FÖRSÖK TILL EN NATURALHISTORISK BESKRIFNING ÖFVER DEN POETISKA ÖRNEN.
FÖRORD.
Då våra naturalhistorici med så mycken både ifver och framgång bemödat sig om att kunna lämna en utförlig skildring af örnsläktets arter och egenheter, är det i sanning oförklarligt, huru de förbisett en hel hälft af detsamma, kanske mindre rik på upptäckta species, men säkert i vetenskapligt afseende lika karakteristisk, stor och viktig som den hittills med så lifligt intresse behandlade andra delen. Efter författarens tanke borde nämligen örnarne indelas i: 1:o de prosaiska, sådane de finnas i vår vanliga värld, och 2:o de poetiska, sådane som skalden ser dem i diktens regioner. Icke så, som skulle uppgifter angående de senare alldeles brista, de sakna blott system och ordning. Att samla hvad till upplysning om deras natur, spridt och blott lätt utkastadt, förefinnes i våra skalders arbeten skall bli föremålet för denna afhandling. Beklagas måste, att uppgifterna i detta afseende äro dels ofullständiga, dels olika hos olika författare. Så har t.ex. blott Aqvila poetica vulgaris för bristande källor kunnat med någon mera tillfredsställande utförlighet beskrifvas. De många andra arter af detta släkte, som finnas uppgifna, omnämnas nästan blott i förbiflygande utan någon närmare och egentlig karakteristik. Otroligt svårt har det varit att söka ut det rätta bland en mängd skiljaktiga meningar, som också i det ringa förrådet af uppgifter icke underlåtit att insmyga sig. Härvid har jag dock alltid trott mig göra rättast i att följa de nyaste källorna, dels emedan dessa varit de mest rikhaltiga, dels också därföre att tiden vanligen läker sår äfven i vetenskapligt afseende, d.v.s. rättar hvad förut blifvit framställdt stympadt och förvridet. Härvid må äfven icke lämnas onämnd den berömliga flit, våra yngre skalder framför de äldre börjat visa i allt, hvad som angår örnens naturalhistoria. Ja, jag kan tryggt säga, att bland tio af dem icke en skall finnas, som ej gifvit intressanta såväl speciella som allmänna bidrag till den konungsliga fågelns närmare kännedom.
Jämte det jag ber om den benägne läsarens öfverseende med det bristfälliga i detta mitt försök, såsom varande det första i sitt slag, får jag med saknad nämna, att mången ofullkomlighet i mitt arbete kunnat afhjälpas, om jag blott haft tillgång till flere verk i ämnet, en fördel, som jag såsom mången annan fått uppoffra åt den olyckliga branden natten mellan den 4 och 5 september, hvarvid de flesta hithörande böcker gingo förlorade.
Aqvila poetica. (Den poetiska örnen).
Innan jag företager beskrifningen om detta örnslag, måste jag vederlägga en skadlig fördom, som sedan Spegels tid varit rådande och mer och mindre förvirrande inverkat på yngre skalder vid deras föreställningar om detsamma. Det ser nämligen ut, som om de lånat vissa uppgifter af honom angående den poetiska örnen, ehuru den, som han beskrifver, uppenbarligen mera närmar sig till den prosaiska; så säger han i sitt arbete Gnids verk och hvila:
"När jag nu vidare vill upp i luften titta,
Tå ser jag här och ther the många fåglar sitta;
Men ingen ser jag dock så högt som örnen fara,
Som ock förthenskull sägs en fåglekonung vara;
Sitt näste gör han helst på klippors branta tinnar,
Och koxar vida kring hvar han en åtel finner.
Han lärer ungarna thet varma blodet supa,
Se upp mot solens höjd och ned i dälder djupa.—
— — — — —
—Jag vet ej säga mer, men hvad som eljest felar
Om örnens egenskap, thet Plinius meddelar."
[Plinius Nat. Histor. libr. X. c. 5.]
Hvem ville väl mer vid närmare eftersinnande betvifla, hvilken örn Spegel menar? Stämmer ej hans beskrifning in med alla prosaiska naturforskares, såsom han också citerar Plinius? Hvilken olikhet emellan denna och den verkeliga poetiska örnen, enligt allt hvad man af de trovärdigaste uppgifter kan sluta! Spegels örn t.ex. bygger näste på branta klippor, den poetiska örnen däremot uppföder sina ungar i vagga; Spegels föder sig af åtel, den poetiska äter intet annat än ljus; Spegels super blod, den poetiska dricker endast eld och eter, hvilket allt med tillförlitliga bevis i det följande skall bestyrkas. Det är således obestridligt, att den Spegelska örnen utgör åtminstone ett mellansläkte, såframt ej det sannolikaste är, att den värde författaren beskrifvit den verkliga prosaiska. Emellertid hafva nyare skalder, missledda af diagnosen, användt flere af de Spegelska kännetecknen äfven på den poetiska örnen, till icke ringa förvirring både för vetenskapen och den systematiska forskaren. Så t.ex. omnämna en del skalder, att örnen allenast blickar opp mot solen, medan åter andra påstå, att han bor i solen, går till solen, sveder vingarna i solen, o.s.v.—För min del vore jag fallen för att antaga en Aqvila Spegeliana, åtminstone tills ytterligare uppgifter hunnit samlas, och att låta densamma bilda ett särskildt eller ett mellansläkte, hvars närmare beskrifning den benägne läsaren kan få inhämta ur hans ofvan citerade arbete. Och nu må skridas till utvecklingen af vårt speciella ämne, till beskrifningen af den egentliga poetiska örnen, hvarvid först kommer i betraktande:
_Aqvila poetica vulgaris. (Den allmänna poetiska örnen).
Beskrifning._
Denna örn är vingstark och har en luftig kropp. Så säger Sondén i sina dikter:
"Som örn han flydde med en luftig kropp."
Hela hans yttre har höghetens allvar:
"Hvar skall nu speglas
Höghetens allvar,
Som af naturens
Eviga krafter
Gafs åt din daning?"
(Euphrosyne).
Han har en särdeles själsstyrka:
"Ser du, kring den starka anden
Växa alltid starka vingar.
Hvad rår örnen väl därför_?"
(Tegnér).
Hans blick är lugn, i synnerhet vid sakta väder:
"Vid vindarnas sus
Du (örn) blickar så lugn."
(Rudolph i kal. Vinterblommor).
Hans klo är senig, men hans näbb mjukare än någon hittills känd fågelarts och i sanning till den grad böjlig, att han kan le, såsom det heter om honom i visor:
"Men släkten du sett
Ren födas till gråt
Och sträfva—belett
Det hopp, deras stråt
Belyste till grafven."
(Rudolph i kal. Vinterbl.).
_Eller:
"Dock under löje
Frihetens ädling
Skådar föraktligt
Masken, som krälar
Själfvisk i gruset_."
(Euphrosyne).
Oftast ser man honom med svedda vingar; så säger Valerius:
"Spädaste örn ej räds att i solen sveda sin vinge."
Det är skada, att tillgång till vidare uppgifter i detta afseende brista. Författaren, som själf ej haft tillfälle att se den allmänna poetiska örnen, kan ej heller med egna observationer ersätta det, som felas. Flere och vidsträcktare upplysningar äro dock att tillgå öfver hvad i det följande kommer att bli föremål för afhandlingen, nämligen detta örnslags
Vistelseort och lefnadssätt.
Skandinavien är den poetiska örnens hemland. Han bygger och låter ofta se sig där. Assar Lindeblad, som omnämner detta, säger sig äfven därföre älska Sverige:
"Jag älskar Sverige, det sköna land; — — — — — Där bygga örnar på bergens topp." etc.
Sina ungar uppföder han än i skyn, än på lösa fjällspetsar, dem han inredt till vaggor. Så säger Rudolph:
"Dig vaggade storm I skötet af sky."
Och på ett annat ställe:
"På fjällarnas spets, Som vagga dig gaf, Du får ock din graf."
Detta bestyrker äfven Sondén, jämte det han antyder orsaken till örnens lust att bygga i höjden, som orden lyda:
"I skyn på branta klippor är mitt bo,
Ty jordens låga kryp ej andas där."
Märkvärdig är uppgiften af Son i Örnskog i Helsingfors Morgonblad, som tyckes röja, det örnen någon gång gör bo i furar, såsom det heter i hans sång:
"Se så!—O skuldra, fast sona en granit, Som furans gren med örnens näste ofvan."
Detta är troligen ett misstag, föranledt däraf, att örnar ofta visa sig i furutoppar, gungade af stormen, och blott se, utan äfven kunna höra, att det är en örn, som gungas. Så säger Rdd uti kalendern Psyche:
"Och stormen, den hördes I furarne gunga En vingstark örn."
Den poetiska örnen kläcker ej sina ungar. De äro ursprungligen till i sin fulla utbildning, men sakna lif, till dess de blifvit kysste af solstrålen. Så säger Rudolph:
"Då solen slog opp
Sin härliga blick,
Den stråle, som först
Uppvaknande gick
Ur morgonens tjäll,
Dig kysste till lif."
Örnarnes afföda är icke alltid örnar; det händer, att en del af ungarne bli svanor; dock uppfostra de alla i samma hus. Så säger Carl i Poetisk kalender för 1822:
"Vilda örnar, milda svanor, Syskon i ett enda hus."
Detta låter nästan otroligt, dock talar för sanningen däraf den utomordentliga lust till bad, både örnar och svanor röja och som tydeligen har sin grund i någon gemensam vana från yngre år och från samma föräldrars hus. Om denna badlust tala flere skalder. Så säger Euphrosyne om örnen:
"Att den, som lefver
För det omätliga,
Måste där bada
Glänsande vingen,
Vill han i lifvet
Stilla sin längtan."
Med henne instämmer Bahr i sina dikter:
"Se, huru örnen flög,
Se, hur han sväfvar hög,
Stolt af det ädla lopp.——
Badar i ljusets flod
Vingen med lust och mod."
Carl, i Poetisk kalender för 1819, låter svanen säga:
"Vinkad till Apollo genom drömmar, Får jag bada mig i välljuds strömmar." etc.
Allt vittnar för sanningen af ofvan anförda sats. Den poetiska örnens föda, den han mera drickande än ätande njuter, är eter, eld, kraft, mod, frihet och ljus m.m. Så säger Rudolph:
"I eterns svall
Du släckte din törst;
Drack kraft och drack mod
Och frihet och ljus."
Häri instämmer Dahlgren:
"Under det örnen
Längtansfull ilar
Upp emot solen
För att få dricka
Eldens och lifvets
Himmelska sötma
Ur hennes bröst."
En Spegelian är i detta fall Ingelman, som skrifver:
"Öfver jorden himlen hänger,
Lik en bister örn, som ser
På det rädda rofvet ner
Och uti snärjande kretsar sig svänger."
Han tyckes nämligen antaga, att örnen lefde af jordiskt rof, hvilket han troligen skall hafva svårt att bevisa.
Den poetiska örnen är ganska seglifvad, dock sätter han genast klippingen till, så snart han träffas i vingen, en underrättelse, som säkert är kärkommen för jägare, hvilka kunde stöta på detta ädla djur. Så säger Tegnér:
"Och den flyktande tid, Lik en vingskjuten örn, Faller död där bredvid."
För sanningen af denna uppgift är dock svårt att uteslutande borga, så mycket mer som yngre naturforskare synas yrka, att örnen på intet sätt kan såras. Det må sen komma af hans luftiga kropp eller af hans höga flykt, alltnog, så säger Rudolph:
"Ej pilen dig nått,
Försåtet har sändt;
Den studsande vändt
Från luftiga slott
Mot ljusskygga snår
Nedstörtad tillbaka."
Någon gång har man äfven sett örnen i stället för vingar betjäna sig af skepp för sina färder i luften, och skola dessa fartyg vara till konstruktionen lika de gamla nordiska drakarne. Så säger om honom Rudolph:
"Sin drake på djupet af glittrande fjord
Då lägger den vingstarke kung.
Och fastän hon flyr från mörknande jord,
Den last kännes icke för tung."
[Jag har förstått luften med uttrycket: glittrande fjord,
ehuru jag är viss på att däremot mycket kan invändas af de
prosaiska lastdjur, som vilja taga allt efter ordalydelsen.]
De nyaste forskningar bestyrka, att den poetiska örnen aldrig kan fångas och upphöra att bero af sig själf. Flere uppgifter hos Rudolph bestyrka detta; så säger han:
"Du känner ej lag,
Som du åt dig själf
Ej bjudande gaf."
Och vidare säger han, att till örnens dricka hörde:
"Förakt för det grus,
Där krälande slaf,
Som snäckan sitt hus,
Framsläpar sin lott
Af nesa och brott,
Som bojornas tvång
Förhånande skänkte."
Detta bestyrker —et—, som låter örnen säga:
"Blott där har jag hemmet, Där förr ock det varit."
Allra tydligast yttrar sig dock Sondéns örn:
"Ej svekets snaror, ej försåtets dolk, Ej hatets pil kan hinna luftens drott."
Euphrosyne, som sjunger om den fångna örnen i bur, måste därföre tagit miste på hela fågelarten, kanske poetiskt kallat en hök eller någon annan fångbar fågel örn. I alla fall förorsakar en sådan lust att adla de jordiska föremålen då och då missförstånd, såsom nu är händelsen. Ty hvem, utan den invigde, kan väl tro henne mena annat än den verkliga allmänna poetiska örnen, då hon låter sin örn sjunga:
"Ränkfulla snaror
Slöto i nesliga
Bojor min ungdoms
Djärfva förmåga,
Ville vid gruset
Stänga de höga,
De himmelska tankar."
Detta kan man kalla att hafva starkt adlat en hök eller något dylikt fjäderfä.
Den poetiska örnen är en konung öfver icke mindre folklika undersåtar än någon annan jordisk regents, och hans slott står på så fast grundval, att åtminstone ingen pålning varit nödvändig. Så säger den storsinta Sondénska härskaren:
"Jag konung är för luftens fria folk, På järn, granit och marmor står mitt slott."
Vid sina lustfärder till solen begagnar örnen, som sagdt är, dels vingar, dels skepp. Stundom täckes han dock göra en promenad dit opp till fots. Så säger Rudolph:
"Men världsögats blick
Med kärlek då ler
Som förr, när du gick
Upp mot det, än ner
Till dig."——
Angående den poetiska örnens ålder äro uppgifterna ingalunda öfverensstämmande. Rudolph själf säger på ett ställe, att "hans lif är en dag"; på ett annat, att han "sett släkter födas till gråt." Euphrosyne säger om sin hök, att han sutit fången från urminnes tider. Troligast är, att den poetiska örnen icke är långlifvad.
Denna örn är vidare utomordentligt storsint, högsint, veksint, trånande, trängtande, längtande, stolt, rik, glänsande, full af lifvande eld, mäktig och modig, vild och ädel, med mordlust och härjningsbegär, en ättling af gudarnas stam, en argonaut m.m.
Upplyftande som hans lif varit, så är äfven den poetiska örnens död.
Ensam vill han skiljas hädan, såsom han här lefvat ensam.
"Du lefde, du dör
Så ensam. Ej hör
Ett öra din suck,
Då dödskvalets storm
Tungt häfver ditt bröst."
När han sålunda kreperat, bränns han till aska vid "hans kungliga väns kringstrålande fart." Då hvirfla vindarne fram till fjällarnas kam och
"Stämmande in
I sfärernas takt,
De kväda ned makt
En grafsång"
för honom, och han har en värld till sin grift,
"Med molnen till stod Och stjärnor till skrift."
Sålunda beskrifves hans slut i den Rudolphska Eddan. Otvifvelaktigt vore mycket att tilläggas. Det, som är anfördt, torde dock i någon mån fylla den lucka, som hittills i detta afseende funnits i ornitologien.
Utom Aqvila poetica vulgaris har författaren haft tillfälle att inhämta uppgifter om tre andra arter af den poetiska örnen. Dessa uppgifter äro beklagligtvis icke många; det är dock troligt, att vid ifrigare forskningar och större tillgång på källor bättre resultater ej skola uteblifva. De författare, som hvar för sig försett mitt system med en ny art under det poetiska örnsläktet, äro: Tegnér, —et— i kalendern Vinterblommor samt Ingelman.
Den första och förnämsta af dessa arter, så hvad kraft som öfriga meriter angår, är:
Aqvila p. chronometer. (Tidens örn).
Efter allt, hvad det ringa förrådet af källor låtit mig inhämta, har ingen annan upptäckt eller med ringaste upplysning bestyrkt tillvaron af denna härliga art af örnsläktet än Ingelman. Det är synd, att han, som haft tillfälle att observera den väldiga fågeln, lämnat om honom så knapphändiga notiser. Intet annat än den stora upptäckten kan urskulda hans efterlåtenhet att utförligare utreda densamma. Kanske får man dock framdeles hoppas något mer af honom i detta afseende. En fruktan att ej förbli den första, som gifvit den lärda världen denna dyrbara gåfva, har troligen föranledt det brådskande i hans uppgifter. Han säger om sin örn intet mer än att:
"Tidens örn far opp i ringar,
Och hvar ring är ju ett år,
Mänskligheten tar han uppå sina vingar,
Och hans bana opp mot solen går."
Jag har tvekat, om jag skulle benämna denna örnart efter dess upptäckare eller låta bli därmed, tills han genom vidsträcktare uppgifter mer tillägnat sig äran af sin upptäckt; att jag stannat vid det senare alternativet, hoppas jag skall ursäktas.
Den andra arten är:
Aqvila p. Psyche. (Själörn).
Detta märkvärdiga naturfenomen är upptäckt af Tegnér. Det är en örn med fjärilvingar. I landsorterna har jag hört talas om en själ, som troligen är det populära namnet på denna örn. Ingen sade sig hafva sett densamma, utan allt, hvad man om själens skick visste, var supposition blott. Så mycket viktigare äro därföre de upplysningar, Tegnér om den meddelar. Så säger han:
"Den arma Psyche, huru än hon svingar,
På jorden är en örn—med fjärilvingar;
Men hennes vingar växa i det blå,
Där solar flyga, änglaharpor slå."
Det är ganska anmärkningsvärdt, att denna örn med sina små fjärilvingar kan svinga omkring och höja sig till det blå för att låta vingarna växa; dock:
"I himmel och på jord finns mer, Horatio,
Än er filosofi kan drömma om."
Så säger Shakespeare, och detta ordspråk må man visst lämpa till detta fall.
Den tredje arten är:
Aqvila p. Stella. (Stjärnörn).
Arten är upptäckt af —et— och förekommer omnämnd i kalendern Vinterblommor.—Dessa fåglar synas till tusendetals på firmamentet under vinternätterna. De kallas af allmogen stjärnor. Ingen före —et— har dock haft tillfälle att få ned någon af dem för att närmare kunna utreda, till hvilket fågelslag de höra. Den lärde auktorn lämnar om dem också ingen annan underrättelse, än att de äro eviga och lyftas på starkare vingar än han. Som orden lyda:
"Varen mig hälsade,
Eviga stjärnor,
I, världsrymdens örnar,
Som lyftens på starkare
Vingar än jag."
Sålunda har jag sökt att på vetenskapens altare offra en skärf. Vid bättre tillfälle och med mera utvägar kan i en framtid möjligtvis samlingen ökas.
FRU LENNGREN.
Denna författarinna, åt hvars stora skaldegåfva man äfven här önskade kunna skatta en gärd, var född Malmstedt, i Upsala år 1754, och genomlefde en period i svenska litteraturen, då vitterbeten var tronen lika nära som regenten själf och, fostrad af hans händer, uppgrodde med en friskhet och liflighet som under ingen annan tid, icke en gång under den litterärt revolutionära vid det andra decennium af detta sekel, röjts hos densamma. Kellgren och Leopold utvecklade då den poetiska förmåga, som hos deras samtida beredde dem anseendet af den svenska skaldekonstens jättar; Oxenstjerna, Creutz, Gyllenborg, Lidner m.fl. dels hedrade, dels förvärfvade genom sina sånger namn, som öfverlefva dem, och Franzén och Bellman, utan likar båda, stämde då toner, dem ingen tid skall finna öfverträffade. Med många af dessa snillen var fru Lenngren ej blott umgängesvis bekant, utan äfven förenad genom banden af vänskap och den innerligaste aktning. Om man vid ett och annat blad af hennes skrifter upptäcker och kan klaga öfver ett menligt inflytande på hennes talang af åsikter, som voro tidens och som genom detta umgänge fingo väg till henne, så är man ur en annan synpunkt förpliktad att erkänna, att den gedigenhet, klarhet och hållning, som karakterisera hennes kompositioner, icke blott i allmänhet, utan öfverallt, och äga en så ädel del i deras skönhet, utbildats till mognad just genom åsikter, inhämtade medelst samma umgänge från samma tid. Ty onekligt är, att till konstandans hufvudsakliga fordran då hörde en säkert beräknad plan, korrekthet i teckningen och en bestämdhet i tanken, som lika litet tålte en abstraktionssats, hvars sanning eller osanning af något enda moln i framställningen skymdes, som någon inbillningen mutande bild utan egenskapen att kunna uthärda förståndets skarpt logiska pröfning. Häri äger emellan denna och den gamla klassiska tidens anda en stor likhet rum; den härstammade också från Frankrike, där väckt af skalder, som bildat sig efter forntidens mönster.
I allmänhet kan man säga, att hvarje skola i konst, så snart dess ton af samtiden uppfattas såsom uteslutande sann och ädel, är en farlig klippa för en uppgående konstnärstalang. Endast geniet i ordets högsta bemärkelse mäktar bryta sig väg förbi den. Det oberoende af en sådan skolas didaktiskt stela maner, hvilket i fru Lenngrens dikter visar sig i öfvervägande grad, vittnar därföre om författarinnans stora, naturliga anlag, och det så mycket mer, som hon med begreppet var bunden vid de antagna och allmänt hyllade formerna och blott genom sitt konstsinnes högre drift gick utom desamma.
Då man, såsom nu är fallet, måste ägna det största loford åt en kvinnas litterära förmåga, kan man taga för afgjordt, att man mötes åtminstone af två slags fördomar, hvilka, ehuru visserligen icke allmänna, dock äro rådande hos ganska många män. Den ena af dessa fördomar hotar närmast den berömmande, den andra åter författarinnan själf. Den ena tillhör dem, som tro, att författaretalangen i sin sanna och höga bemärkelse är ensamt männernas tillhörighet, och följakteligen måste anse hvarje högre loford åt en kvinna skeft och omotiveradt; den andra är deras, som i sin föreställning nedsätta en författarinna i afseende å kvinnligt värde, i den mån de erkänna hennes öfverlägsenhet som geni. Bägge dessa åsikter äro foster än af en ensidig erfarenhet, än af förhastade omdömen. Vi tvifla ej, att det rent vetenskapliga är främmande för kvinnans väsende, som klarligen ligger känslan och instinkten i högre mening närmare än abstraktionen. Ty näppeligen lär man äga bevis på att kvinnan ägt något af ett rent abstrakt vetande, det hon icke eröfrat på mannens område med uppoffrande till fullt motsvarande värde af några sitt väsendes egna, medfödda fördelar. Dock, helt olika är hennes förhållande till konst. Hon behöfver ej utom sin krets söka medel till skapelser af skönhet; om hon blott själf med sin egen världsuppfattning idealiskt öfvergår i ett konstverk, bär också detta redan stämpeln af ideal.
Lättare än mannen, hvars medfödda känsla för oberoende ofta nog kan hålla honom skild från sanktionerade skolor i skön konst och ge honom åtminstone ett sken af originalitet, snärjes kvinnan af dylika; och däri ligger kanhända orsaken därtill, att så få författarinnor ens synas originella. Men i hvarje konstprodukt, där de icke äro originella, röja de en brist på kvinnlighet, i det att de visa sig där hafva sträfvat att genom begrepp blott fängsla vid sitt verk skönheter, som icke varit inneburna hos dem och ur deras egen natur själfmant öfvergått i form. Den hos männerna icke ovanliga bäfvan för vittra fruntimmer lär väl af det nyss anförda till en del kunna förklaras. De älska att studera kvinnan, och hvarje äfven den minsta yttring af hennes egendomliga karaktär är för deras reflexioner ett likaså lockande som outgrundligt ämne; men de sky att af henne emottaga uttänkta lärdomar, rundade begrepp eller konstiga definitioner, emedan de i dem ändå aldrig kunna upptäcka och erkänna samma skönhet och höga betydelse, som hennes natur allena i sin renhet för dem uppenbarar. Nu förfaller oftast, och man kan säga alltid, en konstnär i en blott och bar didaktik genom begrepp, om han ej äger det snille och den sanna originalitet, som förmår fängsla idéer i hans produktioner: är därföre kvinnan icke så lottad, blir hon nödvändigt didaktisk och ledes in på ett fält, där hon minst är hemmastadd och mest vanställes. Är hon åter ett verkligt geni, så går hon aldrig utom sitt område och är äfven under sin högsta flykt ännu kvinna. Och i detta fall måste hon väl äga anspråk på vår innerligaste och mest oinskränkta hyllning.
Men vi komma tillbaka till fru Lenngren. De skrifter, hon efterlämnat, har hon kallat Skaldeförsök, ehuru alla i tekniskt afseende äro mästerstycken och de flesta, som poetiska skapelser betraktade, äro oupphinneliga i sitt slag. De äro till sin karaktär af många arter. Man träffar ibland dem några, som äro nästan didaktiska, i den mening vi tagit detta ord här förut. Dessa måste man skrifva på den tids räkning, i hvilken hon lefde; ty de äro främmande för hennes egen naturliga fallenhet. De af hennes stycken, som renast återgifva författarinnans grundton, äro af ett naturmålande eller satiriskt lynne. Alla dessa äro utmärkta af en lefvande sanning och en naivitet, spelande och oskyldig som naturens egen. Så nära till hvarandra gränsande dessa båda skaldeslag än äro och så svårt det är att emellan dem uppdraga en bestämd skiljolinje, där de nalkas hvarandra, hafva de dock, sådana de framstå i fru Lenngrens dikter, nog mycken inbördes olikhet för att kunna särskildt betraktas och bedömas.
Till hennes skarpast markerade satiriska sånger höra t.ex. följande: Det högt förnäma äkta paret, Toaletten, Porträtterna, Kontrasten, där en vissnande ålderdoms och en andryg skröplighets fåfänga målas, Ålderdomströsten, en aga för den moderliga klemigheten, och Hans Nåds morgonsömn, en framställning af det slags praktlif, som har för sin glans att tacka andras obetalda svett och mödor. Dessa äro alla ganska skarpa och bjärta; men de tyckas vara det liksom utan författarinnans förvållande. Ty så otvunget och naturligt framträda i dem dårskapen och flärden, att de icke synas vara uppsökta, utan fastmer hafva själfmant infunnit sig. Man har liknat fru Lenngrens pensel vid Hogarths, och likheten äger, hvad dessa satirer beträffar, till den grad rum, att flere af dem i vissa drag kunde tjäna som förklaringar på några hans taflor. Man skall dock finna, att det verkligt sårande, som ofta ligger i Hogarths stycken, är merendels i fru Lenngrens nästan bortjollradt af hennes kvinnligt lekande anda. Så mycket än dessa satirer vittna om författarinnans snille, är det dock icke vår mening att framställa dem isolerade såsom produkter af hennes förmåga i dess högsta flykt och älskvärdaste stämning. Visserligen är löjet, äfven det bitande, rent kvinnligt, men det beundras mer än älskas, hos hvemhelst det finnes, om det ensamt är det rådande. Röjer sig åter därjämte en inre godhet, full af glädje och lefnadslust, så förhöjes blott denna godhets intresse genom det satiriska, medan detta försonas och förklaras af det blidare lynnet. Sålunda få fru Lenngrens satirer sin mest intagande betydelse genom den omedelbara öfverensstämmelse, i hvilken de stå till hennes mildare kompositioner. Man skulle kanske icke så klart se och igenkänna den oskyldiga anda, som gömmer sig i de förra, om man ej i de senare fått göra dess närmaste bekantskap.
De mest tjusande af hennes stycken gå idyllen nära, ett och annat är en verklig idyll. Då hon i sina satirer låter svagheten i människonaturen framstå såsom svaghet med dess ömkeliga, löjliga, ibland brottsliga resultater, så målar hon åter i sina idylliska stycken en svaghet, som genom sin inneboende treflighet, frid och oskuld är idealisk. Man tycker sig å ena sidan genomse och mäta dessa bilders alla små önskningar, hela deras lif, och följakteligen stå högt öfver dem; men de äro tillika så skönt adlade, också i det obetydliga, att man å den andra måste tveka, om ett intressantare uttryck af ren mänsklighet, än det de visa, kan finnas. Författarinnan tycks liksom skämta öfver deras böjelser, deras bestyr; men detta skämt förgudar dem tillika. Den glada festen,—ett stycke, som utgör, så att säga, en andenyckel till alla de öfriga, till fru Lenngrens hela författarelif, visar klarast, hvad vi med det nyss anförda menat. Af dylik art, ehuru mindre markerad, är äfven den naivt hänförande idyllen, som hon kallat Eklog. Grefvinnans besök, som i friskhet och objektiv sanning fullkomligen liknar dessa förenämnda stycken, utgör redan på visst sätt en öfvergång till satirerna. Det är ett beundransvärdt fenomen i hennes dikter, att sålunda själen af hennes talang, klart uppenbarad i ett stycke, därifrån strömmar ut genom omärkliga öfvergångar till alla de öfriga, så att det hela får likhet med en fulländad organisk skapelse af skönhet och lif, hvars högsta betydelse ligger såväl yppad i och för sig själf som utgrenad till och afspeglad i en hel mångfald af skiftande partier.
Den sats, att konstnärn själf röjes i sina verk, kan till hela sitt innehåll ledas ur fru Lenngrens poetiska samling. Den, som genomläst hennes skrifter och ej fått en klar bild af henne själf med hela hennes rikedom, skönhet och kvinnliga godhet, har visst icke haft sinnet öppet för att sentera deras betydelse och värde. Författarinnans samtida vänner, som hade den lyckan att se ej blott hennes sånger, men äfven henne själf, omtala med beundran den harmoni, som rådde mellan uttrycket af hennes person i alla dess nyanser och det uttryck, hennes skaldestycken bära. Hos henne, säga de, fanns icke ett enda drag, som hade med anspråk röjt den vittra författarinnan, icke en tanke, som skulle med stolthet eller saknad sett ned på den skenbart inskränkta värld, inom hvilken hon som kvinna var stängd, och velat öfverspringa dess gränser.—Enkel, blygsam och i hög grad huslig, men därjämte glad, lekande och kvick, skall hon ej mindre själf trifts i den krets, naturen för hennes kön utstakat, än inom densamma spridt trefnad, frid och glädje. Sådan skildras hon af dem, som sett henne; och hvem återfinner ej henne med samma egenskaper och ännu närmare, ännu mer förklarad i hennes härliga dikter. Med den djupaste blick i människohjärtat och i lifvets förhållanden, tyckes hon vara ett barn allenast, för hvars spelande håg försynen öppnat världen som ett dockskåp. Så menlöst leder hon och delar sina lekverks fröjder och sorger, så menlöst agar hon å en annan sida, att man hos henne ännu ville igenkänna den jollrande flickan, som än öm, än sträng leker med sina beskedliga och obeskedliga dockor. Detta gäller om andan af hennes poesi, och ännu är ej mer än ett flyktigt ord nämndt om formen, om densammas tekniska fulländning. Så nära förenade än anda och form äro, och så mycket de ömsesidigt bidraga att förhöja hvarandras intresse, så kan dock en hög grad af inre skönhet iklädas ett mindre intagande yttre, likasom en ädel själ kan äga rum i en icke vällottad kropp. Man måste likväl härvid noggrant iakttaga, att till en idealisk skönhet bådas harmonierande skönhet betingas. Det är svårt att säga, om fru Lenngrens produktioner tjusa mer genom den ena eller den andra af dessa båda delar; så samfödda tyckas i dem idén och dess iklädnad vara. Hennes stycken likna i detta afseende de talande anleten, där hvarje tanke och känsla ögonblickligt afspeglas i naiva, lefvande drag. Hennes sånger äga intet af denna klangfulla, en yttre sinnlighet fångande diktion, som förskaffat några senare författares så kallade praktvers popularitet; men de äro dock i hög grad melodiska. Hvarje ord af henne smyger sig till den mening, som skall uttryckas, med en ledighet, egentlighet och mjukhet, som gör det på en gång harmoniskt med den stämning, i hvilken läsaren är försatt, och helt och hållet oersättligt af hvarje annat. Enkelheten i hennes språk är i följd häraf så stor, att enhvar, som icke pröfvat sin förmåga, kunde tycka sig och hvarje annan böra vara i stånd att skrifva något dylikt, såvida det ju alltid borde falla sig så och icke annorlunda.
De minst vackra af fru Lenngrens stycken äro skrifna i ballad- och romans-tonen. Lyckligtvis äro dessa ganska få och hade utan saknad kunnat vara uteslutna ur samlingen af hennes verser. Detta anmärkes icke för att afpruta något på den hyllning, som vi i det föregående uttalat, en hyllning, som dock visserligen icke upphinner den förtjänst, åt hvilken den ägnas, utan blott för att förebygga en möjlig beskyllning för blindhet i afseende å författarinnans svagare sidor och följakteligen för ett vrångt och omotiveradt omdöme äfven öfver hennes skönheter. Skulle vår förmåga att uttrycka föreställningar motsvarat vår uppfattning af fru Lenngrens alla företräden, så hade otvifvelaktigt berömmet, långt ifrån att minskas, blifvit både klarare och vidsträcktare. Ty med allt skattande åt dagens opinion, vågar man både hysa och yttra den öfvertygelse, att åt fru Lenngren i en framtid skall tilldömas en rang bland svenska författare vida öfver den, hon nu i allmänna tonen komparativt innehar. Det är åtminstone säkert, att svenska litteraturen icke kan uppvisa någon så verkligt originell och poetisk natur som hon, om man undantager de båda oefterhärmliga genierna Franzén och Bellman. Och då skönheter, som äro foster af sin tid och blott af den förstås, med årens och kulturens växling vissna och förskjutas, kvarblifva i oförvanskelig ungdom dessa ur naturens djup framsprungna skapelser, som tyckas födda för ingen tid och för all tid, och hyllas med så mycket oinskränktare dyrkan, ju flere efemära koryféers fall de öfverlefvat.
SKALDESTYCKEN AF F.M. FRANZÈN
Femte bandet.
Bref till red. från H.S.
Den, som skrifver detta, är en far för en talrik familj. Hans tid förflyter tämmeligen lugnt under uppfyllandet af tjänsteplikter och under föga tyngande omsorger för dem, som ligga hans hjärta närmast. Redan i många år har det utgjort hans nöje och ett afbrott i enformigheten af hans lif att ägna en timme eller par af aftonstunderna åt vår litteratur. Han har därföre småningom samlat omkring sig de flesta af våra större författare och läst dem, icke blott af nyfikenhet att göra deras bekantskap, utan fastmer af behov att äga dem till vänner och sällskap för alltid. Sålunda hafva många bland dem blifvit honom förtrogna och dyrbara, och han har älskat att söka hos dem icke så ofta tröst och förströelse vid sorger, af hvilka han icke pröfvat större, än det tillhör människan att med lugn bära, som icke oftare en ökad och förädlad glädje, då hans dag varit klar och hans sinne lätt.
Framför andra har jag älskat Franzén. Kanske ligger orsaken till denna förkärlek till en del däri, att en stor del af den höga skaldens skönaste sånger diktades och utspriddes i min ungdom, då mitt väsende var lättare att anslås och lifligare att knyta band af tillgifvenhet och kärlek. Emellertid har mången gång ännu i min ålderdom det fall inträffat, att jag vid läsningen eller åhörandet af någon af dessa sånger tyckt mig för första gången göra dess verkliga bekantskap, ehuru jag hundrade gånger förut hört och sett densamma med förtjusning. Jag har i anledning däraf ofta inom mig yrkat en sats, som utan tvifvel skall synas mången besynnerlig, men som dock ständigt förekommit mig klar och verkelig, den nämligen, att Franzén af alla svenska skalder är den, som man har svårast att rätt utgrunda, rätt lära sig känna. Hans bekantskap kan därföre i mitt tycke vara gammal och dock med hvarje gång, man läser honom, förefalla ny.—Min herre! Tror ni, att jag menar, att han är inbunden, mörk, höglärd? Mina barnabarn sjunga honom, kunna honom. Ett barn, min herre, fattar hans uttryck, smekes af deras milda välljud, fägnas af de enkla bilderna, med ett ord, förstår honom i viss mening; men att rätt genomskåda den himmelska oskuld och renhet, som ligger så på ytan som i djupet af hans sånger, därtill fordras jämte ett barns ofördärfvade själ en lång lefnads samlade vishet, en erfarenhet, som pröfvat äfven det bländande i lifvet, och en känsla, som från det öfverspända och affekterade med fördubblad kärlek återgått till den evigt lugna, friska och glada naturen. Jag vet icke, men med mängden af andra poemer, dem jag läsit, synes mig förhållandet hafva varit sådant, att jag antingen icke förstått dem alls eller också förstått dem alla på en gång helt och hållet, så att de sedan hvarken blifvit mig klarare eller kärare, ehuru jag ofta kunnat hälsa på dem åter och ofta fägna mig åt deras lärorika och vackra syften. De Franzénska visorna däremot har jag för hvarje ny gång förstått bättre, och ju klarare mitt eget väsende utvecklat sig, ju trösterikare och lugnare mitt inre blifvit, desto djupare motsvarigheter af frid och skönhet har jag upptäckt i dem. Jag tror, att det är med dem såsom med våra gamla, äkta sagor, som gläda barnet, lifva ynglingen och motsvara mannens djupsinnigaste åsikter af lifvet. Jag ville blott i afseende å Franzéns stycken säga skönaste och renaste åsikter. Ser ni, därföre anser jag det icke vara någon barnlek att begripa Franzén, ehuru jag gärna ser, att mina barn sjunga honom för ro skull, utan menar i stället, att ingen förstår och värderar honom rätt, som icke ur en rik lefnads erfarenhet af bländsken och irrsken, af villor, passioner, strider och brott kan med segersällt hjärta blicka in i den af änglar befolkade värld, han öppnar för oss. Och nu, min herre, hoppas jag ni förlåter min dogmatiska ifver, som förledt mig till utflykter, dem jag i början icke tillärnat, och jag hoppas det så mycket mer, som jag vet, att ni själf är en beundrare af Franzén äfvensom af den lika djupa och sköna, ehuru mera mystiska och sväfvande Almqvist, hvars lefvande törnrosor bland annonserna i er tidning kallas fria fantasier af Hugo Löwenstjerna, med hvad skäl vet jag icke.
Men jag vill komma till saken. Jag har hört, att åter ett nytt band af Franzéns skaldestycken, det femte nämligen, utkommit från trycket. På vår aflägsna landsort har det icke varit mig möjligt att ännu skaffa mig denna del, men emellertid är jag här omgifven af en nyfiken skara, som önskar att få höra helst några ord om innehållet af den. Ni borde, min herre, tycker jag, icke låta oss vänta alltför länge på en anmälan af arbetet, i synnerhet som jag är öfvertygad om att många dela våra önskningar i detta afseende. Ni kan göra den så kort ni behagar och har dessutom den vinsten att kunna fylla någon spalt i er tidning med ett litet utdrag.—Under hvilka villkor som helst, låt oss höra några ord om den nya boken och ursäkta såväl denna min anhållan som den långa ingressen till densamma. Jag förblifver etc.
* * * * *
Red. har ansett sig kunna införa detta bref, emedan det är af en allmän syftning och de åsikter, som däri uttryckas, till det mesta äro öfverensstämmande med hans egna. Också har han tyckt det kunna utgöra en lämplig ingress till expositionen af ifrågavarande poetiska verk, som till skaldeslag väsentligt skiljer sig från de dikter, man förut fått emottaga af Franzén. Hvar och en vet nämligen, att dessa varit af lyriskt eller episkt innehåll; nu däremot utgöres detta femte band af tvenne dramatiska stycken. Det förra af dem kallas Audiensen eller Lapskan i Kungsträdgården, skådespel i fem akter; det senare, Drottning Ingierd eller Mordet på Eljarås, är ett sorgespel äfvenledes i fem akter. Angående uppkomsten af båda yttrar sig författaren själf i ett företal sålunda:
"Så naturligt det är, att man vid äldre år ifrån den lyriska poesien öfvergår till den episka och didaktiska, så obetänkt är det utan tvifvel att, då medelåldern längesedan är förbi, våga beträda den dramatiska banan. Till min ursäkt får jag därföre nämna, att det i själfva verket är min ungdom, som till detta vågsamma steg förledt min ålderdom, och det af följande anledning.
En af mina vänner i Finland, som besökte mig i Stockholm kort före min flyttning till Hernösand, påminte mig, att han för trettio år sedan hade sett hos mig i Åbo, där jag då vistades, ett några år förut gjordt försök till en tragedi öfver mordet på Eljarås. Denna påminnelse skulle dock icke haft den följd, att detta af mig själf i så lång tid förgätna stycke kommer i dagen, om jag icke i detsamma erinrat mig, att den person, utom hvars ryktbara, ehuru i en senare tid af den historiska kritiken ifrågasatta åtgärd handlingen däri ej kunnat äga rum, tillhör Norrland. Fale Bure är en af detta lands namnkunnigaste män. Icke blott i historien är hans minne förvaradt, utan i folksägner, i den gård och det grafställe, som efter honom uppvisas (i Sköns socken i Medelpad), samt i det släktregister, på hvilket en mängd familjer, äfven adliga, stöda sina anspråk att ifrån honom härstamma. Nu, sedan Norrland blifvit för mig hvad Finland fordom var, måste allt norrländskt hos mig väcka det lifligaste deltagande. Kunde då ett sådant af mig själf redan i min ungdom behandladt föremål undgå att fästa min uppmärksamhet? Ingen åtminstone af dem, som själfva idka vitterhet, lärer undra, att jag ej förmådde emotstå frestelsen att på detta arbete använda en ny möda, hvarigenom det blifvit på en gång min ungdoms och min ålderdoms verk.
Af mera ungdomlig art torde läsaren finna det föregående stycket, ehuru det har, jag bekänner det, ett senare ursprung. Äfven för dess utgifvande hoppas jag i dess norrländska ämne finna en ursäkt, om det ock icke under den poetiska leken röjde en allvarlig mening, som ej borde anses otillbörlig i det stånd och det stift, hvartill författaren hör."
Så många ursäkter hade sannerligen icke behöfts för att rättfärdiga utgifvandet af dessa stycken, då naturligtvis allt af Franzéns hand måste vara den läsande publiken kärt och välkommet, Dessutom äga såväl det förra som det senare af dem skönheter, som göra bekantskapen med dem särdeles intressant, om man än gärna vill medgifva, att de i sina lyriska syskon äga medtäflarinnor, vid hvilkas sida de i någon mån måste träda i skuggan. Skådespelet "Audiensen", i egentlig mening en dramatiserad idyll, grundar sig till intrigen på en anekdot, som lär vara sann. En åldrig präst kommer ned till Stockholm från Lappmarken i sällskap med sin dotter och sin blifvande måg för att på högre ort framställa de norra trakternas nöd efter en missväxt och tillika göra sig ihågkommen till ett ledigt pastorat efter en trettioårig tjänst på sitt förra ställe. Genom Schröderheim blir hans sak framställd för Gustaf III, som ger honom befallning att inställa sig för aftonen på operan, där Gustaf Vasa skulle spelas, och efter representationens slut anmäla sig till audiens hos konungen i hans rum. En hofman, som emellertid ärnat spela pastoratet i händerna på en annan, får höra detta och ställer så till, att den gamle pastorn och hans barn icke få biljetter till skådespelet. Gubben beger sig i alla fall på utsatt tid till stället för att åtminstone söka att få audiens hos konungen, men vilseförs, efter samma hofmans intriger, till en aflägsen vrå af operahuset, kvarest han blir tillsagd att sätta sig ned och vänta. Under denna väntan insomnar gubben och träffas i en sådan ställning af kungen, Schröderheim och den hofman, genom hvars tillställning den gamle blifvit narrad att så försofva sin lycka.———
När den gamle nu uppvaknar och kommer hem till de sina, orolig öfver att hafva förspillt sin och deras lycka, öfverraskas han gladt af den upptäckten, att han i sin ficka burit fullmakten till det åstundade pastoratet. Händelsen är enkel och episodiskt genomflätad af tillredelser för det unga parets bröllop, som skulle firas i det gröna samma dag. Själfva lokalen ger tillfälle till idylliska målningar och scener, af hvilka många äro af en sällsynt naivitet och fägring. I brokigt vimmel ser man här täcka, glada barn, lapska trollfigurer, aktörer, dilettanter, hofmän och sluteligen konungen, alla tecknade med lifliga och träffande färger. Aurora i sitt sockerbagarestånd är oändeligen intagande, likaså Angelika, ehuru denna senare är kanske för mycket smickrad och förståndig. Det brustna halfgeniet, kolportören Löder, är som en Momus icke ointressant hållen, ehuru hans bittra misslynne ibland något för sträft korsar den idylliskt leende tonen af det hela. Schröderheims personlighet igenkännes med lätthet, och de celebra pastoratsfrågorna under hans tid äro berörda med mycken humor och tillika mycken skonsamhet. Med få ord, stycket är, oaktadt det ringa omfånget af dess hufvudintrig, rymligt, gladt och lefvande genom de många omväxlande utsikter, skalden förstår att öppna för läsaren, under det han leder honom den korta vägen till sitt mål. Någon gång tyckes väl rimmet och versen, ehuru behandlade af en mästares hand, hafva hindrat den lätthet och rörlighet i dialogen, som väsentligt hör till dramatiska skildringar och som nu fordras med så mycket större ömtålighet, som man blifvit vanare vid arbeten af samma slag på prosa; men sådana tyngre ställen äro sällsynta, och i allmänhet kan man icke annat än beundra den ledighet, med hvilken skalden rört sig i dessa, för mången annan alldeles nedtyngande bojor.
I många scener träffas man af blixtar, som påminna om den store skaldens tidigare poemer och den egna världsuppfattning, som utgör deras skönhet. Enligt brefskrifvarens benägna råd och önskan ville vi anföra ett profstycke ur arbetet, men valet är verkeligen svårt. Särdeles vacker har ref. tyckt sig finna den scen, då Angelika af sin älskare förs omkring i trädgården och för första gången vid hans arm gör bekantskap med en varmare och rikare naturs alster. Redan själfva uppfinningen af scenen äger sålunda något symboliskt rörande och sant.
Sorgespelet "Drottning Ingierd eller mordet på Eljarås" omfattar en period af de Sverkerska och Erikska ätternas strider i Sverige. Innehållet är i korthet detta: Fale Bure, som vid mordet på konung Knuts söner räddat den äldste af dem, Erik, och hållit honom gömd i Norrland under hans barnaår, kommer med honom, då han redan uppvuxit till yngling, ned till Upsala. S:t Eriks högtid är för handen, och vid herredagen, som tillika skall hållas, vill den regerande konungen Sverker genom folkets röst försäkra kronan för sin son, Johan, som ännu är ett barn. Denna stund har Fale Bure afvaktat att framställa för folket den rätta tronarfvingen, och han meddelar nu sitt uppsåt åt Folke Jarl, fadren till prins Eriks moder, drottning Ingierd, som, för andra gången gift, nu är gemål åt konung Sverker. Båda öfverenskomma om utförandet af planen, och vid Folke Jarls farhåga för dess framgång yttrar Fale Bure, att en skara kämpar från Norrland på hans anmodan är i antågande för att understöda hans sak. Folke Jarls son, Sune, som emellertid fått kunskap om allt detta, anser det för sin plikt att varna konungen. Emellertid har Sverker redan förut genom sin förtrogne och medbrottsling i mordet på barnen fått underrättelse om den norrländska truppens antågande och misstänkt dess afsikt vara att bereda tronen åt Sune. Denne emottas därföre som en förrädare och vinner tillgift först då, när han hunnit förklara för konungen, att icke han, utan en, som utges för prins Erik, är den, åt hvilken man ärnar kronan. Sålunda får konungen första underrättelsen därom, att Erik blifvit räddad vid mordet, men låtsar icke sätta tro därtill för att icke tillstänga för sin egen son vägen till riket. Drottning Ingierd kommer själf och berättar honom med förtjusning, att hon fått höra, att hennes son lefver. Äfven för henne söker han framställa saken som en hopspunnen dikt. En tjänstekvinna, som varit närvarande på Eljarås, när mordet skedde, beskrifver nu vidlöftigt förloppet och intygar, att Fale Bures egen son blifvit dödad i stället för den äldsta prinsen och att denne blifvit bortförd och räddad. Redan här tyckas skarpa misstankar om konungens delaktighet i brottet vakna hos Sune, hvilken, då han några scener senare är ensam med drottningen, uppenbarar för henne allt.——
När Sverker åter inträder och i förmodan att Sune bevist henne omöjligheten af Eriks räddning frågar:
Nåväl, har Sune bragt dig ur din villa?
svarar Ingierd:
Jag själf har vaknat för att se det svalg,
Det mörka, djupa, afgrundslika svalg,
Som mellan oss på Eljarås sig öppnat.
Sålunda står nu konungen ensam och utan anhängare bland sina närmaste, men hoppas ännu att genom förnekande af den föregifna prinsens börd kunna på herredagen genomdrifva allt till sin egen sons fördel. Ragvald undanrödjer, för att underhjälpa hans plan, den kvinna, som var närvarande vid mordet och som kunnat framhafvas som vittne.—Folket samlas i kyrkan, och Sverker intar sitt konungsliga säte. Högtidligheterna till S:t Eriks ära försiggå. Därpå framträder Folke Jarl och uppmanar Svea och Göta män att med ed bekräfta sin förening och valet af en gemensam regent. Eden begås, och Sverker framställer nu sin sons rättigheter. Men då efter någon tvist mellan konungen och Folke Jarl prins Erik själf inträder och igenkänns af sin mor, öfvergå de flesta på hans sida, och Sverker lämnar med sina anhängare templet. Snart därpå ser man konungen i spetsen för en här på Fyrisvall, och mot honom kommer stridsfärdig prins Erik med de sina. Innan härarne hinna sammandrabba, kommer en pilgrim, som bekänner sig vara den, som verkställt mordet på barnen, och bestyrker prins Eriks räddning. Sverker efterger då sina anspråk, men söker, plågad af samvetskval, döden och utmanar någon af sina motståndare till tvekamp. Prins Erik upptar utmaningen, men förmås ändteligen att lämna stridshandsken åt Sune, för hvilken Sverker faller.
Sådan är i korthet uppränningen till denna tragedi. Man finner snart, att det egentligt dramatiska, handlingen, här icke utgör den starkaste sidan. Hela dikten lefver mer genom det, som varit, än det, som är och som skall blifva, hvarför också rörlighet och fart saknas. I dramat måste hvarje handling, hvarje ord, så att säga, innebära fröet till ett kommande, som hastigt och följdrätt därur utvecklas för att vidare själft i sin ordning alstra ett därpå följande; här syftar allt i öfvervägande mån på det förflutna och rör sig i minnen. Ingen af personerna i dikten har egenteligen vid slutet gjort något annat, något mera, än han gjort redan innan han uppträder, och icke en gång i förbrytarens inre eller samvetsförhållande till brottet märkes under fortgången af händelserna någon omskiftning af vikt.
Men om än detta stycke i sitt slag icke utmärker sig så mycket som det förra i sitt, äger det dock i flere partier förtjänster, dem ingen kan förbise. Att speciellare omnämna de många vackra detaljer, som förekomma i denna dikt, skulle alltför mycket öfverskrida gränserna af en enkel anmälan; men hvad vi icke kunna underlåta att anmärka är, att teckningen af drottning Ingierd såsom mor och maka i flere afseenden är djupt och innerligt hållen. Också ligga hennes förhållanden mest inom den Franzénska sångmöns områden. Redan den andra scenen af första akten, då hon klagar öfver att hafva skilt sina barn ifrån sin närmaste vård och sålunda, ehuru oskyldigtvis, föranledt deras olycka, är af en rörande skönhet. Äfven i de scener, där dialogens längd någon gång öfverskjuter sitt behöriga mått, träffar man dock alltid i många verser det naturliga och verkliga uttrycket af de känslor, som skildras. Om man ville uppställa en jämförelse emellan de särskilta akterna af detta sorgespel, skulle man med skäl tillerkänna ett företräde åt de fyra första.
Ref. kan icke sluta denna uppsats utan att yttra sin lifliga glädje öfver att även i denna del af Franzéns skaldestycken se en borgen för den store skaldens fortfarande ungdomliga verksamhet, en verksamhet, som ännu lofvar litteraturens vänner så många njutningar, så många rika skördar.
TÖRNROSENS BOK.
Läsaren får icke vänta utförlighet i en anmälan, hvilken såsom denna rör ett arbete af största både utsträckning och mångfald; ty äfven en vida utförligare kritik, än detta blad kunde inrymma, skulle nödgas inskränka sig och icke förfölja dessa dikter i alla deras detaljer. Här blir det fråga om att redogöra för arbetets allmänna innehåll och att af enskildheter upptaga blott sådana, som mest falla i ögonen antingen genom sin svaghet eller styrka; de, som ligga däremellan, kunna knappt antydas. Visst är, att partier af alla dessa klasser finnas i Törnrosens bok; dock skall man vid läsningen däraf snart med den gladaste njutning märka, att författarens ojämnhet är af det slag, som skiftar mellan skönhet och fel, icke mellan platthet och medelmåtta. Och då här begagnas ordet skönhet, tages det med sitt fulla innehåll af helgd och sanning. Författaren tyckes hafva hämtat ur sin närmast egna erfarenhet den vackra bild, som han på något ställe, visst med andra ord, uttrycker, men hvars innehåll är, att målarens kamp är fåfäng, om ej skönheten själfmant kysser hans pensel. Det finns målare, hvilkas händer man skulle tro skönheten själf hafva ledt till öfverallt jämna och ljufva drag; vid vår författares sida tycks gudinnan blott gärna dröja, betraktande med mildhet hans inre, manliga strid och stundom till belöning kyssande hans varma och raska pensel.
Törnrosens bok, eller som den utförligare heter: Fria fantasier, hvilka, betraktade såsom ett helt, af herr Hugo Löwenstjerna stundom kallades Törnrosens bok, stundom En irrande hind [Läsaren får blott undra öfver den besynnerliga titeln, icke tro, att herr Hugo valt den utan åsyftning.], är ett slags sagoverk, som under särskilta titlar upptar berättelser med ämnen af olika natur och från skilda tider. I detta afseende är verket, hvaraf redan fyra band i fem häften säljas i vår bokhandel, en sammanfattning af delar, som icke stå i direkt beroende af hvarandra. Icke desto mindre kan det betraktas såsom en helhet, om icke just för den anordning, hvarigenom författaren sökt ge berättelserna en gemensam bakgrund, så åtminstone för den likartade, egendomliga anda, som råder i dem alla. Själfva uppställningen har häruti något tycke af Moores "Lalla Rookh". Här förekommer en familj, herr Hugo Löwenstjerna och hans omgifning, i hvars krets sagorna berättas, under det familjens inre förhållanden småningom växa ut, för att, Gud vet när, hinna sitt mått.
Det första bandet af Törnrosens bok, med titel: Jaktslottet, är egentligast och mest ägnadt skildringen af herr Hugos slott och lefnadssättet därstädes. Man kan utan tvekan yrka, att denna del är den svagaste i hela verket. Elementer af författarens diktkonst röjas visserligen äfven här, men de äro icke här kufvade af en ordnande andes lagar, utan verka oberoende af hvarandra. Personerna äro mindre lyckligt sammanhållna, så att ingen enda finnes af en klar och träffande egendomlighet. Lika så svårt uppfattadt är deras inbördes förhållande och själfva lifvet på herr Hugos slott. Strödda idéer, stundom utvidgade till mer eller mindre mystiska samtal, öfverflygla personernas själfständighet och visa dem ofta såsom sina blott beroende organer i stället för fria skapare. Det är ett fel, som ingalunda är sällsynt i våra nyare litterära konstprodukter, att det inre organiska lifvet i dem förvrides och uppoffras för idéer och reflexioner, som, på de ställen där de anbringas, icke hafva annan betydelse än deras inåt slutna, möjliga sanning. Ty så visst det är, att en målare icke lyser genom glänsande färger, utan genom deras sammanställande till en lefvande tafla, så visst är äfven, att en konstnär inom poesiens område icke intar i högre mening genom skimmer i bilder och tankar, utan genom sanningen af det väsende, han genom dem förmår framställa. Men om man å ena sidan, i synnerhet hvad denna första del vidkommer, lätt blir varse en osäkerhet hos författaren vid skapandet af sina personer och af deras värld, så ser man å den andra redan här många sköna strålar af det ljus, författaren upphämtat ur lifvet och i de följande dikterna än rikare meddelar. Man kan således med allt skäl kalla äfven detta första och svagaste parti af det ädla konstverket lärorikt och väckande, så ofta det ock lämnar vår fordran på natursanning, rörlighet och lif i teckningarna ouppfylld.
Den andra delen kallas Hermitaget. Med några få historiska drag till grund innehåller den en mängd romantiska skildringar, hvälfvande sig gemensamt kring konung Valdemars strid om kronan med sina bröder och hans kärleksförhållanden till systern af hans gemål. Det hela är visserligen byggdt med den lutning åt det romantiska, att äfven de få ämnen, som äro tagna ur historien, ligga åt detta håll, men likväl skall man redan här angående författarens diktkonst kunna göra en erfarenhet, som i fortsättningen än mer bekräftar sig, den nämligen, att både händelser och personer gruppera sig med mera hållning och natur, i den mån de ligga närmare på förhand gifna historiska drag och af dem behärskas. Det är ingalunda vår mening att i allmänhet vilja frånkänna den rena och på all bevislig faktisk verklighet blottade dikten konstbetydelse och sanning, emedan det tvärtom är vår öfvertygelse, att hvart och ett fenomen, som diktas med inneboende sanning, faktiskt funnits till, om också blott i spridda strålar; men då vi här tillerkänna en bestämd öfverlägsenhet åt de partier i författarens berättelse, som närma sig det gifna historiska, är det med afseende därå, att de rent af diktade innehålla i sig en osäkerhet, en formlöshet, som minst af allt kan stå tillsamman med konst och som stämplar dem med underlägsenhet i förhållande till de öfriga. Och på detta ställe är det ej olämpligt att anmärka en åsikt, som författaren tyckes framställa med den bestämdhet, att man kan tro honom hysa den själf, ehuru han låter den uttalas af fingerade individer, och som tyckes vara icke utan inflytande på hans kompositioner. "Om man romantiserar", heter det, "i afsikt att teckna en tid med dess seder, måste man hemligt förbinda sig att hafva karaktärer, hvilka liksom valda bilder lämna ett uttryck däraf. Likväl kan mången gång vara intressantare att höra talas om någon, som, ehuru tillhörande en viss epok,———ändå står med sin beskaffenhet som ett litet undantag, en utvikning från sin tid. Tar nu åhöraren eller läsaren för gifvet, att man berättar för att skildra tidehvarfvet, så blir han här bedragen eller skyller föredraget för osannolikhet. Bland ett folk, i allmänhet gästfritt, kan en och annan snål personage finnas och hvilken det just kan tillhöra en ifrågavarande anekdot eller romans att föra på banan. Åhöraren får däraf icke tro, att man missförstått en gästfri tid eller gjort en osann, karikerad scen. Men vore meningen ej annan än att lämna en karakteristik öfver epoken, då borde visserligen ej snikna människor framvisas i kompositioner öfver tider, som på det hela varit af generöst lynne, ej fritänkare under bigotta sekler, ej någon dum varelse midt i en snillrik nation, ehuru individer af så egen art ifrån de andra nog alltid funnits. Jag tycker icke om sådana bojor; de äro onaturliga, falska och tillika ängsliga. Däremot afsäger jag mig äran att egentligen föreläsa i historien öfver seder och bruk, under det jag gör något helt annat, nämligen allenast anför tilldragelser, som roat mig."
Vi appellera här till hvad vi förut yttrat vara vår öfvertygelse, att allt, hvad som diktas harmoniskt och naturenligt, är faktiskt och historiskt sant, det vill säga, har varit eller skall blifva, ty äfven det tillkommande är historiskt, sedan man fångat det. Det första således, som ur denna synpunkt möter vår betraktelse, är att all sann dikt måste vara en sann bild af historiens egen väsentlighet och i grunden lika sann som den. Men nu är icke någon väsentlighet till genom sina tillfälliga afvikelser, utan genom sitt sammanstämmande till en gemensam enhet; därföre är allt tillfälligt i sig själft ett intet och har betydelse blott såvida, som det hålles invid något väsentligt. I historien, som faktiskt upptecknar millioner tillfälligheter, är det väsentliga tron på en försyn, i hvilken de hafva sin förklaring; i dikten är det väsentliga intet annat än den förklaring, konstnären själf mäktat nedlägga i sin komposition. Vi tro, att ingenting sker, som icke, huru oförklarligt det än synes, står i sammanhang genom försynens ordning; däraf det älskliga i allt hvad som är faktiskt; men ifrån det tillfälliga i dikten gå vi till konstnären och fråga, om han har någon förklaring därpå, och brister den, så skygga vi för hans fantomer. I dikten skall därföre allt vara ordning, allt sammanhang, allt historiskt i den höga bemärkelse, att allt skall hafva sin förklaring i den helhet, i hvilken det förekommer, och betinga blott ögon för att erkännas. Sådan skall dikten vara, en bild af den gudomliga ordningen, en bild af den historiska ordningen, sådan den afslöjat sig äfven för det mänskliga ögat i vissa storartade, genomgripande grupper. Man må således hafva för afsikt eller icke att teckna en tid, en person eller en händelse, så är det tillfälliga i och för sig själft ett intet och ger ingen bild. Det är sant—för att följa en af författarens liknelser—, att bland ett gästfritt folk en icke gästfri människa kan finnas; men skildras hon utan att hållas i motsats till sin nation, så får man ingen föreställning om dennas gästfrihet. Men, invändes nu, man får en bild af en girig, och det kan vara tecknarens ändamål att ge blott en sådan. Det finns intet folk, bland hvilket icke afvikande individer finnas; det finns i samma analogi ingen girig, hos hvilken icke några afvikande drag kunna anträffas. Ar då den boja ängslig, som hindrar konstnären att löpa ut till dessa tillfälliga drag, och kastar han sig in i dem och tecknar dem, hvad tecknar han då? Icke den girige! Konsekvent kan sålunda ingen bild gifvas, utan allt blir ett förvirrande in i tillfälligheter och deras tillfälligheter. Vi skulle icke hafva dröjt så länge vid denna punkt, om vi icke tyckt oss varseblifva hos författaren en viss oro, som stundom nekar honom att bära med glädje konstens bojor, och en mera afgjord håg för utvikningar än för den lugna, sammanhållande teckningen af de föremål, han bringar å bane, en brist, som i synnerhet i de båda senaste häftena eller fjärde delen märkbart förmildras.
Vi hafva nämnt, att de rent af diktade partierna i denne författares arbeten ofta nog lida af osäkerhet och formlöshet. Man må betrakta de i denna del anförda personerna Erasmus, Inga, Judit; huru litet äro icke dessa uppfattliga! Den förstnämnde är i synnerhet misstecknad genom den besynnerliga blandningen af olika bildningsgrader och den förfelade naivitet, som man i honom träffar. Detsamma kan sägas om Inga. Bättre är familjen Bruce hållen, ty om än såväl lorden själf som de andra sakna det egna, individuella, som ensamt är lefvande och åskådligt, så äro de dock såsom allmänna karaktärer åtminstone utan i ögonen fallande inre motsägelser. Men för de båda bröderna konung Valdemar och hertig Magnus har författaren haft historiska drag gifna, och vid utvecklingen af deras karaktärer blir man varse en fastare hållning och en bestämd riktning åt ett mål. Därför fästa de sig äfven i ens föreställning tydligare än de öfriga personerna, ehuru ingendera har någon särdeles utsträckt roll att spela. Den veka, svärmande, obeslutsamma konungen påminner ovillkorligt om Sigismund, då hertig Karl med sitt tilltagsna, stränga, härsklystna sinne har en motsvarighet i den mot konungen upproriske Magnus. För öfrigt är kompositionen af det hela sinnrik, och idén att genom en rask flyttning fram i tiden få händelserna midtunder deras närvaro att stiga tillbaka och upplösa sig i dunkla, drömlika skuggor är förtrollande och ger stycket likheten af ett sakta döende adagio eller en ström, som störtar sig med vattenfall mot hafvet och den ena minuten brusar, den andra förlorar sig tystnande i det oändliga. Som ett bihang förekommer i denna del vid slutet en kärleks- och spökelsehistoria på vers, mindre fulländad eller snarare mindre vårdad i det tekniska, men dock ganska kraftfullt utförd i folkvisans ton med sina hastiga öfvergångar och halfbelysta, ofta blott antydda scener. I allmänhet kan man säga, att författaren, som mindre än vanligt lyckas vid teckningen af det naiva, det rent och osminkadt naturliga hos personer inom den första stationen af bildning, här velat slå an just de strängar, som i människohjärtat äro mest ursprungliga, och detta i en tonart, som för dem är mest egendomlig. Stycket, som eljest är ganska kort, kallas Vargens dotter.
Hvad som blifvit sagdt om andra delen af ifrågavarande arbete gäller till det mesta äfven om den tredje eller Hinden. Berättelsen hvälfver sig blott icke här omkring samma ämne, såsom förhållandet är i Hermitaget, utan upptar växlande skildringar, till största delen likväl hållna i beröring med herr Hugo och hans familj. Det är sålunda en slags vidare fortsättning af den första delen, men, man måste medge det, vida intressantare fortsättning. Svårigheten att få in i berättelsen något romantiskt intresse, hvilken man varseblef vid den förra skildringen, synes här icke mera, och allt har redan en rikare växt. Likväl klarnar icke personernas individualitet mer här än i första delen. Herr Hugos bror Andreas är kanske den, som lifligast kan uppfattas i hans egna efterlämnade papper, hvilka otvifvelaktigt höra till det bästa, boken har att uppvisa. Underordnad och matt är tantens välgörenhet; den gamla tjänaren är förfelad och påminner om Erasmus.
Vi afbryta oss själfva och fråga, huru det är möjligt, att en bok kan vara af stort värde och dock ge rum för så många anmärkningar, och vi tillstå också, att vår anmälan hittills varit mera en anmälan af verkets fel än af dess förtjänster. I sanning, mycket klander kunde ännu tilläggas utan att behöfva sökas, och likväl skulle man icke utstänga möjligheten att lämna arbetet de högsta loford. Det hör till det skönas natur att vara mäktigare än det icke sköna, och man må rycka an med tusende fel, finns blott en enda väsentlig skönhet att ställas emot dem, så falla de till obetydenhet. Vi hafva funnit ett sådant förhållande i Törnrosens bok, och läsaren skall sannolikt själf göra den erfarenhet, att man icke så fort hinner störas af några törnen i densamma, som allt obehag åter fläktas bort af någon skär och osynlig doft från dess rosor. Ty rosor och törnen kan man väl säga boken innefatta, och benämningen är i detta afseende väl vald. Ville man nu, sen man dröjt vid bokens brister, äfven uppehålla sig vid dess skönheter, hvad skulle man kunna yttra om dem? Det vore kanske orätt att taga upp särskilta partier, ty dessa äro mera ponderabla af bristerna; man borde gå till andan i allmänhet. Denna är omöjlig att teckna; men om man ville likna det hela vid någonting, så kunde man ställa det i jämförelse med en djup, aningsfull skog, genom hvilken man vandrar med ofta besvärad gång, men öfverallt liksom omgifven af osynliga andar. Man störs, man väcks, man ler; men i nästa minut är man gripen åter och väntar med klappande hjärta en uppenbarelse. Det är denna djupa, mystiska, åt naturens innersta syftande tendens, som fyller äfven de tre första delarne af Törnrosens bok med behag och som i den fjärde visar sig med lika styrka, men med än högre ljus och reda.
Fjärde bandet innehåller i tvenne häften en fortgående dikt: Drottningens juvelsmycke eller Azouras Lazuli Tintomara. Händelserna äro från Gustaf den tredjes tid och samla sig närmast omkring hans död. Redan det möte, man här gör med historiska, så nära vår tid lefvande personer, med förhållanden och seder, om hvilka väl hvar och en läsare hört åtminstone några drag omtalas af ögonvittnen, med händelser, som lefva i ett ännu knappt lugnadt minne, redan detta vore nog att ge berättelsen en grad af intresse, äfven om allt vore skildradt med medelmåttig talang. Men här förekomma, ibland ett vida mindre antal förfelade ställen, drag af den gedignaste konstnärsförmåga och det rikaste snille. Det operalika, som ligger i hela den tid här tecknas, dess heroism och dess styggelser, dess vantro och öfvertro, dess ihåliga skimmer och hemska glädje, så oöfverträffeligt skildradt af Bellman i en lägre riktning, är som det vore skapadt för författarens genius, som älskar operans fantastiska dagrar och tvinar i en verklighet af lugn konsekvens. Det faktiska är här utarbetadt redan inom sig själft till någonting, som närmar sig fantasiens flyktigaste drömmar, och det är svårt att dikta något så öfvernaturligt, att det icke, placeradt inom detta tidehvarf, skulle antaga sannolikheten af att hafva verkeligen funnits. Här är författaren hemma, och de mästerligaste taflor äro frukter af hans lyckligt valda eller lyckligt funna ämnen. Vi svikta i valet mellan de skönheter, som kunde anföras. Mest fängslande är kanhända det väsende, hvaraf boken har sitt namn, ynglingen eller flickan Azouras Lazuli Tintomara. Odöpt, utan bestämdt namn, än tagen för karl, än för kvinna, utan religion, utan allt begrepp om plikter, lagar, seder, och slutligen född och uppfödd af en lättsinnig aktris i teaterns fé-värld, hvilken varelse skulle hon icke tyckas vara? Och likväl, huru skön är hon icke, huru fin, luftig, ja, till och med vis! Kanske har den dunkla, men harmoniska instinktens härlighet aldrig klarare blifvit framställd och firad, än den firas i hennes natur. Hon är icke en människa med ett blandadt mått af förstånd och oförstånd, vetande och okunnighet, rikedom och brist; hon är ett djur, men det fullkomligaste, som kan tänkas, ett djur, hvars minsta rörelse är grace, hvars minsta blick är clairvoyant, omöjligt att fångas och omöjligt att tämjas. Med ett ord, allt hos henne är namnlöst såsom hon själf, och hennes inre liknar en slumrande natt, full af allt, hvad sommaren äger ljufvast, och väntande blott en stråle af solen för att öfvergå till den härligaste dag. Sådan är denna Azouras, en bild af detta dunkla, mystiska, harmoniska, som är till och som varseblifves, men som flyr för all omfamning och som förstör den, som vill äga, icke blott beundra.