SMÄRRE EPISKA DIKTER.

GRAFVEN I PERHO.[2]

I.

Hvar är grafven, som i Perhos vildmark
Snart ett sekel har förgäten grönskat,
Icke värd att glömmas och förgätas?
Hvar är grafven? Fråga ej, o främling!
Där den långa skogssjön smalast buktar
In mot tallmons dal, är stället. Björkar
Skaka gröna kronor ren däröfver.
Hvar inunder deras rötter grafven
En gång blef igenfylld, känner ingen.

Du, hvars minne mer än mänskans vårdar,
Höga Sångmö, Finlands dotter, svara:
Göms en väldig konung där i grafven,
Eller göms en konungs vederlike?—
Ej en konung, ej hans vederlike;
Gamle bonden Hane göms i grafven,
Och med honom sex hans stora söner.
Sitt vid brädden af den höga stranden;
Jag vill tälja deras sköna öde,
Medan daggen än på ljungen glimmar
Och af brantens furar solen skymmes.

Hane, född af finska fäder, fyllde
Sjutti vintrar på sitt ärfda hemman.
Gammal själf, han ägde unga söner,
Trenne tvillingspar, det äldsta sjutton
Och det yngsta femton vårar gammalt.
Sköna, kraftiga de voro alla,
Lika bäckar, som af vårregn svälla;
Var dock någon framför andra härlig,
Var det visst den unga Tomas Hane,
Äldre brodern i det andra paret.

Gick han fram, fast höljd i trasor, sågs han
Skön som stjärnan mellan rifna skyar,
Och hvadhelst i världen han bedrifvit,
Hade ingen velat hata honom.
Honom tycktes dock hans fader hata,
Ej blott honom, men hans bröder äfven.
Ej som barn bemöttes de af honom,
Ej som tröstare på ålderns dagar,
Men som drängar, hårdare än drängar,
Såsom väsen utan själ och frihet.

Så de lefvat från sin barndom alla,
Och den dag kom, då de yngsta båda
Skulle fylla femton år tillika.
Klar stod morgonrodnan bakom skogen,
Ingen molnfläck skymde himlahvalfvet,
Från sin stråbädd stego brödraparen,
Glade som den dag, som var bebådad.
Men med bäfvan till sin far de gingo,
Där i stugan han allena dvaldes,
Och de yngsta stego fram med vördnad
Och, hans händer fattande, begynte:
"Fader, gif oss denna dagen ledig,
Denna dag blott, att med våra bröder
Öfver fyllda femton år oss glädja!"

Sträng som vintern, hörde gubben talet,
Sammandrog de hvita ögonbrynen
Och tog ordet: "Hvad i dag försummas
Lämnar ett försummadt kvar i morgon.
Åkern ligger oplöjd, gån att plöja."
Tyste gingo de till åkern alla,
Och till ledet kommen, talte Tomas:
"Såg jag rätt vår faders öga, bröder,
Är vår arm värd guld i dag; af svetten
Kan hvar droppe för ett granbarr säljas.
Nu i dag det gäller att arbeta,
Ty i afton kommer svårt att granskas."

Tomas detta. Vid hans maning sänktes
Hvarje plogbill ned i jorden genast.
Så från solens uppgång till dess nedgång
Utan mat och utan hvila framgick
Hvar och en vid sin bestämda fåra.
Men då aftonskuggan höljde fältet,
Fanns en enda teg af åkern oplöjd.

Då kom äfven dit den gamle fadren,
Ropade tillsammans sina söner
Och begynte: "Väl har verket skridit,
Men med bättre flit det skridit bättre.
Alla kan jag ej på en gång straffa,
En har äfven mer än andra felat,
Han skall straffas för sig själf och andra.
I den trånga källarn i min stuga,
Under golfvets tjocka, tiljor gräfven,
Skall förbrytarn sitta innesluten.
Trenne dars och trenne nätters växling
Skall hans skumma öga icke skåda,
Trenne dars och trenne nätters näring
Skall hans torra tunga icke smaka."
Så han sade och gick bort förgrymmad,
I sitt ord, sin blick, men ej i hjärtat,
Om de stora tårar ej bedrogo,
Som, då han sig vände, sköljde kinden.

Ren låg jorden tyst i nattens armar.
I sin stuga sof den gamle fadren,
Bröderna i pörtet på sin stråbädd.
Ingen sof, så sant han tycktes sofva,
Men han väntade de andras sömn blott.
Först, när hvar och en han somnad trodde,
Steg den yngste, Jakob, upp från bädden
Och begaf sig till sin far i stugan.
"Fader, jag är den, som har förbrutit;
På min födslodag sprang jag i glädje
Obetänksamt kring och glömde plöja.
Straffa mig, som bröt, och ingen annan."
Honom svarade den gamle fadren:
"Som ditt brott är, blir ditt straff i morgon."
Jakob gick och lade sig till hvila.

Åter, när enhvar han somnad trodde,
Steg från bädden tvillingsbrodern Gustaf
Och begaf sig till sin far i stugan:
"Fader, mig allena drabbe straffet,
Såsom jag allena det förtjänar.
På min födslodag sprang jag kring renen,
Att för mina bröder plocka hallon.
Mitt är felet, och de andras icke."
Honom svarade den gamle fadren:
"Som ditt brott är, blir ditt straff i morgon."
Gustaf gick och lade sig till hvila.

Åter, när enhvar han somnad trodde,
Steg från bädden tredje brodren, Erik,
Och begaf sig till sin far i stugan:
"Fader, om du ärnar straffa någon,
Så är skulden min och ingen annans.
Jag sprang tanklöst kring vid träskets vassar
Att med stenar jaga unga änder;
Min är tegen, som blef lämnad oplöjd."
Honom svarade den gamle fadren:
"Som ditt brott är, blir ditt straff i morgon."
Erik gick och lade sig till hvila.

Så i ordning gick enhvar till fadren,
Kom med samma svar från honom åter,
Tills af alla Tomas blott var öfrig.
Denne, då han märkte brödrens vandring,
Gissade till deras uppsåt genast
Och betänkte sig, tills alla somnat,
Och gick in i stugan till sin fader.
"Fader, hör en sällsam sak, i sanning!
När jag låg där nyss och tycktes sofva,
Satte sig hvar broder upp i bädden,
Och då ensam jag låg kvar på halmen,
Talade de sakta med hvarandra:
'Bröder, hvar och en vet bäst, att Tomas
Ensam vållat allt det straff, oss hotar,
Likså väl som att han allt bekänner.
Men han har för oss så ofta lidit,
Att vi en gång bort för honom lida.'
Sen, när alla tycktes somnat åter,
Har jag sett än en och än en annan
Smyga ut och komma in tillbaka.
Har jag gissat deras afsikt, fader?
Hvad de sagt, har deras kärlek diktat,
Ty den felande är jag, i sanning."
Fadren svarade med bruten stämma:
"Gå, och straffet hinner dig i morgon."

Ren med gyllne vingar morgonrodnan
Flugit opp ur sjön och satt i skogen,
När den gamle sina söner ropte.
Hög och sträng i sina hvita lockar,
Satt han redan helgdagsklädd vid bordet,
Och en penning, fosterlandets gåfva,
Hängde vid hans blåa rock på bröstet.
"Hvem af eder", frågte han allvarlig,
"Står här nu med brottet på sin skuldra?"
"Jag", ljöd svaret från hvar broders läppar.

Då brast dammen, som för barnens ögon
Stängt i sjutton år hans tårars flöden,
Och han grät med sammanknäppta händer:
"Pris ske Herran", sade han, "den store;
Fylldt är löftet, och mitt fadershjärta
Har vid mina söners hat ej brustit.
Barn, från nu ej mer som slafvar hållna,
Men som söner, älskelige söner,
Hören hvad er gamle fader talar:
Där som ung i närmsta by jag tjänte,
Fanns en far med åtta raska söner,
Men så hätsk är ovän ej mot ovän,
Som en bror bland dem var mot sin broder;
Möttes de, var knifven deras tunga,
Gingo de förbi hvarandra, stenen.
Ve, jag tänkte, hellre vill jag sakna
All den fröjd, en älskad maka skänker,
Än att lefva år från år i fruktan
Att med slika odjur fylla jorden;
Och med tanken var beslutet fattadt.
Redan tyngde femti år min hjässa;
Men ej åren, icke krigets mödor
Kufvat mina friska lemmars styrka.
Sådan satt jag sent en natt vid milan,
Då en man stod hastigt vid min sida
Och vid eldens matta skimmer talte:
'Känn i mig de onda brödrens fader;
Låt den kraft, som göms i dina leder,
Ej för maskar i din graf besparas.
Tag en maka, föd åt landet söner,
Och hvad mina ej af medgång lärde,
Låt gemensam nöd de dina lära!'
Mannen så. Ett vindkast ökte lågan,
Och han var försvunnen, som han kommit.
Han gaf rådet, Gud förlänte framgång.
Nu vid samma Gud, o söner, svärjen,
Att, som hittills I tillsammans hållit,
Framgent ingen trygghet, ingen fara,
Ingen lust och ingen nöd på jorden
Skall den enas bli och ej den andras,
Allt, såvidt er lif och krafter skänkas;
Och den sorg, som mig min hårdhet kostat,
Skall ej fruktlös gäcka mig i grafven."

Då steg Tomas Hane fram och talte:
"Fader, ingen ed är ljuf som denna,
Liksom ingen är så lätt att fylla.
Se, som trälar, ej som söner hållne,
Hvarför gingo vi ej bort från gården
Och hos andra sökte tjänst och lycka?
Hvarför, om ej för att icke skiljas?
Ingen ville öfverge den andra.
Skola vi kring vida världen spridas,
Såsom tjäderungarna i skogen,
Dem den mordbetänkta skytten jagar?
Sådant var vårt tal, då nöden gällde,
Sådant skall det bli i lyckans stunder."

Och vid Gud begick hvar brodereden,
Att, som hittills de tillsammans hållit,
Framgent ingen trygghet, ingen fara,
Ingen lust och ingen nöd på jorden
Skulle enas bli och ej den andras,
Allt, såvidt dem lif och krafter skänktes.
Så de svuro; men den gamle fadren
Gömde eden glad uti sitt hjärta.

II.

Ren försvunnen var den gyllne friden,
Mord och härjning fyllde Finlands bygder,
Männer stupade och kvinnor flydde.
Upp från Lintulaks och Saarijärvi
Kommo budskap, sorgeliga budskap,
Ned från Storkyros och Lappos slätter
Kommo icke gladare till Perho.

Vid det långa bordet i sin stuga
Satt en dag den ålderstegne Hane,
Middag ätande med sina söner,
När en flykting, när en tolfårs gosse
Hann med bruten andedräkt hans stuga
Och, igenom dörren kommen, talte:
"Signe Gud er, gamle fader Hane!
Tjugu ryttare med långa pikar
Hafva bränt vår gård i natt. De rasta
Nu i kyrkobyn på vägen hitåt;
Innan kvällen skola här de vara."

Vred steg gamle Hane opp och talte:
"Väl har Gud sex söner mig förlänat,
Seniga och axelbreda gossar,
Men om tolf jag hade, gick väl någon
Glad för fosterland och hem i döden?"
Så han sade och från väggens trädknapp
Nedtog lugn det rostade geväret.

Tomas log och uppsteg stolt och talte:
"Vapen passa ej för gamla händer,
Liksom feghet ej för unga hjärtan;
Häng geväret opp igen, o fader,
Och låt mig och mina bröder pröfva."

Gubben gladdes åt hans ord och lydde.
Men i blinken gick hvar bror med stolthet
Till sin säkra, skinnbeklädda bössa,
Slängde den på axeln och i handen
Fattade sitt trygga, korta björnspjut.
Så beväpnade, de gingo alla,
Tigande, men i sin själ betänkta
Att, hvarhelst de mötte ovänsskaran,
Slå den neder eller falla själfve.

Som de nu en knapp halffjärndel framåt
På den smala socknevägen hunnit,
Talade till sina bröder Tomas:
"Tågen nu, som vägen leder, bröder,
Tills i hinnen träskets bukt mot dalen;
Där på tallmon ofvanför bland träden,
Där är stället att vår ovän bida.
Innan kvällen kommer han väl icke,
Om han först skall härja vägen framåt;
Mellertid vill jag en stund fördröja
I det gråa torpet här vid vägen,
Där min flicka ren min ankomst väntar."
Så han sade och gick upp till torpet.

Bröderna i långsam vandring hunno
Det bestämda stället, där vid träsket
Tallmon öfver dalens väg sig höjde,
Och, af skogens snår försåtligt dolda,
Riktade enhvar sin blick långs vägen.

Knappt så länge, som från första gryning
Jägarn i sitt skjul af granar väntar,
När på orrlek han om våren vandrat,
Innan spelarn flyger ned och modigt
Med sitt stridsrop träsk och stränder fyller,
Bidde brödren, när i hast på afstånd
Fiendernas bistra skara syntes,
Sprängande med höjda lansar framåt.
Ingen såg dem förr likväl än Adolf,
Tomas Hanes kära tvillingsbroder:
"Nu", han sade, "nu det gäller, bröder;
Lossen hölstren snart af edra bössor,
Och så fort på andra sidan dalen
Fienderna backens sluttning hunnit,
Då gif eld, hvem som i bössan lod har."

Så han sade; i detsamma hunno
Fienderna backens höjd i trafvet,
Och vid första sats, de gjorde utför,
Smällde brödrens skott. I fyra pannor
Kyldes loden, två i en och samma;
Fyra hästar lupo lösa framåt,
Sexton hejdades af häpna männer.

"Ladden, bröder", ropte högrest Adolf,
Trädande med trotsig blick ur gömman,
Och som orden föllo, var lik ilen
Fiendernas vilda tropp i anlopp.
Den, som snabbast var af brödraskaran,
Hann som knappast kasta krut i bössan,
Mycket mindre skjuta kulan efter,
Innan, oppför backen hunna redan,
Fienderna, med ett språng på marken,
Trängde fram med fällda pikar genast;
Men med spjut, af fasta händer förda,
Trädde brödren dem till mötes modigt.
Striden börjades med rop och buller,
Ingen vek och ingen vann ett framsteg.
Först för ett pistolskott nedföll Erik,
Och hans baneman för Gustafs björnspjut.
Striden växte, styng med styng blef växladt,
Sex af fienderna lågo döde,
Och af brödraskaran blödde alla.
Sist bland dem var Adolf ensam öfrig.
Sårad genom ben och skuldra redan,
Slog han kring sig med en röfvad sabel,
Tills, igenom bröstet dödligt stungen,
Än i döden sårande, han nedföll.
Men hans hufvud, skildt från kroppen, fäste
Skarans höfding på den hvassa piken
Och red flämtande med troppen dädan.
Sex, af tjugu komna, redo dädan,
Och af dem bar en ett sår från striden.

Men på spången i den djupa skogen
Kom de slagnes ålderstegne fader.
Ej han trifdes, sen hans söner vandrat,
I sin stuga; obeväpnad kom han
För att bringa säkra råd i striden.
Dädan såg han ryttarskarans framfärd,
Där den sprängde fram på vägen fjärran,
Och på piken såg han Adolfs hufvud.
Darrande i sina gamla leder,
Skyndade han fort sin färd på spången
Och kom fram till stället, där hans söners
Sköna rad bland fienderna stupat.
Från de gråa ögonhåren ref han
Tåren bort och, blickande med stolthet,
Räknade de slagna, vän och ovän.
Alla söner fann han, Tomas icke.
"Hvar är Tomas? Lefver han allena
Och är icke här bland sina bröder?"

Så han sade. Långt ifrån i torpet
Satt den ädle Tomas hos sin flicka.
Men han drog just nu sin hand ur hennes.
"Hvad är detta?" sade han förvånad,
"Ser mitt öga, eller ser min nacke?
Ögat borde skåda dig blott, flicka,
Och min nacke endast svarta väggen.
Hvilket sinne ser då detta gyckel,
Mina bröder blodiga och slagna,
Och min broder Adolfs hufvud spetsadt?"
Så han sade, och sitt spjut, sin bössa
Grep han hastigt, skyndande ur stugan.
Hela vägen framåt såg han blodstänkt,
Och till stället, som var aftaldt, kommen,
Såg han sina bröders lik bland träden
Och emellan dem sin gamle fader.

Ej ett steg han vågade mot skogen,
Men han stod där stum och såg och hörde,
Hörde hur hans gamle fader ropte:
"Ve mitt gråa hufvud! Hvar är Tomas?
Hvar är Tomas? Han har flyktat ensam,
Han, af mina söner fordom kärast,
Han har flytt och svikit sina bröder.
Ve förrädarn, ve den fege bofven!
Må han irra, rädd som Kain, i skogen,
Skrämd af löfvet, som på aspen skälfver,
Skrämd af järpen, som den spång, han nalkas,
Bäfvande med dånfull vinge lämnar.—
Gud, om rättvis du i höjden lefver,
Hata honom, som jag älskat honom,
Och, hvarhelst han vaknar opp i döden,
Gif ej fosterland, ej bror åt honom."

Stel af fasa hörde Tomas orden,
Och han vände bort sin blick från fadren.
Hunden lik, som retad följer björnen,
Vädrande hans stig i skog och vildmark,
Gick han stum, som vägens blodspår ledde,
Stum, men mordlust ropte i hans hjärta.
När han kom förbi sin faders boning,
Bröt där eld och rök ur taket redan;
Men han såg ej, hörde ej, hans öga
Var orörligt endast fäst på vägen.

Ren var solen bakom skogen sjunken,
När en öfvergifven by han nådde.
Nära vägen ur en skyl på åkern
Tittade en gosse fram och, varsamt
Vinkande med handen, ropte sakta;
"Gå ej ditåt, ty du är förlorad;
Fienderna rasta där i gården.
Sex de voro, förde långa pikar,
Och den grymmaste och största ryttarn
Bar ett blodigt hufvud fäst på piken."

Endast snabbare gick Tomas framåt.
Men på dörren till den främsta stugan
Såg han brodrens kära hufvud spikadt.
Rytande han slängde unnan bössan
Och bröt in. Den första, honom mötte,
Fick hans spjut till korset sänkt i barmen.
Sen försmående i raseriet
Värn och vapen, flög han fram lik örnen
Och med blottad hand spred död och fasa.
Intet hugg, hur skarpt det föll, han kände.
Än den ena, än den andra mötte
Och med rifven strupe slogs till golfvet.

Sist var öfrig endast skarans höfding.
Honom grep till slut kring lifvet Tomas,
Krossade hans bröst och rygg tillika,
Att han dubbelviken föll på stället,
Skar från kroppen sen den fallnes hufvud,
Tog sin broders, sörjande, från dörren
Och begaf sig, sårad, matt och blodig,
Men med lättadt hjärta slutligt hemåt.

Midnatt låg ren öfver jorden utbredd,
När förblödd han hann sin faders boning.
Rök och aska mötte där hans öga;
Blott en lada stod på gården obränd,
Dit han gick att söka tak och hvila.
Som han nu, till dörren kommen, stannat,
Hörde han sin faders röst där inne:
"Hvem kan svara mig, har Tomas svikit?
Kanske, kanske har han icke svikit.
Gif, o Herre, att han skuldlös vore!
Skicka honom hit med mannens hufvud,
Hans, som bar min sons på piken fästadt,
Att min blick må skåda honom trogen;
Och din hämnd, som jag på honom kallat,
Må du sända på mitt gamla hufvud.
Och på askan af min gård, som brunnit,
Och på mina söners lik, som fallit,
Skall jag prisa dig, att än jag lefver!"

In steg Tomas, då han hörde detta:
"Frid med dina gråa lockar, fader!
I den stund, jag står framför dig, andas
Dina söners banemän ej mera."
Så han sade och för fadrens fötter
Kastade hans oväns bistra hufvud.

Opp från golfvet sprang den gamle fadren
Och kring sonen slog sin famn,—men redan
Döende mot golfvet nedsjönk denne;
Och i fallet följde fadren äfven.
Af förblödda sår dog Tomas Hane,
Och hans gamle fader dog i glädje.

ZIGENAREN.

(Efter en tradition.)

Bland zigenare, i Finland sedde,
Störst och käckast var den mörke Adolf.
Inga tavastländska moar födde
Bommar, starka nog att honom stänga;
Häkten genombröt han såsom skogssnår,
Männer slog han såsom harfven kokor.
Men hans lif var som en björns i skogen;
Hvad den väldige behöfde, tog han,
Hvad han ej behöfde, lät han vara.

Nu från tinget, där sitt straff han utstått,
Sårad, sjuk och smidd i järn, han fördes
Öfver Kangasalas ås tillbaka.
Midt på vägen, där som smalast åsen,
Tvenne fjärdar skiljande, sig höjer,
Slog han ögat opp och såg omkring sig,
Såg och talte stilla till sin fångvakt:
"Nå, vid Gud, har icke Finland sjöar,
Stränder, skogar, lunder, berg och ängar,
Mäktiga att trolla kvar zigenarn.
Om vid slutet af den långa bergbron,
Där, hvar mellan dunkelt gröna granar
Strandens glesa, gula björkar svaja,
Om jag där min hustru skulle möta,
Ville jag till henne säga: 'Kvinna,
Dröj och föd ditt foster här till dagen,
Att mitt barn må se i födslostunden,
Hur vår Herres värld är glad och härlig,
Fast att dröja är oss tungt som döden'."
Så han sade: utan akt på talet
Åkte förarn fram i lugn sin kärra.

Stranden hann i sakta rullning kärran,
Och ett stycke framför den på vägen
Gick en ensam kvinna långsamt framåt.
Djupt på hennes randigt väfda klädning
Föll en gråhvit duk af lärft från skuldran
Och på den i svarta bucklor håret.
Förarn åkte fram och upphann henne.

Men med ena handen på ett spenbarn,
Med den andra emot barmen hållet,
Viste hon och talte så till förarn:
"Låt mig följa på ditt lass ett stycke:
Jag är trött af bördan vid mitt hjärta."
Och han tog den bedjande på lasset,
Och hon satte sig bakom med fången.

Knappt så långt, som järpen uppskrämd flyger,
Sen hans grenkamrat för kulan fallit,
Åkte förarn aningslös och säker,
När en dolk, i dukens veck förborgad,
Leende zigenarkvinnan framdrog
Och, mot mannen lutad, talte sakta:
"Passa på, min man, när hugget faller,
Skuffa förarn ned från kärran genast!"
Sade, och med all sin styrka samlad
Slog hon i sin oväns skuldra knifven.

Genom jackan, gjord af vallman, trängde
Stynget mellan nyckelben och nacke,
Och ur förarns hand föll töm och piske.
Men i blinken, stött af Adolfs axel,
Sjönk han sanslös mellan hjulen neder.
Glad till marken sprang zigenarns maka,
Tog ifrån den slagne alla nycklar
Och befriade sin man och herre.
Lätt från hand och medja löstes järnen;
Fötterna allena löstes icke.
Fempunds-tunga bultar, icke lästa,
Utan smidda fast med eld och hammar,
Tyngde dem och lydde inga nycklar.

Och han stod likväl, zigenarn Adolf,
Glad på marken ren och eftertänkte,
Hvart sin färd han skulle styra dädan,
När, ur dödens slummer vaknad, förarn
Öppnade sin blick och mötte röfvarns.
Genast sprang emot sin ovän Adolf
Och, med knifven höjd i luften, sade:
"Aldrig skall du mera återvända
För att säga, hvart zigenarns maka,
Hvart zigenarn Adolf tagit vägen."

Sade; men den fallne bad och svarte:
"Håll med hugget opp och skänk mig lifvet;
Aldrig vänder jag ändå tillbaka,
Aldrig går jag att med spö och bojor
Plikta för mitt oförstånd och hädas.
Hellre lämnar jag mitt rika hemman,
Dragande med er i ödemarker,
Om mig Gud vill därtill unna styrka."

Så han bad,—och öfvertald zigenarn
Höll med hugget opp och skänkte lifvet.
"Om vid Gud du lofvar brödratrohet,
Skall ett hår ej på din hjässa krökas,
Ej så länge röfvarn Adolf andas
Och med dessa båda ögon ser dig."

Så han sade: för ett slag flög hästen,
Skenande den långa milen framåt;
Men han själf tog af till skogs från vägen,
Bärande, fast sjuk, sin slagne broder
Och i spåren af sin maka åtföljd.
Tvenne solar ren från hvalfvet stupat,
Tvenne nätter hade klarnat redan,
Från den stund, de veko af till skogen;
Men vid kvällen af den tredje dagen
Valde de till hviloplats en lada,
Fjärran från ett mänskligt hem belägen.
När de där på höet satt sig neder,
Började zigenarn Adolf tala:
"Nå, i sanning, mina trogna vänner,
Många hårda dar jag genomlefvat,
Aldrig har jag svultit dock så länge.
Vore jag till mina fötter ledig,
Mat jag hade skaffat längesedan;
Nu i ödemarken kring vi irrat,
Glade, om ett bär, en droppe vatten
För vår värsta törst och hunger funnits.
Dock, vid Gud, min dyra, sköna maka,
Ej för din skull, ej för min jag sörjer
Så som för vår gode, sjuke broder!"

Så han sade; och hans maka svarte:
"Låt ej slikt ditt stora hjärta ängsla;
Vill du dröja här i natt, o herre,
Skall mitt bröst vår sjuke broder nära."
Talte så, och efter lämnadt bifall,
Mot den hungertärde svage lutad,
Bjöd hon moderligt den bruna barmen.

Och när äfven denna natt förlidit
Och på topparna af skog och fjällar
Höstens sol sin första rodnad spridde,
Väcktes förarn, styrkt af sömn och föda,
Steg ifrån sin stråbädd opp och sade:
"Nu, min vän och gode broder Adolf,
Vill jag gå och söka mänskor åter,
Att oss skaffa mat, ifall jag mäktar.
Om jag följer spången genom skogen,
Hinner jag till middan väl ett hemman
Och är här med mat i kväll tillbaka.
Ingen, om han här i nejden ser mig,
Skall åt förarn Anton neka bistånd."

Prisande hans mening, svarte Adolf:
"Väl, så långt, som mina krafter tåla,
Skall jag villigt bära dig på spången;
Sedan gå, och före Gud dig åter!"

Och de gåfvo sig på färden båda,
Ena tågande, den andra buren,
Tills vid början af en bättre skogsväg
De i vänlig brodersämja skildes.
Till sin lada gick tillbaka Adolf;
Förarn gick, fast svag, att hämta föda.
Men med ständigt växlad gång och hylla
Hann han innan middan till ett hemman,
Gick där in och tog sig plats på bänken.
Honom kände värden strax och talte:
"Nå förunderligt, min gamla granne,
Hvadan så till fots och så förbleknad?"

Djupa suckar drog af trötthet förarn
Och med ryggen stödd mot väggen svarte:
"Granne, underlig har färden varit,
Underligt jag kommer till ditt hemman;
Ensam, så till fots och så förbleknad;
Men låt först mig stilla törst och hunger,
Sedan hör, hvad skett och hvad bör göras."
Så han sade, i sitt hjärta redan
Stämplande försåt emot zigenarn,
Mot zigenarn Adolf och hans maka.

Mat och dricka hämtades på stunden,
Syradt kalja i ett stop af furu,
Mujkor, kött och bröd och smör och brännvin,
Och han sträckte glad sin hand till maten.
Men när törst och hunger han tillfredsställt,
Sträckte han sig hvilande på bänken
Och till värden med en vink begynte:
"Skicka, granne, bud till fogden genast,
Att med folk och vapen han må komma
Och zigenarkungen Adolf gripa.
Se, emellan nyckelben och nacke
Bär jag knifstyng, af hans maka hugget;
Nödgad sedan för det kära lifvet
Att dem följa genom ödemarken,
Har jag lefvat trenne dygn i skogen,
På det fjärde kommit hit omsider.
Men i natt, då månan sjunkit, smygen
Till den lilla ladan mellan bergen,
Där mot skogssjön Mättäkoski krökes;
Där är stället, där skall röfvarn finnas,
Hvilande i natt bredvid sin maka,
Där skall jag ock finnas, käck till bistånd."
Sagdt, och värden åter: "Ingalunda,
Gamla granne, får du gå tillbaka;
Låt de friska styra och blif hemma."

Honom svarte förarn Anton åter:
"Om ej jag dem mat och brännvin bringar,
Om ej jag, som lofvadt, återkommer,
Fåfängt skall man söka dem i ladan.
Låt mig gå; och du, bestyr hvad öfrigt."
Så han sade, lastade sin påse
Och, fast trött, begynte återfärden.

Men i samma stund satt röfvarn Adolf
I den glesa ladan med sin maka.
På sitt späda barn, till barmen slutet,
Höll sin blick orörligt fästad kvinnan;
Mannen såg mot spången oupphörligt,
Längtande att där sin broder varsna.
Ej ett ord blef taladt; endast syrsan
Skrek i höet, och i skogssjön anden,
Och nå'n gång i modersfamnen barnet.

Så gick dagen småningom till ända.
Men när solen sjunkit bakom bergen,
Satt zigenarn Adolf, där han sutit,
Ej som förr med filen sänkt på bojan,
Men med ögat fäst på spången ständigt.
Och han såg omsider förarn komma.
Opp han sprang, och stora tårar sköljde
Rullande hans väderbitna kinder;
Men i glädje brast han ut och sade:
"Ingen nöd, mitt dyra barn och maka,
Ingen nöd, ty se, vår bror är trogen."
Strax den kommande till mötes gick han,
Nådde honom och på starka skuldror
Bar den trötte fram till ladan åter.

Men när förarn framtog maten sedan,
Brast zigenarkvinnan ut i tårar,
Och zigenarn Adolf satt och talte:
"Äten nu, men jag vill fila bojan,
Sen, hvad öfrigt lämnas, vill jag äta."
Men när hungern alla stillat hade,
Sökte de med fröjd i höet hvila.

Ren med mörker hade natten kommit,
Långsamt vandrande sin stilla bana;
Vaken låg likväl zigenarn Adolf,
Vaken låg också hans trogna maka,
Tysta båda dock, tills kvinnan sade:
"Hvad kan nu i vida världen handlas,
Efter syrsan sjunger så beständigt?"

Henne svarade zigenarn åter:
"Syrsan, kvinna, gläds åt höets vällukt,
Gläds åt värmen i den fulla ladan,
Gläds åt människornas goda sällskap;
Jag åt stjärnan, mellan molnen skådad,
Jag åt friheten, förvärfvad åter,
Mest dock, att vi fått en trogen broder."

Åter talade zigenarkvinnan:
"Bed, att stjärnan ej i molnet skrider,
Att ej friheten i boja lägges,
Bed, att brödratrohet ej må svika!"

Knappast var det sista ordet taladt,
När af sorl den glesa ladan omgafs
Och en röst i dörrens mörker ropte:
"Finnas mänskor här, och hvilka? Svaren!"
Ingen svarte, och det roptes åter:
"Sätten eld inunder ladan, vänner,
Ty zigenarkungen har sin tron här!"

Då sprang röfvarn Adolf fram till dörren
Och med dolken höjd i handen sade:
"Här är mannen; ingen född af kvinna
Skall ohämnad tränga fram till tronen,
Innan ett beting han gett och svurit.
Svärjen lejd och vård åt förarn Anton;
Då med barn och maka är jag fången."
Men igenom dörren smugen redan,
Talte förarn, där han stod bland männen:
"Sörj för dig, zigenare! Ditt bistånd
Tarfvar icke förarn Anton mera."

Ändtligt genomskådande försåtet,
Med en blick, som gnistrade i natten,
Med en mund i fradga, ropte Adolf:
"Nå, vid Gud, har jag ej skådat bofvar,
Röfvare, som plundrat sina bröder,
Mördare, som ryckt ur spenbarn hjärtan;
Ingen har dock gjort hvad förarn Anton."
Så han sade, och till förarns hjärta
Trängde med hans ord den slängda knifven.

JENNY.

Så berättade en gång min moder:
I din barndom bodde här en flicka,
Hennes namn var Jenny. Sextonårig
Satt hon i sitt lilla rum och sydde,
Sydde flitigt, dar och nätter ofta,
För sin egen och sin moders bärgning.
Med allt detta var det dock ett under,
Att den unga flickans hy och hälsa
Icke led dess mera. Vacker var hon,
Skön i mångas tycke, fin och fyllig,
Med en färg på kinden, icke rosens,
Icke liljans heller, men en blandning
Dock af bådas, liljans, om hon finge
Låna blott en droppe blod af rosen.
Sådan var hon, när hon teg och sydde;
Såg hon åter opp ibland och talte,
Flög ett särskildt tycke, gladt och eldadt,
Hennes anlet öfver, som då blomman,
Nyss i skuggan varsnad, af en solglimt
Lyses upp, och daggbegjuten kalken
Leende tusen pärlor tindrar.
Det var då, i stunder såsom dessa,
Man förgaf att se, att hon var vacker,
Och på ängeln såg, som nu i skimmer
Log, där hennes anlet nyss sågs blomma.

En gång kom från ett besök i staden
Hennes moder hem. "Mitt barn", hon sade,
"Håll dig nu beredd att få visiter
Af vår granna värld. Den unga grefven,
Han, vår stolta baronessas släkting,
Kom i går; man säger, att hon väntar
För sin äldsta dotter nu hans anbud.
Men i morgon gifva stadens alla
Unga herrar bal af tacksam aktning
Så för baronessans hus som grefven.—
Du, min goda dotter, får, då andra
Glädjas, sitta ensam här och tråka,
Ordna andras dräkt och glömma egen.
Vore än vår lott som fordom, finge
Äfven du en bjudning, arma flicka,
Kunde glänsa som en ann' i dansen;
Men vår tid är all."

                     Hon hann ej mera;
Dörren uppgick, en betjänt i gala
Trädde in och räckte i den sköna
Flickans hand ett kort och gick. Ett skimmer,
Tändt af glädje, flög kring hennes panna,
När hon såg sitt namn på bjudningskortet,
Men ett skimmer blott, det var försvunnet
Nästa ögonblick. "Min goda moder",
Sade hon med stilla allvar, "tiden
Är mig dock för mycket dyrbar, balen
Måste lämnas nu. En söm för andra
Dessa tvenne dagar gör mig lättnad
För en vecka, ja, för flere sedan."

Så hon sade. Hvad som taltes mera
Mellan mor och dotter, nämndes icke.
Dock, en timme eller två därefter
Höll en vagn på gården. Baronessan
Med sin fröken och den stolta, vackra,
Unga grefven stego högljudt muntra
Ned och syntes nästa stund i kammarn,
Växlande ett skämt ännu i dörren.

Men till flickan, som från sömmen ödmjukt
Stigit opp och bugat, gick i blidhet
Hennes nåd och täcktes med sitt finger
Röra lätt dess skära rosenkinder.
"Nu, min vän", hon sade, "lämna genast,
Hvad ni haft för händer; jag vill ensam
Äga er för dessa tvenne dagar."
Och tillika, med en blick på grefven,
Föll hon in och log: "Bekänn det bara,
Var det mödan värdt att lämna vagnen?
Icke sant, en täck blondin, min grefve?"
Det berättas endast, att ett löje,
Vackert, flyktigt halft och halft allvarligt,
Spelat kring den smärta herrns mustascher,
Då han tigande till bifall nickat.

Men den unga flickan, utan minsta
Tecken, att hon varsnat gycklet, böjde
Lätt sitt lockomflutna, täcka hufvud
För den nådiga och talte stilla:
"Dessa tvenne dagar är jag hindrad
Af min egen söm. Min mor har velat,
Att i morgon jag går opp på balen."

Med en min af spotsk förundran vände
Baronessan sig till flickans moder
"Kors", hon sade, "det är mer än artigt
Att försmå sin fördel för att kunna
Skänka oss er vackra dotters sällskap.
Är det verkligt allvar, eller kunde
Ert beslut, min fru, kanhända ändras?"

När den gamla, enkla kvinnan fattat
Dessa lätta ords förmätna mening,
Steg hon sårad fram ett steg och talte
"Baronessa, tvenne år har redan
Detta barn med sina svaga händer
Skaffat sig och mor och syskon bärgning.
Räkna kan man snart de korta stunder,
Hon på denna tid åt hvilan unnat.
Äfven nu—det är dock första gången
Hon, är bjuden—har jag nödgats bedja,
Öfvertala, banna, ja, befalla,
Innan hon förmåtts att börja tänka
På sin egen dräkt och lämna andras.
Det har kostat strid, men nå'n gång måste
Äfven hon som andra ha en glädje."

Så hon sade. Med en axelhöjning
Nickade den nådiga till afsked,
Och besöket var förbi, man skildes.
Det är anmärkt dock, att något olikt
Röjts i grefvens skick och sätt att hälsa,
Då han kom och gick, att nu hans bugning
Synts som mera verklig, mera menad,
Att hans anlet och hans hållning visat
Mindre anspråk nu än nyss, och slutligt
Att hans blick, förrn dörren tillslöts, fallit
Än en gång med varmt behag på Jenny.

Dagen gick till ända, morgondagen
Likaså; man samlades till balen.
Allt, hvad staden ägde af förnämhet,
Ungdom, fägring, skönhet, syntes, lyste
I förening nu, och polonäsen
Gaf ett förspel snart af dansens glädje.
Skön till undran, elegant, behaglig
Mer än nånsin, sågs den unga grefven
Föra baronessan först och sedan
Hennes fröknar några hvarf kring salen.
Med allt detta låg dock ögonblickligt
Stundom i hans drag ett tankspridt tycke,
Rättadt ständigt åter med en vändning
Till hans dam och ett förnyadt samtal.

Promenaden slöts. Musiken anslog
Några takter åter, och kadriljen
Skulle börjas. Det var sed den tiden,
Att en kavaljer tog plats på förhand,
Där han fällt sin handske, och med klappning
Kallade sin dam till ronden sedan.

Högst i salen stod den unga grefven
Redan färdig, allt var ordnadt, alla
Väntade ett tecken blott af honom.
Och han gaf det. Kring det stora rummet
Ljöd en klappning nu, musiken inföll,
Damer sväfvade från alla sidor
Fram till sina riddare, kadriljen
Syntes sluten; grefven blott stod ensam.

Då bemärktes först längst ned i salen,
Blyg, förlägen, dröjande, en flicka.
Mellan parens rad och dem, som suto,
Sökte hon sig först en väg, men måste
På det ljusa golfvet fram omsider.
Enkel, med en krans af späda, hvita
Blommor på sitt lockigt täcka hufvud,
Skred hon, nu ett mål för allas blickar,
I sin bäfvan framåt, längre, längre,
Tills hon stannade vid grefvens sida.
Det var Jenny. Hennes kinder glödde
Djupare än rosens, och det milda,
Sänkta ögat tycktes sky att röjas.
Men den stolta, ädla grefven räckte,
Utan minsta akt på någon annan,
Glad och leende sin hand åt flickan,
Och i samma stund begyntes dansen.

Det är sagdt, att samma afton syntes
Samma par på nytt i kotiljongen,
Att från början då till slutet grefvens
Varma blick liksom ett solsken hvilat
Oafbrutet öfver Jenny ensam.

Mången nämnde äfven sen med tjusning
Om den blyga flickan, hur hon stundom
Vågat skåda opp mot grefvens öga;
Hur en klarhet, leende och himmelsk,
Strålat då hvar gång i hennes anlet
Och ett nytt behag kring purpurläppen
Kysst i flykten hvarje ord, hon talte.

Hvad som taltes, hörde eljest ingen.
Men det vissa är, att innan hösten
Sågs den stolta grefven här som brudgum,
Dröjde några dagar blott och reste,
Ung och lycklig, till sitt landtgods åter
Med sin unga lyckliga grefvinna,
Med den sköna sömmerskan, med Jenny.

JULKVÄLLEN.

Den bleka månen sken på mon,
Af hunger tjöt i klyftan lon,
Och hundens skall ljöd långt i byn;
Men vandrarn gick vid skogens bryn,
I ödemarken låg hans tjäll.
Det var en kulen julekväll.

Han skyndade sin trötta gång
På stigen, öfveryrd och lång,
Af barn och maka väntad hem;
Han bar ett högtidsbröd åt dem,
På herregåln i byn begärdt.
De själfva länge bark förtärt.

Det börjar mörkna mer och mer,
Då han en ensam gosse ser,
Som sitter stum på drifvans rand
Och andas i sin kalla hand;
Vid kvällens än ej släckta sken
Han tycktes halft förstelnad ren.

"Hvart leder, arma barn, din stig?
Kom hem till oss att värma dig!"
Så sagdt, han tog den frusna med
Och hann omsider gårdens led
Och trädde in till stugans fest
Med brödet och sin späda gäst.

Vid muren satt hans dagars tröst
Med yngsta barnet vid sitt bröst:
"Du dröjt så länge på din färd,
Kom hit och sätt dig vid vår härd
Och du också!"—Så öm, så lugn
Hon ledde gossen närmre ugn.

Och snart vid hennes vård man fann,
Hur brasan mera lifligt brann.
Hon tycktes glömma bort sin nöd,
Hon tog så gladt sin makes bröd
Och bar det fram till aftonvard
Med litet mjölk, i bunken spard.

Från halmen, glest på golfvet bredd,
Till festens måltid, sparsamt redd,
De muntra barnen redan gått;
Vid muren kvar blef gästen blott.
Hon tog den arma med sig då
Och förde honom fram också.

Och när en tacksam bön var slut,
Hon tog sitt bröd och delte ut.
"Välsignad är den godes skänk",
Så talte gossen på sin bänk,
Och tåren i hans öga log,
När han den bjudna skifvan tog.

Hon ville dela, som hon delt;
I hennes hand var brödet helt.
Förvånad hon sitt öga fäst
På främlingen, sin späda gäst;
Hon undrar och hon ser och ser;
Han syntes ej densamma mer.

Hans öga brann som stjärnan klart,
Hans panna lyste underbart,
Från skuldran spridde sig hans dräkt
Som dimmorna för vindens fläkt
Och hastigt står en ängel där,
Så skön, som skaparns himmel är.

Ett saligare ljus gick opp,
Hvart hjärta slog af fröjd och hopp,
Det var en oförgätlig kväll
Uti det goda folkets tjäll;
Och skönare var ingen fest,
Ty ängeln blef hos dem som gäst.

* * *

Sen mången vinter gjort sitt tåg,
Jag kom en julkväll dit och såg.
De godas hydda fanns där än
Och deras soneson i den;
Han hade börjat gråna ren
Och satt till bords vid brasans sken.

Det var så ljust, det var så gladt
Hans maka vid hans sida satt,
Och barnaskaran rask och skön;
Det var, som om de slutat bön,
Det var, som om de hade trott,
Att i en helgedom de bott.

Men högst vid bordet brann ett ljus,
Det enda i de frommas hus;
Dit ställdes mjölk och hvetebröd,
Men ingen njöt dess öfverflöd!
Jag frågte, hvems den platsen var
"Den gode ängelns", gafs till svar.

FÄNRIK STÅLS SÄGNER.

En samling sånger.

Förra samlingen.

VÄRT LAND.

Vårt land, vårt land, vårt fosterland,
Ljud högt, o dyra ord!
Ej lyfts en höjd mot himlens rand,
Ej sänks en dal, ej sköljs en strand,
Mer älskad än vår bygd i nord,
Än våra fäders jord.

Vårt land är fattigt, skall så bli
För den, som guld begär,
En främling far oss stolt förbi;
Men detta landet älska vi,
För oss med moar, fjäll och skär
Ett guldland dock det är.

Vi älska våra strömmars brus
Och våra bäckars språng,
Den mörka skogens dystra sus,
Vår stjärnenatt, vårt sommarljus,
Allt, allt, hvad här som syn, som sång
Vårt hjärta rört en gång.

Här striddes våra fäders strid
Med tanke, svärd och plog,
Här, här, i klar som mulen tid,
Med lycka hård, med lycka blid,
Det finska folkets hjärta slog,
Här bars, hvad det fördrog.

Hvem täljde väl de striders tal,
Som detta folk bestod,
Då kriget röt från dal till dal,
Då frosten kom med hungrens kval,
Hvem mätte allt dess spillda blod
Och allt dess tålamod?

Och det var här, det blodet flöt,
Ja, här för oss det var,
Och det var här, sin fröjd det njöt,
Och det var här, sin suck det göt,
Det folk, som våra bördor bar
Långt före våra dar.

Här är oss ljuft, här är oss godt,
Här är oss allt beskärdt;
Hur ödet kastar än vår lott,
Ett land, ett fosterland vi fått,
Hvad finns på jorden mera värdt
Att hållas dyrt och kärt?

Och här och här är detta land,
Vårt öga ser det här;
Vi kunna sträcka ut vår hand
Och visa gladt på sjö och strand
Och säga: Se det landet där,
Vårt fosterland det är!

Och fördes vi att bo i glans
Bland guldmoln i det blå,
Och blef vårt lif en stjärnedans,
Där tår ej göts, där suck ej fanns,
Till detta arma land ändå
Vår längtan skulle stå.

O land, du tusen sjöars land,
Där sång och trohet byggt,
Där lifvets hat oss gett en strand,
Vår forntids land, vår framtids land,
Var för din fattigdom ej skyggt,
Var fritt, var gladt, var tryggt!

Din blomning, sluten än i knopp,
Skall mogna ur sitt tvång;
Se, ur vår kärlek skall gå opp
Ditt ljus, din glans, din fröjd, ditt hopp,
Och högre klinga skall en gång
Vår fosterländska sång.

FÄNRIK STÅL.

Till flydda tider återgår
Min tanke än så gärna,
Mig vinkar från förflutna år
Så mången vänlig stjärna.
Välan, hvem följer nu mitt tåg
Till Näsijärvis dunkla våg?

Jag lärde känna där en man,
Soldat för länge sedan,
Nu ägde fänriks titel han,
Men lyckan var i nedan.
Gud vet det, hur han kom en dag
Att bo i samma gård som jag.

Jag såg mig då som en person
Med få, ja, inga brister,
Jag var student, på kondition,
Och kallades, magister;
Mitt "mensa" gaf mig öfverflöd,
Den gamle åt på nåd sitt bröd.

Jag rökte "Gäfle vapen" jag
Och hade sjöskumspipa;
Den gamle skar af blad sitt slag,
Då han ej var i knipa;
I sådant fall blef mossa blott
Hans nötta masurhufvuds lott.

O tid af guld, o lif blott tändt
För nöjet och behagen,
Då man är ung och är student
Och har fullt opp för dagen
Och ingen annan sorg försökt,
Än att mustaschen växer trögt!

Hvad visste jag af andras nöd,
Jag blott min glädje kände;
Min arm var stark, min kind var röd,
Och alla pulsar brände.
Jag var så yr, jag var så ung,
Och stolt som jag var ingen kung.

Men fänrik Stål satt utan knot
Förgäten i sin koja;
Han sög sin rök, han knöt sin not
Och lät oss andra stoja.
Vasserra, mot en sådan en
Hvad man sig tyckte vara re'n.

Det var min höga lust att se
Den kantiga figuren,
Hans styfva skick, hans anlete,
Hans rock, så ovant skuren,
Hans örnenäsa mest ändå
Med brillor utan skalman på.

Jag gick till gubben ofta ned
Att gunstigt gyckel drifva.
Det var min fröjd, när han blef vred
Och kom sitt nät att rifva,
Då jag fick nålen ur hans hand
Och knöt en lycka falskt ibland.

Han sprang då ofta upp burdus
Och dref mig utom knuten;
Ett vänligt ord, en doft kardus,
Och fred var åter sluten.
Jag kom igen, som förr jag kom,
Och gjorde samma narri om.

Att äfven gubben haft sin dag,
Då han var ung i världen,
Att han gått flere steg än jag
Och pröfvat mer på färden,
Var jag för höglärd att förstå,
Det kom ej för min tanke då;

Ej att han stått med svärd i hand
Och glad sitt hjärtblod gifvit
För detta samma fösterland,
Som nu så kärt mig blifvit.
Jag var så yr, jag var så ung,
Han fänrik var, jag mer än kung.

Men hur det hände sig en gång,
Fann jag mig mätt af ruset.
Det vinter var, min dag blef lång,
Fast den var kort till ljuset;
Det var så ovant mot förut,
Jag ville aldrig få den slut.

Jag tog den första bok, jag fann,
Blott för att döda tiden,
Det var en skrift af onämnd man
Om sista finska striden;
Den låg där häftad, som på nåd,
Bland husets bundna bokförråd.

Jag tog den på mitt rum och satt
Och bläddrade i bladen,
Jag vet ej, hur jag så fick fatt
På Savolaks-brigaden,
Jag läste en rad, läste två,
Mitt hjärta började att slå.

Jag såg ett folk, som kunde allt,
Blott ej sin ära svika,
Jag såg en här, som frös och svalt
Och segrade tillika;
Mitt öga flög från blad till blad,
Jag velat kyssa hvarje rad.

I farans stund i stridens brun
Hvad mod hos denna skara!
Hur kunde, arma fosterland,
Du dock så älskadt vara,
En kärlek få, så skön, så stark,
Af dem du närt med bröd af bark!

Min tanke genom rymder lopp,
Som förr den aldrig spanat,
Ett lif gick för mitt hjärta opp,
Hvars tjusning det ej anat,
Min dag flög som på vingar bort
O, hvad min bok mig syntes kort!

Den slöts, och kvällen likaså,
Dock glödde än min låga,
Jag fann så mycket återstå
Att forska om och fråga,
Så många dunkla föremål.
Jag gick till gamle fänrik Stål.

Han satt på samma plats som förr
Och samma syssla skötte.
Jag såg, att ren i stugans dörr
En missnöjd blick mig mötte;
Det var, som om han frågt där vid
Får man ej ens till natten frid?

Men annat var det nu med mig
Jag kom med ändradt sinne:
"Jag läst om Finlands sista krig
Och äfven jag är finne.
Min håg blef tänd att höra mer,
Kanhända får jag det af er?"

Så var min hälsning gubben såg
Förvånad upp från noten.
En glans uti hans öga låg,
Som om han stått för roten:
"Jo, därom kan jag ge besked;
Om herrn så vill, ty jag var med."

Jag satte mig på sängens halm,
Han började berätta
Om Dunekers eld, om kapten Malm,
Om mången bragd för detta;
Hans blick blef ljus, hans panna klar,
Jag glömmer ej, hur skön han var.

Han sett så mången blodig dag,
Så många faror delat,
Ej segrar blott, men nederlag,
Hvars sår ej tid har helat;
Så mycket, som ren världen glömt,
Låg i hans trogna minne gömdt.

Jag satt där tyst och hörde på,
Och intet ord förspilldes,
Och natten hunnit hälft förgå,
När jag från honom skildes;
Han följde mig till tröskelns rand
Och tryckte gladt min bjudna hand.

Sen sågs han aldrig mera nöjd,
Om han ej mig fick skåda;
Vi delte sorg, vi delte fröjd,
Vi rökte vapnet båda.
Nu var han gammal, jag var ung,
Jag blott student, han mer än kung.

De sägner, här i sång jag satt,
Från gubbens läpp de stamma,
Jag hört dem mången stilla natt
Vid pärtans matta flamma.
De tala några enkla ord,
Tag mot dem, dyra fosterjord!

MOLNETS BRODER.

    Mer än lefva, fann jag, var att älska,
    Mer än älska är att dö som denne.

Högt i skogen låg det ringa torpet,
Djupt i ödemarken, långt från vägen,
Där sen hösten krigets skiften rådde.
Ingen ovän hade funnit stället,
En fientlig fot ej trampat spången,
Som dit ledde; bud om blod och strider
Gaf blott korpen, ropande från molnen,
Eller gladan, som satt mätt i granen,
Eller vargen, som med blodigt byte
Sökte hedens skymda klyftor åter.

Men i pörtet vid det långa bordet
Satt en lördagsafton sorgsen värden,
Hvilande från veckans vedermödor.
Kinden höll han tryggt mot handen lutad,
Armen åter fast mot bordets ände,
Men hans öga såg åt sidan stundom,
Höll sig ej med lugn i samma syfte:
Ingen märkte detta af hans husfolk,
Af de båda, som i pörtet voro,
Ej hans fosterson, och ej hans dotter;
Tysta, slutna af hvarandras armar,
Hand i hand och hufvud sänkt mot hufvud,
Suto de i sorglös frid vid muren.

Men den gamle bröt omsider tystnan;
För den kloke blef hans mening tydlig,
Fast han sjöng blott som för eget nöje,
Såsom sången föll och orden ville:

"Björnen", sjöng han, "föds till skogens konung,
Furan växer opp att pryda heden;
Mänskobarnet, om till kraft och storhet,
Om till flärd och stoft det föds, vet ingen.
Gossen kom en vinterkväll i stugan,
Okänd kom han, lik en otam fågel
Vilsefaren in i mänskors boning;
Hjässan lyste kal ur mössans rämnor,
Tån stack fram emellan snön på foten,
Barmen såg man genom rifna tröjan.
Hvems och hvadan?—Fråga hvems och hvadan
Af den rike, som har far och hembygd.
Någon vind lär från mitt hem väl komma,
Skyn i luften törs jag kalla broder,
Men blott snö är jag på nattens fötter,
Som han stampar af, i stugan kommen.—
Snön från nattens fötter smälte icke,
Molnets broder flög ej bort med vinden,
Gossen dröjde kvar och blef en yngling.
Obemärkt han sprang det första året,
På det andra högg han sveder redan;
Men förrän den fjärde sommarn ändats,
Slog han björnen, öfver hjorden fallen.
Hvar är nu hans rykte, kärt för mången,
Större än en man i nejden vunnit,
Hvar är fostrarns hopp? Den gamle sitter
Tung i stugan, längtar, fast förgäfves,
Att ett enda ord om kriget höra.
Om hans land är bärgadt eller fallet.
Örnens språk forstår han ej att tyda,
Korpens rop han känner ej; en främling
För ej budskap opp till ödemarken,
Och den unge, som hans hjälp bort vara,
Lyss på budskap nu från kvinnohjärtan."

Som när sommarns hvirfvelvind en afton,
Då naturen lik en söndag tiger,
Kommer ensam, osedd, snabb som pilen
Och slår ned i skogssjöns famn, en planta
Rör sig ej, ett barr ej, lugn står tallen,
Lugn står blomman på den branta stranden,
Lugnt är allt, och endast djupet sjuder;
Så, då sången slog den unges sinne,
Satt han stum, orörlig, sluten, bortskymd,
Men hvart ord dref bloden ur hans hjärta.
Kvar han satt hos flickan hela kvällen,
Gick till hvila, då de andra gingo,
Tycktes somna, förrn de andra somnat,
Men långt förr, än någon annan vaknat,
Ren vid första glimt af morgonrodnan,
Smög han obemärkt ur stugan ensam.

Dager blef, och solen steg på hvalfvet,
Men blott tvenne väcktes nu i torpet;
Stugan reddes, morgonbrödet frambars,
Men blott tvenne stego fram till bordet;
Middag blef, och ingen tredje syntes.
Utan moln var än den gamles panna,
Utan tårar än hans dotters öga,
Men till hvila, fast af söndan manad,
Gick vid slutad måltid ingendera.
När en stund förgått, så lång som stunden,
Innan stormskyn, sedd vid himlaranden,
Kommer, brister, haglar och förskingras,
Höjde ordet som till tröst den gamle:
"Lång är vägen fram till byn, min dotter,
Branter möta, bäckar hindra, spångar
Finnas ej, och höstregn fyller kärren.
Den, som vandrat dit vid morgonrodnan,
Är väl knappt, då kvällen stundar, hemma."
Så den gamle. Utan akt på talet
Satt hans dotter, sluten lik en blomma,
Som sin kalk vid nattens anbrott sluter;
Hvad hon tänkte, var för henne ensam.

Länge satt dock ej den ädla flickan,
Längre ej, än efter solens nedgång
Plantan mattad väntar aftondaggen,
Förrn en tår föll ned på hennes kinder
Och hon sjöng med lutad panna sakta:
"När ett hjärta mött ett annat hjärta,
Ringa blir då, hvad förut var mycket,
Jord och himmel, hemland, fader, moder.
Mer än jorden sluts då i ett famntag,
Mer än himlen ses då i ett öga,
Mer än moders råd och faders vilja
Hörs då i en suck, som knappast höres.
Hvilken makt kan tjusa så som kärlek,
Hvilken boja hålla den, som älskar?
Sjöar simmar han som anden öfver,
Möta fjällar, får han örnens vingar;
Långt för middag är han ren tillbaka,
Där han väntats först till sena kvällen."

Sången hade knappt den gamle fattat,
När, af vaknad sorg och oro slagen,
Han gick ut att söka den försvunne.
Tyst ur stugan gick han, tyst på stigen,
Villsamt tecknad ut i ödemarken;
Solen stod ren skogens toppar nära,
Innan närmsta gård han tröttad nådde.

Tom och ödslig, lik en tall på heden,
Där en skogseld gått med härjning öfver,
Syntes nu den fordom rika gården;
Men i stugan satt värdinnan ensam,
Mot sitt söfda barn i vaggan lutad.

Som en fågel, då han oförmodadt
Hör ett skott och kulans ljud förnimmer,
Fasar, spritter, kastar ut sin vinge;
Så från stolen flög den unga kvinnan,
Då hon hörde dörrens gång, men glädje
Blef dock vid den gamles anblick fasan.
Fram hon sprang och slöt hans hand i sina,
Stora tårar sköljde hennes kinder.
"Hell", hon sade, "hell dig, gamle fader,
Dyr i sorgen till vår boning kommen,
Trefaldt hell den ädle, som du fostrat
Till förtrycktas värn och armas bistånd!
Sitt och hvila dina trötta lemmar
Och med glädje hör, hvad jag förtäljer:

Hårdt var kriget ren från höstens början,
Landet tärdt af vän och ovän lika,
Dock den vapenlöses lif var fredadt;
Men en dag har knappast än förflutit,
Sen en skara män från närmsta socken
Följde hären fienden till mötes.
Slaget hölls, och segern svek de våra,
Få af många kommo undan döden,
Och som löf i stormen spridda desse.
Nu gick vreden strandlös lik en vårflod
Öfver nejden: värnlös eller väpnad,
Man och kvinna, ingen såg förskoning.
Hit kom strömmen ren vid morgonstunden,
När till gudstjänst ringdes första gången,
Och en våg vek in till oss att härja.
Låt mig ej vid jämrens sagor dröja!
Bunden låg på golfvet ren min make,
Blod var gjutet, våldet rådde, nöden
Var som störst och ingen hjälp att vänta.
Själf af åtta armar gripen, slets jag,
Som ett byte mellan rofdjur slites;
Då kom räddarn, då var hjälpen närmast,
Molnets broder bröt som storm i stugan,
Och förtrycket vek, de fräcka föllo.
Här jag sitter nu i sköflad boning,
Mer än sparfven under taket fattig,
Mera glad dock än i lyckans dagar
Skall jag se den ädle, se min make,
Om från byn de utan skada komma,
Dit de följde fienden i spåren."

När den gamle hört det sista ordet,
Stod han upp, som om han hvilat länge,
I håns blick var mörkt af sorg och oro.
Fåfängt bedd att dröja, tog han vägen
Som till byn, den välbebodda, ledde.

Solen skymdes ren af skogen fjärran,
När han, delad mellan hopp och ängslan,
Hann den gård, där kyrkans herde bodde.
Sköflad syntes nu den stora gården,
Tom och ödslig, lik en afklädd holme,
Sedd från träskets is en vinterafton.
Men i stugan satt vid muren ensam,
Trött af år, den gamle knekten Klinga.

Nu, när denne hörde dörren röras,
Såg sin vän från forna dagar komma,
Sprang han upp, fast lam af sår och mödor.
"Än har dagen ljus för oss", han sade,
"Då de unga trampa våra stigar,
Kraft och mandom ej är glömd i landet.
Sådan gudstjänst har i dag här hållits,
Att ett barn, som hört den nu i vaggan,
Skall förtälja den för sina söner.
Se, i roflust lik en skara vargar,
Kom han, landets ovän, segerdrucken,
Följd af blod och härjning hit.—Det mindre
Kan förtigas, om ock ej förgätas;
Men när troppen ren i blod sig mättat,
Blott de värsta blifvit kvar på stället,
Då steg jämmern öfver damm och bräddar.
Nu emellan tvenne ystra hästar
Bands den ädle herden, dittills skonad,
Att till fots den vilda ryttarn följa.
Kort var domen, inom några stunder
Skulle handen domna, foten svika
Och hans hvita lockar sopa stoftet.
Ensam stod den gamle, upp mot himlen
Såg hans öga, som mot himlen skådas,
Då på jorden allt är natt och mörker.
Pris och ära! Då var hjälpen närmast;
Han, som föddes lik en fläkt på heden,
Molnets broder, se, en ljungeld vorden,
Slog han ned, och krossad låg förtryckarn.
Här jag lefvat nu med likars bistånd,
Som en rotlös gran mot andra fallen,
Tung för mig, en börda för min nästa;
Lifvets gåfva vill dock än jag skatta,
Om från striden, nära kyrkan hållen,
Än med seger hem den ädle kommer."

När den gamle hört det sista ordet,
Gick han ut, som om från glöd han ilat;
Aftonrodnan var dock bleknad redan,
Innan kyrkobyn han hinna kunde.
Så var byn att se i rök och aska,
Som ett stjärnehvalf af skyar härjadt;
Så låg kyrkan bortom byn på kullen,
Som en ensam stjärna mellan molnen;
Så låg tystnad öfver öde nejden,
Som ett månsken öfver kala hösten.

Mellan fallna kämpar, vän och ovän,
Som en skugga öfver skördad åker
Gick den gamle. Öfverallt var döden,
Men af lif ej ens en suck att spörjas.
Först vid slutet af den krökta gången,
Mellan ödelagda gårdar banad,
Satt en yngling, snart förblödd, vid vägen
På hans bleka kinder flög dock rodnad,
Flyktigt som på kvällens silfverskyar,
Och hans släckta öga tändes åter,
När han vaknad såg den gamle nalkas.
"Hell", han sade, "nu är lätt att blöda,
En bland många, som det unnats tidigt
Att för fosterlandet dö med seger.
Hell dig, du som fostrat landets räddning,
Trefaldt hell den ädle; som oss förde,
Ensam mäktig mer än vi tillsamman!
Se, med bruten styrka stod vår skara,
Skingrad som en hjord, den ingen leder,
Ren till dödens nesa hopplös korad.
Ingen fanns, som ropte folket samman,
Ingen gaf ett råd och ingen lyddes,
Förrn han syntes, förrn ur öknens klyftor
Tiggarsonen kom med kungapanna
Och hans röst, som ljöd till strid, förspordes;
Då flög eld igenom hvarje hjärta,
Tvekan flydde, honom kände alla,
Och med honom gick vår tropp mot svärden,
Som en stormvind in i vassen bryter.
Se mot kyrkan! Långt som vägen räcker,
Ligger landets ovän, som på ängen
Strå vid strå, där skördarns lie framgått;
Där är banan, som den ädle vandrat,
Som min blick har följt, sen foten svikit,
Som min tanke följer än i döden."
Sagdt, och kämpens öga slocknar sakta.

Så i stillhet släcktes dagen äfven;
Månen, nattens sol, den bleka, ensam
Lyste vandrarns stig till kyrkogården.
När den gamle inom muren trädde,
Stod en mänskoskara mellan korsen,
Hemsk och tyst, som skaran söfd därunder.
Ingen fanns, som gick ett steg till mötes,
Ingen, som ett ord till välkomst sade,
Ingen fanns, som ens med blickar talte.
När den gamle inom ringen trädde,
Låg en yngling för hans fötter slagen,
Lätt, fast öfversköljd af blod, igenkänd.
Som en fura, mellan tallar fallen,
Än i stoftet störst och utan like,
Låg bland fiender, som stupat, hjälten.
Men med sammanknutna händer, mållös,
Som af åskan drabbad, stod den gamle,
Och hans kind var hvit, hans läppar skälfde,
Tills hans sorg fick ord och brast i klagan:
"Nu är åsen i min stuga bruten,
Skörden på min teg af hagel härjad,
Nu är grafven värd långt mer än gården.
Ve mig, att jag så skall se dig åter,
Du, min ålders stöd, min lefnads ära,
Skänk af himlen, nyss så stor och härlig,
Nu som sanden, där du hvilar, ringa."
Så i ängslan knappt den gamle klagat,
När en röst, som var hans dotters, hördes,
Och hon talte, nyss till stället kommen:
"Kär han var mig, mot mitt hjärta sluten,
Dyrbar mer än annat allt i världen,
Dubbelt kär är mig dock nu den ädle,
Kall mot jordens kalla sköte sluten.
Mer än lefva, fann jag, var att älska,
Mer än älska är att dö som denne."

Så hon sade utan gråt och jämmer,
Framgick stilla till den fallnes sida,
Böjde knä och tog sin duk och täckte
Tyst och lätt hans genomskjutna panna.
Hemsk och tigande stod kämpaskaran,
Lik en skog, där ej en fläkt sig rörer;
Tysta stodo nejdens kvinnor äfven,
Komna dit att skåda och att sörja.
Men den ädla flickan sade åter:
"Om dock någon ville hämta vatten,
Att jag kunde två hans anlet blodfritt,
Stryka än en gång hans lock med handen,
Se hans öga, ljuft ännu i döden;
Visa ville jag med fröjd för alla
Molnets broder, den förlåtne tiggarn.
Som stod upp och blef vårt hemlands räddning."

När den gamle så sin dotter hörde,
Såg den öfvergifna vid sin sida,
Tog med bruten röst han åter ordet
"Ve dig, ve dig, du, min arma dotter!
Glädjens glädje, sorgens bot och lättnad,
Värn i nöden, fader, broder, make,
Allt med honom är för dig förloradt,
Allt du mistat, intet står dig åter."

Högt i jämmer brast vid talet skaran,
Ingen fanns, som stod med tårlöst öga;
Men den ädla flickans tårar glänste,
Och hon tog den fallnes hand och sade:
"Ej med klagan skall ditt minne firas,
Ej likt dens, som går och snart skall glömmas;
Så skall fosterlandet dig begråta,
Som en afton gråter dagg om sommarn,
Full af glädje, ljus och lugn och sånger
Och med famnen sträckt mot morgonrodnan."