KÄRLEKENS FÖRBLINDANDE.
Späd ännu låg kärleksguden
I den ömma modrens armar,
Lik en stjärna, som om kvällen
Du i källans sköte såg.
Eterns silfverglans sig sänkte
Dagglik ned uppå hans panna,
Och en evig färg af rosen
I hans kinder gömde sig,
Medan läppen log, omfläktad
Af Olympens nektarångor,
Och de drömda segrars glädje
Lekte oskuldsfull på den.
Paphos drottning, fröjdbetagen,
Göt en tår i känslans fullhet
Och i gossens spegelöga
Såg sitt anlete och log.
"O", hon suckar, "må beständigt
Till ett minne af min sällhet
Samma bild i samma öga
Genom världen följa dig."
Nu, hvem undrar väl, att Eros
Sväfvar ibland oss förblindad,
Fast hans blick ej skyms af bindel,
Ej af mörkrets skuggor höljs?
Äfven ibland öknens törnen
Ser han blott Olympens salar
Och i trollets armar äfven
Endast huldgudinnans bild.
FLICKANS KLAGAN.
Hjärta, hjärta, hade jag dig framför mig!
Låge du, oroliga, i min hand här,
O, då skulle hastigt min trogna omsorg
Bringa dig lugnet!
Som en mor sitt barn, jag dig skulle gunga,
Föra, sakta vyssjande, fram och åter,
Tills du upphört klaga och nöjd din plåga
Glömde i sömnen;
Men nu bor du slutet i barmens fängsel,
Otillgängligt stängdt för hvar vänlig hyllning,
Blott för honom blottadt, som oupphörligt
Rubbar din hvila.
TILL ORON.
Ja, ljufva oro, längta, o längta än!
Af ingen glädje, vore den än så rik,
Af ingen bräddad njutning lugnad,
Sucka mot sällare fröjder ständigt!
Nyss var din önskan endast en vänlig blick
Af tärnans öga;—nu, då hon skänkte den,
Stig högre och begär dess först
Himmelska kyssar och strid och tråna.
Och när på purpurläppen ej blomstrar mer
En enda ros, hvars nektar du icke sög,
Så skynda blott att nya skördar
Under den svällande slöjan åtrå.
Ja, hulda oro, härska med dubbel kraft
I mina ådror; dikta vid hvarje ny
Eröfrad segerkrans en annan,
Vinkande ädlare än i fjärran.
Dig må den slappa dåren förbyta mot
Ett lik af sällhet, som han benämner frid,
Och i sitt skal af lugn och dvala
Kräla, en mussla, på ödets stränder.
Jag älskar dig!—Hvem är det, om icke du,
Som tvungit mig att söka det öppna haf
Och med dess böljor, med dess stormar
Jublande kämpa om lifvets fröjder?
Du skall mig följa, saliga ängel, du
Skall egga mig att njuta min lefnads dag,
Och när den sluts, skall du i grafven
Jaga mig opp ur min domning åter.
Och ofvan solens bana och stjärnornas
Skall du mig följa,—skall i min himmel än
Vid salighetens tömda mjödhorn
Lära mig skönare världar drömma.
DEN ÄLSKANDE.
Solen bärgas, skymning nalkas,
Nejderna af daggen svalkas,
Rosenvingad sväfvar kvällen
Till förtrogna dalar ner.
Sårad af Cupidos pilar,
I sitt öppna fönster hvilar
Selma och från trånga cellen
Utåt fältet ser.
Intet ljud af älskarn höres,
Intet vänligt budskap föres
Till den ömma flickans öra
Om hans lätta ankomst än.—
Ser hon, smäktande och trogen,
Bort mot ängen, bort mot skogen,
Endast skuggor där sig röra,
Flyktande igen.
Tårar skymma hennes blickar,
Hjärtat klappar, pulsen pickar,
Tysta suckar smyga sakta
Från dess läppar då och då.
Men förgäfves,—svaret dröjer;
Hvad hon döljer, hvad hon röjer,
Endast skälmska fläktar akta
Flyktigt däruppå.
Håret fladdrar, spridt i vinden,
Lätta flammor färga kinden,
Hvita skuldror skälfva nakna
Under daggens kulna regn.
Himlen mörknar,—tärnan fasar,
Skurar smattra, stormen rasar.
Grymme, skall hon länge sakna
Än ditt varma hägn?
Hvar minut ett hopp föröder,
Och hon fryser, och hon glöder,
Nu ett rof för känslans lågor,
Och för nattens vindar nu.
Slöjans skygd är öfvergifvet,
Ingen gördel fängslar lifvet,
Fria svalla barmens vågor;
Yngling, hvar är du?
Men han kommer.—Jubla, tärna!
Lifligt, som en klarnad stjärna.
Bröt han fram ur parkens galler,
Och mot dig hans kosa sträcks.—
Redan står han säll vid målet,
Sakta rasslar nyckelhålet,
Fönstret sluts, gardinen faller,
Matta lampan släcks.
TILL MIN SPARF.
Dig sköter jag, min lilla sparf, så gärna
Och räknar väl ibland
Med tårar i mitt öga hvarje kärna,
Du plockar ur min hand.
Jag älskar dig, fastän din fjäderslöja
Af ingen fägring ler;
Jag känner dig, fast ej din näbb kan röja
Den ton, ditt inre ger.
Din skrud är mörk som natten, och din tunga
Är stum och tyst som den.
Du kan ej glimma, och du kan ej sjunga,
Du kan blott vara vän.
Dig kallar mången ful och undrar öfver
Att jag dig äga vill;
Men du är öm och trogen,—hvad behöfver,
Hvad fordrar jag väl till?
Då andra gäcka dina enkla kläder,
Ser du på mig så huld,
Och jag ej gåfve från din kropp en fjäder
För pärlor och för guld.
De prisa siskans driller, de behjärta
Kanarierns gälla röst;—
Jag sökte blott en varelse, ett hjärta
Att värma vid mitt bröst.
Ej kärleken vid ytans glitter dröjer,
Ej mättas han däraf;
Hans vällust är den tacksamhet, han höjer,
Den sällhet, som han gaf.
När du i menlös glädje pickar stilla
Den hand, du sitter på,
Belönar du ej då min vård, du lilla,
Är du ej vacker då?
Förtroligt skall jag söka att besälla
Din lefnads snabba vår,
Och när du dör, skall på din graf jag fälla
En blomma och en tår.
BEGRAFNINGEN.
Tempeltornets dystra klockor hördes,
Mot dess port en svartklädd skara rördes,
Och en yngling, skördad ifrån våren,
Buro de på båren.
Sakta sänktes slumrarn ned i mullen,
Fredligt rundades ånyo kullen,
Och ett enkelt kors blef ställdt af sorgen
På den trygga borgen.
Nu, när lifvets sista gärd var slutad,
Bröt det tysta tåget opp,—men lutad
Mot en alm, som sig i nejden höjde,
Kvar en flicka dröjde.
Och hon dröjde där, tills allt blef öde;
Då till grafven gick hon, till den döde,
Och en lilja, som hon bar i handen,
Offrade åt sanden.
Och den trogna satt och grät på stället
Än, när solen sjunkit bakom fjället
Och den bleka, nattomhöljda stjärnan
Uppgick öfver tärnan.
Nästa morgon blef hon än där funnen,
Men dess tårekälla var förrunnen,
Och mot korset, som hon slöt med armen,
Slog ej mera barmen.
TILL FRIGGA.
Mig ej lockar din skatt, Afrikas gyllne flod!
Ej din pärla jag sökt, strålande ocean!
Friggas hjärta mig lockar,
Röjdt i tårade ögats dagg.
O, hur ringa för mig vore en gränslös värld,
Med dess solar af guld, med dess demanters sken,
Mot den värld, jag med henne
Hänryckt gömmer i sluten famn!
Hvad af stoftet hon länt, hvad hon af himlen har,
Kan jag skilja det mer, än på vår sommarsky
Hvad blott aftonen målar
Eller morgonens blomsterhand?
Tanke svindlar och syn, när i dess blick jag ser,
Liksom såge jag ned i ett omätligt djup,
Tills jag spritter ur dvalan
Vid en kyss af dess purpurmund.
Säg, hvar fostrades du, leende ängel; säg,
Tills du sänkte dig ned och åt ditt rosentjäll
Gaf gestalten af Frigga,
Att försköna min vandring här?
Mulnar banan ibland, skjuter ett törne fram,
Suckar anden en gång, tryckt af sin bojas ok,
O, hur saligt att ila
I den älskades armar då!
Jorden smeker min fot, ljuf som en vårvind där,
Lifvets fjättrande tyngd lätt som en bubbla känns,
Och af svallande pulsar
Vaggas själen till gudars ro.
UNGDOMEN.
Bland de makter, som på jorden trona,
Bär blott vanskligheten säker krona;
Döden kan ej störtas, kan ej skona,
Och hans lia rostar ej.
Yngling, bäfvar du för härjarns spira,
O, så lär att stundens högtid fira!
Vet, en evighet af lif kan spira
I ett enda ögonblick.
Jord och himmel äges af minuten,
Jord och himmel kan i den bli njuten;
Hög och rik och gränslös, fast förfluten,
Kan den bli hos minnet kvar.
Men ej tanken dock, af lagar bunden,
Känslan är den makt, som adlar stunden,
Känslan ensam skördar i sekunden
Mer än tusen sekler sått.
Jubla, yngling! Gudalånet blommar
Än i dina pulsars varma sommar;
Än uti ditt hjärtas helgedomar
Lefver känslan stark och ung.
Men de flykta, men de domna sakta,
Dessa stunder, som din sällhet vakta;
Åldern nalkas, yngling, lär att akta
Skänkerna af lifvets vår!
Njut, så länge än din majdag varar!
Ingen blomma höstens stormil sparar,
Ingen blid, förtrolig sol förklarar
Vinterns långa, kulna natt.
Hvarför skulle du i fåfäng möda.
Glädjens enda, korta dar föröda?
Hvarför med ditt friska hjärtblod föda
Slumpens och bekymrens nyck?
Kärleken dig manar;—hör du buden
Af den späda, segerkrönta guden?
Ej blott tärnan famnar du i bruden,
Alla världar famnar du.
Rankan svajar, purpurdrufvan blöder,
Glädje blott i hennes nejder glöder,
Kungasalig vandrar tiggarn, bröder,
Under rankans krona böjd.
Älska, yngling!—Hjärtats lågor svalkas;
Drick!—En vinter utan drufvor nalkas;
Lef och gläds och njut och le och skalkas!
Frost och domning följa sen.
DEN VÄNTANDE.
Hur lång ar vägen? Kort för det friska sinnet,
Men lång, ack, lång för det sjuka hjärtats väntan.
När skall hon komma, när skall den hulda sjunka
Säll i min svallande famn?
Hit skall hon nalkas, valde hon än att nöta
På skogens sandiga stig den späda foten,
Hit, om hon älskat böljan och djärf i jullen
Klyfver den spelande våg.
Från uddens häll, i skygd af den krökta tallen,
Vill jag en spanande blick i växling sänka
På stigen än och än på det spegellugna
Sundets bestrålade längd.
Här vill jag lyssna;—tystnen, o sångarinnor
I skogens toppar, er sång begär jag icke;
Nej, blott ett sakta ljud af ett årslag fjärran
Eller den älskades steg.
Förgäfves! Ej ett bud från den hulda stillar
Mitt öras längtan; blott finkens driller domna
I nejdens lugn, och stundom i ekos sköte
Gökens melodiska suck.
Ser jag mot skogen, ser jag en hjord allenast
Af rädda får, som i damm tillbaka vända;
Ser jag längs böljan;—endast en skara måsar
Glimmar i aftonens brand.
Men du, hvars ögas strålar på en gång famna
Planetens segrande lopp, atomens dvala,
Säg, förrn du sjunker, glödande sol, hvar är hon?
Säg, hvar den älskade är!
Förgäfves! Lik en kung, från din höga bana
Kringströr du håfvor, men hör ej barnens suckar;
Åt mig, som tigger endast ett svar om henne,
Skänker du strömmar af guld.
Hvem skall jag fråga? Månne den muntra lärkan,
Som nyss med bärgade vingar sjönk ur molnet?
Hvad? Eller höken, där han med spända segel
Sköter sin luftiga jakt?
Ack, hvarje pulsslag öker mitt kval, min saknad;
Förrädiskt nära bedragna sinnen hoppet,
Och hoppet åter blåser med falska läppar
Låga i kärlekens glöd.
Ej svalkar aftondimman, ur viken stigen,
Ej daggens yppiga skur mitt hjärtas trånad,
Ej nattens vind, som, susande kringom klippan,
Smeker min kyliga lock.
Till hvila går naturen, alltmer förbreder
Den tysta skuggan sitt täcke öfver jorden;
I hvarje blomma sväller en stilla brudsäng;
Ensam försmäktar blott jag.
FÄRD FRÅN ÅBO.
Ren fladdrar seglet, jullen är lossad ren.
I styret fattar ynglingens säkra hand,
Och skön och rodnande i stäfven
Sitter vid åran en landtlig tärna.
Ej tyngs den lilla, vaggande båten mer
Af mjölk och frukter; stäfvorna tömda stå,
Och kram och högtidsdräkter gömmas
Nu i den städade äppelkorgen.
Men aftonvinden lefver ånyo opp,
Och Auras vimplar peka mot fjärden hän,
Och seglet fylls, och afsked vinkas
Glädtigt åt jullarnas mängd vid stranden.
Och nu, o stad, farväl, och ett långt farväl!
Snart skall jag mer ej skåda ditt stolta prål,
Ej mera höra dina vagnars
Dånande larm på de fulla torgen;
Men vandra ostörd kring i en lugn natur
Och se dess prakt, ej rubbad af mänskohand,
Och lyssna säll till bygdens tungor:
Fåglarne, eko och silfverbäcken.
Ren öppnar mot oss fjärden en vidgad famn.
På afstånd ser jag stranden af Runsala,
Där mellan sekelgamla ekar
Nymferna vårda Choraei källa.
Frid med din aska, skald från mitt fosterland!
Som jag du ofta vaggat på Auras våg
Och ofta, ofta längtat åter
Hän till din dal och dess gröna vakter.
Men kosan styrs mot öster;—den långa sjön
Står som en ändlös spegel för ögat fram,
Och hvita såsom svanor klyfva
Segel vid segel dess blanka yta.
Men solen sjunker, vindarne tyna af,
I skogen somna ljuden af fåglarne;
Blott här och där en bygdens tärna
Lyfter sin åre och ler och sjunger.
Men lifvets glada dröm vid naturens barm
Och hjärtats längtan och tärnans blyga kval
Och hoppets fröjd och minnets vällust
Sväfva i tonernas famn kring sunden.
Det mörknar ej, det ljusnar ej,—härligt hvälfs
En natt af silfver, bytt mot en dag af guld,
Kring jullen, där den sakta nalkas
Fjärden, som klyfves af Lemos udde.
Med fröjd och vemod ser jag de nejder nu,
Där du, begråtne yngling, din lager bröt,
Där, Ramsay, du kring skyddad fana
Samlade flyende kämpar åter.
Med vemod, när jag tänker: du togs så ung
Från hoppets sköna värld, från ditt kämpalif;
Med fröjd dock, när jag tänker: hjälten
Blödde för äran och fosterlandet.
Ännu med vördnad tycker sig skärens son
I skumma nätter skåda din vålnad där
Och, allt som strandens granar susa,
Höra din manande härskarstämma.
Så styrs bland lugna minnen vår glada färd,
Tills Vapparns vida fjärd är tillryggalagd
Och sundet med sitt tempel fjärran
Bjuder oss in i sitt trånga sköte.
Där ser jag kullens grönskande björkar ren;—
Min sällhets stumma vittnen, jag hälsar er
Och dig, o hydda, byggd på stranden,
Ärnad åt mig för den korta sommarn.
Mottag mig nu och låt mig en vingad stund
Bland sömn och drömmar bo i din stilla famn!
När första morgonstrålen glöder,
Väntar mig Frigga på kullen redan.
HVAD JAG ÄR SÄLL!
Hvad jag är säll!—I lifvets morgontimmar
Kring hoppets blanka sjöar sväfvar jag,
Lik seglaren, som i sin julle stimmar
På vikens spegellugn en sommardag;
Hvarthelst han ser, en löfprydd kulle skälfver,
En blomrik tafla tindrar för hans syn,
Och strålfull himlen sig där ofvan hvälfver,
Och strålfull ler den under vattnets bryn.
Hvad jag är säll!—Stå icke jordens länder,
En gränslös bana, öppen för min gång?
Har jag ej skatter nog i mina händer,
Min stämda lyra och min glada sång?
Har jag ej språk, som talar till en annan,
Om än bland söderns nakna barn jag gick:
Det friska lugnet på den ljusa pannan
Och kärlek i det fria ögats blick?
Hvad jag är säll!—I tusen former dansar
Det sköna idealet kring min stig,
Och äran står vid vägens slut med kransar
Och vinkar leende och kallar mig.
Odödlighetens lugna sol förgyller
Det mål, jag söker, trånande och varm,
Och ingen låg, föraktlig tvekan fyller
Min djärfva, stolta, ungdomsfriska barm.
Hvad jag är säll!—En trogen flicka delar
Min ömhet, mina minnen och mitt hopp.
Finns någon fröjd, som i min lycka felar,
Den söker jag i hennes armar opp.
För hennes blickars oskuldsfulla värma
Uppblomstrar härligt mina känslors vår,
Och såsom fjärlar hennes kyssar svärma
Omkring det eden, i mitt hjärta rår.
Hvad jag är säll!—När lifvets morgon viker,
Står mig dock lyrans milda tröst igen.
Hvad jag är säll!—När äfven lyran sviker,
Har jag kanske ett namn till tröst för den.
Men om af ryktets tunga jag förglömmes,
Är mig likväl min hulda flicka kvar;
Och om ock hon för mina blickar gömmes,
Har jag dock minnet än af hvad jag var.
MÖTET.
Hon stod vid hasselhäckens dörr,
Den flicka, som jag älskar mest,
Och hennes blick, så yster förr,
Var nu med stilla vemod fäst
På tufvan, där förleden kväll
Hon vid min sida satt så säll.
En tårbegjuten ros hon bar,
Ett minne, som jag skänkte där.
Hon trodde, att jag fjärran var,
Och jag var henne dock så när;
I närmsta buske gömd jag låg
Och tårades och såg och såg.
Där stod en björk från fordomtid
Och grönskade och växte fritt;
Den bar min flickas namn,—bredvid
Bar den i ljusa barken mitt.
Tätt till hvarann jag båda skar
En afton, då jag ensam var.
Det var så kärt för hennes håg
Att se dem vara dag från dag.—
Nu stod hon suckande och såg
Den flydda vännens kända drag
Och skref, en sorgsen vers dit ner
Ur Ingborgs klagan af Tegnér.
Och jag blef tyst och gömd ändå
Och lät min flicka plåga sig.
Det var så ljuft att tänka på
De kval, den hulda led för mig;
Blott därför var jag otacksam
Och skyndade ej genast fram.
Men fjäriln flög till blommans knopp,
Och blomman gaf sin purpurmund;
Och trasten sjöng i björkens topp,
Och hennes make kom på stund;
Då nämnde jag min flickas namn,
Sprang opp och flög i hennes famn.
TILL EN FLICKA.
Flicka, säg hvad magiskt tvång det är,
Som mig ständigt till ditt hjärta jagar?
Säg mig, hvarför längtar jag att där,
Endast där fördrömma mina dagar?
Hvarför är den sköna helgedom,
Där naturen som prästinna dröjer,
För min blick så stel, så glädjetom,
Om ej dig jag bland dess under röjer?
Såsom jag i stoftets bojor snärd,
Såsom jag ett rof för ödets bölja,
Är för mig du mera än en värld,
Fast den minsta buske kan dig dölja.
Hulda, länge, innan dig, jag såg,
Var jag älskad, älskande tillbaka;
Ofvan molnen, där mitt hemland låg,
Ägde jag förut en dyrkad maka.
Rikare var hennes barm än din,
Hennes kyss var mera full att njuta;
Vid som himlen var dess famn, och min
Var dock ej för trång att henne sluta.
O, hur mönstrar jag ej mången gång
Dessa minnen ifrån fadershuset!
Hvad jag älskat såsom fri en gång,
Älskar jag ännu, fast smidd vid gruset.
Flicka, ej din tjusande gestalt,
Färgen ej på dina rosenkinder,
Nej, en kärlek till det stora allt
Är den makt, som vid din famn mig binder.
Jord och himmel äger jag i dig,
Kan i dig blott till mitt hjärta pressa;
Undra därför ej, att du för mig
Är så dyr, så dyr som båda dessa.
DEN TILLFRISKNANDE.
O, låt mig sitta tyst på din bädd och skåda,
Hur våren sakta spirar ur vinterns dvala
Och purpursmyckad, blomsterbekransad åter
Lofvar mig gladare dar.
Jag satt ej längesen vid din sida, flicka;
Din hy var härjad då och ditt öga mulnadt,
Och dödens blekhet låg som en dyster drifva
Öfver ditt anlete bredd.
Nu har han flyktat. Leende strålar åter
Mot mig din hulda blick som en klarnad majsol,
Och på de blida kindernas värma svälla
Rosor och liljor igen.
Och alla löjen, alla de små kariter,
Som skrämda flögo unnan den kulnes spira,
Församlas åter, än kring din ljusa panna,
Än kring din yppiga mun.
De täckas lekar vill jag en stund betrakta,
Hur, fjärillikt, de hylla hvar nyfödd skönhet,
Tills själf med fjärilns mod jag mig lifligt sänker
Ned för att leka bland dem.
För hvarje tår, jag göt på din vinter, flicka,
Skall då din vår mig skänka en vacker blomma;
För hvarje suck, din bleknade läpp mig kostat,
Ger mig den friska en kyss.
VAGGSÅNG FÖR MITT HJÄRTA.
Sof, oroliga hjärta, sof,
Glöm, hvad världen har ljuft och ledt!
Intet hopp din frid förstöre,
Inga drömmar din hvila!
Hvarför ser du mot dagen än?
Säg, hvad väntar du mer af den?
För de djupa sår kanhända
Någon helande blomma?
Arma hjärta, slut ögat till!
Dagens rosor du pröfvat nog;
Blott i sömnens dunkla lustgård
Gror den stängel, dig läker.
Sof, som liljan, hon slumrar bort,
Flyktigt bruten af höstens vind.
Sof, som hinden, tyngd af pilar,
Somnar in och förblöder.
Hvarför sörja förflutna dar?
Hvarför minnas, att sällt du var?
En gång måste våren vissna,
En gång glädjen, o hjärta!
Äfven du har din majdag sett;
Hvad, fast icke den evig blef!
Sök blott ej dess milda låga
Än bland vintriga skuggor!
Minns du sällhetens stunder än?
Lunden grönskade, fågeln sjöng,
Och ditt kärleksfulla tempel
Var den doftande kullen.
Minns du famnen, som slöt dig där?
Minns du hjärtat, som sökte dig?
Minns du än den kyssbetäckta
Läppens domnande eder?
Då, när öga i öga såg,
Känsla speglad i känsla låg,
Då var tid att vaka, hjärta,
Nu att slumra och glömma.
Sof, oroliga hjärta, sof,
Glöm, hvad världen har ljuft och ledt!
Intet hopp din frid förstöre,
Inga drömmar din hvila!
BARNDOMSMINNEN.
Jag minns en tid, jag minns den hvar minut,
Då lifvets maj på mina kinder glödde
Och i min späda barm en ros slog ut,
Hvars fägring inga stormar än förödde.
Hur säll jag lefde i min oskuld då,
Lik morgonstundens första fläkt i dalen!
Min fröjd var ren som ljuset i det blå,
Och lätta såsom daggens pärlor kvalen.
Då tycktes glädjen bo i hvar gestalt
Och jorden le, liksom af änglar buren,
Och vindens susning, bäckens sång och allt
Var barn som jag och lekte med naturen.
Men snart du flydde, sköna barndomsvår,
Att aldrig värma detta hjärta mera.
Ack, lundens fägring knoppas år från år,
Men lifvets blomma en gång och ej flera.
Förgäfves, sen dess, purpur tynat af,
Du vattnar hennes rot med tårefloder;
De bleka bladen söka blott en graf,
Och stängeln sjunker mot sin kalla moder.
O, snart ju ila dessa stunder bort,
Som offras här åt sträfvandet och hoppet!
Då mänskans bana mättes ut så kort,
Hvi skall dess glädje vissna under loppet?
Mot dig jag blickar, tid, som har förgått,
Som seglarn på sin sörjda strand tillbaka;
Ack, le och njuta, det var barnets lott,
Och ynglingens är strida, och försaka.
Hvad är den värld, som ljusnar för mitt hopp,
Den palm, hvarom min djärfva aning talar,
Emot den hydda, där jag växte opp,
Och kransarna uti min barndoms dalar!
Dock klagar icke jag.—Den fröjd, som var,
Skall hjärtats dufvobud ej återfinna;
Blott, ljufva minne af förflutna dar,
Blif du min trogna följeslagarinna.
Kanske ännu vid vägens slut en vän
För den af bördor tyngda vandrarn ömmar,
Kanske att ålderdomen ger igen
Min forna frid och mina barndomsdrömmar.
När, böjd mot stafven i min matta hand,
Jag ser det rum, där inga sorger agga,
Då skall jag stappla nöjd till grafvens rand
Som fordom mången afton till min vagga.
VID EN VÄNS DÖD.
Förgänglig var då den sälla lott,
Mig brydde;
Lik vårdagsfläkten den smekte blott
Och flydde.
Ack, ljuft jag drömde,
Jag mig förglömde;
Men snart kom den, som min glädje gömde
I grafven.
Hur kärt, hur ömt jag än nämner dig,
Du flydda,
Du hör mig ej, du ej öppnar mig
Din hydda;
Min tår ej räcker,
Min suck ej väcker
Det bröst, som stoftet och natten täcker
I grafven.
Dock, ömma vän, fast för ödets slag
Jag dignar,
Min sorg är ljuf, och min smärta jag
Välsignar;
Ty du har vunnit
Och friden hunnit:
Det lugn, jag mist, du fördubbladt funnit
I grafven.
Ja, lycklig du, som din staf har fällt
Och somnat;
På jorden är blott det hjärta sällt,
Som domnat.
Mot ödet, tiden,
Mot stormen, striden,
Hur lugn är hvilan, hur djup är friden
I grafven!
Sof, sälla ande, från flärden skild
Och kvalen,
Sof sött som daggen, om kvällen spilld
I dalen;
Tills gryningsstunden
Bestrålar runden
Och väcker slumrarn ur morgonblunden
I grafven.
Det frö till lif, som i mänskan göms
Af ljuset,
I mörkrets fjättrar ej evigt glöms
I gruset.
Hvad döden fäller,
Han återställer,
Och knoppen blott, hvarur blomman väller,
Är grafven.
ÖFVER ETT SOVANDE BARN.
Hur säll i vaggans famn du hvilar än,
Hur obekant med villorna och flärden!
Din bädd—af modershand bereddes den,
Din ro—af syskon från den högre välden.
Som morgonlugnet kring en källas blå,
Så frid din lefnads oskuldsbölja söfver;
Ty tidens vinge slog ej än därpå,
Och ödet gick ej än med storm däröfver.
Du ler:—o, röjdes dock en gång för mig
Den bild, som leker i ditt slutna öga!
Det är ej jorden än; som tjusar dig,
Det är ett minne från det fjärran höga.
Sof, späda barn! Hur ljuf är ej din lott,
Med blommans lif att hjärtats lif förena!
I dina blickar härske slummern blott
Och drömmens ängel i din barm allena!
PÅ ETT BARNS GRAF.
Hvem mätte ut din strid så kort,
Säg, späda barn, som slumrat bort
Från jordens fröjd och smärta?
Dess vår du endast skåda fick,
Dock bodde tårar i din blick
Och oro i ditt hjärta.
Nu är ditt lugn dig återställdt,
Nu sofver du så djupt, så sällt,
Som under snö och ilar
Den fallna blomman hvilar.
Den lott är ljuf, den seger skön,
Att ren till dagens fulla lön
För morgonväkten fällas.
Ack, mången gick i sorgens dal,
Som såg det gry, betryckt af kval,
Och fridlös såg det kvällas,
Men kom ej såsom du likväl
Med ren och obefläckad själ
Vid Herrens vink ur kvalmen
Till skuggan och till palmen.
LIF OCH DÖD.
Lifvets ängel satt på skaparns högra arm,
Nedanför låg jorden i sin barndom än;
Och den Högste såg ifrån sin höjd med harm
Ren den första synd, som växte opp på den.
Flyg, så sade Gud till lifvets ängel då,
Straffande till jordens skuldbehöljda dal!
Ingen fröjd skall evigt blomma mer därpå,
Intet väsen fly förgänglighetens kval.
Och Guds sändebud flög ned till syndens land,
Svingande sin lia, som hans herre bjöd;
Och när stoftets son såg spåren af hans hand,
Nämnde han förskräckt den ljusa ängeln Död.
Och den höge skördarn skonar ej.—Hans glaf
Krossar örtens ringhet, krossar ekens prakt.
Hög och låg och rik och fattig, kung och slaf,
Alla bäfva för hans allvar, för hans makt.
Men utaf de offer, som han fäller här,
Samlar han det ädla, som låg gömdt i dem,
Skiljer det från grusets smitta blott och bär
Allt försonadt åter till sin Gud, sitt hem.
TILL DEN ÅLDERSTEGNE.
Sörjer du en tid, som är förfluten,
Ädle gamle, där du tyst och sluten
Skrider fram i ålderns kulna dal?
Tänker du med saknad på de stunder,
Då du närde känslans rika under
Och den ungdomsvarma pulsen svällde
Än af salighet och än af kval?
Ingen vällust spirar på din bana
Kärlekens och ärans djärfva fåna
Svajar fjärran från din öde stig;
Nöjets blida, balsamfyllda fläktar,
Flickans rosor och pokalens nektar
Lifva sjuklingen och lifva slafven,
Ack, men lifva icke mera dig.
Löna dig för mödorna och striden
Dessa lemmar, stämplade af tiden,
Denna längtan, som sitt mål ej hann?
Eller gömmer det förödda tjället
Någon njutning, någon skatt i stället
För den glädje, som kom in med våren
Och som gäckande med den försvann?
Ja, i djupet af ditt inre väcktes
För hvar trånad, som af tiden släcktes,
Högre nöjen, renare begär.
Ack, vi skåda blott din yttre slöja,
Blott de fåror, som din panna plöja,
Icke fridens ängel i ditt hjärta,
Ej det eden, som han skapat där.
Se, när dagens purpurlågor glimma,
Tjusar än en guldbestrålad dimma,
Än en blomma, i sin knoppning röjd.
Först när solens milda flamma bärgas,
Flyr det bländsken, hvaraf gruset färgas,
Och i oförgänglig skönhet tindrar
Då det stjärnbeströdda fästets höjd.
Så, när ålderns långa afton skymmer,
Flykta själens jordiska bekymmer,
Och dess himmel går förklarad opp.
Är det svårt att lifvets dag försaka,
Kan du önska dig dess glans tillbaka,
Då din kväll är ljus som stjärnerymden
Och omätligt såsom den ditt hopp?
Allt, hvad fordom du som ljufvast tänkte,
Allt, hvad sträfvandet och lyckan skänkte,
Står ett bleknadt intet för din syn,
Som för vandraren på Alpens höjder
Dalens dofter, fjärilar och fröjder,
När han fjällets fria hjässa hunnit
Och af eter svalkas ofvan skyn.
O, hvad är den sällhet, här vi söke?
Blott ett blomstersmyckadt troll, ett spöke,
Ur sin natt af fantasin befalldt.
Trånfull sträckes famnen till dess möte,
Jublande vi sjunka i dess sköte,
Men som rök omsluter oss fantomet,
Fridlöst, mulnadt, gycklande och kallt.
Lycklig du, som flärden mer ej dårar;
Lögnerna af jordens falska vårar
Har du lärt att fatta med förakt.
Inga skiften nå ditt trygga läger,
Hvad du hoppas, hvad du sökt och äger,
Fostras ej i dödlighetens parker
Och förvissnar ej med deras prakt.
Skygd mot villorna och mot passionen
Och ett minne, huldt som harpotonen,
Och en graf, som vinkar och som ler,
Och en röst, som bakom grafven talar,
Kallar, bjuder, tröstar och hugsvalar:
Där den sällhet, som du eftertraktar
Och som åldrens stilla bana ter.
Hell dig! Undan stormarna och åren,
Hög och segrande i silfverhåren,
Vandrar du mot evighetens rand,
Seglarn lik, som, ren af lugnet vaggad,
Ser på afstånd oceanen fradgad
Och med glädjens hvita vimpel hälsar
Stränderna utaf sitt fosterland.
BARDEN.
I dalens famn förflöt hans barndomstid,
Hans lif var lugnt som källan vid hans hydda.
Hvar nyfödd dag kom rik af hopp och frid,
Och ingen oro tog han från den flydda.
Han själf ej drömde om sin framtid än,
Och ingen anade hans kall med åren.
Hans värld var trång; dock storhet fanns i den,
Och skönhet väcktes äfven där af våren.
Och obekant och sluten i sig själf,
Men med en jättelik natur förtrogen,
Han lärde kraftens språk af bygdens älf
Och saknadens af bäckarna och skogen.
Där såg han klippan trygg bland stormar stå,
En bild af mannens mod, en bild af hjälten,
Där lyste kvinnans själ ur himlens blå,
Och kärlek slog i blommor ut på fälten.
Så ammades han opp, hans håg blef stor,
Hans barm bekant med fröjderna och kvalen;
Han tog farväl af hydda och af mor
Och gick med lyrans skatt ur barndomsdalen.
Och genom världen drog han med sin sång,
Till hvarje slott, till hvarje koja bjuden.
Han sjöng,—och slafvar glömde bojans tvång,
Och kungapannor klarnade vid ljuden.
Och stod han hög i borgens rund ibland,
Förmälande en djärf bedrift med tonen,
Då lyste drottens blick som stjärnans brand
Och riddarsköldar dånade kring tronen.
Och tärnan satt och hörde på hans röst
Med ögon, på den stolta skaran vända,
Och hennes kind blef röd, och hennes bröst
Bestormades af känslor, förr ej kända.
Så sjöng, så lefde han i lifvets vår,
Och så i lifvets sköna sommarstunder,
Tills tiden kom med vinter till hans hår
Och åldern blekte kindens ros därunder.
Då gick han åter till sitt hem och tog
Ännu en gång sin lyra där i handen
Och grep en djup ackord på den—och dog
Och gaf åt andens fosterbygder anden.
Nu grusas vården öfver bardens graf,
I sekler ren hans aska bott där inne;
Men sången flyger öfver land och haf,
Och hjärtan glöda vid den ädles minne.
TILL TRÅNADEN.
För jordens gudar höjer jag ej sången;
Jag bringar offret af min lyras röst
Åt trånaden, åt den förgråtne fången,
Som gömd och okänd ammas i mitt bröst.
Där mellan lifvets sorger bor den höga
Med dunkla forntidsminnen i sin barm,
Och tårar svälla i hans mulna öga,
Och tomhet famnas af hans sträckta arm.
O, hvarför kan jag ej hans dar besälla,
Ej finna svalka för hans hjärtas brand!
Hvad vinge bär mig opp till ljusets källa
Och ger åt främlingen ett fosterland?
Ack! Evighetens håfvor blott försona
Den stoltes kvalfullt lågande begär,
Och såsom konungen sin stela krona
Föraktar ängeln hvarje njutning här.
Och därför ser han, hvar gång östern randas,
Med tårar opp mot en förhatad dag,
Och därför mäter han hvar stund, jag andas,
Och räknar dyster hvarje hjärtats slag.
Haf, tålamod, du gäst från högre trakter!
Din pröfvotid är hård, men icke lång;
Det blir en natt, som söfver dina vakter
Och för dig sakta ur din bojas tvång.
Snart skall du, själf befriad lyfta vingen
Och fly från jorden, en förklarad hamn,
Och ofvan stjärnorna och ofvan tingen
Din himmel nå i fosterlandets famn.
IDYLL OCH EPIGRAM
1.
Flickan kom ifrån sin älsklings möte,
Kom med röda händer. Modren sade:
"Hvaraf rodna dina händer, flicka?"
Flickan sade: "Jag har plockat rosor
Och på törnen stungit mina händer."
Åter kom hon från sin älsklings möte,
Kom med röda läppar.—Modren sade:
"Hvaraf rodna dina läppar, flicka?"
Flickan sade: "Jag har ätit hallon
Och med saften målat mina läppar."
Åter kom hon från sin älsklings möte,
Kom med bleka kinder.—Modren sade:
"Hvaraf blekna dina kinder, flicka?"
Flickan sade: "Red en graf, o moder!
Göm mig där och ställ ett kors däröfver
Och på korset rista, som jag säger:
En gång kom hon hem med röda händer,
Ty de rodnat mellan älskarns händer.
En gång kom hon hem med röda läppar,
Ty de rodnat under älskarns läppar.
Senast kom hon hem med bleka kinder.
Ty de bleknat genom älskarns otro."
2.
Först gå bäckens första bubblor sönder,
Först förvissna vårens första blommor;
Men din första kärlek, unga hjärta,
Öfverlefver länge hvarje annan.
3.
Om sin lycka talade en fästman:
"Nästa söndag lyses sista gången,
Nästa måndag skall mitt bröllop firas,
Nästa torsdag för jag hem min fästmö."
Söndag kom,—det lystes sista gången,
Måndag kom,—och firadt blef hans bröllop,
Torsdag kom,—och hemkom-öl blef bållet,
Men ett hemkom-öl med sorg och tårar,
Ty till grafvens hem han förde bruden.
4.
Gossen hann till femton år—och trodde
Ej ännu, att kärlek fams i världen,
Och han lefde fem år till—och trodde
Ej ändå, att kärlek fanns i världen.
Kom så oförtänkt en bildskön flicka,
Som på några timmar honom lärde,
Hvad han under tjugu år ej fattat.
5.
Tvenne myrtnar stå i Lauras fönster;
Till den ena bär hon vatten ständigt,
Men den andra torkar bort i krukan.
Hvarför vårdas en och glöms den andra?
Ty hon fick dem ej af en och samma,
Men den ena af sin unga älskling
Och den andra af sin man, den gamle.
6.
När den sköna maj med sippor kommit,
Kransa tärnor sina bruna lockar,
Skyndande till ringdans kring sin majstång.
Under dansen äro alla glada.
Glad är den, som bär ett vackert smycke,
Glad är den, hvars blomsterkrans är lyckad,
Glad är den, som känner kinden rodna.
Frågar du, hvem gladast är af alla?
Den, som ser sin fästman med i ringen.
7.
Tvenne popplar susa öfver grafven,
Där en trogen ynglings aska gömmes,
Satta fordom af hans flickas händer.
Nu i poppelskuggan springa barnen,
Som hon fostrat med en annan make
Jaga fjärilar och plocka blommor.
8.
Mellan friska blomster genom lunden
Gick den goda flickan helt allena,
Och hon bröt en nyfödd ros och sade:
"Sköna blomma, om du vingar ägde,
Skulle jag dig sända till min älskling,
Sen jag fästat tvenne lätta budskap,
Ett vid högra vingen, ett vid vänstra,
Ena: att han dig dock skulle kyssa,
Och det andra: sända dig tillbaka."
9.
I sin fästmans armar grät en flicka
Och beklagade sitt hårda öde:
"Under sista natten, gode yngling,
Brann min hydda, brunno mina hjordar,
Allt, ack, allt, hvad jag i världen ägde "
Gossen gladdes i sin själ och tänkte:
"Har den trogna flickans hydda brunnit,
Dubbelt skall hon då min hydda älska;
Hafva hennes många hjordar brunnit,
Dubbelt skall hon fägnas då af mina;
Har hon mistat annat allt i världen,
Dubbelt, dubbelt är jag henne dyrbar."
10.
Tvenne finkar byggde bo i parken.
Under våren sjöng beständigt hanen,
Under sommarn började han tystna,
Och om hösten tiger han alldeles.
Hvarför?—Ty så länge våren räckte,
Tänkte han på maka blott och kärlek;
Men med sommarn nalkades bekymmer
Om hans bo och om hans späda ungar,
Och med hösten kommo kulna dagar
Och en längtan blott att flytta hädan.
11.
Fjärlar, I vårens barn,
Leende blommor, I,
Buskar och gröna trän,
Vissnen, o vissnen snart!
Bilder af ungdomen,
Bilder af kärleken,
Vissnen, o vissnen snart!
Såld åt den gamles famn,
Får jag ej älska er.
12.
"Våren flyktar hastigt,
Hastigare sommarn,
Hösten dröjer länge,
Vintern ännu längre.
Snart, i sköna kinder,
Skolen I förvissna
Och ej knoppas mera."
Gossen svarte åter:
"An i höstens dagar
Gläda vårens minnen,
Ån i vinterns dagar
Räcka sommarns skördar:
Fritt må våren flykta,
Fritt må kinden vissna,
Låt oss nu blott älska,
Låt oss nu blott kyssas!"
13.
Lutad mot gärdet stod
Gossen vid flickans arm,
Såg öfver slagen äng:
"Sommarens tid har flytt,
Blommorna vissnat ren;
Skön är din kind likväl,
Rosor och liljor där
Blomstra som förr ännu."
Våren kom åter; då
Stod han allena där.
Flickan var borta,—låg
Vissnad i jordens famn;
Ängen var grön igen,
Leende, blomsterrik.
14.
Minna satt i lunden
Och på kransen såg,
Som, af rosor bunden,
I dess sköte låg,
Och en tår föll neder
Uppå blomstren då,
Men till kransen beder
Ömma flickan så:
"Sköna, får du stanna
På min ynglings hår,
Dofta kring hans panna
Kärlek blott och vår!
Nekar han dig dröja
På det ljusa hår,
O, då må du röja
Minnas gömda tår!"
15.
Ack, natur, hur har jag kunnat
Förolämpa dig?
Andra har du fägring unnat,
Ingen fägring mig.
Ofta vid den slutna ringen
Jag förskjuten står;
På den fula blickar ingen,
Ingen vän jag får;
Och mitt hjärta slår som andra,
Älskar såsom de:
Hvarför skall jag ensam vandra
Och försmådd mig se?
16.
Trenne råd gaf modren åt sin dotter:
Att ej sucka, att ej missnöjd vara
Och att icke kyssa någon gosse.—
Moder, om din dotter icke felar,
Icke felar mot det sista rådet,
Skall hon fela mot de första båda.
17.
Flickan knyter i Johanne-natten
Kring den gröna broddens späda stänglar
Silkestrådar utaf skilda färger;
Men på morgonstunden går hon sedan
Dit att leta ut sin framtids öden.
Nu, så hör, hur flickan där beter sig:
Har den svarta, sorgens stängel, vuxit,
Talar hon och sörjer med de andra.
Har den röda, glädjens stängel, vuxit,
Talar hon och fröjdas med de andra.
Har den gröna, kärleksstängeln, vuxit,
Tiger hon och fröjdas i sitt hjärta.
18.
Till en källa talte gossen vredgad:
"Källa, ängens öga, onda källa!
Tusen gånger har min flicka redan
peglat i din blåa famn sitt anlet;
Men du vårdar ej den hulda bilden,
Du förvarar ej min flickas anlet.
När hon bortgått, flyktar äfven bilden,
Och jag söker den förgäfves sedan.
Skall jag straffa dig, du onda källa,
Grumla opp din bölja, dika ut dig
Och förtrampa dina blomsterbräddar?"
Källan åter bad en bön och sade:
"Gosse, hvarför skulle du mig straffa,
Grumla opp min bölja, dika ut mig
Och förtrampa mina blomsterbräddar?
Jag är ju en vattnets dotter endast,
Har ej blod och har ej varma pulsar,
Älskar ej och älskas ej tillbaka.
Värre är att i ditt eget hjärta,
I ditt eget hjärtas varma källa
Flickans minne sällan varar längre,
Än hon står i fägring för ditt öga."
19.
Dottren sade till sin gamla moder:
"Får ej nu i höst mitt bröllop firas?"
Modren sade: "Låt det bli till våren:
Våren, dotter, passar bäst för bröllop,
Äfven fågeln bygger bo om våren."
Dottren sade: "Hvarför bli till våren?
Hvarför passar våren bäst för bröllop,
Hvad, om fågeln bygger bo om våren?
Hvarje årstid, goda moder, passar
Ju för den, som hvarje årstid älskar."
20.
Edvard talade till morgonstjärnan:
"Hulda morgonstjärna, himlens dotter,
Säg, hvad gör Amanda, när hon uppstått
Och kring skuldran kastat lätta slöjan?"
Morgonstjärnan svarade och sade:
"Goda gosse, när Amanda uppstått
Och kring skuldran kastat slöjan, går hon
Till sitt fönster, ser på mig och tåras,
Och sen vänder hon sin blick mot väster."
Edvard åter talade och sade:
"Godt är, att hon ser på morgonstjärnan,
Det bevisar hennes hjärtas renhet;
Godt är, att hon ser på den med tårar,
Det bevisar hennes hjärtas vekhet;
Men det bästa, att hon ser mot väster,
Ty i väster ligger Edvards hydda."
21.
Gossen sade till sin flicka:
"Du flyr unnan, goda flicka,
Hvarje gång jag vill dig fånga;
Men dock säg, säg, fann du nånsin
Någon trygg och säker fristad,
Förrän i min famn du flydde?"
22.
Till en bondes koja kom en krigsman,
Tung af år och vandrande på trädben.
Bonden fyllde lugnt ett glas för honom,
Bjöd och talte till den gamle knekten:
"Fader, säg, hur var det dig till sinnes,
När i striden fiender dig omhvärft,
Skotten knallade och kulor hveno?"
Gamle knekten tog sitt glas och sade:
"Såsom dig, när någon gång om hösten
Hagel kring dig hvina, blixtar ljunga
Och du bärgar tegen för de dina."
23.
Vid en flickas fönster stod en gosse
Trenne långa kvällar på hvarandra,
Klappade och bad att dock bli insläppt.
Första kvällen fick han hot och bannor,
Andra kvällen fick han ord och böner,
Tredje kvällen fick han fönstret öppnadt.
24.
Under strandens granar lekte gossen
Vid en vik af den besjungna Saimen.
Honom såg ur böljans salar Näcken,
Såg med kärlek på den Sköna gossen,
Önskande att honom till sig locka.
Då som gubbe steg han först på stranden,
Men den muntra gossen flydde honom;
Och som yngling steg han sen på stranden,
Men den muntra gossen bidde icke;
Sist, förvandlad till en yster fåle,
Steg han opp och hoppade bland träden.
Nu, när gossen såg den muntra fålen,
Gick han sakta lockande till honom,
Grep i hast hans man och sprang på ryggen,
Lysten att en glädtig ridt försöka;
Men i samma ögonblick till djupet
Flydde Näcken med sitt sköna byte.
Kom så gossens moder ned till stranden,
Sökande sitt barn med sorg och tårar.
Henne såg ur böljans salar Näcken,
Såg med kärlek på den sköna kvinnan,
Önskande att henne till sig locka.
Då som gubbe steg han först på stranden,
Men den sorgsna kvinnan flydde honom;
Och som yngling steg han sen på stranden,
Men den sorgsna kvinnan bidde icke;
Sist, förvandlad till den muntra gossen,
Låg han glad och vaggade på vågen.
Nu, när modren såg sin son, den sörjde,
Sprang hon ut i böljan i hans armar,
Lysten att ur vådan honom rädda;
Men i samma ögonblick till djupet
Flydde Näcken med sitt sköna byte.
25.
Högt bland Saarijärvis moar bodde
Bonden Pavo på ett frostigt hemman,
Skötande dess jord med trägna armar:
Men af Herren väntade han växten.
Och han bodde där med barn och maka,
Åt i svett sitt knappa bröd med dessa,
Gräfde diken, plöjde opp och sådde.
Våren kom, och drifvan smalt af tegen,
Och med den flöt hälften bort af brodden;
Sommarn kom, och fram bröt hagelskuren,
Och af den slogs hälften ned af axen;
Hösten kom, och kölden tog hvad öfrigt.
Pavos maka slet sitt hår och sade:
"Pavo, Pavo, olycksfödde gubbe,
Tagom stafven! Gud har oss förskjutit;
Svårt är tigga, men att svälta värre."
Pavo tog sin hustrus hand och sade:
"Herren pröfvar blott, han ej förskjuter.
Blanda du till hälften bark i brödet,
Jag skall gräfva dubbelt flera diken,
Men af Herren vill jag vänta växten."
Hustrun lade hälften bark i brödet,
Gubben gräfde dubbelt flera diken,
Sålde fåren, köpte råg och sådde.
Våren kom, och drifvan smalt af tegen,
Men med den flöt intet bort af brodden;
Sommarn kom, och fram bröt hagelskuren,
Men af den slogs hälften ned af axen;
Hösten kom, och kölden tog hvad öfrigt.
Pavos maka slog sitt bröst och sade:
"Pavo, Pavo, olycksfödde gubbe,
Låt oss dö, ty Gud har oss förskjutit!
Svår är döden, men att lefva värre."
Pavo tog sin hustrus hand och sade:
"Herren pröfvar blott, han ej förskjuter.
Blanda du till dubbelt bark i brödet,
Jag vill gräfva dubbelt större diken,
Men af Herren vill jag vänta växten."
Hustrun lade dubbelt bark i brödet,
Gubben gräfde dubbelt större diken,
Sålde korna, köpte råg och sådde.
Våren kom, och drifvan smalt af tegen,
Men med den flöt intet bort af brodden;
Sommarn kom, och fram bröt hagelskuren,
Men af den slogs intet ned af axen;
Hösten kom, och kölden, långt från åkern,
Lät den stå i guld och vänta skördarn.
Då föll Pavo på sitt knä och sade:
"Herren pröfvar blott, han ej förskjuter."
Och hans maka föll på knä och sade:
"Herren pröfvar blott, han ej förskjuter."
Men med glädje sade hon till gubben:
"Pavo, Pavo, tag med fröjd till skäran;
Nu är tid att lefva glada dagar,
Nu är tid att kasta barken unnan
Och att baka bröd af råg allena."
Pavo tog sin hustrus hand och sade:
"Kvinna, kvinna, den blott tår att pröfvas,
Som en nödställd nästa ej förskjuter;
Blanda du till hälften bark i brödet,
Ty förfrusen står vår grannes åker."
26.
Flickan ägde af sin mor ett minne,
Ägde ett med pärlor och demanter
Smyckadt spänne af omätligt värde.
Kommo tvenne fästmän då till henne.
Stolt och rik och mäktig var den ena,
Men han friade till flickans spänne.
Och den andra, han var blyg och fattig,
Men han friade till flickans hjärta.
Nu till dottren talte hennes styfmor:
"Tag den rike och förskjut den arme!
Skönt är guldet dock mot fattigdomen."
Flickan grät och vägrade förgäfves.
Men den dag, då lysning skulle tagas,
Fanns ej flickan mer i modrens salar,
Ej på gården, ej bland parkens stammar,
Men hon fanns på stranden invid, hafvet.
Dit kom hennes mor och hennes fästman,
Talande med vänlig röst till flickan:
"Följ oss opp till gästabud och glädje,
Ty din lysning skall i dag besörjas."
Då tog flickan ur sin gördel spännet,
Tog det i sin hvita hand och sade:
"Se, den litet har, är nöjd med litet;
Men den mycket äger, fordrar mera.
Tusen år och tusen ren har hafvet
Slukat håfvor och förvärfvat skatter,
Och det fordrar än mitt gyllne smycke."
Så hon sade och långt hän från stranden
Kastade sitt spänne ut i hafvet.
Men den rike gick förgrymmad dädan,
Och förgrymmad ropte flickans styfmor:
"Olycksaliga, hur har du handlat?
Ingen höghet har du mer att vänta,
Intet guld skall skimra i din boning,
Och ditt spänne ser du aldrig åter."
Men den ädla flickan log och sade:
"Hvad är höghet mot min framtids lycka,
Hvad är guld emot ett lif med kärlek,
Hvad är spännet mot min ynglings hjärta?"
27.
Stor var tavastländarn Ojan Pavo,
Stor och väldig ibland Finlands söner,
Stadig som en granbevuxen klippa,
Djärf och snabb och kraftig som en stormvind.
Tallar hade han med rötter uppryckt.
Kufvat björnar med sin blotta armkraft,
Lyftat hästar öfver höga gärden
Och som strån förmätne männer nedböjt.
Och nu stod den starke Ojan Pavo
Stolt och väldig uppå lagmanstinget:
Midt på gården stod han ibland folket
Som den höga furan ibland småskog.
Men han hof sin stämma opp och sade:
"Finns här en af kvinna född och ammad,
Som förmår att hålla mig på stället,
Blott ett ögonblick på samma ställe,
Den må taga strax mitt rika hemman,
Den må vinna mina silfverskatter,
Den må äga mina många hjordar,
Och med kropp och själ är jag dess egen."
Så till folket talte Ojan Pavo.
Men förskräckte stodo bygdens drängar,
Tigande i nejden af den stolte,
Och där trädde ingen fram till honom.
Och med undran och med kärlek sågo
Bygdens flickor på den unga kämpen;
Ty han stod, den starke Ojan Pavo,
Som den höga furan ibland småskog,
Och hans öga brann som himlens stjärna,
Och hans panna lyste klar som dagen,
Och hans gula hår föll på hans skuldror
Som ett solglänst strömfall öfver fjället.
Men ur kvinnohopen framsteg Anna,
Hon, den skönaste af bygdens flickor,
Vacker som en morgon till att påse.
Och hon framsteg raskt till Ojan Pavo,
Slog omkring hans hals de mjuka armar,
Närmade sitt hjärta till hans hjärta,
Pressade hans kind mot sina kinder,
Och så bjöd hon honom slita lös sig.
Men den starke gossen stod besegrad,
Kunde icke röra sig af stället,
Utan sade sviktande till flickan:
"Anna, Anna, jag har tappat vadet.
Du må taga strax mitt rika hemman,
Du må vinna mina silfverskatter,
Du må äga mina många hjordar,
Och med kropp och själ är jag din egen."
SVARTSJUKANS NÄTTER.
FÖRSTA NATTEN.
O du, som sjunker stum och sluten ned
Ur molnens rymd på svarta vingar,
Förnim den sorgsnes klagan, milda natt,
Förnim den olycksaliges förtviflan!—
Hvems är den röst, ur klippans refvor irrar,
Lik flodens brusning, lik en suck af hafvet,
Ditt tysta, vemodsfria tåg till mötes?
Hvems är den stämma, som med ugglans läten
Till en förvirrad harmoni sig parar,
Beskrattande med återbrutna ljud
Din frid, din stillhet, dina vallmodofter?
Det är den sorgsnes klagan, milda natt,
Det är den olycksaliges förtviflan.
Jag tänkte en gång i en bättre stund:
"Förnuftet måste blifva fridens härold
Till upprorshopen i min vilda barm."
Och se, förnuftet smög sig bäfvande
Med palmbeväpnad hand på öde stigar
Och kom till kvalens slutna borg, till hjärtat,
Och klappade på borgens port och sade:
"I, stormande passioner! Hvarför fylla
Med ödeläggelse och krig de rum,
Där förr I offraden åt mig och lugnet?
Bekännen än mitt öfvervälde, hvilen
Som oskuldsfulla barn i mitt beskärm,
Och lydnaden skall återbringa lugnet,
Och lugnet följes blott af goda änglar.
Se, hvarför striden, hvarför rasen I?
En kvinnas rika blomstergårdar mätta
En annan fjärils honingslust;—för er
Stå ej de fulla blomstrens kalkar öppna;
Men hvarför svärma ständigt kring densamma?
Hvad en er nekar, skall en annan skänka,
Och lika nektar dricks ur lika blommor.
Så talade, vid borgens port, förnuftet.
Då låg bland söfda söner innanför
Svartsjukan, kärlekens och hatets dotter.
I fridlös dvala låg hon där och sög
Ur egen märg en otillräcklig näring
Och skärpte sin för dagen skygga blick
Och spetsade sitt öra under sömnen.
Så hörde hon förnuftets tal vid porten;
Försvunnen var i blinken hennes hvila.
I hämndfull harm spratt furien opp och tog
Ur smärtans koger ett förgiftade svar;
Men hvarje pil, som flög från tungans båge,
Föll krossad mot förvridna läppar ned,
Tills raseriet, dämdt inom dess barm,
Bröt fram uti ett hånskratts fulla strömmar.
Ur dvalan väcktes syskonskaran nu:
Den bleka plågan och det hemska kvalet
Och trånaden, som tärs af evig hunger,
Och afunden, som andas pest, och vreden,
Som fröjdas af sin blodbestänkta dolk.
De väcktes alla, och i modrens spår
Framilade den käcka legionen
Och bröt med jubelskri till fejd.—
Och nu, du milda gnista, lån af Gud,
Du ljusa ängel, som lik solen glädde
Min lefnads vår, förnuft, hvad är din lott?
Att kufvadt dväljas mellan mörkrets andar
I grottorna af mitt förtärda hjärta,
Att somna in vid dina bödlars skrål
Och vakna opp vid dina kedjors slammer.
Jag sade: "Jag vill anförtro åt dagen
Mitt hjärtas ödemark att vederkvickas.
Den Gud, som lockar rosen ur sin knopp
Och örtens späda frö ur grusets sköte,
Den höga, strålbeklädda Gud, som sprider
Sitt lif, sin vällust i en död natur
Och tvingar stoftets alla myriader
Att jubla kring sitt glimmande triumftåg,
Den Gud, som hägnade min barndoms blomning,
Skall ej förskjuta mig." Så sade jag
Och höjde min förgråtna blick mot öster.
Då blef det ljust kring österns rand, och solen
Steg opp och stänkte som en mogen drufva
Kring himmel, jord och haf sin purpursaft.
Och etern drack—och strålade af fröjd,
Och böljan drack—och skälfde af förtjusning,
Och jorden drack—och kullar, berg och dalar
Berusades af drufvans blod och glödde
Och väckte sina tusen söfda barn
Att tömma morgonens och lifvets fullhet.
Af jubel ljödo nejdens alla eko;
Kring fältet sprungo hjordarna, mot skyn
Flög fågeln med sin tungas glada offer,
Och människan, den sällaste af alla,
Gick majestätlig fram med knäppta händer
Att digna ned af andakt inför Gud.
Då såg jag i mitt bröst och sökte blott
En suck att blanda i naturens glädje
Och fann mitt hjärta mera tomt än dödens.
Med brusten blick, af fasa öfversvämmad,
Jag ilade till mina kulor åter,
Lik en förirrad natt i dagens famn,
Lik molnets skugga, som med oro flyr,
Af sjö och land, af höjd och djup förskjuten.
Hvem hör mig, hvem behjärtar mina ord?
För hvem skall jag mitt öde uppenbara?
Den stela klippan rörs ej af mitt kval,
Och natten äger för mitt språk ej öra.
En vallfart gör jag till den nejd, där förr
Min rika ungdoms gyllne dar fördrömdes.
Hvad äger jag på dessa ställen mer?
En vålnad lik, jag går bland grafvar här
Och vålnader utaf min lefnads lycka.
Här står dock hyddan, af sin hängbjörk än
Och sina gröna pilar öfverskyggad;
Den var ej fordom främmande som nu.
På denna bädd af blommor satt jag ofta
Vid Minnas sida, målande för henne
Vår framtid, full af kärlek och af ljus.
Och lutad mot min skuldra såg hon då
Med barnslig vällust mot den sköna taflan;
Och hvarje oro, om den fanns nå'n gång,
Och hvarje tvekan var så lätt förskingrad;
Ty brudgum lofte alltid gökens stämma,—
Och lycka väpplingens orakelspråk;
Och hon var nöjd igen; hvem denne brudgum,
Hvad denna lycka var, förstod hon väl.
O Minna, skogsprofetens löfte svek;
Men ödets profetior voro sanna.
Här ser jag aspen; bär den än mitt namn,
I bredd med hennes, i den gröna barken?
Här våra popplar; sina rika grenar
De slingra kring hvarandra än som förr.
Den ena skall beteckna mig, den andra
Beteckna Minna;—afgrundslika lögn!
Men jag vill vandra längre, jag vill se
Det ställe, där jag tog farväl af Minna,
Då hon gick hem att i sin jungfrubur
Förgråta tiden af min bortavaro.
Och jag flög ut i världen, full af mod,
Med hjärta glödande af kärlekens
Och af den anade bedriftens sällhet.
Här sorlar källan, på hvars strand vi stodo,
Och morgonsolen gick förklarad opp;
"Se", sade Minna, "gå som den så ljus,
Så säll, så stark din bana genom världen
Och kom med lugn och värma såsom den
Till våra dalar, till din Minna åter."
En kyss blott var mitt svar; men mer än löften
Och mer än eder sade den.
Och nu,
Se, här är häcken, sammanväfd af rönnar
Och af syrener; här var möte aftaldt.
Här satt jag, återkommen, pulsen slog
Af hopp och väntan. Många farors skördar
Och många segrars ära, men det bästa,
En pröfvad trohets guld, det var den skatt,
Jag bar till välkomstgåfva åt min brud.
Här satt jag, såg med längtan öfver ängen
Och såg och såg igen;—och Minna kom,
Men vid en makes arm.—Förgäfves, natt,
Förbreder du ditt täcke öfver nejden;
Du har ej mörker nog; jag ser ännu
Den fasansfulla synen, ser dem komma,
Ser honom, med den stela, trygga gången,
Och Minna vid hans sida, med förgråten blick
Och bleka kinder, härjade af tårar;
Ser Minna stappla vid hans sida, lik
Den halft förblödda hinden, som vid foten
Af altaret mot offerprästens stål
Med vemod blickar opp och tigger döden.
O, höge Gud! Har icke mänskohjärtat
Sin kärlek och sin himmel såsom du?
Är det så ringa, att en hand af stoft
Kan strafflöst plundra i dess helgedomar?
Dock, på min fråga svarar blott det skedda
Ett iskallt ja, och mångfördubbladt ljuder
Detsamma åter ur min egen barm.
Nej, jag vill icke längre dröja här.
Till mina klippor, hårda som mitt öde,
Vill jag tillbaka vända; intet lif
Skräms där af mina suckar, ingen ört
Förtvinar där af mina tårefloder,
Och minnen af min sorg blott finnas där.
I solhvarf ren jag lefvat ibland dem
Och längtar åter till min själs förtrogna.
Så långt har det då kommit! O, förut,
I vårens, kärlekens och Minnas famn,
Hvem hade trott, att ödemarkens klyftor
En saknad fristad blefve mig en gång?
Ej slår ett hjärta i mitt grannskap roligt.
Den trötta vandrarn, bränd af solen, glömmer
Sin bördas tyngd, då han mig ser, och flyr
Med vingad fot min anblick; själfva glädjen,
Så högljudd annars, stämmer ned sin röst
Till stilla böner, då min nejd hon nalkas;
Och först i fjärran, sen hon gått förbi,
Får hon sin sång och sina löjen åter.
Förut, hur annorlunda var ej allt!
Glad som en efterlängtad majdag kom
Jag då till oskuldens och fröjdens lekar,
Och hvar som helst jag gick vid Minnas arm,
I fältets dager eller parkens skymning,
Församlades af bygdens muntra barn
En menlös skara, som sin ringdans knöt
Omkring vår kärlek, eller vid vår lycka
Sin egen, anspråkslösa lycka band.
Skall ej en gång ett skuggspel af hvad då
Var verkligt unnas mig ännu af lifvet?
Är banan mörk, så långt den än må sträckas?
Jag frågar hoppet, som i storm och natt
Så ofta tröttat sina vingar redan
Och återkommit tröstlöst, som det for.
O, höge allmakt, brutit har ditt barn;
Låt straffets åskor öfver mänskan ljunga!
Hon bröt för jordens skänker; tag, hvad jorden gaf,
Tag maktens, rikedomens, ärans skatter,
Låt henne sucka under vedermödor,
Ur klippan tvingande sitt tårbestänkta bröd,
Tag hälsans kraft ur hennes nerver, låt
Den svaga kräla som en mask för plågan;
Men, Helige, det enda ädla, som
Hon bärgade af en förlorad adel,
Den känsla, i hvars famn hon står för dig
Så hög som mellan paradisets fruktträn,
Så ren som i dess gyllne dagars glans,
Tag denna ej, tag hennes kärlek ej!
Hvad har hon kvar, om den förloras?—Dock,
Hvad äro mina böner, hvad min klagan?
Står icke djupt och outplånligt ren
Min dom i ödets koppartafla skuren?
Hvad hoppas jag, hvad söker, hvad begär jag,
Hvad kan jag få, hvad kan jag mista mer?
Nej, gamen, som förtär min barm, skall jag,
Prometheus lik, i evigheter nära.
Min varelse, ej helad, ej förstörd,
Skall ständigt spinna sina egna marter,
Och som en håndikt öfver mänskligheten
Skall jag af dagens ljus, af nattens stjärnblick skys.