Madame Balbi hade i hemgift medfört en enorm förmögenhet, men hennes luxuösa vanor och hennes passion för spel hade tärt på hennes tillgångar, och det var svårt för greven av Provence att tillfredsställa alla hennes nycker.
Hon var i allmänhet icke omtyckt, tvärtom skriver en av hennes samtida om henne: "Aldrig har det funnits en kvinna som varit så allmänt avskydd." Orsaken härtill var utan tvivel i främsta rummet den plats hon intog som emigrantregentens officiellt erkända mätress, en fördel vilken hon, härsklysten och mån om sin ställning, vid alla tillfällen själv underströk. Dessutom hade hon två egenskaper, vilka man icke gärna förlät henne: hon var spirituell och hon var ful. Vad som synnerligen roade henne — och hennes furstlige beskyddare icke mindre — var att rimma och göra epigram, och hon gjorde sig gärna lustig på andras bekostnad, men som det tyckes på ett ganska harmlöst sätt. I hennes salong, där hennes högljudda tal och skratt hördes över alla, sprakade det av lustiga historier, kvicka ordlekar och bitande infall. Bland emigranterna ansågs hon självkär, högmodig och elak, och man skonade henne icke heller — väggarna i stadens två förnämsta kaféer "Tre kronor" och "Franska hovet", där dagens skvaller kommenterades, ekade ofta nog av skrattsalvor över smädeord och kvickheter om "la Balby". Men den muntra grevinnan brydde sig ej om att tysta ned missnöjet och förtalet — tvärtom hade hon en eläk glädje av att på kvällarna låta sig uppvaktas av hela detta Koblenz som på dagarna varit sysselsatt med att kritisera och klandra henne. Att hennes beskyddare däremot ej var lika oberörd av förtalet bevisas av att han efter någon tid flyttade hennes bopålar från Schönbornlust till ett litet hus i Koblenz.
Madame Balbi kunde, som sagt, icke tävla med de sköna emigrantdamerna i fägring. Hon hade visserligen ett par strålande ögon, vilka alltid spelade — "två små fönster, genom vilka hennes snillrikhet lyste över människorna" — och hennes ansikte hade ett växlande, intressant och ofta oemotståndligt lustigt uttryck. Men detta ansikte var mera brett än långt och dessutom fullt av ärr efter kopporna, vilket ju den tiden icke var ovanligt. Hennes hår beskrives såsom rikt och av en vacker brun färg, men, tillägger en författare, "hennes tänder voro tyvärr av precis samma färg".
Det gick mycket fritt till i madame Balbis salong. När hon, efter slutad tjänstgöring hos grevinnan av Provence, på kvällen kunde draga sig tillbaka till sig, voro hennes små rum redan fulla av gäster, tillhörande hennes intima krets. Det berättas att hon, strax efter att ha trätt in, utan ringaste tvekan eller blygsel gjorde sin toalett i allas närvaro, och det så skickligt att ingen kunde finna det opassande. En av hennes kammarjungfrur lyfte in ett litet spegelbord, vid vilket hon blev koafferad, två andra bytte hastigt om hennes lintyg och klädning. Medan denna ceremoni pågick fördes en livlig och uppsluppen konversation, och Monsieur, som alltid hade sin plats i en stor länstol mitt för kaminen, berättade anekdoter medan han snurrade spetsen av sin käpp in i sin sko — en vana som var honom egen. Han tycktes ej alls berörd av att madame Balbi sålunda exponerade sig, en omständighet som förresten endast gav näring åt det förtal, som visste berätta, att den så starkt affischerade kärleken mellan Monsieur och madame Balbi var av rent platonisk art.
Man hade dessutom en annan anledning att ej räkna passionen mellan madame de Balbi och Monsieur till de mera glödande. Den furstliga favoriten ansåg sig nämligen ej böjd att för sin beskyddares skull förneka sin ungdoms lättsinne, och utan skrupler bedrog hon den loje och pretiöse prinsen med andra. Såsom hennes älskare utpekades den unge markis de Jaucourt, vilken även i så mycket annat gjorde gemensam sak med sin härskare. Han hade förlorat två fingrar av sin vänstra hand i en duell för en skön dams skull, madame de la Châtre, med vilken han senare gifte sig.
Madame de Balbis budoar ansågs allmänt vara vägen till gunst och makt vid emigranternas högkvarter. I motsats till madame Polastron var hon livligt intresserad av politik, ej endast den som bedrevs vid de små hoven i Worms, Mainz och Koblenz, utan framför allt den europeiska storpolitiken, i vilken hon med lidelsefullhet kastade sig. Att hon ej ens under emigrantåren fick mera inflytande än hon verkligen hade, berodde väl främst på att hennes begåvning i denna riktning motvägdes av bristande behärskning och moderation.
* * * * *
Under de trägna rådslagen på Schönbornlust kom emigrantpolitiken så småningom att utkristallisera ett verkligt program. Detta programs tyngdpunkt låg i planen om en sammanslutning av alla Europas furstar till en väpnad aktion mot Frankrike. På grund av de förändrade förhållanden som inträtt genom konungens flykt och arrestering, ansågo sig prinsarna numera självskrivna till att leda denna aktion. För att förläna sina ord och åtgärder mera eftertryck hade de redan strax efter Monsieurs ankomst fattat beslutet att denne, i betraktande av Ludvig XVI:s fångenskap, skulle förklara sig för Frankrikes regent, med all den auktoritet som tillkom en sådan. En annan viktig programpunkt blev därför att förmå Europas furstar att erkänna maktens överflyttning från Ludvig XVI till greven av Provence. Genom sin börd och ställning såsom den äldste av konungens bröder, ansåg sig Monsieur självskriven som regent, då, såsom prinsarna själva i ett memorandum till Leopold II uttryckte sig, "det var omöjligt att längre lämna riket utan regering". I prinsarnas planer ingick vidare utfärdandet av ett manifest, vilket utom av dem själva skulle vara undertecknat av de regenter som tillhörde huset Bourbon — således Neapel och Spanien — och i vilket utom av dem själva skulle vara undertecknat av de regenter som tillhörde huset Bour- och konungamakten, skulle uppräknas och där man skulle protestera mot alla de av församlingens beslut, som Ludvig XVI sanktionerat. Med en högljudd indiskretion, som genljöd i hela Europa, gjorde nu prinsarna under aderton månaders tid propaganda för detta sitt program.
Det var emellertid ingen lätt sak att få Europas furstar att erkänna Monsieurs regentskap. Den ende av dem som generöst och på eget initiativ gjorde det, var Gustav III, denne nordiske don Quixote, vilken, också han, gripen av begäret att hämnas nationalförsamlingens kränkande av konungadömets helgd, på sitt håll gjorde upp lika fantastiska planer som prinsarna i Koblenz. Under förevändning att sköta sin hälsa hade Gustav III i medlet av juni anlänt till Aachen för att på närmare håll kunna följa händelserna i Frankrike, vilka efter ryska krigets avslutning helt upptogo hans intresse och tankar. Här hade han av de beundrande emigrantskarorna, som han dagligen mättade vid sin taffel, blivit hyllad och firad såsom aldrig förr under sina resor till Frankrike, och här hade han även fått mottaga den nedslående underrättelsen om konungaparets olyckliga flyktförsök.
Kort efter det greven av Provence anlänt till Bryssel uttalade Gustav III i brev till honom sitt djupa beklagande över att flykten hade misslyckats och erbjöd honom sina tjänster. Gustav III lovade att, som han uttryckte sig, ställa till hans förfogande ej blott den erfarenhet han erhållit genom de politiska skakningarna i sitt eget land, utan även sin värja och sina soldater. Till Condé och Artois sände han ungefär likalydande brev. I brevet till Artois, som han kallar en ny Henrik IV, förklarade han sin avsikt vara att till nationalförsamlingen rikta ett upprop, där han ville taga Ludvig XVI i sitt skydd — en tanke som ofta hägrade för Gustav III, men aldrig blev utförd.
De första dagarna av juli anlände de kungliga prinsarna till Aachen för att göra Gustav III sin uppvaktning. Under de sammankomster som här ägde rum i pauserna mellan de olika festligheterna, framlade Gustav III ett formligt betänkande, enligt vilket greven av Provence borde inför Europa förklara sig som Frankrikes regent. Utom att han vore fullt berättigad därtill, ansåg Gustav III det ur praktisk synpunkt mera bekvämt, emedan de utländska makterna hade lättare att underhandla med en person än med två, och dessutom kunde Monsieur i sådant fall upptaga Frankrikes gamla allianser samt utnämna sändebud vid de utländska hoven. Gustav III gillade prinsarnas planer både på en rundskrivelse angående övertagandet av rikets styrelse, liksom på ett beväpnat infall i Frankrike, samt ansåg att Monsieur borde samma ögonblick han trampade fransk jord förklara sig såsom Frankrikes konung. Gärna hade Gustav III strax velat hjälpa prinsarna med penningar och krigsfolk, men då han ej själv ägde resurser därtill, tillgrep han ett medel, som han ofta för egen räkning begagnat: han lovade med denna lättfärdighetens oförskräckthet, som han hade gemensam med emigrantprinsarna, att försöka förmå ryska kejsarinnan, hans såta vän efter freden i Värälä, att skänka prinsarna stöd och hjälp, vilket löfte återigen föranledde prinsarna att ge honom en formlig skriftlig fullmakt att i deras namn underhandla med kejsarinnan.
Något senare vände sig prinsarna även direkt till kejsarinnan. Men Katarinas ställning till de franska angelägenheterna var icke så klar, som man under Aachen-sammankomsterna hade inbillat sig. Denna mäktiga regent, till vilken hela det dåtida Europa blickade upp med halvt beundrande och halvt skrämda blickar, och som förde dem alla bakom ljuset, var icke så lätt förvärvad för prinsarnas sak, som Gustav III låtit hägra för dem. Hon uppehöll prinsarna med fagra fraser och löften, sände dem, när de blevo alltför enträgna, en minister, greve Rumjanzeff, samt två miljoner livres såsom bidrag till deras lysande hovliv, och lovade slutligen att erkänna Monsieur såsom regent utan att dock formligen göra det. Någon militär hjälp för sitt företag lyckades prinsarna däremot ej utverka av henne.
Prinsarna insågo snart att det svåraste motståndet var att söka hos kejsaren, vilken mycket väl visste i huru hög grad Marie-Antoinette och Ludvig XVI själva ogillade prinsarnas högröstade politik, och för egen del icke hade något intresse av att understöda deras planer. Kejsar Leopold förklarade sig också, mitt inne som han själv var i krig och oroligheter, tvungen till overksamhet på grund av den franska kungafamiljens egen önskan. Därmed läto prinsarna sig dock icke nöja, och då man trodde sig kunna vinna något endast genom personlig inverkan, beslöts att greven av Artois åtföljd av Calonne och Esterhazy jämte ett lysande följe av emigranter skulle begiva sig till Wien.
Artois' besök kom i en särdeles olämplig stund, nämligen just vid tiden för kejsarens sammankomst med konung Fredrik Wilhelm av Preussen i Pillnitz. Detta lät kejsaren även prinsarna förstå, men i anseende till Artois' dubbla egenskap av frände och prins blev kejsaren dock tvungen att mottaga denne och till och med att inbjuda honom till slottet Pillnitz för att övervara de ståtliga festligheter, som kurfursten av Sachsen gav i anledning av furstemötet. Ja, han tillmötesgick Artois' och Calonnes önskningar ända därhän att han tog upp de franska angelägenheterna till diskussion vid förhandlingen med konung Fredrik Wilhelm. Men den kallt officiella tonen under hela samvaron och den kyliga reservation med vilken kejsaren uttalade sig, visade tillfyllest vad han tänkte. Det enda positiva som med den storståtliga resan ernåddes — ty frågan om Monsieurs regentskap likasom om en väpnad intervention ströks strax från prinsarnas önskelista — var att de två mäktiga furstarna utgåvo det kända Pillnitz-manifestet, där de, i obestämda och oklara fraser och vid hot om vedergällning uppmanade nationalförsamlingen att upphöra med sin förföljelse mot konungafamiljen och sina planer på konungamaktens störtande.
Det nederlag för prinsarnas politik, som Artois' resa innebar, ville de själva varken se eller erkänna. Med sin obotfärdiga sangvinism räknade de endast med vinstkontot, som ju bestod av några ganska generella uttalanden från monarkernas sida, men som i deras fantasi erhöll oerhörda proportioner. Endast det faktum att genom Artois' mellankomst kejsaren och Fredrik Wilhelm skridit till en diplomatisk åtgärd, syntes i deras ögon en oanad framgång. Och de dröjde ej att utnyttja den.
Efter Artois' återkomst till Koblenz publicerade nu konungens båda bröder å sin sida ett av dem undertecknat manifest, daterat den 10 september, vilket var avsett att utgöra en kommentar till Pillnitz-deklarationen som senare även på prinsarnas försorg trycktes och spreds såsom bihang till manifestet. I detsamma uttolkades den furstliga akten helt till prinsarnas fördel. De proklamerade sålunda att de utländska makterna, vilkas mellankomst de anhållit om för sin broder konungens räkning, nu voro beslutna att gripa till vapen, och försäkrade att kejsaren och konungen av Preussen även avsett en sådan lösning av saken. De gjorde här gällande, att alla hov voro likasinnade, samt att den engelska nationen icke skulle ställa hinder i vägen för det som den ansåg vara riktigt, att den "odödliga Katarina", "för vilken intet slag av ära var främmande" ej skulle "lämna obeaktat ett tillfälle att försvara alla suveräners sak". De förklarade dessutom att, ifall Ludvig XVI genom våld skulle bli tvungen att underkasta sig en konstitution, "som han i sitt hjärta ej erkände och som hans plikt såsom konung absolut förbjöd honom att sanktionera", de skulle på det mest högtidliga sätt protestera inför hela världen mot denna illusoriska akt liksom mot allt vad därav skulle följa.
Prinsarnas manifest hade endast den följden att det ytterligare vidgade klyftan mellan konung och folk i Frankrike samt ökade misstron mot dem själva både i konungaparets och de europeiska makternas ögon. Vad dessa senare tänkte om prinsarna, i synnerhet om grevens av Artois, kan man bland annat se genom ett brev från Leopold II till ärkehertiginnan Marie-Christine: "Jag har varit tvungen att svara honom eftertryckligt", skriver kejsaren, "och hota med att öppet desavouera varje åtgärd som de företaga i strid med vad vi beslutit i Pillnitz. Dessa prinsar och framför allt Calonne, vilken leder dem och som är en oerhört obehaglig figur, blanda sig i allt, de tänka endast på sig själva och ej alls på konungen eller på sakens framgång, de vilja endast intrigera och förmå mig och konungen av Preussen till något slags åtgärd för att sedan kunna tvinga oss att understödja denna sak med alla våra krafter. — — — Med dessa människor kan man ingenting göra, och det är omöjligt att hjälpa konungen och drottningen på annat sätt än genom absolut enighet mellan hoven, vilket kommer att bli mycket svårt, då Spanien ej vill göra något och England vill hindra andra att göra vad det än må vara."
För det franska konungaparet var detta prinsarnas steg, liksom nästan allt vad de företogo, endast till den största skada. Till och med om Ludvig XVI och Marie-Antoinette själva hade önskat ett infall av fientliga makter, hade de utan tvivel dragit sig för att anlita prinsarnas medverkan. Men nu önskade de icke en sådan inblandning. Tvärtom framgår det ur alla Marie-Antoinettes brev — ty det var hon ensam som skötte den politiska korrespondensen — att de i den farliga situation, i vilken de befunno sig, ville undvika de blanka vapnens politik, att de önskade endast att Europas furstar skulle samlas till en kongress för att överlägga om deras sak, och att de på sin höjd önskade att denna kongress skulle stödja sina beslut på en slagfärdig armé.
* * * * *
Oberoende av allt detta gick livet sin gång i Koblenz och Worms. Om prinsarna icke fingo mottaga det understöd från Europa, varpå de räknat, så vunno de i alla fall sina undersåtars, emigranternas, livliga gillande och inhöstade ävenledes sina värdars, de tyska kurfurstarnas bifall. I Trier regerade kurfursten Ludvig-Klemens-Wenzeslaus, hertig av Sachsen och bror till den förra Dauphine. Han var sålunda prinsarnas morbror. Han beskrives som en klok och beläst man med ett gott och sunt omdöme och rätt spirituell. Han liksom de övriga andliga tyska furstarna hatade grundligt revolutionen, som genom den nya kyrkoförfattningen hade inkräktat hans makt, och han var — åtminstone så länge detta ej beredde honom själv något obehag — full av välvilja och godhet för emigranterna och i synnerhet Monsieur och hans broder. En gång i veckan samlade kurfursten de förnämsta emigranterna till middag i sitt residens i själva Koblenz, och man tillbragte aftonen tillsammans i muntert samspråk eller vid allvarliga överläggningar, men utan någon etikett eller ceremonier. Kurfursten åtnjöt emigranternas särskilda aktning och likaså hans syster och husförestånderska prinsessan Kunigunda, vilken emellertid väckte de eleganta franska damernas munterhet genom sitt löjliga namn och sitt märkvärdiga utseende.
I denna omgivning glömde greven av Provence, huru föga Europas mäktiga fäste avseende vid honom och hans regentskap. Hans uppträdande och hållning var en regerande furstes, och emigranterna vande sig så småningom genom denna tvärsäkerhet att betrakta honom som sin verklige konung. Det är tid att ägna en närmare uppmärksamhet åt emigranternas kung, hans personlighet och hans egenskaper.
Monsieur, som var född i Versailles den 17 november 1755 och sålunda när han lämnade Frankrike 35 år gammal, var både till karaktärsegenskaper och utseende olik sin bror greven av Artois. Även prins Ludvigs ansikte hade de kända bourbonska dragen, men hans tunga gång och oerhörda korpulens stack påfallande av mot Artois' långa och spensliga figur, liksom han även genom sin mera gedigna läggning och något flegmatiska sinnelag skilde sig från Artois' arrogant-lättfärdiga väsen och bekymmerlöshet.
Då greven av Provence på huvudets vägnar var sina två bröder betydligt överlägsen, låg det nära till hands att hans intelligens av hans omgivning skulle bli överskattad: han ansågs redan från tidiga år och ansåg sig även själv såsom mer eller mindre genialisk. Hans äldre bror, hertigen av Berry, senare Ludvig XVI, instämde i den allmänna beundran, han böjde sig för den yngre som för en auktoritet på karaktärens och intellektets vägnar, han beundrade hans beslutsamhet och det berättas, att närhelst man frågade Ludvig XVI om något, han alltid gav samma lakoniska svar: "Fråga min broder av Provence." Men i själva verket saknade denne varje geniets särtecken. Han hade ett ganska sunt och oförvillat omdöme och rätt gedigna kunskaper och hans anseende som geni hade han dessa senare att tacka för, ty inom sin närmaste krets tjänstgjorde han som ett slags konversationslexikon. Vidare koketterade han med sitt skriftställarskap, som dock att döma av hans ganska pjollriga memoarer var av föga värde. Med sitt intresse för böcker förenade han den respekt för kunskap och lärdom, med vilka den verkliga begåvningen ofta förväxlas: han talade själv obehindrat latin, och han säges ha djupt sörjt över att hans gunstling d'Avaray icke kunde detta språk. Det var också det enda fel Monsieur överhuvud fann hos denne vän, som, liberal till sin läggning och sina åsikter, till honom intog ungefär samma ställning som Decaze många tiotal år senare. Han ägde vidare en viss fyndighet i repliken, och ännu mer än filosofiska diskussioner och allvarlig läsning i olika ämnen, älskade han anekdoter, ordlekar, fyndiga svar och små lustigheter.
Till sina åsikter var greven av Provence i början av revolutionen rätt liberal. Om nu denna liberalism, som man velat påstå, var en barometer känslig för vindar och lufttryck, eller om den bottnade i en självständig uppfattning, är svårt att säga. I yngre år framstår han onekligen mindre som den konsekvente liberalen än som den politiske frondören. Efter att först ha anslutit sig till Turgot, trädde han nämligen senare i opposition mot denne, och bidrog även till hans fall genom utgivandet av en mot den upplyste ministern år 1776 riktad libell med titeln "Les mannequins, conte ou histoire". Han konspirerade ävenledes mot Necker under dennes första ministär, men ställde sig precis lika fientlig mot Neckers efterträdare Calonne, och det förefaller som hade den liberala politik han förfäktade såsom chef för "de vises kommitté" i notabelförsamlingen 1787 knappast haft någon annan mening än att motarbeta Calonne, denne man som senare i Koblenz skulle bli hans rådgivare och högra hand. Ända från notablernas nya inkallande 1788 tyckes han dock konsekvent ha ställt sig i de liberala eller moderata åsikternas tjänst. Ensam av alla prinsar av blodet omfattade han idén om tredje ståndets dubbla representation, han antog i början av revolutionen självmant den nationella kokarden och han gav gång på gång uttryck åt sina liberala idéer, bland annat vid det tillfälle, då han i december 1789 blev kallad till Hôtel-de-Ville för att försvara sig mot anklagelsen för delaktighet i markisens av Favras förmenta försök att bortföra konungafamiljen från Paris.
Av de kungliga prinsarna hade greven av Provence också varit den mest populäre. Anledningen därtill var icke blott den, att han så ofta ådagalagt ett liberalt och folkligt sinnelag. Dessutom visste man, att han, i trots av den yttre älskvärdheten i sitt sätt mot Marie-Antoinette — han gav fester till hennes ära och skänkte henne små presenter, som han lät åtföljas av galanta verser av egen hand — i grunden var hennes mest missunnsamme motståndare, åtminstone efter det hon skänkt Frankrike en tronarvinge.
Under de sju år Ludvig XVI:s giftermål var barnlöst, hade greven av Provence vant sig vid tanken på att han en gång skulle bli Frankrikes konung. När sedan Dauphins födelse drog ett streck över hans förhoppningar och planer, sökte han visserligen dölja sin besvikelse under ett korrekt uppträdande samt finna sin tröst i litterära sysselsättningar, men storhetstankarna lämnade honom i själva verket aldrig. Hans strävanden gingo härefter ut på att nå en ställning, som senare Napoleons bröder med samma iver eftersträvade: att bli utnämnd till regent och ställföreträdare för den unge Dauphin, därest denne skulle komma att behöva en sådan. Det har varit underkastat diskussion, huruvida egoistiska beräkningar eller broderlig tillgivenhet dikterade grevens av Provence beslut att ej lämna Frankrike före sin broder konungen, och det är kanske tillåtet att antaga, att därvid den sistnämnda faktorn spelade en underordnad roll. Visserligen visade Ludvig av Provence alltid en stark trofasthet mot de bourbonska familjebanden, men — hur skulle icke hans äregirighet ånyo väckas, när han såg makten hastigt och säkert glida ur hans svage broders händer! Hans uppträdande under hela Koblenz-tiden är för övrigt ägnat att bestyrka detta antagande.
En samtida, den kända målarinnan madame Vigée-Lebrun, ger i sina memoarer följande skildring av greven av Provence:
"Under det jag målade Monsieurs porträtt lärde jag känna en furste, vars begåvning och bildning man utan smicker kunde beundra. Det var omöjligt att icke finna behag i Ludvig XVIII:s samtal: han yttrade sig om allt med lika mycket smak som kunskaper. Men ibland hände det, att han för ombytes skull under vara seancer sjöng några visor, och dessa visor voro så tarvliga, att jag omöjligt kunde förstå, huru något sådant kunde komma till hovets öron. Och han sjöng alldeles förfärligt falskt. 'Hur tycker ni att jag sjunger, madame Lebrun?' frågade han mig en dag. 'Som en prins, monseigneur', svarade jag.
Monsieur var på den tiden vad man kallar frisinnad, naturligtvis i ordets inskränktaste bemärkelse. Han och hans hovmän bildade ett parti som skilde sig alldeles bestämt från konungens, och därför blev jag icke heller det minsta förvånad, då jag under revolutionen fick höra, att markisen av Montesquieu (Monsieurs överhovstallmästare) blivit utnämnd till befälhavare för den republikanska armén i Savoyen. Jag behöver blott återkalla i mitt minne de egendomliga samtal som han förde i min närvaro, för att icke tala om de yttranden han fällde om drottningen och alla dem som stodo henne nära. Vad Monsieur beträffar, så skildrade ju tidningarna, hur han begav sig till Nationalförsamlingen för att förklara, att han icke ämnade deltaga i densamma som prins utan som medborgare. Enligt min mening var dock denna förklaring icke tillräcklig för att rädda hans huvud, och han gjorde säkert mycket klokt i att kort därefter lämna landet."
Man skulle måhända kunnat tro, att Ludvig XVI:s erkännande av konstitutionen i september 1791 skulle tystat ned hans bröders högljudda politik. De sågo emellertid däri endast ett tecken på svaghet, som liknade ett förräderi mot suveränitetens helgd, och ansågo sig blott ha ännu mera skäl än förr att söka kväsa revolutionen och, tills så skedde, gentemot Europa representera Frankrikes konungamakt. De kunde ej förstå, att Ludvig XVI verkligen av händelsernas tvång hade kunnat bli ställd i en allvarlig konflikt, och att han hade att välja mellan konstitutionen och inbördes krig. I Koblenz visste man ej så noga vad som försiggick i det Paris, som uppstått under åren efter 1789. Man invaggade sig i de naivaste förhoppningar, vilka alltjämt underhöllos genom alla de lögnaktiga berättelser, som prinsarna på prinsars manér blevo undfägnade med av flyktingar till emigrantlägret. Fanns det någon gång en öppenhjärtig man, som ej ville föra prinsarna bakom ljuset, var man icke hågad att lyssna till honom.
När på hösten 1791 baron Goguelat infann sig i emigrantlägret för att på kungaparets vägnar uppmana Monsieur att snarast möjligt, jämlikt nationalförsamlingens order, återvända till Frankrike, emottogs han med uppenbar ohövlighet. Då han blev kallad till audiens hos Monsieur bemötte denne honom ingalunda som ett kungligt sändebud. "Konungen vet ej alls vad som försiggår", säges Monsieur ha svarat på Goguelats andragande. "Han borde för all del lugna sig, vi skola svara honom officiellt. Vad er beträffar, är jag smickrad över att ni efter moget övervägande bestämt er för att sluta er till oss." På Goguelats invändning att han förbundit sig att stå på konungaparets sida, och hans påminnelse om att han väntade Monsieurs svar, avskedade Ludvig honom med ett: "I så fall har jag just avgivit det, och intet hindrar er att avresa."
Tonen i prinsarnas skrivelser till Ludvig XVI bär även otvetydigt vittnesbörd om, att de numera betraktade sig som konungamaktens egentliga representanter.
"Min bror", skriver den blivande Ludvig XVIII sålunda på hösten 1791 till sin herre och konung, "jag har skrivit till er, men brevet gick genom posten och jag kunde ej säga er någonting. Vi äro här två, som tillsammans bilda endast en: samma känslor, samma åsikter, samma iver för att tjäna er. Om man talar till oss på de där människornas vägnar, så ämna vi icke lyssna, men om det är på edra vägnar, skola vi lyssna därtill; dock ämna vi gå vår väg rakt fram; om man där vill tvinga er att låta säga oss något, så skall ni ej alls genera er. Var förtröstansfull angående er säkerhet — — — hjälpa er, tjäna er, vi arbeta därpå med iver och allt skall gå väl. Till och med vara fiender ha alltför stort intresse av att skona er, för att begå ett onödigt brott, vilket för övrigt skulle bidraga till deras undergång."
* * * * *
Medan man i Koblenz levde ett sorglöst liv för dagen i okunnighet om eller likgiltighet för den snabbt skeende omvärderingen av alla värden i hemlandet, hade den lagstiftande nationalförsamlingen i oktober 1791 definitivt upptagit emigranternas sak till prövning. Följer man församlingens förhandlingar i denna sak, kan man lätt finna, att den icke avspisades på ett lättvindigt sätt, utan var föremål för en mångsidig prövning, och att under diskussionerna olika meningar gjorde sig gällande angående vidden av de åtgärder som borde företagas mot emigranterna. Dessa långa diskussioner kasta ett bjärt ljus över motsatsen mellan den gamla regimens Frankrike, sådant det kontrarevolutionära Koblenz och Europa betraktade det, och det i vardande stadda moderna Frankrike, i debatten klarast företrätt av en av utav emigranternas hätskaste vedersakare, skriftställaren, utrikespolitikern, krigsivraren Brissot. Brissot var även den som först i församlingen vågade ett anfall mot de kungliga prinsarna, "före detta prinsarna", som han till mångas förtrytelse betecknade dem, eller kanske egentligen mot greven av Provence, vilken för alla Frankrikes liberaler stod som typen för en renegat och förrädare mot sitt fosterland. "Den väg man hittills följt", yttrade Brissot i sitt stora tal i emigrationsfrågan den 20 oktober, "har varit just motsatt den man bort följa. Man har hittills utöst sin vredes skålar över de män som släpat sina gamla adelsbrev till länder, där de trott dem vara av något värde, och på grund av en oförlåtlig svaghet har man skonat dem, som gått i spetsen för dessa emigranter. Om man har en ärlig vilja att lägga en damm för emigrationen och upprorsandan, så måste man bestraffa de ämbetsmän, som övergivit sin post, men man måste framom allt straffa de stora brottslingarna, vilka i främmande länder grundat en härd för kontrarevolutionen." — "Man bör åtskilja två klasser av emigranter", fortsätter han, "i den första stå konungens båda bröder, som äro ovärdiga att vara det, eftersom han erkänt konstitutionen."
Då Monsieur såsom konungens äldste broder och efter Dauphin närmaste tronarvinge ansågs intaga en särställning, avskildes under den långa diskussionen dennes sak från de övriga prinsarnas och emigranternas, och den 31 oktober var församlingen färdig med sitt beslut att rikta till honom en sista varning i form av en proklamation, som skulle uppspikas i hela Frankrike. Denna proklamation hade följande lydelse:
"Louis-Stanislas-Xavier, prins av Frankrike, nationalförsamlingen förständigar eder att med stöd av franska konstitutionens avdelning 3, kapitel 2, artikel 3, paragraf 2 inom utgången av två månader, räknat ifrån denna dag, återvända till Frankrike, med risk att i motsatt fall eller efter utgången av denna tidrymd anses hava avstått från edra eventuella anspråk på tronen."
På denna uppmaning svarade rikets förste kunglige prins utan betänkande följande:
"Personer, tillhörande den franska församlingen, som kallar sig nationell. Det sunda förnuftet förständigar eder att jämlikt avdelning I, kapitel I, artikel I, paragraf I av de oskrivna lagarna för det sunda förnuftet återkomma till eder själva inom loppet av två månader, med risk att i annat fall och efter utgången av denna tidsperiod anses hava avsagt eder all rätt att betraktas som förnuftiga varelser, och räknas endast såsom våldsamma dårar, mogna för de offentliga dårhusen."
Denna billiga ordlek inbringar knappast sin upphovsman eftervärldens applåder. I livets allvarligaste ögonblick är vitsen icke på sin plats. Den får en fatal likhet med dumhet.
Nationalförsamlingen var för övrigt för Monsieur ej annat än en fiende på betryggande avstånd. Man kunde i Paris dekretera dödsstraff för dem som stämplade mot statens säkerhet, man kunde utsträcka dessa bestämmelser till deras hustrur och barn och gäldenärer, man kunde förklara deras egendom konfiskerad — allt detta rörde icke för ögonblicket de emigranter, som voro beslutna att icke återvända till Frankrike.
Det fanns emellertid en annan fiende som trädde emigranterna allt mera hotande inpå livet ju längre vintern led — penningbristen, nöden. De flesta av emigranterna hade lämnat sitt land i största hast och ej kunnat medföra större penningsummor — man trodde ju allmänt att det ej kunde bli fråga om mera än några veckor! Och under de månader som förflutit började hjälpkällorna hastigt utsina.
De emigranter som kunde något yrke försökte göra sig skadeslösa så gott de förmådde genom att söka sig arbete. Och man fick under denna orons och ångestens tid bevittna, att män och kvinnor med lysande namn och sekelgamla anor sökte sig förtjänst var de kunde: kvinnorna mestadels genom sömnad eller såsom lärarinnor, guvernanter, sällskapsdamer och pensionsföreståndarinnor ja, även som kaféuppasserskor, männen i regeln mest såsom lärare i dans, deklamation och fäktkonst.
Också prinsarnas kassor började sina. Var skulle de i längden taga penningar för sig och sitt folk? De summor som de tyska furstarna upprepade gånger ställde till deras förfogande förslogo ej långt, ej heller den hjälp som Fredrik Wilhelm i nödens stund tillställde dem, och även de två miljoner, som prinsen av Nassau hemförde från sin beskickning i Petersburg och som betraktats som en outsinlig hjälpkälla, hade snabbt nog skingrats för alla världens vindar! Efter subsidierna hade den mest begagnade utvägen varit att låna, och det var oerhörda summor som anskaffades på så sätt av alla världens procentare, judar och bankirer. Men även krediten tog slut och till och med dess genialiske organisatör Calonne insåg, att det lysande Koblenzhovet snart skulle falla sönder i sina fogningar. "Tiden lider", skriver Calonne den 5 januari 1792 till greven av Artois, som befann sig i Ryssland. "Condé är ej i stånd att hålla ut i fjorton dagar. Han har inga tillgångar, han begär att få sådana och det är omöjligt att tillmötesgå hans önskan. Det är uteslutande på denna sak man måste rikta sin uppmärksamhet. — — — Värdet och penningbristen göra oss förtvivlade."
Koblenzhovets glansperiod började luta mot sitt slut. Vintern 1792 var oerhört sträng och det stora, öde Schönbornlust blev fullkomligt obeboeligt. Prinsarna voro tvungna att flytta in i ett vida anspråkslösare residens, ett litet hus i Koblenz, och därmed hade man i själva verket avstått från att längre uppehålla det lysande eländet. Det var au här som emigranternas konung, hans höge broder och hans närmaste fingo pröva på motgångar, en räcka förebud till en ändlös landsflykts tomma och tröstlösa år.
Redan i november 1791 hade Ludvig XVI genom sitt sändebud hos kurfursten av Trier, Vergennes, låtit denne förstå, att han icke längre kunde gilla mot Frankrike fientligt sinnade beväpnade truppers förefintlighet i kurfurstarnas länder och givit en vink om att emigranthärarna borde upplösas. I sin egenskap av släkting och prinsarnas givne beskyddare kunde kurfurst Klemens-Wenzeslav icke utan betänkligheter gå Ludvig XVI:s önskan i detta avseende till möte. Om han ock så småningom blivit trött på sina nevöers och deras anhängares lättsinne och pockande uppträdande, så hade han dock i alla fall omfattat deras synpunkter och öppet genom att hylla Monsieur som regent tagit parti mot den av konstitutionen klavbundne Ludvig XVI. Men å andra sidan var det svårt för honom att öppet trotsa den franska regeringens påbud, så mycket mer, som han därvidlag ej fick något stöd av den, som närmast antagit sig kurfurstarnas sak och som han därför var beroende av — österrikiske kejsaren. — "Avlägsna orosämnena från ert rike", hade Leopold II helt kategoriskt svarat honom på hans anhållan om råd i den svåra situation han befann sig i.
Så länge den med emigranterna sympatiserande Vergennes stod kvar som minister, var det emellertid ej så brådskande med att taga ett avgörande steg, men när efter omgestaltningen av Frankrikes utrikesrepresentation de kungligt sinnade elementen avlägsnades och ersattes med revolutionära, fick också Vergennes vika för en framstegsvänlig minister, Bigot de Sainte-Croix. Och då var det ej mera tid för tvekan. Efter att en tid ha skjutit upp det nya sändebudets besök, blev kurfursten tvungen emottaga honom.
Bigot de Sainte-Croix framställde vid sin första audiens helt kategoriskt den fordran, att prinsarna och emigranterna skulle förjagas från deras tillhåll, eller åtminstone att alla beväpnade styrkor skulle upplösas inom åtta dagar, d.v.s. före den 15 januari. Kurfursten hade intet annat att göra än att rätta sig efter befallningen. Och när den 15 januari inföll erbjöd Koblenz som genom ett trollslag ett förändrat utseende. Det var slut med militärparader och exercis på de öppna platserna, de blå och vita emigrantuniformerna voro som bortblåsta — allt vad soldater hette hade måst draga sig bort för att antingen gömma sig i skogarna eller förena sig med Condés armé, som, illa utrustad i vinterkölden, fick söka sig ett torftigt tak över huvudet och en bit nådebröd på okänd stråt, i främmande, ogästvänliga länder.
Det sista tillfälle, då konungens bröder ännu kunde uppträda som deras rang och ställning anstod och utveckla prakten av ett nödtorftigt uppförgyllt hov inför Europas mäktige, var vid Frans II:s kröning i Frankfurt den 19 juli. Under de månader som gått efter upplösningen av emigrantlägret hade emellertid en hetsig och orolig stämning bemäktigat sig hovet i Koblenz. Krigets förklarande hade ännu en gång väckt till liv frågan om prinsarnas ställning till den europeiska koalitionen, och om deras plats i det äntligen åvägabragta korståget mot Frankrike. Och nu kom också under våren 1792 avgörandet, och det i en synnerligen ofördelaktig riktning! Det ånyo väckta förslaget att nu vid befrielsekampens början förklara Monsieur som Frankrikes verklige regent, mottogs med öppet förakt, och prinsarnas begäran om asylrätt i kejsarens riksländer avslogs kategoriskt. Vid kejsarkröningen och därefter vid Frans II:s och Fredrik Wilhelms möte i Mainz var det endast den opraktiske och lättrörde preussiske konungen, som visade de landsflyktiga prinsarna någon uppmärksamhet. Han lovade dem huld och skydd, antog deras inbjudningar, vilket kejsaren ej gjorde, och lämnade dem ej obetydliga subsidier.
Det var också på hans initiativ som frågan om emigranthärarnas ställning äntligen avgjordes på det sätt, att dessa samtliga skulle ställas under hertigens av Braunschweig kommando. På slätterna utanför Mainz passerade dessa trupper revy för konungen av Preussen, som till dem höll ett rörande tal, däri han lovade emigranterna, att de snart skulle få återse Frankrike. Detta senare voro emigrantsoldaterna i största behov av för att få äta och kläda upp sig. Ty de voro numera snart sagt ej annat än ett folk i trasor, i andligt och materiellt upplösningstillstånd. Också berättas det, att hertigen av Braunschweig, efter att ha mönstrat emigranttrupperna, frågat efter, var den franska armé befann sig, vars utomordentliga stridsduglighet man så mycket rosat inför honom.
Enligt hertigens anordning fördelades emigranttrupperna i tre kårer. Den första och största av dessa, uppgående till 12,000 man skulle anföras av Monsieur och Artois. Det blev dock ett överbefäl endast till namnet, ty såsom Ludvig XVIII senare skriver, han själv var på grund av sin fysiska konstitution hindrad att kunna vara med — "jag måste nöja mig med att vara en vis i stället för en segerrik konung". Och Artois, "om än mycket tapper", hade ingen av de egenskaper som göra den verklige arméchefen, "han hade", säger hans bror, "ingen av de lysande gåvor som av människan göra en hjälte, eller också hade hans uppfostran dödat dem". Denna avdelning, vilken man sammansatte enligt den vanvettiga normen att ingen kunde antagas som ej var adelsman, stod i själva verket under befäl av hertigen av Broglie — en avdelning kavalleri anfördes därtill av marskalk de Castries.
Under mera än två månader, från början av september till medlet av november var Ludvig av Provence i alla fall i fält med sin armé, bl.a. i Thionville och i Valmy. Han var med om att tränga in på franskt område och fick då erfara den snöpliga missräkningen, att fransmännen icke alls, som han hoppats, med entusiasm strömmade till honom som till en befriare. Under hela fälttåget voro de båda generalerna och bröderna nästan utan en sou. Deras soldater foro fram som formliga marodörer bland befolkningen, allt under det höstregnet i strömmar flöt ned över dem.
Allt gick emellertid hjälpligt ända tills hertigen av Braunschweig började sin reträtt. Men då grepos emigranterna i vapenrock av en verklig förtvivlan. Hittills hade tanken på hämnd och seger givit dem kraft att uthärda sina lidanden. Men nu kom "la débâcle" med all sin förfärliga verklighet. Prinsarnas armé upplöstes på det mest brutala sätt och skingrades åt alla håll. Snart kunde man se dem överallt i västra Tyskland trasiga och utblottade sälja sina hästar till rampris åt schackerjudar. I städerna mötas de av anslag på gathörnen att fortast möjligt förfoga sig bort. Ingen viii taga emot dem. Somliga begå självmord, andra lyckas nå fram till Condés lilla armé, som ej fått deltaga i fälttåget utan uppehållit sig i markgrevskapet Breisgau i Baden. Också han får order att upplösa sin av oändliga svårigheter ansatta armé, men han svarar stolt: "Ja, på det villkor att man dödar varenda man." Slutligen fingo dock både spillrorna av prinsarnas och Condés arméer en tillflykt i kejsarens härar.
Under tiden hade emellertid de kungliga bröderna hastigt lämnat sitt imaginära befäl. Monsieur hade återvänt till Koblenz, men då revolutionsgeneralen Custine på sitt segertåg hotade denna stad, måste han, mitt i ett upplopp, tillställt på grand av att kurfursten av Trier i farans stund ämnade övergiva sina undersåtar, fly på hemliga vägar till Liège, varifrån han den 13 november 1792 begav sig till den lilla staden Hamm i Westfalen, en tillflyktsort, som konungen av Preussen ställt till hans förfogande. Senare skulle hans broder Artois för en tid förena sig med honom, och snart därefter fingo de uppleva att deras fordringsägare lade beslag på deras förgyllda vagnar i Trier. Runt omkring dem flydde de civila emigranterna, män, kvinnor och barn, och från Koblenz till Mainz var landsvägen trafikerad som en storstadsgata.
Ifrån Hamm följde nu prinsarna hela gången av Ludvig XVI:s process, och det var här de fingo underrättelsen om sin broders, den franska konungens död.
Det var naturligt att denna nyhet var ägnad att djupt uppröra prinsarna, som dock i grunden voro tillgivna sin gode och fromme bror, vars svaghet de emellertid tillskrevo alla Frankrikes olyckor efter revolutionens inbrott. Men samtidigt kunde de ej, åtminstone ej greven av Provence, vara blind för vad denna händelse innebar för en enorm chance för dem själva. Och de begagnade sig också strax därav. Med förbiseende av det dock mycket klara faktum, att drottningen av Frankrike var den lagliga regentinnan för den lille Dauphin, realiserade nu Ludvig av Provence sin alltid närda dröm i det han — visserligen i den anspråkslöshet, som landsflykten tvingade till — helt enkelt lät utropa sig till regent av Frankrike.
Den 28 januari utgav Monsieur sålunda ett manifest, där han yrkade att Dauphin skulle erkännas såsom konung och han själv såsom regent. Han lovar här följande:
"Jag ämnar i främsta rummet sträva efter att ägna min omsorg åt konungens, hans mors, systers och fasters frihet och arbeta för monarkiens upprättande på den orubbliga basen av dess verkliga författning, för bekämpandet av de missbruk som fått insteg i förvaltningen, återupprättandet av våra fäders religion i hela dess renhet och den kanoniska kyrkotukten, på domarämbetenas återbesättande, upprätthållandet av den allmänna ordningen och rättvisans handhavande, återinsättandet av alla fransmän i alla deras lagliga rättigheter och i åtnjutandet av den deras egendom, som blivit dem frånrövad eller usurperad, brottens stränga bestraffande, återställandet av lagens auktoritet och av freden, samt fullbordandet av de löften, som vi velat avgiva i samråd med vår käre broder Charles Philippe — — — genom de deklarationer, som vi riktat till vår avlidne broder den 10 september 1791 och andra aktstycken, som vi utgivit."
Ungefär samtidigt skrev "regenten" till Auvergnes rojalistiska adel följande: "Vad mig beträffar, så ämnar jag hämnas min broders blod, bryta min familjs bojor, återinsätta min brorson på tronen och återgiva mitt fädernesland dess gamla författning eller också krossas under dess ruiner — det är det enda föremålet för min äregirighet."
Så kom då äntligen i sorgens och förkrosselsens dag det av Monsieur så hett efterlängtade ögonblicket då han fick framlägga sitt program, en tom gest, som han ej skulle tröttna att med trist enformighet upprepa under de nu instundande landsflyktens och förvisningens år.
* * * * *
När greven av Provence bröt upp från Koblenz, följde madame Balbi honom ej mera på hans färd. Hon hade alltför starkt prövat ej blott hans överseende — icke minst genom sitt uppseendeväckande goda förhållande till Rysslands ambassadör hos emigranterna, greve Rumjanzeff — utan även hans på sista tiden klena kassa. Medan prinsessan av Monaco fick följa prinsen av Condé på hans äventyrliga krigsstråt för att några år efteråt bli hans lagvigda hustru, medan den lilla madame Polastron i England fick sluta sina ögon för alltid med sinnet i bigott svärmeri vänt mot en annan värld och med sin hand tryggt vilande i grevens av Artois, tvingades madame Balbi att gå sin egen bullrande väg genom alla livets och kärlekens vanskligheter. Hon vistades först någon tid i Holland, därifrån världen snart fick höra rykten om hennes skandalösa förbindelse med greve d'Archambault, och begav sig därefter till England. En tid var hon medlem i den lilla krets, som samlades i Richmond hos Horaoe Walpole, och hon kamperade där tillsammans med sin spirituella och filosofiska landsmaninna grevinnan de Boufflers, Gustav III:s väninna och korrespondent. Båda dessa fursteväninnor hade för övrigt sina höga gynnare att tacka för att de kunde leva ett oberoende liv. Grevinnan de Boufflers hade hos den svenske konungen anhållit om och även erhållit en livstidspension — och Monsieur hade tillförsäkrat sin forna mätress ett rundligt årligt underhåll. En tid av landsflykten tillbragte även madame Balbi i Skottland i den intima krets, där hennes forna rival madame Polastron var medelpunkten.
Men även vid andra emigrantcentra kunde man få se och höra henne, skrattande och konverserande, alltid glad, högljudd och sarkastisk. Hon bar intet spår av bitterhet över att ha fallit i onåd, en omständighet, till vilken förklaringen måhända kan sökas däri; att hennes förhållande till Monsieur aldrig varit så glödande, eller att det årliga understöd han tillförsäkrat henne, tvingade henne att åtminstone beträffande sin forne älskare hålla tand för tunga.
Under konsulatet återkom madame Balbi i likhet med många andra emigranter till Frankrike och bosatte sig invid Paris. Men hon kunde ej återhålla sin lust för intriger, hon blandade sig i politiken och träffades snart av en förvisningsdom, visserligen ej längre än till Montauban.
Det berättas om madame Balbi många prov på hennes sinnesnärvaro och fyndighet. En liten anekdot må här anföras: Under kejsardömet uttalades en gång i ett sällskap av hemkomna emigranter en mängd hätska ord mot Napoleon och samtalet rörde sig om ingenting mindre än en konspiration mot kejsarens liv. En av de närvarande höjde då sitt glas med ett: "Död åt kejsaren!" "Fy, så förskräckligt", utropade madame Balbi, "man brukar ju icke dricka för folks död utan för deras liv." Och hon höjde sitt glas: "Leve konungen!" utropade hon skrattande, och alla instämde, fulla av beundran över detta taktfulla infall.
Tillbaka till Paris kom hon året efter Napoleons fall och gjorde då flera försök att få företräde för Ludvig XVIII. Detta lyckades endast en gång. Hon var då inblandad i en komplott för att störta konungens gunstling och förtroendeman Decaze och skulle därvid användas som ett slags förmedlerska. Men komplotten misslyckades och madame Balbi fick sedan aldrig mera visa sig vid Ludvig XVIII:s hov.
* * * * *
Efter kriget och från och med vistelsen i Hamm mister Monsieur såtillvida sitt intresse, att han förlorat sin ställning såsom härskare över den del av Frankrike, som samlats utanför landets gränser. Han är nu endast en tronpretendent i landsflykt, omgiven av några trogna vänner och tjänare och med åren en allt ensammare, sjukare, i förtid åldrad man.
Men låt oss innan vi skiljas från honom, betrakta honom i några olika ögonblick av hans dystra landsflyktsår.
Det är i Verona den 21 juni 1795. Där sitter en fyrtiårs man i en stol och snurrar ändan av sin käpp i sin sko. Det är greve de l'Isle, som han numera kallas, en onaturligt korpulent, giktbruten och av ett flackande och oroligt liv enerverad man, redan till hälften gubbe Han har just nyss nåtts av underrättelsen om att hans brorson konungen, den lille Ludvig XVII, äntligen nått befrielse från sina årslånga kval. Denna stund bringar en stor förändring i hans liv, nu är han inför sig själv och sina trogna verkligen konungen av Frankrike och han kallar sig härefter Ludvig XVIII.
Några månader senare. En man som liknar greve de l'Isle flyr genom Veronas portar. Skall han väl infångas och föras tillbaka? Han kommer inte. Alltså är det ingen fara. Alltså kan nu den verklige konungen smyga sig lika sakta ut genom stadsportarna. Det är Venedigs senat som fordrat alt greve de l'Isle skall lämna sin tillflyktsort, ty greven leker konung och har sedan en tid tillbaka en rysk minister ackrediterad vid sitt hov — och Bonaparte hotar Venedig — — —
I en liten stad, Blankenberg, i hertigdömet Braunschweig har den landsflyktige konungen fått en tillflyktsort. Det är icke mera Versailles' eller Luxembourgs prakt, som omger honom, ej ens Koblenzhovets falska förgyllning. Det lilla hovet är så obetydligt att det knappt förtjänar namnet, och residenset består av tre små rum, ett för konungen själv, ett som samtidigt tjänar till kapell och till sovrum för d'Avaray och två andra kammarherrar, och därtill det tredje, där man uppehåller sig på dagarna och samlas på kvällarna. Här mottager han en resande undersåte, klädd i en grannblå rock och väst av luggslitet svart tyg — han ser sjuk och nedslagen ut.
Och sedan — de kurländska gamla furstarnas slott i Mitau långt uppe i snön och norden med sina vida och stora salar och sin arkitektur en smula påminnande om Versailles, och de höga fönstren, från vilka man har ett oändligt perspektiv av gråa dyner med Östersjön långt i fjärran! En kulen boning för en gallernas konung. Men här äger en dag en högtidlighet rum, som har anor från det gamla, det riktiga bourbonska hovet! Här firas ett torftigt familjebröllop, ett som under goda och lyckliga auspicier blivit beslutat en gång mellan en ung drottning och hennes uppvaktande kavaljer och svåger — bröllopet mellan "lilla madame", som fransmännen kallade henne, Marie-Antoinettes dotter samt grevens av Artois son hertigen av Angoulême!
Och så, sist och slutligen, är det en dag i Saint-Ouen. En gammal man sätter, tungt stödd på sina följeslagare, sina av gikt värkande fötter på Frankrikes jord. Emigranternas konung vänder hem igen. De tre veckorna, som Artois förutspått för emigrationen ha blivit 25 långa år!
I sin hand håller Ludvig XVIII en av dessa proklamationer, av vilka han under ett kvarts sekel utsänt så många betydelselösa. Men denna är något annat och nytt — ett bevis på att han trots allt glömt mycket och lärt något — det är en konstitution. Prinsen från fordom, Monsieur med de frisinnade åsikterna och böjelse för liberalism räcker över 22 långa år av autokratisk skenregering sin hand åt den konstitutionelle Ludvig XVIII.
EN GAMMAL ROMAN, DESS FÖRFATTARE OCH HJÄLTINNA.
En dag mitt under de hetsiga diskussionerna om åtgärder mot emigranterna infann sig vid den lagstiftande nationalförsamlingens skrank en liten mager man med sjukligt utseende såsom ombud för en av Paris' sektioner, Lombardernas sektion, som den kallades. Han frambar en petition, däri denna sektion anhöll att församlingen måtte utfärda en häktningsorder mot konungens bröder, grevarna av Provence och Artois. Petitionen i sig själv var icke så uppseendeväckande, ty man hade redan under två månaders tid varit på det klara med, att de franska emigrantprinsarna borde förklaras för landsförrädare, och bittra utfall mot dem hade fallit i nationalförsamlingen. Men själva anföraren för deputationen väckte i högsta grad församlingens nyfikenhet. Hans namn kände nämligen alla — det var Louvet de Couvrai, författaren till "Faublas". Men man stirrade häpen på talaren. Var denna lilla, illa klädda, skalliga person, som med närsynt blick kisade på sitt auditorium, den ryktbare hjälten i de kärleksintriger, som man antog lågo till grunden för hans elegant skrivna roman med de djärvt frivola situationerna och de mångskiftande äventyren — han som vid 17 års ålder helt käckt trotsat en äldre äkta mans vaksamhet mot sin unga hustru? Då hans namn nämndes hade man väntat sig att få se en teaterälskare eller en ung dandy och man kände sig inte så litet besviken — i synnerhet damerna på läktaren! Det fanns ej spår av romantik över denne obetydlige man med den späda stämma, som utan fyndighet och med begravningsmin radade upp sina dystra anklagelser mot emigranterna i ett andragande, som var späckat med exempel från antiken och med deklamatoriska vändningar: "Vad vi begära av eder", yttrade han, "det är ett gissel som är ohyggligt, men oundgängligt: vi begära av eder kriget. Vi begära, att hela Frankrike strax skall kallas under vapen!!" — — — "Må alla nationer tillsammans bilda en enda världsrepublik", fortsatte han. "Och må hela denna familj av olika bröder sända sina vigda ombud för att svära på det altare som är helgat jämlikhetens rättigheter, kultens frihet, den eviga filosofien och folksuveräniteten — svära en ed för evig världsfred!"
Detta var Louvets första politiska uppträdande, och den ton han vid sin deputation till nationalförsamlingen anslog, fasthöll han med ett slags envis energi, som den fantasipolitiker han ständigt skulle förbli, en riddare av tiraden och de stora orden, med naiv tro på världsförbättringens evangelium, osjälvständig och anspråkslös, sitt partis aldrig tröttnande fanbärare och panegyrist.
Den franska revolutionen förtjänar åtminstone i sin början att kallas de verkliga kulturbärarnas revolution mot de privilegierade i samhället, ej blott till sina idéer, utan även med hänsyn till sina ledande personligheter. Ty en av de många naiva åsikter, som revolutionen gjorde sig till tolk för, var att ett betydande namn inom konstens och vetenskapens område också borgade för en betydande politisk insats; det var först mycket senare som man kom till insikten om att "revolutionen ej behövde några vetenskapsmän" enligt Chabots kända yttrande om Lavoisier. I många fall misstog man sig ej heller: det fosterländska hjärtat och den ideella livssynen fanns i dessa omstörtningstider verkligen hos flere tankens och pennans män, vilka däremot i allmänhet saknade den politiska skarpblicken, kunskaperna och erfarenheten. Louvet är en typisk representant för dessa kulturbärare i politikens tjänst. Sin ryktbarhet har han uteslutande vunnit genom sin bok om Chevalier de Faublas' äventyr — under mer än hundra år det mest lockande numret inom den pornografiska världslitteraturen — om ock hans egenskap av girondist givit en viss stadga åt hans inom litteraturen som notoriskt lättfärdigt betecknade namn.
Det egendomliga är emellertid att när boken om Faublas' äventyr utkom med sin första del, Une année de la vie du Chevalier de Faublas, 1787, den andra, Six semaines de la vie du Chevalier de Faublas, 1788, och den sista delen, Fin des amours du Chevalier de Faublas, 1790, [boken utkom år 1791 under den gemensamma titeln "Les amours du Chevalier de Faublas"] var uppfattningen om densamma en helt annan. Grimm skriver 1787: "En stor del av scenerna i romanen äro hållna i dialogform och synas vara ämnade för ett drama, de utmärka sig för både fyndighet, naturlighet och sanning." Han säger också att boken har en "mycket moralisk sida". Madame Roland säger i den karakteristik av bokens författare, Jean-Baptiste Louvet, som hon givit i sina memoarer, att han gjort sig berömd genom sina "vackra" romaner, "i vilka en stark fantasi är förenad med en lättflytande stil, med filosofisk anda och ett skarpt kritiskt salt". Och när bokens författare sedermera blev medlem av Frankrikes nationalkonvent och för första gången uppträdde med ett andragande som fäste blickarna vid honom, presenterade Brissot honom sålunda i sin tidning "Den franske patrioten": "Herr Louvet, författaren till den vackra romanen Faublas — —".
Samtiden stöttes ej för huvudet av de frivola scenerna, vilka eftervärlden främst fäst sig vid, den rodnade ej vid läsningen av den sextonårige Faublas' underbara äventyr. Dels var det tidens maner att skriva så, Faublas är nära besläktad både med Crébillon-litteraturen och Bachaumonts nyhetskrönika, dels funno Louvets samtida i den stora romanen om Faublas något som vi knappast skulle ägna uppmärksamhet åt bland alla de lättfärdiga situationer eller romantiska tirader som boken är full av. Det var det filosofiska, det samhällsreformerande element som gömmes däri. När i den första delen, där i alla fall detta element har den minsta platsen, den unge Faublas för första gången kommer till Paris och gör reflexioner om den nöd och det elände som rådde i fattigkvarteren där, när han berättar episoden om en man som ej ville duellera, emedan han en gång i en duell hade dödat sin närmaste vän, och minnet av dennes sista ord alltid ljödo i hans öron, när han gisslar sedefördärvet och visar sin hjältinnas rena hjärta och själ eller när han berättar om det olyckliga polska folket, vars öde låg honom djupt om hjärtat, då predikar han nyheter som tilltalade publiken i en högre grad än vi egentligen kunna föreställa oss. Eller vi skola taga ur bokens senare del en situation som denna — det är att beakta att ju mera man närmade sig revolutionen, desto mera blev det samhällsfilosofiska elementet förhärskande. Det är stor mottagning i markisinnan B:s salong, Faublas' första stora erövring. Man konverserar enligt tidens sed om dagens skvaller och skandaler. Då höjes plötsligt en röst som låter grov och främmande, och en man börjar i detta utsökta sällskap av markiser och eleganta damer orda om sociala missförhållanden och om bästa sättet att bota dessa, om nödvändigheten av laglig äktenskapsskillnad, om hat till konungarna, om frihet, framsteg och broderskap. I ett nu förvandlas denna salong till en klubb, den ena efter den andra av dessa cyniker, som nyss halvviskat om andras och egna kärleksäventyr, börjar tala i en ny och aldrig förr hörd ton om de sociala och politiska idealen, och Faublas själv inspireras till en lång harang om de mänskliga rättigheterna.
Dessa hastiga omslag och dessa deklamationer stötte icke den tidens Frankrike. Publiken var alls icke chockerad av att allvarliga tendenser omväxlade med lättfärdiga scener, och att man talade naturfilosofi och religion i kurtisanernas salonger. I Faublas' stora roman njöto de just det ta filosofiska och politiska element, som låg i luften överallt och som hade nyhetens behag.
Men samtiden njöt även av en annan sida av Faublas, den romaneska. Boken flödar nämligen av sentimentalitet. Man rördes till tårar av hjältinnans eller rättare hjältinnornas gränslösa mått av kärlek och uppoffring — man grät över Lodoiskas mod och tragiska slut, över hennes borttappade och återfunna dotter Sophie-Dorliskas ädla och rena hjärta, man grät över Faublas såsom man i våra dagars Frankrike gråter t.ex. över Hernani — och gråtsuccèsen är väl dock i grunden den varaktigaste!
Romanerna om Faublas vunno en enorm framgång, ej blott i Frankrike, utan i hela världen. Det bevisas bäst av de många upplagor, i vilka de utgingo. Det kan man se även av den mängd oskuldsfulla små flickebarn, som under dessa år i dopet erhöllo det främmande och obekväma namnet Lodoiska!
Dock, lika berömd som romanen blev, lika okänd förblev under långa tider dess författare. Ingen visste vem som gömde sig bakom namnet Louvet de Couvrai. Det var först revolutionen som skulle skänka detsamma en viss glans.
Louvet föddes år 1760 i en anspråkslös kammare i Paris, och fick i dopet namnet Jean-Baptiste. Hans barndom förflöt ide mystiska irrgångarna av ett litet antikvariat vid Rue des Écrivains. Följande traditionerna ägnade sig även Louvet åt yrket, till att börja med som bokhandlarbiträde — således varken den förste eller siste författare som börjat med att förmå publiken att köpa andras böcker, innan han kunde locka dem att köpa sina egna.
Hans politiska bana var lik så många andras under denna tid. Han uppträdde under revolutionens första år, då 29-årig, tills vidare endast inom distriktsförsamlingen i den stadsdel, i vilken han bodde, slungade sedan ut några vältaliga broschyrer och lönades redan för den första av dem — som under titeln "Paris justifie", det rättfärdigade Paris, var ett angrepp mot de första emigranter som lämnat Frankrike — med inval i den två månader gamla jakobinklubben, en icke ringa ära vid en tid, då klubben med stor noggrannhet siktade och sållade sina medlemmar.
I klubbens arbete tog han under de första åren icke någon verksam del; han säger själv i sina under förföljelsens dagar skrivna memoarer, att han hade velat komma in i klubben blott för att lära sig och ej för att låta höra sig. Forst år 1791, då han vid sin ovannämnda deputation till nationalförsamlingen fäste blickarna vid sig, meddelades åt honom ett förtroendeuppdrag i hans dubbla egenskap av litteratör och politiker, nämligen att bli ledamot i det klubbens "korresponderande utskott", som skötte brevväxlingen med filialklubbarna i landsorten. I utskottet hade han för övrigt som kolleger två andra av revolutionens tidningsmän och ledare: Robespierre och Camille Desmoulins, en god illustration till revolutionens karaktär av kulturrörelse.
Louvet berättar i sina memoarer följande om sitt första sammanträffande med dessa två revolutionens ledare.
"Jag gick för andra gången upp till utskottet, då jag fann dessa två män tillsammans. Desmoulins, som hade hört mitt namn, sade mig med som vanligt stammande tunga ljuvliga komplimanger. Mirabeau, sade han mig (han älskade att tala om Mirabeau), hade varit så nöjd med min 'Paris justifié', att han hade önskat göra min bekantskap. Han hade flera gånger sagt, att detta försök pekade på en man som skulle komma att utmärka sig under revolutionen, m.m. m.m. Vid ljudet av ett lovtal som ej var ägnat åt honom, betraktade Robespierre skarpt Desmoulins, och riktade därefter en överlägsen blick på mig. Den andre fortfor emellertid att tala, han frågade mig vilken min åsikt var om det krig, som många talade om att man borde förklara Österrike. 'Tror ni ej det är nödvändigt?' frågade jag honom. Han framställde för mig oklara och förvirrade sakskäl. 'Och ni?' vände jag mig till Robespierre. Han svarade mig kort: 'Nej. — Varför? — För många orsakers skull. — Vill ni säga mig dem? — Det finns tusen sådana. — Och ni medger ej att det är oundgängligt? — Kanske. — Skola vi vänta till dess kejsaren har avslutat sina förberedelser? I vår kommer han ännu ej att vara färdig, vi skulle kunna med fördel angripa honom. — Tiden är ej inne.' Jag gjorde honom hundra föreställningar, på vilka han dock svarade enstavigt, med mestadels tomma och meningslösa ord. På samma gång riktade han på dem som hörde på honom en av sin högdragna och tankspridda blickar, han gungade högfärdigt av och an och viftade med sin käpp i luften med en min av 'petit maître', som gjorde att han endast såg ännu löjligare ut".
Detta samtal väckte Louvets förtrytelse ända därhän att det lockade honom att uppträda i nationalförsamlingen med ett högstämt och enligt hans egen utsago synnerligen entusiastiskt emottaget jungfrutal, som slutade med ett: "Marchons à Léopold" — därmed åsyftande en krigsförklaring mot Österrike!
Under de år, då Louvet som en tyst åhörare följde diskussionerna i jakobinklubben, var han ivrigt sysselsatt med fabrikation av skönlitterära alster — så avsiktligt affärsmässig förefaller nämligen under denna tid hans skriftställarverksamhet, att uttrycket väl kan vara berättigat. I den tendensroman i tre delar, som han 1790 utgav och som bar den långa titeln "Emilie de Varmont eller den nödvändiga skilsmässan och pastor Sévins kärleksäventyr", pläderade han sålunda för två just då under debatt stående reformer: äktenskapsskillnadslagen och prästernas giftermål, utan att dock bry sig om att denna gång insockra tendensen med frivola pikanterier. De teaterstycken, som han samma år ihopfogade, voro skrivna enbart för den flyktiga stunden — ja till och med i densamma — han omtalar själv, att en av dem, "Den stora revyn med den svarta och vita armén", skådespel i fem akter, var tillkommen under ett tidsförlopp av 36 timmar! Att densamma upplevde 25 föreställningar på Théâtre de Molière får väl till en del tillskrivas Louvets raska och spirituella stil, men främst att den var späckad med anspelningar på personer och dagshändelser. Ännu två andra dramer skrev Louvet under denna tid, vilka dock tyckas ha varit alltför våldsamma för att någon teater skulle vågat uppföra dem. Han berättar i sina memoarer, att när han läste upp en 5-akters pjäs för två av den nya Théâtre-Francais' direktionsmedlemmar, Gaillard och Dorfeuille, den sistnämnde vid början av fjärde akten hastigt reste sig och avbröt honom med ett häftigt: "Min herre, för att kunna ge er pjäs, behövdes det att jag försåg teatern med kanoner!!"
Sin egentliga politiska karriär började emellertid Louvet först under den tid, från april till november 1792, då han för det girondistiska partiets räkning redigerade affischtidningen La Sentinelle, vilken trycktes med grova typer på skärt eller ljusgrått papper och uppklistrades på murar och husväggar, samt genast tilldrog sig stor uppmärksamhet. Denna tidning underhölls av inrikesministeriet och blev senare en av de många orsakerna till anklagelsen om försnillning av statens medel mot den dåvarande inrikesministern Roland, i vars hem Lonvet under våren och sommaren var daglig gäst, och där han tyckes varit mycket gärna sedd. Madame Roland ger i sina memoarer en entusiastisk skildring av Louvet:
"Det är omöjligt", skriver madame Roland, "att förena mera esprit med en större anspråkslöshet och godmodighet; modig som ett lejon, enkel som ett barn, en känslig man, en god medborgare, en skicklig skriftställare, kunde han komma Catilina att darra när han stod i talarstolen, äta middag med gracerna och supera med Bachaumont."
Under dessa månader, då kampen stod våldsammast mellan nationalkonventet och dess antagonist och överflyglare i våldspolitiken, Pariskommunen, eller, vilket också kan sägas, mellan girondister och jakobiner, bidrog Louvet även till den girondistiska propagandan med flera våldsamma pamfletter mot den man, som svurit girondisternas undergång, Robespierre.
En ännu mera verksam politiker blev Louvet först efter thermidor-kuppen, då han, som undgått Robespierres hämnd, inträdde i konventet i likhet med de övriga icke fängslade girondisterna. Han blev nu medlem av det utskott, som utarbetade direktorialkonstitutionen, och senare av välfärdsutskottet, där han ofta uppträdde i talarstolen med den framgång att han vid flere tillfällen kunde diktera utskottets beslut; och han var t. o. m. en tid konventets president.
Men Louvet var egentligen ingen verkligheternas man, han såg vanligen tingen genom en romantisk fantasislöja, och det är tydligt att det var mera känslan än förståndet som dikterade hans politiska hållning. Måhända detta även var förklaringen till att han kunde upprätthålla det republikanska idealet längre än hans vänner, under en tid då konservatismen grep starkt omkring sig.
Louvet var vad fransmännen kalla "un sentimental", en känslomänniska mer än allt annat. Hans liv blev också därför ej helt ägnat de verksamhetsområden på vilka han sålunda vid unga år kastat sig in, utan framför allt hans egen känslovärld, hans kärlek till "Lodoiska", som han i sina memoarer kallar henne, denna kvinna som under hela hans liv band honom med en alltuppslukande passion.
Vem var då Lodoiska? Louvet har icke nämnt hennes namn ens i de minnen om sin proskriptionstid, som han utgav år 1795. Men med ledning av dessa, av vad samtida brev och familjedokument innehålla om henne och främst av de upplysningar, som den outtröttlige forskaren i girondisternas och speciellt madame Rolands historia, Claude Perroud, samlat i några artiklar i tidskriften La Révolution française, är det möjligt att ge en, om än i vissa punkter ofullständig bild av hennes liv och personlighet.
* * * * *
Lodoiska hette i verkligheten Marguerite Denuelle. Hon var född i Beaujeu år 1760, samma år som Louvet, och var dotter till en herr Claude Denuelle, som i hennes dopattest betecknas såsom borgare i Paris. Hon tillbragte sin barndom i Paris; någon ungdom fick hon aldrig njuta av, ty redan vid femton års ålder bortgiftes hon med en rik juvelerare, som hade sin butik i Palais-Royals gallerier. Detta skedde mot hennes vilja, och enligt en av hennes son meddelad uppgift hade den unga flickan helt uppriktigt förklarat för sin blivande man, herr Cholet, att han hade att vänta sig av henne varken vänskap, kärlek eller trohet.
Lodoiska och Louvet hade känt varandra såsom barn och vuxit upp tillsammans. Hennes giftermål skilde dem åt, ty Marguerite flyttade då bort från Paris, vart framgår icke. Först efter sex års mellantid korsades åter deras vägar, och det blev dem snart uppenbart att ödet bestämt dem för varandra. "Efter att ha träffats", skriver Louvet, "kände vi båda hur den passion utvecklades, som skall dö med oss." Men det var först några år efteråt, 1784, som de förenade sina öden med varandra. Det har alltid påståtts att Louvet skrev sina Faublasromaner för att skildra ett tillfälligt kärleksförhållande som han hade till en rik köpmansfru, men denna version är ej riktig. Han skrev ej dessa romaner av lust att skildra sina kärleksäventyr, utan helt enkelt för att skaffa sig medel för att förena sitt öde med den kvinna som älskade honom. Louvet hade en tid praktiserat på ett tryckeri — han tituleras ibland "tryckerifaktor" — dock tyckes han snart nog ha lämnat denna bana. Vid den tid, då fru Cholet träffade sin barndomsvän, arbetade han i en stor antikvarisk bokhandel vid Quai-des-Grands-Augustins. Han lämnade dock även detta arbete, när han insåg, att han kunde förtjäna mera genom att skriva, och han gjorde upp planen till en andra och tredje del av Faublas. För att få sin bok hastigt färdig, bosatte han sig nära Paris på landet hos en vän, som erbjöd honom sitt hem under arbetstiden — och under dessa månader levde han nu fullständigt isolerad från världen, skild från föremålet för sin passion. "Jag arbetade på mitt sätt", skriver Louvet, "i absolut ensamhet, långt från all världens larm, liksom avskuren från allt levande utan att ens skriva till henne, uteslutande lämnad åt mina fantasimänniskor. Jag har nämligen aldrig som många andra kunnat släppa och återtaga ett arbete flera gånger om dagen." Här fullbordade han nu sin roman.
Även under den tid som följde fingo de älskande ej dela ljuvt och lett. Marguerite levde numera skild från sin man tillsammans med sin mor i Nemours, men av brev som växlades mellan henne och Louvet framgår, att denne däremellan tillbragte långa tider i Nemours. Deras brevväxling tolkar huvudsakligen de varma känslor som besjälade dem. Louvet lever i tankarna en intensiv tillvaro med sin väninna och i den begynnande revolutionen såg han först och främst utsikt till en bättre ekonomisk ställning, till att förverkliga sitt ideal om en koja — han skriver "chaumière" — där han kunde leva trygg och undangömd med sin älskade.
När Marguerites mor dog — det var antagligen på sommaren 1789 — flyttade hon till Paris. Från denna tid äro hon och Louvet oåtskiljaktiga. Det förefaller också som hade de varit bosatta på landet någonstädes nära Paris.
Det var med helt olika känslor, som de båda unga sågo revolutionen komma. Louvet var första gången i nationalförsamlingen den 14 eller 15 juni och hörde där Target tala. "Det var", säger han, "första gången, som jag offentligt hörde talas om människans rättigheter",och han tillägger: "Jag blev gripen ända in i själen."
Men fastän Marguerite med egen hand sydde honom hans första fosterländska kokard i de tre färgerna, var hon långt från att dela hans entusiasm för revolutionen. Hon tänkte främst på sin älskades lugn och lycka och med kärlekens aningsfullhet förutsåg hon, att de båda skulle få lida ofärd av den mäktiga rörelse, vars begynnelse hon själv blev vittne till då hon den 6 oktober tillsammans med Louvet från Manège-salens läktare i Versailles med skräck åsåg parispöbelns inträngande i nationalförsamlingen. Men hängiven och kärleksfull uppgav hon snart alla själviska bevekelsegrunder, och var inom kort färdig att omfatta sin älskades åsikter, även om det skulle ske med uppoffrande av hans och sin egen lycka. "Hon grät över mina planer och anbefallde mig samtidigt att följa dem", skriver Louvet. Jag minnes ännu i dag blott alltför väl hennes smärtfyllda aningar, hennes härliga tårar och de profetiska ord, vilka åtfölja dessa: "Gå", sade hon, "arbeta för dem, jag går in därpå; vi skola utplåna oss själva för deras framgång, måtte du blott icke bli lönad med otack!"