På den unges kinder syntes stora
Tårar nu. "O fader", så han sade,
"Nämn ej namn, som längst af jordens toner
Susat i mitt öra, jag har glömt dem;
Låt mig glömma, låt mig hata minnet
Af mitt tomma nattlifs skugg-gestalter."

Men den gamle talte, full af allvar:
"Yngling, hata ej din ungdoms skola,
Nyktosdalen och dess minnen icke!
Höga läror skrefvos för ditt hjärta
Där i bilder, dunkla, späda, svaga.
Se dig kring i världen! O, hvad ser du?
Öfverallt Försonarns blomsterrike.
Mörkt för den, som blindt till honom stormar,
Är det klart och öppet för det öga,
Som i kärlek stilla höjts mot honom.
Yngling, värd att skåda är hans blomgård.
Solar sår han där, och stjärnor strör han
Kring som liljor, vårdar stora länder,
Stöder folkslag, hör också den minsta
Mänskoblommas suck och, mildt till alla
Lutad, låter dem sin kärlek dricka.
Gå, som förr till Marmarynes blommor,
Ut i världen gladt och utan bäfvan,
Det är Herrans blomgård, du besöker.
Bor blott i ditt hjärta Kristi kärlek,
Blyg, ej rusig, skall du finna saligt,
Hur i allt Han skymtar fram, hur solen
Lyser med Hans ljus, hur stjärnan tindrar
Med Hans klarhet, lifvets sorl och vimmel
Af Hans milda stämma genomljudes.
När du sett det, gå till Honom åter
I Hans ord, och se, Hans ord skall vara,
Som om allt det ljus, som från Hans himmel
Strålat ned, Hans varma sol, Hans stjärnors
Milda här, Hans mänskoätter, hela
Detta underbara blomsterrike,
Mer förklaradt blott, där inne bodde."

ETT LITET ÖDE.

ÄR SÅ ARM DU, SOM MAN SÄGER?

Fattig kallar man din moder,
Fattigt, späda barn, du kallas.
Är du fattig, lilla älskling,
Ar så arm du, som man säger?

Utanför din moders stuga
Blomstra ängar, grönska lundar;
Hvarje äng har silfverbäckar,
Hvarje lund i sjöar speglas,
Öfver alla skiner solen,
Gjuter gifmildt gyllne dagen.

Är du fattig, lilla älskling,
Är så arm du, som man säger?

När du hör din moder sjunga,
Slutas sakta ögonlocken,
Gömma skalen själens pärlor;
När de gömmas, kommer sömnen,
Sömnen följs af drömmens ängel,
Drömmens ängel tar dig stilla,
Lyfter dig på mjuka vingen,
För dig ut på blomsterängar
Att i frid bland blommor blomma,
För bland fåglar dig i lunden
Att ditt bröst med sånger fylla,
Tvår din själ i sjöars renhet,
Låter dig i solljus bada.

Är du fattig, lilla älskling,
Är så arm du, som man säger?

När du öppnar ögat åter,
Är du i din moders armar,
Känner i ditt späda sinne,
Tänker som en dunkel tanke:
"Ljuft det var på blomsterängen,
Gladt bland fåglarne i lunden,
Godt det var bland klara vågor,
Varmt i solens ljus att bada,
Bäst dock är i denna famnen."

EGEN MODER GÖMS I MULLEN.

I mitt hem en styfmor råder,
Egen moder göms i mullen.
Och jag hastar öfver hagen,
Skyndar stilla till den sörjda,
Ginar öfver gärdet stundom.
Men den främmande förtörnas,
Hviskar, hväsande af vrede:
"Denna flicka går på gräset,
Krossar klöfvern där på ängen."

Fader, hör ej hårda orden!
Lätt är flickans fot i loppet,
Stör ej många strån i farten.
Jungfrun har ej hårda sulor,
Trampar ej med tunga klackar.
Oskodd löper hon på lindan,
Flyr med blottad fot på fältet,
Far, som fläkten far på ängen,
Skyndar såsom skuggan öfver.

Skulle ock ett blad bli brutet,
Något grässtrå nedertryckas,
Hjärtats sorg förtynga stegen,
Grönskar snart en grodd ånyo,
Fostras flere blad i stället
Af den dagg, mitt öga gjuter,
Dessa blåa stjärnors tårar.

3. SÅ JAG FÄRDAS SJÄLF MOT FJÄRRAN.

Hvarför suckar bäckens bölja,
Klagar sakta under färden,
Far i krokar öfver fältet,
Böjer bukter öfver ängen,
Viker af från vägen ofta,
Färdas blott ett stycke framåt,
Slingrar nästa stund tillbaka?

Så jag färdas själf mot fjärran,
Går mot obekanta öden,
Tar ett steg och ser tillbaka,
Vandrar fram och vänder åter,
Vill ännu se hemmets höjder,
Röken från min faders boning.

SÅDAN VÅRD BLOTT FINNER FLICKAN.

Icke äger jag som andra
Fader, som vid namn mig nämner,
Moder, som sitt guld mig kallar,
Broder, att min börda bära,
Syster, att mig stundom smeka.

Där jag andras hjordar vallar,
Högt på berget, djupt i skogen,
Dagen ut på fria fältet,
Där är skäggig gran min fader,
Björken, böjd af år, min moder,
Broder är mig bruna trasten,
Markens bleka lilja syster.

När den kalla skuren strömmar,
Får jag stundom skygd af granen,
När mig solens stråle bränner,
Bjuder björken stundom skugga;
När jag sorgsen står på fältet,
Tröstar med en ton mig trasten,
Med en blick ibland en blomma.
Sådan vård blott finner flickan,
Annan glädje ej den arma.

FLICKA, KÄRLEKEN ÄR VÄLDIG.

Ofta i min barndoms dagar
Hörde jag min moder säga:
"Flicka, kärleken är väldig,
Mäktar mer än allt på jorden."
Så hon talte till min varning,
Att sitt gyllne äpple skydda.
Moder, o att sant du talat!

Ofta står jag nu på stranden,
Där min älskling från mig skildes.
Dän han far dit bortom molnen,
Som vid hafvets rand sig höja.

När jag ser, hur fjärden fradgas,
Ser, hur böljan slår mot stranden,
Lägger jag min hand på vågen,
Doppar fingrets spets i djupet:
Sakta, sakta, vilda bölja,
Somna, låt de andra sofva!

Månne vågen väl, som svallar
Hotande mot skeppets sida,
Där han fjärran far, den dyre,
Månne hafvets vilda dotter,
Fast så långt från mig hon rasar,
Ej mitt söfningsord förnimmer,
Af min lätta hand ej lugnas,
Efter kärleken är väldig,
Mäktar mer än allt på jorden?

Ofta, när i furans krona
Fläktar fara, vindar hvina,
Sänder jag från denna klippa
Tyst min tysta suck att flyga:
O min ende, kom tillbaka!

Kanske, fast så svagt den ljuder
Har likväl den starka vingar,
Kan som svalan klyfva vinden,
Genom rymder nå min älskling
Efter kärleken är väldig,
Mäktar mer än allt på jorden.

HUNDRA VÄGAR HAR MIN TANKE.

Store skapare, förlåt det,
Se ej, gode Gud, med vrede,
Att så ofta i ditt tempel
Jag på honom äfven tänker!
Hundra vägar har min tanke,
Tusen att till honom hinna.
Blott det sämsta leder bortåt,
Allt det bättre för till honom.
Kort från dagens ljus är' vägen;
Gen från nattens stjärnskara,
Hvarje blomma stakar stigen,
Hvarje träd är vägamärke.
Men när dig min tanke hunnit,
Är den nästan ren hos honom.

HVILKEN SÄLLHET SKÖN ATT SYNAS!

Hvilken fröjd att vara vacker,
Hvilken sällhet skön att synas!
Vore jag så mörk som mången,
Ful som flere andra flickor,
Fick jag ej i källor skåda,
Ej i bäckar se mitt anlet;
Källans skönhet kunde störas,
Bäckens silfver sotbesmittas;
Tordes knappt på ängen träda,
Att ej blomstren skulle skrämmas,
Blomma hviska tyst till blomma:
"Är det nässlan, är det tisteln,
Kanske kardborrn själf, som kommer?"

TALA, TALA TYCKTES ALLA.

Hvem har nu gett vett åt vinden,
Gett åt luften ledig tunga,
Röst och språk åt gårdens rönnar
Och åt späda fågelskaran?

Förr, när från min bädd hvar morgon
Jag på loftets trappa trädde,
Visste vinden blott att smeka,
Rönnen blott att susa stilla,
Kvittra blott förstod hvar fågel.

Nu, när sist jag kom på gården
Från mitt olyckssälla läger,
Tala, tala tycktes alla,
Vinden hviska: "Arma flicka!"
Fläkten susa: "Fallna flicka!"
Rönnen sucka: "Svikna flicka!"
Svalan sjöng: "Hvar är din stolthet?"
Sparfven: "Hvar är nu din glädje?"

MEN MIN FÅGEL MÄRKS DOCK ICKE.

Svanen speglas ren i sundet,
Knipans hvita vingar hvina,
Lärkan höres högt i höjden,
Spofvens rop kring kärret rullar,
Våren samlar sina skaror,
Får sin fågelflock tillbaka,
Väntar dem med sol och värma,
Lockar dem med långa dagar.

Och jag, arma flicka, fiker,
Söker skingra saknans mörker,
Vårda värmen i mitt sinne,
Vill som våren vänlig vara,
Synas ljus som sommardagen.
Och jag gläds, fast sorgen gnager,
Ler, fast tåren trängs i ögat,
Men min fågel märks dock icke.

10.

SEN HAR JAG EJ FRÅGAT MERA.

Hvarför är så flyktig våren,
Hvarför dröjer sommarn icke?
Så jag tänkte fordom ofta,
Frågte, utan svar, af mången.

Sen den älskade mig svikit,
Sen till köld hans värma blifvit,
All hans sommar blifvit vinter,
Sen har jag ej frågat mera,
Känt blott djupt uti mitt sinne,
Att det sköna är förgängligt,
Att det ljufva icke dröjer.

ÖFVERSÄTTNINGAR OCH BEARBETNINGAR.

SERVISKA FOLKSÅNGER.

FÖRORD.

Den försvenskning af serviska folksånger, som här lämnas i allmänhetens händer, är gjord efter hr P. von Goetzes i S:t Petersburg år 1827 utkomna tyska öfversättning af desamma. Det företal, hvarmed han beledsagat sitt arbete, lyder i utdrag så:

"Serviska nationen intog i forna tider en icke obetydlig plats bland de slaviska stammarna. Ganska ofta kämpade den segerrikt mot Byzanz, och blott en förtidig död hindrade tsaren Stephan Duschan (1358) att eröfra den grekiska kejsarekronan. I femtonde århundradet gick Serviens politiska själfständighet under, och landet erkänner från denna tid turkarnas öfverherrskap. Begripligtvis kunde därföre de lyckliga anlag, hvarmed detta folk af naturen är begåfvadt, icke hinna utveckla sig till en fulländad bildning. Men undan olyckorna och förtrycket har denna nation likväl lyckats rädda sina sånger och deras outtömliga källa. Och just den omständighet, att Servien icke äger någon annan litteratur än sina sånger, ger desamma ett särdeles intresse i historikerns och människoforskarens ögon.

Åren 1814 och 1815 öppnade hr D. Wuk Stephanovitch Karadschitch genom sina i Wien i 2:ne delar utgifna Narodne Srpske piesme för folkpoesiens vänner en rik skatt af serviska sånger. Af detta verk utkom den andra betydligt förökade upplagan i Leipzig 1823 och 1824 i tre delar.

Hr W. St. Karadschitch indelar de serviska folksångerna i fruntimmerssånger (kärleksvisor, romanser, små poetiska berättelser och skildringar, bröllopskväden, lekar m.m.), till största delen författade af fruntimmer, och hjältesånger. Till de senare höra i denna samling blott fyra stycken: Blodhämnden, Jakschitcherne, Skadars grundläggning och Slaget på Fågelfältet. De pläga afsjungas af männer, ofta af blinda gubbar, vid gusle, ett entonigt instrument, med en enda af tagel tvinnad sträng bespändt.

Originalets versmått är öfverallt bibehållet, ehuru med en och annan obetydlig förändring."

Hvad min åtgärd vid dessa sångers försvenskning angår, har jag, såsom obekant med serviska språket, sökt gå den tyska öfversättaren i spåren, så nära jag kunnat; och då hr von Goetze, som han själf försäkrar, äfven varit mån om att troget följa originalet, kan jag hoppas, att min bearbetning ej heller skall särdeles afvika ifrån detsamma.

Några få mindre stycken har jag uteslutit, troligen till ingen betydligare skada för samlingen. De här upptagna behöfva intet förespråk. Jag är säker om att ganska få skola läsa dem utan att träffas af den naiva täckhet, som spelar i de små sångerna, som börja samlingen, och hänföras af den rena episka skönhet, som härskar i de fyra större, hvilka sluta densamma.

Helsingfors den 6 december 1830.

TREFALDIG SORG.

Näktergalen lilla
Sjunger fröjd åt alla;
Blott åt mig, den arme,
Trefaldt sorg han sjungit.
Och den första sorgen
Sjöng han för mitt hjärta:
Att min moder hittills
Mig min brud förvägrat.
Och den andra sorgen
Sjöng han för mitt hjärta:
Att min flinka skymmel
Under mig ej dansar.
Och den tredje sorgen
Sjöng han för mitt hjärta:
Att min trogna flicka
Har på mig förtörnats.

Nu en graf mig reden
På det flacka fältet,
Tvenne spjut till bredden
Och till längden fyra.
Må en rosenbuske
Vid mitt hufvud sättas,
Och till mina fötter
Må en källa ledas.
Yngling eller flicka
Sig en blomma plocke,
Och den gamle svalke
Törstens brand i källan.

ÖFVER KLIPPOR, ÖFVER FLODER FINNER KÄRLEK VÄG.

Månen lyser silfverklar om kvällen,
Blickande uppå den gröna ängen,
Där två käcka herre-hästar beta:
Dem bevaka tvenne ädla herrar,
Ban Stefano, kapetan[3] Johannes.

Till Johannes talar Ban Stefano:
"Broder, se hur härlig månen lyser!
Säll, o broder, säll är den att prisas,
Hvilkens flicka ej så fjärran dväljes;
Men min älskarinna dväljes fjärran.
Bär jag henne drufvor i min bröstduk,
Mögla skola de på långa vägen,
Eller på min hemfärd saknans tårar
Fräta opp min näsduk intill bitar."

Honom svarar kapetan Johannes:
"Fjärran dväljs också min älskarinna;
Men så snart jag saknar henne, frågar
Icke jag: är klar, är mulen natten?
Ej min hingst: om vada finns i strömmen;
Öfver fält—och ej ett spår oss röjer,
Öfver ström—och ej en bölja plaskar."

VINTER I HJÄRTAT.

Snö föll neder på Sankt Görans-dagen;
Fågeln genomflöge ej dess flingor.
Flickan trampar drifvan, bar om foten,
Efter henne bär dess broder skorna.
"Kännes ej i dina fötter vintern?"
"Ej i mina fötter kännes vintern,
Vintern känner jag uti mitt hjärta;
Dock från snön är vintern ej där inne,
Vintern där är kommen från min moder,
Som mig ger åt den, som jag ej älskar."

TILL EN ROS.

O, du min källa sval,
O, du min ros så röd,
Ros, som så snart slog ut!
Hvem skall jag ge dig åt?
Månne åt moder min?
Har ju ej moder mer.
Månne åt syster då?
Fjärran hos maken hon.
Månne åt broder då?
Drog ju i härnad han.
Månn' åt min älskling då?
O, han är långt från mig,
Bakom tre skogars löf,
Bakom tre strömmars våg!

ÄLSKARENS HÄST.

Där vi voro öfver natten inne,
Höllo vi en kostlig aftonmåltid,
Sågo där en flicka skön till undran;
Pärltulpaner krönte hennes tinning.

Henne gaf jag då min häst att ledas,
Och hon talte sakta så till hästen:
"Röda fåle med den gyllne manen,
Säg mig, har din herre gift sig redan?"
Gnäggande besvarar henne hästen:
"Nej, vid Gud, du undersköna flicka! O
Ännu har min herre icke gift sig,
Utan tänker ta dig, hem mot hösten."

Och till hästen säger flickan detta:
"Om jag visste, att du sanning talat,
Ville jag slå sönder mina spännen
Och dem gärna vid ditt betsel smida,
Ville det beslå med idel silfver
Och det med min halsked sen förgylla."

HJORTEN OCH VILAN.[4]

Hjorten betar uppå bergets åsar,
Betar en dag, sjuknar in den andra
Och begynner klaga högt den tredje.

Vila ifrån berget frågar hjorten:
"O, du hjort, du djur från bergets skogar,
Säg mig, hvilket bittert kval dig plågar,
Då du, betande på bergets åsar,
Betar en dag, sjuknar in den andra
Och begynner klaga högt den tredje?"

Sakta[5] talar hjorten då till Vila:
"Goda syster, Vila ifrån berget,
Stort i sanning är det kval, mig plågar.
Se, till sällskap här en hind jag ägde,
Och hon gick att dricka ner för berget,
Gick dit ner och har ej återkommit.
Om hon sen har irrat sig om vägen?
Eller af en jägare är fångad?
Eller helt och hållet mig förgätit
Och en annan hjort sig valt till älskling?—
Om, så sant, hon irrat sig om vägen,
Gifve Gud, att hon mig återfunne!
Om en jägare har fångat henne,
Må han själf en lott lik min få pröfva!
Men om mig hon helt och hållet lämnat
Och en annan hjort sig valt till älskling,
Gifve henne Gud i jägarns händer!"

BROR OCH SYSTER.

Skogen har nyss fått löf,
Syster och bror är där.
Systern till brodern så:
"Hvi ej besöka mig?"
"Syster, jag komme väl,
Släppte den främmande,
Släppte den hulda mig.
Sadlar jag fålen, då
Sadlar min flicka af;
Gjordar jag svärdet om,
Löser hon svärdet opp:
'Gode, hvart nu, hvart nu?
Vidt är dock fältet sträckt,
Djupt är det dystra kärr,
Gode, bli här, bli här'!"

DEN OMTÄNKSAMMA.

Täta skurar föllo ned om kvällen,
Och mot natten höljde rimfrost fälten.
Jag gick ut att söka den, jag älskar,
Och så kom jag till den gröna ängen.
Men på ängen fann jag då hans mantel,
På hans mantel låg hans siden-bröstlapp,
På hans bröstlapp silfvertamburinen,
Och därunder sen ett gulgrönt äppel.

Allehanda vid mig själf jag tänkte:
Om jag dock hans mantel med mig toge?
Nej, den gode kunde sig förkyla.
Om jag dock hans siden-bröstlapp toge?
Nej, jag gaf den själf ju till ett minne.
Om jag kanske toge tamburinen?
Nej, den skänkte honom mina bröder.

Så i valet föll mig in en tanke:
Att uti det gröna äpplet bita,
Att blott bita i—ej äta opp det,
Att han märka skulle, att hans flicka,
Just hans egen flicka honom sökte.

SKILSMÄSSAN.

Kring det hvita fästet Buda[6]
Slingrat sig en mjällhvit ranka.
Ingen mjällhvit ranka var det,
Fästman var det och hans fästmö,
Som hvarandra tidigt funnit
Och i otid skiljas skulle.

Flickan så vid afskedsstunden:
"Gode älskling, när du färdas,
Kommer du till stängda gårdar,
Där de röda rosor blomma:
Bryt dig några rosenstänglar,
Lägg dem vid din barm på hjärtat:
Såsom dessa rosor vissna,
Vissnar ock för dig mitt hjärta."

Gossen så vid afskedsstunden:
"Goda, när du återvänder,
Kommer du till skogen gröna,
Där den svala brunnen väller;
Marmorsten vid brunnen ligger,
Silfverbägare på stenen
Och i bägaren en snöboll;
Lägg den vid din barm på hjärtat:
Såsom denna snöboll smälter,
Smälter ock för dig mitt hjärta."

DEN SERVISKA JUNGFRUN.

Långa hår uppå Militzas ögon
Öfverskuggade dess röda kinder,
Röda kinder och dess hvita anlet.
Ren tre runda år jag sett på henne,
Men dock aldrig lyckats se dess öga,
Svarta öga och dess hvita anlet.

Och jag samlade en jungfruskara,
Och bland skaran Militza, den unga,
Att måhända lyckas se dess öga.

Nu, när ringen dansade på fältet,
Var det klart, men hastigt blef det mulet,
Och från molnen flögo blixtens viggar;
Alla flickor sågo upp mot himlen,
Militza den unga såg dock icke;
Men blott för sig på den gröna marken.

Sakta hviska flickorna till henne:
"Militza, du underliga flicka,
Är du oklok eller öfverklok här?
Ständigt ser du på den gröna marken,
Och du blickar ej med oss mot molnen,
Där de gyllne blixtrar återstråla."
Dem besvarar Militza den unga:
"Oklok ej och öfverklok ej heller,
Ingen Vila, att jag moln må samla,
Flicka är jag,—att jag må se för mig."

VIOLEN.

Väl jag dig bröt, viol,
Men åt hvem ger jag dig?
Månne åt Ali bej?
Ali, den stolte man,
Älskar violer ej,
Rosor blott, nejlikor.

DU ÄR MIN EGEN.

Du, min flicka, du, mitt hjärta,
Ville du min maka blifva?

"O hur dårligt, djärfva gosse!
Sådant skall väl aldrig hända;
Hellre står jag i ett värdshus,
Till en blank pokal förvandlad,
Än jag dig till make tager."

Och jag blir den unga värden,
Och så är du likafullt min.

"O hur dårligt, djärfva gosse!
Sådant skall väl aldrig hända;
Hellre vill i åkerstubben
Jag förbytt till vaktel smyga,
Än jag dig till make tager."

Och jag blir den käcka jägarn,
Och så är du likafullt min.

"O hur dårligt, djärfva gosse!
Sådant skall väl aldrig hända;
Hellre vill som silfverfisk jag
Ned till hafvets botten dyka,
Än jag dig till make tager."

Och som nät jag dykar efter,
Och så är du likafullt min.
Ila hitåt, ila ditåt,
Du är här min, du är där min.
Hvart som helst du må ta vägen
Hur som helst—du är min egen.

DEN ÄLSKADE OCH DEN FÖRSMÅDDA.

l det friska gräset bette skymmeln,
Betar där en stund och därpå hör han,
Huru flickan beder till sin moder:
"Gif mig ej åt den, jag ej kan älska!
Bättre, med sin älskling stiglös irra,
Slån förtära och ur löf blott dricka,
Kulen sten till hvilokudde äga,
Än med denne i palatser vandra,
Socker äta och på siden slumra."

FÖRBANNELSEN.

Rosor samlade en flicka
Och i slummer föll.
Kom en pilt och väckte henne
Skakande ur sömn:
"Vakna opp, du hulda sköna,
Sof ej roligt mer!
Se, de friska rosor vissna
Vid ditt hjärta ren;
Den, för hvilken du den plockar,
Har en annan kär."—

"Älskar han en annan,—tillgift
Må hans kärlek få.
Dock en åskvigg, klara himmel,
Mot förrädarn sänd!"

DEN BEKYMRADE.

Hvar, du vida himmel,
Är väl nu min älskling?
Är han på en resa?
Sitter han vid bägarn?
Är han på en resa,
Må han resa lyckligt;
Sitter han vid bägarn,
Smake honom vinet;
Älskar han en annan,
Må det honom tillges;
Må af mig det tillges;
Gud dock hinne honom.

HVAD VILL JAG?

Säg dock, hvad vill jag?
Sömnlös är natten,
Oro och smärta,
Kval i mitt hjärta,—
Dö blott, ja, dö blott
Vill jag för dig.

HERTIG STEFANS FÄSTMÖ.

Stjärnan hälsar mön med brodernamnet:
"Vandringsstjärna, inför Gud min broder!
När, från öster tågande mot väster,
Du förbi Herzegovina färdas,
Ser du väl som oftast hertig Stefan?
Säg mig, stå hans hvita borgar öppna
Och på gården sadlade hans hästar,
Reder han sig till att hämta fästmön?

Sakta svarar vandringsstjärnan detta:
"Väl, från öster tågande mot väster,
Färdas jag förbi Herzegovina
Och har skådat äfven hertigsborgen.
Öppna äro väl hans hvita borgar,
Sadlade på gården stå hans hästar,
Hämta ärnar han sin älskarinna,
Icke dig dock, utan någon annan.
Dig förtala tre försmådda fästmän.
Ena säger, att din stam är ringa;
Huggormsvresig kallar dig den andra,
Och den tredje drömsker och försufven."

Då fördömer dem den vreda jungfrun:
"Den, som säger, att min stam är ringa,
Skåde aldrig frukter af sin egen!
Den, mig åter kallar huggormsvresig,
Kring hans hjärta må sig ormar linda,
Vistas i hans lockar öfver sommarn
Och uti hans sköte öfver vintern!
Den, mig drömsker kallar och försufven,
Skall i nio år, vid sjukbädd bunden,
Tynande af ingen sömn förfriskas."

DONAU GRUMLIG.

Donau, Donau, lugna vatten,
Hvi så grumlig är din bölja?
Skulle någon hjort kanhända
Med sitt horn din botten rubbat?
Har kanske voivod Mirtschéta
Med sitt spjut rört opp din botten?

"Ingen hjort min botten grumlat,
Ej voivod Mirtschéta heller,
Nej, de ystra flickor bara,
Hvilka hvarje morgon komma
För att plocka vattenliljor
Och att tvätta sina kinder."

ÖRNEN OCH UGGLAN.

Ugglan satt uppå en gren af boken,
Men i granen bredevid satt örnen.
Sakta talte ugglan då till örnen:
"Bort dock, örn! Hvad sneglar du hit öfver?
Underligt är nu för tiden folket,
Kunde säga: Ugglan älskar örnen."
Örnen åter svarar henne detta:
"Packa dig, du gråa, plumpa uggla!
Ej åt dig bestås en sådan herre."

DEN SKÖNASTE.

Invid hafvet stod en guldcitron och skröt:
"Nu är ingen här så skön, så skön som jag."
Detta har ett gulgrönt äpple lyssnat till:
"Ringa är ditt pris, du strandens guldcitron,
Nu är ingen här så skön, så skön som jag."
Detta har oslagna ängen lyssnat till:
"Gröna äpple, ringa endast är ditt pris,
Nu är ingen här så skön, så skön som jag."
Detta har oskurna kornet lyssnat till:
"Ringa är ditt pris dock, du oslagna äng,
Nu är ingen här så skön, så skön som jag."
Detta har okyssta flickan lyssnat till:
"Ringa är ditt pris dock, du oskurna korn,
Nu är ingen här så skön så skön som jag."
Detta har den muntra gossen lyssnat till:
"Ringa är, I alla, dock ert pris mot mitt,
Nu är ingen här så skön, så skön som jag.
Plocka vill jag dig, du strandens guldcitron,
Skaka ned från trädet, gröna äpple, dig,
Slå och bärga vill jag dig, oslagna äng,
Skörda åter vill jag dig, oskurna korn,
Sen, okyssta flicka, vill jag kyssa dig."

STUM KÄRLEK.

Flacka fält, hur djupt du mig bedröfvar!
O, min älskling skildes här ifrån mig,
Och han sade ej: "Gud med dig, dyra!"
Tryckte blott sin mössa ned på pannan,
Slog till jorden sina svarta ögon
Och mot barmen förde högra handen.

Att han tryckte mössan ned på pannan,
Därmed sade han: "Gud med dig, dyra!"
Att han slog till jorden sina ögon,
Därmed mentes: "Mer än ögat dyra!"
Att han förde handen mot sitt hjärta,
Sade: "Aldrig skall jag dig förgäta."

PRÖFNINGEN.

Säg dock, hvad dån kringskallar i nejden?
Ljuda då klockor? Gala då hanar?
Klockor ej ljuda, hanar ej gala,
Bud till sin broder sänder en syster:
"Broder, jag är af turkarna tagen,
Köp mig då fri ur turkarnas händer!
Summan är ringa, den de begära:
Guld blott tre litrar,[7] pärlor två säckar."
Henne till svar dock skickade brodren:
"Tarfvar mitt guld till tygel åt hästen,
Att han må pråla, när jag på ridt far;
Pärlor behöfver jag för min flicka,
Att hon är skön, när henne jag kysser."

Därpå ett budskap skickade systern:
"Är dock alls icke turkisk slafvinna,
Nej, jag är sultaninna, min broder."

FÄSTMÖNS DRÖM.

Nära trappan skodde Johan fålen,
Och ur fönstret såg därpå hans fästmö,
Såg och strödde rosor ned på honom,
Strödde rosor ned och talte sakta:
"Dyre älskling, gjorda tätt omkring dig,
Att en ros ej tappas mellan gördeln,
Att en annan ej din fästmö röfvar.
Ty jag såg i drömmen stora under:
Ensam gick din häst att söka svalka,
Och din mössa rullade på marken,
Och på vägen ströddes dina pilar."

Sakta talar Johan till sin fästmö:
"Älska, älska mig blott du, mitt hjärta,
Sen du mig begynte älska,—själfmant
Har all lycka kommit mig till mötes,
Så på resor som vid köp och byte."

DEN NYGIFTA.

Vatten öser gårdagsbruden,
Och, utöfver källan lutad,
Talar vid sig själf hon detta:
"Ve mig, arma, ve mig, sköna!
Bure än jag gröna kransen,
Vore jag långt mera vacker;
Skulle då en herde älska,
Konstantin, den unga herden,
Som där tågar framför lammen
Såsom månen framför stjärnor."

FLICKAN OCH VILA.

Regn föll neder såsom honingsdagg,
Och i hyddan stod bekymrad mön:
"Ute blir väl nu min älskling våt;
Stolt uti sin körsbärsbruna rock,
Under rocken klädd i sammetsdräkt,
Med en sidenskjorta under den
Och ett ur af guld uti sin barm
Sitter han uppå sin sköna häst."

Vila svarar ifrån skogen så:
"Unga flicka, obekymrad var!
Själf jag slagit opp ett sidentält,
Och i tältet slumrar älskarn nu,
Öfverskyggad af en sobelpels,
Och med hufvu't svept i gyllne tyg."

DEN FÖRSIKTIGA.

Du, min flicka, du, min röda blomma,
Aldrig satt ännu och aldrig omsatt,
Ej med svala flöden än begjuten,
Än ej plockad, än för ingen doftfull,
Aldrig kysst ännu och aldrig famnad,
Sköna, finge jag en gång dig kyssa!

"Finge det, du gode, efter önskan,
Stötte endast till din äng min trädgård:
Komma skulle jag att blommor vattna,
Du att föra hästarna på bete:
Kunde då mig kyssa efter önskan,
Borde blott ej bita mig i kinden,
Att min mor ej finge skåda märken."

DEN UNGA MAKAN.

Då jag än var hemma hos min moder,
Gaf hon mig rätt vackra råd att följa:
Första rådet: att rödt vin ej dricka,
Andra: att ej bära gröna kransar,
Sista: att ej älska någon yngling.

Men jag arma tänker vid mig själf här:
"Ges dock utan vin en fyllig kind ej,
Utan gröna kransar ingen glädje,
Ges dock utan yngling ingen kärlek."

TILL SANKT GÖRAN.

Flickan beder på Sankt Görans-dagen:
"O Sankt Göran, när härnäst du kommer,
Finn mig mer ej hos min mor, men finn mig
Hos en make eller ock i grafven!
Förr dock hos en make än i grafven!"

DOMEN.

Blommor sådde trenne täcka flickor,
Kyndel uppå berg, i dalen mynta.
Och en yster gosse kommer dristigt
Och af blommorna en knippa plockar.
Hemligt gillra flickorna dock snaror,
Och den yra, käcka gossen fångas.

Ena så: "I lågorna med honom!"
Andra så: "Ur landet skall han jagas!"
Tredje så: "Nej, nej, han måste hängas!"

Och den ystra gossen talar åter:
"Är ej guld, att man mig smälta skulle,
Är ej skälm, att ut ur landet jagas,
Gosse är jag, och jag måste hängas
Vid det olycksträdet—kvinnohalsen."

DEN VALACKISKA FLICKAN.

På den vilda hästen red jag,
Och den bar mig till valackskan.
Trenne döttrar har valackskan;
Men den ena bannar modren:

"Stygga Nera, säg, hvar var du?"
"Banna icke, goda moder!
Nära Donau har jag varit,
Och har sett där unga tyskar.

Åt den ena, som jag såg där,
Ville han min svåger blifva,
Gåfve jag den finsta skjorta,
Att han till sin död den bure.

Åt den andra, som jag såg där,
Ville han min brudsven blifva,
Gåfve jag ett virkadt gulltyg,
Att han till sin död det bure.

Åt den tredje, som jag såg där,
Ville han min fästman blifva,
Gåfve jag två svarta ögon,
Att han till sin död dem kysste."

DEN BÖNHÖRDE.

Ber till Gud den unga gossen:
"Gif, o Gud, åt mig ett gullhorn,
Gyllne horn med silfverändar,
Att jag granens bark må borra
För att se, hvad finns i granen."

Gaf åt honom Gud ett gullhorn,
Gyllne horn med silfverändar;
Och han borrar nu i granen,
Finner där en vacker flicka,
Hvilken lyser skön som solen.
Talar då till henne gossen:
"Hör mig du, min unga flicka!
Friar jag, man ger dig icke;
Lockar jag, du följer icke;
Ville röfva dig—och kan ej."

Och den unga flickan talar:
"Fria ej,—man ger mig icke;
Röfva ej,—du är förlorad;
Ty jag äger nio bröder,
Syskonbarn till lika antal.
Svänga de sig opp på hästar,
Gjorda om sig skarpa sablar,
Sneda sina vargskinnsmössor,
Är det fasligt att dem åse,
Ännu mera att dem bida.
Synd det vore att förloras,
Skam det vore att fly undan.
Nej, men locka,—månn' jag följer."

FLICKAN I DÖRREN.

På sitt sträckta vingepar
Sväfvar högt i skyn en falk,
Och hans blick, mot jorden vänd,
Hvilar nu uppå en dörr.
Men i dörrn en flicka står,
Tvår sitt hvita anlete,
Slätar sina ögonbryn.
Bländande är hennes hals,
Såsom snön på bergen är.
Nära till en gosse står,
Talar så med sakta röst:
"O, min sköna flicka, du!
Knyt din halsduk bättre till;
Jag förblindas af din glans,
Och mitt hjärta svider ren."

MANNATROHET.

Minns du, när vi började att älska,
Satt du en gång i min famn, du goda,
Grät så bittert, snyftade och sade:
"Straffe Gud af mina syskontärnor
Hvar och en, som tror en ynglings lofven!
Ty som himlen först är klar och härlig,
Men dock snart af skyar öfverdrages,
Så omväxlar gossens trohet äfven.
Kysser han,—då skall man bli hans maka;
Har han kysst,—då skall till hösten väntas.
Kommer hösten en gång,—kommer vintern,
Och han friar ren till andra flickor."

FLICKANS ANLETE.

Flickan stod på bergets kulle,
Öfver hvilken mildt ett skimmer
Spreds från hennes sköna anlet.

Vid sig själf då talte flickan:
"Anlet du, som gör min oro!
Om jag visste, ljusa anlet,
Att åt vissna gubbens kyssar
Dig ett oblidt öde ärnat,
Ville jag i gröna skogar
Strax all bitter malört plocka,
I dess bittra saft dig bada,
Att den gamles kyss förbittra.
Visste jag dock, ljusa anlet,
Att åt unga makens kyssar
Dig ett härligt öde ärnat,
Ville jag i gröna gårdar
Alla röda rosor plocka
Och i deras ljufva vatten
Dig, du ljusa anlet, bada,
Att du ljufligt skulle mot den
Unga makens kyssar dofta."

FISKEN.

Flickan hon satt på hafvets strand,
Talade i sitt sinne så:
"O, du min gode Gud, ändå!
Finns väl, hvad bredare är än haf?
Eller hvad vidare är än fält?
Eller hvad snabbare är än häst?
Hvad är väl mera än boning sött,
Eller hvad öfvergår broderkyss?

Tittar ur vågen en liten fisk:
"Fjolliga flicka, hvad tänker du?
Himmel långt bredare är än haf,
Haf ju långt vidare är än fält,
Öga ju snabbare är än häst,
Socker öfvergår honing—och
Älskarekyssen en broderkyss."

BÄTTRE GAMMALT GULD ÄN NYSMIDT SILFVER.

Skugga sökande, för att sig svalka,
Flög en falk utöfver Sarajevo,[8]
Såg en fura midt i Sarajevo
Och inunder den en kylig källa;
Nära källan såg han änkan Nypon
Och med henne jungfrun, hvita Rosa.

Falken började att eftersinna,
Om han skulle kyssa änkan Nypon,
Eller hellre jungfrun, hvita Rosa.

Så i valet kom han till beslutet,
Och han talte sakta i sitt sinne:
"Bättre guld, om äfven nött det vore,
Än som silfver är, ehuru nysmidt;"
Och han kysser muntert änkan Nypon.

Men förtörnad ropar jungfru Rosa:
"Sarajevo, blomstra utan frukter![9]
Är det sed, som nu i dig fått insteg,
Det, att unga gossar älska änkor,
Gamla gubbar åter unga flickor?"

HÄSTEN VILL EJ DRICKA.

O du flicka, gyllne peruns-blomma!
Har du vattnat ren min skymmel?—
"Vattnat
Har jag väl; men han vill ej från vattnet,
Utan skådar mot den strand af Sava,
Hvarest flickor binda blomsterkransar
Och de gula viner hjältar dricka."

ALI-AGAS MAKA.

Underskön är visst Al-Agas maka.
Sådan skönhet finns ej mer i Bosna,
Hela Bosna och Herzegovina;
Dock, hvad båtar henne denna skönhet,
Då på henne Agas blick ej hvilar?
Aga älskar Omars hulda flicka,
Som i jungfruburen vuxit ensam,
Skådat icke sol och icke stjärnor,
Aldrig än fått se, hur kornet växer,
Kornet växer, och den röda drufvan.

DÄR BASILIKA JAG SÅDDE, SKJUTER MALÖRT OPP.

Flickan återger sin älskling
Hans förlofningsring.
"Tag den åter! Fader, moder,
Som ej hylla dig,—
Fader, moder, bror och syster,
Alla neka mig.
Skona du din arma flickas
Oangripna namn!
Den förlåtnas öde äger
Nog sin tyngd ändå.
Där basilika jag sådde,
Skjuter malört opp,
Malört, denna bittra blomma,
Denna kärfva ört.
Binden mina bröllopsgästers
Smycken därutaf,
När de snart mig död ledsaga
Till den kulna graf."

SMILJANA.

Blommor plockar utmed ån Smiljana,
Samlar flitigt dem i famn och förkläd',
Binder sen af dem tre blomsterkransar.
Ena kransen för sig själf hon sparar,
Åt sin lekvän skänker hon den andra;
Men den tredje lägger hon på böljan
Och med tysta ord ledsagar denna:
"Simma, simma, gröna krans, med vågen,
Simma hän till Georgs port och bringa
Detta budskap till hans goda moder:
'Vill du, moder, gifta bort din Georg,
Gif ej honom åt den unga änkan,
Åt den sköna flickan unna honom!'"

ÖNSKNINGARNA.

Ranko sof i poppelskuggan,
Kommo dit tre flickor, talte
Under färden med hvarandra
Om hvad hvarje helst begärde.

Och den första flickan talar:
"Helst jag önskar mig en gullring."
Och den andra flickan talar:
"Helst jag önskar mig en gördel."
Och den yngsta flickan talar:
"Helst jag ville äga Ranko.
Lätt kan dock en ring bli bruten,
Lätt en gördel sönderrifvas,
Men min Ranko,—han förblir min."

ÖNSKAN.

Om en källa sval jag vore,
Väl jag visste, hvar jag vällde;
Nere vid min älsklings fönster,
Där han af och på sig kläder,
Att sin törst han måtte släcka
Och sig svalka med min bölja.

FLICKORNAS FÖRBANNELSER.

Konda dog, hans moders enda sällhet,
Lämnande sin mor det kval att honom
Fjärran från sin boning ge åt jorden.
Hon begrof den käre i sin trädgård
Under gyllne pomeransträns skugga.

Hvarje morgon går hon sen till grafven:
"Konda, Konda! Svara, trycker jorden,
Eller trycka dig din kistas bräder?"

Och ur djupet ljuder svaret åter:
"Icke jorden trycker mig, o moder!
Icke trycka kistans bräder heller,
Nej, förbannelser af flickor endast.
När de sucka, ges i himlen gensvar,
När de banna, skälfver jordens grundval,
När de gråta, måste Gud bevekas."

DEN SKÖNA ILIJA.

Sakta på Donau vaggar en julle,
Bär på dess våg den sköna Ilija.
Falken på högra handen han håller;
Sorgsen i hågen, ger han den näring,
Gjutande tårar, ger han den dricka.

Lutad till falken, hviskar han detta:
"Fågel, min falk! Ej vill jag dig nära,
Nära med lika kost som min egen,
Vattna med samma dryck, som jag själf har.
Sorgsen i hågen, ger jag dig näring,
Gjutande tårar, ger jag dig dricka,
Men till en jakt ej vill jag dig styrka,—
Styrka jag vill dig, att du må flyga,
Flyga som budskap hem till min maka,
Se, om den hulda lycklig och frisk är,
Se, om hon redan födt mig en gosse."

Under hans vinge bindes ett bref sen:
"Ila och sänk dig neder vid fönstret,
Neder på rosenbusken den röda,
Nära till fönstret sitter den hulda,
Sitter och stickar där vid sin båge.
Hälsa den goda vänligt ifrån mig,
Säg: 'Med Ilija var jag i går än,
Tömde i går än vin med min herre'."

Snart vid Ilijas boning var falken.
Brefvet då löste älskade makan,
Och såsom svar hon talte till falken:
"Hälsa från mig den sköna Ilija,
Bed, att han ej uppskjuter sin hemfärd.
Doftande rosor blomma i trädgåln;
Ack, men med hvem, med hvem dem plocka?
Muntert på gården ropar där falken,
Ack, men hvem lockas med mig att jaga?"

DE ÄLSKANDES GRAF.

Tvenne unga älskade hvarandra,
Tvådde båda sig i samma vatten,
Torkade med samma duk sig båda.
Ingen visste därom första året,
Men på andra blef det kändt för alla,
Kändt också för fader och för moder.
Modren hindrar dock de trognas kärlek
Och den älskande från älskarn skiljer.

Genom stjärnan sände gossen budskap:
"Dö, min älskade, om lördagskvällen,
Jag vill dö med söndags-morgonrodnan."
Så beslöts det, så det skedde äfven.
Lördagskvällen dog den trogna flickan,
Hennes älskling dog med morgonrodnan.
Man begrof dem båda med hvarandra,
Hand i hand i jordens sköte sänkta,
Och i händren lades gröna äpplen.[10]

Några månar,—och från gossens läger
Reste sig en lummig gran i höjden,
Och från flickans sköt en rosenbuske.
Men kring granen slingrade sig rosen
Som ett sidenband kring eterneller.

FLICKAN VID ZETINJA.

Vid Zetinjas djupa, svala bölja
Satt i dryckeslag en skara hjältar,
Och en vacker flicka bjöd dem vin där.
Men när bägarn hon åt någon räcker,
Fattar han, i stället för pokalen,
Hennes hvita hand att henne famna.
Flickan åter sträfvar mot och talar:
"Nå, i sanning, mina tappra hjältar,
Allas eder tjänarinna är jag;
Men åt en blott kan jag fästmö vara,
Blott åt den, som i sin vapenrustning,
Med sin divansmantel därutöfver,
Från den ena stranden till den andra
Genomsimma kan Zetinjas vågor.—
Dennes trogna fästmö vill jag blifva."

Dock med nedsänkt hufvud ser hvar hjälte
Tigande emot den svarta marken,
Utom en, den käcka Radoitza.
Hurtigt opp ifrån sin plats han springer,
Gjordar om sig sina blanka vapen,
Sveper sig i mångahanda dräkter,
Kastar öfver dem sin divansmantel,
Och så störtar han sig ned i böljan.
Snart från ena stranden till den andra
Har den djärfve simmarn redan hunnit;
Dock när dädan han sin hemfärd börjar,
Dykar han i böljan oförmodadt,
Icke så, att krafter honom felats,
Men att pröfva älskarinnan endast,
Om han skulle få en trogen maka.
Hur han sjunker, märker då den kära,
Ser det, ilar, kastar sig i strömmen.
Hastigt stiger ynglingen ur djupet
Och med kraft den dunkla vågen klyfver,
Tills han hunnit till sin älskarinna.
Och han fattar hennes hvita händer
Och den hulda till sin boning leder.

DEN SKRÄMDA.

Maras hår uppflätar modren,
Fem- och niodelt i växling,
Och hon talar, ömt bekymrad:
"Om du färdas ner till fältet,
Till en ringdans där på fältet,
Må du ej med Tomas dansa;
Tomas är en yster sälle,
Se, och du en ogift flicka."

Mara lyder ej sin moder,
Utan vandrar ner till fältet,
Till en ringdans där på fältet,
Och hon svänger om med Tomas.

Tomas, dansande med ringen,
Ger en vink åt sina svenner,
Att de skulle hämta hästar,
Hämta dit hans fux och skymmel.
Svennerna förstodo genast,
Förde fålarna till ringen,
Förde dit hans fux och skymmel.

Tomas hoppar opp på fuxen,
Lyfter Mara opp på skymmeln,
Och de flyga genom lunden,
Såsom stjärnor fly på himlen.

Ren var fältet lagdt till rygga,
Och till Mara talar Tomas:
"Ser du där den murkna lönnen?
Märk, i den vill jag dig hänga;
Kråkan skall ditt öga hacka,
Örnen slå dig med sin vinge."

Mara började att snyfta:
"Ve mig, ve mig! Gud förskone!
Så det hände hvarje flicka,
Som sin moders råd ej följer!"
Tomas ler och tröstar henne:
"Frukta icke, hulda Mara!
Ingen murken lönn där synes,
Nej, min hvita gård allenast.
Min du är, min boning städar
Du från denna stund som maka."

DE SVARTA ÖGONEN.

Modren bannade sin Jovo:
"Son, hvar höll du hus i aftse?"

"Bana icke, gamla moder!
Hos tre sköna flickor var jag.
En var hög och smärt till växten,
En var röd och hvit om kinden,
En bar ögon, lika natten.
Af den höga, af den smärta,
Plågas, moder, nu mitt hufvud;
Och af den med röda kindren
Plågas nu mitt bröst, o moder;
Men af den med svarta ögon,
Gamla moder, tar jag döden.
Lägg mig på en bår och för mig
Till den huldas tjäll, att hennes
Svarta ögon må mig skåda."

Sagdt; och honom lämnar lifvet.
På en bår han läggs af modren
Och till flickans boning bringas.
Hon med svarta ögon ser det.

Och hon talar till sin moder:
"Låt mig dö, min gamla moder!
Lägg mig sen på båren, lägg mig
Nära till den sörjda döda!
Sen en graf oss red och sänk oss
Hand i hand i den till hvila.

VÅRA MÖDRAR BÄRA SKULDEN.

Bakom Savas våg på stranden
Leder ynglingen sin fåle.
Mössan i sin hand han håller
Och befuktar den med tårar.
Och han bannar hvirfvelvågen:
"Måtte Gud dig straffa, Sava!
Hvarken kan jag genomvada,
Eller kan jag simma öfver
För att där min flicka kyssa."

Och den sköna flickan svarar:
"Nej, vid Gud, du gode yngling!
Vredgas ej på Savaströmmen,
Sava är dig ej fientlig;
Nej, fientlig är din moder,
Din mot dig, som min mot mig är.
Din vill, att du ren med våren
Hem skall föra den, du älskar,
Min står fast däri, att dottren
Skall till hösten vara ogift."

SUCK.

Dunkla skogspark, hvad din skugga svalkar!
Hjärta, hjärta, hur du är bedröfvadt!
Dig så nära ser du den, du älskar,
Dig så när—och får ej kyssa honom!

MOR, SYSTER OCH MAKA.

Högt uppå ett vårdtorn vandrar Jovo;
Under honom bräcks det murkna timret,
Och i fallet bryter Jovo benet.
Genast blir en läkarinna kallad,
Ifrån bergets täta skog, en Vila.

Mycket fordrar Vila för sin läkdom:
Af hans mor den hvita högra handen,
Af hans syster hennes lockars fläta,
Och ett pärlehalsband af hans maka.

Modren gaf sin högra hand för honom,
Systern skänkte sina lockars fläta,
Men hans maka ej sitt pärlehalsband.
"Nej, jag ger, vid Gud, ej bort mitt pärlband,
Som jag själf ifrån min fader medfört."

Då förgrymmas Vila ifrån berget
Och förgiftar dödligt Jovos skada.
Jovo dör,—ve, ve dig, arma moder!

Trenne sorgefåglar[12] klaga sedan:
Ena klagar utan uppehållan,
Sent och tidigt klagar blott den andra,
Och den tredje, när det så sig faller.

Den, som klagar utan uppehållan,
Är den dödes olycksburna moder;
Åter den, som klagar sent och tidigt,
Är den dödes sorgebundna syster;
Den, som klagar, när det så sig faller,
Är den dödes ungdomsfriska maka.

HÄXERIET.

Härligt var att se, hur inpå kvällen
Hjälteskaran drack det gula vinet.
Med befann sig ock den veka Stojan,
Drack ej vin och brännvin icke heller,
Utan kaffe blott ur gyllne skålar.
Några flickor vandrade långs stranden,
Och bland dessa Ivans sköna syster.
När den veka Stojan henne märker,
Tänds hans bröst af kärlek,—och åt tärnan
Kastar han ett äpple och ett kvitten.[13]
Men förtrytsam slängde Ivans syster
Genast bort från sig hans gula kvitten,
Och med foten stötte äpplet unnan.
På den gröna marken föll hans kvitten,
Äpplet åter i den svala böljan.
När den veka Stojan märkte detta,
Blef han strax så mörk, så vild till sinnes.
Dädan skyndar han med snabba fötter
Och sitt hem, sin hvita boning uppnår.
Papper tar han genast fram och skriftyg,
Att förtrolla Ivans sköna syster.
Och han sammansätter fyra trollbref;
Skrifver ett och kastar det i elden:
"Eld, förbränn, förbränn ej brefvets trollkraft,
Tänd blott, tänd blott Angelijas hjärta!"
Skrifver än ett,—kastar det i böljan:
"Bölja, ryck ej med dig brefvets trollkraft,
Bortryck, bortryck Angelijas hjärta!"
Skrifver än ett—kastar det i luften:
"Vindar, fören ej bort brefvets trollkraft,
Fören, fören Angelijas hjärta!"
Ett han gömmer under hufvudkudden:
"Hvila icke kraftlöst där, o trollbref;
Tills att Angelija med dig hvilar!"

Märk! Och inom några korta stunder
Ljuder där ett klappande på porten:
"Öppna porten, om du Gud bekänner,
Öppna porten, mig förtära lågor!"
Stojan tiger och vill än ej svara,
Högre klappar åter Ivans syster:
"Opp, mig rycka floder med sig hädan,
Opp med porten, om du Gud bekänner!
Snart till molnen höjes jag af vindar."

Hastigt springer då den veka Stojan,
Låter upp den vida buxbomsporten
Och ledsagar henne in med glädje.

PRINS MUSTAFAS SJUKDOM.

För att bada går en skara turkar,
Och turkinnor komma från att bada,
Männerna med Mustapha i spetsen,
Kvinnorna med Mehmed paschas maka.
Skön är Mustapha, sultanens ättling,
Mera skön dock Mehmed paschas maka.
Och förtrollerskan är icke skön blott,
Men tillika så försåtligt smyckad.
Genast sjuknar prinsen in af kärlek,
Tänd af Mehmed passhas sköna maka,
Går ren plågad till det hvita slottet
Och på veka dynor där sig lägger.
Alla fruar efter, rang och ordning
Komma att prins Mustapha besöka,
Borta blir blott Mehmed paschas maka.

Sultaninnan sänder bud till henne:
"Ädla fru, gemål till Mehmed pascha,
Aktar du dig mer än sultaninnan?
Mustapha, min son, på sjukbädd ligger;
Alla fruar gjort besök hos honom,
Du allena, du försmår att komma."
Mehmeds maka mottar denna hälsning,
Vecklar sina ärmar opp i blinken
Och bereder lätta sjukbädds-rätter:
Grädda rosenröd på gyllne tallrik,
Ljusgult serde uti silfverskålar,
Vårens körsbär, syltade med honing,
Persikor med morgondagg bestänkta,
Hafsstrandsfikon och mostarska drufvor;
Klär sig sen i kosteliga kläder
Och beger sig så på färd till slottet.
Snart palatsets gångar hon beträder.
Oanmäld och hälsande på ingen,
Sakta till den sjukes rum hon skrider;
Och hon sätter sig vid hufvudgärden,
Tar ett virkadt guldtyg fram och fläktar
Svalka åt hans feberheta panna.
Men, till sultaninnan vänd, hon talar:
"Sådan sjukdom som den tappre prinsens
Önskar jag att må min broder träffa,
Ja, mig själf som Mehmed paschas maka;
Ty en kärleksyrsel är ej sjukdom."
När prins Mustapha förnummit detta,
Står han opp på snabba fötter genast,
Riglar alla dörrar och behåller
Mehmeds maka kvar tre runda dagar.—
Men på morgonstunden af den fjärde
Med ett artigt bref uppvaktar paschan:
"O sultan, min store, dyre herre!
Från min boning har en dufva bortrymt,
Till ditt slott hon flugit,—lösgif henne,
Lösgif henne, om du Gud bekänner!"
Därpå får han från sultan det svaret:
"Mehmed, trogna slaf, jag har en falk här,
En otämjelig och vildsint fågel,
Som ej släpper, hvad han en gång fångat."

SKÖRDEFLICKAN.

Kärfvar, skördade med silfverskära,
Samlar hop med gullprydd hand Lepota.
Dock, när middagssolen börjat glöda,
Sjunger för sig själf hon sakta detta:
"Den, som sammanbinder mina kärfvar,
Vill jag strax mitt hvita anlet skänka.
Den, mig vatten ifrån källan hämtar,
Vill jag skänka mina svarta ögon.
Den, som bygger mig en skuggrik löfsal,
Honom vill jag bli en trogen maka."
Sjunger så och tror sig hörd af ingen.

Lyssnat har likväl den unga herden,
Och han binder kärfvarna tillsamman,
Bygger opp af hassel strax en löfsal,
Hämtar vatten från den svala källan,
Bjuder det och talar till den sköna:
"Nu, Lepota, uppfyll, hvad du lofvat!"

Skalk var skördeflickan dock och löste
Sig med några skälmska ord från löftet:
"Låt mig bli i frid, du unga herde!
Medan du band samman mina kärfvar,
Bette dina lamm i åkerstubben.
Då du bragte mig från källan vatten,
Har du med en dryck dig själf förfriskat;
Och i skuggan, som du mig beredde,
Har du äfven själf ju funnit svalka."

BRÖLLOPSSÅNGEN.[14]

I.

Skön att skåda under aftonsolen,
Satt vid sidan af sin ledsven bruden,
Under kransen tittande på älskarn.

Och till flickan talte hennes brudgum:
"Hvarför ser du på mig, hulda flicka?"
"Jag betraktar dig i väntan endast,
Att du ville ge mig några läror,
Hur jag vore bäst din mor till nöjes."

"Lätt det blir dig att min mor behaga:
Sent till sängs och tidigt opp från bädden,
Sopa rummen, skaffa köket vatten,
Sedan kamma dina blonda lockar."

II.

Malmkanoner gifva dån från skansen,
Gästerna församlas ren hos bruden,
Och man ärnar börja bröllopståget.
Bruden har i går ren utsått blommor,
Blommor på sin hulda makes lycka.
Ville lyckan gynna hennes make,
Borde blomstren gro om kvällen redan,
Sammanböja stänglarna om natten
Och om morgonen buketter bilda.
Lyckan var den hulda maken gynnsam;
Blomstren grodde opp om kvällen redan,
Sammanböjde stänglarna om natten,
Bildade med morgonen buketter.
På sin lott fick hvarje gäst en blomkvast,
Brudgummen fick själf den hulda bruden,
Hennes ledare fick ensam ingen.
Dock, till honom lutad, hviskar bruden:
"Vredgas ej, min ledare; en blomkvist
Mera skön och rik för dig jag sparar.
Gissa hvilken?—Jo, min unga lekvän."

BLODHÄMNDEN.

Hvems är klagoskrit där i Banjani?
Månne Vilans? Månn' den onda ormens?
Ropte Vila, komme det från berget,
Ropte ormen, komme det från klyftan.
Vilan ej och ej den onda ormen,
Batritch Perovitsch är den, som klagar
Under Osmans, Tchorovitschens, händer.
Honom han besvär vid brodernamnet:
"Släpp mig, Osman Tchorovitsch, min broder,
Skona lifvet, du i Gud min broder!
Tag i lösen hundrade dukater;
Mina bröder sju; sju Perovitscher,
Gifva gärna dig sju damaskener;
Deras makar skänka dig sju kransar
Och min broder Raduls maka, Zvjeta,
Sina kransar och sitt öras smycke.
Men min moder ger en ung slafvinna,
Ger dig många kosteliga kläder,
Och min fader, Pero Vutschitschevitsch,
Skall förära dig sin egen lifhäst
Och däröfver hundrade dukater."
Ren vill denna unna honom lifvet,
När, af onda makter förd till stället,
Panto från Tupan där syns och talar:
"Muselman, du Tchoros ättling, Osman!
Släpp ej Perovitschen Batritch undan.
Bjuder han dig än omätlig lösgäld,
Se, af turkarna skall han den pressa.
Vill han gifva dig sju damaskener,
Skall han äfven dem af turkar röfva.
Vill han kransar gifva dig och smycken,
Skall han fånga våra bröders makar
Och af dessa smycken ta och kransar.
Lofvar han åt dig en ung slafvinna,
Torde han min egen dotter röfva
Och dig henne såsom lösen bjuda.
Och den lifhäst, han dig vill förära,
Är ju af Banjanis ras till skit dock."

Panto så och svänger sig ur sadeln.
Låga blixtrar ur hans studsarmynning,
Och han träffas, Perovitschen Batritch,
Genom gördeln, och hans mund förstummas.
Död han sjunker mot den gröna marken,
Och från kroppen skär hans hufvud Osman.

Och det kommer budskap till Saljuto,
Till den slagnes ålderstegne fader.

Göken gråa klagar i Saljuto,
Ropar midt i vintern ut sin klagan,
Som om ingen årstid ägnats honom.
Göken grå är icke den, som klagar;
Nej, där klagar Pero Vutschitschevitsch,
Perovitschen Batritchs gamla fader:
"Ve mig, ve mig, ve till domedagen,
Ty af söner, som mig efterlefva,
Hämnas ingen väl hans mord, den dyres!"

Honom tröstar Perovitschen Radul:
"Slikt må ej ditt gråa hufvud ängsla.
Vänta endast till Sankt Görans-dagen,
Tills med löf sig berg och kullar kläda
Och det flacka fält med gräs och blommor;
Då vill jag kamraterne församla
Och med dessa till Banjani draga
För att hämnas Batritchs mord, min broders."
Men ren nalkades Sankt Görans-dagen,
Ren med löf bekläddes berg och kullar,
Gräs och blommor täckte redan fälten,
Och kamraterne tillsamman kommit.

Till Banjani drar med dessa Radul
Och tar af till bergets skog vid Utes.

Trenne runda dagar där de bida,
Ändlöst spanande mot Gatzkos slätter,
Tills på håll en turk till häst sig visar,
Just den sökte, Tchorovitschen Osman.
Radul så till sina kämpar genast:
"Bröder, sen I där den bofven Osman?
Huken eder ner mot gröna marken;
Men jag själf vill ställa mig i vägen
För att vänta Tchorovitschen Osman.
Ej för edra damaskenerklingor
Skall han falla, den fördömda turken,
Om mig Gud den lycka värdes unna
Att med mina händer gripa honom!
Men om jag ej lyckas honom gripa,
Då—lägg an, hvem som af kvinna född är!"
Kämparne sig huka ner i gräset;
Radul åter ställer sig i vägen.
Och när turken nu till stället hunnit,
Springer Radul fram att gripa honom,
Fattar hästens tygel med sin ena,
Turken med sin andra hand i brickan
Och till marken rycker honom neder.
Käckt till bistånd hans kamrater ila,
Och de fånga lefvande Osmanen.

Honom ber vid brodernamnet Osman:
"Släpp mig, Radul Perovitsch, min broder,
Skona lifvet, du i Gud min broder!
Tag i lösen tusende dukater!
Tjugu bröder, tjugu Tchorovitscher,
Gifva gärna tjugu damaskener,
Och de Tchorovitschers ädla makar
Sina lockars kosteliga smycken.
Deras gyllne keder jag dig bjuder,
Af dukater och af pärlor tunga.
Men jag själf vill ge dig min araber,
Högrest, att en slik ej finns i Bosna,
Hela Bosna och Herzegovina,
Med hans töm och silfvertunga sadel,
Allt till svansen öfvertäckt med sammet;
Hvarje buckla är med loskinn kantad
Och med guld och silfver smyckad rikligt."
Döf för detta, svarar Perovitschen:
"Turk, du Osman Tchorovitsch! En dyrbar
Lösegäld bjöd dig min broder äfven,
Men förgäfves!—Utan skoning skilde
Du hans blonda hufvud ifrån kroppen."
Och han drager fram. sin knif ur gördeln
Och från kroppen skiljer Osmans hufvud.
Tar hans hufvud, tar sin öväns' vapen
Och arabern, turkens höga stridshäst,
Och beger sig hem med sina vänner.

Men i Montenegro-bergens grannskap,
Från den lilla byn där, från Saljuto,
Till hans möte går den gamla fadren,
Sträcker famnen och hans anlet kysser.
Radul kysser gubbens hand och klädfåll
Och för honom turkens hufvud kastar.
Och då ropar Pero Vutschitschevitsch:
"Hell mig nu och intill domedagen,
Då mig unnats denna stund att skåda,
När min dyre son är hämnad vorden!"
Gubben så,—och honom lämnar lifvet.
Död han ligger; frid med honom!—Herren
Tage honom upp till paradiset
Och välsigne hägnande oss alla!