Under dessa skaldens pröfvoår var hans maka hans outtröttliga vårdarinna i sjukdomen och sällskap i ensamheten. Hennes dag förgick under ständigt sysslande med den sjuke, hennes nätter blefvo som hans oroliga och sömnlösa, säger en af Runebergs nyare biografer. Ända till åtta timmar i dygnet kunde hon sitta som föreläserska vid hans bädd. Gripande är hennes bref kort efter den 5 februari 1865, det första år då Runebergsdagen begynte högtidlighållas i Borgå, för att efter hand blifva en nationaldag för hela landet. I anledning af festligheterna ute i staden skrifver hon: "Det skulle i sanning gjort mig godt, om jag skulle trott, att på festen en enda skulle med en vänlig tanke ett ögonblick kommit ihåg 'den store mannens' ringa stackars hustru, som alls icke, såsom andra hustrur, kan få räkna sig vara 'ett' med den hon öfver allt håller kär, men som ändå ibland icke kan betvinga en längtan att icke vara ställd så långt ifrån honom".

Fredrika Runeberg öfverlefde sin make med endast två år; hon ligger begrafven vid hans sida på Näsebacken i Borgå.

Naturlifvet, som i hälsans dagar varit Runebergs bästa vederkvickelse, spred sin trefnad ännu i hans sjukrum. Utanför dess fönster hade han låtit inrätta ett bräde, där han dagligen höll fri taffel för ortens småfåglar, medan en öfver sängen anbragt reflexionsspegel satte honom i tillfälle att från bädden betrakta dem. Strömborg berättar, huru han ännu 1875 på vintern i en på fågelbrädet utställd bur fångade en bofink, som eljes hade förgåtts i den starka kölden, och höll den i buren som gäst vintern öfver. En annan gång hade han tämt ett litet möss, som intog sina måltider dagligen framför hans säng, eller en fluga, som höll honom sällskap vid bordet. Så gladde sig skalden ännu i det sista att se lifvet trifvas under hans vård, medan han förkortade de långa timmarna i det nu så tysta skaldehemmet.

I bättre stunder tog Runeberg gärna emot besök af vänner och bekanta och skämtade gladt om gemensamma minnen eller dröjde vid anekdoter ur det förflutna; det var under dessa år Strömborg gjorde sina biografiska anteckningar, som äro en så oskattbar källa för kännedomen om Runebergs lefnad. När professor C.R Nyblom från Uppsala 1869 om sommarn besökte honom för att ombesörja den upplaga af hans samlade verk, som tills nu varit i bruk här som i Sverige, emottog han af "den lidande och i stoftet bundna skalden" detta intryck af storhet, som så mången besökare från hans hälsas dagar omtalar. I sitt förord ger den kände svenske estetikern en anslående och åskådlig bild af lifvet i Runebergs hem. "Sedan han sändt sin tack och hälsning till alla vänner å denna sidan af Östersjön", slutar skildraren, "tog jag farväl af honom med en känsla, som ej kan beskrifvas. Det var en af de få gånger, jag haft den lyckan att stå inför en verkligt storartad, i alla hänseenden helgjuten personlighet. Ett sådant möte glömmer man aldrig".

Hvad Runeberg lidit i det tysta under dessa tretton år, klagat har han icke. En af de svåra dagarna, då han uttalade sin längtan till Näsebacken, till begrafningsplatsen, och hans hustru med tårfylldt öga frågade, om han så gärna ville bort härifrån, påminte han henne gladt om några rader, dem han sommarn 1828 skrifvit i minnesboken i lusthuset i Pargas:

Hur ljuft att dröja, hur lätt att fara, när Minnet lofvar vårt namn förvara.

Efter hand nalkades slutet, krafterna aftogo, och genom sömnlösa nätter och trötta dagar skred tiden fram mot den afgörande stunden, den 6 maj 1877. Dagen för begrafningen, som försiggick Borgå den 12 maj, voro Finlands städer sorgklädda, och i alla hamnar flaggade fartygen på half stång. Finlands ständer, för tillfället församlade till landtdag i Helsingfors, universitetet och skolorna, senaten, gardet och kadettkåren, korporationer och föreningar närvoro vid denna nationalhögtid för Finlands folk: ändlöst gick tåget uppför Näsebackens furuklädda sidor. Det svenska broderfolket tog med Finlands del i akten genom talrika kransar vid grafven och genom telegram till skaldens maka från Sveriges riksdag, Svenska akademin och lärda sällskap. Äfven Danmark och Norge voro vid grafven representerade. På Finlands ständers vägnar talade Snellman, på universitetets Topelius; under Pacius' ledning sjöngo studenterna med Topelius' ord:

Fjärran tid skall hans runor stafva, natt skall icke hans namn begrafva, ok skall icke hans folk förslafva, seger skall ur hans aska gro.

ÄLGSKYTTARNE.

Nio sånger.

Första sången.

Aftonvarden var nyss fulländad i torpet. En lämning
Låg på det rymliga bordet ännu, kring stäfvan med kalja
Stycken af hålkaksbröd och i koppar potäter och mujkor.
Stugan var väl uppeldad och varm; från härden vid ugnen
Spred en sprakande glöd den behagliga hettan och fyllde
Taket med skyar af rök, att pärtorne knappast och slädan
Kunde på sparrarme ses, där lagde de voro att torkas.
Röken höll sig i höjden likväl, och under dess mörker
Blossade pärtor i mängd och belyste det landtliga folkets
Aftonbefattningar än, värdinnan, den driftiga Anna,
Hvilken för sig och sin ärade man uppbäddade sängen,
Dottren, som sköljde förnöjd vid muren den sotiga grytan,
Gnolande runor i lugn, och sonen, den raske, som flitigt
Öste åt fålarnes par, där de stampande stodo vid dörren,
Hackelse, blandad med mjöl, i den väl hopfogade hoen.

Värden och herregårdstorparen själf, den förståndige Petrus,
Stod från bänken opp, där han sutit i slumrande dvala,
Gäspade länge, strök ur pannan det yfviga håret,
Sträckte mot taket armarna högt och blåste omsider
Makligt ur tröttad kropp den tungt insmygande sömnen.
Gärna han lagt sig i ro, då han dagen igenom arbetat,
Vadat i skogarnas snö och släpat stockar till herrgåln,
Hade ej herr kommissarien själf bedt alla af gårdens
Underlydande män den följande morgonen tidigt
Samlas hos honom för älgarnes skull, som man skådat i nejden.
Nu, i bekymmer att rusta sig ut till den stundande jakten,
Måste han, trött som han var, fördrifva den älskade sömnen.
Vägkostsäcken hängde där tom och förbidde att fyllas,
Och hans förträffliga bössa, som sällan klickade annars,
Ville för skottet sist ej elda, ty flintan var trubbig.
Först från dess trädknapp tog han försiktigt bössan och afdrog
Själskinnsfodret, som skyddade lås och pipa för väta.

Glad i sitt sinne besåg han den nyss svartmålade stocken,
Medan ur lådan däri en hvassare flinta han framtog;
Men till sin hustru talte tillika den ärlige Petrus:
"Anna, i afton ännu är det bäst, att du fyller min matsäck,
Så att den mättar en man, som en dag vill dröja i skogen.
Skaffa i ordning i kväll, om du ej vill störas i morgon;
Sömnlös sängkamrat är försummadt arbete ständigt."

Men hon svarade nu, den driftiga Anna, förtrytsam:
"Aldrig ser jag ett slut på din häftiga längtan till skogen.
Är du en björn till sinne och håg, förståndige Petrus,
Lysten beständigt på rof och önskande jakter och vildbråd?
Se, förståndige vän, ej mäktar du trifvas i stugan;
Visst som en brännande glöd för din fot är det fredliga golfvet;
Men att syssla i skogar och kärr onödigt och ständigt,
Sådant är ditt. Nu måste du dock slå jakten ur hågen.
Kommer min bror, som han loft, och besöker oss, länge förväntad,
Lämnande gård och barn, dem moderlöse han äger,
Passar det då, att jag här, med den galande tuppen som husvärd,
Sitter allena och söker att roa den älskade gästen?
Väl det ägnade dig att hemma förblifva och motta
Honom och växla förtroliga ord som svåger med svåger."

"Icke dock så", genmälte den välförståndige Petrus,
"Icke dock så, ordkunniga mor; hvad min herre befallt mig,
Måste jag lyda, om än det ej glädde mitt sinne som jakten.
Men om han kommer i morgon, din bror, den raske Mattias,
Väl, undfägne du då med vänliga håfvor den käre,
Så att han sitter i stugan förnöjd, tills jag hinner tillbaka."

Honom svarade åter den mångordkunniga Anna:
"Såge jag stundom en vinst af ditt stora besvär och din möda,
Mindre ville jag då på din oförtrutenhet undra;
Men då du gick välaktade herr kommissarien till handa
Dagen igenom och sköt de flesta och yppersta älgar,
Kom du tillbaka om aftonen glad, ifall du en hud blott
Mer än kamraterna fick, då han tog det mesta, din herre."

Leende svarade åter den välförståndige Petrus:
"Hå hå, kunniga Anna, betänk, att min herre allena
Vill ansvara för oss, om befallningsman för oss till tinget.
Noga besinne du, mor, att älgarne borde besparas
Endast för kungens gevär, om han nå'n gång reser i landet."

Tiga förmådde dock icke den mångordkunniga Anna,
Utan hon jämnade sängen och log och talte och sade:
"Litet kostar en plikt, som aldrig fordras och kräfves;
Såg du väl någonsin förr bland oss, att en herre blef tingstämd?
Bringa blott själf en knippe med fisk eller fågel till fogden,
Se, om han stämmer dig då! 'Välkommen, granne, välkommen',
Ropar den ärade frun, ren innan du stigit på trappan,
Leder dig in och hviskar sin man i örat, och vänligt
Räcker han genast sin hand och frågar: 'Hvad har du att säga?'
Stor konst vore det ej att själf ansvara, ty snaror
Har du i skogarna nog och skjuter en orre som oftast.
Men det må vara; den rike befaller, den fattige lyder."

Så hon sade, och knappt hon talat till ända, då bjällror
Hördes från vägen invid. Man lyssnade hastigt och uppsteg,
Sköt gluggluckan tillbaka och tittade ut; men i blinken
Stod en främmande man med frustande fåle på gården.
Gästen från Kuru kände man snart, den raske Mattias,
Annas älskade bror, som ej oväntad var anländ.

Raggig som björnen trädde han in i den ångande stugan,
Nickade gladt vid dörren och slog med den yfviga mössan
Snön från sin fårskinnspäls och från fötternas ludna beklädning.
Värd och värdinna och dotter och son välkomnade honom
Alla med hand och med famn, och de spädare barnen på muren,
Tittande sotiga fram, nedklängde med skri, att af gästen
Få sig en kringla enhvar och en mjuk ostskifva till välkomst.

Sedan man hälsat, manade Anna sin ärade broder
Genast att sätta sig ned och viste den yppersta platsen
Högst vid bordet, där bänk med bänk i vinkel förenas.
Denne satte sig där, påtände sin mässingsbeslagna
Pipa och rökte tobak, som han själf planterat och skurit,
Medan med nöje han svarte sin syster, som frågade mycket
Så om hans blomstrande barn som hans bördiga hemman i Kuru.

Petrus, den välförståndige, gick och löste ur redet
Fålen, som stampande stod fastbunden med tygel på gården.
Ränkerna tog han på armen och bjällerkransen och lokan
Och inledde med bång den modige hästen i stugan.

Länge dröjde dock icke den kunniga Anna vid ord blott,
Utan hon lämnade männerna fritt att tala i växling,
Medan hon gick att bereda sin bror en smakelig kvällsvard,
Kistan läste hon opp, den beslagna, som lyste i stugvrån,
Målad med eldröd grund och med mörkare blommor beskuggad,
Framtog brännvinsflaskan och glaspokalen med trädfot,
Dukade, bröt det mjukaste bröd från spettet och frambar
Ordnade stycken däraf; men ur boden hämtade dottren
Smör och dricka och kött till glad välfägnad för fränden.
Så bestyrdes hans mål i en hast, ty den kloka värdinnan
Hade på förhand ren anrättningen lagt i beredskap,
Så för att fägna sin bror som att visa de håfvor, hon ägde.
Denne tömde pokalen och åt med förnöjelse kosten.

Men hon glömde ej heller, den kunniga Anna, att åter
Taga sitt samtal opp på det ställe, där nyss hon det lämnat,
Och hon talade snart till den raske Mattias från Kuru:
"Visst må jag kalla det svårt för en man att sköta allena
Ej blott yttre bestyr, men på en gång sysslorna inne,
Mest dock ifall hans hus är som ditt förmöget och vidsträckt.
Ser man ej mången gång, hur äfven den frodige hästen
Tröttnar i backen, då ensam han drar det betydliga lasset?
Men där föraren går vid fimmelstången och hjälper,
Manande mycket med vänliga ord, där komma de båda
Lättare fram; och så är bekymret mindre för mannen,
När af en trogen hustru han följs, som delar hans möda."

Henne svarade åter den raske Mattias från Kuru:
"Undra då ej, att så sällan jag får kringflacka och resa.
Se, så är det med mig, och så är jag stadd på mitt hemman,
Likasom gäddan stängs i den rumrikt gillrade katsan:
Hvart hon förfogar sig, längtande ut, från ett hörn till ett annat,
Sätta sig hinder emot, och förgäfves bryter hon böljan.
Ägor och skog har jag skött i min tid, som det ägnar en bonde,
Värd har jag varit, och nu skall jag vara värdinna tillika.
Knappt ett år har förgått, sen min hustru, den goda, förlät mig;
Tyngre det varit mig dock än alla de andra tillhopa.
Gick jag att plöja, gick jag att sköta min viktiga kornsådd,
Eller om sedan jag bjöds af årets växlande tider
Bärga mitt frodiga hö och skörda den gulnade rågen,
Rådde där pigor och barn oeftersedda i stugan;
Dröjde jag åter inne en stund, snart flyktade fliten
Då från åker och äng, och den opåmanade drängen
Satt, med armarne lagde i kors, i behagelig hvila.
Men hvad som tryckte mig tyngst, var barnen, det äldre, som ständigt
Ropte sin mor, och det yngre, som grät vid det främmande bröstet."

Honom svarade rörd den mångordkunniga Anna:
"Ovis kallar jag dig, om du så förnöter i ängslan
Lifvets raskaste år, då du än kan njuta och fröjdas.
Därför välje du snart en förståndig hustru, som trogen
Vårdar ditt hus och förnöjer dig dag och natt med sitt sällskap,
Såsom jag menar, du snart skall finna en flicka benägen."

Men allt medan han åt, genmälte den raske Mattias:
"Så har jag tyckt, förståndiga mor, men med tvekan och oro
Såg jag bland kvinnornas mängd och fann än icke den rätta.
Ofta tänkte jag så: Skall jag välja en ung eller äldre?
Allvarsammare kunde dig väl den mognare vara.
Ty hvart hvälfvande år omfjättrar det häftiga lynnet,
Likasom spindeln spinner den kufvande tråden om flugan;
Men ej gåfve hon mig, hvad den yngre förmådde att gifva,
Kindernas fägring och kärlekens fröjd, som den kraftiga mannen
Eftersträfvar likväl som kvinnans yppersta hemgift.
Åter räds jag att, seende blott på mig själf och mitt nöje,
Taga en ung, som, flyktig och yr, vårdslösade barnen,
Eller ock, sedan hon själf födt blomstrande söner till världen,
Blefve ett gissel för dem, som ej legat dess hjärta så nära.
Därför dröjer jag än och med fruktan blickar mot valet."

"Hej dock", sade i hast den kunniga Anna, "beständigt
Faller det männerna kärt att eftersinna och rådslå.
Innan de företaga en sak, skall det tänkas och tänkas
Med och mot; så skrämmas de lätt af diktade faror,
Ofta dröjande så, tills det nyttiga går dem ur händren.
Icke är allt ostadigt, som ej är stadgadt af åren;
Icke är stadigt allt, som länge af varandet glädt sig.
Mångfald föder i jordiska ting den rika naturen,
Mångfald föder hon ock i människolynnen och tankar.
Ser man dock lätt, hur hon står på sin strand, vårplantan, och knoppas,
Fredlig, rotad och lugn, då den hundraåriga bäcken
Störtar i yra förbi och nejderna fyller med buller.
Tag en flicka, Mattias, och tag den jag bjuder dig genast!
Ser du på ungdom, nog, hon är adertonårig, min broder,
Ser du på kroppens runda behag och den fylliga kindens,
Får du väl länge söka en stoltare flicka än denna.
Men om på lynnet du ser, är hon fromsint, stilla och böjlig,
Lärd af sin barndoms nöd att tacksamt skatta det goda.
Nu framlefver hon lyckliga dar på den ståtliga herrgåln,
Piga bland pigornas mängd, men aktad af alla som ypperst.
Henne förtror herrskapet de prunkande väfvarnas skötsel,
Henne bestyret om mat och källarens nycklar och bodens,
Och snart kunde du tro, att hon fostrats där som en dotter."

Men nu föll han i talet, den välförståndige Petrus,
Lysten att föra det ut, som hans kunniga hustru begynte:
"Hedda menar du visst, Zakarias' dotter, med lätthet
Känner jag Hedda igen i det välförtjänta berömmet.
Har hon dock vuxit opp ur sin barndoms mödor och sorger,
Liksom den goda kärnan, om än i svagare jordmån,
Kraftfullt vecklar sig ut och blir en lofvande planta.
Ingen passar som hon för den raske Mattias, och säkert
Skulle den ärlige snart, om han henne blott finge för ögat,
Börja på vigselring och förlofning tänka och skynda.
Ty så är hon i sanning för männernas flyktiga blickar
Som för trastarnas tropp den bärrikt lockande rönnen;
Ystert svärma nu dessa och sväfva på luftiga vingar,
Tills de i farten i hast bli varse det rodnande trädet;
Genast skratta de högt af glädje och skynda begärligt
Alla i täflande flykt till de yppiga klasarnas skatter;
Sedan hänga de vid och tåla väl buller och käppkast,
Innan de fly, då man lysten på bär vill jaga dem unnan.
Därför ber jag ock den, som är värd det goda, att genast
Ställa hos henne sig in, att ej andra må hinna i förväg;
Därför skynde du snart, värderade svåger, till herrgåln."

Honom svarade så den raske Mattias från Kuru:
"Roligt vore att se den mycket beprisade flickan,
Funne en förevändning jag blott för det käcka besöket,
Ty att för friare strax misstänkas behagar mig icke."

Men då log han behagligt, den välförståndige Petrus,
Glad af sitt goda förslag, och han talade åter och sade:
"Därtill att finna ett råd är lätt, ty, i sanning, din önskan
Passar till ställningen nu som osten till krusade formen.
Tidigt i morgon går jag på älgjakt, såsom min herre
Bedt och befallt; då följer du raskt, med min bössa beväpnad,
Och så hinna vi snart till den välbemedlade herrgåln.
Men då i stugan du trädt och de öfriga skyttarna samlas,
Spanar du tigande opp med din blick den förståndiga Hedda.
Lätt på de rodnande kindernas glans och den dråpliga växten
Känner du henne igen, om hon sute bland hundrade pigor.
Om hon behagar dig då, det jag tror du skall finna besannadt,
Kan du ock växla ett skämt eller språka förtroligt med flickan.
Sedan betänke du väl, så länge vi dröja på jakten,
Hur hon till nöjes dig var och om henne du önskar till hustru;
Sist, om det faller dig kärt, skall jag åter blifva din talman."

Men han beprisade nu, Mattias, förslaget och uppsteg
Just i detsamma, mätt af den goda förplägningens skänker,
Och med ett famntag tackade han sin svåger och syster.
Öfvermåttan förnöjdes också den förståndiga Anna,
När hon förmärkte sitt vänliga råd af männerna gilladt,
Och hon dröjde ej mer att för bägge bereda en vägkost.
Men då hon packat en närande mat i väskan af näfver,
Hängde hon åter den tung på den hålliga knappen i väggen
Och gick sedan åstad att bädda ett läger åt brodren.
Halmen skakades opp i den rymliga sängen, behändigt
Bredde hon lakan därpå och hufvudkudden af fjäder,
Medan den blomstrande dottren med ståt inbragte till täcke
Ryan, som fordom blef väfd för de fromma föräldrarnes brudsäng.
Anna, förståndiga mor, väl hade du mycket förändrats,
Sedan du bröllopsnattens behag invigde och ryan,
Kinden var rynkig nu och de smidiga formerna fetnat;
Men densamma i prakt var än din rya med samma
Röda och hvita och svarta och blåa fasoner i ullen;
Denna tjänade nu din bror till ett prunkande täcke.

Men när allt var beredt och enhvar åstundade hvila,
Släckte de pärtornas flammande bloss och förtrodde de trötta
Lemmar åt nattens söfvande hand att förfriskas och styrkas.

Andra sången.

Ren aftynade syrsornas sång på den sotiga muren,
Glöden förkolnade ren, och i vrån på sin vanliga pinne
Gol nattvakande tuppen, bebådande morgonens ankomst.
Knappast skulle ändå den förståndige Petrus ur dvalan
Vaknat, trött som han var af de förra dagarnas mödor,
Hade tillika en stormande träta på muren ej uppstått,
Hvilken med buller och brak tillväxte i nattliga mörkret.
Ty där låg han behagligt, den aktade tiggaren Aron,
Närmare ugnen och njöt den ångande hettan allena,
Medan en annan af männernas tropp, inhysingen Pavo,
Låg vid hans sida och kände ej nog af en älskelig värma
Grannen ville med våld den ärlige Aron från stället
Tvinga och hvälfde sig opp på hans andra sida behändigt,
Trängande på som en kil; men förgrymmad reste sig Aron,
Famlade, fattade tag och slängde den stretande Pavo,
Lätt som en stampsäck, ned från den sotiga muren i golfvet.
Genast vaknade Petrus, af bullret förvirrad och uppskrämd.
Men med klagande röst tog Pavo till ordet och sade:
"Lyssna dock, Petrus, och se, hvad tiggaren gjort med den bättre,
Kastat från muren mig ned, halsbrytande, stolt i sin vrede,
Liksom han vore en kung och ej lefde af människors nåd blott."

Honom svarade strax den ärlige tiggaren Aron:
"Ville du tränga mig bort och ej unna den grånade gubben
Värma sin sida vid ugnen, som dock har värma för alla,
Måste du skylla dig själf, om ock nacken du brutit i fallet!"

Men när den ärlige Petrus förnam, hvad männernas tvist var,
Log han af hjärtat och nämnde vid namn inhysingen Pavo:
"Pavo, min vän, det är bäst att ej neka en annan, hvad rätt är;
Äfven med tiggarn är Gud och beskyddar hans hvila på muren."
Sade, men tigande kröp inhysingen Pavo i ugnen,
Där han i blinken på bädden af sten, kringångad af hetta,
Somnade ljufligt och glömde sitt fall i behagelig hvila.

Men ej tänkte han mer, den förståndige Petrus, på sömnen,
Utan han steg ur bädden och gick att väcka Mattias.
Sängen nådde han snart och lade sin hand på sin svågers
Skuldra och hviskade sen i hans öra de manande orden:
"Morgon i händerna ren! Upp, sof ej längre, Mattias!
Önskar du följa oss åt på den lofvande jakten och skåda
Hedda i dag, som du ville i går, må vi skynda till herrgåln."
Sade; ur hvilan spratt den raske Mattias, och redan
Satt han i sängen rak; men den välförståndige Petrus
Gick att bestyra om eld och sökte väl länge i härden,
Innan där djupt på bottnen han fann det glödande kolet.
Skickligt tog han det opp, med två pärtstumpar till eldtång,
Förde det nära sin mun och blåste med vidgade kinder
Häftigt därpå: en kväfvande rök omhvärfde hans anlet,
Ömsom skådadt i ljus och ömsom höljdt i en mörk natt.

Snart dock väcktes en låga, och pärtan flammade genast,
Stugan var upplyst nu, ur dvalan vaknade hönsen,
Katten på hällen sträckte sig styf, tätt skakande hufvet,
Och sin gömma i språng uppsökte den skrämda kaninen.
Skyndsamt började sen den förståndige Petrus att klä sig,
Drog med förnöjelse på de bepröfvade, hålliga, gråa
Vallmanskläder, som skylde mot köld hans fylliga lemmar,
Passade fötterna sen i värmande strumpor af svart ull,
Skodde sig snabbt, steg opp, tog fårskinnspälsen af väggen,
Svepte sig välansenlig i den och spände kring medjan
Läderbältet, prunkande grant med sitt häkte af mässing.
Sådan stod han beredd att gå till den ståtliga herrgåln.
Äfven Mattias kom ur sin vrå, munderad och färdig,
Klädd från hufvud till fot, som han ärnade tåga på jakten;
Endast sin ståtliga päls af tolf mjuktgarfvade fårskinn,
Kostliga, tyngda af ull, som en lofvande fåle i värde,
Bar han ej tillspänd än, men han hvälfde den makligt omkring sig.

Nu, då de voro i skick och väl utrustade båda,
Tog den ärlige Petrus på väldiga skuldror sin matsäck,
Hängde sin bössa på nacken och gaf Mattias ett gammalt,
Svenskt, mångpröfvadt gevär och talade vänligt och sade:
"Här är klenoden! En gång må den tagas af knappen för din skull.
Själf den begagna nändes jag ej; på den sotiga väggen,
Dyr och värderad, den hängt, som den lämnades där af min fader."
Sade; men leende tog Mattias och hängde på axeln
Remförsedda geväret och tryckte sin mössa på hufvet,
Villig att vandra åstad till jägarens värf och till älskarns.
Morgonsupen förglömde dock nu den förståndige Petrus
Hvarken att taga sig själf eller bjuda sin ärade svåger,
Utan de söpo med lust och togo sig värma på färden.

Men då de kommo på gården och sågo den klarnade himlen,
Fullt med stjärnor beströdd, och hörde den tindrande drifvan
Knarra för fötternas steg och knutarna braka för kölden,
Medan på hvar sitt par lättlöpande skidor de stege,
Gladdes Petrus i hjärta och själ och talte och sade:
"Nu, kamrat, för en dag som denna betalar man pengar.
Kosteligt, trodde dock knappt, att den fuktiga vinden från östern
Skulle sig vända så snart, då den kom med blida i aftse.
Lätt skall det bli att jaga i dag; den glattade skidan
Löper som stålet på is, och ägarne hindras af skaran;
Dröjom ej, följ! Längs ängarna går genvägen till herrgåln."
Sade och skyndade fram och hann den stupande backen,
Som från hans ladgård sluttade brant mot ängen där nedan,
Honom följde Mattias, och båda begåfvo sig utför,
Snabba som skuggor af moln, dem stormarna jaga på fästet.

Men då de slätten nått, framlupo de saktare båda,
Utan att hindras af gärden, ty snö betäckte dem alla,
Och då ordade snart den raske Mattias betänkligt:
"Glad jag, följer dig nu, ty af jakten väntar jag nöje,
Väntar mig nöje också af att se den beprisade Hedda;
Fråga måste jag dock, förståndige Petrus, på förhand:
Räknas ej farligt här att bryta förbudet om älgjakt,
Blir väl din herre belåten med mig, kanhända han hellre
Brukar sitt eget folk, än tager en främmande med sig?"

Leende talade åter den ärlige torparen Petrus:
"Hej! Ej falla i dag väl de första älgar i socknen;
Trygge vi jaga dem här, om ock kulorna yrde kring tingsgåln.
Frukta ej heller att bli med förakt mottagen af herren;
Åtta torpare äro vi väl, jordbrukare alla,
Hvilka med möda och svett uppodla hans bördiga ägor,
Dock berömmas blott tvenne af dem som kunniga skyttar:
Petrus på Tjäderkulla, därnäst Zakarias på Hjerpvik.
Först står Petrus, förty Zakarias, den ärlige gubben,
Flammar som brinnande eld, hvar gång han fattar i bössan,
Färdig att rikta en kula mot skyn, om det gäller, i hettan.
Flere behöfvas vi där, som förstå handtera gevären.
Så att från skilda håll vi må kunna med kulor emotta
Älgarne, medan med rop skidlöparne drifva dem framåt.
Därför lite du på, att du blir välkommen på herrgåln,
Både som svåger till mig och som en bösskunnig och känd man."

Så han sade, och nöjd tog åter Mattias till ordet:
"Se, på en okänd ort är man ögonmärke för alla;
Hvaren, sådan är människors sed, vill spana den svaga
Sidan hos främlingen opp och i tysthet gäcka hans felsteg.
Om i mitt hem jag förgår mig en gång, så räknar dock ingen
Grant därpå, ty man vet, att jag gör det en annan gång bättre;
Här blott så, som jag visar mig först, är jag ärad och ansedd;
Säg därföre också, hur säkert det gamla geväret
Kastar en kula i mål? Jag är rädd att af mycken förtröstan
Skjuta på håll och bomma och bli åtlöje för andra."

Men då teg han ej mer, den välförståndige Petrus,
Utan han höjde sin stämma till skryt och talte och sade:
"Älgen träffar du, broder, så länge med ögat du ser den.
Skjuter du, måste han dö, om geväret ej blifvit sig olikt;
Flere berömdare skott än ett slikt man gjorde med detta.
Under kriget det hände en gång, att Johannes, min farbror,
Hvilken som tapper korpral då bar det för land och för konung,
Följde en dyr transport med hundrade käcka kamrater.
Men där svärmade ofta fientliga skaror i nejden,
Färden var farlig och svår, och den ädelborne kaptenen
Måste med mycket mod och med mycken försiktighet framgå.
Nu, då de rastat en stund i en by, uppbröto de mangrant
Åter och tågade af, och bönderne gingo försagde
Nära sin fora enhvar och drefvo med fruktan i hjärtat,
Endast med skakade tyglar, de tungt framsläpande spannen!
Så uppnådde de sakta den åldriga skogen af furu.
Nu undflydde det ej den stridserfarne kaptenen,
Att där kunde i skygd af de väldiga tallarne döljas
Månget fientligt försåt, men mest i de kvarnar, som socknen
Tätt till hvarandra byggt vid den forsande bäcken, som flöt där.
Därför befallte han käckt manskapet att hålla sig redo,
Medan han själf gick åter och fram och såg med ett långsynt
Glas längs vägen och ville försöka att möta bland träden
Någon fientelig blick, som skytten bland granarna spejar,
När han i gryningens stund hör tjädern knäppa och listigt
Än framspringer ett steg, än håller sig stilla och lyssnar.
Så kringspanade äfven den ädelborne kaptenen,
Medan de nalkades skogen, dess djup till höger och vänster.
Sådan gick han förbi den tappre korpralen Johannes.
Denne höll ej förgäfves sitt skarpa öga på nejden,
Ty på en kvistrik gran, som höjde sig ofvanom bäcken,
Viste han snart och talade så till den ädle kaptenen:
'Ser jag ej liksom ett skimmer af guld i den barriga toppen?
Skåda dock dit, jag tror, att en spejare sitter fördold där!'
Orden följde på stund den ädle kaptenen och vände
Glaset och blickade dit och talte med manande stämma:
'Rätt! På hans dräkt är fienden röjd, men finns för en sup här
Ingen, bussar, bland er, som kastar en kula i fågeln?'
Sade; men alla de hörde hans ord med förvåning och undran,
Alla sågo i mark och mumlade sakta i tändren,
Och så bviskade en och en ann' sin granne i örat
'Ville väl hellre lofva att månen skjuta i pannan;
Är han ock längre borta, så får man dock sikte på honom.'
Men där trädde han fram och spände sin hane betänkligt,
Rynkande ögonabryn och styfva mustascher, min farbror.
Han af alla var den, som vågade göra försöket,
Viss på sin konst och sitt goda gevär och sitt öfvade öga.
Vinkande bad han i hast kaptenen att låta sitt manskap
Tåga i ostörd gång, att ej spejaren såge försåtet,
Medan han själf, nedhukande, kröp till ett gärde vid vägen.
Troppen tågade fram, och man hade ej funnit i mängden
Någon, som vände sin blick åt ett annat håll än hans granne;
Ty som stjärnorna se på den bördiga jorden, de sågo
Alla, den ena såväl som den andra, på granen allenast.
Väntan, tvifvel och hopp och halft förbitet ett löje
Bodde på allas anleten då, och en växande hviskning
Spriddes med sorl från mun och till mun, tills det ädla gevärets
Hane gaf eld, och det knallade af, och den listiga spejarn
Damp som en fiskörn ned i den svalluppkastande bäcken.
Detta det yppersta skott, som göras kunde, berömdes
Länge i hela armén, och geväret var vida beryktadt."
Så fullföljde och slöt sin trogna berättelse Petrus.

Men af begärelse snärd att vidare höra och fråga,
Vände Mattias sin blick mot svågern och sade förbindligt:
"Slutar ej än, jag brinner af lust att veta förloppet,
Huru i skogen det gick, hur det var med försåtet, på hvad sätt
Männerna redde sig ut, men mest hur det ädla geväret
Kom att stanna hos dig, sen det tjänat fäderneslandet.
Mycket förnöjde mig nyss din berättelse; gladt är att höra
Fädernas bragder och lof, hur de lefvat berömligt och handlat,
Mest dock ifall den kloke, som känner och ärar dem, talar.
Därför skynda, min vän; ren mellan de snöiga träden
Skåda vi skenet af tindrande ljus från stugan på herrgåln."

Villigt begynte igen den förståndige Petrus att orda:
"Nu; då man säkert såg, att fiender funnos i skogen,
Gjorde den ädle kaptenen sin halt och höll för sitt manskap
Kraftigt ett tal, förmanande dem att ej svika i striden.
Modigt bröto de in i den djupa skogen, och hastigt
Blefvo de tagna emot af kulor och blänkande sablar.
Ingen vek; där bröto med lugn soldaterna först fram,
Bönderna följde och ropade högt och värjde sig vrede;
Så de slogo sig sist med möda igenom och kommo
Fram till ställe och ort, men många de lämnade efter,
Träffade svårt af fientliga skott, och många de förde
Sårade med, bland dem den tappre korpralen Johannes,
Som, då han åtta gånger geväret laddat och åtta
Bussar förgjort, sist träffades själf af en kula i benet
Och af en redlig vän blef bragt på en kärra och räddad.
Där i sin jämmer glömde han ej det kära geväret;
Utan att fälla en tår och utan att klaga sin smärta
Höll han det än i sin hand, då till högkvarteret de hunno.
Men då befallning han fick att lämna munderingen från sig,
Räckte han sabeln lugn, och lugn bajonetten och taskan,
Endast geväret behöll han en stund och skyldrade sakta:
Sedan gaf han det bort och gömde sitt anlet, i tysthet
Brusten i gråt; det märkte likväl den ädle kaptenen.
Rörd i sin själ gick denne och bad generalen förunna
Gamla geväret som lön åt den tappre korpralen Johannes.
Bifall fick han på bönen och kom med geväret tillbaka.
Sakta smällde han då den tappre på axeln och sade:
'Kunde jag, käcke kamrat, ock återställa dig benet,
Lika så visst som ditt goda gevär: här, tag det tillbaka,
Ag det till minne af land och af kung, som du trogen har tjänat!'
Men som en gammal far, som sutit vid ugnen och väntat,
Hjärtligt hälsar sin son, då han återkommer från staden,
Länge fördröjd af bestyr och af dåligt före på vägen,
Så förnöjdes ock du i din själ, min aktade farbror,
När ur kaptenens ärade hand du geväret emottog.
Men som den friske det följt, så följde det äfven den halte
Hela hans lefnad igenom, och kom, när han dog i vår stuga,
Först till min far och från honom till mig, då han lämnade världen."

Så med förtroliga ord förkortade svågrarne vägen,
Och ren hunno de fram till den rikt bemedlade herrgåln.
Men då de trädde där in igenom det öppnade ledet,
Mötte dem hundarne först, den modige Jäger och Backus,
Öfvade båda att skälla på vildt och vakta vid boden.
Strax med ett vredgadt skall mot den raske Mattias de sprungo,
Djärfve och färdige snart att bita den främmande skytten,
Hade ej Petrus i hast tilltalt dem och hotat med käppen;
Men då de hörde hans röst och sågo hans lyftade skidkäpp,
Tego de stilla och kröpo, med smidigt viftande svansar,
Ödmjukt nära hans knän och smekte den gamle bekante.

Bullret nådde likväl välaktade herr kommissarien,
Där han i salen satt, omgifven af bössor och skjuttyg.
Genast begaf han sig ut, att se hvad vore å färde,
Lockade hundarne först, steg sedan på trappan, blef varse
Skyttarne där, omgifne af natt, och talte och sade:
"Hvem? Hvadan ären I? Sägen det snart, att jag måtte förnimma,
Om I af gårdens män eller vandrande främlingar ären?"

Mössan tog i sin hand den förståndige Petrus och sade:
"Jag, välaktade herre, det är, som på eder befallning
Kommer för jakten beredd, min svåger Mattias från Kuru
Hämtar jag med; bösskunnig är han och med bössa beväpnad."

Genast svarade glad välaktade herr kommissarien:
"Godt, att du kommit, min vän, och att äfven din svåger du medfört,
Flere behöfvas vi här, som förstå handtera gevären.
Vandren till stugan och vänten mig där, om en stund är jag färdig."
Sade och vände sig om och gick tillbaka i salen.

Tredje sången.

Men till den välupplysta och välupptimrade stugan
Gingo de modige skyttarne då, som befallde de voro.
Skidorna ställde de först mot väggen och stötte i drifvan
Käpparne ned, snön stampade de från föttren i farstun,
Sedan trädde de in igenom den knarrande dörren.
Glade sågo de där vid skenet af flammande pärtbloss
Sju välrustade torpare ren kring bordet i samkväm,
Medan i hvar sin vrå tyst gnolande pigor behändigt
Trampade surrande rockar och rullorna fyllde med blårgarn.

Sedan man hälsat hvarann och båda de tagit sig bänkrum,
Började snart, bland tigande tyst, den raske Mattias
Sända ett spanande öga omkring, uppsökande Hedda.
Lätt på de rodnande kindernas glans och den yppiga växten
Kände han henne igen bland många, som Petrus förutsagt,
Och han förnöjde sitt sinne, betraktande henne med undran.

Tystnaden bröt omsider likväl Zakarias på Hjerpvik,
Där vid bordet han satt välvördig, gammal och grånad;
"Nu", så sade han, gäller det prof, värderade männer,
Hvem, sen den raske Mattias är här, den yppersta skytt blir,
Om välaktade herrn, om den välförståndige Petrus
Eller ock jag må besegra den prisade gästen från Kuru.
Annat menar dock den, som vet, att förträffliga skyttar
Fostras ej färre än män i det fågelrika kapellet."

Honom svarade åter den raske Mattias från Kuru:
"Nej, Zakarias, tala ej slikt och rikta ej allas
Blickar på mig, om jag sen ej mäktar att döda en enda.
Väl bo skyttar i Kuru, det fågelrika kapellet,
Kunnige, som du det sagt, men om jag bland dessa må räknas,
Lämnom åt gärningen slikt att bestyrka eller att neka."
Sade, och alla längtade ut att försöka sin lycka.

Men där lågo på halm, i en vrå vid den sotiga muren,
Tyste och obemärkte, en hop långskäggige bröder,
Vandrande handelsmän från det varurika Archangel,
Hvilka med möda och svett, att vinna det lockande guldet,
Tåga från by till by och på ränselbetungade skuldror
Bära ett glitterkram, som är kärt för den treflige landtbon.
Trötte de hvilade nu i en vrå vid den sotiga muren,
Nära sin ränsel enhvar, ty om kvällen de kommit från Kuru,
Där hos den raske Mattias de nyss som tillförene rastat.
Desse hörde hans röst, då han talte för alla i stugan,
Kände den genast igen i sömnen och sprungo ur bädden,
Glade att träffa på främmande ort sin redlige gästvän.
Stojande kommo de nu och slöto hans händer i sina,
Hvaren hade ett ord att säga, och hundrade öron
Skulle med möda förmått uppfånga de flyktiga ljuden;
Ty som gnistor spraka från katten beständigt och tallöst,
När han på gummans knän af vänliga händer bestrykes,
Så framsprittade orden ur skäggomsväfvade läppar.

Men så talade väl den ena och andra ibland dem:
"O, hur fägnar det oss att träffa den raske Mattias!
Ingen bemötte oss bättre än han, ty kommo vi trötte
In i hans stuga närhelst, då måste beständigt en kärfve
Halm inhämtas för oss, och en kraftigt värmande mjölgröt
Bjöds väl ibland, då vi köpte hans ikornsryggar och mårdskinn.
Sådant är kärt för alla, men mest för den tröttade vandrarn.
Hjärtligt är han vår vän, den raske Mattias, ty ständigt
Handlar han redligt med oss, som i går, då vi köpte hans björnhud
Kostligt, hur väl och hur snart vi fingo den åter försåld här.
Ty den var ej af mal försåtligt stungen, ej heller
Bar den en färgad svärta, som snart förblekes af åldern;
Därför förnöjde den ock välaktade herr kommissarien."

Så de sade och mycket, som, öfverröstadt af detta,
Flydde som rök och fann ej ett villigt lyssnande öra,
Tills att, af alla främst, den brunskäggyfvige Ontrus
Gick till sin ränsel, snörde den opp och tog med förnöjsam
Min, att de glimmande tändren emellan mustascherna syntes,
Leende fram därur den med omsorg korkade flaskan,
Där en smakelig rom han plägade spara på färder.
Vinkande drack han och bjöd åt Mattias den härliga drycken.

Men när hvar i sin vrå de spinnande pigorna sågo
Silkesdukarnas glimmande sken i den öppnade ränseln,
Sprungo de opp nyfikna och lämnade rockar och rullor.
Likasom svalor flyga med skri kring den sväfvande höken,
Så omhvärfde de nu den brunskäggyfvige Ontrus,
Lystna att mätta sin blick med varornas skimmer och fägring.
Längtande sågo de, frågade pris och suckade ofta,
När de förnummo, hur dyrt de prunkande dukarne såldes;
Men där talade då den unga, förståndiga Hedda:
"Se, hvi dröja vi här och önska oss sådant, som aldrig
Kan uppfyllas ändå? Hur skulle vi, fattiga pigor,
Siden begära och silke, som blott en gosse med hemman
Köper ibland åt sin brud, att fägna den lyckliga flickan?
Ville helst någon känd eller okänd man i vårt samkväm
Köpa och skänka åt mig ett synålsbref eller nålhus,
Toge jag tacksamt emot och vore förnöjd i mitt sinne."
Så hon sade och fäste sitt stora öga på männen.

Leende framsteg då den raske Mattias och uppdrog
Sedeltaskan af skinn, som han bar förvarad i barmen,
Tog en sedel därur och köpte och delade vänligt
Gult bröstsocker och uddiga nålar åt pigorna alla,
Medan åt Hedda han valde därtill en glänsande hårkam.

Flickorna gladdes därvid och nego och tackade sakta;
Torparne åter, och äfven den brunskäggyfvige Ontrus,
Logo och glammade högt och brydde den raske Mattias.

Så utropade en och en ann' spetsfundig i hopen:
"Se dock, hur hastigt det gick för den listiga Hedda att fånga
Främlingens hjärta, som kom, ej anande slikt i sin frihet.
Ja, så sätter sig lätt bröstrodnande vakan i rönnen,
Säker och trygg, och märker ej där, hur den listige gossen
Räcker sin tagelbepinnade käpp bland löfven försiktigt,
Innan hon känner sin hals omsluten af snaran och fåfängt
Flaxar med vingarnes par och söker befria sig åter.
Likaså fångades nu den raske Mattias från Kuru."

Leende talade äfven den gamle, förståndige Petrus:
"Icke förundre man sig, om äfven min svåger som andra,
Hvilka i ungdom blomstra ännu, besegras af Hedda,
Ty svårt blefve det säkert en man att henne emotstå.
Vet jag dock knappt, hur jag bäst skall beskrifva den dejliga flickan,
När hon bland ynglingar dväljs och ömsom talar och tiger;
Som då ett vårmoln hvilar sin glans bland träden på kullen,
Buskarne fröjdas och björkarne stå i stilla förundran,
Skådande morgonens prakt och det rosenfärgade molnet,
Tills ur sitt sköte det sänder en fläkt; då svikta de späda
Grenarnes skott, och de krusiga löfven skälfva af vällust;
Mindre bäfvar också ej gossen, då Hedda han åhör."

Honom med straffande ord genmälte den raske Mattias:
"Skall jag väl mer dig kalla en man, förståndige Petrus,
Eller en skägglös pilt, som i flyktig yra med tanklöst
Smicker sölar sin mund och kväljer en sedesam flicka?"

Sade och teg; då flög den rodnande blygseln af flickans
Yppigt blomstrande kind som en färgrik fjäril af rosen,
Och hon fällde sin vänliga blick på den raske Mattias,
Medan till rocken hon gick och började spola ånyo.

Men där skulle de stått till ljusnande morgon och växlat
Löje och skämt och betraktat de hågförnöjande varor,
Hade ej oförtänkt välaktade herr kommissarien
Öppnat den knarrande dörren och stört det muntra gelaget.
Men han höjde sin röst och sade de manande orden:
"Dröjen ej, män, jag är färdig att gå, fort skynden, ty mörkret
Börjar att skingras ren, och stjärnorna blekna på fästet.
Dagen är kort, det är väl att i tid framhinna till stället."

Så han talte vid dörrn, och alla de hörde hans stämma,
Fulle af nit, som det höfves en man, då hans herre befaller.
Ingen hade dock där, som velat med billighet döma,
Sagt, att en annan snabbare var att fatta sin bössa
Eller mer villig att gå än den välförståndige Petrus.
Honom följde därnäst den raske Mattias från Kuru,
Men den tredje var du, Zakarias, plöjande Hjerpvik.
Dessa följde med bössor sin ärade herre i spåren,
När ur stugan han gick, oväpnade följde de andra.
Men då de kommo på gården, bestego de utan att dröja
Skidornas glattade par och begåfvo sig muntra på färden.

Likasom skaror af gäss, då på sväfvande vingar de lämna
Nordens isade sjö, påkalla hvarandra som oftast,
Lättande flyktens besvär med sånger och växlade tillrop,
Så framsväfvade skyttarne nu på de snöiga fälten,
Medan än en, än en annan af dem förtäljde i korthet
Någon förnöjande bragd, den han öfvat själf eller hört blott.

Tyst framvandrade dock den raske Mattias från Kuru;
Mindre tänkte nu denne på egna bedrifter och andras
Än på det möte, han gjort med den aktade Hedda på herrgåln.
Vacker stod hon ännu för hans blick, som i stugan hon syntes
Trampa sin surrande rock och varornas skimmer betrakta,
Och han förnöjde sin själ med att tyst erinra sig henne.

Honom omsider klappade lätt på den fylliga axeln
Själf välaktade herrn och frågte och talade vänligt:
"Främling, äger ej du en berättelse, rolig för alla?
Vandra ej tigande här, om du än som den duglige mannen
Skyr att berömma din bragd och beskrifva det goda, du själf gjort.
Ty att du ej på ugnen förnött din tid, det bevisar
Så ditt kraftiga skick som den ort, där du föddes och fostrats.
Ständigt hörde jag Kuru, det fågelrika kapellet,
Nämnas med lof för dess modiga män och kunniga skyttar,
Hvilka förstå att med drift utrota förödande vilddjur,
Bäst dock veta att ringa en björn i hans ide om vintern.
Hemma från Kuru nämndes också den kostliga björnhud,
Ryssarne sålde i går, hvars like i vidd och i storlek
Aldrig försports; förskräcklig den är ännu att betrakta.
Säg dock, min vän, om du sett den oförsagde, som vågat
Höja mot honom sitt spjut, ty med spjut var han tagen af daga."

Honom, blickande opp, genmälte den raske Mattias:
"Tvenne voro vi där, välaktade herr kommissarie,
Jag och en trogen kamrat, som öfvermannade björnen;
Utan fara dock ej, ty, så många jag stuckit tillförne,
Ingen jag sett att med denna i styrka och vrede förliknas."

Åter talade du, välaktade herre, förbindligt:
"Skåda, hur oförmodadt och snart min önskan är uppfylld!
Strax då jag köpte i går den väldiga huden och häpen
Tog en ram i min hand och besåg dess klor och dess senor,
Rann i min håg ett begär att skåda den raske, som fällt den.
Men låt höra förloppet; för mig är det kärt att för vänner
Kunna förtälja det sen, då vi satt oss i slädan, och huden
Klappar med glimmande tänder mot gafvelbrädet i farten."

Så han sade, och strax framskrunno de andre att lyssna,
Medan med nöje i männernas rund Mattias begynte:
"Allt, hur man ringar en björn och hans ide om hösten iakttar,
Veten I väl; vi gjorde, som fäderna länge för oss gjort.
Men när julen omsider till ända lupit, och drifvan
Vuxit i skogarne hög och hunnit af skara betäckas,
Gingo vi ut mot björnen en dag med spjut och med bössor.
Honom funno vi snart; på det ställe, han lämnades, låg han,
Under en skyhög gran i en koja af hopade grenar,
Öfversnögad och gömd och trygg i sin vintriga hvila.
Tveksam tänkte jag då i min håg, om på stunden jag borde
Lossa mitt skott och försöka att genomskjuta hans näste,
Eller ock först med ett rop uppjaga den starke ur gömman.
Bäst det syntes mig dock, som jag menade först, ty med lycka
Kunde jag träffa den strax och allena berömmas af fångsten;
Därför spände jag hanen och sköt med min säkra musköt dit.
Men med brummande reste sig opp den förtörnade björnen,
Banade rum med sin ram och skakade drifvan af idet,
Och så stod han med gnistrande blick förfärlig i rämnan.
Genast lade min trogne kamrat sin bössa till ögat,
Mattade hastigt och sköt i sin ungdomshetta förgäfves,
Ty lätt rispade kulan den väldiges hjässa allenast.
Men i ett språng, som en dånande storm, framrusade björnen,
Störtade öfver min vän som en åskvigg eller ett skyfall
Och slog segrande snart sin fiende neder till marken.
Häpen såg jag hans klor och vredgade käftar i täflan
Måttas mot ynglingen då och nära att slita hans lemmar,
Innan jag hann med mitt riktade spjut framila till bistånd;
Men då jag nalkades djärf och stötte det djupt i hans strupe,
Vände han vreden mot mig och det blodutsprutande gapet.
Rytande högt, på darrande ben mot spjutet han trängde,
Sökande mig med ramar och tänder och blickar på en gång;
Fåfängt var dock hans våld, ty ju mer han förföljde, dess mera
Vek jag tillbaka och hvälfde omkring det slipade järnet,
Tills han tömde sin blod på den rodnande drifvan och mattad
Föll för min fot och ur rosslande hals utblåste sin anda."

Glad åhörde enhvar den raske Mattias från Kuru,
När han sin bragd förtäljde, och lätt framskrunno de alla.

Fjärde sången.

Redan i öster rodnade vintersolen, och redan
Nådde de ifrande skyttarne ön, som, med granar bevuxen,
Grönskade opp ur snön och åt älgarne skänkte en fristad.
Sex skidlöpare ordnades strax att bilda en skallgång,
Medan i valda försåt sig skyttarne satte i hållet.
Jakten begyntes med stormande rop. Uppskrämda bland träden,
Svärmade orrar och järpar och stundom med buller en tjäder;
Skott sig mängde med skri, och af dån genskallade nejden.

Men som han sutit, satt i den rymliga stugan på herrgåln
Ontrus, den brunskäggyfvige, glad bland förtrogna kamrater.
Spinnande pigor blott och den skröpliga, halta Rebecka
Voro där inne med dem, ty drängarna färdats till skogs ren.
Nu kring det långa bordet de glädtiga bröderna satt sig,
Tömmande skummigt öl och kryddande ölet med brännvin;
Likasom trän, vid roten af rinnande bäckar besköljda,
När de af våren beklädas med löf och grönska och fägring
Utan sin möda och strid, så suto de alla vid bordet.
Endast den yngste i brödernas tropp, den sköne Tobias,
Rörde sig där och besörjde, att brist ej drabbade kannan.
Denne, ju oftare nu han till hushållskammarn och Hedda
Gick i sitt värf och ju mer han, af rusets yra bedårad,
Såg på den blomstrande flickan, betogs dess mera af kärlek.
Ingen archangelsk mö och ingen vid stranden af Dvina
Växande tärna kufvat ännu den flyktiga gossen,
Utan hans hjärta var fritt och spratt som en åder i källan.
Nu, af ett skummande öl och en blomstrande tärna på en gång
Dårad, sprang han och dansade, grät och skrattade ömsom,
Tills i en blink som en storm han den varubetungade ränseln
Slängde på nacken och skyndade ut. Ölstånkan ur handen
Fällde af skräck, där han satt, den varuförståndige Ontrus.
Upp från bänken han sprang och förföljde den flyende gossen,
Kom ur stugan i farstun, och kom ur farstun på gården;
Gärna med samma fart han i hushållskammaren inträngt,
Hade ej hundarnes par, den modige Jäger och Backus,
Stannat vid den, sen med tjut de den skyndande gossen förföljt dit.
Men då han såg, hur med vrede och skall de belägrade dörren,
Greps han af fruktan, stannade, lockade, hvisslade, smålog,

Slog sig på knäna och nämnde vid namn dem båda förgäfves,
Tills ur fickan han tog en glimmande kringla omsider.
Denna itu deld bar han med båda händerna framräckt,
Nalkades trappan, smög sig på den ett steg och ett annat,
Tjuste och kastade bitarne fram. Halfmurrande grepo
Hundarne dem, men han hann oskadad till kammaren, Ontrus.

Där låg redan på knä vid den öppnade ränseln Tobias,
Ryckande ifrigt varorna opp, som om alla i brand stått;
Pärlor af glas, nattrockar och sidenschaletter och mösstyg
Slängde han brådskande fram på en gång. Förvånad ur väfstoln.
Spratt den förståndiga Hedda och fällde sin spole ur handen.
Men han ropade snart, den sköne Tobias, i tårar:
"Allt, tag allt, o flicka, och låt mig kyssa din mund blott!"
Sade och ilade fram att kyssa den älskade genast.

Orden hörde i dörro den brunskäggyfvige Ontrus,
Där han med häpnad störtade in; som den vingade örnen
Flög han sin broder i nacken och skrek åt Hedda tillika:
"Icke dock, icke dock, flicka, försök det ej, hör på hans ord ej!
Dåren, han äger ej russakan ens, som springer i väskan,
Mindre en sidenduk, den fattiga narren."—I dammet
Släpas kattuner och tyg, väl femtio rubler i värde.—
"Hej dock, Tobias, din hund!" Så ropande, höll han med ena
Handen sin stretande bror i det yfviga håret i nacken,
Medan han, hukande ned på en gång, med den andra behändigt
Plockade varorna opp och stack dem åter i väskan.
Men då han samlat allt, att en pärla ej mera var borta,
Tog han sin ränsel, öppnade dörrn och, af hundarne ansatt,
Gick han och ledde vid håret sin bror som en fåle till stugan.

Annat hade likväl den förståndige Ontrus i sinnet,
Än att med kärleken låta bero, sen han varorna bärgat.
Först dock drack han, hvad öfrigt af öl i den tumlande stäfvan
Blifvit, och strök ur mustascher och skägg det fastnade skummet;
Men sen gick han åstad för sin älskade broder att fria.

"Hedda!" ropte han strax, då i hushållskammarn han inkom,
"Härlig är gossen, härlig den stolte archangelske gossen;
Topp, att du tager till man den blomstrande, sköne Tobias!
Såg du, hur, fet, hur rund och hur röd om kinder och läppar
Ynglingen var, hur hans hår, som en glänsande sobel i värde,
Hängde på pannan jämnt och beskuggade kinden och nacken?
Men på hans haka såg du det tätt framskjutande skägget?
Snart som en räfsvans yfvigt och långt skall det falla mot bröstet.
Härlig är gossen, härlig den stolte archangelske gossen;
Topp, att du tager till man den blomstrande, sköne Tobias!
Åter att dansa, min vän, om på klack, om på tå det beror här,
Har han sin like ej sett, om det gäller att flat som en kringla
Sjunka mot golfvet och lik en raket uppspritta tillbaka.
Allt vid hans dans är fullkomligt, båd' armarnes svängning och benens,
Sjunger han, sparkar han, knäpper han, stampar han, hvisslar han, ler han.
Härlig är gossen, härlig den stolte archangelske gossen;
Topp, att du tager till man den blomstrande, sköne Tobias!
Hvad, om vi dricka ibland och rusige ligga på golfven?
Icke beständigt dricka vi, sällan, o sällan, ibland blott.
Kulen är vintern, flicka, och tung är för vandraren ränseln;
Sen vi hos främmande fastat, af fruktan för tjufvar och bofvar,
Dricka vi öl, då vi komma till gamla bekanta och kunder.
Härlig är gossen, härlig den stolte archangelske gossen;
Topp, att du tager till man den blomstrande, sköne Tobias!
Kom till Archangel, skönt är det varurika Archangel:
Siden blifver din dräkt och silfverrubler din kost där.
Fattigt är Finland, skogar och fjäll blott finnas i Finland.
Följ oss, kom till Archangel och bo vid stranden af Dvina!
Rik är den brunskäggyfvige Ontrus, rik är hans broder.
Härlig är gossen, härlig den stolte archangelske gossen;
Topp, att du tager till man den blomstrande, sköne Tobias!"

Så han sade, och strax ur gömman i barmen en plånbok,
Sedeldiger och stor, framdrog han och svängde mot taket.
Sedlarna yrde omkring som fjärilar luftiga, lätta,
Röda och hvita och blå, femtusende rubler och mera
Sväfvade där mot golfvet, och mellan dem alla och på dem
Sprang med ljungande blickar i tjust förmätenhet Ontrus.

Honom lämnade då den förståndiga Hedda att ensam
Stoja och fria, och gick till sin fru, där i salen hon träget
Räknade kläder till tvätt och skref dem i ordning på nota.
Leende hörde hon sen, hvad i hushållskammaren Ontrus
Skrikit och gjort, och vid Heddas berättelse kom hon ur räkning.

Men då den brunskäggyfvige Ontrus såg sig allena,
Glömde han kärleken strax och slöt med de luftiga sprången.
Sedlarna sökte han åter med darrande händer af andakt,
Kysste med tjusning enhvar, väl tusende gånger förut kysst,
Stack dem i taskan, stack, ljuft grinande, denna omsider
Rund som förut i sin barm och gick tillbaka i stugan.

Kärlekens kval bortdansade där den sköne Tobias,
Knappast mäktig att svänga sig mer för det svindlande hufvet.
Blandande löje med gråt och klagosånger med fröjdrop,
Höll han sig ton till de språng, han på sviktande fötter försökte,
Tills omsider, af hufvud och ben besviken, han kullföll,
Lämnande hjärtats sår i sömnens händer att läkas.

Sådan syntes han nu, då den brunskäggyfvige Ontrus
Kom från sin friarefärd och gnolande trädde i stugan.
Tvenne bestyr upptogo den kommandes sinne. Till bordet
Gick han och såg med bedröfvelse ned i stäfvan, som tom var.
Denna sände han ut med en skäggig broder att fyllas.
Därpå såg han sig om, hvart han skulle den fallna kamraten
Bringa i ro, att han ej, där på golfvet han hvilade utsträckt,
Skulle för fötterna ligga och hindra hans dans och de andras.
Lämpligast tyckte han då för den somnade brodern till läger
Bädden af halm vid muren, med hufvudkudde af rörtofs,
Där att hylla sin tröttade kropp den gamla Rebecka
Lagt sig neder i frid, med den spräckliga katten vid sidan.
Dit framsläpade Ontrus den ölbetungade brodren,
Leende glad, då han såg, hur innerligt djupt hans sömn var,
Föll på sitt knä och skakade sakta den åldrigas skuldra:
"Maka dig litet, maka dig, gamla Rebecka", han sade,
"Närmare muren och drif den kurrande katten ur famnen.
Att du i stället må få en blomstrande gosse bredvid dig!"

"Tvy!" skrek sprittande opp den skröpliga, halta Rebecka,
"Tygle den onde din hädiska mund, långskäggiga odjur!
Fick jag väl njuta en blund för hans ogudaktiga krumsprång?
Får jag väl någonsin ro, om jag låge från dygn och till dygn här
Ve, att den dag jag skådat, då du, okristliga hedning,
Landet till styggelse tågar omkring!" Så talande, slängde
Gumman med darrande hand mot ryssens anlete katten.
Denna, förskräckt, grep fräsande tag i det yfviga skägget,
Klöste hans haka och kind och flydde på muren i blinken,
Där han i mörkret murrade sen med glimmande ögon;
Men på sitt läger lade sig lugn den gamla Rebecka.

Ontrus igen stod kvar och strök sin haka med handen,
Svor och brummade sakta och log med förundran i växling,
Tills han för ölet, som strax inhämtades, glömde sin motgång,
Släpade brodren bort från den farliga bädden och redde
Honom ett rum på den bänk, där han själf tog säte vid kannan;
Medan ett gällt, osläckeligt skratt, som pigorna börjat,
Ljöd vid de hvilande rockarne än och den gamla Rebecka
Satte sig opp, nedlockade katten och lade sig åter.

Femte sången.

Så fördrefvo sin dag på den välbemedlade herrgåln
Ryssarnas glädtiga tropp och drucko och friade ömsom,
Medan på holmen skyttarna gladdes af skott och af jaktrop.
Men då af solen en strimma ej mer var öfrig i väster,
Fanns på den skogiga ön ej heller en älg, som ej stupat.
Sex skidlöpare, dröjande kvar vid bytet att vakta,
Suto på snön i en rund och förnöjdes af mat och af brännvin;
Petrus igen och med honom den aktade herr kommissarien
Tågade långsamt fram mot sitt hem på det glimmande träsket.
Åter ett stycke från dem, så långt, att det vingade lodet
Nått, men ej träffat sitt mål, skrann flämtande värden på Hjerpvik;
Honom följde, fast nära dock ej, den raske Mattias.
Snabba som skuggor af moln, af stormarna drifna på fästet,
Flögo på isen de fram med glattade skidor i täflan,
Öfvade båda och båda för skidlopp vida berömda.
Nu det gällde ett vad: hvem först till den aktade herrgåln
Hunne och skaffade hästar att älgarne forsla från skogen,
Skulle med ett stop öl och en sup af den andra förplägas.
Vargen hade ej täflat i lopp med den åldrige Hjerpvik,
Där han för vadet ilade fram; den raske Mattias
Skyndade skamfull efter och stötte med käpparna drifvan.
Men när omsider han kom till den sluttande backen vid herrgåln,
Mötte han ren Zakarias, som stod stormodig på främsta
Slädan och följdes af två frilöpande fålar i spåret.
Glad, då de möttes, talte den ärade värden på Hjerpvik:
"Nu, nu, laga, Mattias, att ölet mig väntar och supen,
När jag med älgarne kommer i kväll och behöfver mig värma."
Sade och eggade hästen till färd. Men den raske Mattias
Tänkte på Hedda och fattade strax och släppte ej tygeln,
Innan han henne begärt af den åldrige fadren till maka.
"Väl", så sade han, "öl skall du finna i afton och brännvin;
Lofva dock ett, Zakarias, åt mig tillbaka i hast här,
Innan du färdas, lofva mig Hedda, din dotter, till hustru."

Leende svarade då Zakarias, den ärlige gubben:
"Ej är det jag, som skall bädda din säng och syra din rocka,
Fråga ej mig, men henne, och lofvar hon, lofvar jag äfven.
Väl med en sämre kunde hon vandra och vandra till sämre."
Sade och ropade högt åt hästen och åkte sin väg bort.
Men till stugan begaf sig med fröjd den raske Mattias.

Inne fann han väl ej, hvad han sökte, den blomstrande Hedda,
Ty hon satt där oppe i hushållskammaren ensam,
Full af bestyr att snart få slut på den randiga väfven;
Ryssarna såg han dock där och med dem rotfattiga gumman.
Nära till muren satt den skröpliga, halta Rebecka,
Krumpen och tyst, långskäggige brödren lågo där spridde,
Icke på valda ställen, men hvar de af händelse fallit.
Vakne voro de ej, de njöto det ljufliga rusets
Döfvande ro och glömde i lugn besvärliga färder;
Endast den brunskäggyfvige Ontrus satt vid sin kanna,
Drucken och säll, och såg på de fallna kamraternas hvila.

Men då i dörren han märkte den raske Mattias från Kuru,
Sprang han från bänken strax och började dansa i glädjen.
Skriande sjöng han och mätte den rymliga stugan med stegen,
Så att hon skyndade, skrämd af hans språng, den gamla Rebecka,
Bort i en vrå och fördömde med slutna händer hans upptåg.

Väl af hans dans förnöjdes den raske Mattias från Kuru,
Hellre han skådat Hedda ändå; men han hejdade Ontrus
Midt i hans fart och fångade ögonblicket och talte:
"Hej dock! Går det så lätt, danskunnige broder, att röra
Fötterna nu, då du lyder den glädtiga takten allena,
Skulle väl stugan ej mer inrymma de luftiga sprången,
Om med en vacker flicka du fick kringsvänga i polska?
Säg, hvar äro de nu, de blomstrande pigorna alla?"

Honom svarade åter den brunskäggyfvige Ontrus:
"Hvem vill passa därpå, hvar de öfriga springa på gården:
Endast den fagra Hedda, som sitter vid väfven där oppe,
Söker jag glad, ty hon brygger och säljer det härliga ölet.
Snart skall hon visa sig här med en skummande stäfva ånyo."
Glad nedsatte sig då den raske Mattias att vänta.

Men i detsamma syntes i dörrn den saknade flickans
Rodnande kind, och hon kom att spola sitt färgade ullgarn.
Stäfvan bar hon i handen också, af det jäsande ölets
Fradga bestänkt, då hon skred som en morgonstjärna till bordet
Och med ett leende fäste sin blick på den raske Mattias.
"Nu", så sade hon, "måste du strax, värderade främling,
Skilja en tvist, som jag har med en annan flicka i gården:
Om det är hon eller jag, som skall få af den andra ett nålbref.
Om på er jakt du träffade bäst, får jag, och hon tappar;
Åter om Petrus träffade bäst, får hon, och jag tappar."
Sade och knöt kring röret en ända och började spola.

Närmare henne satte sig då den raske Mattias,
Tände på pärtans eld sin stoppade pipa och sade:
"Flicka, ej mer må du våga på främlingens lycka ett nålbref.
Så har det gått med vår jakt, att af fyra älgar, som fallit,
Två jag skjutit, och en välaktade herr kommissarien,
En blott Petrus också; men det yppersta skottet är hans dock.
Se, då vi slutade ren och voro beredda till hemfärd,
Sköt Zakarias ett skott, där han stod vid stranden allena,
Sköt och höjde sin röst och skrek som ett dånande tordön:
'Hit, hit! Skynden er, skynden med laddade bössor i tid hit!'
Ingen hade väl då, om icke den flyende haren,
Täflat om yppersta priset i lopp med den ärlige Petrus;
Så framskyndade han, då han hörde det skallande ropet.
Stranden nådde ock jag och såg, hur han lossade skottet,
Såg, hur på håll, oskadad och fri, den flyende älgen
Sträckte sin färd i galopp utöfver det snöiga träsket.
Men i ett obetvingeligt skratt utbrast jag och sade:
'Hvar är ditt vett, förståndige vän, då du skjuter på allvar?
Snarare träffar du skyn, än den flyende älgen på slikt håll.'
Tigande ryckte han vred ur min hand det gamla geväret,
Lade det genast till ögat och sköt. Ett rop af förundran
Följde hans dånande skott, ty den fjärran trafvande älgen
Stannade, reste sig högt och störtade blodig på drifvan.
Icke i mannaminne ett skott, likt detta, förspordes.
Dock, hvi talar jag här om vår jakt? Långt annat i hågen
Har du väl nu, då du spolar ditt garn, kanhända till brudskänk,
Kanske till väst åt en man, som fångat och äger ditt hjärta?"

"Hå hå!" suckade nu den skröpliga, halta Rebecka,
Där vid ugnen hon satt hopkrumpen och stödde i stilla
Gungning mot händernas par den rynkiga hakan betänksam:
"Hå hå! Vore jag än, som jag var i min blomstrande ungdom,
Vore jag än, som jag var, då vid lagmanstinget jag tjänte,
Frodig och frisk och förnöjd och röd som en skinande glödhög,
Bättre jag visste att skicka mig så, som det ägnar en flicka.
Mången förnämare man, som mig kom med förmätenhet nära,
Fick sig en trasa i synen och äfven en skopa med vatten.
Icke ville jag då med alla, som komma och fara,
Sitta och språka förtroliga ord, som den flyktiga Hedda
Sitter med främlingen nu och slutar ej spola i kväll här."

Så hon sade; och djupt grep tadlet den blomstrande flickans
Sinne, och rodnande tog hon sin korg och begaf sig ur stugan.

Men som då noten en kväll af fiskare kastas i lugnet,
Varpet i början är blankt och knappt vid flarnena krusas,
Tills omsider det trånges ihop, och fiskarna stängda
Spritta ur sjön, och vågen i rörelse bringas och häfves,
Så, vid den åldrigas tal, ju närmre sin mening hoa hopdrog,
Skiftade främlingens anletes drag från lugn och till vrede.
Vred från sin bänk uppstod han och talade bittert och sade:
"Gamla Rebecka, om tyst på den sotiga muren du drefve
Syrsor och russakor bort, då de springa i kärlekens upptåg,
Utan att människor störa och hindra förtroliga samtal,
Hade om dagen du frid och en lugnare hvila om natten;
Men som en dåre, och ej som det ägnar en klok, du beter dig."
Så han sade. Ett ord gaf icke Rebecka till gensvar,
Utan hon gungade stilla, och tyst håhåade endast.
Men i detsamma syntes igenom den öppnade gluggen
Petrus på gården ren och den aktade herr kommissarien.
Ut begaf sig Mattias och lämnade vreden i stugan.

Strax, då de komna han nått, begynte han tala och sade:
"Petrus, förut du varit en gång med lycka min talman,
Var det ännu och gå, om den aktade herrn det ej nekar,
Snart att fria för mig till Hedda, ty henne begär jag;
Allt hvad min förra hustru du lofvat, lofve du henne."

Bifall nickade strax kommissarien och talade vänligt:
"Gå blott, gå, fast gården sin yppersta piga förlorar,
Mer än en piga, ty kär som ett barn har hon varit oss ständigt;
Men om hon villigt och gladt, som jag tror, förslaget emottar,
Skola i stugan i kväll ej dans och förplägningar saknas."

"Hej, Hej!" ordade åter den välförståndige Petrus,
"Icke dock så, ej går jag åstad som en tiggares talman,
Hvilken för bruden en narr och knappast tobak för sig själf får.
Talar jag, måste en stäfva med öl först lossa min tunga,
Sen skall en brudgumsgåfva också jag äga för bruden."

Leende inbjöd strax kommissarien den aktade Petrus,
Skaffade öl, och hans torpare tömde med glädje en stäfva;
Men till stugan igen begaf sig den raske Mattias.

"Ontrus", ropte han gladt, då han öppnade dörren och inkom,
"Fram med en sidenduk ur din väska, så sluta vi handel!"
Liksom en sommarsky, af den glimmande blixten itu deld,
Lyste af glädje din blick vid hans ord, förståndige Ontrus.
Ej köpslagades länge, och ej afprutades mycket,
Hälften dock prutades strax, och den raske Mattias från Kuru
Förde den köpta duken i hast till sin svåger i salen.

Denne, så snart han druckit sitt öl och gåfvan i hand fått,
Gick högtidlig och stolt i sitt värf till den blomstrande flickan,
Där vid sin randiga väf hon i hushållskammaren dvaldes.
Kommen, tog han sig plats vid den sprakande brasan på spiseln,
Stoppade pipan, tog med härdade fingrar ett eldkol,
Tände den långsamt, rökte och teg. Den blomstrande Hedda
Skötte sin väf och slängde den flyende spolen behändigt.

Men då den välförståndige Petrus sutit en stund där,
Trädde han fram och lade den glimmande duken på väfven:
"Denna", sade han, "ger dig den raske Mattias från Kuru,
Gåfva som karl, ej ofta bestådd åt den fattiga flickan,
Är hon ock vacker som du, och som du värderad af alla."
Sade och satte sig ned och rökte och började åter:
"Icke blott duken han ger, men sig själf han bjuder dig äfven.
Men att du icke må tveka och tro, att en fattig begär dig,
Se, så vill jag förtälja dig allt, hvad han har och besitter,
Löst och fast, det förnämsta; det ringare nämner jag icke,
Ty uppräkna det allt förmådde jag ej på en kvällstund,
Hade en tunga jag än mer rörlig än löfvet på aspen.
Främst på en kulle nära den toppade granen med flaggstång
Ligger hans välupptimrade gård, en glädje för fiskarn,
När i sin gungande båt från träsket han ser den på afstånd.
Under den ligga i rund hans noggrant gärdade ägor,
Åkrar, som skiftevis gro och skiftevis ligga i träde,
Bördiga, fulla af svartmylls-kokor på botten af lerjord.
Ville jag nämna därhos hans gifvande sveder, där skogen,
Härjad af lågorna, tvingas att ge sin fetma åt sådden,
Eller hans kyttlands-tegar, som midt i det sumpiga kärret
Sträcka sin längd och mellan beständigt flödande diken
Synas som holmar af guld, när grödan mognar om hösten.
Åkrarna plöjer han lätt med fem hullglänsande hästar.
Ängar äger han ock, kring hela hans socken berömda,
Både på högländ mark och på låg, välrödjade alla,
Hvilka om våren gro blomrika och bärgas om sommarn.
Aldrig betar en tand på hans väl omhägnade ängar,
Medan de stå i sin växt, de betas af lian allenast.
Ty med det första marken om värn från drifvor befriats,
Lösas hans frodiga kor ur spiltan och drifvas till skogen,
Där de i dalarna finna en frisk och rikelig föda.
Så kringvandra de dagen igenom om sommarn och njuta
Grönskande gräs och dricka sig mätta ur rinnande bäckar,
Men hvar afton komma de hem, en glädje för ägarn.
Lyster dig höra också, hur många hans frodiga hjordar
Lefva om sommarn på holmar och skär, dem han äger i träsket?
Femtio ulliga får och tjugu behornade getter.
Aldrig störas de där af vargar, ty så är Mattias
Oförtruten och käck att skjuta förödande rofdjur,
Utan de trifvas i ro och föröka sin afvel beständigt.
Mycket bekymra ej heller de lönande fåren om vintern,
Ty då stå de i stall och äta en rikelig löfskörd;
Getterna åter kunde den sämsta tiggare äga,
Så behändiga äro de ständigt att söka sig foder.
Kommer en främling med häst och stannar på gården att hvila,
Genast springa de fram till hans lass och sköfla hans hösäck,
Tills han förtörnad svänger sin piska och drifver dem unnan.
Se, så har jag beskrifvit hans gård och bördiga ägor
Utan ett svekfullt ord, och på samma sätt äfven hans husdjur,
Tager jag hönorna bort och den vaksamt galande tuppen,
Hvilka i stugan vistas och bo med människor gärna.
Sådant äger han allt, den raske Mattias i Kuru,
Rik och förnöjd, och befaller ännu, som om herre han vore,
Tre välmående torparegods på hans bördiga hemman.
Se, och en sådan man, med sådana håfvor och skatter,
Sedda med åtrå äfven af den, som rikare nämnes,
Bjuder dig lyckan nu att äga och ensam besitta.
Ty så lofvar han dig, den raske Mattias i Kuru,
Om som en trogen hustru du vill, tillgifven och godsint,
Dela hans möda om dagen och dela hans läger om natten:
Först skall du rå som värdinna i allt och befalla i huset
Drängar, pigor och barn; din man skall du råda allenast.
Nycklarna äge du själf; hvad lås dig lyster att öppna,
Öppne du fritt, hvad skatter som helst, du finner där inom,
Kan du betrakta som dina med fröjd och icke med afund.
Men om du hvälfver ibland ett förslag i ditt sinne, som strider
Mot hvad din man har tänkt, då måste du vika med saktmod,
Om jordbruket det rör eller penningens kloka förvaltning.
Gäller det åter mat eller dryck och anständiga kläder,
Eftergifver din man och vill detsamma, som du vill.
Tänk då ej mer, förståndiga Hedda, hitåt och ditåt,
Likasom mången gör, som, förledd af sitt flyktiga sinne,
Ständigt föraktar det goda, han vann, för det bättre, han hoppas;
Icke så rik är på blommor en äng i den varmaste sommar,
Barn, som på glädje den väg, där vi gå mot grafven beständigt,
Endast vi akta oss väl, att ej hoppet, det hala, bedrager;
Ty hvar vi stanna en stund att njuta en lycka, i blinken
Springer där hoppet förut och visar en bättre på afstånd;
Dåren följer det lysten från en till en annan och ratar,
Aldrig förnöjd, tills slutligt han suckande hinnes af döden."