike sprida ett upprop till unga franska adelsmän att emigrera och samlas kring de kungliga prinsarna i och för bildandet av en truppavdelning, ett slags hedersbataljon, vilken skulle utgöra kärnan till den armé, som de utländska makterna, när tiden vore inne, skulle sända mot den franska nationalförsamlingen. Att sprida detta upprop och ge detsamma yttermera stöd genom personlig agitation, utsågos markis de Larouzière, personlig vän till prinsen av Condé, och markis de la Queuille, en officer, som var hängivet tillgiven den kungliga familjen och en av de få, som stannade i Paris, så länge Ludvig XVI ännu åtnjöt en relativ frihet.

För övrigt sökte prinsarna dels genom att underblåsa alla i synnerhet i franska landsorten förekommande antirevolutionära upprorsförsök, dels genom att hos Europas regerande furstar söka erhålla stöd för ett krig mot Frankrike, att bereda marken för den kontrarevolution de skrivit på sitt program. I sådant syfte vände de sig genom sitt sändebud furst Polignac redan i oktober 1789 till kejsar Joseph II, vilken i egenskap av Marie-Antoinettes bror var närmast att vaka över den franska konungafamiljens intressen. Kejsaren betraktade emellertid de första emigranterna närmast såsom äventyrare. Enligt ett brev från Condé till hans vän Larouzière var det svar kejsaren givit deras sändebud furst Polignac "fruktansvärt, motbjudande och till och med kränkande". Prinsarnas försök att närma sig Preussen förblevo även utan resultat. Europas stormakter ställde sig sålunda från början ovilliga mot prinsarnas företag.

Det fanns emellertid en furste, som följt emigrationsrörelsen med de största sympatier och som icke begärde bättre än att få hjälpa de landsflyktiga aristokraterna. Denne monark var Gustav III. Långt borta i Finland inbegripen i brinnande krig mot Ryssland emottog han varje nyhet som kom från Frankrike med ett gränslöst intresse. Därom vittnar nogsamt hans korrespondens med Gustav Mauritz Armfelt och andra, och givetvis voro den "upplyste despotens" sympatier på deras sida, vilka han sedan sina två besök i Frankrike räknade som sina vänner: högadeln och konungafamiljens medlemmar. Men Gustav III inskränkte sig ej till att endast med varmt deltagande följa händelsernas utveckling. I början av oktober anlände till slottet Moncalieri ett svenskt sändebud från Gustav III, greve Rehusen, med brev till greven av Artois, där denne av Gustav III inbjöds att i Sverige söka en fristad under landsflykten. Ett annat brev överlämnades i Turin av Rehusen till prinsen av Condé. "Att bjuda en Bourbon och en Condé en fristad i mitt läger", skrev Gustav III bl.a. till Condé, "är att kalla segern dit, och när jag föreslår Eder att söka en tillflykt i någon av mina stater år det icke så mycket för att betyga det intresse jag hyser för Eder, som för att tillfredsställa mina ljuvaste förhoppningar."

Prinsarna svarade älskvärt, men avböjande. "Varför skall det politiska läget just nu sätta hinder i vägen för mig att nå mina käraste önskningars uppfyllelse", skriver greven av Artois, "då jag har Ers Majestät såsom exempel och föredöme, tycks det mig som om det icke funnes något mål såstort och ädelt, att jag icke kunde hoppas att nå det. Men Ers Majestät förstår säkert de orsaker som komma mig att avböja Ert smickrande erbjudande. Då jag blivit emottagen och behandlad som en son vid konungens av Sardinien hov, anser jag att jag bör stanna här till det ögonblick, då jag med värdighet kan återvända till mitt fosterland och räkna på att vara det till nytta." Prinsen av Condé å sin sida svarade, att om det fanns något, som kunde trösta en Bourbon för Frankrikes olyckor, så var det utan tvivel den del en så stor konung som Gustav III tog i dem, och att det varit honom en ära att kunnat få för Gustav III:s fötter nedlägga sin hyllning samt på närmare håll beundra de dygder, vilka gåvo sig uttryck i så mycken älskvärdhet och överlägsenhet.

Detta var ingalunda endast fraser. Ty om man ock med visshet kan antaga, att emigrantcheferna ej ett ögonblick på allvar övervägde möjligheten att draga sig tillbaka till Sverige, detta avlägsna land, vars hårda klimat ensamt avhöll en av högaristokratiens damer, madame de Boufflers, från att antaga en liknande inbjudan, som Gustav III riktat till henne, voro de icke okänsliga för den välvilja och heder, som anbudet innebar, det visa tydligt deras senare relationer till Gustav III.

Utan hopp om hjälp från någon av de europeiska makterna, och utan någon militär att stödja sig på — ty ett knappt hundratal unga adelsmän hade hörsammat deras kallelse — voro emigrantchefernas planer på ett krig mot revolutionens Frankrike ännu under året 1790 synnerligen svävande. Det värsta var, att det franska kungaparet icke under någon förevändning önskade låta sig befrias av Artois och Condé. Tvärtom. Under året 1790, då nationalförsamlingen så att säga bröt sönder det gamla autokratiska Frankrike bit för bit, föredrogo Ludvig XVI och Marie-Antoinette av flera skäl att ha det så tyst som möjligt omkring sig. Dels ville de vänta och se, om de ej kunde få till stånd någon antaglig överenskommelse med nationalförsamlingen, dels ansågo de med ett visst berättigande att skulle de behöva hjälp av någon utomstående, så borde denna komma från Österrike, med vilket land de redan stodo i hemligt samförstånd. De dolde icke heller för Artois sin ovilja mot de kungliga prinsarnas företag. "Drottningen vill bli räddad genom vem som helst annan än oss", skriver Condé förtvivlad i ett av sina brev till Larouzière. Det hände visserligen någon gång, att Ludvig XVI sände sin bror ett gillande ord, men i allmänhet var det endast varningar och förebråelser, som från Paris haglade ned över greven av Artois. Ofta talade breven redan genom sin knappa avfattning om retlighet och missbelåtenhet. Å andra sidan gillades ej heller konungens och drottningens uppträdande och handlingssätt av emigrantcheferna. Vid underrättelsen om att konungaparet visade förtroende för någon av revolutionens ledare, Mirabeau eller Lafayette, och inför den eventuella möjligheten att Ludvig XVI skulle antaga den konstitution på vars utarbetande nationalförsamlingen under de två första åren var sysselsatt, blevo prinsarna utom sig, och greven av Artois överhopade sin kunglige broder med långa skrivelser, innehållande både uppmaningar att göra kraftigt motstånd och minutiösa föreskrifter om hur kungaparet borde uppföra sig. För varje nyhet som anlände från Paris, för varje underrättelse om en ny lag som konungen sanktionerat, blev det uppståndelse bland emigranterna, och man ropade ve över konungens rädsla och drottningens svaghet.

I Condés brev till Larouzière speglas bäst emigrantchefernas missnöje med Ludvig XVI och Marie-Antoinette Den 27 februari skriver Condé: "Greven av Artois har genom en händelse erhållit ett brev från konungen och drottningen. Konungens brev vittnar om en svaghet, om vilken ni ej kan göra er en föreställning. Han förefaller att frukta sin bror. Han förehåller honom huru liten framgång han haft i sitt uppviglingsarbete i Dauphiné såsom ett bevis på att man ingenting borde företaga sig. Drottningens brev bär vittne om en ännu större svaghet. Efter att ha framställt alla möjliga skäl, som ni kan tänka er, ber hon honom lämna all tanke på en kontrarevolution. Se där den kvinna som La Queuille och andra framhålla som ett föredöme för uthållighet och energi!" Och den 3 mars: "Ack, tro mig, det finns sannerligen därborta intet annat än svaghet, styrkan finnes och kan väl finnas endast här. Det är mot deras vilja som man bör rädda dem. La Queuille måste övertyga dem om, att vi äro varken barn eller dårar. Vi här förena mod med försiktighet. Drottningen bedömer alltid greven av Artois såsom för tio år sedan. Men han är, Gud vare tack och lov, ej mer densamme." Även mot konungens andre broder, greven av Provence, hade Condé mycket att anmärka. Särskilt vid ett tillfälle ådrog sig denne emigranternas harmfyllda uppmärksamhet. Under nationalförsamlingens ryktbara högförräderiprocess mot en fransk officer, markisen av Favras, som i december 1789 ställdes under åtal för att ha varit själen i en komplott med syfte att bortföra konungen till Peronne och göra slut på de konstitutionella lagarna, hade Monsieur inför Paris' municipalstyrelse fällt ett gott ord för Favras och förklarat att han gjort det "ej såsom furste, men som medborgare". Det var detta uttalande som i den tacksamma emigrantjordmånen blev fröet till en fantastiskt uppblommande indignation.

"Jag tänker att ni kommer alt rysa av raseri, liksom greven av Artois och jag", skrev prinsen av Condé till Larouzière, "då ni läser det jag sänder eder. Hur är det möjligt att det bourbonska blodet kan förnedra sig därhän, och flyter det verkligen i en sådan mans ådror — om man över huvud kan kalla honom en man — som tillåter sig en åtgärd, vilken är framkallad endast av rädsla och låghet. Ni kan ej tänka er vilket utbrott av mod, ädelhet och ovilja, som läsningen härav förorsakade greven av Artois. Vi ha icke givit honom efter, och intet har mera än denna händelse stärkt oss i vårt oundvikliga beslut."

Och Condé sade sant. Emigrantledarna fortsatte sitt arbete på att, som de ärligt medgåvo, till och med mot konungaparets vilja befria dem och Frankrike ur revolutionens klor! Under hela året 1790 förde de franska prinsarna i Turin ett liv som väckte uppseende i hela Europa, och dessutom, vad värre var, en högröstad och ganska vågad politik. Deras onda ande, om man så får säga, var fortfarande Calonne, som under sommaren 1790 lämnat England för att bosätta sig i Turin. Från detta ögonblick blev denne man, en mera inkarnerad autokrat än t. o. m. hans vän Artois, den faktiske ledaren av och själen i prinsarnas alla företag. De nöjde sig härefter icke längre med tomma manifestationer, med att uppmana till uppslutning kring emigrantprinsarnas fanor, eller att värva unga adelsmän för bildande av en emigranthär, de företogo sig även att genom köpta agenter bedriva ett vitt utbrett uppviglingsarbete, varhelst jordmånen syntes lämplig. Så t.ex. voro de icke utan skuld i de kontrarevolutionära rörelser som vid denna tidpunkt uppstodo i Dauphiné, Provence och Languedoc. Särskilt stodo de i relation till Froment, en rojalistisk uppviglare i Languedoc, som vid denna tid mycket lät tala om sig.