Från alla håll strömmade välvilja och tacksamhet över den plötsligt ryktbarvordne franske generalen. Konungen av Preussen hedrade honom även med en smickrande skrivelse:
"Jag har läst edert brev till nationalförsamlingen med samma livliga intresse, som det jag hyser för er konungs belägenhet. Jag kan ej finna ord för att berömma det nit varmed ni tjänat honom, ensamt därigenom skulle ni ha förvärvat min aktning, ifall ni ej redan tidigare vunnit den på andra grunder. Det är med uppriktig sorg, som jag erfarit, att er fosterländska omsorg ej haft den framgång man önskat. Jag vet ej vilka planer ni har för framtiden, men om ni vill komma hit, skall ni jämte edra söner bli mottagen som en vän."
Bouillé följde dock ej uppmaningen, utan antog i stället en inbjudan som han samtidigt erhållit från kurfursten av Mainz, vilken erbjöd honom att bosätta sig i hans rike, ett beslut som Fredrik Wilhelm gillade och som Bouillé ej behövde ångra, då han i kurfursten fann en älskvärd, glad och kunskapsrik man, som med värme omfattade hans egen plan på ett europeiskt krig mot Frankrike. Även kejsar Leopold visade sig nådig mot den franske general, som uppoffrat sig så oegoistiskt för hans syster och svåger. I augusti inbjöds Bouillé att infinna sig till furstemötet å Pillnitz slott samt att utarbeta och där framlägga en plan för ett eventuellt infall i Frankrike, på olika punkter.
Så var den i sitt land föraktade och förföljde generalen, flyktarrangören och flyktingen bleven en man som Europas mäktiga furstar hyllade och räknade som sin vän och rådgivare!
Under de dagar Bouillé vistades i Pillnitz hade han tillfälle att framlägga sin fälttågsplan för marskalk de Lascy och marskalk Hohenlohe, kejsarens och konungens av Preussen generaler, båda två språkrör för sina respektive härskare och såtillvida olika i sina åsikter, som de Lascy med lika stor iver opponerade sig mot en väpnad inblandning, som Hohenlohe förordade en sådan. Han fick dock ej ännu i Pillnitz tillfälle att framlägga denna plan för furstarna själva, utan först några veckor senare i Prag, dit han av kejsaren personligt inbjöds för att vara med om kröningshögtidligheterna — en heder som Bouillé själv ingalunda underskattade. Den 12 september blev Bouillé — visserligen efter tio dagars väntan! — emottagen i audiens hos kejsar Leopold, som vid denna audiens framlade sina synpunkter i de franska angelägenheterna. Men det hade ej krävts någon ingående diskussion för att ådagalägga för Bouillé att ett samarbete mellan kejsaren och honom var omöjligt. Leopold II:s åsikter stodo i konträr motsats till Bouillés egna, då denne Europas mäktigaste furste ansåg att Frankrikes angelägenheter borde avgöras, ej genom ett väpnat infall utan genom en kongress av alla Europas furstar, vilka stödda på starka arméer skulle förklara sig för en inblandning i Frankrikes angelägenheter till förmån för dem som lidit mest genom revolutionen, de tyska furstarna i Elsass och den franska konungafamiljen. Huru vitt olika Leopold II tänkte i de franska angelägenheterna bevisas bäst därav, att han förklarade för Bouillé såsom sin bestämda åsikt, att det enda parti Ludvig XVI kunde taga gentemot nationalförsamlingen vore att erkänna konstitutionen — denna nagel i ögat på alla motrevolutionärer av olika slag!
Audiensen var sålunda icke ägnad att tillfredsställa Bouillé, och när han, efter att besviken ha återvänt till Mainz, återupptog arbetet för att rädda sin konung, hade han helt övergivit tanken på att från kejsaren vänta stöd för sina planer. Han tog nu definitivt parti för de makter vilka fortfarande arbetade i helt annan riktning än den Wienhovet inslagit: för Gustav III och prinsarna. Under vintern 1791-1792 brevväxlade Bouillé ivrigt med Gustav III angående planerna på ett fälttåg och främst en svensk-rysk landstigning i Ostende såsom bas för ett sådant fälttåg — en plan som Bouillé ingivit Gustav III och som denne med ömhet närde och utvecklade. Av de brev som finnas i behåll från Gustav III till Bouillé ser man vilket förtroligt förhållande som rådde mellan dessa två likatänkande men så olika män och huru ense de voro i fantastiskt överskattande av möjligheterna för en aktion utan kejsarens medverkan!
Det goda förhållandet till Gustav III knöts ännu fastare därigenom att denne nu år 1792 antog Bouillés äldste son i svenska arméns tjänst — i ett brev skrivet under Gevle riksdag och daterat den 6 februari 1792 skriver Gustav III, att han väntade den unge mannen med största otålighet: "han kommer att bli mottagen såsom någon som hör ihop med er. Därmed är allt sagt."
På vårvintern 1792 ägde stora händelser rum i Europa. Leopold II:s död i mars öppnade — ty han var ju den mest fredsvänliga av Europas furstar — för de krigslystna i alla länder utsikt till realiserandet av deras önskningsmål och förde även några veckor senare med sig krigsförklaringen från Frankrikes sida. Bouillé såg, liksom de flesta andra kontrarevolutionärer, vilka stirrat sig blinda på krigsmålet, dessa händelser an med den största förtröstan. På tal om att kurfursten av Mainz gladde sig över att fransmännen tagit ut steget, skriver Bouillé i memoarerna: "Han ansåg, liksom jag, att det (kriget) var nödvändigt för upprättande av ordningen i Frankrike och lugnet i Europa, där jakobinerna utspredo sina läror, vilka redan frambringade företeelser som voro nog farliga för att komma en att frukta för revolutionens utbrytande i de till Frankrike gränsande staterna." Men för Bouillé, kanske mer än för mången annan, skymdes glädjen häröver betydligt genom en händelse, som i hela Europa väckte den största uppmärksamhet och gjorde honom själv personlig sorg, Gustav III:s mord på maskeraden i Stockholm den 16 mars. "Vi förlorade en nyttig vän snarare än en mäktig allierad. Denna förlust var för mig själv mycket kännbar" — se där hur Bouillé bedömer betydelsen av Gustav III:s död för sig själv och den sak vilken han vigt sitt liv, därvid ådagaläggande en mycket riktig uppfattning om den ringa betydelse Gustav III:s insats i det stora kontrarevolutionära äventyret i själva verket ägde i Europas ögon.
* * * * *
Under hela vintern och våren hade det revolutionära Frankrike rustat sig till kamp mot Europa. Med storslagen energi hade de styrande skapat en nationalhär, stor till både numerär och vilja till mod och självuppoffring. Det enda som fattades denna här var dugliga eller åtminstone djärva officerare, och det är väl även denna omständighet som var närmaste orsaken till den för Frankrike olyckliga utgången av de första sammanstötningarna med den europeiska koalitionshären. Ty från den stund Rochambeau såsom överbefälhavare ersattes med Dumouriez följde segern de franska härarna. På motsatt håll hade man att räkna på de främsta befälskrafter och framför allt den preussiska generalen hertigen av Braunschweig, som ansågs som tidens störste fältherre. Bouillé erfor i slutet av maj den stora hedern att få träda i förbindelse med denne och, på kejsar Fredrik Wilhelms inbjudan, vid ett möte i Magdeburg den 27 maj utveckla för honom sina synpunkter för de förbundna härarnas offensiv, som skulle begynna under sommaren. "Jag anvisade honom", skriver Bouillé i sina memoarer, "Champagne såsom den svagaste punkten på fronten, och tillrådde honom ett anfall på Longwy, sedan eller Verdun, såsom de lättaste orterna. Dessa tre platser voro de svagaste och likväl de enda, som täckte denna del av riket. Därifrån kunde man gå mot Paris genom Réthel och Reims, då man hade att tåga genom fruktbara slättland, utan att möta något som hindrade frammarschen!" Det är icke utan en viss kuslig känsla man läser Bouillés skildring av sina bemödanden att bistå Frankrikes fiender med fackanvisningar för deras krigföring! Men det enkla sätt på vilket han talar om sitt "förräderi", är, när det gäller honom liksom en mängd andra, om man så får säga hederliga emigranter, knappast att stämpla såsom något fosterlandsförräderi: det belyser endast med en skrämmande klarhet huru litet av revolutionens Frankrike som var känt ens på andra sidan gränsen och huru övertygade emigranterna voro om att Frankrike fanns där de själva voro, och dit de fört med sig alla sina gamla fördomar och traditioner, sina önskningsmål och förhoppningar!
Bouillé hade intet hellre önskat än att få göra fälttåget med anförandet av en liten arméavdelning under hertigens av Braunschweig kommando — "jag kände ju gränsen och hade därför kanske kunnat vara till någon nytta", säger han själv. Men han fick till sin stora besvikelse inget uppdrag i den tyska hären. Och vad som var ännu märkligare: han fick icke heller något kommando i den av emigranter sammansatta armédel, tillsammans ungefär 20,000 man, som fördelades i tre olika kårer under anförande av konungens bröder, samt Condé och hans son Louis de Bourbon. Bouillé påstår nämligen, att i prinsarnas omgivning funnos personer vilka voro avogt stämda mot honom men först nu efter det han förlorat sin beskyddare Gustav III utan misskund vågade angripa och förklena honom inför konungens bröder. En enda stod dock troget Bouillé bi, prinsen av Condé, och efter det ett av denne framställt förslag till uppställande av ytterligare en armékår strandat på ekonomiska svårigheter, beslöt sig den vittfrejdade franske generalen och beprövade mannen för att göra 1792 års fälttåg såsom en vanlig anspråkslös frivillig i Condés arméavdelning, denna hoprafsade och bristfälligt utrustade lilla kår till vilken strömmade huvudsakligen medlemmar av lågadeln och mindre lyckade existenser.
Under fälttåget, som utspelades under tre månaders tid, från augusti till november, fingo Condés trupper ej alls tillfälle att deltaga i striderna — en motgång som för en ättling av den lysande fältherresläkten ej kunde vara annat än ytterligt kränkande. Orsaken härtill torde varit, att denna franska armékår ställdes i beroende av den del av österrikiska armén som anfördes av Esterhazy — "en dålig general över en oduglig armé" enligt Bouillés vittnesbörd. Bouillé erhöll emellertid under kriget åter ett hedersuppdrag. Den koaliserade hären planerade ett infall i Frankrike över norra Elsass med Rheinfeld som utgångspunkt och Porentruy som den första fasta plats, som borde intagas. Porentruy ansågs nämligen, jämte de befästa Ferette, Grandvillard och Montbéliard, skydda hela Franche-Comté och Bourgogne. Rheinfeld låg på kejserligt österrikiskt område, och Porentruy på franskt. Men för att nå från Rheinfeld, där man skulle övergå Rhen, till den franska orten måste hären tåga fyra mil på schweiziskt territorium i kantonen Basel. Anfallsplanens realiserande berodde därför på schweiziska förbundsrådets tillstånd till genomtåg och det blev Bouillé som utsågs till att försöka utverka detta.
Bouillés mission i Schweiz lyckades därhän, att han kunde rapportera att ej ensamt Basel utan även övriga kantoner ingenting hade emot en österrikisk genommarsch. Men nu som så många gånger förr lyckades Bouillés antagonister väcka misstro till hans uppgifter — om med rätt eller orätt, är svårt att avgöra — och infallet i Elsass kom aldrig till stånd.
Efter fälttågets slut lämnade Bouillé armén för alltid emedan hans ålder ej tillät honom att följa sin prins' exempel och taga tjänst i utländska arméer. Han tillbragte först några veckor i Holland och begav sig därefter i slutet av december 1792 i frivillig landsflykt till England — kommunikationen mellan de båda länderna var då ännu ej avbruten. Orsaken åter till att han valde England som reträttplats sammanhängde med hans hängivenhet för sin konung. Han önskade nämligen att på så nära håll som möjligt få följa den process som nationalförsamlingen inledde mot Ludvig XVI och, i den mån han kunde, komma sin konung till hjälp. Bouillés namn hade nämligen av konungens rannsakare och domare blivit innästlat i anklagelsen mot honom. En av anklagelsens punkter lydde på att konungen givit Bouillé order att överlämna till prinsarna, hans bröder, en summa av 700,000 livres, en anklagelse, såtillvida orättvis, som de 670,000 livres, som Bouillé i själva verket överlämnat till Monsieur strax efter konungens misslyckade flyktfärd till Montmédy, ingalunda voro någon sändning från Ludvig XVI till hans bröder — att sända penninghjälp till dem hade fullkomligt stritt mot det parti, konungen sedan länge tagit gent emot dem — utan utgjorde återstoden av den summa om en miljon livres, som Ludvig XVI hade lämnat till Bouillé i och för flyktens ordnande och som denne, kortsynt nog, hade lämnat till konungens bröder. Bouillé hade i sin ägo aktstycken, genom vilka han kunde rentvå konungen i denna punkt. Utom det kvitto som Monsieur givit honom på de överlämnade penningarna, kunde han nämligen framvisa ett brev från Ludvig XVI, vari denne klandrar honom för att han lämnat denna summa till prinsarna, ett aktstycke som i denna sak var av den största betydelse. Tyvärr finnes ej detta brev i behåll, men däremot har Bouillé i sina memoarer avtryckt en förklaring som han i denna sak sänt till Ludvig XVI:s forne liberale minister, den på sin tid uppburne Malesherbes, som, nu 70-årig, frivilligt anmält sig att vara en av Ludvig XVI:s försvarsadvokater, och där han omtalar sitt överlämnande av de återstående penningarna till prinsarna samt konungens missnöje häröver. Efter avsändandet av denna edsvurna förklaring begav sig Bouillé omkring den 15 januari till Holland, där han hade deponerat sina papper. Här fann han sig till möte ett brev från Malesherbes med begäran att Bouillé ej skulle sända honom originalen utan kopiorna av dessa aktstycken. Brevet vittnar tydligt om att konungens gamle trotjänare och vän ej hyste några förhoppningar på att konungens sak skulle gå väl: "Det är i detta ögonblick omöjligt för mig att förutse", säger han, "vilket bruk man skall göra av dessa (handlingar). Konventet är upptaget av den dom, det ämnar fälla: men det finnes många människor som tro, att denna angelägenhet ännu skall dragas inför nationen, antingen i form av appell, eller också att konventet skall fordra av nationen själv bekräftelse på den dom, det ämnar fälla. I detta senare fall kunna Ludvig XVI:s försvarare möjligen ha behov av edra aktstycken."
Malesherbes' dystra aning besannades. De bevis för konungens oskuld som
Bouillé kunde framlägga och även översände, kunde intet rubba i Ludvig
XVI:s öde. När Bouillé återvände till England var det endast för att
erhålla underrättelsen om att hans konungs huvud fallit på stupstocken.
* * * * *
Den engelska regeringen, vilken i allmänhet på ett verksamt sätt bidrog till att för de emigranter, som vistades i landet, minska landsförvisningens tröstlöshet och ensamhet, visade Bouillé mycken välvilja, och när från detta land år 1793 en armé sändes till Flandern, blev Bouillé av hertigen av York, som kommenderade den, kallad att vara hans strategiska rådgivare, ett anbud som han med glädje antog, men snart fick ångra, då hertigen ej det ringaste rättade sig efter hans råd och endast använde Bouillé till att söka reparera upp de många misstag, han själv begick. Under samma år erhöll han från Monsieurs sida flera anbud om olika kommandon, bland annat det över de upproriska vendéerna i deras ryktbara guerillakrig mot nationalkonventet. Men hans hälsa var redan då bruten och måhända var det ej längre frestande för honom att likt en äventyrare kasta sig in i en upprorsrörelse, som bar prägeln av ett hänsynslöst inbördeskrig, och vars mål knappast var att återupprätta konungamakten, utan mera liknade en upphetsad partikamp. Den frejdade ädlingen och krigaren avböjde anbudet och stannade kvar i London, där han framlevde de sista åren av sitt växlingsrika liv, aktad och ärad av sin omgivning och ytterst väl bemött av engelsmännen. Han dog år 1800 i London, 60 år gammal.
Bouillé var under hela sitt liv typen för det Frankrike som sammanblandade just de två begrepp, som revolutionen strävade att åtskilja: konung och fädernesland. Han var en riddare utan fruktan och tadel, men med hederskänslor, som voro färgade av feodaltidens traditioner och hade intet att göra med en modern tids personlighetskrav. Snabb till hjärta och värja, entusiastisk för den sak, han en gång gjort till sin, var han outtröttlig då det gällde att vinna sitt mål och att fylla det han kallade sin hedersplikt, men han saknade den politiska takt och besinningsfullhet, som fordras av den som vill kallas en ledande personlighet under en tid av jäsning och samhällsomvälvningar. Huru sympatisk man än måste ställa sig gentemot Bouillés person, kan man dock ej undgå att betvivla, att han varit fullt vuxen den uppgift, som i hans livs stora ögonblick lades på hans axlar och som, därest han mäktat lösa den, måhända helt och hållet skulle förändrat förloppet av den syndaflod, i vars vågor han och hans härskare uppslukades.
EN POLITISK SALONG I BRYSSEL.
Om man överhuvud har möjlighet att bestämma karaktären av de centra, där emigranterna samlades, kan man utan tvivel med emigrationshistorikern Ernest Daudet — om också ej lika kategoriskt som han — göra skillnad mellan England, där den del av den franska aristokratien samlades, som ville och kunde leva ett sorglöst och oberoende liv, och vilken ej brydde sina hjärnor med vittsträvande politiska planer, Schweiz, där den fattigare delen av emigranterna slagit sig ned — journalister, författare och tjänstemän — och de tyska Rhenprovinserna, som av emigranterna företrädesvis hyste de militära elementen, ett slags aktivister som väntade det gynnsamma ögonblicket att med maktmedel vrida den urledgångna tiden rätt igen.
Bryssel var visserligen under emigrationens första och lyckligare år mera en genomfartsän en uppehållsort, men också här slogo emigranterna ned sina bopålar på längre tid. I början av revolutionen var det vanligt, att rikt folk placerade sina penningar och dyrbarheter hos Bryssels bankirer och penninghus, och det var snart många som på grund av affärsförbindelser och dylika praktiska skäl även stannade i den rika och eleganta staden. Samtida memoarer vittna om vilken lyx som utvecklades av i Belgien bosatta flyktingar. Aristokratiens damer visade sig på promenaden i Bryssels ståtliga parker klädda i stor toalett, och emigranterna tillbragte, såsom förr vid hovet, sin mesta tid på teatern, på baler, middagar och supéer. All den granntyckthet med rang och etikett som härskat i Versailles återupplivades i landsflykten och fick här en mera renodlad form än annanstädes — till och med vid prinsarnas hov i Koblenz var societeten mera blandad än i Bryssel. "Jag har varit sänd till Ostende," skriver en fransk officer vid denna tid, "och stannade där i sex veckor. — — — Förresten äro alla emigranter i Belgien snobbar, vilka ej kunna gå ut i krig annat än som adjutanter, de hysa stort förakt för provinsadeln med dess något tafatta uppträdande."
De belgiska emigranterna voro också av den mest utpräglade typ — hos dem liksom hos adeln i allmänhet hade genom revolutionen alla böjelser för fronderande utplånats, man samlades i enig dyrkan kring den oinskränkte monarken av guds nåde och mindes till och med ej mer att man själv för endast en kort tid sedan — vid de inkallade parlamenten 1788 — skyndat sig att återuppliva dessa traditioner genom den där framträdande aristokratiska oppositionen mot konungamakten. På somrarna drogo sig alla emigranter, som ville kalla sig verkligt mondäna, till badorterna Aix-la-Chapelle och Spa, där de hade tillfälle att blanda sig med utländska furstliga personer och den högsta societet, som från alla Europas hov kom hit för att roa sig.
Men Bryssel hyste i sin mitt också ett allvarligare slag av emigranter, de som trots middagar, baler och teatrar ivrigt och konsekvent arbetade för det franska konungaparets intressen och för kontrarevolutionens planmässiga igångsättande. De bildade små politiska härdar, där det sjöd av uppslag och planer, och vilka, på grund av stadens läge mitt i nätet av mellan Europas huvudstäder spunna politiska intrigtrådar, blevo ett slags hemliga poststationer. Genom dessa anlände och avsändes viktiga brev och budskap, komna och gångna med hemliga kurirer. Vänner och meningsfränder emellan läste man där icke blott de brev som stannade, utan även dem som voro ämnade att passera vidare, såsom brukligt var vid denna den långsamma postgångens tid. En sådan poststation och kontrarevolutionär härd var madame Sullivans salong. Men från detta emigrantcentrum utgick ej någon krigspropaganda, där samlade man sig icke kring den koblenzska erövringsparollen, tvärtom rönte de emigrerade prinsarnas ofta nog lättsinniga planer och projekt från denna tysta vrå ett allvarligt och avgjort motstånd. Hos madame Sullivan gick nämligen allt arbete ut på alt försöka skydda och rädda den franska konungafamiljen.
Det må sägas strax, att man om madame Sullivan själv kan erhålla endast de mest sparsamma upplysningar. Ja, uppgifterna om hennes person äro så fragmentariska, att man ibland vore böjd anse henne för en mystifikation. Det framgår dock av samtida anteckningar, att hon till sitt liv och leverne var en högst vidlyftig dam, och i sitt uppträdande särdeles extravagant.
Enligt Lars von Engeström, som nämner henne i sina "Minnen" var hon född italienska — enligt uppgift i Mildred Carnegys "En drottnings riddare" skulle hon däremot varit irländska — hade vistats i Ostindien och där gift sig med en amerikan eller engelsman, som gav henne det namn under vilket hon blivit känd — varken hennes familjenamn eller förnamn finnes någonstädes direkt angivet. Dock finner man i de dokument, som lämnat oss de flesta tillförlitliga uppgifterna om denna intressanta och gåtfulla kvinna, en namnförkortning, angivande ett namn vilket torde varit hennes dopnamn eller i varje fall det namn, som en av hennes intimaste vänner städse begagnade. Dessa dokument äro Hans Axel von Fersens dagbok och namnet är Elisée, vanligen förkortat till "El". I denna utländska dams salong utgjordes gästerna ej heller av fransmän, utan företrädesvis av utlänningar: den ryske ministern i Paris, Simolin, den förfranskade engelske författaren Crawford, och den förfranskade svenske greven Axel von Fersen.
Det är kanske vanskligt att med säkerhet angiva arten av de personliga förhållanden, i vilka madame Sullivan stod till var och en av dessa tre män. Det man till att börja med säkert vet, är att hon vid tiden för kungaparets flykt stod i förbindelse till Simolin och underhölls av honom.
Baron Johan Mathias Simolin är från Finlands historia illa känd genom det nit och den energi som han, i trots av att han var av finsk börd och härkomst — familjen var ursprungligen hemma i Åbo — under "Lilla ofreden." inlade i arbetet för landets förryskning. Han var vid denna tid sekreterare hos det ryska sändebudet i Stockholm, Panin, och hade följt denne till Finland, där han var sin chef behjälplig att med alla upptänkliga medel — icke minst genom penningutdelningar — försöka locka de ledande männen i landet att ansluta sig till deras ryska unifieringsplaner. Simolin blev år 1766 för sina förtjänsters skull utnämnd till Rysslands sändebud vid riksdagen i Regensburg, 1775 sändebud i Köpenhamn, och 1776 i Stockholm, därifrån han dock senare förflyttades på grund av en direkt anhållan av Gustav III vid dennes besök i Petersburg 1777. 1780 blev han minister i London, och sju år senare efterträdde han furst Bariatinsky såsom Rysslands ambassadör i Paris. Det var här som den vidlyftige kvinnotjusaren och eleganten lierade sig med madame Sullivan, och det var utan tvivel genom hans förmedling, som Axel von Fersen under den långa, 1788 börjande Paris-vistelsen gjorde hennes bekantskap. Hon bodde då rätt storståtligt i eget hus och upprätthöll en ganska elegant salong, där diplomater och hovmän möttes.
Lars von Engeström skriver om trion Simolin-Sullivan-Crawford, sådan han långt senare — 1796 — gjorde dess bekantskap: "Fru Sullivan var italienska och hade vistats i Ostindien. Jag känner icke huru hon kom dit, men hon gifte sig där med en herr Sullivan. En herr Crawford, som var rikare än han, bortförde henne från honom och förde henne tillbaka till Europa. Jag vet icke heller hur hon kom till Württemberg, men hon hade i alla fall varit där, ty hennes dotter m:lle Franchimont erkände en hertig av Württemberg som sin far. Hon hade varit mycket vacker, och var det fortfarande, oaktat hon var fullkomligt i samma belägenhet som 'La fiancée du Roi de Garbe'. [Ur en av Lafontaines fabler. v. E. syftar på m:me S:s många erotiska förbindelser.] Hon förde ett ganska kostsamt levnadssätt på Crawfords och Simolins bekostnad. Denne sistnämnde, förut sändebud vid åtskilliga hov, var icke mera vad han varit. Han var numera nästan sinnesslö, och ingen i huset frågade efter honom. Crawford var hans vän. Denne var en hedersman, kvick, mycket rik, och högst förbittrad på de franska republikanerna" — — —
Bland G. J. Ehrensvärds "Dagboksanteckningar" finnes denna i tröttsam antites-stil givna karakteristik av den ryske diplomaten:
"Simolin hade mer arghet än slughet, mer slughet än förstånd, han hade alla egenskaperna att lära känna folk, men ingen att leva med dem, han hade all högfärd av en uppkomling, men ingen annan hågkomst av sitt forna tillstånd, än den tanken att andra icke glömt det, han talade varken väl språk eller sitt tal, men han skall vara arbetsam. Han hade egenskaper av en second personnage vid en brydsam mission, men ingen av att vara den förste; han kunde väl tända en eld, men ej inbilla folk att det var en lusteld. I affärer satte han bitterhet och hetsighet, i sällskap ledsnad och inom sitt eget hus en stark hushållning."
Quintin Craufurd, eller Crawford, som hans namn vanligen skrevs, hade tidigt kommit till Indien, i Ostindiska kompaniets tjänst. Efter att hava samlat en stor förmögenhet hade han återvänt till Europa och slagit sig ned i Paris, där han förde en rik engelsmans typiska tillvaro, samlade böcker till sitt bibliotek och konstskatter till sina samlingar. Dessutom utvecklade hon en ganska flitig skriftställarverksamhet, utgav vidlyftiga arbeten om Indien, samt skulle senare bli en driven historisk antecknare och samlare.
Av det v. Engeström berättar, och även av annat, kan man draga den slutsatsen, att Crawford stod högt i madame Sullivans gunst, utan tvivel högre än den vid denna tid 70-årige Simolin, och att hon delade sina gracer mellan dem. Sedermera utvidgades denna ménage-à-trois ytterligare till en ménage-à-quatre, genom uppträdandet i hennes hus av en annan diplomat och hovman, den förnäme, korrekte, en smula stele Axel von Fersen. Med säkerhet vet man icke, när förbindelsen med Marie-Antoinettes riddare och vän och den äventyrliga utländskan började, Fersens dagbok från 1780 till 1791, som annars säkert skulle givit de noggrannaste upplysningar i detta avseende, gick nämligen förlorad under hans flykt från Bryssel efter slaget vid Jemmapes. Ett är emellertid visst, nämligen att Fersen först i Paris och sedermera i Bryssel var en av dem som ivrigast besökte madame Sullivan och att han i henne fann en politisk vän och meningsfrände.
Fersens ställning till konungaparet hade vid början av år 1791 blivit mera intim än någonsin. Lika trofast i motgångens som medgångens dagar var Fersen nu bliven den som i sin hand sammanhöll alla trådarna i de förbindelser, som det faktiskt om än ej officiellt fångna konungaparet lyckades upprätthålla med sina få verkligt trogna anhängare vid och utanför Frankrikes gränser.
I februari sagda år skriver Axel Fersen till sin far: "Jag är bunden vid konungen och drottningen, därtill är jag förpliktad genom den godhet de alltid visat mig under sin makts dagar, och jag skulle vara en otacksam usling om jag övergåve dem nu, när de icke mera kunna göra något för mig, men jag däremot kan hoppas vara dem nyttig. Till all den godhet varmed de överhopat mig, hava de lagt ännu en, en smickrande utmärkelse, nämligen sitt fulla förtroende. Det är så mycket mera värt som det är begränsat och koncentrerat kring tre à fyra personer, av vilka jag är den yngsta." Detta förtroendes kärnpunkt behöver man ej länge leta efter: det var planerna på konungaparets flykt, och de tre medarbetarna i detta projekt voro högt ansedda män, de Breteuil, förut inrikesminister, nu konungaparets generalfullmäktige i utlandet, markis de Bouillé, den framstående generalen, och Mercy d'Argenteau, före revolutionen Österrikes sändebud i Paris och alltjämt en överlägsen och inflytelserik personlighet.
För denna högpolitiska plan arbetade nu Fersen oförtrutet. Han var ett slags konungaparets handsekreterare och förtroendeman. Han uppsatte promemorior och förslag till skrivelser, han överbringade till sin konung förslaget att genom förhandlingar med Danmark, Preussen och Ryssland söka garantera Englands neutralitet i ett eventuellt krig mellan de europeiska bundsförvanterna mot det revolutionära Frankrike, han diskuterade med Gustav III den äventyrliga planen om en svensk flottexpedition till Ostende med trupper, som skulle gå direkt mot Paris.
Som hans medhjälpare i dessa "negociationer" bör man betrakta paret Sullivan-Crawford. För underhandlingarna med England skulle Crawford visa sig synnerligen redobogen och nyttig, som vi senare skola få se, och i madame Sullivans salong tillbragte Fersen all sin lediga tid. Man behöver endast kasta en blick i Fersens dagbok, vilken ännu outgiven finnes bevarad i Stafsunds bibliotek, för att finna huru nära Fersen måste hava stått den ryske ministerns väninna och det så tidigt som i januari månad 1791, medan de båda, liksom även Crawford och Simolin, ännu befunno sig i Paris. Se här ett litet utdrag ur dagboken, i översättning — med undantag för några ord och meningar är Fersens dagbok nämligen skriven på franska:
1791. juni 11. Hos Stegleman. Hos Sullivan.
12. Middag hos Sullivan.
13. Middag hemma. Hos henne (Marie-Antoinette) från 6-8. — —
och Sullivan. 14. Middag Sullivan. Spelade kort Sullivan.
16. Middag hos Sullivan. Hos henne (Marie-Antoinette) kl. 1/2 7.
17. Stegleman, hos Sullivan. "Blifwit qwar." [Orden inom
citationstecken äro skrivna på svenska.]
19. Dinerat hos Sullivan, stannat hela kvällen, "blifwit qwar
i slottet från 11 1/2 till midnatt".
Det berättas även att madame Sullivan kände Marie-Antoinette, och en författare, Gaulot, visserligen ej så alldeles vederhäftig, men stödjande sig på tillförlitliga källor, vill påstå, att hon var vän till den kungliga familjen, att det var hon som beställde den vagn, i vilken de kungliga skulle fly, och att hon dagligen gick för att se till huru långt arbetet på densamma fortskridit. Om nu detta är faktiskt, så hade hon i själva verket, då ju enligt samtida vittnesbörd den famösa vagnen var färdig redan i mars, haft långvariga relationer till Fersen och konungaparet. Ovananförda utdrag ur Fersens dagbok vittna för övrigt tydligt om ett politiskt och praktiskt samarbete — ty det kan väl knappast förutsättas, att Fersen under dessa upprörda dagar, som föregingo konungaparets flykt, och under vilka tanken på drottningen, hennes familj och deras öde helt upptog honom, skulle tillbragt sina dagar hos en person som icke legat inne i politiken, känt till hans planer och som ej hade hyst samma illusioner och förhoppningar som han själv. När det emellertid påståtts, att madame Sullivan skulle givit sig ut för att vara den baronessa von Korff, på vilken, efter Simolins utverkan, Marie-Antoinettes pass hade blivit ställt, så äger detta icke sin riktighet. Baronessan von Korff var icke någon fingerad person, utan dotter till madame Stegleman eller Stegeman, innehavare av det vid denna tid i Paris välkända handelshuset Stegleman-von Korff, det affärshus, som försträckte Fersen de summor som han behövde för att ordna konungens och Marie-Antoinettes flykt, dessa penningar — beloppet har angivits ända till två miljoner — som Fersen slutligen själv fick ersätta. För övrigt framgår det tydligt av ett nedan citerat brev av den 27 juli 1791 från Simolin till madame Sullivan att den sistnämnda ej haft något att skaffa med Marie-Antoinettes pass, som Simolin erhållit av utrikesministern Montmorin.
Ännu dagen före flykten åt Fersen middag hos madame Sullivan — och antagligen lämnade hon och Crawford ännu samma kväll Paris. Endast Simolin stannade kvar och hans uppgift blev nu att hålla vännerna på andra sidan gränsen au courant med vad som hände i Paris.
Själva dagen före flykten är Fersen enligt dagboken hos konungaparet, och man överenskommer att om kuppen misslyckas, skall Bryssel bli Fersens och hans vänners nästa operationsplats. "Greve Fersen, vad som än händer skall jag aldrig glömma vad ni gjort för mig", det är konungens avskedshälsning. "Drottningen gråt mycket", antecknar Fersen lakoniskt. Det var icke tid till långa känsloutbrott. En timme senare är han "hos Sullivan" för att se efter vagnen. Vid midnatt sitter han förklädd till kusk och kör för de kungliga flyktingarna till första skjutshållet, Bondy, där han måste skiljas från dem. Detta var på förhand överenskommet. Kuskar ombyttes vid varje skjutsstation och plats fanns icke i vagnen. Den 22 juni är han i Mons, lyckligen undkommen, och träffar där madame Sullivan, greven av Provence och madame Balbi. Först den 23 juni får han av markis de Bouillé mottaga budskapet om att flykten misslyckats.
Följer man vidare Fersens dagbok, vilken innehåller synnerligen noggranna anteckningar om hans dagliga liv, så får man veta, att han strax efter ankomsten till Bryssel återtog sin vana från Paris att alla dagar besöka fru Sullivan. Redan före den 25 juni har han antecknat att han åt middag hos madame Sullivan på hotell Bellevue, samt dröjde där hela eftermiddagen. Ett litet utdrag ur dagboken är nog för att visa hans täta besök:
26 (juni). Åt frukost hos Sullivan, middag också. Middag hos Mercy. Te hos Sullivan. Tillbragte hela kvällen där med en mängd fransmän, ytterst löjliga. Uppförde sig illa. 27. Frukost hos Sullivan, middag också, tillbragte hos henne hela kvällen. 28. Frukost, middag och te hos Sullivan.
Vi antaga att deras samtal under dessa dagar kretsade kring frågan om konungaparets öde!
Den 29 juni reste Axel von Fersen till Aix-la-Chapelle för att av sin konung Gustav III, som vistades där, mottaga instruktioner för fortsatt arbete i kontrarevolutionens tjänst. Den 4 juli återkom han till Bryssel, och vi se att han strax åter upptager relationerna med madame Sullivan. I dagboken läsa vi:
Juli 5. Hela dagen hos Sullivan. 7. Frukost hos Sullivan. 8. Dito. 9. Frukost, middag och kväll hos Sullivan. Crawford går in på att resa till England. 10. Frukost, middag och kväll hos Sullivan. 11. Dito. 12. Frukost, middag och kväll hos Sullivan. Torsdag 14. Frukost med Sullivan. Dinerade med 10 personer vid hovet, mycket bra, men enkelt. På kvällen hos Sullivan. — — — 15. Åt middag hos Sullivan.
Samvaron hos madame Sullivan avbröts för några månader av resor. Den 20 juli reser Fersen jämte Crawford åter till Aix, där den senare presenteras för den svenske konungen och varifrån han såsom Gustav III:s underhandlare två dagar senare avreser till England med bud till konung Georg och hans premiärminister Pitt. Han får för resten snart brev efter sig från Fersen. I brev av denne till Taube den 26 juli omtalar han att han skall giva sin engelske vän i uppdrag att söka i England genom ett lån bota Gustav III:s penningbrist, den klippa varpå så många av hans vittsträvande planer strandat. — Denna del av hans mission misslyckades för övrigt, varemot konung Georgs svarsbrev till Gustav III var välvilligt och av denne betraktades som en politisk framgång.
Fersens resa går snart därefter till Wien, dit han av Gustav III blivit sänd i det hedrande men ganska delikata uppdraget att med Leopold II diskutera möjligheten för bildandet av den stora liga av europeiska makter som borde skyndsamt ingripa för Frankrikes och dess konungapars räddning. Enligt den instruktion som konungen därvid utfärdade borde Fersen underhandla om den planerade landstigningen i Ostende, och om upplånandet av kejserligt befästningsartilleri åt den svenska hären samt dessutom även söka förmå kejsaren att utse den svenske konungen till ligans chef — en halsbrytande uppgift och en idé som kunde fötts blott i en så romantisk och äventyrlig politikers huvud som Gustav III:s. Det behöver ej sägas att missionen misslyckades, enligt konungens utsago i brev till Fersen på grund av "huset Österrikes gamla avundsjuka mot huset Wasa", men enligt dagboken är kejsaren älskvärd och konversabel. Han gillar Crawfords sändande till England och kallar denne en "homme d'esprit". Han sysselsätter sig även med madame Sullivan. Enligt dagbokens omsorgsfulla referat av Fersens' och kejsarens samtal säges kejsaren ha sagt om Crawford: "Ah, jag känner honom och hans föregivna fru Crawford!" Därefter följer av Fersen en parentes: "Détails sur elle". Skada att ej den annars omständlige Fersen fortsatte att ordagrant citera den höge interlokutören, det skulle troligen givit en aning om samtidens syn på fru Sullivan. Fersen hade för övrigt sitt eget bestämda omdöme om kejsaren. Redan före resan till Wien har han annoterat: "En äkta italienare den där Leopold" och den 26 september, då han varit på avskedsaudiens hos kejsaren, skriver han beträffande dennes utlåtanden om Ludvig XVI vars mer eller mindre framtvingade erkännande av konstitutionen i de dagarna mycket diskuterades: "Han (d.v.s. kejsaren) medger att konungen ej är fri, att man måste arbeta för hans befriande och att det var lyckligt att han utan inskränkning godkänt konstitutionen. På kvällen sade han till en annan att eftersom konungen sanktionerat konstitutionen var ingenting mer att göra åt saken." — "Det är just vad jag befarat," tillägger Fersen.
På hemvägen besökte han prinsarna i Koblenz. Och betecknande för hur väl han trivdes med vännerna i Bryssel är att när han den 25 augusti lämnar Koblenz, han skriver i sin dagbok dessa ganska rörande ord: "Vackert. Rest. Ledsen över att det ej är till Bryssel."
Efter månader av ändamålslösa audienser och diskussioner, var Fersen den 6 oktober 1791 åter i Bryssel. För denna dag och de närmast följande har han antecknat i sin dagbok:
6 oktober. Anlände kl. 6 på morgonen till Bryssel. Vackert väder. Ingen bostad. Crawford hade kvällen förut flyttat. Jag sov på hotell "Duc de Galles". Gick ut kl. 12 till Sullivan. Åt middag hos Breteuil, tillbragte aftonen hos Sullivan. Mycket fransmän. 7. Soaré hos Crawford. Min uniform gör stor lycka. 8. Dito. 9. Middag hos Crawford. 14. Åt middag med Crawford, Sullivan och familjen Th. 16. Abbé Maury anländer. En mängd fransmän, den ena löjligare ån den andra. 17. Åt middag hos Crawford. Tillbringade där hela kvällen. 18. Middag hos Crawford, som var mycket svartsjuk på mig. — — — Simolin skriver till madame Sullivan, att han (Staël) berättar de rysligaste saker om mig. Han säger att jag ej kan annat än intrigera för att beröva honom hans plats, han har även visat brev som han fått av konungen av Sverige, etc. etc. Alla dessa herrar, Asp, Simolin etc, äro emot mig, påstå, att jag gjort allt av ärelystnad, och att jag störtat konungen och drottningen i fördärvet av samma anledning— — — 20. Middag hos Crawford. 21. Åt middag på en engelsk picknick med Crawford, Sullivan, Gardiner, Hodgues och Thuguet. 22. Middag Crawford. 23. Middag Crawford. 25. Jag var före middagen tillsammans med Sullivan.
Notisen av den 18 visar, att Fersen genom sin verksamhet i Bryssel såsom sin konungs utomordentliga sändebud kom att konkurrera med den ordinarie svenske ambassadören i Paris, Staël von Holstein, hans forne vän, senare hans gynnade rival i m:lle Neckers gunst, en man, som för övrigt till revolutionen förhöll sig mera sympatisk och mera objektiv, än både Fersen och hans konung.
Det kan på grund av dessa korta dagboksanteckningar förefalla, som hade Axel Fersen utbytt de täta besöken hos fru Sullivan med motsvarande middagar och supéer hos Crawford, och man undrar om det goda förhållandet till madame Sullivan blivit på något sätt stört. Men så var icke fallet. Förklaringen till att han härefter intog sina måltider hos Crawford, var med all säkerhet den, att medan Crawford förut bott på hotell, han vid denna tid — vilket även en anteckning i Fersens dagbok anger — inredde sig ett eget hem, och att de tre vännerna, i stället för att förut ha intagit sina måltider hos madame Sullivan på Bryssels på den tiden mest bekanta hotell, Bellevue, numera mest sammanträffade hos Crawford. Och det finnes även anledning att förutsätta att Crawford såsom ett nödvändigt tillbehör till sitt nya hem medtagit — madame Sullivan. När Fersen efter denna tid i sin dagbok talar om sin väninna, säger han att han varit "tillsammans" med henne och ej "hos" henne. Först senare, när det för den 23 maj i dagboken står att Crawford rest till Stuttgart för att hämta madame Sullivans dotter, begagnar han sig åter av det gamla uttryckssättet: "Diné chez Sullivan, frukosterat Sullivan, tillbragt hela dagen hos Sullivan." Det är också nu i själva verket hos den frånvarande Crawford, som han dinerade och superade. Att madame Sullivan senare under många år bodde hos Crawford, framgår alldeles tydligt.
Av von Engeströms anteckningar finnes även en uppgift angående madame Sullivans person och sätt att uppträda. Han säger om henne: "Fru Sullivan hade icke ett behagligt sätt att vara. Hennes munterhet var av det högljudda italienska slaget; hon skrek när hon skulle tala, och skrattade med full hals. Sålänge som greve Fersen var hos henne, var hon likväl tystlåten och försjunken i åskådande, liksom han. När Crawford var hemma, gick det också anständigt till; men när dessa båda herrar voro borta, spelade man, lekte pantlekar, utdelade kyssar och förde ett förskräckligt väsende, efter vad Fagel, Grelet och andra unga män, som besökte huset, berättade mig."
Det finnes även ett annat samtida vittnesbörd om madame Sullivan. I ett oundertecknat brev till Axel von Fersen finner man följande passage: "Prinsen av Wales sade oss att han sett honom (spanska ministern i London) dansa en spansk dans med madame Sullivan hos Crawford, och att det var så komiskt att man kunde dö av skratt. Förresten höjde han ingalunda till skyarna madame Sullivans skönhet — tvärtom kallade han henne 'fruktmånglerska' och berättade om henne historier, vilka voro allt annat än sympatiska."
* * * * *
Under samma tid som Fersen och hans vänner i Bryssel bedrevo storpolitik — efter sin återkomst från Wien stod han i brevväxling med samtliga europeiska hov — och dessemellan roade sig, befann sig Simolin ensam och övergiven i Paris. Han längtade ivrigt efter madame Sullivan, som till hans sorg föreföll att trivas väl där hon var och ej ville återvända till Paris och sin gamle vän. Hans läge var föga avundsvärt, det var för en autokratiens trotjänare en hård prövning att vara minister i ett revolutionärt land, så mycket mer som han dessutom var utsatt för många angrepp och trakasserier både från jakobinerna å ena och emigranterna å den andra sidan. Slutligen var det endast en tidsfråga när han skulle återkallas.
Från sin dystra vrå i det sjudande Paris skriver den gamle ministern brev på brev till madame Sullivan. Dessa brev, som finnas bevarade i den Fersenska samlingen i Stafsunds bibliotek, äro av stort intresse. Kuriöst nog äro de av så gott som uteslutande politiskt innehåll. Man kunde därav draga den slutsatsen, att de voro skrivna mera för madame Sullivans vänner än för henne själv, men av de små intima passager som finnas inströdda överallt och ännu mera av de ofta återkommande påminnelserna om att ej låta andra få del av vad han berättar, ser man tydligt nog, att breven äro skrivna enbart för madame Sullivan. Ett brev av den 4 oktober 1791, i vilket han först omtalat nyheter från emigrantlägret och vidrört de eventuella nya ministerutnämningarna i Paris, avslutas sålunda med följande passus:
"Ni förstår utan tvivel, sköna väninna [I originalet står 'Chère et Belle Dame'], att det, som jag på grund av mitt förtroende för er nu omtalar, ej är avsett att berättas i det talrika aftonsällskap ni samlar hos er. Om något av detta sipprar ut skulle det nämligen bli utsirat och vanställt på det sätt som brukas av de herrar vilka besöka eder salong och vilkas hjärnor lära vara på ett högst egendomligt sätt förvirrade."
På grund av detta och andra citat kan man beteckna madame Sullivan som en av denna tids verkligt intresserade och initierade politiska kvinnor. Simolins brev ådagalägga detta även på andra sätt: de uttrycka ofta en lätt irritation över att hans sköna dam ej ville höra annat än politiska nyheter, och att hon dessutom önskade få till livs rena fakta, utan reflexioner och kommentarier. Helt säkert var detta icke i Simolins stil, han hade föredragit att skriva om mindre allvarliga ting: småprat om gemensamma bekanta, om sig själv, sin längtan och svartsjuka, samt sina egna reflexioner om de underbara ting han dagligen såg utspelas inför sina ögon.
Men hans respekt för madame Sullivan tycktes ha varit nog stor för att komma honom att beskedligt foga sig efter hennes vilja. Endast någon gång vågar han — då de exakta nyheterna tryta — komma med sina egna reflexioner, och då är han, medveten om att ej göra henne riktigt i lag, färdig att på det ödmjukaste ursäkta sig: "Se här, min vackra fru", skriver han den 6 sept. 1791 efter att ha omtalat vad man tror sig veta om de lediga ministerposternas besättande, "en uppsjö av möjligheter, lösa antaganden, som jag utprånglar i stället för fakta, som ni önskar och som jag ej känner. Ni får kasta dem på elden, om läsningen därav tråkar ut er, och ni kan vara övertygad om att så snart det verkligen händer något, jag ej låter bli att underrätta er därom och överhuvudtaget hålla er au courant med vad som sker."
Och vilka äro icke de nyheter som han "utprånglar" i sina brev till denna extravaganta dam med de vidlyftiga politiska relationerna och de lika vidlyftiga kärleksförbindelserna — sin "très-chère, belle et aimable Dame", som han kallar henne. Det är detaljerade in- och utrikespolitiska exposéer, notiser om emigrantprinsarnas åtgärder och de europeiska hovens arbete för den planerade europeiska koalitionen, det är lagtexter och förhandlingar, det är personalia, en utläggning om konstitutionsfrågan i hela dess vidd, med alla faser av konungens och de utländska makternas ställning till densamma. Och allt är riktigt, om det ock är färgat av en rojalistisk uppfattning, vilken dock ej hade karaktären av ett ytligt partitagande men ett verkligt levande intresse för den kungliga familjen.
Några utdrag av de som historiska dokument värdefulla breven giva en god bild av tillståndet i detta jäsande revolutionära Paris, som blivit kallat det kar, där framtidens vin bereddes. Och egendomligt är det att tänka, att dessa skildringar lämnats av en den ryska despotismens grånade tjänare till hans i kontrarevolutionens tjänst strängt sysselsatta älskarinna.
Breven äro till antalet 22, det första daterat den 27 juni 1791, det sista den 11 januari 1792. Under denna period rullade väl alltjämt det stora dramat vidare upp sig, men därunder inträffade ingen av dessa katastrofer som fått namn av revolutionens stora dagar. Det var också därför som Simolin kunde för madame Sullivan gång på gång försäkra, att allt var lugnt i Paris, och med sitt huvud borga för att hon utan fara kunde återvända dit. Det är det stående omkvädet i de första breven, sedan tyckes han så småningom hava resignerat.
Här nedan följa några av de mest intressanta passagerna i Simolins brev. De tala för sig själva och behöva i allmänhet inga kommentarier:
P. 27 juni 1791.
Sedan M. Facius underrättat mig om att ni lyckligt anlänt till
Bryssel, skyndar jag mig att lyckönska eder i det jag hoppas att er hälsa är god och ej lämnar något övrigt att önska, vilket jag emellertid gärna ville se bekräftat av er vackra hand.
Ni vet helt säkert allt vad som hänt under de åtta dagarna sedan ni rest. Konungens hemliga flykt, hans arrestering och återkomst till Paris under eskort av flera tusen medlemmar av nationalgardet, äro händelser som föra oss 100 år tillbaka i tiden. Det märkvärdigaste är att det råder ett sådant lugn i Paris, att det ej kunde vara bättre under helt vanliga tider. I fredags ägde stor upphetsning rum bland folket på gatorna, vilket tågade till monsieur Montmorins hus och fordrade hans huvud. En stark vakt hindrade emellertid utförandet av dessa hotelser, och när den befälhavande generalen såg att även mitt hus var hotat, lät han bevaka det utan att jag märkte det, jag fick också veta det först i går. Han och jag ha alldeles oskyldigt blivit inblandade i konungens och den kungliga familjens flyktförsök med anledning av ett pass, som jag hade begärt och som ministern kontrasignerat och drottningen hade begagnat sig av. Ett dekret av nationalförsamlingen har rättfärdigat oss båda två efter att man låtit kommissarier genomgå registren å utrikesministeriets kansli: Ni ser, min fru, att jag hade kunnat bli offer för ett företag med vilket jag hade intet att göra. Allt är nu emellertid förbi och jag har ej varit det ringaste rädd. Efter er avresa har jag tre gånger besökt ert hem för att med egna ögon se, om allt är i gott stånd och god ordning. Man arbetar nu i övre våningen, men det går ganska långsamt; från och med i dag skall jag emellertid sätta mera folk i arbete. Jag skall försöka göra allt vad jag kan för att bringa arbetena till ett snabbt slut för att påskynda er återkomst, efter vilken jag mycket uppriktigt längtar, och vad beträffar lugnet och säkerheten här kan jag svara därför med mitt huvud, jag skulle väl vara den föraktligaste bland människor, om min avsikt vore att föra er bakom ljuset, och jag tillåter er att förlora allt förtroende till mig, om jag icke säger er sanningen.
Den galante ministern ser sålunda om reparationerna i hennes hem och söker även locka henne tillbaka med utsikten att detsamma blivit förskönat. Men hon har beslutat sig för att stanna i Bryssel, som synes av nästa brev.
Den 10 juli 1791.
Min kära, vackra och älskvärda väninna!
Jag är till ytterlighet smickrad och glad över ert brev av den 6 dennes och över att ni så älskvärt kommit ihåg mig. Ingen i världen kan vara så förtvivlad över er frånvaro som jag och livligare önska att ni skall återkomma så fort som möjligt. Men den befallning ni har givit, efter vad jag hört, att avskeda alla både manliga och kvinnliga tjänare, utan vilka ni ju ej kan reda er vid er återkomst, tyder på att ni ämnar förlänga er bortavaro, vilket jag är förtvivlad över och har svårt att rätta mig efter. Jag ber er framföra min vördsamma hälsning till den dam, som har lånat mig sin minister för att låta mig få underrättelser om er, och säga henne, att jag vore överlycklig över att få vara med som den tredje vid edra tebjudningar och edra samtal, som utan tvivel röra sig kring en stor man som heter Katarina och som är ett av sitt sekels underverk samt i sig förenar sådana egenskaper och en sådan begåvning, som skulle räcka till för att styra ej blott hennes eget rike utan även många andra med glans och ära. Jag känner icke prinsessan av Holstein-Beck, gift med prins Bariatinsky, min företrädare.
Då jag i går skrev till M. Crawford, har jag intet att tillägga till det jag sade honom, åtminstone ej annat än att församlingen i går beslutat en lag mot emigranterna, enligt vilken dessa bli tvungna att betala tredubbla skatter. Man föreslog även att sekvestrera deras egendom och deras inkomster, men förslaget blev motsagt och förkastat.
Jag kan endast upprepa, att det fortfarande är lugnt i Paris, och att man ej förefaller att frukta något. Stötestenen kommer, när det blir fråga om att insätta konungen i utövandet av hans funktioner, från vilka han varit avlägsnad alltsedan sin resa, som var ytterst illa uttänkt, illa ordnad och dåligt utförd. De äro långt ifrån att vara lyckliga, de inse nu, att de blivit bedragna, att man givit dem endast olycksaliga råd. Koalitionen av de europeiska furstarna har varit en ren chimär, som existerat endast i tomma huvuden, och trupperna som de räknade på voro allt annat än pålitliga, vilket också hela förloppet har utvisat.
Den skräck ni visar är ej annat än en liten släng av panik. Jag besvär och ber eder att sätta tro till vad jag säger. Jag är ur stånd att bedraga er och skulle hellre utsätta mig för vilket lidande som helst än inbilla er något som ej är sant. Jag är därvidlag mera försynt än ni tänker, och jag låter mig varken bländas eller ledas av något egoistiskt intresse.
Farväl, min vackra och älskvärda väninna, jag ber er att ej behandla de vänner ni övergivit med så mycken stränghet och att ej alltför länge låta dem sucka efter er återkomst. Jag kysser tusen gånger edra händer. S.
Man ser av tonen i brevet hur den slipade diplomaten nått ålderdomens skeptiska och överlägsna syn på medaktörerna i något som allt mera artar sig till en tragedi. Oförbränneligt är endast hans ömma galanteri.
I åtskilliga av breven uppehåller sig Simolin utförligt vid nationalförsamlingens arbete på konstitutionen och frågan om konungens godkännande av densamma, en sak som på det högsta måste intressera kungaparets vänner och fullmäklige i Bryssel, då denna sanktion kom att återverka på hållningen hos europeiska "concerten", för att använda Fersens favorituttryck. Redan förut har av Fersens berättelse framgått huru kejsaren använde sig därav för att komma ifrån ett direkt ingripande i "les affaires de France".
Den 12 augusti 1791.
— — — I nationalförsamlingen fortfar man att utan uppehåll och med det största intresse revidera de dekret som skola bilda kärnan i konstitutionen. Församlingens demagoger inlägga den största iver i att göra densamma så ofördelaktig (för konungen) som möjligt, medan den koalition som bildats av deputerade, vilka älska ordningen, modigt försvarar spillrorna av en makt som tid och erfarenhet helt visst skola återupprätta. Jag avser nu ingalunda aristokraterna, ty det aristokratiska partiet kan anses vara fullkomligt tillintetgjort, nej, koalitionen består av de medlemmar, som på grund av inbördes avund hittills ha behärskat vänstern. Denna sammanslutning har kommit till stånd på grund av fruktan för de republikanska idéerna, vilka vid tiden för konungens flykt spredos med mycken våldsamhet och vilka för närvarande omfattas endast av en liten grupp, bland dem Robespierre, Buzot, Roederer, Petion och några präster av den nya fabrikationen. Denna sekts medlemmar har sitt förnämsta stöd utom församlingen bland skriftställare som äro uppburna av den lägst stående publiken. Men efter Champ-de-Mars-dagen ha domstolarna ådagalagt stränghet mot flera journalister och dessa ha nu ansett bäst att utföra sina ränker i dunklet — därför bli de ej till hinder för någon, och man antager att konstitutionen kan bli färdig och således fastställd om 8-10 dagar.
Den 23 augusti.
Ingen förändring i konungens ställning har ägt rum, fastän man i går firade Saint-Louis. Den konsert som brukat äga rum dagen förut hade inställts och dagen förflöt i största stillhet. Församlingen skall ännu i dag diskutera den kungliga familjen, och det skall beslutas om dennas medlemmar skola fortfara att inneha egenskapen av kungliga prinsar.
Kommittéerna ha till den grad ökat tilläggsartiklarna, att det blir omöjligt att sluta arbetet och framlägga konstitutionen inför konungen inom kortare tid än fem eller sex dagar. I förgår beslöts att konungen skulle erhålla en vakt bestående av 1,200 man till fots och 600 till häst. Det skola aldrig kunna användas i allmän tjänst.
I går på förmiddagen såg jag en deputation av Parisdamer komma ut från Tuilerierna, de hade varit där för att uppvakta konungen med blommor.
Svenska ambassadrisen har återvänt från Schweiz och ämnar tillbringa vintern i Paris.
För resten händer intet som vore värt att omtala för er, Frantz' försök ha slutligen lyckats och man har kommit så långt att listerna (la bordure) ha blivit lagda i er salong. Målarna ha också i dag slutat sitt arbete där. Kanapén av damast blir också färdig på måndag och tavlorna upphängda. S. — — —
Den 30 augusti.
Man har väntat, min kära och vackra väninna, att diskussionen om konstitutionens tilläggsartiklar skulle avslutas i dag, men överläggningarna om nationalkonventen taga ännu två eller tre sessioner i anspråk, och man beräknar sålunda att framlämnandet av detta aktstycke ej kan ske förrän på lördagen. Församlingen har icke ännu fattat något beslut om på vilket sätt detta skall ske, och icke heller huru mycken frihet man borde giva konungen — en punkt som är mycket svårlöst. Om han vägrar att svära ed på konstitutionen, blir nationalförsamlingen försatt i ett ohyggligt läge. Men hans omgivning tror fortfarande att han skall antaga den rätt och slätt på samma gång som han kommer att förbehålla sig rått att överlämna till församlingen en hel mängd anmärkningar.
Man väntar otåligt på nyheter från furstarnas möte i Pillnitz i
Sachsen. Konungen av Sverige har anmält, att han vid tiden för
detta möte skall komma till Petersburg, dit han också säges ha
rest i och för en överenskommelse med kejsarinnan och för att
upphäva varje spår till sådana misstankar som börjat uppstå
mellan de båda grannarna med anledning av kejsarinnans beslut
att bygga en galärhamn i finländska skärgården. Jag skall icke
underlåta att hålla er au courant med de händelser här som äro
nära att utveckla sig.
#/
/#
Den 1 september.
— — — I går beslöt församlingen att konstitutionen skulle revideras, då tre legislaturer beslutat, att i densamma fanns förändringar att göra.
En medlem föreslog, att en deputation skulle sändas till konungen för att förelägga honom konstitutionen, samt att konungen skulle vara fri att draga sig tillbaka vart han ville och att man skulle anhålla om att han måtte framställa för församlingen alla de anmärkningar, som han kunde anse nödiga och till folkets bästa.
Församlingen diskuterade icke alls dessa förslag, måhända återkommer den till dem i dag, man trodde i går att konstitutionen skulle överlämnas till konungen i morgon eller senast på lördag.
Underrättelser ha ingått från greven av Artois i Wien, och man tror sig veta att han har anledning att vara nöjd med sin resa. Den 20 augusti reste kejsaren till furstemötet i Pillnitz, där konungen av Preussen redan torde ha inträffat före honom, och man tror att greven av Artois har följt kejsaren dit.
När jag nu dukat upp allt vad jag vet, återstår det mig endast att bedja er, vackra fru, att mottaga etc. — — — Er tillgivne tjänare S.
I sin tanke om grevens av Artois framgångar i Wien, misstog sig emellertid Simolin. Ej nog med att kejsaren och hans premiärminister mottog denne och hans äventyrlige drabant, Calonne, med ytterligt misstroende; Fersen själv, som ju vid denna tid befann sig vid kejsarhovet, lyckades enligt ett brev till Marie-Antoinette den 21 oktober "hindra några galna påhitt av prinsarna och övertyga Leopold II att ingenting borde företagas med deras hjälp".
Den 4 september.
Gårdagen förlöpte, min vackra väninna, som de föregående, det vill säga utan att jag fått några underrättelser, oaktat madame — — — hade kommit mig att hoppas på, att ni skulle skriva dagen efter hennes brev, som var daterat den 29, de i går ankommande breven voro daterade den 31 och de som kommit i dag den 1 dennes, och således ha flera dagar förflutit utan att de förhoppningar infriats, som hon ingivit mig. Men trots er tystnad vill jag ändå underrätta er om att efter det församlingen i går vid morgonsammanträdet hade avslutat konstitutionen denna klockan 9 på aftonen blev överlämnad till konungen genom en deputation bestående av 60 personer. Sedan deputationen inträtt i ett rum, där konungen befann sig jämte ministrarna och en mängd andra personer, lämnade Thouret till Hans Majestät konstitutionen i det han yttrade: Nationens representanter erbjuda till Eders Majestäts erkännande den konstitution, som fastställer det franska folkets oförytterliga rättigheter, upprätthåller tronens verkliga värdighet och skall förnya rikets styrelse.
Konungens svar lydde: Jag vill granska den konstitution som nationalförsamlingen har överlåtit till er att lämna mig. Jag skall låta denna veta mitt beslut inom en så kort tid som det är möjligt, när det gäller att sätta sig in i en så viktig angelägenhet. Jag har beslutat mig för att stanna i Paris, och jag skall ge det parisiska nationalgardets chef de befallningar, som jag tror äro nödvändiga för "le service de ma garde".
Därefter överlämnade konungen till deputationens anförare detta svar skriftligt, skrivet med hans egen hand.
Deputationen återvände i samma ordning, som den kommit till församlingens vanliga sessionssal, där dess ordförande meddelade de personer, som befunno sig här, sitt tal och konungens svar. Hans svar tycktes tillfredsställa både deputeradena och de medborgare, som genom dem fingo del därav. Se här den första akten avslutad, denna på vilken man otåligt väntat under så långa tider. De övriga händelserna skola ej dröja att följdriktigt utveckla sig. Efter denna ceremoni öppnades Tuileriernas portar för hela världen. Då konungen ej låtit oss veta att han önskade det, ämna vi icke uppvakta honom i dag. Kanske väntar han med att taga emot oss till dess han tillkännagivit sitt beslut? Då han vadar i en hop betänkanden, i vilka man ger honom alldeles stridiga råd, kommer han att ha svårt att besluta sig. Man tror emellertid, att han kommer att antaga konstitutionen rätt och slätt, så mycket mer som församlingen ej tillåtit honom att göra några anmärkningar, och alla sådana därför skulle vara alldeles bortkastade. Jag ber er, min fru, att emottaga etc.— — — tillgivne tjänare S.
Tisdag den 6 september.
I mina föregående brev av den 1, 3 och 4 i denna månad har jag haft äran, min fru, att underrätta er om de händelser som tycktes mig förtjäna att komma till er kännedom. Efter det konstitutionen överbringats till konungen, har allt inom Tuilerierna återställts på samma fot som det var förut. Portarna äro öppna och trädgården är överfylld av massor av människor, som promenera där och ropa "leve konungen" och "leve drottningen". Man tror att konungen om fem eller sex dagar skall antaga konstitutionen, så att hela saken blir klar på fredag eller lördag.
Vare sig det nu beror på trötthet eller på en förhoppning om att se en smula lugn återvända efter så många stormar, eller om det kan bero på en rent personlig motvilja för att ha emigrantprinsarna att tacka för något, men det förefaller, som önskade konungen och drottningen intet annat än försonlighet och som om de ämnade vänta allt av tiden och omständigheterna. Om de bli mera hederligt betjänade än de varit det i början av denna församling, så är det ju möjligt att de ämna söka draga ännu någon fördel av den, som träder i arbete om fyra veckor, men de böra ej söka dölja för sig att den kommer att bli mycket illa sammansatt och att i stället för de två partier, som delade den första församlingen, och som man betecknat med namnen rojalister och konstitutionella, de verkliga namnen på dessa partier bli monarkister och republikaner. Det vore av största vikt för hovet att söka stöd hos de förstnämnda för att hindra spridandet av de republikanska idéerna, och om monarkisterna kunde ledas genom penningar som man skickligt utdelade, så kunde man måhända sedan av dem göra verkliga rojalister.
Man ser att Simolin på akta ryskt sätt förordade användandet av mutor!!
Den 13 september.
Jag har haft nöjet, min vackra och älskvärda väninna, att i går erhålla ert brev av den 9 dennes, för vilket jag ber er mottaga mina livligaste tacksägelser. Jag tror icke mycket på verkligheten av det ni låter hägra för mig, nämligen att ni snart skall komma tillbaka till detta land, ty jag tycker att det förefaller mera som om ni ville fördröja än påskynda er återkomst. Vi ha nu kommit till avgörandets ögonblick och tiden skall rättfärdiga eller omintetgöra mina tvivel. Jag har efter mottagandet av ert brev i går skyndat mig att taga reda på den bok som herr Crawford önskat erhålla. Jag känner den — — —
I dag är den stora dagen inne, då konungen skall inlämna till församlingen en skriftlig sanktion av konstitutionen. Jag tror mig kunna säga er, att konungen, av alla de råd som givits honom, av alla de brev och betänkanden som han erhållit, har satt ihop en skrivelse efter sitt eget sinne, lika dålig och oförmånlig för hans egna intressen, som den protestskrivelse, som han den 21 juni lämnade Monsieur de la Porte, och vars följder blevo, att den kungliga makten ända hittills varit suspenderad. — — —
Den 21 september.
I går voro konungen, drottningen, Dauphin och de två Mesdames, konungens dotter och syster för första gången på operan. Ni kan knappast föreställa er, sköna väninna, vilka människomassor som samlats på bulevarderna, längs vilka de kungliga åkte fram, och de leverop med vilka Deras Majestäter överallt hälsades. Salongen var så full som jag aldrig förr sett den, och applåderna ljödo livligt både under och efter spektaklet. Man förutsätter att den kungliga familjen ofta skall besöka teatrarna, något som skall komma dem att vinna publikens tillgivenhet; det är ett medel att underhålla den entusiasm som gripit den till dess förmån. Den bildar en förvånansvärt skarp kontrast till mottagandet den 25 juni. Detta enkla och angenäma medel hade bort användas sedan lång tid tillbaka, då hade upprorsmakarna helt säkert ej kunnat få så fritt spel.
I går afton spreds ett brev från prinsarna till konungen, daterat den 10 september; det finns folk, som roar sig med att tro att det är apokryfiskt och tillverkat i Paris, för min del anser jag det vara autentiskt på grund av de sanningar, som där äro med moderation framställda. Prinsarna stödja sig på den hjälp de tro sig kunna vänta från de europeiska makterna. Jag ögnade endast igenom det i går kväll, men jag får det mig tillsänt nu på morgonen, det är emellertid alldeles för vidlyftigt för att sändas med posten. Jag skall ge i uppdrag åt M. Brantsen att lämna ett exemplar till er. Det har ej hörts något från Koblenz efter det antagandet av konstitutionen där blivit känt. Jag tror dock att detta antagande ej kommer att på något sätt förändra det system, som prinsarna en gång antagit, och det är troligt att makterna även skola för sin del sluta sig till detsamma.
M. Touffner reste i går, han har sett edert hus. Han förstår ej att man kan bo och trivas i ett främmande land när man har ett så angenämt och förtjusande hem. Detta bevisar endast att man aldrig är nöjd med det man äger och alltid jagar efter andra njutningar.
Adjö, vackra och älskvärda väninna, jag önskade att ni vore trött och utledsen på det irrande liv ni för, och att ni finge lust att komma tillbaka och taga ert vackra hus i besittning. Jag vågar dock ej tänka något sådant, då jag kunde bli besviken i min förhoppning genom något nytt infall. Under väntan på eder ankomst kysser jag edra händer och förblir med sann tillgivenhet eder mycket hängivne och uppriktige tjänare och vän. S.
Det är icke Simolins brev ensamma, som ådagalägga hur starkt intresserad madame Sullivan var av politiken — ännu tydligare bära Fersens dagboksanteckningar från vintern 1791 och år 1792 vittne därom. Det är under denna tid som konungafamiljens vänner, och bland dem sålunda kanske främst Fersens intima krets, med all iver arbeta på nya planer på konungaparets räddning och därmed också — enligt deras syn på saken — Frankrikes frälsning från total upplösning och ruin. Redan den 21 september 1791 skriver Fersen till Taube om att han vid återkomsten till Bryssel ämnar arbeta på att få till stånd en kongress som, samlad nära franska gränsen och stödd av vapenmakt, skulle betvinga det revolutionära Frankrike. Han framlägger denna plan för sin konung och sänder den 26 november till Marie-Antoinette en promemoria innehållande såväl en vidlyftig exposé av situationen som instruktioner i detalj, vad alla hennes brev till Europas olika suveräner böra innehålla — ett brev vidlyftigt som ett utskottsbetänkande och tjockt som en bok. Allt hinner han tanka på. I ett annat brev anbefaller han drottningen att skriva några rader till Crawford för att tacka honom för det synnerligen välskötta uppdraget i England, och hon svarar med att uttrycka sin tillgivenhet för Crawford och sin oro att hans hus kan bli förstört av pöbeln på grund av att ryktet om hans engelska färd genom spioner blivit spritt i Paris och väckt upphetsning.
Samtidigt med att arbetet på sammankallandet av den stora kongressen som skulle föregås av åtgärden att Europas samtliga makter återkallade sina ambassadörer — den 19 december kan Fersen berätta för Gustav III att ryktet om Simolins och Staëls återkallande väckt stor uppmärksamhet — hade en annan ej mindre viktig plan framlagts. Förslaget synes denna gång kommit direkt från Gustav III och var djärvt nog: det gick ut på anordnandet av en ny flykt för konungaparet. Taube förbereder i brev av d. 16 december Fersen på konungens förslag, som några dagar senare kommer Fersen tillhanda.
Denna gång skulle färden ställas till Kanalen, ett engelskt fartyg skulle taga flyktingarna ombord och föra dem till Ostende eller annan hamn i Flandern. Men det ansågs nödvändigt att konungen tog en annan väg än drottningen, madame Elisabeth och Dauphin, för att inte som Gustav III uttrycker sig "dramat i Varennes skall upprepas". Ja, han framställer även ett annat grymt alternativ: "Jag tänkte först föreslå drottningen det modiga beslutet att stanna i Paris med Dauphin för att underlätta konungens flykt, men vid närmare eftertanke finner jag att dylika beslut äro lätta att taga, då man tar dem själv, men att det är svårt att tillråda dem för andra." Han tror att drottningen därigenom skulle ge ett bevis på högsinthet och mod som skulle imponera på hela folket. Ett tredje alternativ vore att drottningen och hennes barn flydde från Paris och hölle sig dolda till dess konungen vore utanför Frankrikes gränser, varefter de skulle kunna taga en annan väg och rädda sig.