Om dessa nya flyktplaner var Fersen ingalunda ensam. Madame Sullivan och vännerna Simolin och Crawford voro alla invigda i dem och tyckas även ha använts för att förbereda det nya äventyret. Redan Taube föreslog i sitt brev en "tapper och trogen engelsman" åt vilken kunde anförtros färden från Paris till kusten. Därmed åsyftades troligen just Crawford. Då Crawford såsom utlänning utan svårighet kunde vistas i Paris, medan Fersen såsom upptagen på listan över proskriberade emigranter endast med största fara för sitt liv kunde resa dit, begav sig Crawford i medlet av december till Paris. Han åtföljdes därvid av madame Sullivan. Från tiden mellan den 16 december 1791 och 11 januari 1792 finner man Crawfords och Sullivans namn upptagna endast en gång i Fersens dagbok. För den 11 januari 1792 har Fersen antecknat: "Brev från Crawford. Han har träffat drottningen och talat med henne." Och för den 16 januari: "Sullivan underrättar mig om att Staël skall resa till Sverige för att rättfärdiga sig."
Dessa båda anteckningar ådagalägga tydligt nog att de befunno sig i
Paris och syftet med denna resa.
Redan före denna färd synes ock Fersen varit besluten att trotsa faran och skynda till drottningens hjälp, ty i ett den sjunde daterat brev, präglat av en för den i alla sorger härdade Marie-Antoinette ovanlig, rörande hjälplöshet, skriver hon först beträffande alla de brev till de olika regeringarna, som Fersen tillsagt henne att skriva och som han åtagit sig att befordra: "Se här vara två sista brev, jag vet inte om ni blir nöjd med dem. Jag har försökt att få in i dem allt vad ni angivit, men det är så svårt för en som ej är van vid statsaffärer. När jag på nytt läste igenom alla edra papper, märkte jag att vi i våra två långa brev glömt en massa saker. Lyckligtvis var det intet väsentligt" Så talar hon muntert och skämtsamt om "biskopen", varmed troligen åsyftas d'Agoult, biskop av Pamiers, en av de kurirer och budbärare, som konungaparet tyckes haft största tillit till. Han har besökt henne, hon trodde hon skulle få beröm för sitt arbete, men han är sträng och säger att hon ej kan göra för mycket. Och hon fortsätter: "Det är absolut omöjligt för er att nu komma hit, det skulle vara att äventyra hela vår välfärd, och när jag säger det kan ni tro mig, ty jag längtar oerhört att få se er." Samtidigt har hon tid till omtanke för hans trevnad. Hon vet att Crawford och Sullivan äro hans närmaste umgänge, personer som han trivs med, ty hon skriver: "Jag väntar med otålighet M. Crawford, men för er skull är jag ledsen att han lämnar Bryssel. Jag hoppas att de (Crawford och Sullivan) inte stanna över vintern här och att han återvänder till Bryssel, ty ni behöver litet förströelse." Och hon slutar med ett par rader vilkas citerande kanske ej höra till denna uppsats, men som visa hur olyckorna förändrat den en gång så övermodiga Marie-Antoinette: "Vad mig själv beträffar håller jag mig uppe bättre än jag kunde vänta på grund av den själsliga trötthet som jag alltjämt lider av, då jag så sällan får gå ut; jag har ej ett ögonblick för mig själv mellan besök, som jag måste taga emot, skrivgöromål och den tid som jag är med mina barn. Denna sista sysselsättning, som ej är den minsta, utgör min enda lycka, och när jag är riktigt sorgsen tar jag min lilla gosse i mina armar och kysser honom av allt mitt hjärta; i det ögonblicket är jag tröstad."
Emellertid ansåg Fersen det nödvändigt att han begav sig till Paris för att själv deltaga i förberedelserna för den nya flykten, och den 21 januari 1792 antecknar han i sin dagbok: "Drottningen har samtyckt till min resa till Paris." Den 29 januari noterar Fersen med förbittring att rykten om den nya flyktplanen kommit ut samt att nationalförsamlingen antagit ett dekret om individuellt pass för varje resande till Paris. Men den 6 februari meddelar drottningen, att konungen begagnat sitt veto mot passdekretet och därmed är resan definitivt bestämd.
Under den tid Fersen vidtog anordningar för sin resa, hade han dagliga långa överläggningar med konungaparets vän och specielle ombud, den kloke och inflytelserike baron de Breteuil, även han bosatt i Bryssel, och han intog även nästan dagligen sina middagar hos "baronen", som han i vännernas korrespondens benämnes.
Några dagar innan Axel von Fersen begav sig åstad, inträffade emellertid Simolin i Bryssel på väg till Wien, dit han blivit sänd av det franska konungaparet i en diplomatisk mission, ryktet om svenska och ryska ministrarnas återkallande hade sålunda besannat sig. För den 9 februari har nämligen Fersen skrivit i sin dagbok: "Simolin anlände kl. 11 utan något hinder. Han reser till Wien på drottningens vägnar för att underrätta kejsaren om hennes läge, om tillståndet i Frankrike och deras uttryckliga önskan att bli hjälpta. Han har haft ett hemligt sammanträffande med dem. — — — Simolin var rörd till tårar över vad hon sagt honom."
Den 11 februari anträdde Fersen resan till Paris, åtföljd endast av en adjutant, svensken baron Reutersvärd, och sin trogne betjänt Frantz; förklädda och utan att ha blivit igenkända anlände de till Paris måndagen den 13 februari, kl. halv 6 på kvällen. Den förste som Fersen uppsökte, var den outtröttliga mellanhanden och budbäraren Goguelat. Och ännu samma dag hade han ett sammanträffande med drottningen. — "Gick till drottningen", har han antecknat, "kom in min vanliga väg, såg inga nationalgardister, träffade icke konungen."
För de två följande dagarna har Axel Fersen gjort i sin dagbok, utom vad han här i detalj berättat om sina sammanträffanden och samtal med Marie-Antoinette och Ludvig XVI, en del anteckningar, vilkas hela karaktär på det mest kuriösa sätt kontrasterar mot den eljes rådande allvarliga och något torra tonen! Man finner sig plötsligt fördjupad i läsningen av något som liknar en av de många pikanta brevromanerna från det adertonde seklets slut. Dessa interiörer synas till hjälte hava en sannskyldig chevalier de Faublas och icke en i hemliga och ytterst farliga uppdrag resande högtstående politiker, på vars huvud ett pris är satt. Och hjältinnan bär prägeln av en djärv amoureuse, spelande ett vågsamt och spännande kärleks Spel.
Anteckningarna berätta:
14 februari. Kl. 1/2 10 lämnade jag henne (Marie-Antoinette), jag fann Reutersvärd vid Pont-royal, vi foro i vagn till El., jag färdades nu samma väg som förut med konungen (Gustav III) allt påminde livligt om honom. Kl. 10 öppnade Frantz dörren för mig. Jag bodde med Joséphine, som hade två rum, han var utgången, vi drucko te tillsammans och jag lade mig kl. 1/2 1.
15. Jag steg upp kl. 1/2 11 klädde mig alldeles ensam. Frantz tog upp min frukost till mig när han gick ut. Kl. 1/2 11 kom hon upp till mig på ett ögonblick, man gav mig även något litet till middag, som man tog från bordet under förevändning att ge det åt Joséphine; när de voro hemma fick jag just ingenting, men när det var främmande fick jag mera, jag tände ljus och läste efter middagen. Jag var tvungen att hålla mig mycket stilla emedan salongen var belägen under mitt rum, de gingo på teatern och jag blev ensam ända till 1\2 10, då hon kom hem, då gick jag ner i salongen, efter det man skickat bort tjänarna och stängt dörrarna, och drack te där till kl. 11. Hans kammartjänare kom tillbaka och av ängslan att han skulle se mig, gick jag upp till mig. Hon kom till mig ett ögonblick och under förevändning att hon ville äta; jag åt höna, soppa och kompott; kl. 1/2 12 lämnade hon mig. Jag måste lägga mig mycket sakta för att ej förorsaka något buller. Man hade låtit den andra kammarjungfrun, som var syster till Joséphine, förstå, att jag var hennes son, som hade flytt från hertigen av Wirt
[Då madame Sullivan enligt Engeström hade en dotter med hertigen av Württemberg synes detta påhitt om Fersen som en hemlighållen son till El. och hertigen ytterligare bestyrka antagandet, att med El. menas Sullivan. Se för övrigt sid. 231.] och att hon ej ville att han skulle veta det, hon visade mycken medkänsla med mig, och då det fanns två rum bragte hon mig ved och även annat, utan att någonsin se mig. Jag läste 4 eller 5 romaner under den tid jag var här och dessutom M:s dagbok.
För den 16, 17 och 18 februari finnas inga anteckningar, men av ett brev till Fersens vän Evert Taube av den 26 februari framgår, att Fersen under dessa dagar vistades i Tours, antagligen emedan han fann det oförsiktigt att stanna så länge i Paris i en fortsättning. Den 19 begynna åter anteckningarna om Fersens hemlighetsfulla vistelse i Paris:
Den 19. Medan de voro på teatern lät jag Reutersvärd komma till mig. 20. Reutersvärd skrev till mig, att Bergstedt skulle anhålla om pass för mig, men han ville träffa mig personligen, jag hade förutsett detta och stämde möte med honom på gatan utanför huset kl. 6 på kvällen, och då han var utgången, gick jag dit genom bakporten med Frantz. Kl. 1/2 10 kom hon och vi skildes åter kl. 1/2 12. Jag läste därpå till 1/2 1 och lade mig sedan. Ofta åt han av det jag lämnat i tron att det var hon som ätit (av faten). El. berättade mig på morgonen, att Goguelat hade skrivit till honom och bett att få råka honom. Jag föreställer mig att hon, då hon sade, att jag skulle komma måndag eller tisdag, ville förbereda honom för att han skulle stanna hemma, ett onödigt förutseende, som förargade mig. Goguelat kom kl. 1/2 6, El. gick på teatern, men han stannade hemma med Gog. för att invänta mig. Kl. 1/2 9 gingo de ut.
21 mars. Kl. 6 gick jag ut, träffade Reutersvärd och gjorde med honom upp om arrangemangen för vår avresa vid midnatt — — — Han medförde ett brev till El., i vilket jag låtsade annonsera min ankomst och anhöll om att få träffa honom. Man släppte in mig i hemlighet, vi spelade vara roller väl, man misstänkte ingenting. — — —
Vilka äro nu de tre personer, "han", som icke nämnes vid varken titel, för- eller efternamn, och som ej fick kännedom om att Fersen vistades under hans tak, men för vilken man sedan spelade komedien, att Fersen skulle komma några dagar senare, den mystiska El., vars namn Fersen med stor konsekvens aldrig utskriver och den så kallade Joséphine. Fullt uppklarad blir denna intrig måhända aldrig. På sannolikhetskalkylens väg tycker man sig dock tangera den definitiva lösningen. Under sin Parisvistelse antecknar icke Fersen en enda gång att han hade råkat Crawford och madame Sullivan, vilka dock båda under denna tid bevisligen vistades i Paris. Det ligger frestande nära till hands att antaga, att "han" var ingen annan än Crawford. Kort tid förut hade Fersen från Bryssel skrivit till Evert Taube: "Försök att förmå konungen att skriva ett artighetsbrev till herr Crawford, han förtjänar det på grund av den möda han gjort sig." Och efter sin hemkomst till Bryssel skriver han i ett annat brev till Taube: "Den enda person, som kunde sätta i verket konungens och drottningens flykt är M. de Crawford, i synnerhet efter det att han fått tillfälle att utan svårighet tala med drottningen, då han har hennes förtroende och i sin egenskap av engelsman ej kan vara misstänkt, och framför allt emedan man redan vant sig vid att se honom komma till Frankrike, än från den ena sidan, än från den andra." Det enda motiv, som kunde ha lett Fersen och fru Sullivan till att för den sålunda i alla deras hemligheter invigde Crawford fördölja Fersens vistelse i Paris, måste ha varit Crawfords svartsjuka, som Fersen ju ibland nämner, och som med åren tyckes hava tilltagit. El. åter måste ha varit ingen annan än Elisée, den ständigt galanta, mot alla sina tillbedjare trolösa madame Sullivan. Detta antagande bestyrkes ytterligare genom ett litet men talande faktum: i Fersens dagbok finner man engång beteckningen "Sull." överskriven med ett El., vilket tydligt torde kunna bevisa att här är fråga om samma person. Vem åter som betecknades med namnet Joséphine eller beteckningen "Joseph." är svårt att säga, det kan vara en kammarjungfru, men även fru Sullivans förut omtalade dotter m:lle Franchimont eller Franquemont, som Fersen kallar henne, och som troligen hette Joséphine.
I varje fall, vilken egendomlig blandning av allvar och lättsinne erbjuder ej denna episod, som man väl ej väntat att finna i den rätlinige Axel von Fersens liv! Omvärvda av hotande livsfara i kampen för att rädda Frankrikes olyckliga konungapar, ha dessa deras trognaste vänner tid att sinsemellan spela med varandra en skickligt uttänkt intrigkomedi, vävd av bedrägeri och hemliga möten. Det är en sedebild, färgstark och i tidens mest omtyckta format — miniatyrens.
Fersen lämnade emellertid Paris den 21 februari tillsammans med Reutersvärd och anlände lyckligt till Bryssel den 24 efter att de flera gånger blivit anhållna och undkommit endast genom att förklara sig vara kurirer. Från och med den 1 mars — just det datum, som betecknar Crawfords och fru Sullivans återkomst till Bryssel — vidtaga åter anteckningarna om middagar och soaréer hos Crawford — nu i hans nya hus, utfärder och promenadturer, vid vilka de tre vännerna äro oskiljaktiga.
Något annat resultat an ett negativt tyckes Fersens resa ej ha lämnat. "Flykten är för närvarande en fysisk omöjlighet", skriver han till baron Taube, "på grund av den ytterligt noggranna bevakningen. Man håller dem under ögonen och man undersöker alla fartyg, som lämna Frankrike." Och i det brev i vilket han för Gustav III redogör för sin resa talar han om att det franska konungaparet visserligen insåg, att en ny flykt vore mycket fördelaktig för dem och att de vore villiga att företaga en sådan så snart de europeiska makternas olika truppstyrkor vore förenade vid gränsen, men att de nu ej vågade företaga den, och han tillägger: "Jag tror också att en sådan flykt är omöjlig."
Flyktförsöket lekte emellertid alla konungafamiljens vänner i hågen och i mars framställdes från två olika håll — Bouillé och Gustav III — samtidigt förslaget, att kungafamiljen borde söka sig över till England. Därvid ville man alltjämt stöda sig på Crawford såsom den bäste förmedlaren, när det gällde att begära tillstånd därtill av den engelska regeringen. "Jag tror", skriver Gustav III till Fersen i ett brev av den 2 mars 1792, "att den enda utvägen numera är att förtro sig åt engelsmännen, och 'le sieur de Crawford' kunde vara nyttig för att hjälpa DD. S. Ch. MM. att möjliggöra delta steg". Greve Fersen skulle däremot officiöst ombetros missionen att med ett handbrev av Gustav III uppvakta engelska konungen: — "det förefaller mig," skriver Gustav III vidare, "som vore ni den lämpligaste personen att utföra detta uppdrag, och nu när ni ej mer kan resa till Paris, skulle er närhet till England gynna detta företag."
Medan Crawford sålunda användes i halvt officiella hemliga uppdrag, tycktes madame Sullivan ha förmedlat korrespondensen mellan Marie-Antoinette och Fersen, och märkligt är att de små hemliga intrigerna bakom Crawfords rygg fortsattes såtillvida, att hon gjorde det utan Crawfords vetskap. Det framgår ur flera av dessa brev, som frambefordrades på alla möjliga sätt, bland annat i cakes-askar: "Tala ni med madame Sullivan", skriver Marie-Antoinette till Fersen, den 30 mars, "jag måste få veta namnet på den dam, till vilken man skall vända sig hos henne, men var mycket försiktig, M. C. vet ingenting om detta, han ville inte ens att hon sista gången skulle råka Jarjayes." Och ur Fersens brev till drottningen av den 17 april: "Jag har talat med madame Sullivan, hon har sagt J. att hon givit order om att jag även under hennes frånvaro kan sända er brev såsom förut och att ni även kan skriva till mig. Damen som man skall vända sig till är madame Toscani, hon är säker och om man sänder henne en ask, som innehåller några bitar tyg eller något annat och det sändes till Crawford, så kan det gå. Hon har ej talat om detta för herr C… emedan han är så rädd och försiktig, att han skulle varit tveksam och därigenom aldrig något hade blivit av. Det är därför han ej vill hon skall råka J…, ty han har annars inga hemligheter för henne, utan säger henne allt." I ett annat brev från Fersen till drottningen heter det: "Jag sänder er detaljer i en cakes-ask. Sänd ett bud på tisdag kl. 6 e.m. till M. C…. och fråga efter madame Toscani, så ger hon papperen", och i ännu ett, där Fersen anhåller om tre blankofullmakter: "Köp två vackra sorghattar, skicka dem till madame Toscani och bed henne sy de tre papperen i bottnen mellan fodret samt bed henne sända dem till madame Sullivan, hon vet huru. Namnet kan skrivas med vitt bläck eller om det är nödvändigt med svart." Att Marie-Antoinette följde uppmaningen visar hennes brev av den 21 juli med följande notifikation: "Jag översänder i dag till er två broschyrer, samt två till madame Sullivan och två till M. Crawford. Jag är mycket belåten över att ni var nöjd med handskarna, som jag sände er, jag antar att ni blir det även med hattarna."
Av allt framgår att Fersen och med honom vännerna i Bryssel höll så att säga det franska konungaparets öde i sin hand. Fersen inser det också själv, då han i ett brev till sin vän Evert Taube skriver: "Jag är besluten, min vän, att ej nu återvända till Sverige; då jag håller i min hand alla sakernas trådar och alla DD. K.K. M.M:s angelägenheter gå genom mig kan jag ej avlägsna mig utan att dessa bli lidande eller helt och hållet avbrutna. Om man tänker sig det, så försök avlägsna denna tanke."
Av Fersens dagbok ser man, att fru Sullivan ej blott var med om alla politiska överläggningar, utan att hon även uttalade sin mening, att man begärde hennes råd och rättade sig efter henne. Intet är i detta avseende så betecknande som följande anteckning:
Den 7 (augusti) tisdag (1792). Åt middag hos Sullivan. Municipalitetet i Paris är för konungens avsättning. Mycket oroväckande. Madame Sullivan som är förtvivlad häröver, som sysselsätter sina tankar endast med denna sak och är sjuk av oro, föreslog mig, att vi skulle sända en person till England för att anhålla om, att konungen av England skulle vidtaga någon åtgärd för att försöka rädda dem; han skulle proklamera, att han ej kommer att tåla någon komplott mot deras liv, och att detta skulle ha till följd en förfärlig hämnd från han sida; man borde göra klart för dem, att detta ej skulle strida mot deras neutralitet, emedan deras hot att inskrida skulle gälla endast det fall, att man förgrep sig på konungens och drottningens liv, förresten behövde man ej förbinda sig till någonting, så att det, till och med om de bleve misshandlade, skulle stå öppet för England att låta bli att handla. Jag tyckte att idén var god, men insåg att det fanns tusen hinder för dess utförande: oron för Pitt, för att saken skulle diskuteras i Parlamentet, och så är det dessutom svårt att veta huruvida en nation har rätt att avsätta och döma sin konung; lägg därtill den korta tid, vi ha på oss, och engelsmännens dåliga vilja. Hon invände, att om man även medgåve allt detta, man ändå borde försöka denna utväg, det gällde ju nu att rädda konungafamiljen, och vi borde därför ej bry oss om det omak vi förorsaka — samt dessutom, att om denna åtgärd ej heller ledde till resultat, vi ändå skulle ha tillfredsställelsen att ha försökt allt. Jag hade intet att invända, utan beslöt att övertala baron de Breteuil därtill. Hon talade också med Simolin, som trodde att det skulle kunna lyckas, och hon uppmanade Crawford att resa till London, vilket han även gick in på att göra, övertygad också han, att det var det bästa. På kvällen talade jag med baron Breteuil, han var — och det av precis samma skäl som jag på morgonen — absolut emot planen och tillade endast att han fruktade att Pitt med sin dåliga vilja kunde förråda allt, samt genom att låta upprorsmännen få del av planen, ännu ytterligare blottställa konungen. Detta var överdrivet och jag försökte bevisa det för baronen. Men han framhärdade i sin vägran i det han tillade, att i politiken varje onödigt steg är skadligt. Jag framställde för honom samma skäl som madame Sullivan anfört på morgonen, och bad honom tänka över detta under nattens lopp, jag skulle sedan på morgonen komma till honom för att inhämta hans åsikt. Under tiden kommo Crawford och jag överens om, att ifall hon framhärdade i sin åsikt, vi skulle sända en man med brev till hertigen av Dorset för att förmå honom att vidtaga åtgärder i denna riktning.
Det lyckades även fru Sullivan att få detta företag till stånd. När Fersen följande morgon kl. 8 infann sig hos baron de Breteuil var denne alldeles omvänd. Han visade sig icke allenast ha omfattat Fersens åsikt, men hade dessutom skrivit ett brev färdigt till Pitt. Till en början var det ej fråga om annat än att Crawford skulle frambefordra brevet, men efter att ha hållit rådslag ansågo Fersen och Breteuil det förmånligare att lämna sakerna i händerna på en fransman, och till att överlämna brevet utsågs nu åter biskopen av Pamiers.
Det kan vara av intresse att veta, att Fersen ej ens för Marie-Antoinette dolde, att fru Sullivan var upphovet till detta förslag — och tyder icke just det faktum, att Fersen talade med Marie-Antoinette om dessa sina intima vänner bättre än mycket annat på huru nära han i själva verket stod drottningen! — "Idén därtill är madame Sullivans", skriver Fersen till drottningen, "baronen var först emot planen, men antog den, sedan jag i detalj utvecklat den för honom." — — — I samma brev visar han även sin solidaritet med Crawford: "Min oro för er är förfärlig", skriver han, "jag har ej ett ögonblicks lugn. Den enda tröst jag har är att min oro så livligt delas av Crawford, som är uteslutande upptagen av att uttänka utvägar för att tjäna er."
Men ack, också denna åtgärd blev, som man kunde frukta, resultatlös. Endast några dagar efter det biskopen avrest till London nåddes Bryssel av den nedslående underrättelsen, att konungaparet inspärrats i Tempeltornet, och för madame Sullivan och hennes vänner måste det därmed vara klart, att det ej fanns någon möjlighet mera att rädda dem.
Vi se av allt det föregående att en hel mängd framstående diplomater hörde till fru Sullivans krets. Mercy d'Argenteau var en trägen gäst hos henne, och att Breteuil kände sig väl i hennes salong och, så ofta han kunde det, sökte tillfälle att vara tillsammans med henne och hennes vänner, framgår av hans korrespondens med Fersen. "Jag är ytterst känslig för de hälsningar madame Sullivan sänder mig", skriver Breteuil en gång från en resa, "säg henne att jag förtjänar dem på grund av den vänskap jag hyser för henne. Tacka också mycket M. Crawford, som jag är fäst vid med en verklig vänskap, och framför min hälsning till m:lle Franquemont." Och en annan gång skriver han från London, det var i februari 1793, efter att ha tecknat hälsningar till var och en speciellt inom den lilla kretsen: "Jag vore mycket glad, om jag i kväll kunde vara tillbaka i eder mitt." Men också svenskar som reste igenom Bryssel och vistades där någon tid, tyckas ha varit väl emottagna i fru Sullivans salong. En finländare, ingen ringare än Gustav Mauritz Armfelt, vistades Bryssel under den kritiska tid, då den franska revolutionshären under Dumouriez' befäl inträngde i landet. Han skriver i sina memoarer, av vilka Elof Tegnér i sitt arbete om Armfelt ger en mängd utdrag: "Alltså antog jag att Dumouriez inom kort skulle driva oss ur Bryssel, och brydde mig icke om att låta presentera mig i den förnäma societeten. Jag umgicks hos madame Sullivan, monsieur Crawfords väninna, hos vilken många av de bemärkta personerna samlades, bl.a. Simolin, Mercy d'Argenteau, Breteuil; jag träffade även någon gång baron von Beck, Preussens envoyé — — —" Och på ett annat ställe har han antecknat: "Men 'la joyeuse entrée' tillkännagavs ej förrän samma dag som ärkehertiginnan blev tvungen att lämna Bryssel, och fransmännens framgångar hade i någon mån gjort alla den kejserliga regeringens åtgärder misstänkta och gagnlösa. Jag hörde hos fru Sullivan alla aftnar av den tid jag var i Bryssel baron Breteuil, som hade varit fransk inrikesminister, greve Metternich, som hade varit kejsarens ambassadör i Paris och flera andra framstående personer tala om den närvarande krisen, men ingen kunde komma överens om medlen att draga sig därur."
En liten rad i ett av Fersens brev till baron de Breteuil visar, att madame Sullivan ej skydde att göra, om man så får säga, praktisk nytta i fosterlandets tjänst. Brevet är skrivet efter septembermorden. "Madame de Sullivan sänder er tusen och åter tusen hälsningar. Stackars människa, hon var i går och hjäpte till med offren av den 2; hon grät därvid mycket och var fullkomligt sjuk efter det hela dagen."
När de franska revolutionshärarna inträngde i Belgien, blev situationen för madame Sullivan och hennes vänner, i synnerhet Fersen, mycket kritisk och de ansågo bäst att lämna Bryssel. Den 9 november lämnade de staden för att bege sig, Fersen till Düsseldorff, de andra, åtminstone Crawford och fru Sullivan till Paris. Men det är vida intressantare att låta Fersen själv berätta.
Han har i sin dagbok antecknat följande om deras resa:
Den 7 onsdag. Baron de Breteuil kom till mig för att underrätta mig om att österrikarna blivit slagna vid Mons av 80,000 fransmän med 150 kanoner, att man beslutit slå till reträtt, att guvernören skulle resa och även ärkehertiginnan, för att draga sig tillbaka till Ruremonde, och att Metternich hade tillrått honom att resa, att deras trupper hade lidit mycket. Baronen sade mig också, att han ämnade resa till Ruremonde tre timmar senare. Klockan nio var nyheten allmänt känd och alla utom sig av förvirring och skrämsel. Man kunde ha trott att fransmännen stodo utanför stadsportarna — alla människor sprungo omkring för att söka en möjlighet att rädda sig undan. De arma emigranterna, som voro utan pengar, utan möjligheter, befunno sig i ett tillstånd av förtvivlan. Det var omöjligt att erhålla ett åkdon, alla voro nämligen beställda för att köra till Antwerpen eller annanstädes, och under hela dagen såg man ej annat än folk som reste, samt foror vilka kommo från armén. Två dagar tidigare hade order givits om att ej utge några skjutshästar utan tillstånd; allt detta väckte oro. — Jag gick för att meddela Crawford underrättelsen och uppmanade dem att packa sina koffertar. Jag packade också mina och vi kommo överens om att resa tillsammans, vi och Simolin, genom Antwerpen till Breda. Jag gick sedan till Mercy för att höra, om han i sitt förvar hade Joséphines diamanter — — —
Det var meningen att vi skulle äta middag hos napolitanske ambassadören, men han lämnade oss återbud. Oavbrutet rullade vanliga vagnar och hovvagnar i väg. Vi hade utsatt vår resa till följande dag, men M. de Mercy, som kom till madame de Sullivan på kvällen och som hon frågade om råd, tillrådde oss att ej brådska, emedan vi ännu hade 3 eller 4 dagar på oss, han sade också att han för sin del ej ämnade bege sig till Ruremonde, som var fult och en ohälsosam ort, utan tänkte slå sig ner i Düsseldorff, samt föreslog oss att komma dit. På kvällen beslöto vi oss för att fara dit och att uppskjuta vår resa.
Den 9 fredag. Simolin som hade åtagit sig att hyra hästar, hade ej kunnat finna sådana. Jag köpte då fyra för vårt bagage och fann dessutom åtta för vagnarna, därtill hade jag ännu mina egna. De fingo 22 louisdorer för att köra fyra mil till Maëstricht. — — — Nyheten om upproret i Antwerpen blev känd, jag fruktade för det fördärvliga exempel det skulle lämna — — — Det blev bestämt att vi skulle sätta oss upp i vagnarna och att vi skulle bege oss i väg. De övertalade mig att bränna upp min portfölj, som innehöll brev från drottningen, men jag gjorde det ej, jag lade den med mina andra papper i Simolins vagn, jag hade dagen förut beslutit mig för att lämna dem åt lord Elgin, men upproret i Antwerpen kom mig att ändra beslut, eller det var snarare madame de Sullivan som ej gav portföljen, då han under natten sände ett bud för att avhämta den. Vi reste slutligen vid middagstiden: Simolin och jag i en vagn, de båda damerna och Crawford i en annan, vara betjänter i min vagn, kammarjungfrurna i en tredje, en bagagevagn och en kabriolett och mina ridhästar. Vi stego till häst och trots vad jag sade, var jag icke utan fruktan för en upprorsrörelse i Bryssel eller under vägen, men allt var lugnt, om än alla människor sågo rådvilla och skrämda ut. — — —
Den 10 lördag. Vi reste kl. 9; alla begåvo sig till Tongres och Maëstricht. Jag föreslog att vi skulle fara genom Liege, som var mycket lugnt, men de andra ville inte. Vi anlände till Tongres, och då jag sänt bud i förväg, hade magistraten ordnat så att vi fingo bo hos en av dess medlemmar, mycket bra. Jag sov på golvet med Simolin på halmen. Vi voro knappast gladare än kvällen förut och vi sågo lika många vagnar: det var en hel procession.
Den 11 söndag. Vi reste kl. 10 och mötte på vägen M de Metternicht; han talade om att han rest från Bryssel natten mellan torsdag och fredag, att Mercy ej var färdig och hade stannat kvar — — —
Kl. 1 kommo vi till Maëstricht, omöjligt finna något ställe där vi kunde bo, vi stego då av hos en värdshusvärd för att äta middag, han gav oss två rum; Simolin och jag fingo rum helt nära, vi sovo båda två i samma rum, det var mycket lågt. Jag gick för att träffa baronen, han satt till bords med 20 personer, alla bekanta till mig och tillhörande societeten. Där var hela världen, sedan två dagar hade nämligen 9,000 personer anlänt hit, en hel massa hade sovit ute på gatan. Prinsen av Hessen, bror till lantgreven och guvernören, hade infordrat order om vad han skall göra med dessa massor av människor.
Den 14 onsdag. Åt middag hos prinsen av Hessen med madame de Brionne, Breteuil, prins Camille de Rohan, d'Angevilliers, ärkebiskop av Reims etc. etc.
Den 25 söndag. De franska prinsarna anlände.
Den 26 måndag. Prinsarna hade bort resa kl. 8 på morgonen. Jag var där; de hade blivit hejdade av en man från Limbourg, som de voro skyldiga 80,000 livres för truppernas utrustning, man hade avrått dem från att taga denna väg, men greven av Artois önskade det för att få träffa madame Polastron som var där. — — —
Det var först den 13 december som dessa fyra vänner reste härifrån, sedan de fått höra att fienden trängde på och var helt nära. De voro, säger Fersen, mycket osäkra om vilket parti de skulle taga, och voro oroliga — i synnerhet Fersen och Simolin — att ställas inför fransmännen. Men det var farligt både att resa och stanna. "Jag ville icke lämna damerna", säger Fersen, "och slutligen beslöto Simolin och jag att resa på kvällen och taga vägen över Köln. Kl. 10 reste vi, klockan ett på natten anlände vi till Bergheim. Då vi passerade österrikiska armén, sovo alla i skogen; vi sågo ej ens en skiltvakt. Kl. 3 reste vi åter i väg, emedan vi icke kunde få något logis och anlände kl. 6 till Königsdorff; det var en kall och mörk natt; det snöade på morgonen och allt var vitt. Vi tillbragte natten på ett dåligt värdshus utan att kunna sova."
Den 14 fredag. Regn och blåst. La Marck och jag gingo till ett benediktinerkloster, en kvarts mils väg för att söka logis för damerna. Alla nunnorna hade rest sin väg av skrämsel, det fanns blott en kvar, markisinnan de Coppens, som erbjöd oss hela huset; där fanns redan soldater, men huset var möblerat. Vi gingo tillbaka ner till värdshuset; Simolin reste till Köln och vi gingo åter upp till klostret. Man hade just anhållit om denna bostad för baron Pinzenstein, artillerigeneral. Vi behöllo refektoriet för damerna och sände bud emot dem till Bergheim. I klostret befann sig M. Patit, major i Ruremonde, med sin hustru, och hon hjälpte oss att samla ihop vad vi behövde. Vi åto en oerhört dålig frukost med nunnan. La Marck ock jag sutto ensamma i refektoriet; jag var mycket sorgsen, åsynen av ett stort, öde och omöblerat hus, osäkerheten om huruvida de alls skulle komma, om Crawford ej hade ändrat plan, allt detta gjorde mig melankolisk. Slutligen kl. 7 kom man och underrättade oss om att de hade kommit, de sovo i refektoriet, vi i våra vagnar.
Den 15 lördag. Kl. 11 reste vi, kl. 3 anlände vi till Köln.
Den 17 måndag. Vi reste kl. 10 och anlände kl. 2 till Oplunden,
fingo dåligt nattkvarter.
Den 18 lördag. Vi reste kl. 11 och anlände till Düsseldorff först
kl. 8 på kvällen.
I Düsseldorff sammanträffade Fersen och hans vänner åter med baron de Breteuil. Här genomlevde de nu tillsammans under flyktens alla olägenheter denna förfärliga januari månad med dess så nedslående underrättelser: processen mot Ludvig XVI, diskussionen om huruvida en folkomröstning skulle äga rum, den hemska omröstningen vid konventets sammanträde den 16-17 januari, där dödstystnaden endast blev mera skräckfylld genom de två små orden som gång på gång föllo likt slag av en bila: "la mort" — och slutligen den 27 januari på kvällen det dystra budskapet om Ludvig XVI:s avrättning. "Fastän jag var förberedd därpå", skriver Fersen i sin dagbok, "har bekräftelsen på detta förfärliga brott återuppväckt all min smärta. De mest hjärtskärande minnen kommo för min tanke." — — — Och anteckningarna i dagboken ådagalägga huru oavlåtligt vännerna här voro upptagna endast av tanken på det öde som väntade drottningen. För den 31 januari har Fersen nedskrivit olika förslag som här i vänkretsen uppgjorts för att rädda drottningen, men vilka alla förkastats som orealiserbara. Därefter tillägger Fersen: "Men jag anser att ingen åtgärd som ej vore till nytta bör företagas, då man ej ens vet om den ej kunde vara skadlig. Crawford, La Marck, Simolin och jag diskuterade allt detta hela aftonen." För den 6 februari skriver han bedrövad: "Konungens död har ej gjort stort intryck på emigranterna: de trösta sig med att Monsieur skall bli regent. Några av dem ha till och med gått på teatrar och konserter."
Först i augusti återvände Fersen till Bryssel. Han har antecknat i sin dagbok för den 3 augusti: "Jag reste kl. 9 på morgonen från Enghien och kom kl. 1 till Bryssel, jag var mycket glad över att vara tillbaka." Men det blev icke något glatt liv som vännerna i Bryssel levde under dessa månader, som helt voro upptagna av att följa de yttre och inre politiska händelserna i Frankrike för att ur deras utveckling avlyssna Marie-Antoinettes öde. Den 20 oktober erhöllo hennes trofasta vänner på omvägar kännedom om hennes död på schavotten fyra dagar tidigare.
* * * * *
Under många år fortgick livet här i Bryssel såsom förr så till vida att madame Sullivan, Crawford och Fersen fortfarande levde sitt dagliga liv tillsammans — Simolin däremot var på grund av sina diplomatiska uppdrag ofta borta från vänkretsen. Fersen blev nämligen fast stationerad i Bryssel genom sin utnämning till svensk minister därstädes.
Allt fortfarande utgjorde också det Crawford-Sullivanska hemmet en samlingsplats för högtuppsatta politiska personer, när de ville vara tillsammans utan ceremonier, och för emigranter — gamla och nya vänner. I brev till Axel von Fersen från svensken Brelin, ambassadör i Lissabon, av den 28 augusti 1793 och 4 januari 1794 kan man läsa hjärtliga hälsningar till madame Sullivan, hennes dotter och Crawford.
Men vänkretsen försvinner dock med drottningens död i privatlivets dunkel och dess betydelse såsom politisk agitationshärd upphör så gott som fullständigt. Vad Axel von Fersen har att efter denna epokbildande tilldragelse förtälja om madame Sullivan är uteslutande av privat natur. Men det kan vara av intresse att ge några spridda utdrag ur hans anteckningar, där dessa beröra förhållandet till hans väninna, om icke för hennes egen skull — ty såsom personlighet var hon utan betydelse — så dock för det hemska ljus de kasta över den svenske ädlingens ödsliga och ödslade liv. Man får här otvetydiga bevis på hans beroende av denna kvinna, som han höll fast vid mera av vana eller kanske mest av fruktan för ålderdomens spöke: ensamheten. Vad som är det mest beklämmande är att konstatera, vilken ömklig roll den om sin självaktning förr så ömtålige Fersen spelade i förhållandet till Crawford och dennes betalade väninna. De här gjorda utdragen hänföra sig endast till tiden från början av januari 1794 till och med den 28 juni samma år, då Fersen och de andra lämnade Bryssel.
Onsdag 8 (januari). Skrivit till Taube om mina enskilda angelägenheter. Jag är emellertid ännu osäker om huruvida jag skall begära London eller Italien, och fastän jag ej är glad däröver, är det i alla fall El. som är orsaken till denna obeslutsamhet, ty vi kunna aldrig tala med varandra och kunna ej ordna någonting och ändå känner jag att jag vore lycklig över att fortfarande få vara tillsammans med henne — — —.
19. Crawfords bror har anlänt, det är en man om 60 år, mager, torr, rak, mycket kall, frågvis och tråkig, han kan ingenting annat än engelska.
De följande anteckningarna ha ett visst personintresse därför att av dem synes framgå, att det under så dramatiska omständigheter i Paris bedrivna kärleksspelet bakom Crawfords rygg på ett lika dramatiskt sätt avslöjades av denne:
Onsdag 5 (februari). Det har varit en ny scen mellan Cr. och El. för min skull. Han säger, att han fått veta allt och han har även sagt sådant som det är svårt att föreställa sig att han fantiserat ihop. — Han sade att min kammartjänare och hennes kammarjungfru voro ovärdiga att spela en sådan roll — — — vi kunna ej ana vem som förrått oss. Hon tror att det är min kammartjänare, som berättat allt vad han visste åt hans, som är en odåga, men efter vad man försäkrar fortfarande fästad vid min. Jag misstänkte Pierre, vi kallade in honom och skrämde honom, men lovade honom förlåtelse, om han skulle erkänna, och han bad att bli konfronterad. Hon vill lämna honom (Crawford) och därförinnan fordra, att han skall säga vem som skvallrat — — — detta medel är alltför våldsamt, förresten är hon ej nog karaktärsfast för att lämna honom och lika litet att fullfölja något i längden, han vore i stånd att medge allt, och jag bleve komprometterad. Det är förresten svårt för mig att misstänka min kammartjänare eller någon annan av mitt folk, ty jag förstår ej att det kunde ligga i deras intresse, då de veta, att de genast skulle bli bortkörda.
Torsdag 6. Simolin har varit sjuk i tre dagar. Jag träffade henne hos honom kl. 1/2 2, hon bad mig att ej komma till middagen, så att han skulle bli skrämd och tro, att hon sagt mig allt och att jag därför ej mera ville komma till dem. Men hon hade ej uthållighet nog att framhärda däri och sände kl. 1/2 4 ett bud att jag skulle komma dit, vilket jag ej kunde, emedan jag var bjuden till madame Matignon på middag, det är tredje gången som hon ber mig om samma sak och som hon sedan ändrar mening.
9 febr. Crawford är fortfarande ursinnig, i går sände han en timme efter det vi gått på teatern vagnen för att hämta oss, och lät säga oss att vi borde komma hem, han hade varit vid mycket dåligt humör, emedan de gått med mig utan honom, så han ej ännu kunde gå ut, vi trodde alla att något hade hänt och de föreföllo mycket uppskrämda. El. misstänkte dock att det kunde vara en kapris, jag gick ej alls in. Han började i själva verket med att det var oerhört att de gingo ensamma med mig, men El. behandlade honom så överlägset, och gjorde så narr av honom, att han ingenting kunde säga och det enda som återstod var att vända allt till skämt. Han måste i själva verket ha förstått det onekligen mycket löjliga i sitt uppträdande.
14 febr. Jag såg i går kväll på Comedien operan "Oedipe". Minnet av att ha varit närvarande vid premiären i Versailles förorsakade mig djup smärta, det går inte en dag, då jag ej tänker på allt det jag förlorat.
20 febr. Crawford är galnare än någonsin, då han ej åt middag hemma, ville han ej heller att jag skulle äta där. El. lät säga mig det, varför jag gick på middag till madame Matignon. Då jag gick bort för att gå till min middag såg jag hans vagn framför dörren, men jag gick i alla fall strax upp igen under något slags förevändning och gick direkt till El. ty jag hade något att säga henne, då jag kom till dörren såg jag hans (Crawfords) vagn, jag låtsade som hade jag haft ett ärende till Simolin och gick inte upp. Han ställde det oaktat till ett oerhört väsen, när han såg min vagn stanna, påstod att vi hade ett möte, och att han visste allt, att han ville tala med mig därom etc. etc. samt tusen idiotismer i samma stil. Det är en man med ett oerhört odrägligt hemlynne även med tjänarna. Med allt detta skulle jag tycka illa om att han talade med mig, jag kunde nog utan tvekan ge honom mitt hedersord, men alla de förklaringar vilka jag skulle vara tvungen giva honom angående dem som givit honom de detaljer, som han säger sig känna till, skulle vara för mig så osympatiska för tjänarnas skull, att jag efteråt skulle ge upp andan.
27. Simolin är fortfarande instängd till följd av sin gikt.
3 mars. Återigen stort gräl mellan Cr. och El. för att hon ej åt middag hos honom och jag gjorde det. El. bad mig att ej mera äta middag där, det är det parti jag velat taga redan länge, det är ganska märkvärdigt att dessa gamla historier skola börja igen just nu, då det som jag förlorat gör mig till en mindre inflytelserik person än förr; efter denna händelse talar Crawford aldrig med mig om "affärerna", om det är en tillfällighet, så är den åtminstone ägnad att väcka misstankar.
Med talet om sitt förlorade inflytande åsyftar Fersen förmyndarregeringens åtgärd att återkalla honom från hans befattning som ambassadör i Bryssel, en av de många hämndakterna mot de gamla gustavianerna.
5 mars. Jag åt middag hos baron de Breteuil. Crawford var förtvivlad över att El. sagt mig, att jag ej mer borde komma dit, och att det var han som ej ville det, han hade blivit så upprörd däröver, att han fick ont i huvudet när hon berättade det för honom. El. talade på ett ytterst listigt sätt om för honom vad jag hade svarat.
18 mars. Åt middag hos Crawford.
Onsdag 26. Åt middag hemma. Crawfords nevö har anlänt, en förändring har ägt rum i ställningarna (på krigsskådeplatsen). — — — Alla dagar utom då han ej själv äter middag hemma skickar Crawford för att inbjuda mig, men jag antager hans inbjudning endast någon gång emellan, han föreslår det emellertid aldrig själv och häromdagen hade jag knappast lämnat mitt rum då Frantz sprang efter mig för att inbjuda mig. Om jag själv kunde besluta mig för vad jag skall göra med El. vore jag mycket nöjd, å ena sidan fruktar jag för att det knappast vore förenligt med min ställning såsom minister, då jag ju någon gång är tvungen att representera, det skulle behövas två hushåll och jag vet ej om jag är nog rik att kunna komma ut därmed, hennes humör börjar också bli ohyggligt, hennes fördömda dotter har fördärvat henne och berövat henne hela värdet av hennes uppförande hittills och allt det reserverade och älskvärda i hennes yttre sätt, hon kan ej mer vara hemma, hon måste löpa omkring, flyga och visa sig, men med allt detta är jag henne tillgiven, hon har goda egenskaper, jag behöver ett hem, ett eget hem och en god kvinna, som sköter om mig eller som åtminstone är mig till sällskap utan att jag är tvungen söka sådant utomhus, och jag känner att jag ej kan vara lycklig utan henne; vare sig det nu sedan är vana eller kärlek, men jag behöver henne, jag börjar bli sjuklig, jag kommer kanske att få gikt och då är det förfärligt att vara ensam och hänvisad till sina tjänare. Äktenskapet skrämmer mig, detta oupplösliga band förskräcker mig och jag skulle alltid frukta för att man gjorde för mig av konventionella hänsyn eller av plikt det som jag vill erhålla endast på grund av känsla och fri vilja. Allt detta gör, att jag livligt önskar att få leva mitt liv tillsammans med henne, och om jag av kejsaren får det som jag har rätt att vänta vore det lätt för mig att förverkliga denna plan. [Här avser Fersen utan tvivel återfåendet av de penningar han utlagt för Ludvig XVI:s flykt, och som han återfordrat av österrikiska hovet men aldrig sedan erhöll]
[s. 231] Av ovanstående anteckning ser man att Fersen ej allenast fasthöll vid madame Sullivan, utan att han gärna ville bilda ett hem med henne — han tänkte ännu ej på ett giftermål, den tanken kom för honom först när han definitivt skulle flytta till Sverige och det gällde att för alltid skiljas från henne — men hennes närhet tyckes i alla fall ha blivit honom snart sagt oumbärlig. Något definitivt beslut tyckes han emellertid ej kunnat fatta — eller kanske var madame Sullivan osäker också hon — och livet gick sin gamla gång, med visiter och uppvaktningar hos högtställda personer, med besök på teatern, middagar och små husliga tvister mellan tre män kring denna kvinna, som i många år fängslade och fasthöll dem. Hemförhållandena blevo ej bättre, då i maj 1794 sällskapet ökades med en ny medlem, madame Sullivans son M. Franquemont — också han tyckes varit son till storhertigen av Württemberg — som var officer och som Fersen synes ha avskytt minst lika mycket som hans syster. "Baron de Franquemont", skriver han i dagboken den 15 maj, "anlände i går tillsammans med en annan officer, utan att förut ha underrättat oss, i schäs med tre posthästar, han är stor, klumpig, illa uppfostrad och med ett vulgärt utseende; det är också annars ett avskyvärt subjekt som kommer att ge sin mor mycket bekymmer, det är det som oroar mig." Och dagen därpå skriver han: "Jag går ej på teatern, jag är sorgsen för att hennes son anlänt och för madame Elisabeths död", och ännu nästa dag: "Herr Franquemont uppför sig ännu väl, men han är uppfostrad som ett svin, simpel och med ett vulgärt utseende samt har fåfängan att ej vilja lära sig något och förbli illa uppfostrad; han svarar sin mor oförskämt och det kommer ej att dröja länge innan han ber henne dra åt skogen." Och den 20 maj skriver han ännu: "M:lle de Franquemont och hennes bror ha redan grälat och vardera å sin sida framfört till modern vad illa den andra sagt om henne. I sanning en lycklig mor som kallat till sig två så dåliga subjekt!!"
Då Bryssel för andra gången hotades av fransmännen och en evakuering blev nödvändig framställde sig den Sullivan-Crawfordska konflikten för honom skarpare än någonsin förr. Ett par dagboksanteckningar finnas, som vittna därom.
21 juni. Jag var förtvivlad över utsikten att lämna Bryssel och åter irra omkring i nya trakter, i synnerhet efter det sätt, som han antagit mot mig och som ännu mer skulle skilja mig från El.
24 juni. El. gjorde sina anordningar för resan. Jag var hela dagen förfärligt melankolisk över tanken att nödgas resa, jag har haft det bra här, åtminstone så bra som det är möjligt innan min ställning och mina affärer blivit ordnade. Jag känner att jag ej kan leva ensam, jag måste ha någon och El. är den enda som passar för mig. Jag kan ej heller besluta mig för att bosätta mig i Sverige. Jag är alltför van vid andra länder, och för övrigt vill El. ej fara dit, men med El. i England skulle jag vara mycket nöjd och lycklig.
28 juni. El. och Simolin skola resa kl. 1/2 12 och jag 1/2 1, ty han har haft ännu en scen med henne och det är mycket bättre att jag reser åt mitt håll. Jag har också beslutat att ej mera genera honom, varken genom att bo i samma hus eller äta middag hos honom. Jag är mycket förtvivlad över att lämna Bryssel, där jag haft det bra.
Senare tyckes Fersen, åtminstone under enstaka perioder av sitt liv, ha förenat sitt öde med Sullivans, och då han 1799 definitivt reste för att bosätta sig i Sverige tänkte han allvarsamt på att gifta sig med henne, men övergav denna tanke i betraktande av att hans släkt utan tvivel ej skulle varit för giftermålet — och kanske även, som han själv har sagt, emedan hon ej ville följa honom till de för henne främmande förhållandena och till snöns och köldens föga lockande land.
År 1799 är det sista året som beteckningen "El." förekommer i Fersens dagböcker eller i de noggrant förda räkenskaper, i vilka han under den nu skildrade tiden så ofta noterat sina inköp och utlägg för hennes räkning — det är utgifter för små smycken, konstsaker, kläder, drickspenningar åt hennes tjänare etc.
Lars von Engeström ger i sina "Minnen och anteckningar" en konturteckning av Fersen och hans liv i Frankfurt hösten 1797, som med all sin knapphet ger en åskådlig bild av Fersens liv och förhållanden under denna tid. Hans avbrutna politiska bana har visserligen genom Gustav IV Adolfs trontillträde ånyo upptagits, men han verkar för det yngre släktet av statsmän och diplomater, som nu utan skrupler trätt i förbindelse med republiken Frankrike, som en litet löjlig gengångare från gamla tider, vilka aldrig skulle komma åter, och de nyaste tidernas nye man Napoleon behandlade honom även i Rastadt, dit Fersen envisades att fara som Sveriges ambassadör, med utomordentlig högdragenhet, v. Engeström berättar:
"Greve Fersens levnadssätt i Frankfurt var ganska egendomligt. Hans dag tillbragtes på följande sätt: sedan han intagit sin frukost gick han ut, klädd i stövlar och en lång polsk pigesch med en trekantig plymhatt på huvudet. Då begav han sig till sin väninna fru Sullivan. Dit kom hans kalesch. Fru Sullivan och hennes dotter m:lle Franchimont satte sig däruti, och greve Fersen som blev deras kusk förde dem omkring på promenaden. Därefter gick greve Fersen hem, läste och skrev något, samt intog sin middag helt ensam. Hans legationssekreterare Pommeresche fick aldrig den äran att äta med honom. Efter middagen lät han frisera sig och kläda sig i hovdräkt med värja vid sidan och chapeau-bas och gjorde hövlighetsbesök hos prinsen av Nassau, som bodde i staden, friherrinnan Vrinz och några av de rikaste bland stadens bankirer, varefter han reste till fru Sullivan, där han tillbragte hela aftonen under tyst betraktande av denna sköna dam och åskådande då och då en miniatyr, som troddes föreställa drottningen av Frankrike."
Denna ironiska allegori över Fersens ideala och jordiska kärlek ger i alla fall kärnan i den tragik, som tryckte sin prägel på hela senare delen av Fersens vandrar- och enstöringsliv. Ty trots yttre ställning och glansen av ett namn, sådant som hans, trots den ynnest som Gustav III:s son visade sin faders trofaste tjänare och beundrare, var Fersen en skugga ur sitt eget förgångna. De av ständig oro, ständig motgång och de grymmaste sorger bräddade åren i Bryssel hade förtärt hans bästa krafter, och sitt behov av kärlek, vänskap och hemlycka hade han måst fylla från en ganska oren källa, som dessutom sakta sinade ut. Ett stort och upphöjt minne hade han burit genom livet, men icke förmått bevara utan att även det fläckats av det låga och ömkliga som smugit sig in i hans liv, kanske utan att han själv förstått eller velat det. Detta minne, det var just hennes bild, som Engeström antar att Fersen i smyg betraktade, Marie Antoinettes.
Låt oss en sista gång öppna Fersens dagbok och därur taga detta citat, som likt en oändligt smärtsam suck undslipper hans bröst: "— — jag känner alla dagar vad jag förlorat i Henne och huru Hon i allt var den yppersta, aldrig har det funnits, och aldrig skall det komma att finnas en sådan kvinna som Hon".
I Fersens dagbok återkomma ständigt dessa båda beteckningar "Elle" och "El". Det ena blev den hemlighetsfulla symbolen för det skönaste och största i hans liv, insigniet för hans kärlekslängtan, sådan han erfarit den i sina bästa drömmar, den andra inneslöt den erbarmliga ersättning, som en grym verklighet skulle bjuda honom och som vanan och ledsnaden narrade honom att taga emot.
EMIGRANTKONUNGEN I KOBLENZ.
Liksom när i ett timglas sandkornen ett efter ett glida ned i sin nya kupa, tills den första är tom, så överflyttades sakta och säkert den gamla tidens Frankrike med alla dess typer och personligheter, dess levnadssätt och umgängesvanor från Versailles och Paris några tiotal mil österut, till andra sidan gränsen.
Emigrationen hade under de två första åren en prägel av nöjesresor och äventyrslynne — betecknande är att man vid denna tid ej ens ville tala om att man emigrerade utan endast om att resa, "voyager". Och detta att resa, det var för alla något lockande och nytt. Överhuvud hade fransmännen i alla tider trivts så väl inom sitt eget land och med sina egna landsmän, att man ansett det — och det finnes utan tvivel ännu i våra dagars Frankrike något kvar av denna uppfattning — såsom en originell lyx att uppsöka främmande folk och länder. När madame de Boufflers gjorde ett besök i England, väckte detta mycket uppseende, ty om man undantager ambassadriserna, hade ingen högre uppsatt fransk dam gästat England sedan Henrik IV:s dotter där gjort ett besök.
Men emigrationen blev i ett senare skede framför allt en fråga om bördsstolthet och trohet mot traditionerna. "Varför skall ni egentligen emigrera?" frågade Talleyrand, den revolutionäre ärkebiskopen av Autun, en av aristokratiens damer, madame de Brionne, "det är visserligen sant, att ni ej äro säkra i Paris och på edra slott, men res hellre till en landsortsstad och göm er där." "Fy, Monsieur Autun", säges den sköna damen ha svarat, "att vara bönder, det kunna vi finna oss i, men höra till bourgeoisien — aldrig." För några blev emigrationen även en heders- och samvetssak. De som lämnade Frankrike gjorde det icke alltid med glatt sinne, och emigrationen gav ofta anledning till allvarliga konflikter, bitter skilsmässa och hjärtskärande scener, mellan föräldrar och barn, älskande och vänner. Särskilt bland de unga officerarna, vilkas tjänster åtföljde deras börd, blev det förenligt med plikt och heder att lystra till prinsarnas maningsrop och sluta sig kring de kontrarevolutionära fanorna. Det var vanligt att föräldrar sände bort sina helt unga söner endast därför att det ansågs lojalt mot konungamakten, och då det understundom bland dessa fanns anhängare av de nya idéerna, måste föräldrarna med tvång jaga dem i landsflykt. Om emigrationens huvudorsaker sålunda måste sägas ligga i lättsinne, politiskt oförstående, egennytta och bristande medborgarsinne, kan man dock i den solidaritetskänsla, som utgör dess mest sympatiska drag spåra ett negativt patos, vars ideella värde ej får underskattas.
Medan Ludvig XVI och Marie-Antoinette gjorde sin påtvungna Canossafärd tillbaka till Paris och nationalförsamlingen överlade om vilket mottagande man skulle bereda dem, rullade en annan vagn med mindre buller över Frankrikes gräns, medförande konungens bror, greven av Provence. Hans flykt hade förberetts på ett vida förnuftigare sätt än det franska konungaparets. Förtjänsten härav tillkom grevens av Provence närmaste vän och förtrogne, hans kammarherre greve d'Avaray, en man under vars allenabestämmande inflytande prins Ludvig-Stanislas-Xavier själv redan tidigt ställt sig, något som gjorde gunstlingen ytterst förhatlig i grevens av Artois och hans vänners ögon. D'Avaray var — och detta ökade rivalernas missnöje — utpräglad engelsman, ej blott i sin politiska liberalism utan även till utseende, hållning och uppträdande. Det var denna sin självförvärvade engelska typ han hade att tacka för att han lyckades rädda sin herre. Greve d'Avaray hade nämligen begärt pass för tvenne engelsman, Michel och David Foster, till yttermera stärkande av den engelska prägeln tog han dessutom med sig en infödd engelsman, sin kammartjänare Sayers. För att undvika misstankar ansåg man ej ens skäl att låta madame de Provence göra resan i samma vagn eller taga samma väg; hon reste ensam, åtföljd endast av sin intriganta, men mycket praktiska väninna och favorit madame de Gourbillon.
Över sin flykt har greven av Provence författat en alltigenom ganska pueril berättelse. Med stolthet beskriver han huru han i smyg lämnade sin säng med sina kläder på armen i det ögonblick, då hans kammartjänare gått in i ett angränsande rum för att kläda av sig, huru han och hans sällskap talade franska med engelsk brytning och hur han suttit på baksätet i vagnen, medan d'Avaray och Sayers sutto på framsätet. Han beskriver med stort allvar huru de i sin glädje över att ej bli upptäckta sjungit kupletter när de lämnade Paris bakom sig, om hur han glömt att taga med sig sin tobakspung och sin käpp, om sin förtvivlan, när han ännu därtill upptäckte att han kvarglömt en amulett, som hans syster madame Elisabeth kvällen före avresan givit honom, en försumlighet, som enligt hans eget påstående hade haft till följd att ett av vagnshjulen under vägen gick sönder, samt huru han, efter det hjulet lyckligen blivit reparerat, återfann helgonbilden i d'Avarays porlfölj. Han berättar vidare om hur de framtagit sin vägkost och funnit att de glömt brödet och huru de medan de i stället för bröd förtärde de medförda bakelserna, kommit ihåg en historia, som berättades om Maria Theresia, vilken, då någon klagat över att folket saknade bröd, med furstlig naivitet säges ha undrat, varför de då ej i stället åto bakelser — en typisk prinsesshistoria, vilken ju även påbördats Marie-Antoinette.
Efter att genom en tillfällighet ha lyckats kringgå Maubeuge, där sträng bevakning var förlagd, anlände flyktingarna till Mons i Belgien och voro därmed i säkerhet. Monsieur omtalar med vilken förtjusning han befriat sin stora reshatt från den däri prunkande trikoloren och hur han bett d'Avaray behålla densamma som ett minne från deras färd — "liksom Kristoffer Columbus bevarade sina bojor". I Mons, där han kunde avlägga sitt inkognito, möttes han av sin mätress, madame de Balbi. Av sin ankomst ger den furstlige berättaren följande rätt kuriösa skildring:
Då vi anlände till staden, frågade man oss efter våra namn och yrken, d'Avaray, till vilken man riktade dessa frågor, tvekade ännu, men jag gjorde slut på alla svårigheter genom att förklara, att vi voro Monsieur, bror till konungen av Frankrike och greve d'Avaray, och att vi ville taga in på "Couronne impériale". Vakten sade oss, att vi voro väntade på "Femme sauvage" och att madame redan hade anlänt dit. Vi kunde ej alls förstå huru hon, som tagit vägen över Tournay, redan kunde vara i Mons, men anhöllo förtjusta över detta övermått av lycka, att man skulle föra oss till "Femme sauvage". Vid ankomsten dit möttes vi i dörren av värden, som meddelade oss, att vi voro väntade, men efter att ha gått upp för en mycket usel trappa, träffade vi på en betjänt med ett ljus i handen, som efter att noga ha granskat mig från huvud till fot, mycket generad förklarade, att det ej var mig man väntade. Dörren till ett rum stod öppen och en dam som låg i sängen, gav sig till att ropa: "Det är inte han, släpp honom inte in!" Då frågade mig värden, efter att i sin tur ha synat mig: "Är ni inte greve von Fersen?" — "Nej, det är jag sannerligen icke, svarade jag, och eftersom madame ej vill veta av oss, kan ni väl ge oss ett annat rum." — Ett nej var hans enda svar. [Det råder föga tvivel om att damen i fråga var madame Sullivan. Jämför essayen "En politisk salong i Bryssel".]
Mycket missnöjda över detta äventyr, som först förefallit oss så lyckligt, gingo vi tillbaka ner för trappan. Vi stego åter upp i vagnen och foro till "Couronne impériale", där värden emellertid meddelade oss, att han ej hade något rum att ge oss. Denna andra motgång höll redan på att göra oss förtvivlade, när en röst, som kom från samma hus, lät höra sig med ett: "Är det ni, Monsieur d'Avaray?" Han kände ej först igen rösten, men jag förstod att det var madame Balby. Vi stego ner från vagnen och inträdde i huset. Madame de Balby gjorde i ordning åt oss en kvällsvard, då den som man fick på värdshuset var omöjlig att äta. Lyckligtvis hade hon en kall höna och en butelj Bordeaux, och vi åto. Därtill hade hon ännu älskvärdheten att avstå sin säng åt mig. D'Avaray tog hennes kammarjungfrus säng och för första gången på tjugu och en halv månad lade jag mig trygg över att veta, att jag ej skulle vakna upp av några förfärliga händelser.
Jag sov ungefär sex timmar, och blev väckt av M. de la Châtre, som var i Mons, och vilken var så otålig att få se mig, att han ej kunde låta mig sova min natt till slut. Strax efter det jag stigit upp, kom greve Fersen, som hade följt konungen ända till Bondy. Då fattades ingenting mera i min lycka, övertygad som jag var (ty jag kände inga detaljer av flyktplanen) om att konungen ej skulle riskera något, sedan han en gång kommit ut ur Paris. Jag hängav mig helt åt min glädje och jag omfamnade herr Fersen av hela mitt hjärta.
När jag klätt mig, emottog jag besök av alla fransmän, som funnos i Mons, av österrikiska officerare och av staden Mons' fullmäktige. Jag var mycket smickrad över det emottagande som bereddes mig; men jag brann av otålighet att fortsätta färden till Namur.— — —
I Namur sammanträffade Monsieur med sin hustru och fortsatte i hennes sällskap färden till Bryssel, där greven av Artois var honom till möte. På vägen vidare från Bryssel sammanträffade prinsarna med Gustav III i Aachen, gästade kurfursten av Köln i Bonn och emottogo här i audiens baron de Breteuil, sin rival om Ludvig XVI:s förtroende, samt markis de Bouillé, som till Monsieurs tillfredsställelse ökade hans klena reskassa — han hade medfört endast 300 louis — med ej mindre än 670,000 livres, dessa famösa penningar som ämnats för Ludvig XVI:s resa. Den 7 juli anlände greven av Provence till Koblenz och det mottagande som från hans onkel kurfurstens sida kom honom till del gav i ståtlighet och hjärtlighet ej det efter som tidigare kommit greven av Artois till del.
* * * * *
Från och med den stund greven av Provence förenat sig med sin yngre broder Artois och med honom slår sig ned i Koblenz, träder emigrationen i ett nytt skede. Det är kring greven av Provence, "Monsieur", som han kallades, enligt gammalt franskt bruk, som man nu samlas. De båda bröderna underteckna visserligen brev och aktstycken tillsammans, men Artois har i alla fall överlåtit spiran till sin allvarlige och filosofiske broder och själv får han åtminstone till det yttre underkasta sig att vara dennes härold och sändebud, och dessutom — vad som icke var minst viktigt för honom — den förste hovmannen vid emigranthovet, det nya Versailles i miniatyr.
Monsieur erhöll liksom greven av Artois sitt residens i det gamla slottet Schönbornlust, vars högra flygel reserverades för honom och hans folk, medan en del av den vänstra upptogs av greven av Artois. En annan del av den sistnämnda åter inreddes för grevinnan av Provence, Madame, och hennes hovfolk. De höga makarna hade sålunda sina våningar i var sin ända av slottet, vilket ej tycktes väcka något uppseende, då det var en offentlig hemlighet, att förhållandet mellan Monsieur och hans hustru ej var det bästa. Detta förundrade sig emellertid ingen över, då den lynnessjuka och till förståndet inskränkta furstinnan ej väckte varmare känslor hos någon annan än sin kammarfru madame Gourbillon, vilken genom att tillfredsställa alla hennes nycker helt behärskade henne. En av hennes samtida, Dorothea av Kurland, prinsessa av Dino, som såg Madame under Ludvigs av Provence landsflykt i Mitau, har skildrat henne på detta föga älskvärda sätt: "Jag har aldrig sett en så ful och illa skött kvinna. På hennes gråa hår, som var kortklippt och stod som en borst, satt en dålig och mycket trasig halmhatt. Hennes ansikte var långt, magert och gult. Hon var liten, och tjock om midjan, kring vilken hängde en smutsig underkjol. Däröver var draperad en kort kjol av svart siden, full av hål." Madames vistelse vid Koblenznhovet blev dock av kort varaktighet.
Enligt samtida vittnesbörd var det lilla hovet i Koblenz till sin yttre apparat kopierat efter stormaktshoven, och gav icke dessa efter i glans och ståt. Officerare av alla slag, vakter och tjänare fyllde slottet och de som anlände hit mottogos enligt det gamla franska hovets ceremoniel.
Alla dagar samlade prinsarna kring sig sina förtroendemän till mer eller mindre privata överläggningar och rådslag. Det var icke så litet illustra namn, som dragits till deras hov. Här såg man främst Calonne, förut föremålet för Monsieurs ovilja och angrepp, nu hans finansminister, som visserligen alltid förblev mera Artois' man än hans, men som kom att behärska även honom genom sin oöverträffade förmåga att alltid skaffa penningar, prinsen av Nassau, senare tillfälligt ombud för prinsarna vid olika europeiska hov, han som gick så långt i sin vänskap för sina herrar, att han senare i nödens stund för att skaffa mynt sålde både sin tvättservis av silver och de dyrbara gåvor kejsarinnan Katarina skänkt honom, vidare baron Flaschlanden, en elsassare, märklig genom sin fetma och sitt skarpsinne, Marc-Hilaire de Conzié, biskop av Arras, en robust adelsman med härsklysten karaktär och ett strängt och allvarligt ansikte, den berömde Mirabeau-Tonneau, den store Mirabeaus yngre bror, om vilken det berättades, att när någon förebrått honom hans alltför stora kärlek till glaset, han svarat, att det var den enda av familjelasterna som hans bror lämnat övrig för honom!! Monsieurs trogne var emellertid i främsta rummet d'Avaray, denne vän, för vilken han tyckes ha hyst en djup, nästan sentimental vänskap, som det tyckes en anspråkslös och arbetsam man utan de typiska lycksökardrag, som i allmänhet utmärka furstegunstlingar. Dessutom fanns i hans konselj några verkligen förtjänta män, såsom hertigen av Broglie, Ludvig XVI:s forne minister, en erfaren och redan gammal man, hertig La Vauguyon, som för sina åt konstitutionalism lutande åsikter av sina fiender vid emigranthovet kallades "le père démocrate", samt greve de Saint-Priest, en av sin tids främsta diplomater, som även av Monsieur företrädesvis användes i viktiga utländska beskickningar. Bland de personer utom Koblenz, till vilka greven av Provence satte sin speciella tillit må nämnas greve d'Antraigues, ett av kontrarevolutionens mest nitiska och framstående verktyg.
Prinsen av Condé och hans son hertigen av Bourbon infunno sig också regelbundet till rådslagen på Schönbornlust, men det förefaller som hade de ej befattat sig med annat än rent militära angelägenheter. Till desamma hade också kurfurstens av Trier franske minister, baron de Duminique, tillträde, och senare närvaro även de sändebud, genom vilka främmande makter läto sig representeras vid emigranthovet.
Det var från början meningen att hovet skulle vara förlagt i Koblenz och emigrantlägret till Worms, där prinsen av Condé residerade med prinsessan av Monaco som värdinna i sitt hus. Men prinsarna, i synnerhet Artois, som från början förklarat sig för emigrationens konnetabel, voro missbelåtna med denna fördelning, och de skydde inga ansträngningar för att även i Koblenz bilda ett krigarläger. De lyckades även, och snart stodo två miniatyrarméer rivaliserande mot varandra. Vad av "gloire" som Condés namn bragte hans lilla här, det motvägdes i hög grad av de kungliga prinsarnas auktoritet och tronarvsanspråk, och när senare stunden var inne för emigrantmilitären att draga ut i strid, kommo konungens bröder med sina trupper att erhålla avgjord företrädesrätt framför Condé med avseende både å befäl, rang och möjligheter att utmärka sig.
Vid dessa hov fann intrigen en ytterligt fruktbar jordmån. Och det var icke blott de vittsvävande kontrarevolutionära planerna och uppviglingsförsöken i Frankrikes olika väderstreck, som sysselsatte sinnena — man var upptagen lika mycket av den nålstyngspolitik, som fördes mellan alla tre hövdingarna. Ty om ock Monsieur och Artois till utseendet voro ett hjärta och en själ, och om de även synnerligen endräktigt bekämpade Condéerna i Worms, så var det ingen hemlighet, att avundens flamma ofta nog i hemlighet blossade upp mellan de båda kungliga bröderna. Och denna rivalitet underblåstes av de respektiva gunstlingarna, Vaudreuil och Jaucourt, liksom även av de rivaliserande statsmännen Conzié, Calonne och de Broglie. Men den sköttes huvudsakligen av de tre furstliga mätresserna, emigrationens okrönta drottningar, som man kallat dem.
I Worms residerade, såsom förr i Turin, hertiginnan av Monaco. Dyrkad i lägret av både unga och gamla för sin älskvärdhet och sin frikostighet, styrde hon fortfarande prinsens av Condé både hjärta och politik, hon presiderade vid hans bord och vid hans fester och när de dåliga tiderna stundade, offrade hon allt vad hon ägde av penningar och dyrbarheter för att föda och kläda honom och hans armé.
Icke långt från Schönbornlust hade Artois installerat sin älskade madame de Polastron, och hon förblev sin prins trogen till sin levnads slut. I hennes lilla lanthus tillbragte han de flesta av dagens timmar, och där kunde han så mycket lättare gå ut och in, som han lämnat sin grevinna i Turin — det var i det hela taget ej så mycken lycka med de sardinska äktenskapen! Madame Polastron gick också här i Koblenz omkring som den lilla anspråkslösa flickan, vilken vederfarits på samma gång en stor skam och en gränslös ära. Med sina ständigt nedslagna ögon och sin tunna röst liknade hon en liten borgarflicka, som ville bedja alla om ursäkt för det hon uppträdde som inkräkterska, en ställning som hon icke desto mindre för intet pris i världen velat utbyta mot en annan.
Madame Polastron hade med sitt något indolenta väsen och sin utpräglade kvinnlighet föga böjelse för den politiska intrigen. Hon nöjde sig med att vara en av de tongivande och bäst klädda av Koblenzhovets förnäma damer. Det är därför troligt, att den politiks trådar, som utgingo ur hennes lilla lanthus, spunnos mera av hennes omgivning än av henne själv.
Helt annorlunda var luften kring Monsieurs älskarinna, den
alltbehärskande Anne-Jacobée Caumont de la Force, grevinna av Balbi.
Genom hennes små salonger, belägna i bottenvåningen av den flygel i
Schönbornlust, som hon delade med Artois, blåste livligare vindar.
Madame Balbi var dotter till markisen Caumont de la Force och hennes mor hade varit guvernant för hertigens av Artois söner. Vid 17 års ålder hade hon blivit bortgift med översten greve de Balbi, som härstammade från en gammal rik Genua-familj. Hennes äktenskap blev icke lyckligt, en motgång för vilken hon emellertid gjorde sig skadeslös genom en mängd andra förbindelser av mer eller mindre övergående art. Legenden förtäljer, att greven en gång hade överraskat henne på bar gärning och i sin besinningslösa svartsjuka velat döda henne. Den unga hustrun hade utnyttjat situationen till sin favör, sökt hjälp vid Châtelet-domstolen, samt utverkat åt sig ett domstolsutslag, enligt vilket mannen förklarades lida av obotligt vansinne, varefter följde hans inspärrande på ett hospital i Senlis, nära Paris. Den unga grevinnan hade därefter blivit antagen till hovdam hos grevinnan av Provence, men därvid dock mindre behagat Madame än Monsieur, vilken sistnämnde gjorde henne till sin mätress och installerade henne furstligt i Luxembourg och i Versailles varförutom han skänkte henne ett vackert hus i Passy. I juni 1790 hade hon första gången lämnat Paris samtidigt som några av adelns främsta män, Boisgelin, Esterhazy och Monsieurs ovannämnde vän d'Avaray, men senare återkommit för att lämna Frankrike för andra gången ungefär samtidigt om också ej tillsammans med Monsieur, vars flykt hon var med om att ordna. När han anlände till Mons vid den belgiska gränsen, var hon — såsom ovan berättats — honom till möte.