DE BÄGGE JAKSCHITCHERNE.
Månen förebrådde morgonstjärnan:
"Morgonstjärna, säg, hvar har du varit,
Hvarest jollrat bort den sköna tiden,
Då man dig ej sett på trenne dagar?"
Honom svarar åter morgonstjärnan:
Hvarest varit? Hvar förjollrat tiden?
Ofvan Belgrads hvita fäste stod jag
Och betraktade ett sällsamt under:
Hur två bröder delte fadersarfvet,
Jakschitch Dmitar och Jakschitch Bogdane.
Ren i godo öfverens de kommit,
Ren de hade delat fadersarfvet:
Dmitar ärfde Valakit och Moldau
Och Banatet odelt intill Donau.
Bogdan fick det flacka landet Sirmien,
Långs åt Savaströmmen alla ängar
Och till staden Ushitz hela Servien.
Dmitar tog den nedre deln af staden
Med ett torn, Neboischa, nära Donau.
Bogdan tog den öfre deln af staden
Jämte kyrkan Rushitza i midten.
Om en ringa sak blott blef man osams,
Om ett intet, knappast värdt att nämnas,
Om en falk och om en svartbrun fåle.
Dmitar, stödd uppå sin rätt som förstfödd,
Fordrar falken utom lott och rappen;
Bogdan skänker honom ingendera.
Nästa morgon, när det än knappt dagats,
Svingar Dmitar sig på rappen höga
Och tar med också den gråa falken
För att jaga uti bergets skogar.
Angelija, sin gemål, han ropar:
"Angelija, du min trogna maka,
Mottag detta gift och ge åt Bogdan!
Dock, ifall du ej min önskan fullgör,
Vänta mig ej mer i hvita borgen."
När den trogna makan slikt förnummit,
Går hon med sig själf till råds bekymrad,
Pröfvar, tänker och sig själf tilltalar:
"Gråa gök, hvad skall väl blifva af dig?
Om min makes broder jag förgifver,
Är det mig en synd inför vår Herre,
Är det inför mänskor skam och nesa.
Stor och liten skulle om mig säga:
'Skåden, skåden där den olycksburna,
Som sin egen svåger har förgifvit!'
Ger jag åter icke gift åt honom,
Får jag mer ej vänta hem min make."
Tänkte så och fattade beslutet:
Neder steg hon i den dunkla källarn,
Framtog bröllopsbägaren, den vigda,
Smidd af idel guld i drifvet arbet
Och ett minne af den dyre fadren.
Bägaren med gullgult vin till randen
Fyller hon och frambär till sin svåger,
Kysser honom sen på hand och klädfåll
Och, mot jorden böjd för honom, talar:
"Dig, min gode svåger, vill jag skänka
Denna guldpokal med vin till randen;
Skänk mig falken du, och skänk mig rappen!"
Och Bogdan, bevekt af hennes böner,
Skänkte henne falken strax och rappen.
Dmitar jagar dagen om i skogen,
Lyckas dock ej jaga opp ett villbråd,
Tills att ödet sent på kvällen honom
Till den säfbekrönta skogssjön leder,
Där en guldbevingad and byggt näste.
Dmitar låter gråa falken stiga,
Att på anden skjuta ned i säfven;
Se, men knappt berörd utaf hans vinge,
Har hon redan öfvervunnit falken
Och hans högra vinge sönderkrossat.
Nu, när Jakschitch Dmitar detta märkte,
Klädde han sin furstedräkt utaf sig,
Sam till ort och ställe hän i säfven
Och tog opp därur den gråa falken;
Och han frågte så den gråa falken:
"Säg, min falk, hur är du nu till sinnes,
Hur till sinnes nu förutan vinge?"
Falken hämtar andan djupt och säger:
"Så till mods är jag förutan vinge,
Som en broder är förutan broder."
Då betänkte plötsligt Jakschitch Dmitar,
Att hans maka redde gift för brodren,
Och han svingar sig på rappen höga
Och mot Belgrad spränger fram som ilen,
Att sin bror vid lif kanhända hinna.
Som han nu var bryggan Tschekmek nära,
Sporrar han sin häst att fly däröfver;
Men med brak ger bryggans hvälfning efter,
Och i fallet bryter hästen benet.
När sig Dmitar ser i denna våda,
Löser han af hästen genast sadeln,
Fäster den vid fjäderprydda klubban
Och beger sig raskt till fots till slottet.
Och han kallar strax den trogna makan:
"Angelija, du min trogna maka!
Kanske har du ej min bror förgiftat?"
Och hon svarar gladt sin make detta:
"Nej, förgiftat har jag ej din broder;
Med din broder har jag dig försonat."
SKADARS GRUNDLÄGGNING.
Trenne bröder grundade ett fäste,
Trenne bröder, tre Merljavtschevitscher.
Vukaschin var konung och den äldste,
Och den andra var voivod Ugljescha,
Gojko Merljavtschevitsch var den yngste.
Desse bygga vid Bojana Skadar,[15]
Bygga ren tre runda år med ifver,
Ren tre år, med mästare tre hundra,
Och förmå dock ej att lägga grunden,
Mycket mindre att uppresa fästet.
Hvad om dagen mästaren uppfört,
Rycker åter Vila ned om natten.
När det fjärde året ren begynner,
Ropar Vila ned från bergets skogar:
"Allt förgäfves! Vukaschin, o konung,
Fåfängt, fåfängt du ditt gods förspiller;
Grunden är du ej i stånd att lägga,
Mycket mindre att uppresa fästet,
Om du ej två namn af lika tonljud,
Icke Stojan och Stojana finner,
Men de båda dock förtrogna syskon,
Att dem mura in i tornets grundval.
Så, blott så, skall fundamentet tryggas,
Så, blott så, förmår du resa borgen."
När kung Vukaschin förnummit detta,
Dessimir, sin trogna sven, han kallar:
"Dessimir, min son, af hjärtat käre!
Du, till denna dag min trogna sven blott,
Men från denna som min son värderad!
Spänn i blinken hästarne för vagnen,
Tag där in sex bördor guld, och såleds
Genomtågande den ljusa världen,
Sök mig tvenne namn af lika tonljud,
Sök, o son, en Stojan och Stojana,
Men de båda dock förtrogna syskon.
Röfva eller köp dig dem för guldet,
Bringa dem till Skadar till Bojana,
För att muras in i tornets grundval.
Så, blott så, skall fundamentet tryggas,
Så, blott så, förmå vi resa borgen."
Dessimir förnam sin kungs befallning,
Spände genast hästarne för vagnen,
Tog där in sex bördor guld, och såleds
Genomtågande den ljusa världen,
Sökte han två namn af lika tonljud,
Öfverallt en Stojan och Stojana.
Och han sökte dem tre runda år ren;
Fann dock ej de namn af lika tonljud,
Ingenstädes Stojan och Stojana.
Så tillbaka han till Skadar vänder,
Ger åt kungen vagn och hästar åter,
Ger åt honom guld, sex bördor, åter:
"Konung, här jag hämtar vagn och hästar,
Här jag hämtar guld, sex bördor, åter,
Ty jag fann ej Stojan och Stojana,
Ej de båda namn af lika tonljud."
När kung Vukaschin förnummit detta,
Lät han kalla dit byggmästarn Rado,
Rado åter murare tre hundra,
För att bygga Skadar vid Bojana.
Men hvad kungen byggt, föröder Vila;
Ej tillstädjer hon att lägga grunden,
Mycket mindre att uppresa fästet.
Åter ropar Vila ifrån berget:
"Håll, kung Vukaschin, förnim min varning!
Fåfängt, fåfängt du ditt gods förspiller;
Grunden är du ej i stånd att lägga,
Mycket mindre att uppresa fästet.
Dock, förnim mig! Bröder tre I ären,
Hvar af er en trogen maka äger;
Den, som går i morgon till Bojana
Och åt arbetsfolket bringar maten,
Henne muren in i tornets grundval.
Så, blott så, skall fundamentet tryggas,
Så, blott så, förmån I resa borgen."
När kung Vukaschin förnummit detta,
Lät han kalla sina bägge bröder:
"Hören mig, I älskelige bröder!
Ifrån bergets skog förkunnar Vila,
Att vi fåfängt här vårt gods förspilla,
Att oss ej beskärs att lägga grundvaln,
Mycket mindre att uppresa fästet.
Men från berget talar Vila åter,
Att vi tre Merljavtschevitscher äro,
Att enhvar sin trogna maka äger;
Den, som går i morgon till Bojana
Och åt arbetsfolket bringar maten,
Henne må vi mura in i grundvaln.
Så, blott så, skall fundamentet tryggas,
Så, blott så, förmå vi resa borgen.
Men, o bröder, svärjen mig vid Gud, att
Ingen yppar detta för sin maka,
Utan att vi låta ödet foga,
Hvem i morgon gå skall till Bojana."
Och vid Gud besvuro brödren löftet
Att för makarna ej yppa detta.
Men när dagen nu till nedgång lutar,
Vandra de till sina hvita borgar,
Där en härlig aftonmåltid hålles;
Vandra sedan in i sina sofrum.
Se dock! Under är det att berätta;
Konung Vukaschin förgäter eden.
Han, den förste, säger åt sin maka:
"Akta dig, o du, min trogna maka!
Gå i morgon icke till Bojana,
För ej maten du åt arbetsfolket,
Ty beställdt det vore med ditt lif då,
In i grundvaln skulle man dig mura."
Eden öfverträdde ock Ugljescha,
Och han talte till sin trogna maka:
"Låt mig varna dig, min trogna maka!
Gå i morgon icke till Bojana,
För ej maten du åt arbetsfolket,
Ty ditt unga lif, det vore spilldt då,
In i grundvaln skulle man dig mura."
Blott den unga Gojko vördar eden
Och förtror sin maka ingen varning.
Nästa dag vid morgonrodnans bräckning
Tåga dessa tre Merljavtschevitscher
Till det fasta verket vid Bojana.
Ren var tid att dit förskaffa maten,
Och på drottningen föll turn för dagen.
Men hon dröjer, går till svågerns maka,
Till sin svägerska, Ugljeschas maka:
"Hör, du goda svägerska, min önskan!
Litet ondt har jag i dag i hufvut;
Hell dig, du, som frisk är!—Men jag kan ej;
Bringa maten du åt arbetsfolket!"
Henne svarar så Ugljeschas maka:
"O min svägerska, min ädla drottning!
Litet ondt har jag i dag i handen;
Blifve du vid hälsa, men jag kan ej.
Tala dock med svägerskan den unga!"
Och hon gick till svägerskan den unga:
"Svägerska, du Gojkos unga maka!
Litet ondt har jag i dag i hufvut;
Hell dig, dit, som frisk är!—Men jag kap ej;
Bringa maten du åt arbetsfolket!"
Henne svarar Gojkos unga maka:
"Ädla drottning, du min goda moder!
Gladt och gärna ville jag dig lyda;
Men mitt barn är ännu icke badadt
Och dess hvita linne icke tvättadt."
Drottningen till svar åt henne åter:
"Goda svägerska, begif dig bara,
Bringa maten du åt arbetsfolket!
Jag vill själf det hvita linnet tvätta,
Själf ditt späda barn, du goda, bada."—
Och hon tiger, Gojkos unga maka,
Och åt arbetsfolket bringar maten.
När hon nu var kommen till Bojana,
Ser sin maka Gojko Merljavtschevitsch.
Djupt af smärta grips den unge hjälten,
Djupt af smärta lär hans trogna makas
Och hans späda barns skull, i sin vagga
Moderlöst och blott en månad gammalt.
Tåreströmmar flöda på hans kinder.
Och den smärta makan vid hans anblick
Nalkas blygsamt sin gemål och herre,
Nalkas blyg och frågar honom sakta:
"Gode herre, säg, hvad har dig drabbat
Nu, då tårar strömma dig på kinden?"
Henne svarar Gojko Merljavtschevitsch:
"Ondt, för mycket ondt, min trogna maka!
Ack, ett gyllne äpple,[11] som jag ägde,
Föll i dag uti Bojanas bölja;
Detta sörjer jag och kan ej tröstas."
Och den smärta makan, som ej anar
Något värre, svarar så gemålen:
"Bed till Gud om hälsa blott,—ett äpple,
Mera skönt ännu, kan du dig gjuta."
Häftigare blott blef hjältens smärta;
Och åt sidan vände han sitt anlet
För att icke se sin hulda maka.
Närmre träder svågerparet redan
Fram till Gojkos ungdomssköna maka,
Fatta henne vid de hvita händren
Och till borgens grundval föra henne.
Och de vinka dit byggmästarn Rado;
Murarena kallar åter Rada
Men den unga, smärta kvinnan småler,
Aktande det allt som skämt och lek blott.
Och att lägga borgens grundval ila
De tre hundra murare till verket
Och kring henne ställa sten och bjälkar.
Upp till knät ren är hon innesluten;
Och den unga, smärta kvinnan småler,
Aktande ännu det allt som skämt blott.
Oförtrutet murar framgent skaran
Och kring henne hopar sten och bjälkar.
Upp till gördeln innesluts hon redan
Och betryckes tungt af sten och bjälkar.
Ändtligt märkande, hvad henne ärnas,
Kvidande, som ormen krossad hväser,[16]
Ber hon sina svågrar om förbarmning:
"Tålen ej, om I en Gud bekännen,
Att så ung jag muras in i grundvaln!"
Detta ropar hon till sina svågrar;
Men sitt anlet vända de från henne.
Då med kufvad skam och tadelfruktan
Ber hon slutligt till sin egen make:[17]
"Tål det ej, min dyre man och herre,
Att så ung jag muras in i grundvaln!
Låt mig fara till min gamla moder!
Guld i öfverflöd min moder äger,
Köper nog en slaf och en slafvinna,
Att dem mura in i tornets grundval."
Så hon beder; men hon ber förgäfves.
Och när nu den smärta sköna märker,
Att hon slöser fåfängt sina böner,
Vänder hon sig till byggmästarn Rado:
"Mästar Rado, inför Gud min broder!
Lämna vid min barm ett litet fönster,
Låt min hvita barm stå fri och öppen,
Att, ifall mitt spenbarn Jovo kommer,
Om han kommer, jag må nära honom!"
Bifall ger, för brodernamnet, Rado,
Lämnar vid dess barm ett litet fönster,
Till den hvita barmen öppen tillgång,
Att, ifall dess spenbarn Jovo komme,
Om han komme, hon må nära honom.
Och hon ber ännu, den öfvergifna:
"Mästar Rado, inför Gud min broder!
Lämna ock ett fönster vid mitt öga,
Att jag måtte se mot hvita borgen,
När de föra hit mitt spenbarn Jovo
Och när hem de föra honom åter!"
Äfven detta unnar mästarn henne,
Lämnar vid dess öga ock ett fönster,
Att hon måtte se mot hvita borgen,
När de hämta hennes spenbarn Jovo
Och när bort de föra honom åter.
Och så blir hon murad in i grundvaln.
I sin vagga hämtas henne barnet,
Och hon ger det näring hela veckan;
Då omsider sviker henne målet.
Men åt barnet flöder föda ständigt,
Och det närs vid barmen hela året.
Än i denna stund sker samma under.
Ännu flöder mjölk där och för svaga
Mödrars näringstomma spenar läkdom.
SLAGET PÅ FÅGELFÄLTET.[18]
Tsar Lasar satt vid sin aftonmåltid,
Vid hans sida Militza, tsarinnan.
Till gemålen talar hon, den höge:
"Tsar Lasar, du Serviens gyllne-krona!
Gryr det, drar du ut till Fågelfältet
Och tar med dig svenner och voivoder.
Mig blir ingen man i slottet öfrig,
Ingen, som till dig till Fågelfältet
Bär mitt bref och hämtar svar tillbaka.
Också mina dyra bröder alla,
Nio Jugovitscher, tar du med dig.
Lämna hemma dock en enda broder,
En blott, vid hvars lif jag kunde svärja."
Henne svarar åter Serviens furste:
"Militza, min goda, dyra maka!
Nämn mig, hvem det är af dina bröder,
Som du allra helst hos dig behölle."
"Låt mig Boschko Jugovitsch behålla!"
Åter talar Serviens furste detta:
"Militza, min goda, dyra maka!
När i morgon dagen börjar klarna,
Solen träda fram vid horisonten
Och när då vårt fästes portar öppnas,
Så begif dig fram till fästningsporten,
Hvarur härens slutna leder tåga,
Alla ryttare med tunga pikar
Och i spetsen Jugovitschen Boschko,
Bärande för hären korsets fana.
Honom min välsignelse och hälsning!
Fanan må han ge åt hvem han lyster
Och hos dig förblifva kvar i slottet."
När den ljusa dagen nu var kommen
Och till fästet portarna man öppnat,
Ut beger sig Militza, tsarinnan,
Och hon stannar väntande vid porten.
Hären bryter opp i slutna leder,
Alla ryttare med tunga pikar
Och i spetsen Jugovitschen Boschko,
Bärande för hären korsets fana.
Guldbetäckt är öfverallt hans fåle,
Fanan svajar fladdrande kring honom
Och betäcker honom ner till sadeln.
Men på fanan syns ett gyllne äppel,
Utur äpplet gyllne kors sig tränga,
Och från korsen sväfva sen i vaggning
Gyllne tofsar ned på Boschkos skuldror.
Fram hon träder, Militza, tsarinnan,
Nalkas honom, fattar hästens tygel
Och, med armen slingrad kringom brodren,
Talar sen till honom sakta detta:
"Boschko Jugovitsch, min gode broder!
Mig förunnad är du nu af tsaren,
Att du ej må dra till Fågelfältet.
Sin välsignelse till dig han sänder.
Gif din fana hvem du vill att bäras
Och hos mig i Kruschevatz bli hemma,
Att en bror att svärja vid jag äge."
Henne Boschko Jugovitsch till svar dock:
"Vandra du till hvita borgen åter!
Jag, min syster, må ej dväljas hemma.
Fanan ger jag ej ur mina händer,
Bjöds mig Kruschevatz till lön af tsaren.
Aldrig skola våra kämpar säga:
'Sen den fega Jugovitschen Boschko,
Som ej ville dra till Fågelfältet,
Icke blöda för det helga korset,
Som ej ville dö för kristendomen'."
Talar så och spränger ut ur porten.
Se, då nalkas gamla Jug Bogdane,
Och sju Jugovitscher följa honom.
Alla sju hon ropar på i ordning,
Men af broderskaran svarar ingen.
Framgent står hon väntande vid vägen;—
Se, då nalkas Jugovitschen Voino,
Leder tsarens praktbeklädda hästar,
Öfverallt med idel guld betäckta.
Och hon fattar skymmeln vid hans tygel
Och, med armen slingrad kringom brodren,
Hviskar sen till Voino sakta detta:
"Voino Jugovitsch, min gode broder!
Mig förunnad är du nu af tsaren;
Sin välsignelse till dig han sänder.
Gif hans hästar hvem du vill att föras
Och hos mig i Kruschevatz bli hemma,
Att en bror att svärja vid jag äge."
Henne svarar Jugovitschen Voino:
"Vandra du till hvita borgen åter!
Krigarn anstår ej att gå tillbaka
Och att öfvergifva tsarens hästar,
Visste han sig än bestämd åt döden.
Låt mig draga hän till striden, syster!
Blöda vill jag för det helga korset,
Vill för läran dö med mina bröder."
Talar så och spränger ut ur porten.
När tsarinnan nu allt detta utstått,
Sjönk hon neder på den kulna hällen,
Sjönk,—och lifvet tycktes lämnat henne.
Se, då nalkas tsar Lasar, den höge,
Och när blek hon ligger för hans öga,
Strömma tårar ned uppå hans kinder.
Emot höger ser han och mot vänster
Och sin tjänare Goluban kallar:
"O, min trogne tjänare Goluban!
Sväng dig af den svanlikt hvita hästen,
Tag furstinnan vid den mjälla handen
Och till hvita borgen hemför henne;
Men med Gud vill jag dig hafva unnat
Att ej draga ut till Fågelfältet,
Utan hemma bli i hvita borgen."
När den trogne tjänarn afhört detta,
Rinna tårar på hans hvita anlet.
Men han lyder, hoppar ned af hästen,
Tar tsarinnan vid den hvita handen
Och den smärta återför till borgen.
Men sitt hjärtas tvång kan han ej motstå,
Och det drifver honom hän till striden.
Hästen når han åter, sitter opp, och
Så i sporrstreck hän till Fågelfältet.
När den nästa dagens morgon grydde,
Kommo flygande två svarta korpar.
Komne från det vida Fågelfältet,
Sänkande sig ned på hvita tornet,
På den höge tsarens hvita borgtorn,
Kraxar ena, och den andra talar:
"Är, må tro, det här nu furst Lasars torn,
Och är ingen inne där i tornet?"
Men där innanföre svarar ingen,
Innan Militza, tsarinnan, hör dem.
Ur det hvita tornet fram hon träder,
Hälsande det svarta paret såleds:
"Signe Gud er båda, svarta korpar!
Hvarifrån så dags på morgonstunden?
Kommen I kanske från Fågelfältet?
Sågen I hvar där två starka härar?
Kommo kämparna i handgemäng ren?
Och af härarna fick seger hvilken?"
Henne svarar så det svarta paret:
"För din hälsning haf vår tack, tsarinna!
Så dags komma vi från Fågelfältet,
Och vi sågo där två starka härar,
Som i går ren mätt sig med hvarandra.
Bägges furstar hafva fallit döde;
Få af turkar hafva räddat lifvet,
Och af servier hvad än är öfrigt
Ligger där med dödssår och förblöder."
Medan korparna än tala detta,
Kommer tjänarn Milutin till häst dit;
I sin vänstra hand den högra bär han,
Sjutton sår betäcka kämpens lemmar,
Och hans häst är öfversköljd af bloden.
Emot honom ropar skrämd tsarinnan:
"Ve, hvad har dig drabbat, arme kämpe!
Tsaren, säg, blef han förrådd i striden?"
Tjänaren till svar åt henne detta:
"Härskarinna, hjälp mig ned af hästen,
Svalka sen mitt hufvud med friskt vatten
Och med vin befukta mina lemmar;
Jag är mattad af de djupa såren."
Och tsarinnan hjälper honom neder,
Svalkar sen hans hufvud med friskt vatten,
Och med vin befuktar hon hans lemmar;
Och omsider frågar härskarinnan:
"Säg, hur aflopp det på Fågelfältet?
Huru stupade den höge tsaren?
Säg, hur föll den gamle Jug, min fader?
Mina bröder, nio Jugovitscher,
Och min måg, voivoden Milosch, huru?
Än Vuk Brankovitsch, min andra måg, hur?
Och hur föll han, Banes son, Strainja?"
Då begynner tjänaren berätta:
"Alla föllo de i striden döde.
Där han stupade, den höge tsaren,—
Många kastspjut ligga där i spillror,
Turkiska och serviska i blandning;
Serviska de flesta där dock äro,
Slängda alla, alla att beskydda
Vår behärskare, den höge tsaren.
Jug den gamle ren i främsta ledet
Föll den första, innan striden börjat.
Åtta Jugovitscher äro fallna.
Broder ville icke lämna broder,
Ej så länge lif i någon rördes.
Sist var öfrig än din broder Boschko.
Öfver fältet fladdrade hans fana,
Framför sig han dref af turkar skaror,
Såsom falken jagar dufvosvärmar.
Vadande till knät i ovänsblodet,
Sjönk i döden Banes son, Strainja.
Milosch, o furstinna, Milosch stupat:
Vid Zetinjas kulna bölja föll han,
Där en skara turkar funno döden.
Milosch dödade sultanen Murat,
Slog med egen hand tolf tusen turkar;
Honom hell, och hell den, honom burit!
Lefva skall hans namn bland Serviens söner,
Evigt lefva uti sång och saga,
Tills att värld och Fågelfält gått under.
Frågar du också om Vuk den vilde?
Honom ve, och ve den, honom burit!
Honom ve, och ve hans stam och släkte!
Han förrådde tsaren under striden,
Han förrådde,—med tolf tusen hästar
Öfverlopp till fienderna bofven."
KLAGOSÅNG.
ÖFVER HASSAN AGAS ÄDLA MAKA.
(En servisk folksång.)
Säg, hvad hvitt syns där i djupa skogen?
Ser man snö där, eller ser man svanor?
Vore snö där, hade den väl smultit;
Vore svanor, hade ren de flugit.
Icke snö och icke heller svanor;
Nej, blott Hassan Agas tält där glänsa;
Själf i ett af dem han ligger sårad.
Han besökes af sin mor och syster;
Blygsamt dröjer hans gemål att komma.
När hans sår omsider börjat läkas,
Lät han säga till sin trogna maka:
"Vänta mig ej mera i palatset,
I palatset och ibland de mina!"
När hans maka hört de hårda orden,
Stod den trogna krossad under smärtan,
Hörde hästar stampa invid porten,
Trodde Hassan, hennes make, komma
Och till tornet sprang, att ned sig störta.
Henne följa tvenne hulda döttrar,
Ropa ängsligt, badande i tårar:
"Ej det är vår fader Hassans hästar,
Blott din broder Pintorovitsch kommit."
Hassans maka vänder då tillbaka,
Slår med klagan kring sin broder famnen:
"Se, o broder, här din systers nesa!
Jag, en mor till dessa fem, förskjutas."
Brodren svarar intet, ur sin ficka
Drar han skiljobrefvet, redan färdigt,
I en duk af högrödt siden veckladt:
"Hon må fara till sin moders boning,
Ledig att sig skänka åt en annan."
Modren, då hon såg det bittra brefvet,
Kysste sina båda söners pannor,
Kysste sina båda döttrars kinder;
Ack, men från sitt späda barn i vaggan
Kan hon sig i smärtans stund ej slita.
Brodren rycker henne bort, den hårde,
Sätter henne på den käcka hästen
Och far bort med den försagda kvinnan,
Rakt till deras faders höga boning.
Kort var tiden, än ej åtta dagar,
Ganska kort, förrn ren den hulda kvinnan,
Ren den hulda under änkesorgen
Blef begärd af flere stora herrar;
Och den största var Imoskis Kadi.
Och hon bad i tårar till sin broder:
"Ack, jag ber dig vid ditt lif, min broder,
Gif mig ingen annan mer till maka,
Att mitt hjärta ej må krossas sedan
Af de dyra, arma barnens anblick."
Brodren, ej bevekt af hennes böner,
Fäster henne vid Imoskis Kadi.
Men hon beder honom oupphörligt:
"Skicka helst en liten lapp, o broder,
Med de orden till Imoskis Kadi:
'Vänligt hälsar dig den unga änkan,
Låter ödmjukt be dig härigenom,
Att, om svater en gång hit dig följa,
Du må hämta mig en rymlig slöja,
Att vid Hassans hus jag mig må hölja
Och ej skåda mina arma barn där'."
Knappt fick Kadi detta bref om händer,
När han samlar alla sina svater
Och bereder sig till färd till bruden
Och tar med sig den begärda slöjan.
Lyckligt hunno de furstinnans boning,
Lyckligt följde hon dem ut från denna;
Men när Hassans hus de nådde, sågo
Barnen uppifrån sin mor och ropte:
"Kom, ack, kom till dina barn tillbaka,
Ät med oss ditt bröd i egna salar!"
Hassans maka hörde sorgsen detta,
Vände sig till svaternas förnämste:
"Låt, o broder, svater här och hästar
Stanna litet vid den kära porten,
Medan mina små en skänk jag bringar."
Och de höllo vid den kära porten,
Och hon gaf de arma barnen skänker:
Guldbesydda skor åt sina gossar,
Sina flickor långa, rika dräkter,
Åt sitt spenbarn i förlåtna vaggan
Gaf hon för en framtids dar en tröja.
Gömd såg fadren, Hassan Aga, detta,
Ropte sorgligt till de dyra barnen:
"Dyra, arma barn, till mig er vänden,
Ty er moders barm är järnhård vorden,
Är förspärrad nu och kan ej röras."
När som Hassans maka hörde detta,
Föll förbleknad hon på stället neder;
Lifvet flög ur det beklämda hjärtat,
När af egna barn hon såg sig undflys.
RADOSLAUS.
(En servisk folksång).
Knappt ännu på himlen morgonrodnan,
Knappt på himlen morgonstjärnan lyste,
När för konung Radoslaus i sömnen
Sjöng en svala. Så för honom sjöng hon:
"Upp, o konung! Oblidt var ditt öde,
Då du här dig lade ned att sofva.
Och du slumrar trygg till morgonväkten?
Se, från dig har Lika ren gjort affall
Jämte Korbau och det flacka Kotar,
Från Cettines stränder allt till hafvet."
Knappt förnummit hade Radoslaus
Denna stämma, när sin son han ropte:
"Upp, min käre son, och låt oss båda
Snabbt från alla sidor samla härar!
Se, från oss har Lika ren gjort affall
Jämte Korbau och det flacka Kotar,
Från Cettines stränder allt till hafvet."
Knappt förnummit hade Ciaslaus
Denna fadrens maning, när han skyndsamt
Samlar stora härar, hurtigt fotfolk,
Och Dalmatiens snabba ryttarskaror.
Men ett ädelt råd gaf fadren honom:
"Ciaslaus, medtag härens kärna
Och gå modigt mot Kroatiens söner!
Är dig himmelen och lyckan gynnsam,
Så att banen Selimir blir slagen,
Bränn då inga städer, inga byar,
Och försälj ej dina fångna slafvar!
Tämj allenast Korbau, du, och Lika,
Detta land, din ädla moders hemland;
Jag vill draga mot det flacka Kotar,
Från Cettines stränder allt till hafvet,
Vill det kufva blott och ej föröda."
Så de båda konungsliga hjältar
Skiljas åt, och deras båda härar
Tåga muntra af med sång i täflan,
Skämta gladt och dricka under ridten.
Länge var det ej, förrn banens krigshär,
Selimirs, liksom en vind förspriddes;
Men, med glömska af sin fars förmaning,
Nederbrände Ciaslaus städer,
Tog med plundring rika slott, lät grufligt
Stor och liten öfver klingan springa
Och som skänker delte åt sin krigshär
fångna slavar.
Konung Radoslaus
Snart och villigt fått det flacka Kotar
Under spiran åter; men, o öde!
Nu mot honom resa sig hans härar,
Därför att ej han som Ciaslaus
Gett dem lof att rika slott föröda,
Öda altaren och kyrkor, icke
Gett dem lof att skända Kotars döttrar
Och de arma slafvarna försälja.
Vrede taga de från honom kronan
Och till konung Ciaslaus välja.
Och han är knappt konung, när han hastigt
Lät från solens uppgång till dess nedgång,
Från dess nedgång till dess uppgång, ropa:
"Den, som hämtar mig min fader fången
Eller mig hans gråa hufvud hämtar,
Skall den andra varda i mitt rike."
Milutin, en slaf, har knappt förnummit
Dessa ord, när han tolf kämpar samlar
Och kring Kotars flacka nejder söker
Konung Radoslaus, att honom fången
Eller ock hans gråa hufvud hämta.
Men en ädel klippgudinna höjer,
Bebi höjer från den höga toppen
Så sin stämma: "Akta, Radoslaus!
Oblidt är det öde, som dig hitfört;
Nära stå tolf knektar att dig fånga,
Slafven Milutin för dem i spetsen.
Gamle fader, ack, ett oblidt öde
Hvälfde stunden, då din son du födde,
Som ditt gråa hufvud eftertraktar."
Full af smärta lyssnar Radoslaus
Till beskyddarinnans ord och flyktar
Strax från slätten, flyktar bort mot hafvet,
Att sig rädda bland dess blåa vågor.
Och han störtar sig i böljans sköte,
Hinner ändtligt till en kulen klippa,
Klättrar upp, och, himmel! utan fasa
Hvem förmått den gamles straffdom höra
Midt i hafvet, på den kulna klippan:
"Ciaslaus, o min son, min älskling,
Som så länge jag af himlen tiggde
Och som, ändtligt mig af himlen unnad,
Grymt din faders hufvud eftertraktar,
O, vik från mig, o, vik fjärran från mig!
Du, min son, min innerligen käre!
Gå, att hafvets djup dig sluka måtte,
Som det mig i detta nu skall sluka
Från den kulna klippan. Mörkne, mörkne
Öfver dig den ljusa solen! Öppne
Himlen sig med vredens blixt och dunder,
Och förbittrad gifve jorden åter
Dina gömda ben! En son, en sonson
Efterlämne aldrig du! Må lyckan
Svika dig i krigets kamp, din maka
Snart bli nödgad att en sorgdräkt bära,
Och din svärfar ensam efterlefva!
Må Dalmatien sin röda drufva
Och sitt hvita korn dig aldrig gifva,
Dig, gudlöse son, som kan din gamle
Faders, Radoslaus', död begära!"
Medan så ännu den kvalde klagar
Och med tårar tvår den kulna klippan,
Kom ett litet skepp med fulla segel,
Fördt af Latiens ädla söner. Tårad
Ropar dem den gamle an och ber dem,
Ber vid himlen, månens ljus och solens,
Taga honom opp ombord och bringa
Fram till Latiens strand. Och Latiens söner
Buro i sin barm ett ädelt hjärta,
Ädelt hjärta och för himlen fruktan.
Upp de togo kungen på sitt fartyg,
Bragte honom till sitt land. Den gamle
Radoslaus for till Rom och upptogs
Vänligt där och hade gift ånyo,
Sen en son, som Petrimir sig nämnde
Och, med ädelt romerskt blod förenad,
Födde Paulimir, Slavoniens konung.
DEN VACKRA TOLKEN.
(Servisk folksång).
Upp mot Gravo drog han, paschan Mustaj,
Och omkring den höga muren föllo
Många af hans kämpar. Nu om kvällen,
När i härskarns öfver Gravo boning,
I Nikolos, turkar höllo måltid,
Bådo de om vatten. Ingen annan
Än Nikolos dotter kände språket;
Men den sköna ropte till sin moder:
"Skynda, goda moder, opp på föttren;
Dessa turkar vilja hafva vatten."
Modren uppsteg straxt och kom med vatten.
Alla drucko; blott den unga Muza
Drack ej, utan bad en bön till modren:
"Ädla fru, med er må himlen vara,
Men förunna mig er sköna dotter
Till en trogen maka!" "Skämta icke,
Paschans krigare", hörs modren svara,
"Längesedan är min dotter lofvad
Zekulo, den stolte Jankos släkting.
Henne skänkte han af högrödt siden
Trenne öfvermåttan granna dräkter,
Tre agraffer utaf guld och trenne
Diamanter af en sådan klarhet,
Att vid skenet man kan spisa kvällsvard,
Kan vid midnatt, som om middag vore,
Tio hästar sko. Fördenskull, kämpe,
Kan åt dig ej flickan ges till maka."
Sorgsen satt vid hennes vägran gossen,
Talte ej ett ord och slöt om natten
Ej sitt öga; men vid dagens ankomst
Sprang han opp på sina käcka fötter,
Gick till paschans tält och talte detta:
"Höge pascha, ibland alla sköna,
Som ditt vida rike åt dig skattar,
Finns af himmelsk skönhet här en flicka,
Kunnig i vårt språk, Nikolos dotter,
Hans, som kallas herre öfver Gravo."
Paschan låter kalla grefven. Vänligt
Talar han till honom: "Är det sanning,
Som af ryktet säges, att din dotter
Vore öfvermåttan skön och älskvärd?
Vill du gifva henne mig till maka?"
Oförändrad svarar åter fadren:
"Skön och huld och älskvärd är min dotter,
Men för länge sen som brud förlofvad.
Zekulo, den stolte Jankos släkting,
Skänkte henne trenne sidendräkter,
Tre agraffer utaf guld och trenne
Diamanter."
Vänligt talar paschan:
"Om så är, välan, min vän, Nikolo!
Låt den sköna flickan med sin brudgum
Komma till mig, att hon må förklara,
Hvem af båda hon vill välja."
Smärta
Intog grefven, då han hörde detta.
Kommen hem, ett bref han sänder genast
Till Zekulo, till voivodens släkting.
"Zekulo, din sköna brud vill paschan
Söka röfva från dig; därför skynda,
Kom blott till min boning, och vi tåga
Bägge sen till paschans tält. I morgon
Måste flickan säga, hvem hon väljer."
Ynglingen har knappast läsit brefvet,
När sin häst, den snabbaste, han sadlar,
Med sig tar tre hundrade vasaller
Och om kvällen sent till grefven kommer.
Knappt förlidna voro natt och gryning,
När till paschan brud och brudgum tåga.
Och de nalkas honom, och med ljufva
Ord begynner turken: "Sköna flicka,
Välj och säg, med hvem du önskar följa,
Följa med Zekulo, eller maka
Åt en pascha bli?"
Och flickan åter
(Så af modren var hon undervisad)
Svarar hastigt: På det gröna gräset
Vill jag hellre stå med dig, o herre,
Än med Zekulo på högrödt siden."
Vredgad höjer Zekulo sin stämma:
"Är då detta nu din tro och kärlek,
Som åt mig du vid din Gud har svurit?
Fort, du falska, gif mig blott tillbaka
Mina skänker, följ sen, hvem du lyster.
Räck blott ut din hand!" Bedragen räckte
Hon den ut att återge hans skänker;
Men en giftig huggorm bet den genast.
Zekulo drog ut sin hvassa sabel,
Afhögg hennes högra hand, den fala,
Och till paschan sade: "Gläd dig, herre!
Denna högra hand var min besittning,
Tag hvad öfrigt är, och sitt ha båda!"
Harmfull ropar paschan: "Djärfva yngling,
Och du vågar sådant i min divan?
Är du modig såsom dristig, yngling,
Upp, och ut till tvekamp då!" Zekulo
Tog med glädje upp hans maning. Båda
Redo med sitt sällskap ut på fältet.
Lyckan var likväl mot paschan oblid,
Och Zekulo med sin hvassa klinga
Klyfver man och sadel. Så bekom dig
Ditt förräderi, bedragna flicka!
FLICKANS KLAGAN.
(En finsk runa).[19]
Aldrig gå de ur mitt sinne,
Ur mitt minne plånas aldrig
Dessa hulda, ljufva dagar,
Då jag sjöng, ett barn till ålder,
Kvittrade som liten flicka
Med den muntra fågelns glädje,
Lärkans glädje, som med vingen
Nära molnens barm i höjden
Fri och lätt och sorglös leker.
Hjärtat fritt ifrån bekymmer,
Flög jag förr, som vinden flyger,
Fördes, som en gnista föres,
For, som löfvet far i lunden,
Såsom fjäriln öfver lindan,
Drack mig mätt af ljufva safter
Från den gyllne blommans kalkar,
Som af silfver öfverstänktes.
Främmande för alla sorger,
Satt jag, glädjens bild, på fältet,
Satt med honings-håg på tufvan,
Satt, en blomma lik, på lindan,
Lekande, förtroligt sluten
Till den muntra syskonringen,
Sakta smekt af vädrets ande,
När han kom med blomsterdofter
Från det honingsrika landet.
Hvilans afbild, sen på bädden
Sof jag, lik en liten fågel,
Och det blida lugnet redde
Vid min sida sig ett läger,
Störde ej min sömn med hotet
Om en nytänd dags bekymmer,
Om de sorger, hvilka plåga
Nu mitt sakta tärda hjärta.
Hvarken vet jag eller kan jag
Rätt och tydligt uppenbara,
Hvad som rann uti mitt sinne,
Hvad som drabbade mitt hufvud,
Denna underliga tanke,
Som uti mitt bjärta tändes,
Som, förut ej känd, mig nådde,
Efter det min moder sagt mig,
Sen hon sagt: "Min lilla dotter,
Snart du redan femton vårar
Lämnat efter dig i spåren."—
Jämte mina bröst, som stego,
Steg en okänd eld i hjärtat,
Jämte mina bröst, som svällde,
Svällde oron under duken
1 den ovant höjda barmen.
Ledsamt är det nu i stugan.
Tungt är sinnet nu på fältet,
Lugn finns icke mer i lunden,
Trefnad icke mer i skuggan
Under trädens mörka grenar.
Oron tvingar mig till hvilan,
Oron stör mig under sömnen,
Oron väcker mig till ljuset,
Till den nya dagens möte.
Nu det brinner i mitt hjärta,
I den skymda gömman brinner
Hoppets eld, den oförstådda,
Den besynnerliga elden,
Hvilken jag ej vet att släcka,
Icke hjärta har att kväfva.—
Dit de ila skyndsamt alla,
Alla ord ifrån min tunga,
När jag ej af någon höres;
Dit min hjärnas alla tankar,
Dit mitt hjärtas lugn och hvila,
Dit till hoppets dunkla vägar,
Aningarnas trånga vägar,
Sorgefulla för mitt hjärta,
Glädjefulla för mitt hjärta.
Af de önskningar, jag hyser,
Är blott en beständigt viktig,
Bland behofver, dem jag känner,
Känner hjärtat ett allena;
Sorgefullt det är för hjärtat,
Glädjefullt det är för hjärtat.
DEN BLODIGA SONEN.[20]
Hvadan kommer, hvadan kommer
Du, min käcke son?"
"Ned från stranden, ned från stranden,
O min moder kär!"
"Säg, hvad har du gjort vid stranden,
Du, min käcke son?"
"Mina hästar där jag vattnat,
O min moder kär!"
"Hvem har mullbestänkt din tröja,
Du, min käcke son?"
"Hästens hofvar, hästens hofvar,
O min moder kär!"
"Hvaraf är ditt svärd så blodigt,
Du, min käcke son?"
"Bloden är min enda broders,
O min moder kär!"
"Säg, hvart ärnar nu du färdas,
Du, min käcke son?"
"Långt, långt hän till andra länder,
O min moder kär!"
"Lämnar du din gamle fader,
Du, mils käcke son?"
"Må han hugga ved i skogen,
Aldrig önska se mig åter,
O min moder kär!"
"Lämnar du din gamla moder,
Du, min käcke son?"
"Må hon sitta gömd och spinna,
Aldrig önska se mig åter,
O min moder kär!"
"Lämnar du din unga maka
Du, min käcke son?"
"Må hon pryda sig för andra,
Aldrig önska se mig åter,
O min moder kär!"
"Lämnar du din son, den späde,
Du, min käcke son?"
"Må han gå till skol'n att agas,
O min moder kär!"
"Lämnar du din späda dotter,
Du, min käcke son?"
"Må hon söka bär i skogen,
Aldrig önska se mig åter,
O min moder kär!"
"Säg, när kommer du tillbaka,
Du, min käcke son?"
"När i norr sig dagen tänder,
O min moder kär!"
"När kan dag i norr sig tända,
Du, min käcke son?"
"När som sten på vågen sväfvar,
O min moder kär!"
"När kan sten på vågen sväfva,
Du, min käcke son?"
"När som dun till botten sjunker,
O min moder kär!"
"När kan dun till botten sjunka,
Du, min käcke son?"
"När till doms vi samlas alla,
O min moder kär!"
FINSKA RUNOR.
I.
Såsom barn jag gick att valla,
Späd ännu, att drifva fåren,
Hög som fadrens knä till växten,
Lång såsom min moders slända.
Guld jag fäste på min tinning,
Blåa trådar kring mitt anlet,
Kring mitt hufvud silfverbindeln.
Kom en röfvare från skogen,
En fientlig man från snåret;
Guldet tog han från min tinning,
Blåa garnet från mitt anlet,
Från mitt hufvud silfverbindeln.
Tårögd kom jag hem tillbaka,
Och min far mig såg från fönstret.
"Torka tåren bort, min flicka,
Kom i boden utan smycken;
Där finns kista uppå kista,
Fäst på dig af allt det bästa.
Mången fästman frågar sedan:
'Hvems är flickan, hvems är jungfrun,
Hvems den undersköna bruden?
O, att jag den sköna finge!
När hon framgick, blänkte klacken,
Stod hon stilla, lyste väggen,
Satt hon, spratt af glädje jorden'."
II.
Gök, min älskling, låt dig höra,
Vidga strupen, brun som sanden,
Höj ditt bröst, som bönan brokigt,
Ljufva gäst från södern, svara:
Går en vecka jag i lockar,
Utan hufva huru länge?
Månne ett år, månne tvenne,
Månne hela lifvet genom
Eller knappt ett år kanhända?
VID IKORN-SKYTTE.
Skogens blomma, markens fägnad,
Som på grenen har din boning
Och på kvisten har din gunga,
Gnaga trädet, bit på kotten,
Medan jag min båge spänner
Och iordningställer pilen.
BÖRJAN AF KALEVALA.
Nu mig göres lust i hågen,
I mitt hufvud bor en tanke,
Lust jag har att börja runor,
Laga mig tillreds att sjunga.
Du, min vän, min gode broder,
Ädle språk-kamrat, ej ofta
Händer, att vi här förenas,
Börja samtal med hvarandra,
Här i dessa öde trakter,
Dessa sorgsna nordanländer.
Lägg då hand i hand och foga
Hake i den andra haken
För att sjunga goda kväden,
Sköna ord tillhopa sätta,
Att de ädle dem må höra,
Sångens vänner dem förnimma
Bland den ungdom, nu här uppgår,
Bland den skara, som här växer,
Dessa ord, som gåfva fångna,
Dessa ljufva sånger, tagna
Från den gamle Väinös bälte,
Under Ilmarinens ässja,
Ned från Kaukomielis svärdsudd,
Joukahainens båges bana,
Från det innersta af Pohja
Och från Kalevalas moar.
Dessa sjöng min fader fordom,
Då till yxan skaft han täljde,
Dessa lärde mig min moder,
Under det hon vred sin slända,
Bringade sin ten i rullning.
Ännu andra ord det finnes,
Dem jag fångat, dem jag lärt mig,
Plockat opp vid vägens sidor,
Dem jag brutit har från ljungen,
Rifvit lös från skogens ruskor,
Från de späda skotten dragit,
Under det jag gick att valla,
Gick som barn att vakta hjorden,
Efter Muurikki, den svarta,
Den med fläckar märkta Kimmo.
Hundra ord jag hämtat dädan,
Tusen ämnen för att sjunga;
Sångerna uti ett nystan,
I en bunt jag sammanhvälfde,
Lade nystanet på kälken,
Bunten i min lilla släde.
Länge har min sång i kölden,
Länge i det dolda varit;
Nu jag vill ur kylan sången,
Visorna ur kölden hämta
Hit till hörnet af vår järnbänk,
Ändan af den fasta plankan,
Under dessa sköna sparrar,
Denna vidtberömda takås,
Lossande mitt nystans ända,
Knuten lösande af bunten.
Så en vacker sång jag sjunger,
Låter väl en härlig ljuda,
Sen jag rågens kärna njutit
Och med kornet mig förfriskat.
Om ej öl för handen finnes,
Om ej spisöl mer är öfrigt,
Sjunger jag med torra läppar,
Drillar vid en droppe vatten,
Att den sköna kvällen ända,
Aftonskymningen förjaga,
Kanske nästa morgon möta,
Nästa gryning än förljufva.
SICILIANSK SÅNG.[21]
Säg mig, späda bi, o säg mig,
Hvart du skyndar nu så tidigt.
Än på ingen bergspets gjuter
Morgonrodnaden sin stråle.
Öfverallt på ängens örter
Dallrar daggen än från natten;
Akta dig, att den ej skadar
Dina gullbestänkta vingar.
Ser du, alla blommor slumra
Än i sina gröna knoppar,
Luta än i drömmar hufvut
Tätt mot sina veka bäddar.
Men du lyfter käck din vinge,
Mäter utan rast din bana:
Säg mig, späda bi, o säg mig,
Hvart du syftar, hvart så tidigt.
Vill du honing? Icke annat!
Hvila då din lätta vinge;
Jag vill visa dig ett ställe,
Där du ständigt finner honing.
Känner du min hulda Nice,
Nice med de sköna ögon?
Hennes läppar andas sötma,
Outtömlig sötma, ständigt.
På dess sköna rosenläppar,
På min trogna flickas läppar,
Där finns honing, ljuflig honing,
Skynda dit och suga, suga!
DEN TROGNA FLICKAN.
(Skottländsk visa).
Falskt eller rätt, man säger lätt:
"En kvinnas tro är fal;
Hon snart bedrar och lämnar kvar
Åt kärlek endast kval."
Det säges så. Nu lyssnen på
Hvad om en flicka här,
Som ej för lek sin trohet svek,
Till att förtäljas är.
Till hennes tjäll en mulen kväll
Dess älskling smög på tå.
"Låt dörren opp, låt skyndsamt opp,
Förrn någon vakna må."
Och dörrn gick opp, gick skyndsamt opp:
"Jag snart ifrån dig drar,
Till döden fälld af dom och väld,
Jag nu blott afsked tar.
Jag måste hän, bland skogens trän
Kan jag en fristad få."
"O nej, o nej, allena ej,
Men jag vill med dig gå.
Hvad är all fröjd, i lifvet
Som bubblan den förgått.
O älskling, nej, allena ej,
Oss skiljer döden blott."
"Nej, stanna kvar, där förr var,
Du kan ej följa mig!
Hur skall det bli att lefva i
En öde skog för dig?
Bland snår och ris, bland frost och is,
Bland hunger, kval och strid;
Nej, hulda, nej, du följer ej.
Blif kvar och lef i frid!"
"Nej, gode, nej, gå ensam ej,
Jag dig med tårar ber.
Förlåten, o, hvar får jag ro,
Hvad är mig lifvet mer?
Bland snår och ris, bland frost och is,
Bland hunger, kval och strid,
Här vid ditt bröst jag har min tröst,
Min värma och min frid."
"Ack, hulda, nej, du får det ej,
Blif här, ej mera min!
Hvar sorg, så vild, gör tiden mild;
Han mildrar äfven din.
Hvad skall vår stad, dess tungor hvad
Ej hvässa skarpt som svärd,
Att hugga ned ditt rykte med,
Sen man försport din färd?"
"Nej, gode, nej, säg sådant ej;
Mig tröstar ingen tid;
Med hvarje dag, blott mera svag,
Skall jag bestå min strid.
Hvad rör vår stad, dess tungor hvad
Min smälek eller dygd?
Kom, gode, hän till skogens trän,
Och där vi finna skygd."
"Se skogen, den är hemsk, min vän,
Och farlig likaså;
Ser du min hand på bågens band,
Skall du ej bäfva då?
Och gripes jag, fast vek och svag,
Min lott du dela får.
På år af nöd blir slutet död;
Nej, dröj, jag ensam går!"
"Nej, gode, nej! Ger kärlek ej
I farans stund oss mod?
Af kvinna kan den göra man,
Af svaghet hjältemod.
Ser jag din hand på bågens band,
Skall jag ditt öga bli,
Och så mot nöd och så mot död
Förente kämpa vi."
"Se, skogens famn är blott en hamn
För vilddjur och för brott;
På ditt gemak blir molnet tak,
Och skyl ge löfven blott.
Din kammar där en håla är,
Din bädd blir snö och is,
Till vin du får en vattentår
Och hunger blott till spis."
"Nej, skogens famn skall bli en hamn
För friheten och dig;
I ditt förvar mitt tak jag har,
Och hydda är du mig.
Din starka hand skall lägga band
På röfvare och djur,
Och hvad vi mer behöfva, ger
En kärleksrik natur."
"O nej, o nej, du får det ej!
Din kind skall blekna där,
Din lätta dräkt mot storm och fläkt
Ej något värn beskär.
Ej moders röst, ej systrars tröst
Skall finna dina spår.—
En kvinnas barm blir kall som varm;
Farväl! Jag ensam går."
"Farväl, min mor! Din dotter for
Med den, hon trohet svor.
Farväl! Ej mer, o systrar, er
I hemmets sal jag ser.—
Se dagens sken! Det ljusnar ren:
Upp, älskling, låt oss fly;
Hvad rör mig värld, hvad mod och flärd,
Hvad rör mig kind och hy!"
"Välan, så stå, hur fast du må;
Men hör ett ord ännu:
I skogen där en flicka är,
Som bättre är än du.
Den gamlas lag föraktar jag,
Den nya är mig kär.
Jag söker frid, ej kvinnostrid,
Du kan ej vara där."
"Låt vara så, en flicka må
I gröna skogen bo:
Ock henne vill jag höra till
Med ömhet och med tro,
Vill älska dig och öfva mig
I tålamod och fog
Och tjäna den, du tar till vän,
Om hundrade du tog."
"Mitt enda väl, du trogna själ,
Hvem finner fläck hos dig?
Ej såg jag en som du så ren,
Så kär var ingen mig.
Var lugn och glad; hvad nyss jag sad',
Var blott en dikt, ej mer;
Ett grefligt namn, en skuldfri famn
Jag åt din kärlek ger."
"Hvemhelst du är, den du har kär,
Är som en drottning spord.
Hvad är så halt, så lätt, så falt
Som falska männers ord?
Din tro består. I känslans vår
Min kärlek nu du har,
Och samma vän i hösten än
Skall du i mig ha kvar."
CHEVY-JAKTEN.
(Efter Herders tyska bearbetning af det engelska originalet.)
I.
Lord Percy från Northumberland,
En ed han svurit har:
På Chiviats berg att jaga
I trenne runda dar,
Till trots för riddar Douglas
Och hvem med honom var.
"De bästa hjortar på Chiviat
Skall jag fälla och föra bort."
"Vid Gud!" sad' riddar Douglas,
"Hans väg skall blifva kort."
Och Percy ifrån Bambrow kom
Med en skara, stolt att se;
Väl femton hundrade skyttar
Från landamären tre.
Med måndags morgon börjar han
På Chiviats berg sin jakt.
Hvart spenbarn känner den med sorg,
Det blef en blodig jakt.
Och kopplen drefvo skogen kring,
Och villebrådet sprang,
Och skyttar hukade sig ned
Vid breda bågars klang.
Och hjortar ströko genom skog,
Nu där, nu åter här,
Och hundar sökte i ris och snår
Att finna rofvet där.
Med måndags morgon Percys män
På Chiviats berg sig ställt.
En timme efter middag ren
De hundra hjortar fällt.
De blåste död kring fältet nu
Och drogo djuren hop.
Till nederlaget Percy kom
Och såg de slagnas hop.
Han sade: "Douglas lofte så
Att tala med mig i dag;
Dock, att han ej komma skulle,
Vid Gud, det visste väl jag."
En squire ifrån Northumberland,
Han ser till slut dock där:
Fram tågar riddar Douglas,
Med honom en väldig här,
Med hillebårder, spjut och svärd,
Att skådas vidt och bredt;
Ej bättre män till bröst och arm
Har kristenheten sett.
Två tusen spjutbeväpnade
Af obefläckad frejd,
Långs Twide burna alla
I Tiwedalens nejd.
"Låt af från djuren", Percy sad',
"Enhvar sin båge tag;
Ej mer han haft den nödig
Alltfrån sin födslodag."
Till häst den starke Douglas drog,
Framför sin krigshär han;
Hans rustning blänkte såsom glöd,
Ej fanns hans öfverman.
"Säg", sade han, "hvad folk är ni,
Och hvem är den, er för?
Hvem gaf er lof att jaga
I park, som mig tillhör?"
Den första man, som gaf ett svar,
Lord Percy själf var den:
"Hvad folk, det säga icke vi,
Ej heller hvilkens män;
Men vi jaga här i parken;
Vill du det hindra än?
De bästa hjortar i Chiviat
Vi skjutit och föra bort."
"Vid Gud", sad' riddar Douglas,
"Er väg skall blifva kort."
Den ädle Douglas talade
Till Percy åter så:
"Att döda män förutan skuld,
Det vore synd ändå;
Men, Percy, du är lord af land,
Och jag af stånd som du;
Vi låta folket stå bredvid
Och slåss, vi båda, nu?"
"Väl, straffe Gud", så Percy sad',
"Hvem som det neka vill.
Det skall du, käcke Douglas,
Min själ, ej vittna till.
I England, Skottland, Frankerik
Har ingen kvinna födt
Den, jag med Gud och lycka
Ej gladt i striden mött."
En squire ifrån Northumberland,
Withrington, trädde fram:
"Skall slikt i England täljas för
Kung Henrik, till vår skam?
I ären rike lorder två,
En fattig squire är jag,
Och skulle se de ädle slåss
Och icke dela slag?
Nej, tryta mig ej vapen blott,
Ej tryter hjärtelag."
En dag, en dag, en fasans dag,
En blodig dag blef den.
Min första sång är slutad.
Jag sjunger mera än.
CHEVY-JAKTEN.
II.
Nu Englands söner bågen spänt
Med hjärta och med mod.
Den första svärm, de sköto af,
Göt fjorton skottars blod.
Gref Douglas själf för skottarna
I spetsen tappert stred;
Vid Gud, det vistes öfverallt,
Där han sår och jämmer spred.
Gref Douglas som en båld genral
Tredelte nu sin här.
Från trenne sidor bröt den in.
Med väldiga gevär.
Och många djupa sår det gafs
Åt våra skyttars hop,
Och mången ädel hjälte föll,
Visst ej med glädjerop.
Hvar engelsman lät bågen bli
Och drog sitt svärd alltren;
En fasans syn det var att se
På hjälmarna dess sken.
Ej pansar hård, ej präktig hjälm,
Mot våra glafvar höll;
Och mången, som var käck och stor,
Till de våras fötter föll.
Till slut med Douglas Percy kom
Att pröfva svärdens bett.
De höggo friskt med Marylands-stål,
För bägge blef det hett.
Som blixt på blixt de gåvo slag,
De båda män af mod,
Tills blod ur deras hjälmar sprang,
Som om det regnat blod.
"Håll upp, o Percy", Douglas sad',
"Mitt fasta löfte hör:
Till konung James i Skottland
Jag dig som grefve för.
Din lösen skall du hafva fri,
Så tag min lofven nu;
Förty af alla, som jag slog,
Den tappraste är du."
"Nej", sade grefve Percy, nej!
Mitt första ord det var,
Att jag för ingen viker,
Som kvinna burit har."
Och se, då kom med fart en pil,
Sänd af en väldig arm;
Gref Douglas har den träffat
I djupet af hans barm.
I lefver och i lunga in
Den skarpa pilen skar.
Ej många ord han talte sen
I sina lefnadsdar:
"Gå på, gå på, mitt tappra folk!
Med mig det varit har."
Gref Percy, stödd emot sitt svärd,
Såg Douglas blekna då;
Han tog den dödes hand och sad':
"Ve, att jag ser dig så.
Att rädda dig, jag delte gladt
På trenne år mitt land;
Ty bättre arm och hjärta har
Ej hela nordens land."
Det såg en skottländsk riddare,
Montgomri hette han;
Han såg gref Douglas falla
Och lade spjutet an.
Han jagar fram på en korsar
Emellan hundra skott,
Han stannar ej, han dröjer ej,
Han söker Percy blott.
Han mättar emot Percy lord
En stöt, som drabbar svår.
Hans säkra järn, hans starka spjut
Igenom Percy går.
På motsatt sida lansens udd,
En aln i längd, man ser:
Två män som de, som föllo här,
Har icke jorden mer.
En bågskytt från Northumberland
Såg Percy falla blek,
Han bar en båge i sin hand,
Som honom aldrig svek.
En pil han tog; en aln i längd,
Och hvässte uddens stål,
Ett skott han mot Montgomri sköt,
Visst ej på lek hans mål.
Den pil, han mot Montgomri sändt,
I målet snart den stod.
Dess svanspennor dränkte sig
Allt i hans hjärteblod.
Ej fanns där en, som ville fly,
Enhvar blott strida kan.
Med sönderhuggna svärd ännu
De drabba mot hvarann.
En timme före vesper bröt
På Chiviat striden ut;
När klockan ljöd till aftonbön,
Var fjärran än dess slut.
De räckte först hvarandra hand
Vid månens dröjda sken;
De hjälpte upp hvarann, men stå
Förmådde få allen!
Till England kommo femtitvå,
Af femton hundra, hem;
Till Skottland, af två tusende,
De kommo femtifem.
De andra lågo döde där
Eller kunde ej stå opp.
Hvart spenbarn känner än med sorg
Det blodiga förlopp.
Död låg där med lord Percy själf
Johan af Aggerston,
Den snabbe Roger Hartley,
Vilhelm, den djärfve Heron.
Georg, den tappre Lovli,
En riddare af namn,
Och Raff, den rike Rugbi,
De lågo där famn vid famn.
Om Withrington det gör mig ondt,
Han var så käck och djärf;
När fötterna han mist, på knä
Han spridde än fördärf.
Där låg med grefve Douglas död
Hew af Montgomri, sir;
Den tappre David Lewdal,
Hans systerson, låg där.
Med honom Karl af Murrey,
Som ingen fotbredd vek,
Hew Maxwel, ock en lord af land,
Med Douglas låg där blek.
Vid gryningen man bar dem bort
På björk och hasselträn,
Och mången änka kom med sorg
Och bar sin make dän.
O Tiwedal, du klaga må,
Northumberland, ej le!
Två män som de, som föllo här,
Skall mer er gräns ej se.
Det kom ett bud till Edinburgh,
Där Skottlands konung satt:
"Din grefve Douglas slagen är
Och död vid Chiviat."
Af sorg han sina händer vred
Och ropte: "Ve, o ve!
En sådan man skall jag ej mer
I hela Skottland se."
Det kom ett bud till London ock,
Där konung Henrik satt:
"Din grefve Percy slagen är,
Och död vid Chiviat."
"Gud vare med hans själ i nåd!"
Föll konung Henrik i,
"Väl hundrade hans likar
I landet äga vi.
Men, Percy, lefver jag, så sant,
Skall du ock hämnad bli."
Och som vår ädle konung svor
Och kungaeden bjöd;
Så stridde han vid Humbledown,
Att hämnas Percys död.
Där, ädle skottar trettisex,
På samma dag enhvar,
Vid Glendal under vapenbrak
På fältet blefvo kvar.
Allt sådan var nu Chevy jakt,
Ett sådant slut tog den.
Vid Otterborn, hvar slaget stod,
De gamle visa än.
SANKT GEORGS RIDDARE.
Romans of Uhland.
I.
Gällt trumpetens toner skalla
Vid Sankt Stefan af Gormaz,
Där den tappre gref Fernandez
Af Kastilien läger har.
Och de morers kung, Almansor,
Rycker med en härsmakt an,
Från Kordova har han tågat
Att bestorma denna stad.
Ren Kastiliens riddarskara
Sig till häst beväpnad satt,
Och den tappre grefven rider
Mönstrande från rad till rad:
"Paskal Vivas, Paskal Vivas,
Du vår riddaräras glans,
Hvarje kämpe ren sig väpnat;
Du blott finns ej på din plats!
Du, till häst den främsta fordom,
Fordom främst i hvarje slag,
Hör du nu mitt härbud icke,
Icke krigstrumpetens klang?
Skall man i den kristna hären
Sakna dig på stridens dag,
Skall din ära nu förblekna
Och din lager falla af?"
Paskal Vivas hör ej orden,
Djupt i skogen vistas han,
Där på toppen af en kulle
Ett kapell Sankt Georg har.
Bunden står hans häst vid porten,
Med hans vapenskrud och lans,
Och vid altaret det helga
Själf den tappre knäböjt har.
I sin andakt djupt försjunken,
Hör han icke stridens larm,
Som blott doft, likt vinden, susar
Genom skog och ödemark,
Hör ej hästens muntra gnäggning,
Icke vapnens dofva klang.
Men hans skyddsgud vakar trogen,
Men Sankt Georg skådar allt:
Ur sin sky han stiger neder
Och hans vapenrustning tar,
Kastar sig på riddarns fåle
Och till striden styr sin fart.
Ingen såsom himlens hjälte,
Blixtens broder, storma kan,
Morerna på flykt han jagar
Och Almansors fana tar.
Ren vid altaret sin andakt
Paskal Vivas slutat har,
Träder ur kapellet åter,
Finner vapenskrud och lans,
Rider tankfull hän mot lägret,
Vet ej, hvaraf komma kan,
Att trumpeter honom hälsa
Under segersångens klang:
"Paskal Vivas, Paskal Vivas,
Du vår riddaräras glans,
Hell dig, höge segerhjälte,
Som Almansors fana vann!
Hvilka blodbestänkta vapen,
Splittrade af styng och slag!
Hur med sår betäckt din fåle,
Som i striden djärf dig bar!"
Paskal Vivas söker fåfängt
Deras jubel böja af;
Ödmjukt sänker han sitt hufvud,
Stum mot himlen pekar han.
II.
I sin trädgårds aftonskymning
Gick grefvinnan Julia.
Fatiman, Almansors ättling,
Där den sköna fångat har,
Flyktar med sitt ljufva byte
Genom skogar natt och dag,
Tio vapenklädda morer
Följa honom åt som vakt.
Vid den tredje morgonrodnan
Hinner han den tysta park,
Där på toppen af en kulle
Sitt kapell Sankt Georg har.
Ren på afstånd ser grefvinnan
Upp mot helgonbildens drag,
Som, i marmor huggen, tronar
Öfver kyrkoportens hvalf,
Sådan han i drakens strupe
Stöter segrande sin lans,
Medan, vid en klippa bunden,
Konungsdottren ser hans kamp,
Gråtande, af sorg förkrossad,
Ber grefvinnan Julia:
"O, Sankt Georg, helga kämpe,
Fräls mig du ur drakens makt!"
Se, hvem skyndar från kapellet,
På en snöhvit fåle fram?
Gyllne locken fladdrar, vinden
Bär den röda mantelns svall.
Mäktigt har sitt spjut han svingat;
Träffad, röfvarn Fatiman
Sjunker dignande till jorden
Såsom draken fordomdags.
Och hans tio morer fattas
Af en vild förfäran snart,
Kasta sköld och lans och flykta
Öfver berg och slätt och dal.
Men på knä grefvinnan sjunkit,
Bländad af den höges glans,
"O, Sankt Georg, helga kämpe,
Tusen gånger haf min tack!"
När hon åter höjer ögat,
Hjälten ren försvunnit har,
Och blott dunkelt går en sägen;
Att det Paskal Vivas var.