Fjalar har låtit utkasta sin dotter i hafvet. Att hon genom ett halft under räddas är väl nödvändigt för utvecklingen af händelserna, men utgör visst icke någon finhet i kompositionen. Gudarne synas här för mycket närvarande, göra här liksom en för tydlig ansträngning, de nödgas gripa i händelserna med hela handen, i stället för att styra dem med en knappt märkbar vink af det minsta finger; detta visar dem icke i deras rätta storhet. Men snart uppträda de åter mera egendomligt.
Fjalars namn var kändt öfverallt. Hans företag, hans öden kunde rimligtvis icke blifva obekanta. Hvarhelst hans dotter kom att hamna, skulle man således genom den enklaste sammanställning af händelserna igenkänna henne såsom hans. Men sådant hade korsat gudarnas plan, det fick icke ske, och Fjalar måste göra det sista, som på honom berodde, för att hindra det. Han sättes i rörelse af sin egen själfviskhet, sorgen öfver sitt barn, harmen att hans seger varit honom så dyrköpt, kanske blygseln öfver att han visat sig svag och sviktande; hela tilldragelsen är för honom bitter, han vill icke se den bekantgjord, och han förbjuder hvar och en att med ett ord erinra om den. Ytterst är det dock blott gudarnas vilja, Fjalar här verkställer; för dem var det nödvändigt, att Oihonna förblef okänd, och den stolte kungen måste afskära möjligheten af hennes igenkännande. Här är sagan åter finare, här styra gudarne mera förborgadt.
Men nu har också Fjalar gjort allt, hvad han förmått göra för att befordra de högre makternas afsikter, han har nämligen bortskaffat dottren unnan sin uppsikt och ställt så till, att hon icke ens af främmande skulle kunna upptäckas vara hans. Det skall kanhända skänka någon ett nöje att betrakta, huru den väldige styraren af lifvets gång nu bortkastas af gudarne såsom ett onyttigt verktyg och lämnas kvar i sin blinda själfbelåtenhet, i stoltheten öfver sin förmenta seger, medan de själfve, aldrig slumrande, sakta verka för sitt mål.
Det är förut antydt, att gudarnas sätt att handla i samma mån bör förefalla upplyftande och dem värdigt, som det icke uppenbarar sig i ett grott ingripande i sakernas naturliga gång, utan i en vis och tyst ledning af dem. Genom det skenbart obetydliga, genom det under vattnet dolda lilla rodret styres kolossers lopp; så foga de himmelska blott ett obemärkt roder vid händelserna, och de gå i deras plan.
Dikten öfvergår nu till Oihonna. Att hon kom att hamna i Morven, däri torde vi längre fram kunna finna en afsikt; hvad som närmast möter vår uppmärksamhet är, att hon skildras såsom skön.
Skulle man i hennes fägring blott vilja se uttrycket af den svaghet för vackra figurer, som vi, diktens män, gärna röja, så inrymde man den en för inskränkt betydenhet. Här är den nämligen nödvändig, ja, man kunde säga gifven henne af gudarne, icke af skalden. Hon måste vara skön, för att hennes rykte skulle spridas och hinna Hjalmar. Han, den unge vikingen, kunde blott sålunda dragas till henne, om det icke skulle ske genom en blind nyck utan rimlighet och sanning. Alltså, hon blef skön, vi äro berättigade att föreställa oss det, i högre makters vård och efter deras vilja, emedan hon blott såsom sådan kunde af Hjalmar blifva bemärkt och sökas. Men just denna hennes skönhet, som å ena sidan var nödvändig för gudarnas plan, var å den andra ett stort och hotande hinder för densamma; ty under samma villkor, som den borde fängsla Hjalmar, skulle den äfven utöfva verkan på hennes omgifning i det land, där hon befann sig, och sålunda helt naturligt och omedelbart framkalla förhållanden sådana som de, hvilka i den andra sången af poemet träda i den uppenbaraste konflikt med de högre makternas råd. Fasthåller man i sin föreställning denna konflikt, så torde man finna, att äfven den andra sången i Fjalar icke är en blott lösryckt episod, utan ganska nära förbunden med diktens helhet. Skall Oihonna här bortges åt någon af Morannals söner, och skall hon själfmant möta med kärlek någon af dem? På dessa frågor hvilar intresset, må vara till och med det dramatiska, i denna sång. Blir hon maka åt någon af kungasönerne, så är rimligheten af hennes förening med Hjalmar afskuren, så har Fjalar segern. Det är sant, för läsaren uppträder Oihonna här icke ännu tydligt presenterad; men en lätt aning torde dock snart leda honom på tanken, att det är Fjalar-dottrens öde, som med hennes afgöres. Är man nu intagen af intresse för gudarnas sak och tänker sig, att den är förlorad, om Oihonna blir förmäld, måste man, då man alls icke ser gudarne göra något ingrepp i händelsernas enkla gång, öfverallt i sången se hotande anfall och sväfva i ovisshet om utgången. Först skall man icke med likgiltighet afbida den gamle kungens beslut, då hans söner uppmana honom att bortge Oihonna åt någon af dem. Det gäller på ena sidan hans rikes välfärd, hans söners framtida lugn och friden inom hans familj, å den andra en okänd, främmande, ur hafvet räddad flickas rätt att få följa sitt tycke och själf bestämma sitt val. Skall han icke besluta sig för hennes uppoffrande, då det är fråga om att därigenom befordra sina viktigaste intressen? Man måste väl anse gudarnas seger här vara åtminstone tvifvelaktig, och dock hafva de obemärkt på förhand aflägsnat all fara. I hvarje annat land på den tid, inom hvilken dikten faller, hade Oihonna blifvit bortgifven; men här är det Morvens kung, som dömer, bunden af stora, dyrkade fäders seder, af minnen från Finjals och Ossians dar. Gudarna behöfva icke gripa våldsamt in i händelserna, de hafva styrt så, att Oihonna kommit till Morven, de behöfva icke synas nu i själfva striden, det hade varit mera grott och mindre mäktigt. De veta, att Morannal icke kan korsa deras afsikt.
Förhållandet är detsamma i de följande scenerna i sången. Öfverallt ser man gudarnas seger ställd i våda och åter betryggad utan deras omedelbara inskridande genom något redan på förhand afgjordt, något som de liksom längesedan förberedt utan betraktarens vetskap. Oihonnas sinne är redan förut så stämdt, att gudarne kunna lämna sin sak i hennes händer. Hon, den nordiska tärnan, med vikingars blod i sina ådror, älskar modet, kraften; friskheten; men Finjals ättlingar äro milda, nästan förvekligade: Hon har lärt sig jaga på Morvens kullar, hon har i kungasalen lyssnat till sångerna, från fordom, och då den stolte jägarn kommer, säger hon: "Min båge har klang som din", och den smäktande kärlekssångarn visar hon till blommorna i dalen, att sjunga för dem. Äfventyret går dock längre. Det finns en yngling, stämd för strid och bragder, tidigt pröfvad i drabbningen, ägande allt, hvad man tycker Oihonna fordra af den, hon skall kunna älska. äfven han begär hennes kärlek och afvisas. Hon ser i honom en broder, hon kan ej blifva hans. Här tyckas gudarne sist liksom leka med faran, då den för betraktarens öga framstår som störst. Ty det är dock nära nog en lek att låta just den känsla hos Oihonna, som nekar henne att blifva den blott som broder ansedde främlingens maka, föra henne i den verkliga brodrens armar.
Men om man vill vidhålla det inkast, att Oihonna ingenstädes i sången bestämdt utpekas såsom Fjalars dotter och att läsaren således i den icke kan se och följa annat än en ung, obetydlig flickas idé, torde dock det intresse, man i sådant fall förlorar, snart nog ersättas, då man ändteligen upptäcker det sanna förhållandet och tanken faller tillbaka på det förflutna. Man skall nämligen då se händelserna, som under deras fortgång föreföllo mindre viktiga, på en gång uppenbara sig såsom betydelsefulla och blott lifligare öfverraskas af upptäckten, att gudarne afböjt faror, dem man icke anat. Diktens scener äga i detta afseende vackra motsvarigheter i det verkliga lifvet. Men för att sentera kompositionen på detta sätt (jag återkommer ännu till en förut berörd omständighet) måste man fullkomligt aflägsna all föreställning om någon konflikt mellan familj och stat såsom utgörande ett grunddrag i poemet och helt enkelt hålla sig vid den brytning, som fortgår mellan Fjalars vilja och gudarnas.
Tredje sången börjas med att vidare utföra målningen af Oihonna. Om man, efter den karaktär hon röjer i den andra, ville tycka, att gudarne behöft dana henne alltför ovanlig, nästan okvinnlig, för att betrygga sin seger, finner man henne här sammanställd med den veka, kvinnliga Gylnandyne. Visserligen, hade hon varit till lynnet fullkomligt sådan som den sörjande, öfvergifna älskarinnan, skulle hon väl icke försmått den kärlek, som ägnades henne; men å en annan sida, huru litet äro ej de båda flickorna hvarandra olika. Båda röja de i så många fall samma tycken, båda söka de ett föremål för sin kärlek, sakna, dyrka och svärma. Oihonna, Fjalars dotter, är blott litet mera högsint, litet mindre vek, och på denna obetydliga skiftning i hennes sinne ser man sålunda att gudarne räknat.
Det är svårt att ända in i små detaljer så ådagalägga diktens mening, att den öfverallt skall kunna gripas med blotta tanken. Mycket måste öfverlåtas åt sensationen ensam. Detta anmärkes med särskildt afseende å scenen mellan de båda flickorna, såvida min utläggning af dess betydelse i dikten lätt kan förefalla ofullständig, till och med sökt. I öfrigt erkänner jag villigt, att gruppen af de två jägarinnorna i natten mellan dagg och stjärnor varit för mig så frestande att måla, att jag icke gärna kunnat afhållas af annat, än att teckningen varit i uppenbar strid med taflan i dess helhet.
Uppträdet mellan Fjalar och hans son på hafvet har Saima ansett i hög grad kapriccieradt. Vi må då se bort från den schattering, Oihonnas personlighet får genom hennes berättelse om detta äfventyr, äfvensom från den förberedelse till hennes förening med Hjalmar här göres, hvilka båda fördelar må betraktas endast såsom bisaker, och uteslutande hålla oss till blotta händelsen, som hon beskrifver. Följande anmärkningar erbjuda sig då själfmant.
Hittills har gudarnas sätt att leda Oihonnas öden utgjort ett föremål för skildringen. Det är dock icke på henne ensam deras seger beror, äfven Hjalmar har sin betydelse för den. Underkastar han sig sin faders lag och förblir hemma i frid och hvila, så är det ingen rimlighet, att han skall möta och vinna Oihonna. Hos honom väckes således i enlighet med gudarnas ändamål samma kämpahåg, som fört hans fader i dennes ungdom ut på vikingafärder, och han följer den och far. Men alldeles så, som Oihonnas fägring på en gång var nödvändig för de himmelska makternas plan och medförde den våda för densamma, att hon i följd af denna sin skönhet lätt kunde komma att af någon annan på förhand bortryckas från Hjalmar, har dennes nödvändiga brott mot fadrens lag och vilja här den fara med sig, att Fjalar efter sitt stolta, stränga och oböjliga lynne kunde taga en blodig hämnd på sin son och sålunda, ehuru omedvetet, göra gudarnas seger om intet. Vill man nu åter se händelserna gå sin naturliga gång och personerna handla fritt och utan omedelbart tvång, skall man icke kunna vara så viss om utgången af detta äfventyr, att icke äfven dess lösning skall motses med intresse. Och ändteligen, då man ger akt på huru den gamle kungen, hvars arm varit för svag att klyfva sonens hjälm, slutligt besegras af hans blottade anlet, kan man äfven här finna skymten af de makter, som redan tidigare i dikten med små, nästan omärkliga medel doldt, men säkert verkat till sin seger.
Det kan anmärkas, att den svaghet, Fjalar röjer såväl här som i första sången, då det är fråga om att uppoffra ett af barnen, vore mindre förenlig med hans lynne i öfrigt. Onaturlig vill jag icke tro att den skall anses. Men för dikten har den en viktig betydelse, emedan Fjalar genom den framstår såsom människa, värd att af gudar vårdas med samma kärlek, som den han känner för sina barn. Utan denna mänskliga känsla hade han rimligare förskjutits af gudarne såsom stel och förstockad, än blifvit, såsom fallet är här, ett föremål för deras tillrättavisning och ledning. Ty att i den hårda aga, som drabbar honom, ligger lika mycken nåd som stränghet, är en sak, som längre fram skall ådagaläggas.
Fjärde sången för Hjalmar till Oihonna. Här har Saima fäst en ogillande uppmärksamhet vid den omständighet, att Hjalmars frieri saknar all romantisk färg, att han på kämpavis med svärdet skaffar sig en brud. Att detta är enligt med tidens kostym, kan icke nekas och erkännes också af Saima. Men att flere andra lika viktiga, kanske viktigare motiver ligga till grund för en sådan behandling af saken, tyckes icke hafva blifvit varsnadt. Hade Hjalmar uppträdt som en romantiserad kärlekshjälte, hvad hade väl varit rimligare och mera enligt det lynne, som dikten gifvit Oihonna, än att han blifvit försmådd och afvisad af henne likasom de flere andra dylika, hvilka hon förut förskjutit? Däremot fulländas just genom det friska, manliga draget hos Hjalmar, att med vapen genomdrifva sin vilja, den karaktär hos honom, som redan tidigare gjort honom intressant och dyrbar för Oihonna. Vidare måste erkännas, att en bjärtare romantisk kolorit, ett mera intresseradt dröjande vid teckningen af ett kärleksförhållande mellan tvenne syskon, haft med sig så mycket anstötligt för natur och känsla, att det varit i högsta grad oartistiskt att icke undvika allt sådant. Och sist, då på de båda syskonens förmälning all vikt i kompositionen hvilar, men däremot alls ingen på höjden och beskaffenheten af deras kärlek, hade en utförligare behandling af den haft ingen betydelse för det hela och således blott åstadkommit, jag vågar mena det, den enda, rätt kapriccierade episod i hela poemet.
Äfven här kan man således antaga, att i Hjalmars uppträdande med väpnad arm en högre skickelse uppenbaras, såvida han blott på detta sätt kunde fängsla ett lynne sådant som Oihonnas. Ingenting hade varit lättare för skalden än att föra Hjalmar till Morven och låta honom där, romantiskt utstyrd, med kärlek vinna Oihonna, men sådant har man undvikit för att icke fela mot diktens antecedentier och för att icke nödgas begå det fel att i en skildring af gudars styrelse låta dem, alltefter ögonblickets kraf, rubba sina förut gifna, bestämda lagar.
Men var det i följd af Oihonnas lynne nödvändigt, att Hjalmar skulle fria som viking och icke som riddare, så föranleddes åter häraf nya äfventyr för honom och för gudarnas sak. Stormen på hafvet, Morvens anryckande härar, striden, särdeles anfallet mot Hjalmar af Morannals alla söner, äro skildringar, som, betraktade ur denna synpunkt, icke borde vara främmande för dikten. Och då Morannal vid enviget mellan de unga kämparne befaller sina söner möta främlingen blott en och en, är det icke kungens ädelmod ensamt, som kan väcka intresse, utan fastmer den omständighet, att Oihonna blifvit förd till ett land, där en sådan adel i seder och lynnen var ärfd och hemfödd. Jag erinrar i synnerhet här om hvad redan förut blifvit antydt, att Oihonnas uppträdande i Morven icke bör betraktas som en tillfällighet, utan som en afsiktlig styrelse från de makters sida, hvilkas storhet och seger var förbunden med Hjalmars.
I öfrigt torde här såsom en bisak få anmärkas, att skildringen af den gamle Morannals person och hans död icke betydelselöst inleder femte sången af Fjalar. En jämförelse mellan de båda kungarne skall åtminstone visa den sistnämndes skuld större och i följd däraf det hårda slag, som drabbar honom, desto mer berättigadt. Man må blott ge akt på huru Morannal, ehuru han icke ärft någon tro på höga, eviga gudar, likväl troget och ödmjukt håller sig fast vid dyrkan af sina fäders bleknade hamnar, medan Fjalar trotsande sätter sig opp mot makter, hvilkas öfverjordiska tillvaro och gudomliga storhet den religion, i hvilken han uppvuxit, lärt honom känna.
I femte sången, just när allt är förberedt för att krossa Fjalar, når hans själfförtröstan sin höjd. Han solar sig i sitt lands härlighet, den han förmenar sig ensam hafva skapat, och då han af Sjolf erinras om gudarne, drifver stoltheten öfver den förmenta segern honom att nästan förneka dem. Han kallar dem nu makter, dem ingen sett, drömmars väsen, hvilkas välde man vill nödga honom att erkänna, ehuru han så fullkomligt bevist deras vanmakt. Ännu då Dargar så plötsligt och öfverraskande inställer sig på hans uppmaning, bjuder han till att i hans uppträdande se blott en slump. Så söker han fortfarande stå fast i sin stolthet, till dess det afgörande slaget drabbar honom i hans sons bekännelse och han nödgas ödmjuka sig och erkänna sig besegrad.
Jämför man nu de båda kungarne, skall man finna, hvad dikten menat med deras sammanställande. Morannal är öfvervunnen, hans här är slagen, hans söner hafva stupat, han står ensam kvar i sin blindhet, ett segrarens byte; och likväl äger han sin tröst och sitt hopp. Han står och faller icke med sig själf, hans längtan höjs till fäderna på molnen, hans bästa lif är att utan vanfrejd vara med dem, och han väntar att snart nå deras rymder. Han är sålunda genom tillbakasättandet af sig själf förtröstansfull och segrande äfven i olyckan, han är redan genom sin dyrkan af skuggor lyftad öfver förgängligheten af sin egen person. Fjalar åter triumferar öfver sitt fulländade verk, han tillbes af ett land, hvars lycka och flor han skapat, det finns ingen, som vågar mäta sig med honom; hvad han på jorden kunnat åtrå, har han vunnit, han tycks äga allt, och dock äger han intet bortom det mål, dit åren föra honom, bortom förvissning och död. Den enda tröst, hans stolthet pekar på, är att kasta lifvets bleknande fröjd och storhet bort och dö. Först när gudarnas straff drabbar honom och han förödmjukad nödgas erkänna dem, kommer han i Morannals ställning och är, såsom krossad och böjd, i större mening glad och segrande, än han var under sin förmenta storhet. Äfven för honom klarnar nu ett lif bortom döden, och han utbrister till gudarne:
"Jag har lärt er känna, ej jag blyges
Att mig böja för er en gång.
Mätt jag är på lifvet, och jordisk storhet
Är mig ringa vorden. Jag går till er."
Det är icke mer döden, han ser såsom ett mål, det är ett lif hos gudarne.
Detta slut visar nu beskaffenheten af det straff, som drabbade gudabekämparn; det var lika mycket en nåd som ett straff. Fjalar var för ädel, för mänskligt hög och stor för att lämnas kvar i sin förvillelse och själfviskhet, han måste väckas genom ett slag, visserligen strängt, ty ett mildare hade han väl ej aktat, men dock ett slag, hvarigenom han lärde sig lefva för en annan storhet än den, som ålderdomen och döden en gång skulle tvinga honom att lämna. Vill man därföre—särdeles med afseende å det omedvetna brott, i hvilket Hjalmar och Oihonna inledas,—kalla Fjalar-dikten en Schicksals-dram eller något dylikt, så möter man den svårighet, att det totala af kompositionen ingalunda uttalar ett blindt, allt krossande öde, utan tvärtom en mild och vis styrelse af högre makter till en människas uppfostran och förädling. Mycket säkrare vore det därföre att kalla Fjalar en sång till gudarne, ett litet epos, hvari deras storhet och nåd utgör ämnet.
Hvad Hjalmars och Oihonnas öde beträffar, hafva de båda sin försoning just däri, att de handla omedvetet, att de begagnas blott, såsom medel för ett högre ändamål. De äro således att betraktas såsom helt underordnade personer i dikten, utan ansvar och utan skuld, ja, berättigade till lön inför de makters domstol, som funnit nödigt uppoffra deras jordiska väl för deras faders öfverjordiska och sålunda utkorat dem till försoningsoffer för honom.
Vill man nu följa ofvan antydda gång af dikten, skall man troligen icke beskylla den för alltför mycket afvikande utsprång och episoder utan samband med det hela. Man ser här en man uppträda i trots mot gudarne och dessa tyst och vaksamt leda en följd af personer och händelser så, att deras kärleksfulla afsikt att krossa och tillrättaföra honom segrande tillintetgör alla motverkande omständigheter och omsider fullkomligt vinnes.
Sådan är i min föreställning hela dikten; läsaren finner här de yttersta konturerna, inom hvilka den rör sig. Att den icke blifvit sammansatt efter ett på förhand uppgjordt, så beskaffadt schema, behöfver väl icke nämnas. Man diktar efter en intuition mer än efter beräkningar, men är intuitionen äkta, skall dock dikten icke sakna plan och enhet.
Då jag nu sökt framställa kompositionen i Kung Fjalar och yrkat, att dess delar icke äro utan samband med det hela, skulle man mycket missförstå mig, om man trodde mig anse, diktens värde härigenom ådagalagdt. Det följdriktigaste poem kan sakna lif och skönhet, och det är därföre blott i ett afseende jag försvarar mitt, det enda, i hvilket jag kunnat och bort göra det, nämligen i afseende å dess inre sammanhang.
Men så litet dikten genom allt detta kan göra anspråk på att kallas lyckad, så säkert är, att frånvaron af ett sådant sammanhang varit ett ohjälpligt och väsentligt fel. Saimas åsikt, att man i episka skaldestycken icke behöfver fordra en enhet, en grundtanke, som omsluter och uttalar sig i alla episoder, är oriktig och förefaller så mycket mer främmande, som Hegel själf, en auktoritet, hvilken Saima nyss förut hyllat i en sak, där han tagit miste, här är af en helt annan mening och, hvad mer är, har fullkomligt rätt. I en ganska utförlig afhandling visar han skönt och klart nödvändigheten af enhet äfven i epos och bestyrker sin sats med exemplen af särskilta tiders yppersta episka skaldeverk. Redan hos Aristoteles finner man samma sak tydligt uttalad. Sagan, säger denne, är en, icke om en, ty oändligt mycket händer en och samma, bland hvilket dock få omständigheter höra tillhopa. Och ur denna synpunkt klandrar han de cykliska skaldernas sätt att föra tillsamman en följd af händelser utan annat samband än det, att de träffat samma person, tilldragit sig i samma krig, o.s.v., då däremot hos Homerus allt hänför sig till samma utgångspunkt och af den får sin förklaring. Visserligen har äfven den mening, att ett epos låter sjunga sig framåt i oändlighet, haft sina försvarare, men dessa äro längesedan hängångna, och åsikten hade bort få åtfölja dem. Eljest är väl ingenting lättare än att sjunga så, att man får gå från en sak till en annan utan att bekymra sig om deras inbördes samband och deras förhållande till en hufvudsyftning, men emedan detta är så föga konstnärligt, är det angeläget att snarare motarbeta än auktorisera det.
Mycket kunde vidare vara att andraga mot särskilta yttranden och antaganden i Saimas kritik, men för att ej öfver höfvan utvidga omfånget af denna uppsats, må det mesta förbigås. Ganska många anmärkningar mot poemet Fjalar äro dessutom af den beskaffenhet, att de af sig själfva falla unnan, om min framställning af diktens syfte befinnes träffande. Innan jag dock slutar, måste jag beklaga, att Saima gjort sig så mycken möda med att söka intvinga min dikt än på antikens, än på romantikens, än på epikens, än på dramats områden, hvarigenom hon kommit att uppställa fordringar, som hvarken kunnat eller bort tillfredsställas af en af gifna nationella och tidsförhållanden bestämd episk skildring, och för en sådan torde dock poemet Fjalar böra få gå och gälla.
Hvarje folk, hvarje tid har sitt själfständiga skaplynne, som vid efterbildningen måste bibehållas, om teckningen icke skall blifva förfelad i det allra väsentligaste. Likaså har äfven det episka skaldeslaget sin egendomlighet, för hvilken mycket måste uppoffras både af lyrikens eld och dramats rörliga styrka. Det är i allmänhet svårare, än man vill tro, att taga hvarje sak för hvad den är, och i afseende å Fjalar tyckes Saima hafva varit mer än vanligt besvärad af denna svårighet. Men då fråga en gång var om klassifikationer, hade man bort kunna vänta en säkrare uppfattning af använda konsttermers betydelse, än den Saima ådagalagt. Att Fjalar-dikten afgjordt bör föras till det romantiska skaldeslaget, hör man henne yrka—ehuru det tillika försäkras, att däri saknas såsom hufvuddrag de väsentliga elementerna i den romantiska dikten—; men hvad hon egentligen menar med ett romantiskt skaldeslag, är svårare att inse. Väl hör man ofta benämningen romantiskt epos, romantisk lyrik, romantiskt drama, med ett ord, en romantisk poesi, under hvilken de särskilta skaldeslagen ordnas, men alldeles besynnerligt och ovanligt är det namn, Saima brukat. Och om man nu än skulle hjälpa sig med dess antydning, att ett romantiskt skaldeslag är det, hvari kärleken, äran, andakten utgöra elementen, är man åter utan all ledning, då det längre fram antages, att författarens romantiska skaldestycken blott skola bilda en öfvergång till dramat. Hvad vill då allt detta säga? Då det är en afgjord sak, att dramat lika så väl kan vara romantiskt som något annat skaldeslag, huru skall man då fatta en sådan öfvergång från romantik till drama? Eller vore det väl möjligt, att Saima förväxlat begreppen romantik och lyrik? Men i sådant fall åter, huru skulle hon vela föra Fjalar till det romantiska, det vore det lyriska, skaldeslaget, då hon öfverallt i detta poem ser blott episka eller dramatiska syften? Hela denna sak förefaller som en gåta, på hvilken man knappast vågar hoppas att få en upplösning.
Hvad den svåra och viktiga beskyllning vidkommer, som man gjort mot Fjalar, att denna dikt vore för sval för att kunna väcka en djupare känsla hos läsaren, är jag alldeles obehörig att yttra mig öfver den. Min egentliga afsikt med denna uppsats har blott varit att visa, huru jag tänkt mig gången af poemet, och att undanrödja de svårigheter för dess uppfattning, som förete sig, om man följer Saimas ledning. I öfrigt torde mitt uppriktiga erkännande, att äfven med förutsättning af fullkomlig riktighet och sanning i det, som här ofvan blifvit yttradt, min dikt dock kan sakna allt högre värde, freda mig för misstankar att af fåfänga och granntyckthet hafva uppträdt för att fäkta för en sak, som på sätt och vis är min egen.
TILL FÖRFATTAREN AF "SVAR TILL DEN GAMLE TRÄDGÅRDSMÄSTAREN",
Med förvåning och, jag måste säga det uppriktigt, med ledsnad läste jag för någon tid sedan på Helsingfors Morgonblad ert "Svar till den gamle trädgårdsmästaren", i synnerhet ert postskriptum, hvari ni af obekant anledning påstår er vara den, till hvilken min gamle vän skrifvit de underrättelser om sin dotters sorgliga öde, dem jag låtit införa i nyssnämnda tidning och kallat "Den gamle trädgårdsmästarens bref". Då många af mina och den numera aflidnes gemensamma vänner, boende i skilda orter af landet, känt min föresats att offentliggöra dessa bref och samma aktningsvärda personer nu öfverraskas af ett svar, utgifvet för dens, som fått brefven, och fullt af hårda beskyllningar mot den fromme och fridsamme mannen, hvad skola de väl, åtminstone i första ögonblicket, tänka om mig? Att jag genom ett trollslag blifvit helt och hållet förändrad, eller att jag gjort mig skyldig till det svåra fel att under sken af deltagande hafva låtit den gamle nedlägga i min hand sin bekännelse och sina sorger för att sedan bryta lös och anfäkta hans vördnadsvärda och skuldlösa minne. Må ni därföre själf döma, om min ledsnad icke varit billig och om jag icke haft skäl att så fort som möjligt protestera mot er besynnerliga uppgift, att ni, som skrifvit svaret, äfven vore den, till hvilken brefven varit skrifna. Huru det kunnat falla er in att yrka sådant, förekommer mig verkeligen oförklarligt, så mycket mer som stor anledning är att förmoda, det ni alldeles icke känt den person, från hvilken ni säger er hafva fått brefven. Åtminstone har man i annat fall svårt att begripa er fullkomliga okunnighet om hans redan för en god tid tillbaka inträffade frånfälle. Det är dock vanligt bekanta emellan, att den ena får veta af den andras död, så att, då man ser någon skrifva bref till en, som redan en längre tid legat i grafven, man med allt fog sluter, att förtroligheten varit ringa eller ingen. Också bestyrker ert svar i flere punkter sannolikheten af en sådan förmodan. Ni tyckes nämligen antaga, att min aflidne vän all sin tid varit trädgårdsmästare, och vet ej, att han ända till sitt femtionde år, då hans ålder och andra tillfälliga omständigheter tilläto honom att välja ett oberoende lefnadssätt, varit en nitisk och verksam ämbetsman i staten. Att jag kallade honom trädgårdsmästare, kom blott däraf, att han själf i förtroligare brefväxling plägade underteckna sig så. Väl älskade han ensligheten ända från sin ungdom, då en olycklig kärlek var på vägen att krossa hans hjärta, och sant är äfven, att han någon gång fick anledning att beklaga den förlust, han genom sitt indragna lif gjort på världserfarenhet i yttre mening, men allt detta störde icke hans lugna verksamhet i ett kall, som var af vida viktigare inflytande i samhället än vården af en trädgård. Han var en vän af blommor, och han var det redan som ung; orätt tror ni dock, att han lefvat ett medvetslöst lif, liksom begrafven i ett blindt tycke för dem. Han älskade dem såsom oskyldiga bilder af den frid, till hvilken han själf genom strider kommit, eller han älskade dem för deras anspråkslösa skönhet, eller kanhända mest af det mänskliga behofvet att äga någonting på jorden att gifva trefnad och lycka åt. Sådan var han, sådan skall han åtminstone till grunddragen återfinnas i sina bref, dem ni, min herre, verkeligen icke haft om händer förr, än ni läste dem på Morgonbladet. Och denna försäkran torde ni äfven utan vidare bevis låta gälla såsom sann, om ni besinnar, huru orimligt det måste förefalla hvar och en, att min vän skulle i åratal underhållit brefväxling med en man, som med sådan intolerans betraktar hans åsikter af lifvets viktigaste förhållanden. Låt oss därföre komma öfverens därom, att ert postskriptum är allenast en dikt och att orsaken, hvarföre den icke lyckats fullkomligare, endast är att sökas i den köld, att icke säga den afsky, hvarmed ni tror er böra förkasta diktens hela konst, öfver hvilken ni i ert svar, tyvärr, uttalat en alltför hård fördömelse.
Skulle ni nu anse mig i mina anmärkningar mot ert postskriptum hafva gått till väga med för stor vidlöftighet och ifver, må jag sluta dem med den bekännelse, att jag i denna mindre viktiga del af min skrifvelse till eder både velat nedlägga och verkeligen nedlagt all den lilla vrede, ert svar väckt hos mig, för att icke störas af någon ovänlig stämning vid affattandet af den berättelse och de anmärkningar, jag nu går att framlägga för eder.
Redan länge hade jag fägnat mig åt hoppet att få träffa min gamle vän. En resa, som jag för angelägenheter ärnade företaga till de trakter, där han bodde, gaf mig utsikt att vid förbifarten kunna besöka hans hem och efter flere års frånvaro åter tillbringa någon dag i hans trefliga sällskap. Budet om hans död nådde mig innan jag hunnit begifva mig på min färd; men min föresats att ännu en gång se mig omkring i den stilla värld, där den åldrige tillbragt aftonen af sin lefnad och där jag själf fått fägna mig öfver så många angenäma stunder, rubbades dock icke. Vintern hade redan länge härskat med mörker och kulna dagar; det var afton, då jag nådde min väns boning. Tystnad rådde i nejden; jag hörde blott suset af vinden, som då och då flög med snö genom de kala träden. Jag stannade ovillkorligt en stund på gården och vill icke försöka att skildra de känslor, som i denna ödslighet genomströmmade mitt hjärta. Ingen vänlig strimma af ljus inbjöd mig nu till min väns rum, Rosas kammare var äfven mörk som grafven, och blott i den gamle tjänarens låga fönster såg jag eld. Jag inträdde till honom. Han satt ensam vid sitt bord framför en uppslagen bok, som jag såg vara en bibel. Den gode mannen syntes öfverraskad af ett besök, som säkert var alldeles ovanligt under nuvarande omständigheter; men då han igenkände mig, bröt en tår fram ur hans öga, och jag märkte tydligt, att hans röst darrade, då han bad mig vara välkommen. Jag beklagade de förluster, han gjort; han svarade icke ett ord, utan skakade blott sorgligt sitt gråa hufvud och kramade hårdare min hand.
Samtalet under kvällen ledde från den ena omständigheten vid Rosas och hennes fars död till den andra, och det var mig på en gång sorgligt och kärt att få höra de närmare uppgifterna om båda. Jag hade icke tilltrott den gamle tjänaren den klarhet och verkliga insikt, han under vårt samtal i all sin enkelhet röjde. Väl var det mig bekant, att det förhållande, som ägt rum mellan honom och hans husbonde, i synnerhet de senaste åren, varit mera det förtroliga mellan tvenne vänner än det aflägsna mellan den befallande och lydande; men att han skulle äga bekantskap med frågor, som vanligen ligga helt och hållet utom den tjänande klassens område, var en sak, som jag aldrig kunnat vänta. Jag tillkännagaf min förundran häröfver och tillade den anmärkning, att jag icke kunnat föreställa mig honom, som jag i min aflidne väns bref sett skildrad såsom intagen af en blind tro på förebud och dylikt, så långt framom den bildningsgrad, på hvilken vidskepelsen eljest plägar vara hemmastadd. Till svar yttrade han blott, att han på sin ålderdom fått af sin herre inhämta många goda lärdomar, emedan denne icke försmått att i sin ensamhet tala med honom i allehanda ämnen, och i afseende å sin vidskepelse sade han sig redan från barndomen hafva sett och hört omtalas underliga tilldragelser i världen, äfvensom han märkt, att mången spådom besannats. Jag åtnöjde mig med denna förklaring, och då jag nu erinrade mig, att jag under resan bekommit de båda numrorna af Helsingfors Morgonblad, hvari ni, min herre, nedlagt er skarpa protest mot min väns åsikter, och tillfälligtvis äfven hade till hands de bref, som föranledt ert svar, beslöt jag att meddela den gamle mannen dessa båda akter för att se hans sätt att upptaga och betrakta dem. Det viktigaste af hvad som i anledning häraf föreföll mellan oss har jag behållit i minnet och ber att få framlägga det i trogen teckning för er. Om ni på ett och annat ställe finner att ett hårdare ord undfallit den gamle, så må ni tillskrifva det hans af sorgen och olyckan skakade lynne. För min del underlät jag icke att, så mycket i min förmåga stod, söka mildra hans ifver, så ofta jag befarade, att den kunde förleda honom till något bittrare utbrott, hvilket ni lätt torde kunna inhämta, om ni behagar följa gången af vårt samtal.
Jag gjorde början med att uppläsa för den gamle min väns bref. Han åhörde mig med tystnad, och jag visste icke, huruvida han förstod att med djupare deltagande följa de skildringar, som i dem förekomma. Men då jag slutat läsningen och från papperet kastade min blick på den åldrige, såg jag honom sitta i sitt hörn, orörlig som en bildstod, med ögonen riktade mot höjden, medan stora tårar, som i hvarandras spår föllo ned öfver hans kinder, gjorde ett sällsamt afbrott mot hans stela, oförändrade anletsdrag. En stund förflöt, och jag började läsningen af ert svar. Då jag hunnit ett stycke fram, hörde jag den gamle då och då yttra ett sakta ljud af missnöje, och då jag slutat, såg jag honom stiga opp och med häftighet gå några hvarf fram och åter i den trånga kammaren, tills han sluteligen satte sig ned och liksom tröstad sade: "Låt det vara skrifvet. Hvar och en söker sitt bästa på sin väg; men väl gör den, som ej fördömer". Då jag sålunda såg honom åter lugnad, beslöt jag att, liksom från er ståndpunkt, göra honom några frågor i anledning af min väns bref. Jag började med att antyda ett lätt tvifvel om huruvida den aflidne ställt människans omsorg om sitt eviga väl så högt, som denna viktiga angelägenhet borde ställas, och sporde honom, om han ansåg något annat än Guds uppenbarade ord vara värdt att älskas och betraktas.
Afgörandet af den första punkten hemställde den gamle till den eviga domaren; i afseende å den andra utlät han sig vidlöftigare.— "Hvarföre", sade han, "skulle den värld, som omger människan, så härlig, hvarthelst hon skådar, vara skapad, om icke äfven den vore värd att älskas och uppbyggelig att betrakta? Och hvad är väl bibeln annat än en förklaring öfver denna värld, i hvilken och öfver hvilken Gud är uppenbar och härskar? Vi kalla ju bibeln ordet; och hvilken annan mening kan därunder ligga än den, att den innehåller liksom ord till och benämningar på alla de förhållanden, som förefinnas mellan Gud och hans skapade verk? Skulle nu ordet icke hafva sin motsvarighet i världen, så vore det ett tomt ord och skulle likna ett namn, som icke betecknade någonting i naturen. Om nu så är, hvarför skulle det vara människan förmenadt att med kärlek och tröst skåda in i världen och där finna i verk, hvad Gud i sitt ord förkunnar?"
Dessa den gamle mannens åsikter väckte hos mig ett särdeles intresse, och jag önskade att kvarhålla honom än vidare vid samma ämne. "Menar ni då", sade jag, "att blotta betraktandet af världen och lifvet är tillräckligt för människan till sanningens inseende, och är således ordet öfverflödigt?"
"Ingalunda", svarade den gamle och lade sin hand på den uppslagna bibeln. "Att se in i världen utan att urskilja de föremål, som i den finnas, utan att äga ord och namn för dem, det är som att se in i en sol eller en natt, där allt sammansmälter i hvart annat; därföre säger det uppenbarade ordet: sådant finnes i Gud och skapelsen, se och förnim det till din uppbyggelse och frid! Men om jag, som nu allenast upprepar ur minnet, hvad jag ofta hört min aflidne herre säga, och som själf är ovan att tala i så höga ämnen, får bruka ett enfaldigare sätt och likna stora ting vid små, så ville jag gifva er i handen denna bok, som innehåller en förteckning på de blommor och örter, som vi alla somrar plägat odla. Om ni nu föreställer er, att ni aldrig sett sådana och icke heller finge se opp från denna bok för att betrakta dem i sin växt och blomning, så kunde ni läsa, så länge ni lefver, deras namn och skulle dock ingen uppbyggelse och kunskap vinna. Likaså vore det eder onyttigt att sommaren igenom hålla edert öga på denna trädgård, om ni icke urskilde den ena blomman från den andra eller, hvad som är detsamma, hade namn på dem och deras egenskaper. Ordet behöfver därföre saken och saken ordet, och båda måste i hvarandra sökas och finnas. Därföre må man icke läsa endast, utan äfven lefva och skåda in i Guds värld och där se hans ord i lif och verk, i tro och tanke, såsom vi hvarje sommar kunna se orden i denna bok liksom blomstra och lefva i vår trädgård."
Ännu ville jag göra ett inkast. "Ni har", sade jag, "jämfört ordet med världen och sagt, att de båda höra tillsamman, såsom namnet hör till den sak, det betecknar; men säges det icke sant, att världen är ond, fördärfvad, från Gud fallen? Huru kan den då hafva något gemensamt med Guds heliga ord?"
"Man kan", svarade den gamle, "med världen mena allenast det, som är fallet och förtappadt; men man kan också med den mena Guds heliga och försonade värld, såsom man med ordet kan förstå den döda bokstafven, men äfven andans ord."
Så ungefär erinrar jag mig hans uttryck, så förstod jag dem åtminstone. Jag fann, att han såg världen i ett mildare ljus, än ni tyckes se den, att den för honom var en lefvande uppenbarelse af Gud, likaså helig som det uppenbarade ordet, hvars läror han trodde den i sig innehålla, likasom en sak i sig innehåller alla de sanningar, som om den kunna sägas. Vidare fann jag, att han lika rent och varmt som ni erkände det uppenbarade ordets nödvändighet och trodde, att människan icke af egen makt kunde komma till insikt af det trösterika lif, som i skapelsen möter hennes ögon; men att han tillika ansåg det vara nödvändigt till vinnande af en sann och båtande kunskap att med ordets ledning uppsöka i världen motsvarigheter till de läror, detta lämnar. Ändteligen finner jag såsom en följd af hans satser, att då ordet förkunnar försoningens sanning såsom den högsta, en försoning måste vara till i världen och i den evigt fira sin höga seger.
Frågar ni nu, hvarthän allt detta syftar, så svarar jag: först att bota den förfärliga söndring, i hvilken man råkar, om man antager, att världen blott och endast står såsom en fientlig myndighet mot Gud, och icke besinnar, att försonaren söndertrampat ormens hufvud, det är, brutit världens makt och gjort den underdånig; sedan att inleda den öfvertygelse, att världen, sådan den andas omkring oss, är likasom ordet en helig källa till vår frid och förtröstan, endast vi med ordets ljus och försoningens tro i våra hjärtan betrakta dess företeelser, och sist att skydda min aflidne vän för beskyllningen att hafva vandrat förtappelsens väg, för det han älskat naturen och gladt sig åt att äfven i dess minsta verk se speglas de stora sanningar, han i fromhet och frid dyrkade.
Ser ni, min herre, såsom världen, tagen i högre och heligare bemärkelse, kan söndras i Gud och värld, så kan äfven ordet söndras i anda och ord. Ty huru se vi alla de föremål, som möta oss, om icke ur dem en strimma af den Eviges ljus strålar emot oss? Jo, såsom mörka och fallna, ofruktbara för vårt högre behof och rika blott på förtviflan och död. Och hvad är för oss bibeln, om icke ur densamma den gudomliga sanningens anda skiner emot oss? Likaså endast en samling af ord, icke mer bidragande till vår uppbyggelse, än de äro det i en ordbok, där de alla kunna återfinnas. Nu är det kristendomens milda och segrande lära, att man icke får slafviskt fasa tillbaka för denna söndring, att man icke får frukta för bibeln, därföre att man i den finner ord, som i och för sig själfva och utom sitt förbund med andan vore tomhet och mörker, och likaså icke bäfva för världen, därföre att den är död utom Gud; utan att man bör tro och med lefvande öfvertygelse bekänna, att söndringen af försonaren är upphäfven, att det fallnas makt att vara fallet är bruten, ordet såsom stridigt kufvadt och fredligt gjordt af andan, världen såsom ond öfvervunnen af Kristus. Och då så är, hvarföre skulle man envist vela se strid och splittring i allt, såsom om ingen seger öfver söndringen vore vunnen, hvartör icke hellre med trons fasta förhoppning dröja vid allt, tills man sett denna seger af detsamma bevittnas?
Min gamle vän har på något ställe i sitt bref yttrat, att kivet skapar sin skönhet af mörker och ljus. Han betraktade blomman i sin trädgård och fann, att stoftet, som ingick i hennes varelse, icke var i en själfmäktig, oförenlig strid med ljuset, utan tvärtom i försoning med detta, och denna iakttagelse, ledde väl den honom till en okristlig tanke?
Ett den skarpa söndringens sätt att se jorden är att se henne såsom ett dystert fängelse för anden, ur hvilket denne blott genom att ändteligen upptagas till en jorden motsatt himmel kan befrias. Kristendomen erkänner icke en sådan andens träldom, ty den vill hafva vunnit seger öfver fängelsets tvång och gjort det till en glädjeboning. Ett exempel: ni har i ert fädernesland arbetat för hvad ni ansett rätt och godt, ni har där fullbordat ert verk och vill nu komma till en aflägsen del af jorden för att äfven där uträtta det goda. Då äro de länder, som ligga mellan er och det ställe, dit ni syftar, de haf, som skilja er därifrån, onda tvingande makter, som hämma er frihet, om icke er ande har medel att öfvervinna deras tvång. Akta er då att bäfva tillbaka! Denna bäfvan föder af sig den grymma önskan att en gång se alla dessa länder, alla dessa haf, som ligga i vägen för er goda sak, borta och alldeles upphäfna ur skapelsen, och den punkt, till hvilken ni ville vara förflyttad, sammanfallen med den, på hvilken ni befinner er. Hvart skulle det väl leda, om uppfyllandet af en sådan önskan vore tänkbart, hvart, om icke till att upphäfva allt?—Nej, låt er ande fatta sig själf i mod och förtröstan, och den skall äga krafter att kufva det fientliga i afståndet och dock låta den rika härligheten, som bildar detta afstånd, vara kvar till er hugnad och glädje. Vill ni nu, om ock endast såsom i en spegel eller ett mörkt tal, se, huru försoningen segrar öfver världen utan att tillintetgöra den, ja, utan att göra den till annat än skönare och mera himmelsk, så betrakta de medel, människoanden i lugn och långsam, men evigt säker fortgång funnit och finner att besegra afstånden och dock hafva till sin fröjd i behåll den jord, som bildar dem. Märk, huru en rymd, som fordom antingen helt och hållet gäckade eller med långa tiders tvång belade den mänskliga viljan, nu likasom böjd och kufvad åtnöjer sig med offret af några dagars ansträngningar och försakelser, om man ens får bruka så allvarsamma benämningar och icke snarare bör säga några dagars segrar. Och sålunda, när skall väl mänskligheten upphöra att i stigande klarhet realisera den lära, att människoanden måste vara jordens herre och icke jordens slaf, taga af den sin glädje och icke sina bojor?
Jag nämnde, att människans fortgång till frihet eller, om ni så vill, till sitt högre lif sker i likhet med växtligheten långsamt och utan språng. Här möter oss den bild, min aflidne vän begagnade för att läka sin sjuka dotter, jag menar bilden af liljan, som han lösryckte från jordens stoft och blottade för solen för att låta den på en gång tillägna sig alla dess strålar, och som vissnade i stället för att fullkomnas. Af edra åsikter följer, och ni torde äfven tillåta mig säga, att ni påstår, det ett sådant blott steg för steg skeende fortskridande till det högsta och till målet är af alldeles intet värde. Ja, de mest beslutsamma bland dem, som dela edra åsikter, kalla det blott synd och skam. Låt oss då närmare betrakta denna sak. Frågan kan i biblisk anda framställas så: Hvad är en sann omvändelse?
Att omvändelsen är den fallna människans återgång till Gud, därom kunna vi icke vara oense. Men nu blir det att betänka, huru denna återgång är för människan verkställbar och huru den visar sig. Er tanke är den, att omvändelsen är half eller snarare ingen, om icke människan på en gång flyr till Gud och når honom; min tanke åter är, att den är half och ingen, om icke människan flyr till Gud. Skillnaden är häri orden ringa, men i tillämpningen stor och viktig. Föreställ er, att ni aflägsnat er från ert hem och gått vilse, men kommer ändteligen på en höjd, ser ert misstag, ser ert mål och vänder tillbaka med längtan att uppnå det åter. Är då er omvändelse half, därföre att ni ej ögonblickligt kan vara där ni önskar, och äro de steg, ni tager för att hinna fram, utan värde och förlorade? Ingalunda! Vägen är lång, den måste med tålamod tillryggaläggas. Människans väg till Gud är evigt längre; hon kan ej öfverspringa den i en blink, hon måste vandra framåt med ögat på sitt mål, hopp och saktmod i sitt hjärta och med glädje öfver hvarje steg, hon gör, om hon icke skall störta med brustna krafter, innan hon hunnit hälften af sin bana. I det hem, från hvilket ni gått vilse, sitter en vän, som ser er återvända. Var säker, att han icke försmår de steg ni gör, utan tvärtom räknar dem alla och gläds öfver hvart och ett, såsom om han redan hade er i sina armar. Så ligger visst i hvarje steg, som människan gör på lifvets väg, en hel omvändelse, och hennes varma sträfvande till Gud är af honom, icke förkastadt, utan upptecknadt, henne till salighet.
Jag återkommer till mitt samtal med den gamle tjänaren, från hvilken jag nu nog länge varit borta. Den häftighet, den sinnesrörelse, hvarmed min aflidne vän emottog upptäckten af sin dotters själstillstånd, förekom mig främmande för hans karaktär. Jag frågade i anledning däraf, om hans förhållande mot den goda flickan icke någon gång varit mindre mildt, än det bort vara.
"Han var människa", svarades mig, "och då han såg sitt enda barn och sin ålderdoms glädje förstöras, kan ingen undra, att hans sinne upprördes. Han hade, så plägade han ofta säga, skickat sin blomma bort för att uppammas i ljus, och man hade planterat henne i eld, han ville se sin dotter ledas till Gud, och man kastade henne handlöst fram utan att betänka, att hon måste krossas. Jag säger eder, herre, att då detta folk ser en människa, som lefver som andra, är det dem, som om de skulle se henne gå på kammen af ett kyrkotak. De frukta hvar stund, att hon skall falla och ohjälpeligen fördärfvas; men de råka så utom sig själfva af fruktan, att de ropa till henne icke: kom ned, utan: hoppa!"
Ehuru jag önskat, att den gamle brukat mera blidhet i uttryck, kunde jag dock icke neka, att hans liknelse inträffade med verkliga förhållandet. Det är också afgjordt, om man en gång antar, att ett återgående stegvis från den vådliga ställning, i hvilken människan genom sitt naturliga affall befinner sig, icke är annat än synd och skam, att man tillika måste uppmana henne att göra ett språng till den rätta punkten, äfven då hon därigenom måste helt och hållet krossas. Och med en sådan förstöring menar jag det tillstånd, i hvilket människan råkar, om allt, som omger henne i världen, blir för henne likgiltigt, vetande, krafter, sträfvanden och förhållanden förlora sin betydelse och för henne liksom falla bort och försvinna, och om hon sålunda antingen i sin inbillning sofver en ljuf sömn i Gud eller, sviktande mellan fruktan och hopp, arbetar ensamt med sig själf, af längtan att en gång i honom få sofva. Just i anledning af denna sista tanke frågade jag den gamle mannen, hvad han mente om den oro för sig själf, hvaraf den goda Rosa tycktes plågas, och den ängsliga omtanke, hvarmed hon nästan uteslutande sysselsatte sig, jag menar omtanken om huru hennes räkning inför den evige domaren en gång skulle komma att utfalla, till hennes väl eller till hennes fördärf.
"Hon var", svarade mig den gamle, "ett godt barn, och frid vare med henne. Hon var vår glädje, likasom hon hade sin glädje af att tänka på oss och för oss lefva och verka. Ty jag kan säga, att också jag var för henne kär. Sedan blef det annorlunda; hon hann då endast tänka på sig själf. Det var icke hennes fel, det var deras, som skrämde hennes oerfarna sinne och genom fruktan lärde henne att bli lika egennyttig som de själfva. Men", tillade han med en nästan triumferande förtrytelse, "jag hoppas, att det skall gå dem så, som jag hört att det gått med en annan af deras trosbröder."
Denna sista vändning i hans lynne och tal väckte min nyfikenhet, och jag frågade, hvad som då händt denne. "Det var", svarade han halft leende, "en krigare, som drog ut i fält. När striden börjades, öfverkom honom en oro, ingalunda af fruktan för farligheterna, som han borde gå till mötes, utan fastmer af bekymmer om huru han vid stridens slut skulle kunna inför fältherren redogöra för sitt förhållande under den. Han begynte att ängslas, skilde sig från de andra, satte sig ned, betraktade med ömkan sina kamraters käcka framtågande och talte: 'O, trummans och gevärets barn, huru litet besinnen I, att ett ansvar kommer efter striden och att man måste vara betänkt på att då kunna hafva bestånd! Räkenskapsstunden nalkas; väl den, som sett sig före så, att han då icke förkastas.' I sådana tankar glömde han, af ångest för sig själf, att verka och handla efter fältherrens vilja, och det säges, att prygel blef den arma mannens lön för hans bekymmer om räkenskapsstunden."
Detta utfall af den gamle var både i ton och ord en uppenbar bitterhet, och jag hade önskat, att den verkliga sanning, han uttalade i sin saga, hade tillåtit mig att skarpare beifra det sårande i hans uttryck. Nu måste jag inskränka mig till att blott bedja honom med större skonsamhet betrakta människor, som, om de än fara vilse, likväl alltid måste värderas för den värma för lifvets dyrbaraste intressen, hvaraf de drifvas och ledas. Den gamle ville icke låta förmå sig att antaga en blidare stämning, och jag kunde icke annat än ursäkta denna hans oförsonlighet, då jag betänkte de smärtande förluster, som stört hans ålderdoms lugn och dem han nödvändigt måste tillskrifva de personer, mot hvilka han nu var uppbragt. Emellertid ledde mig vårt samtal om försonlighet och mildhet i bedömande af andra till tanken på ett viktigt moment i er bekännelse. Jag gjorde mina slutsatser på följande sätt. Om man antar, att hvarje steg, som människan gör mot ett högre ljus utan att genast fullkomligt nå och omfatta det, är såsom om det icke vore gjordt, utan värde och alldeles icke bidragande till hennes frälsning, så måste man också uttala fördömelse öfver hvar och en, som under sin vandring här icke uppnått detta ljus.
Den gamle mannen, för hvilken jag framställde detta resultat, tog med ifver ordet: "Säg icke", började han, "om man antar; man må hafva antagit eller icke, så finnas sådane, som tro sig med all visshet kunna fördöma er och mig och hvar och en, som med oss framhärdar i samma tankar. Jag har hört folk säga, att hedendomen, som funnits förr, än uppenbarelsens ljus kom öfver människosläktet, icke varit annat än en styggelse för Gud, att"——dock jag vill skona er från att höra flere af dessa skärande föreställningar. Jag vill hellre söka utreda den frågan: Huru får människan döma sin like? Det är afgjordt att, då hon äger förmåga att urskilja rätt och orätt, hon äfven bör och måste kunna bedöma en annans handling eller tanke, huruvida den är öfverensstämmande med det rätta eller icke. Men då denna tanke, denna handling icke utgör den tänkande eller handlande personens hela väsentlighet, utan blott en yttring af densamma, så är klart, att den dom, som öfvergår yttringen, icke kan uppsvälja hela väsendet. Och då detta väsende evigt är ett fält för människan att uppdaga, så kan hon väl icke tillvälla sig rättighet att döma öfver annat än det, som hon i detsamma upptäckt, det vill säga: hon kan döma öfver personens handlingar m.m., men domen öfver personen själf måste hon öfverlämna åt Gud. Huru förfärlig är icke därföre föreställningen, att en människa skulle våga säga åt sin like: Du är nu, i detta nu, förtappad! Vi kunna glömma oförrätter, vi kunna älska dem, som gjort oss skada, som felat; huru påminner icke detta oss om att den felande icke är detsamma som felet, att vi i honom se en like och sammansmälta i ett djup, som felet icke mäter. Själfva språket varnar oss för att fälla en dom, som ett människohjärta aldrig bör fatta, en människotunga aldrig uttala. Det tillåter oss säga: "Denna människa är syndig", men nekar oss att säga: "Denna människa är synd". Och hafva vi vågat bruka ett sådant uttryck, så hafva vi tillika uttalat den fasaväckande lögn, att Gud gifvit väsende åt en synd.
Så tillfredsställande det vore för mig att än längre få fortsätta mitt bref, måste jag dock, af billig fruktan att trötta ert tålamod, tänka på att förkorta mina andraganden och vill därföre förbigå det samtal, som än vidare och långt in på natten ägde rum mellan mig och den gamle tjänaren. Jag finner också, att de tre viktigaste satser, i hvilka er åsikt af lifvet blottar en svaghet, redan äro af mig berörda; jag menar den skarpa söndringen, som bortskär skapelsen från skaparen, det själfviska bekymret, som afser blott en egen individuell salighet, och den stolta ofördragsamheten, som uttalar förtappelsens dom öfver varelser i Guds värld. Dessa tre förvillelser höra nära tillsamman och framspringa den ena ur den andra. Tillåt mig att ytterligare nämna blott några ord om hvar och en af dem. Ni bestämmer med så trånga gränser salighetens område, att ni, om jag får bruka en bild, liksom säger till bloden i edra ådror: "Håll dig i hjärtat allenast; hjärtat är lifvets källa, och du är på en afgrundsväg, om du befinner dig utom detta." O, min herre, låt ni bloden strömma fritt i sina ådror: den skall vända om till hjärtat för att hämta lif, men också gå utom det för att lefva och lifva. Säg icke, att människan i den mänskliga handlingen, i konsten, vetenskapen är stadd på förtappelsens väg; äfven dessa äro ådror, utgående i grenar ur samma hjärta, religionen, och hon måste lefva äfven i dem och genom dem sprida lif i en kropp, som icke består af hjärta ensamt. Vidare ville jag varna hvar och en för den själfviskhet att göra sin egen begränsade personlighet till ett föremål för all sin omtanke, äfven om denna omtanke afser blott höga intressen. En kristen lefver sitt sanna lif i sin tro, sin kärlek, i sina tankar och handlingar. Att tro med ljus, att älska med rikedom, att tänka sant och handla rätt, detta är den eviga salighet, den kristna bör eftersträfva, och i den lefvande tjusningen öfver sin tankes, sin handlings öfverensstämmelse med det rätta glömmer han lätt och ljuft, att det är han, som tänker och gör. Och denna glömska af vårt eget själf är det milda offer, vår lära bjuder oss nedlägga på den Högstes altare.—Sist några rader i afseende å er stränghet att döma andra. Det förtäljes i en skön legend, att en yngling begaf sig från sitt hem för att tjäna den mäktigaste herre på jorden. Han kom till en konung, denne älskade hans frimodiga väsende, hans friska kraft, och tog honom i sin tjänst. Under kvällen nämndes satans namn, och konungen korsade sig därvid. Ynglingen märkte däraf, att det fanns en mäktigare herre, än den han nu hyllade, och gick ut att uppsöka honom. Men äfven denne såg han undvika ett kors vid vägen, och då han frågade, hvarför sådant skedde, fick han till svar, att afgrundsfursten fruktade det träd, på hvilket hans eviga fiende lidit. Då ville den unge kämpen söka Kristus och tjäna honom. Han kom till en eremit i skogen och frågade, hvar han kunde finna försonaren för att ägna honom sina krafter. Den fromme mannen bad honom söka Herren i hans ord och i bönen. Snart märkte dock ynglingen, att han icke var skapad med förmåga att på denna väg finna den han sökte, och han bad eremiten visa honom ett arbete, som han finge påtaga sig för Kristi skull. Den gamle förde honom till stranden af en flod och ålade honom att där bära öfver den farliga böljan fromma pilgrimer. Legenden säger, att Kristus under natten kom till stranden och begärde hans hjälp, och att densamme, som icke kunde läsa eller be, dock befanns värdig att bära världens försonare.
Krafterna äro mångfaldiga, gåfvorna mångfaldiga och sätten att arbeta i Guds ändamål likaså. Säg därföre icke, då ni ser en broder, som icke vakar och tänker i böner såsom ni: "Se, denne är en förtappad". Säg snarare: "Låt mig se efter om icke äfven denne står vid den brusande flodens strand och trotsar vakor, mödor och faror och kämpar med sina friska lemmars krafter för att bära däröfver Kristi utkorade och arbeta för hans sak".
Jag slutar här. Måtte ni i dessa mina utan bitterhet framkastade tankar se en fridsam hälsning äfven från min bortgångne vän. Dessa åsikter hafva under hans jordiska lefnad varit hans, och då han nu ser i en än högre förklaring deras sanning, skall han säkert icke fördöma er för den hårda dom, ni om honom uttalat, att han icke känt det minsta af hvad kristendom är.
End of Project Gutenberg's Samlade arbeten II, by Johan Ludvig Runeberg